Det förefaller nästan osannolikt, men det är icke dess mindre verkligt.
Det är med ens som om det funnes alldeles för många män i världen, och
jag har inte sällan tyckt, att de äro för få för mitt vidkommande.
Först är det Albert. Han är ”ofrånkomlig”. Just nu tänkte jag inte
mycket på honom, för jag var så upptagen av doktorn, och så plötsligt en
vacker dag håller jag på att ramla över en annan. Ja, jag har återsett
Knut. I djupet av mitt hjärta har jag nog tänkt, att jag skulle göra det
en dag.
Det är inte en Romresa från hans stad till min, och även om det vore det
... Det är över aderton år sen nu ...
Men det kom oväntat. Jag var på teatern med Albert och såg Tora Teje,
och på mellanakten gick vi i promenoaren.
Då med ens såg jag honom framför mig åt ena sidan med en annan herre.
Han hade blivit mycket grå, annars var han sig alldeles lik. Han strök
förbi mig med blicken, och jag kände, att han kände igen mig och blev
förvirrad. Hälsa eller inte, tänkte han. Men vi är väl inte officiellt
bekanta numera, och så vände han ansiktet åt den andre och talade högt
och ivrigt.
Jag kände, att jag ryckte till litet, och kanske blev jag en aning
blekare.
Jag hör ju gudskelov inte till de äldre damer, som ha hög färg.
Jag tänkte bara: ”Vi är ju tvungna att mötas en gång till, när han går
tillbaka. Jag får inte se åt det hållet.” Men han kom inte. Hur han
försvann, vet jag inte. Kanske gick han in bakom kulisserna. Jag både
ville och ville inte gå hem med detsamma. Jag tyckte, att om jag satt,
så han inte såg mig, skulle jag vilja se på honom. Men som sagt han var
spårlöst borta, och ibland undrade jag, om jag drömt.
På natten låg jag bara och undrade, var han fanns, och jag började
tänka, att om han var kvar i staden, ville jag träffa honom. Jag tyckte
på något sätt, att det blivit en hafsig avslutning på vårt, vad skall
jag kalla det — Viveke sade ”förhållande”.
När Albert gick till ateljén dagen därpå, ringde jag till ett par
hotell. Han bodde på Grand. Portiern ville koppla in till rummet. Då
ringde jag av.
Detta får Viveke aldrig veta, tänkte jag. Fast hon kanske skulle förstå
det också. Jag vill ju inget ont. Sedan klädde jag mig i den nya
vårtoalett, som jag skaffat mig för doktorn och gick ut i Kungsparken,
den sidan dit Grands stora entré leder.
Jag hade tur. Han kom snart. Jag gick bara rakt fram mot honom, så att
han måste hälsa. Det enda hans ansikte uttryckte var förvåning, ja
bestörtning.
— Jag tyckte, att jag ville hälsa på er, sade jag, träffa er en gång och
tala några ord.
— Nej, det var då älskvärt, sade han. Skall vi ... han såg tveksamt åt
hotellet.
— Nej, vi går några steg här i parken, om ni inte har något emot det. Vi
kan ju också slå oss ned.
”Nu tänker han: fan ta alla efterhängsna fruntimmer”, tänkte jag.
— Jag visste ni bodde här i staden, men jag tänkte aldrig, sade han ...
Jag har en vän, som bor inte långt härifrån.
— Ja visst, sade jag alldeles meningslöst. Så gick vi tysta några steg.
— Du, sade jag sen. Det går inte att säga ni. När vi träffades sist i
Gilleleje, fick du en dag ett brev, som talade om att en femtiårig dam
just hade dött. Du berättade för mig, att hon hade varit din älskarinna
tolv år tidigare, och att hon varit mycket vacker. Jag frågade dig om du
inte sörjde över hennes död, och du svarade: Nej, icke ett spår.
— Varför, sade jag?
— Å, hon var ju redan gammal.
— Vilket minne du har, sade han, och nu är jag så urgammal att även en
femtioårig dam är jämförelsevis ung i mina ögon. Och du är då inte helt
gammal.
— Tack, jo, det är jag, jag är död, sade jag, och därför ville jag komma
och försöka att få reda på något av mitt liv, till dess jag skall fram
inför domen.
— Har du blivit religiös? frågade han.
— Jag vet knappt, om det kan kallas det, sade jag. Men du vet det där i
Per Gynt, då han liknade sig vid en lök, som skalas av lager på lager,
tills det blir intet kvar. Sådan känner jag mig nu. Det var väl bara ett
skal det också, som mötte dig en dag, men också ett skal är väl något
att räkna med, när det är så litet innerst, och därför ville jag ha reda
på det. Sedan skall jag gå.
— Jag förstår dig inte riktigt.
— Tyckte du, att jag var äkta då eller falsk? Var det som jag ... jag
... älskat dig?
— Ja, det var det vid Gud.
— Och inte som jag gjorde det som lek eller experiment?
— Vad yrar du om? Du var då den allvarligaste lilla kvinna jag mött.
— Var det sant det du sade, att du känt både himmeln och helvetet med
mig, och var det meningen ... som ... som ett beröm? Eller var det något
fel hos mig?
— Det har jag inte en aning om att jag sagt. Fast, han såg på mig road,
tyckte jag, det skulle jag nog kunna tänka mig. Att du var en satans
liten kvinna, det har jag sagt mig mer än en gång sedan. Du hade små
gyllene gnistor i ögonen, då du var upprörd. — Nej, om jag sade det, så
var det ett obetingat beröm. En kvinna utan litet djävulskap är ingen
riktig kvinna. Men i alla fall var det som rörde mig djupast hos dig
ditt bottenlösa allvar, och så din naturlighet, för med all din
förnumstighet och ditt grubblande emellanåt, kunde du andra stunder bli
något av fullständigt primitiv kvinna, oberörd vildinna eller av menad
...
Hans röst hade blivit en smula upprörd. Vi hade rest oss från bänken.
Han stod och gick några steg ömsevis och gestikulerade en smula med
händerna, så gott det gick med käpp. Cigarren hade han kastat. Det hade
kommit liv, till och med en smula eld i hans blick. Jag hade alltid
hållit av hans ögon. De var havsvattenblå på den tiden och blicken så
förbluffande oskyldig. Det havsvattenblå hade blekts bara helt
obetydligt, håret som syntes litet vid tinningarna var silvergrått och
lätt vågigt. Örnnäsan var lika imponerande som förr, och munnen doldes
nästan av det grå skägget. Han är en stor, kraftig karl, men handen, som
han gestikulerar med, darrar en liten smula. Jag undrar inom mig, om han
ännu älskar kvinnor. Jag minns Gilleleje och den gamle Drachmann, som
ännu levde på den tiden och hade en ung söt väninna — fast hon bedrog
honom visst.
Han stannar plötsligt.
— Ja, jag har väl icke sårat dig? säger han.
— Nej, visst inte, o nej!
— Ja, så sätter vi oss igen, så, han tänder en cigarrett. Det var mig
verkligen en glädje att träffa dig igen. Tillåter du, att jag säger dig
en sak. Du är rentav vacker, distingerad, fast du är ju en annan än
förr, och du klär dig utmärkt, bättre än då.
Jag kommer att tänka på att toaletten har jag skaffat mig för doktorn
och att jag kanske aldrig i mitt liv varit så väl klädd, och jag säger:
— Om jag haft den rätta kärleken till dig, tror du inte att jag då också
lärt att klä mig vackert för din skull?
— Det var liksom inte din genre med klädstass på den tiden. Jag minns en
gång, när du sprang längs stranden i Gilleleje med en blå
bomullsklänning och utslaget hår. Det passade dig. Men du hade ju en
annan sida också. Du kunde ha så underliga, sjuka ögon.
— Ja, jag minns, att du sade det, och du sade mer än så.
— Med de ögonen kan du gå under, sade jag, det minns jag väl.
— Ja, du förstod mig du.
— Men du har då icke ... det blev väl icke ... _då_ hade jag haft skuld
mot dig, Ronny.
”Dåre”, tänker jag, ”det var ju inte du, som förförde mig utan jag dig,
och bakom allt stod Carla.”
— Jag gifte mig ju. Det vet du väl, säger jag.
— Ja, det giftermålet har jag aldrig förstått, säger han.
— Var det så underligt?
— Ja, från en sida sett, men å andra sidan, du var väl rädd för dig
själv.
— Ja, jag var väl rädd för mig själv. Och så älskade han mig. Det hade
aldrig någon man gjort förr.
— Du begärde nog också mycket, Ronny. Det var alltså han, som fyllde
måttet? Och så blev du lycklig?
— Jag har en dotter. Henne älskar jag ... så ... så ... Jag vet inte, om
det är som en mor.
— Hur skulle det annars vara?
— Ja, jag känner inte riktigt all sorts kärlek. Men jag talade en gång
med en man, som sade, att han älskade sin dotter med en fjärran, skygg
förälskelse. Det tycker jag nästan, att jag gör, det är en mycket ödmjuk
förälskelse. Jag skulle kunna krypa på knä på golvet fram till henne för
att hon skulle lägga sin hand på mitt huvud och välsigna mig. Hon är så
mycket bättre än jag.
— Ser hon bra ut?
Då tänker jag med ens på något fasansfullt: ”Knut och Viveke
tillsammans”, och jag svarar inte ett ord. Det är som om han anade mina
tankar, och han byter hastigt om samtalsämne.
— Så ja, och så gifte du dig alltså, ett reguljärt, borgerligt
äktenskap, och du trivs med det. Men nog har du kvävt mycket inom dig.
Du skulle blivit konstnärinna. Du hade då anlag för scenen. ”La grande
tragédienne” kallade jag dig, minns du? Och då hade du bara stått på
stranden och läst upp Euripides för mig. Och så hade du skrivit ett par
nätta noveller.
— Det var bara för att jag var så olycklig, när vi träffades, som jag
skrev noveller. Och vet du, teater spelar jag var dag. Det är ingen, som
märker det. Så fint spelar jag.
— Stackars lilla Ronny, säger han.
Då ha vi med ens ingenting mer att säga om mig, och jag känner, att jag
borde fråga om honom, men jag känner också, att det intresserar mig
inte. Hans liv är mig alldeles likgiltigt. Han har barn, som inte längre
äro helt unga. Kanske har han barnbarn. Jag minns, att jag en gång var
svartsjuk på hans dotter, inte hustrun utan dottern, men det är ju så
längesedan. Jag känner bara en viss fientlighet mot hela denna främmande
familj, som jag trängt mig in i. Det besvärar mig på något sätt, fast
alldeles blygselfritt, att de trampa denna jord. Jag frågar emellertid
efter jag tycker artigheten fordrar det, om hans arbete och hans barn,
men jag hör förstrött hans svar.
Han duger ingenting till längre, säger han. Nej, naturligtvis. Men jag
förstår, att han vill, att jag skall motsäga honom, och jag gör det. Så
reser jag mig upp och räcker honom handen till avsked.
Jag tycker, att han för att vara en stor, grov karl har en för mjuk
hand. Det har jag alltid tyckt. Vad var egentligen meningen med mina
hårda, starka händer? De borde ha härskat — över vad?