Den första tiden hos doktorn gick jag i en gammal omodern svart
sidenklänning, som jag beslutat att slita upp till vardags, men en
vacker dag uthärdade jag den inte längre. Jag gjorde mig ny från topp
till tå, mullvadsfärgad, en beställd promenaddräkt, det har jag inte
kostat på mig på åratal. Jag vet, att jag borde sparat den utgiften,
läkarebehandlingen går till pengar, men jag kunde inte låta bli. Jag
köpte nya grå silkesstrumpor och skor i färg. Jag går spänstigare, det
var Albert, som anmärkte det — och ändå, vad har jag inte genomlevat på
den sista tiden! Jag som inte vill tala om mitt äktenskap, jag har fått
göra det. Och inte bara om mitt äktenskap utom om ... ja, om min
älskare, och jag kände, att doktorn ogillade honom. Det har han inte
rätt till. ”Man får inte tala illa om min enda älskare”, skulle jag
velat säga som Elin Wägner. Det är för resten så förfärligt länge sedan
nu, och det gör ingenting. Albert vet det, jag lät honom aldrig tro, att
han var den förste. Och jag har varit stolt över den andre. Ibland tror
jag, att det är det enda i mitt fattiga liv jag varit stolt över.
Till omväxling frågar doktorn, om jag tänker ta livet av mig, men jag
svarar uppriktigt, att det har jag inte allvarligt reflekterat över —
men kanske ändå vid ett enda tillfälle, tillägger jag.
— Vad var det, var det en man? frågar han.
— Nej, säger jag, det var en kvinna.
Jag ser, att han rycker till.
— Berätta!
Och så berättar jag.
— Jag var tjugufem år gammal. Jag var ensam, och jag kände mig mycket
olycklig, för jag längtade efter kärleken. Jag bodde i Stockholm hos en
tant, som var folkskygg. Jag hade översättningsarbete för tidningar. Det
var därigenom jag lärde känna henne. Hon hade något att göra med en
tidning. Jag kom upp till henne första gången i ett ärende. Hon bodde
fem trappor upp i ett hus i Klaratrakten. Men varför säger jag det?
— Det är bra, fortsätt, undertryck ingenting! Kan ni beskriva för mig,
hur hon såg ut?
— Lång, smärt men kraftigt byggd, böjd näsa, gråblå ögon, som kisade,
rödbrunt tjockt vågigt hår, munnen hade ett drag av fasthet, men på
samma gång godhet, händerna kraftiga, litet seniga, men smala och
välformade.
— Vidare.
— Det var ett stort ljust rum fullt med böcker av alla slag. Först blev
det böckerna och sedan vi själva. När det var mittemellan båda, talade
hon en gång om Kierkegaard och människosjälens ensamhet med Gud, och jag
grät, så att jag skakade med huvudet i händerna ... Då var det april som
nu ...
— Ja, som nu, säger doktorn och ser på mig.
Och när jag ser på honom, ser jag att han har gråblå, en smula kisande
ögon.
— När det blev maj, gick vi ut och gick i Lilljansskogen. Vi talade —
inte bara hon utan också jag. Det föreföll mig som om jag aldrig förr
hade talat vid en människa. Vi anförtrodde varann, vad vi ansågo värt
det ur våra liv. Vi talade också om erotik. Hennes liv hade varit
fattigt på det liksom mitt. Hon var tio år äldre än jag, och ingen man
hade älskat henne. Men hon, å, visst hade hon varit kär, till exempel i
en generaldirektör. Ibland talade hon med en viss ironi eller cynism om
— ja, vad skall jag säga ... kärlekslivet.
En dag satt vi på en bänk. Jag hade dragit av min ena handske för att
plocka vitsippor. Hon tog min bara hand i sina och smekte den sakta. Det
... det var ju ingenting, men det gjorde mig så oändligt lycklig. Sedan
märkte jag snart, att jag var lycklig alltid, inte bara, när vi
träffades. Jag kunde gå och sjunga för mig själv. Hon ringde nästan var
dag. Uppe hos henne var vi inte riktigt ostörda. Hon bodde med en äldre
syster, som kom in någon gång. En dag frampå våren bad hon att få komma
till mig. Jag köpte blommor ... och ja ... vin och frukt. Hon föreföll
upprörd, när hon kom. Hon tog båda mina händer och höll mig litet ifrån
sig.
— Vad är du för en, sade hon. Jag kan inte komma ifrån dig. Jag tänker
på dig dag och natt. Jag kunde göra orätt mot Gud och människor för din
skull.
När hon fick se vinet, ryggade hon tillbaka.
— Nej, men Ronny, sade hon. Brukar det komma flickor upp till dig så
här?
— Jag har så få vänner, sade jag, och ingen som du.
Då började hon tala ivrigt som för att försvara sig.
— Ja, du är ensam, det var det, som drog mig till dig först. Jag hade
lagt märke till dig, då du kom med ditt arbete till tidningen. Det var
ett av de där tillslutna ansiktena, som lockar mig. Nej, inte ett av
dem. Du var olik alla andra. Du gick som en liten sömngångerska, och
ändå såg jag i dina ögon ibland, att det var eld i dig. Men jag tänkte
bara vara snäll mot dig och hjälpa dig litet.
Jag säger dig, jag gick inte och var sentimental och trånade. Jag hade
mitt arbete och mina vänner. Alla vänta de något av mig. Jag är en
lycklig människa eller jag kunde vara det. Men, ser du, innerst är jag
ändå alldeles ensam.
Och så fann jag snart, att jag hade tagit miste. Det var inte du som
behövde mig. Det var jag, som behövde dig. Du är inte svag, du är stark,
mycket starkare än jag, och nu är jag rädd för dig, för jag vet inte, om
din styrka är av godo. Du kunde göra mig mycket ont.
Hon var blek. ”Hon är trött och sjuk”, tänkte jag. Det fanns en liten
låg schäslong i mitt rum. Jag bad henne lägga sig där och vila.
Hon följde mig med blicken kring rummet. Hennes ögon hade mörknat. De
sågo nästan svarta ut. Jag såg, att hon led.
— Nej, du är inte elak, sade hon. Du ser inte alls farlig ut. Du ser ut
som en liten snäll flicka här i ditt rum med blomkrukor och vita
gardiner. Jag är glad att jag kom hit. Du blir mindre hemlighetsfull
här, och jag tror, att du vill vara snäll mot mig.
Hon låg tyst litet.
— Mitt hjärta klappar så vilt, sade hon ansträngt.
Då föll jag på knä bredvid schäslongen, lade armarna om hennes hals och
lutade min kind mot hennes. Jag kände och hörde, hur hennes hjärta
bultade. Jag tror vi låg så några minuter, och så rörde jag sakta, helt
sakta och lätt som en smekning, inte som en kyss, mina läppar mot
hennes. Hon gjorde inte en rörelse. Jag bara såg, hur det ryckte i
hennes slutna ögonlock ... Det var väl ... det var väl en kysk smekning,
doktorn?
— Hm, sade doktorn ... vidare.
— Ja, vidare, sade jag. Hon sträckte ut sin hand till ett bord, som stod
bredvid schäslongen och tog en liten bok. Nej se, läser du den, Ronny,
sade hon. Vi läser visst ofta samma böcker.
— Vad var det för bok? frågade doktorn.
— Det var en liten engelsk hymnbok. Hon läste en hymn högt för mig. Det
är min älsklingshymn, sade hon.
Det var min också.
När hon gick, sade hon: — Nu är jag inte rädd för dig längre, Ronny, men
du _kunde_ göra mig mycket ont.
Det var hon, som gjorde mig ont.
Ett par dagar senare ringde en främmande dam på tamburdörren. Hon hade
bruna, brinnande ögon. Hon ville tala med mig. Hon fick nervskakning på
schäslongen, där Carla hade legat, och hon hackade tänder, när hon sade,
att hon var Carlas bästa vän, och Carla måste skyddas mot sig själv.
Carla hade alldeles mist jämvikten, sedan hon kommit i beröring med mig.
Carla insåg det själv. Nu hade Carla skickat henne hit för att säga, att
vi inte skulle träffas mer. Jag satt som bedövad.
— Ja, naturligtvis, när Carla önskar det, sade jag till sist. Jag är
ledsen, om jag gjort henne ont. Vi känna varann för lite, kanske. Carla
sade en gång, att vi skulle resa bort tillsammans, bara vi två för att
lära känna varann riktigt i fred. Det hade kanske varit bra.
Det var då hon fick nervskakningen. Jag tycker inte det är sympatiskt
med nervskakningar. Senare har jag ju haft det själv. Det var, när jag
hade fått Viveke. Jag var så klen en tid. Men hon hade ju inte fått
barn.
Vi var förfärligt artiga mot varann. Men jag tycker jag ser de där
bruna, brinnande ögonen för mig än.
”Varför kom inte Carla?” tänkte jag. ”Varför kom inte Carla? Det var ju
henne jag behövde träffa.”
Till sist skrev jag till Carla och bad henne komma själv och taga
avsked.
Hon kom. Hon tog inte hatten av sig. Hon hade en svart hatt med sorgflor
efter sin bror. Hon satt på schäslongen igen med sorgslöjan
tillbakakastad.
Hon talade lågt och med ögonen nedslagna.
— Elin har rätt, sade hon, det var vännen. Hon är mitt bättre jag. Hon
har uppoffrat sig helt för mig. Hon har gjort mig till en bättre
människa. Och så har jag ansvar för henne. Hon är så klen. Hon kunde dö.
Hon tystnade, och jag visste inte, vad jag skulle säga.
Då började hon på nytt, men hennes stämma var nästan kvävd.
— Varför kom du inte förr, Ronny, det är för sent nu. Hon höll händerna
för ansiktet, sina vackra, välformade händer. Jag såg, att tårarna runno
nedför hennes kinder.
Jag kände mig mycket trött.
— Det är få, som ha sett mig gråta, sade hon. Hon satt litet till med
nedböjt huvud. Så ryckte hon upp sig, och när hon stod i dörren, bad hon
mig förlåta.
— Jag har ingenting att förlåta, ljög jag.
Dagen efter mötte jag de bruna, brinnande ögonen på gatan. De var inte
brinnande nu. De var bara mörka och lugna. Jag gick fram till henne och
bad henne förlåta att jag bett Carla komma till mig en gång till.
— Det var jag, som bad henne, annars hade hon inte gjort det, sade hon.
Så skildes vi.
— Men vad tycker doktorn om detta, om den här historien?
— You had a narrow escape, sade doktorn.
Då minns jag plötsligt att Carla läste engelska för mig den där gången,
och att doktorn har blå, kisande ögon, och så sade han, att det är april
nu som då. Ja, jag är ju hos en nervläkare för behandling. Jag vet inte
vad som kan höra till den. Jag skulle gärna gråta. Jag har inte gjort
det på så länge.
— Fru Berglöf förstår väl, att vi tycka det är synd om er, att vi ville
hjälpa ...
Vi, jag tänker ett ögonblick på doktorns fru, men henne känner jag inte,
och så minns jag att doktorn talar i pluralis majestatis.
Han glömmer det ibland, men när han vill vara doktor ända ut i
fingerspetsarna, gör han det.
— Jag har inte tänkt på om doktorn tycker det är synd om mig eller inte,
säger jag. Jag förstår väl, att det inte är för det jag går här. Om det
hör till en läkares skyldigheter att tycka synd om sina patienter, är
jag säker att doktorn gör det. Annars får jag nöja mig med att doktorn
är intresserad av fallet, för det är väl alltid en riktig läkare.
— Nå, och det var efter det där, ni tänkte på att begå självmord?
— Det var det visst inte strax. För när Carla var utom dörren, drog jag
djupt efter andan, som jag hade fått luft efter en kvävning, och jag
tänkte eller jag tror jag sade det tyst för mig själv: ”Gudskelov, nu är
jag fri!” Var det inte underligt, doktorn? Och ändå ... ändå älskade jag
henne.
— Det betyder, att hon hade rätt, när hon sade, att ni var stark.
— Ja, gjorde det, det? Det dröjde inte länge förrän jag längtade efter
henne rasande. Den längtan tog bort ett år av mitt liv till ingen nytta.
Vi träffades ju ibland i arbetet men aldrig ensamma.
En dag ett halvår sedan vi skilts, mötte jag henne i Humlegården
tillsammans med den bruna. Carla berättade något roligt, och den andra
skrattade, så hon böjde sig framåt. Det såg inte vackert ut. Den andra
var kantig och disgraciös, och Carla var kantig, fast ja, jag hade ju
tyckt förut, att hon hade grace. De hade långa fötter och galoscher, som
sade klafs, klafs i höstsörjan. Åtminstone tror jag det. Carla såg mig —
så där i synfältets yttersta gräns, jag märkte det, men hon låtsade om
ingenting.
Jag gick hem och fick kväljningar, och till natten hade jag feber och
tyckte, att en stor svart fågel flaxade omkring mig. Då var jag det
närmaste till sinnessjukdom jag varit, tror jag. Och självmord, ja
visst, men jag har inte anlag för det, annars hade det varit gjort för
länge sen, men nog tänkte jag på det.
Men bedövning — bedövning sökte jag till varje pris. Det var därför ...
därför.
— Ja, jag vet. Det var därför, menar ni, som ni tog en gift man till
älskare.
— Ja, doktorn, en enda liten älskare, och det har ni förebrått mig. Ja,
jag menar inte, att han var liten, men att det bara var litet kärlek.
— Vad jag förebrått er är, att ni inte ens tog ett sådant steg på
allvar. Det _är_ allvarligt för en kvinna.
— Hur kunde jag ta saken eller rättare mannen riktigt på allvar. Det var
ju för Carlas skull jag tog honom.
— Men det var det nog inte fru Berglöf. Hade ni aldrig innan
Carlaepisoden tänkt er möjligheten av en älskare.
— Jo-o, möjligheten hade jag tänkt i övergångsåldern och ... jag tror
jag kan säga efter tjugutre. Mellantiden tänkte jag bara på äktenskap.
— Där ser ni, vi skall inte skylla älskaren på ”Carla”. För er var han
naturnödvändig. Ni hör inte till de strängt monogama kvinnorna.
— De kan vänta, menar doktorn.
— De kan vänta ibland hela livet, sade doktorn och såg ut som en sann
högaktning.
— Men utan Carla hade det kanske ändå aldrig blivit. Det var så hemskt
med Carla. Och vet doktorn, om Viveke förförde en man, det kunde jag
genomleva, men om hon blev förförd av en kvinna, då tror jag, att jag
kunde hjälpa henne att skjuta sig, för det är väl alltid lättare, när
andra gör det. Och jag vet ju inte, hur stark Viveke är. Hon kanske inte
kunde uthärda det som jag.
— Fru Berglöf skall akta sig för överord, sade doktorn.