Om inte doktorn hade varit, tror jag att jag hade dött eller gått i
sjön, om jag vågat. Nu vet han mer om mig än jag själv och tycker inte
ändå, att det är någonting och jag känner mig inför honom som ett
lindebarn vid sin moders barm eller en nyflådd kalv inför slaktaren, och
till råga på detta älskar jag honom och skulle ingenting högre önska än
att han bjöd mig på supé på ett utvärdshus. Men jag antar, att det inte
hör till kuren, och han håller sig uteslutande till den. Som kvinna
betyder jag inte mera för honom än en utrökt cigarrstump, som inte ens
kan användas till piptobak.
Tillåtelsen att älska honom har han i alla fall givit mig. Det är ett
medel att göra mig normal som kvinna, ty jag har aldrig varit det, säger
han. Jag påminde honom, att han sagt, att jag hade anlag att bli normal,
då jag önskade stryk som barn. Men nu förklarar han att den kvinnligt
primitiva undergivenheten och masochismen växer ut från samma rot, och
min lilla gren böjde sig naturligtvis genast åt det galna hållet, så
inte heller i den delen har jag någon verklig dygd att berömma mig av.
Men så är det det där med Carla. Det bevisar naturligtvis att jag är
homosexuell. Att jag aldrig varit det riktigt handgripligt, fäster han
sig inte vid, och inte heller, att jag säger att det var Carlas själ jag
älskade, och om Albert eller den andre haft en sådan själ, skulle jag i
vällustig tillbedjan legat vid deras fötter. Vad begär egentligen männen
av oss? Det är verkligen ganska svårtytt ibland. Vi skall vara kvinnor,
endast kvinnor, för är vi inte det, så är vi odjur, men är vi de där
utmärkta endast — kvinnorna, då hånar männen oss för det och för våra
tomma hjärnor. Det gör doktor Dalqvist, och det gäller också hans
älskade Anna eller kanske främst henne. ”Kvinnor, barn och djur är
lyckliga, men vi människor äro mycket olyckliga”, citerar han efter
Wied, så skrattar han hä, hä, hä! (Det är inte just det intelligenta
skrattet) och Annas bruna ögon blixtrar av ilska och hennes praktfulla
”chair à plaisir” vrider sig. Då skrattar lilla doktor Dalqvist ännu
mera. Det är kanske det rätta andliga utbytet inom det normala
äktenskapet, men det tilltalar mig inte.
När Dalqvist och Albert någon gång vid grogglaset bli öppenhjärtiga mot
varandra säger Dalqvist, att Anna är dum och Albert kvitterar med att
jag är djäklig. Vilket är egentligen att föredraga? Det får också
betänkas, att Albert och jag varit gifta i aderton år, och vilken man
kan egentligen efter så lång tid ge ett odelat gott betyg, om han inte
varit gift med ett helgon eller en ladugårdspiga.
Men nu har jag kommit ganska långt från ämnet. Det borde ju bevisa, att
jag är kvinna, om inte männen så ofta gjorde det också, och för övrigt
betyda inga av mina bevis något för doktorn.
Han anser sig hos mig ha funnit en böjelse att göra mannen hans
ledareställning stridig och drar därifrån konsekvensen för det erotiska
specialfallet. Men o, där tar han alldeles miste. Ingen gammaldags
dygde- och kvinnlighetspredikant kan med rätta förebrå mig något på den
punkten. I de avgörande ögonblicken är jag passiv och viljelös,
tillintetgjord som en nyslaktad lammunge. Det kan Albert intyga.
För resten har jag ju andra referenser: den andre. Jag tvivlade på mig
redan då för Carlas skull och sa: jag är inte som andra. Men han sa: du
är kvinna, bara kvinna, och _han_ måtte väl veta. Han hade allt
betydligt mera plural erfarenhet än Albert. Så jag tycks vara något
ganska särdeles, om jag än inte höjer mig till den dygdiga
normalhustruns upphöjda plan.
För resten har jag ju ett barn. Men doktorn tycker visst det är något
fel med min moderlighet också. Ja, kanske det. Jag har aldrig förstått,
att digivningen är något så himmelskt. När unga fruar talar om hur
mycket mjölk de har eller inte har och om den är fet eller tunn, tycker
jag det verkar rationellt skött ladugård. Och när Viveke hade ett degigt
ansikte och sade la, la, bä, bä, tyckte jag inte att hon var världens
skönaste och mest begåvade baby. Men jag trotsar vem som helst, som
påstår, att jag inte älskar hennes själ lika högt som någon annan mor.
Om jag ibland önskade henne döden, när hon var liten, är det väl bara
ett belägg på mitt påstående, när jag vet, hur förfärligt livet är. Jag
säger det till doktorn, men han svarar mig inget bestämt, så antagligen
brukar inte älskande mödrar det.
För övrigt älskade jag henne uppriktigt och med glädje, innan hon var
född, för då trodde jag, att hon var en gosse, och att han skulle föra
något slags frälsningsbudskap till människorna. Se, det kunde inte gå av
för mindre.
Jag gladde mig också i förväg över att få erfara födslosmärtorna. Det
finns ju knappt andra, som kan mäta sig med dem. Och jag ville erfara
allt som finns att erfara även av smärtan, annars tyckte jag, att det
fattades något i min mänsklighet eller åtminstone kvinnlighet.
Men när jag hade varit i helvetet på fjärde dygnet, kallade jag doktorn
och sade, att om de inte hjälpte mig, skulle jag bita av mig
pulsådrorna, och hur det gick med barnet gjorde mig detsamma.
Då hjälpte de mig. Sen fick jag veta, att Albert under de dagarna suttit
på restaurang och ätit biffstek med lök och snaps och druckit punsch
efter och varit humoristisk just beträffande tilldragelsen, för
herregud, det finns väl humor i den också, om man har ögon att se med.
Och det har ju mannen. Albert håller styvt på hans överlägsenhet i det
fallet, och efter den stunden håller jag med honom.
När jag vaknade ur narkosen, och doktorn sa:
— Fru Berglöf har fått en liten flicka, kände jag för att säga sanningen
inte någon glädje. Jag visste ju att som kvinna var hon född till
detsamma som jag. Jag ville inte se henne på flera timmar, och inte ens
det där med mjölken kunde göra mig lycklig.
Men sedan litet längre fram kom ju också min stund.
Hennes lilla säng stod bredvid min om nätterna, och ljuset var aldrig
släckt på sjukhuset. Hon hade inte börjat skrika ännu till vardagsbruk.
Hon bara låg och såg med de underbaraste mörkblå barnaögon jag sett i
ett litet vitt ansikte, ty hon var aldrig röd och fnasig som andras
nyfödda ungar (pass på, nu liknar jag allt ändå de andra förblindade
mödrarna). Men det var något särskilt, det är säkert. Hon har aldrig
sett med sådana ögon senare, om inte nu i söndags, men då _vågade_ inte
_jag_ se på henne.
Där låg vi tysta i det vita, stilla rummet, jag som redan då var en
jämförelsevis gammal människa, och hon som nyss hade kommit — varifrån?
Jag hade inte tänkt på ursprungsorten, men nu såg jag tydligt i hennes
ögon, att hon kände till en värld, som var främmande för mig. Hennes
ögon var så klara, så lysande, så fulla av medvetande om ett liv, som
inte jag kände eller som jag längesedan glömt bort. Det måtte vara ett
lyckligt liv, en lycklig värld. Det lilla ansiktet var så stilla, men
ögonen logo som åt lyckliga minnen, ett hemlighetsfullt vetande om vad?
Kanske föds vi alla så, fast våra minnen fördunklas och dö. Kanske
behålla de goda kvar något av sina minnen och det blir till vad vi andra
kalla ”tro”. Viveke och jag tala sällan om sådant numera. När hon var
barn och hade tappat bort sina himmelska minnen, var hon ibland rädd för
döden. Det var jag, som fick trösta henne. Jag har ibland ryck, då jag
är religiös. Lyckligtvis fick jag ett sådant ryck i det rätta
ögonblicket. Vi klarade allt om döden och uppståndelsen och det som blir
kvar i graven och himmeln, och det liv som levs där, och jag tror inte
att Viveke har känt mycket dödsfruktan sedan dess. Numera går hon också
ofta i kyrkan om söndagarna. Det är Albert, som vill det. Han har gått i
kyrkan för det mesta, sedan han var barn, och han håller på att Viveke
skall följa med honom, men jag tror inte, att de tala om religion.
Albert är förfärligt rädd för döden. Gud vet, om han inte tror på
helvetet. Det är väl därför, hän går i kyrkan.
Vad mig själv beträffar minns jag inte, att jag som litet barn tänkte på
vare sig döden eller Gud med fruktan eller förtroende. Det kom
alltsammans i övergångsåldern. Och därför tycks det ju passa, som det
står i en del böcker, att det hör ihop med den. Men jag vet inte ändå.
Jag tog ju vid den tiden ett steg framåt i medvetande på alla områden,
och så var det de yttre förhållandena, som trängde på och gjorde mig
misstrogen mot livet. Det var fattigdomen som ruvade över oss. Det var
fars kräftsjukdom, och min systers långa lidande och död, och mor
släpade ut sig för att hålla hemmet tillsammans.
Sedan dess har jag tyckt, ätt livet är så hemskt, att jag inte har vågat
ta det på allvar. Jag har gått på frälsningsmöten ibland, men det har
inte hjälpt. Det passar inte för vår släkt. Pappa var fritänkare fastän
han läste Wallins psalmer ibland och grät, innan han gick in i
dödsmörkret. Och mamma läste hela massor av predikningar de senare åren
av sitt liv, jag vet inte hur hon stod ut med det. Men inte fick hon
någon tröst. Till sist slutade hon också och tog till detektivromaner.
Av mamma har jag hört ett och annat om min farfar, översten, och som
litet barn har jag också sett honom, beundrat, fruktat och älskat honom.
Han förde ett vilt liv i sin ungdom och fruktade varken Gud eller
djävulen fast de voro allmänt erkända i Sverige på den tiden. Men hans
mor var fransyska och uppfostrad i Voltaires anda, kanske det gjorde
till.
Farfar höll sig uppe, styv och rak och mäktig till slutet och vacker som
en gud. Men efter hans generation har inte det gamla släktträdet skjutit
några friska skott. Min far hade kvinnonerver. Jag minns honom skratta
och gråta omåttligt, långt innan han blev sjuk, och han hade vita, mjuka
händer, som aldrig arbetat på allvar, vare sig med penna, vapen eller
verktyg. Vad gjorde han hela livet? Drömde och led. Inte är det värdigt
en man, och ändå älskar jag honom.
Jag har starka och hårda händer, fast Gud skall veta, att jag inte gjort
eller gör mycket nytta. Men det är min mors seniga arbetshänder jag
ärvt. Du lilla mor, du led, men du drömde inte. Du hade en mans mod,
illusionslöshet och offervilja, hans behov att hjälpa och skydda de
svaga och hjälplösa. Jag tror åtminstone, att en god man bör vara sådan.
Jag vet inte. Jag har inte träffat någon.