— Tänk, Ronny, om du hade kunnat vara _litet_ mindre ovanlig, sa han,
när han hade lagt sig i Vivekes ouppbäddade säng.
— Jaa ... säger jag.
— Det hade varit bättre för oss.
Det är alldeles sant, jag har ingenting att invända. Vi hade kanske
varit lyckliga då, och jag har krossat vår lycka.
— Jag har försökt att vara som andra, säger jag lamt. Jag rår inte för,
att jag inte kan. Jag tycker det är de, som är tråkiga och löjliga.
— Och de tycker, att du är det. Det kan du vara säker på. Det är din
förbannade högfärd, som är hela skulden.
— Ja, det är min förbannade högfärd, säger jag tankfullt. Jag undrar
verkligen angående den där högfärden. Ibland förefaller det mig nästan
som om jag vore ödmjuk.
— Men du vet ju Albert, börjar jag igen, att jag är mycket god vän med
en död sömmerska och en levande folkskollärarinna och en serbisk
äventyrerska ... och ... och ... jag tänker på Carla, men hon är för fin
att skryta med, och så har Albert aldrig förstått sig på Carla, fast han
var förlåtande, när det gällde det andra.
— Du vet mycket väl, att det gäller din intellektuella högfärd, säger
Albert.
— Det är också mycket underligt, för jag tycker de flesta andra är så
begåvade. De kan ju allting, som inte jag kan, och det låter de mig
minsann också veta.
Men om du visste Albert, vad jag har försökt att vara lik dem. När jag
går på kafferep ibland så tänker jag: Nu skall jag göra alldeles som de
andra, säga samma saker och skratta på samma sätt. Och jag har tyckt,
att jag gjorde det.
Men i helsicke heller. De ser på mig som om jag vore underlig eller
också ser de igenom mig på väggen bakom, och det är det värsta av allt.
Det är också olyckligt, att det skall finnas så många fruar. Jag kan
inte tåla fruar.
— Nej, du trivs nog bättre med gamla mamseller.
— Ja, om jag visste det! Men ser du, Albert, fruar i klump verka på mig
på något sätt så brutalt sexuellt. Serbiskan, du vet, som jag lärde
känna under kriget, hon sade, när hon kom från mitt kafferep:
”exposition de vagins”. Själv var hon ju inte fru, fast hon var något
annat, hm, jag menar, hon var inte renlevnadsmänniska. Jag tror för
resten herrar känner något av detsamma. De avskyr kafferep, och det är
inte för förtalet, för o, du gode Gud, vad herrar kan förtala, nej inte
du, Albert, men redaktör Strömlund, och han är verkligen en man. Så det
är inte för förtalet herrarna drar sig, utan för det andra. För fruarna
liksom simmar och vadar i det, och allt vad de säger och inte säger blir
sånt. Och jag tycker man skall ha sånt mera för sig själv och privat. Då
kan det också bli fint.
— Du tycker visst inte, att man skall ha det privat heller annat än i
nödfall.
— Ack jo, Albert (ordlöst: fast _du_ är inte den jag drömde att ha det
med). Och jag har inte heller någon förkärlek för gamla mamseller som
massartikel. Det blir på något sätt detsamma med dem. Det var en
professor jag hörde hålla ett föredrag i sexualpatologi, som sa, att om
en människa sysselsätter sina tankar positivt eller negativt med det
sexuella, så kan det komma på ett ut, vad resultatet beträffar. Det
tycker jag är synd om dem, som kämpa för sin renhet.
— Jag tycker sannerligen inte du behöver bry dig om att göra dig ett
problem av det. Det är ju i alla fall utan betydelse för ditt
vidkommande.
— Man får väl intressera sig för hur andra har det, kära du. Det kan jag
inte låta bli. Det är inte uppmuntrande, men det är nyttigt. Och så är
det ju Viveke.
— Ja, du får verkligen vara försiktig med henne. Annars skickar jag bort
henne till syster Anna i Stockholm. Det vore också det enda förnuftiga.
— Men du gör det inte, Albert!
— Hm ... Det var för övrigt inte för att höra dina erotiska
morgonfantasier jag kom. Jag skulle säga dig, att du slipper följa med i
kväll, om du inte vill. Det kan vara nog med ett underligt fruntimmer
här hemma. Jag går med Märta.
— Ja, jag tycker visst, du skall gå med Märta. Jag går ju till doktorn.
— Det är väl inte detsamma.
— Nej, det hoppas jag att det inte är. Jag hoppas, att ditt samkväm med
Märta, om inte i gärningarna så i orden är kyskare än mitt med doktorn.