I går sade Viveke: ”Mamma, jag flyttar ut i hallen. Jag tror jag skulle
sova bättre där än här inne, när det är så varmt.”
Det klack till i mig. Hon hade känt som jag att vi måste skiljas. Med
ens kände jag som om jag kunde skrika av smärta, och jag bet ihop
tänderna.
— Ja, det har du rätt i, Viveke, sade jag. Det blir nog bra för oss
båda.
Då kände jag, att Viveke blev rädd, och att det gjorde ont i henne
också.
— Mamma, har ... har jag varit dig till besvär eller så ... här inne?
— Nej, käraste, hur kan du tro det! Bara det blir svalare, flyttar vi
tillsammans igen. Då blev vi lugnare båda två, fast vi kände att vi
bedrog varann. Vi hade i alla fall lämnat en bakdörr öppen för
återtåget.
På kvällen bar Viveke sina sängkläder och litet småsaker ut i hallen,
sina läxor läser hon i salen, och Albert kommer så sällan längre än i
dörren för att säga, att något är som det inte skall vara i huset, så nu
har jag praktiskt taget privatrum.
Ibland utnyttjar jag min frihet från besvärande vittnen till att sitta
och se mig länge i spegeln. Knut sade ju, att jag var rentav vacker. Jag
minns aldrig, att han sade mig just det, då vi träffades sist. Men jag
vet inte, var han hade sina ögon nu. Mitt ansikte tål sannerligen inte
klart dagsljus, och vi träffades ju ute en sommardag. Det är linjerna
kring ögonen, det är trevligare att inte kalla dem rynkor, men de bidra
antagligen att ge mitt ansikte karaktär. Det dröjde litet för länge,
innan det fick det. Det berodde på att jag var fattig och rädd som helt
ung. Då lär man sig att ”stryka bort ansiktet”, när man skall tala med
folk, man tar det bara på sig igen, när man är ensam, och det är en
skadlig vana, som det är svårt att lägga bort. Jag har aldrig kunnat
förebrå Viveke på allvar en viss medfödd fräckhet parad med oskuld, som
jag tror hon har från familjen Berglöf. Den kommer att hjälpa henne över
mycket. Med den utrustningen hade jag kanske varit något annat nu än en
gammal, oduglig kvinna, som sitter framför en spegel och söker ta bort
sina rynkor med dyra hudkrämer, som inte hjälper. Men med min blyghet
och mitt dåliga samvete kom jag ju ingen vart. Ja, mitt dåliga samvete!
Varför hade jag det? Om mina förfäder på fädernet och mödernet skrivit
intima memoarer, skulle jag sökt efter grunden i dem. Nu kan jag bara
sitta och känna, att något var på tok från början ... var, ty det är det
knappt längre. Jag känner mig fri och lycklig som jag kunde börja från
början. Jag sörjer visst inte ens längre över Viveke, som håller på och
glider ifrån mig. Är det sanning?
Men börja, vad skulle jag börja med? Doktorn tycker visst också, att jag
skall ta mig till något. Jag vet inte om han menar en ny kärlek eller
ett nytt arbete. Ja, gärna för mig. Jag är ju inte skapad för
kälkborgerlighet och engifte, men hur det är så skulle inte en älskare
tilltala mig och antagligen inte jag honom.
Då är det arbetet. Det borde väl vara något intellektuellt, men jag är
ju fruktansvärt obildad. Jag har läst en mängd böcker, då jag hellre
borde ha stekt köttbullar och sparat in en jungfru. Jag översätter
följetongsromaner från engelskan, men än sen! Jag behärskar inte
ordentligt ett enda ämne och mina försök att skriva noveller och
deklamera i ungdomen var rena dilettantismen.