Albert kom in till mig i morse, sedan Viveke gått till skolan. Herrar se
ganska dumma ut i nattskjorta, och Albert har aldrig vant sig vid
pajamas annat än på resor. Men han vill prata ibland om morgnarna.
Herrar ha ju inte något klimakterium, annars skulle jag förstå Albert
bättre. Han är minst lika oresonlig som jag. Jag har ändå lärt mig något
på de här aderton åren. Jag förstår, att livet inte är så särskilt lätt
för någon, fast nog är det olika. Direktör Anderson är lyckligare än
Albert, Albert är lyckligare än jag. Men om jag är lyckligare än någon
annan, det vet jag inte.
Alberts olycka nummer ett är att han är en misskänd kamerakonstnär, som
han förr var en misskänd målare, och han tycker inte om att kallas
fotograf, fast det är det vi lever av.
Hans olycka nummer två är naturligtvis jag eller är jag nummer ett?
Alberts lycka är så olika, olika tider på dagen och även den lycka han
skänker andra. Före klockan elva härskar en stilla frid i hans själ och
utom den, för då har Albert inte ännu börjat livets strid på allvar. Den
inträder, när han drar på sig byxorna, och sen är han farlig och rasande
precis till klockan tolv, då han börjar på ateljén. Där är han
förtjusande. Det säga alla damer. Herrarna älska honom något mindre.
När han kommer hem till middagen klockan sex kan han vara antingen ond
eller god alltefter omständigheterna, men älskligast är han förstås
alltid sent på kvällen.