Så lustigt med den här dagboken! Det ser ut i den som om jag vore en
mycket slagfärdig kvinna, och det är just, vad jag inte är. Jag har
aldrig eller nästan aldrig det rätta ordet i det rätta ögonblicket och
därför tror till och med doktorinnan Dalqvist, att jag är dum. Det beror
på att jag hade så litet övning i att tala i min ungdom, och det
övervinner man aldrig.
Men med doktorn har jag verkligen talat, talat mera än jag gjort med
någon människa på många år, ja, mera än jag talat med Carla. Det är han
själv, som pressar orden ur mig. Jag tycker ibland, att han kramar och
vrider mig: hjärta, hjärna, uterus, mest det sista, men det tycks ändå
inte komma ut allt, vad han vill. Med Albert talar jag ju förstås, och
jag kanske någon gång är spydig numera. De första åren var jag det inte.
Då teg jag mest, av pur förvåning, tror jag. Jag hade aldrig tänkt att
herrar kunde vara grälsjuka. Det står i böcker, att det är damer.
Jag har inte så ofta tillfälle att vara spydig nu heller. När Albert är
i form, tystar han ned mig genast i början av samtalet, och så talar han
själv en timme eller så. Naturligtvis fick inte det jag sa om kyskheten
med Märta bli en slutreplik, utan han höll en lång predikan, men den har
jag glömt.
Det var något annat än tysthet jag lärde i barndomen, det var
sannfärdighet. Det är en mycket obekväm lärdom. Som socialt väsen och
kvinna måste man kunna tala osanning. Jag har lärt mig det med möda, men
jag har aldrig förvärvat den naturliga lätthet och det behag i konsten,
som vinns genom god uppfostran.
Det är redan längesedan jag först stod inför frågan: Skall jag tala
osanning för Viveke. Jag _vill_ det inte. Men naturligtvis tiger jag
ibland i stället för att tala.
På senare tid har jag ofta gått i ångest för frågor, som jag anade
skulle komma. Nu ha de kommit, och det var både svårare och lättare än
jag trodde. Vad Viveke är mycket sundare och förståndigare än jag var
som ung.
Det var i söndags Viveke och jag gjorde en av våra vårutflykter på tu
man hand. Vi for med järnvägen till Uddebo och plockade vitsippor. Det
har vi gjort var vår sedan Viveke var liten. Det är alldeles vitt
överallt i ängarna där, längs järnvägen är det fullt med tussilago
också, och alla träd stå ljusgröna, till och med ekarna ha små krusiga
blad. Vi satte oss först ned mitt ibland blommorna och gick alldeles upp
i deras ljuvlighet. När jag var riktigt liten, var blommor det bästa jag
visste, och jag tror Viveke har ärvt det av mig. Men hon har förfinat
det. Jag fick aldrig nog. Jag kunde plocka händerna fulla och kasta bort
dem för att få rum för nya. Det gjorde mig ingenting att de gamla
trampades ned i landsvägsdammet och vissnade.
Viveke är annorlunda. Hon är så rädd om blommor, så öm om dem. När hon
var liten kunde hon ta upp vissna blommor från vägen, ge dem vatten och
vårda dem, och jag minns att hon grät en gång hejdlöst en vår över en
blommande äppelgren, som stormen brutit av.
_Nu_ förstår jag henne. Som barn skulle jag inte förstått.
Viveke lindade in sina blommor i mossa, och så gick vi vägen längs sjön.
Det var en dag för förälskade par. Vi mötte det ena efter det
andra eller gick förbi deras sittplatser på bänkarna eller i
backsluttningarna.
Då sade Viveke: — Mamma, har du någonsin varit riktigt kär i pappa?
— Ja, vad tror du? sade jag.
— Nej, det har du inte. Men något tyckte du väl ändå om honom. Varför
gifte du dig annars?
Jag tyckte det var ett undermedvetet hot i de sista orden, som gjorde
mig rädd. Hon är ju Alberts dotter.
— Ja, något tyckte jag om honom.
— Var han snäll mot dig på den tiden? Det var han väl?
— Ja, det var han, Viveke, mycket snäll.
— Och du trodde, att han skulle vara det alltid. Men det var ändå
underligt, att du gifte dig. Hon sade det långsamt och tungt. Det var
som om hon hade grubblat över den saken länge.
— Ja, fortsatte hon med ett långt andetag. Nu är väl det värsta över. Du
skall inte tro, att jag ... att jag kritiserar ert äktenskap eller att
jag vill ta parti för någon av er, jag förstår ju pappa också. Nu tyckte
jag, att hotet var där igen, och det hindrade mig att tala.
När vi hade varit tysta litet, sade Viveke:
— Nu får du lov att tala om något annat för mig. Har du tyckt om någon
före pappa?
Hennes stämma var litet upprörd, och jag kände, att mina ben började
darra en smula under mig.
— Skall vi sätta oss på den här bänken, sade jag. Vi satte oss. Det var
nära sjön.
— Ja, jag har tyckt om en annan, Viveke. ”Om jag nu skulle säga
sanningen”, tänkte jag, ”så talade jag om Carla, men då skulle inte
Viveke tro, att hon finge veta min hemlighet, och när jag talar om den
andre, så tror Viveke, att hon får veta sanningen, men får hon det?”
— Det visste jag.
— Vad menar du? Hur?
— Nej, jag menar inte på något yttre sätt. Jag bara förstod, kände på
mig, att det var så. Du är inte en sådan, som inte _kan_ bli kär, och så
var du säkert vacker, när du var ung, ja, jag tycker att du är vacker
ännu, och du var nära trettiofyra år, när du gifte dig med pappa. — Jag
måste veta något om den där andre. Vad var han för dig? Hur mycket
tyckte du om honom?
— Kära du, det kan man väl inte mäta upp.
— Nej, du måste förstå, vad jag menar. Det är så svårt, men jag har
tänkt på det länge. Det blir bättre, om du säger det. Hade du ... hade
du ett förhållande med honom?
Solen sken över de ljusgröna löven och över den blanka vattenytan.
— Ja, sade jag svagt.
Jag kände, att Viveke tog min ena hand och smekte den.
— Mamma, då kunde jag ... säg, då kunde jag ha varit den där andres
dotter. Hade du ... hade du önskat det hellre?
— Nej, ånej, du frågar så underligt, Viveke.
— Det är för att jag riktigt skall lära känna och förstå dig, sade hon.
Men, mamma, varför gifte du dig inte med honom?
— Det hade jag nog gjort, om han ... om han hade velat.
— Mamma! Stackars lilla mamma.
— Å, det gör inte så mycket, Viveke. Det är kanske bättre som det är.
— Men jag känner på mig, att du har haft det svårt, mamma. Det är som om
du vore ... ja ... förkvävd på något sätt.
— Förkvävd ... ja, kanske ... men hur gammal är du egentligen, Viveke?
— Passar det inte, att jag är sjutton år, och att jag håller förfärligt
mycket av dig. Jag skulle vilja trösta och hjälpa dig.
— Jag skulle väl hjälpa dig.
— Det gör du också, det har du alltid gjort genom att tala sanning till
mig och behandla mig som en människa, och det gör inte alla mödrar.
— Jag undrar ibland, om det inte är de andra, som ha rätt. Du är ju
nästan ett barn eller du borde vara det, och jag behandlar dig som en
jämnårig.
— Ja, ja, det är alldeles rätt med mig. Du skall inte tro, mamma, att du
... att du skadat mig genom att tala om det där för mig. Du såg ju, att
jag visste det nästan. Det är så, när man håller riktigt av varann. Man
kan ingenting dölja.
— Men nu måste du också lova mig någonting, Viveke. Lova att tala om
allt, som händer dig, om du blir riktigt kär, menar jag. Det är inte
lätt att vara ensam då du, det kan vara farligt. Och kanske jag kunde
hjälpa dig fastän ... fastän jag är en sådan dålig kvinna.
— Så får du inte säga, mamma. Och naturligtvis skall jag säga dig allt.
Det lovar jag heligt. Hon såg på mig med stora, blanka ögon. Men vet du,
mamma, jag är inte säker på att jag blir så där hemskt kär. Kanske jag
inte alls gifter mig. Jag har tänkt på att bli sjuksköterska, när jag
har tagit studenten.
— När jag var vid din ålder, hade jag också bestämt mig för att aldrig
gifta mig, sade jag och smålog litet bistert.
— Ja, det var väl för att du inte kände dig själv, sade Viveke. Det
gjorde man mindre förr än nu. Jag har dessutom inte fattat något beslut.
Det var ingenting att svara till det och Viveke tog upp sin lilla
guldklocka, mitt farmorsarv, som sitter på en lång, smal halskedja, den
ser ut som en guldtråd på hennes vita klänning. Hon hade gjort upp
sällskap med en kamrat för museibesök och måste följa med första tåg
till staden.
Jag reste mig också. Jag tänkte plötsligt med förskräckelse på en ensam
promenad till nästa station, som jag förut planerat. Men då såg jag i
Vivekes ansikte, att hon ville vara ensam. Jag tyckte också, att hon såg
trött och litet blek ut.
— Ja, då får du skynda dig, sade jag.
Hon tog med båda händerna om mitt ansikte och kysste mig.
Jag satt kvar på bänken och hörde tåget komma och gå och kände mig som
en dödsdömd.
Jag reste mig med ansträngning. Det är alltid bättre att gå. Det blev
också bättre om en stund.
Jag önskade bara att jag sluppit att se de älskande paren. När jag hade
gått halva vägen, kunde jag lida dem också, och jag började hånle åt mig
själv.
”Det är alltid bättre att vara två än en”, tänkte jag. ”Viveke har inte
förstått det ännu. Hon känner ömt för hela universum och vill lägga
plåster på allt, som gör ont, men man kan inte leva på det i längden.
Herregud, då, att hon tyckte jag verkade förkvävd! Förkvävd erotiskt,
förmodar jag, för vad finns det annat! Men kan man vara det med en man,
en älskare och så Carla, om det nu är allt, då har man bra stora
pretentioner.
Doktorn sa ju också, att jag inte var anlagd för monogami, och att det
var aktningsvärt av mig att ha försökt så länge med ett borgerligt
äktenskap. Ja, försökt, sa han. Högre betyg gav han mig inte. Jag
undrar, om Albert ger mig ens det! Så att särdeles högt på den kvinnliga
dygdeskalan tycks jag inte stå ens efter adertonårig kroppslig trohet
mot en enda man.
Men de här åren har jag inte levat, och tiden innan ... ja, det mesta
minns jag, men jag tycker nu plötsligt att jag glömt något ... eller var
det ingenting mer ... jo, men det är oändligt långt borta ... nu kommer
det närmare. Nej, nu _vill_ jag inte tänka. Det är något, som jag glömt,
därför att det är farligt ... farligt ... Jag måste glömma det ... men
nu går det inte ... nu är faran över mig ... om jag ginge ned till sjön
här ... nej, det är ingen sjö ... det är en mosse ... med en torvgrav
... jag är barn ... jag ser mina små, magra, bara ben ... jag står vid
torvgraven, men det kommer svarta slemmiga djur runtomkring och vill
bita mig ... jag måste ändå fram till graven. Då ser jag genom det mörka
vattnet något på bottnen. Det är också ett djur, men jag ser det inte
riktigt. Det är så hemskt; jag vill inte se det. Nu flyter det upp till
ytan. Det har ett människoansikte, det gräsligaste jag sett ... det är
... det är ... mitt ansikte ...
Jag vet inte, om jag hade förlorat medvetandet. När jag kom till mig
själv riktigt, satt jag på en bänk och lutade mitt huvud mot en
trädstam. Det var ett älskande par, som hjälpte mig. Hon hämtade vatten
ur en bäck i en turistbägare, och han stödde mina stapplande steg till
stationen.
När jag kom hem och vilat mig och förbättrat mitt ansikte en smula i
toalettrummet, var middagen färdig. Viveke hade satt vårblommor i alla
vaser. Jag hade tappat mina — men jag såg att Viveke hade gråtit.