Ja, läkare! Nu har Albert skickat mig till en nervläkare, ty han förstod
småningom, till och med Albert förstod, att jag led. Eller har jag
kanske beklagat mig? Albert ville att jag skulle bli frisk och på gott
humör, så att det inte blev något krångel med landsflyttningen. Så nu
går jag hos nervläkaren. Det känns som om jag vore en virkning, och
doktorn har fått tag i ändan och sprättat upp hela mönstret, så nu
ligger jag där som en lös upphasplad garnhärva.
Han frågade mig första dagen, om jag var lycklig med min man. — Ånej,
sade jag, men inte anmärkningsvärt olycklig heller. Och vi har lärt oss
att ta det humoristiskt.
Jag hade en bestämd känsla, att doktorn ogillade humorn.
Två dagar senare hade han upptäckt (hur?) att jag längtade efter kärlek
och ett nytt äktenskap.
— Det har jag svårt att tro — åtminstone äktenskapet, sade jag, eller
tänkte jag det bara?
— Det är ingenting ni behöver vara rädd för eller springa ifrån, sa han.
Det är bara så, det är naturen, som vill det.
— Men det skall väl ta slut någon gång för kvinnan åtminstone — inte för
män förstås, sa jag. Man skall väl vara artig. Doktorn har silvervitt
hår, men _hans_ ögon kan ännu blixtra.
Nej, tänk, jag vill inte ha varken kärlek eller äktenskap. Det är sant i
dag. Vad vet jag om i morgon!