Aldrig förr har det generat Viveke och mig att dela rum. Och nu gör det
det. Att vi skall vara så trångbodda! Det är inte våra kroppar, som inte
får rum tillsammans. Det är våra själar. Ibland tycker jag, att Vivekes
själ fyller upp varenda kubikmillimeter, så att jag inte har plats att
andas. Jag _känner_ henne bakom skärmen utan att se henne. Jag känner
hennes tankar, men det är bara liksom deras yttersida. Jag kan inte
tränga in i dem längre. Men jag erfar ett behov inför dessa ouppenbarade
tankar att krypa ihop och bli en knapp, en synål eller en bandbit, som
kunde kastas i en låda och låsas igen om. Och i stället känner jag att
jag eller mina tankar och föreställningar sväller ut och tar
proportioner så att de vill kväva _henne_. Hur skall det gå, vart håller
vi på att ta vägen? Det har kommit så långt, att jag drar en suck av
lättnad, då hon går till skolan. Ja, ty då lever jag. Jag gitter inte gå
ut annat än till doktorn. När jag kommer hem frampå förmiddagen, sitter
jag på balkongen och förnimmer tillvaron, det är en känsla av mig själv
i samklang med universum. Det är doktorn, som är upphovet till detta.
Jag som alltid tyckte att jag skorrade emot! Jag vet inte, hur han gjort
det. Jag tycker att han ungefär behandlat min själ, som om den vore en
enda ond böld. I den bölden har han ända till botten stuckit in en sond.
Man kan kalla den sanningen eller psykoanalysen eller vad man vill. Och
så har allt det otäcka i själen runnit bort. Nu är jag varken ond eller
god längre. Det vore kanske en smula överdrivet att säga, att jag är
nyfödd efter jag erfarit och vet så mycket. Men något har blivit nytt
för mig, ont och gott har blivit nytt eller jag står i ett annat
förhållande till det. Kanske kom vändpunkten den underliga dag, då han
frågade mig, vad jag förstod med sinnessjukdom.
Jag trodde, sade jag att det var upphävandet av kontroll.
— Upphävandet av kontroll, det är frälsning, sade doktorn.
Det var underligt, men jag tyckte plötsligt, att jag förstod, och det
stämde alldeles överens med det som ”kvinnliga missionsarbetare” och
Hedda Jern kallade frälsning, på den tiden, då jag höll mig till dem.
Hedda Jern talade ofta på frälsningsmötena om hur man skulle släppa sig
själv, uppge kontrollen och sjunka in i Guds kärleks hav.
Det var flera, som gjorde det, efter vad de sedan vittnade på
helgelsemötena. Och det kändes underbart, sade de. Men för mig gick det
aldrig. Jag har visst hela livet gått och försökt lyfta mig själv i
håret, och som bekant går det inte. När jag bröt mot sjätte budet, så
skall ingen tro, att jag släppte taget i mig själv för det. Jag har en
känsla av att jag förtog mig allra mest på lyftning då. Inte ett
ögonblick släppte jag kontrollen. Det var som om jag hållit mig själv
och hela universum. Jag kände det som om jag utförde ett slags oerhört
hjältedåd, då jag trotsade världens dom och mina egna nedärvda,
kvinnliga rättsbegrepp. Inte ens i kärleksförglömmelsens ögonblick tror
jag, att jag helt tappade bort det medvetandet.
Och alltsedan, antingen jag bemödat mig om att vara ond eller god, har
den nervspännande kontrollen fortsatt. Men nu släppte jag den. Med ens
eller småningom, jag vet inte. Jag kände, hur jag dråsade. Vart frågade
jag inte efter, och det var bara skönt. Närmast var det väl till
doktorns fötter, andligt talat. Där ligger jag nu, och där njuter jag
den enda sanna kvinnolycka jag fått eller kommer att få i mitt liv och
som jag med mina erotiska erfarenheter aldrig känt, men som fyllt och
fyller millioner kvinnors liv från världens grundläggning. Kvinnan, som
tar sitt bröd andligt eller lekamligt ur mannens hand, och som kysser
denna hand också, då den slår. Ja, hos mig, vet jag ju inte, om det är
primitiv kvinnlighet eller masochism.
För resten tänker jag inte så värst mycket på doktorn, då jag sitter här
på balkongen. Jag har annat att göra. Jag famnas av universum. Ja,
ingenting mer eller mindre. Det är ju också den lämpligaste konceptionen
vid min ålder. Annars är det allvarligt, och det är bara en omskrivning
av min ovannämnda samklang med det hela. Jag förnimmer tillvaron som
rytm, rytmen av manligt och kvinnligt. Det är grundtonen i alltsammans.
Det är hög ande, men det är också blod och blodets makt, och jag förstår
att just detta blod har jag hatat antingen jag gav efter för det eller
reste mig mot det i trots. Nu gungar det min själ i sin böljegång. Jag
är med som en droppe i havet, och jag är lycklig. När jag ligger i min
vilstol, gör jag ofrivilligt en rörelse med mina händer. Handens insidor
upp, halvslutna som skålar att mottaga. Det är nästan mer än en symbol.
Solen flammar från den blå himmeln, fast jag ser den från bakgården. Den
eviga skaparmakten sjunger sin segersång.