I lördags kväll var jag på damföreningen Nornans vårfest och
tjugufemårsjubileum.
Det var förfärligt. I strålande elektriskt ljus såg jag mig själv i
trehundrasjuttiofem exemplar i olika stadier av förfall och förnedring,
ty de unga, de som vi varit, var inte många. De går inte på
damföreningar. O, Gud, vad det är ohjälpligt, och vad jag beundrar och
böjer mig i stoftet för alla dem, som äro äldre och gråare och fulare än
jag och som ändå under kroppens förfall och förnedring förmå att låta
sina själar brinna.
Amanda Grönstedt, som fyllde sextio år i fjol, läste upp festkantaten.
Den var allt vad man kunde begära av en festkantat och det är ju inte
mycket. Och Amanda Grönstedt har små fötter och förtjusande fina rasben.
Hon var klädd i ljusgrått från topp till tå med silkesstrumpor och
silverbrokadskor. När hon gick hem på kvällen, hon går raskt som en ung
flicka och är inte tjock, kunde någon herre, som gick bakom henne och
beundrade hennes smalben få bråttom och skynda sig fram för att hälsa
och ja — vem vet — och få se att hennes ansikte är gulgrått och rynkigt
och håret vitt — och säga — å, fy tusan!
Ja, vad för glädje är det då med ett par vackra ben! Är det inte som det
grymmaste hån! Ett par vackra ben och så inte den minsta mening med allt
som kommer ovanför dem ända upp till halsen, ty huvudet duger ju ännu,
det vill säga invändigt och inte bara till festkantater. Amanda
Grönstedt är hedersdoktor, och intelligensen lyser ut genom hennes ögon.
Det måste göra det värre för henne. Jag skulle önska alla mina
trehundrasjuttiofem olyckssystrar de slocknande koögon med vilka ett par
damer av min åldersklass bevistade vårens förnyelsefest på tjugufemåriga
damföreningen Nornan. De ögonen lida inte. De äro forna tiders kvinnors
ögon, vars bärarinnor förvissnade på ett självfallet och smärtfritt
sätt. Vi andra ha det värre. Vi är salig dumboms abborrar, som dö
levande, kan det tänkas något grymmare! Teodolinda Raquette, vår stads
kvinnliga poet med håret rimfrostpudrat och mycket röda kinder, man har
det ibland vid vår ålder, läste upp sin nyaste dikt: Hösten. Jag förstår
så väl att hon valde den, fast det var i maj. Den handlade om ett träd,
som ödmjukt, stilla och glatt fällde sina blad. Jag riktigt hörde, hur
Teodolinda fällde sina ett efter ett under det hon läste, och ändå log
hon modigt. Och alla hennes åhörarinnor i den packade salen gjorde
detsamma med döden i hjärtat. Men varför samlades vi då självmant till
detta martyrium? Var för sig, en och en känns det inte så förfärligt.
Där ha vi gifta våra barn och vår mer eller mindre före detta man. Och
de visa jungfrurna, som inte veta av någon man, de ha ... ja, vad ha de,
om man lämnar knärackan och katten ur räkningen? Är det medvetandet om
deras dygd, som höjer deras glädjebägare eller åtminstone skänker dem
aftonens frid. — Och Carla — varför mindes jag Carla, som är så långt
borta — bland alla dessa. Carla ”vet ej av någon man”, tror jag
åtminstone, men dygdig jungfru, nej, det är hon inte. Den lättaste
smekning av hennes vackra hand mot min kind, kom mig i min varelses djup
att ana och förnimma otillåtna ting. Jag såg henne nu i en syn gå i en
scharlakansröd mantel genom festsalarna och sträcka ut sin vackra
ringfria hand och var och en som hon vidrörde, föll ned död.
Men när Carla hade gått, voro vi ändå alltjämt kvar både döda och
levande, vi gamla avbladade kvinnor. Men här och där i salarna stod en
ung, fräsch och vacker kvinnoblomma. Och de voro för oss andra som ett
blodrött hån.
Då tyckte jag att jag skrek: ”Ut med er!” Och jag samlade omkring mig
alla de gamla, och vi körde ut de unga med gissel: ut med er, ropade vi,
ut ni med ert fasta, skära hull, era vita tänder och era spelande ögon!
Ut till era älskare, som väntar er! Låt oss lida våra marter i fred för
er!
Nej, jag blev inte galen. Jag gjorde ingenting ovanligt. Jag stod endast
ganska blek och tryckte Teodolindas hand och tackade henne och kände en
lätt yrsel.
Men sedan på natten låg jag i min säng och tänkte ut ett slags
barmhärtigare samkväm för oss levande lik. Vi skulle samlas i ljusdunkla
salar, som liknade bakgrunden på Rembrandts tavlor. Och denna
clair-obscur skulle plåna ut alla konturer, även ansiktsdragens. Vi
skulle se ut som halvt materialiserade andar och genom något optiskt
knep tyckas sväva i luften. I detta mystiska ljusdunkel skulle våra
stämmor ljuda och sjunga den flydda kärlekens lov, våra stämmor, som
ännu ofta med sin mörknade klang äro patetiska och suggererande på ett
helt annat sätt än de ungas — — — tills vi nå de allra äldstas
åldersgrupp och våra röster bli kraxande kråkors, de isgrås, de iskallas
åldersgrupp, för vilken vi böja oss i medlidande, fasa och skyddssökande
vördnad, för de äro ju vår buffert mot evigheten, och vi gamla kvinnor
med all vår visdom är ännu långt ifrån att vara beredda till en salig
hädanfärd.
Det blev alldeles ljust i rummet, innan jag slumrade till en stund på
morgonen, och jag vaknade igen med en förskräckelse, som kom mig att
hoppa högt i sängen, för jag tyckte, att jag ramlade i en avgrund. Ja,
ja, det hör ju också till åldern. Det gör nog fru Nordlöf med. Men hon
hoppar väl inte så högt, för hon är så tjock.
Viveke låg och sov lugnt. Hon såg ljuvlig och frisk och ... ja, ren ut.
Med sin skära kinder och sin lilla impertinenta näsa. Hennes små söta
läppar var halvöppna. Vad hon har långa, mörka ögonhår till sitt ljusa
huvud!
Jag såg nog inte ut så vid hennes ålder. Utom det att jag hade längre
näsa, var det visst som om en stor del av världens synder tyngde mitt
samvete, fast, vad hade jag egentligen gjort! Men ändå, nej Viveke har
en vitare själ än jag, fast hon går i första ringen, och jag gick
ingenstans.
När jag ändå var uppe och stoppade täcket om en av Vivekes fötter,
tittade jag ut på balkongen. Himmeln var blå, bakgårdens träd knoppades,
solen steg över granngårdstaket. På det ljusgröna gräset på gårdsplanen
sutto fyra katter och jamade av kärleksbegär. Jag längtade efter
blommande fruktträd, vita och ljusröda skyar av körsbär och äppelblom,
alldeles så vita och skära som den gången jag var ung och hade en
älskare.