Samtalen med doktorn väcker upp så många minnen. I dag tänker jag hela
dagen på madame de la Roque och ser hennes mörka, sorgsna ögon. Madame
de la Roque bodde i Stockholm på Carlas tid, och om någon kunnat hjälpa
mig mot Carla, var det hon, hon var så god, och jag älskade henne (obs.!
med en ren kärlek), men jag berättade aldrig om mitt för henne. Stackars
madame de la Roque sökte i stället ibland råd och hjälp hos mig.
Samtalet med doktorn var detta.
— Doktorn, jag står inte ut med att känna mig inför Viveke som en fallen
kvinna för en sedlighetsfru.
— Tror ni, att er dotter känner sig som en sedlighetsfru för en fallen
kvinna?
— O nej, det tror jag inte. Hon är alldeles för ren till det.
— Där ser ni. Hur kände ni som ung flicka för er mor på det området?
— Jag ... jag minns nu, att det fanns perioder under min uppväxt, då jag
tyckte mig förakta henne för att hon inte var jungfru.
— Det är det som kommer igen. Ni tror väl inte att det var er ”renhet”,
som led den gången.
— Nej, det var det naturligtvis inte. Det var tvärtom. Avsky = begär, så
mycket har jag väl lärt mig. Men Viveke har aldrig avskytt det, tror
jag, så det _kan_ gå bra för henne. Det kanske bara är det man avskyr,
som är farligt. Vet doktorn, när människor är riktigt sedligt
indignerade, tror jag dem alltid själva om det värsta. De änglalika är
de mest toleranta.
Det var då madame de la Roque dök fram i mitt medvetande.
Jag har aldrig träffat en ”hederlig” kvinna, som varit så fördomsfri som
hon och som kunde tala så oblygt om allt som hörde till den fysiska
kärleken. Den otroliga orsaken kom man underfund med vid närmare
bekantskap, och då föreföll den till sist både trolig och naturlig.
Madame de la Roque var av en mild(?) försyn så inrättad att hon aldrig
erfarit famntagets ljuvhet, men när det nu i alla fall hörde till hennes
äktenskapliga förpliktelser, hon var hustru och mor, hade hon tagit för
vana, berättade hon mig, att under de avgörande ögonblicken tänka på
annat. Hon tyckte inte, att denna enligt hennes uppfattning groteska
sysselsättning borde lägga beslag på hennes högre andliga förmögenheter.
Jag minns, att jag undrade, om hon slog i sig italienska glosor eller i
andanom studerade kontrapunkt vid de tillfällena, ty hon hade en
vetgirig och bildningstörstande själ.
När jag tänker efter, var hon nog ett ganska beaktansvärt fall för
utredande av kvinnans könsliv. Hennes stora, mörka, beslöjade ögon
utvisade inte alls, att hon älskade renlevnaden, och flera unga män
blevo våldsamt förälskade i henne. Hon frågade mig, om jag kunde förstå,
hur hon som var så kall, kunde tända sådana lågor. Och jag som den tiden
ansågs ung och ogift, ehuru jag alltid har förstått det mesta på det
området, svarade henne, att hennes ögon utan att hon visste det lovade
ting, som hon aldrig skulle vara i stånd att ge. Hon grubblade en smula
över mitt svar och sedan berättade hon mig en episod från sin tidiga
ungdom. Hon hade varit förälskad i en ung man. Hon ansåg åtminstone nu
att det kunde kallas så. Men på den tiden fann hon alltsammans
oförklarligt. När den unge mannen kom in i rummet, bleknade hon och fick
hjärtklappning. När han fattade hennes hand kände hon underliga
sällhetsrysningar, och ett par gånger fick hon i hans närhet en smärtsam
krampaktig förnimmelse i en del av sin kropp, som hon på den tiden kände
varken teoretiskt eller praktiskt, men som hon nu namngav med ett
blygselfritt leende. Den unge mannen gjorde henne aldrig något lekamligt
närmande.
Hon gifte sig ett par år senare, och mannen hade aldrig för ett
ögonblick förmått väcka hennes sinnlighet.
Vad skulle en nervläkare säga om henne? Förmodligen, att hon fått fel
man. Hon brydde sig i alla fall aldrig om att skaffa sig någon annan.
Det hör kanske till historien, att den hon hade var av sensuell läggning
och hade lätt att göra erövringar på andra håll.
Hon är visst död nu. Åtminstone är hon lam. Jag tycker jag ser hennes
stora, mörka, brännande ögon, som tycktes fråga: Varför är jag till? Jag
har aldrig bett om en roll i den här komedin.