Elisabeth teg och han fortfor: ”Hvartill denna sorg, dessa eviga tårar?

Hvad betyder denna svarta drägt? Är det din kärlek du sörjer öfver?

Älskar du mig ej? Nej! Det var då blott ett bedrägeri, en osanning, då

du sade att du gjorde det?”

”O säg icke så!” utropade Elisabet qvalfullt. ”Du vet nog att det,

tyvärr, var en alltför verklig sanning i dessa olycksaliga ord.”

”Hvarföre då ständigt plåga mig och dig sjelf med dessa onödiga

förebråelser? Elisabeth, du milda engel, som jag så högt älskar! lägg

bort denna klagan, detta sorgbundna väsen, och gör din arme Rudolph

lycklig. Jag begär ju ej mer än att se dig åter glad och leende som

förr, och det kan du ju vara, blott du ej anser denna vår rena kärlek

för synd.”

”Och hvad är den då?” I denna fråga låg en djup, men ödmjuk

förkrossning.

”Icke är det synd att älska, älska rent och högt som vi. Har icke Han,

som är kärlekens urkälla, befallt oss att älska? Hvad som är herrligt,

förblir det, om äfven stundom förmörkadt af jordlifvets dimmor; ty solen

kan ej förlora sitt ljus, ehuru den stundom lyser dunklare. Så

förblifver ock sjelfva kärleken, under hvilken form hon än må uppenbara

sig, dock en ljus stråle från Gud fader sjelf och således högre än

synden, som ville neddraga och förinta henne.”

”Ack så ville också jag stundom tro!” sade Elisabeth med en djup suck;

”men så komma åter de långa, mörka stunderna, då jag tycker mig vara den

största synderska jorden bär. O det är en ryslig tanke! Om jag blott

kunde göra mig fri från den.”

”Det skall du, om du blott slår dessa onödiga griller ur hågen och ej

stänger dig inne hädanefter som hitintills, utan besöker som förr och

deltar i nöjen. Derigenom blir ditt lynne och din helsa återställda,

denna dyrbara helsa, som jag besvär dig att bevara, om också ej för min,

så för deras skuld, som äro ditt hjerta kärast. Låt mig be dig för dina

barns kärleks skull!” tillade han och böjde knä i oändlig kärlek för den

tillbedda.

Månans sken föll i brutna strålar på den knäböjande och spred en magisk

ljusning öfver hans, af en varm och sann kärlek förskönade, väsen. Denna

syn verkade som en förtrollning på Elisabeth, som darrande sjönk i hans

utsträckta armar och hviskade matt: ”Jag skall göra som du vill, tro som

du vill; haf blott förbarmande och tålamod med mig! Snart skall det väl

bli bättre, jag skall kämpa och strida, tills alla dessa hotande spöken

försvunnit, tills jag utan fruktan förmår älska dig.”

”Tack, tusende tack; Min innerliga, eviga kärlek skall hålla dig

skadeslös för denna föresats, dessa strider,” jubilerade Rudolph och

slöt den älskade varmt till sitt hjerta. ”Nu skola vi genast gå till de

andra, eljest kan vår frånvaro bemärkas och väcka förvåning.”

”Nej icke i afton!” bad Elisabeth förskräckt och ödmjukt, ”i afton kan

jag ej vara glad.”

”Hvarföre ej?” frågade han mulet.

”Rudolph se ej så ledsen ut! en annan gång skall jag gerna uppfylla din

vilja, dina önskningar, blott ej i afton.”

”Hvarför skall du just i afton neka mig denna lilla bön?”

”Jag kan ej vara glad i dag. Det är i dag årsdagen af mitt bröllopp; för

åtta år se’n svor jag honom min tro.”

En djup tystnad uppstod; hastigt blef den dock afbruten af lätta steg i

det yttre rummet, och knappt hann Rudolph draga sig undan i den mörkaste

vrån, innan värdinnan inträdde.

”Bevars, min söta fru Lindmark! Hvad! Ni sitter här i kolmörker,”

utbrast hon förvånad och misslynt. ”Förlåt! de vårdslösa domestikerna

hafva försummat tända eld i detta, något aflägsna rum.”

Elisabeth försäkrade, att det ingenting gjorde, att det var roligt att

sitta så med himlalampan till ljus och nämnde några ord om hufvudvärk.

Då blef den artiga värdinnan sjelfva medlidandet och skyndade ut för att

hemta eau de cologne. Nu kunde Rudolph obemärkt lemna rummet, och han

gjorde det. När värdinnan återvände med ljus och luktvatten, stod han i

det tredje rummet ifrån kabinettet, ifrigt studerande i Runebergs Hanna,

som han läst väl tjugu gångor.

”Ack herr borgmästare!” utropade fru R.. vid hans åsyn, ”fru Lindmark

har blifvit illamående.”

”Å! det är beklagligt!” sade Rudolph med fullkomlig likgiltighet i tonen

och såg knappt upp från sin bok. ”Väl ej farligt, hoppas jag?”

”Nej, det går väl öfver snart. Hvad är det för en bok som så tyckes

interessera borgmästaren? Ja så, Runebergs Hanna; den är också för söt,

icke sant?”

Med en stum bugning jakade Rudolph till detta beröm och den goda frun

gick vidare. Elisabeth fick nu upplysning och eau de cologne och många

goda råd mot hufvudvärk, men förklarade dock snart sin afsigt vara att

fara hem, emedan hennes illamående gjorde det omöjligt för henne att

längre qvardröja. Värdinnan yttrade hvad en artig värdinna säger vid ett

sådant tillfälle, hon talade om sin ledsnad öfver Elisabeths sjukdom, om

att snart få återse henne m. m. Elisabeth tackade, önskade det samma,

men då hon, efter att blott ha tillsagt Leonhard om sin afresa, satte

sig i den mjuka slädan, suckade hon djupt af tillfredsställelse och sade

sagta:

”Gud ske lof att det är förbi!”

Ifrån denna dag började en rad af lustbarheter för Elisabeth, i hvilka

hon alltid deltog och för hvilka hon till och med ofta var

tillställarinna. Med rastlös ifver jagade hon från nöje till nöje och

tycktes snart ej få nog deraf. Hennes väsen, nys så dystert, blef åter

muntert och gladt, men det var ej denna fridfulla glädtighet som fordom,

utan en häftig, ojemn, brusande och uppskrufvad jubelfröjd, under

hvilken endast den uppmärksamme åskådaren kunde upptäcka ett djupt

såradt och bristande hjertas sista förtviflade ryckningar. Den fordna

elegancen återvände i kanske ännu högre grad, och en ny, ehuru ofta

konstgjord rodnad, prydde åter hennes intagande ansigte. Med hvarje dag

uppstod hos henne allt större håg för flärd och fåfänga och hon tvekade

ej ett ögonblick att uppfylla den. Leonhard såg med glädje detta

återvändande till lifvet, som han ej kunde förklara, och nekade henne

nu, mindre än någonsin, hvarje, om också oförnuftig, önskan. Rudolph

också gladdes, gladdes åt det välde hans vilja utöfvade på den älskade,

gladdes åt hennes förvandling; ty så skarpsinnig han var, såg han dock

ej den förtviflan som bodde i hjertat, fast munnen myste af fröjd, och

mest gladdes han öfver hennes tilltagande kärlek. Endast Ferdinand såg

hvad som föregick i detta arma, för honom så dyrbara, hjerta och han

blef djupt bedröfvad. Men förgäfves försökte han att få ett enskilt möte

med henne, ty Elisabeth undvek ängsligt att bli på tumanhand med sin

kusin; förgäfves skref han, när ingen annan utväg återstod, och fick

brefvet ouppbrutet igen. _Då_ förtviflade han, och för första gången

vacklade hans fasta tro till Herran. ”Skall hon då förgås nödvändigt?!”

utbrast han knotande. Men hjelpen kom, ehuru den dröjde länge.

En Illusion.

”Hastigt förvissnar vårdagens ros,

Snart din förhoppning flyktar sin kos,

Hjertat ett föremål mera ej finner

Hvarför det klappar, hvarför det brinner.”

~Dahlgren.~

Drifvorna smälte för Aprilsolens varma strålar, taken greto af fröjd och

högt upp i skyn svingade lärkan, jublande öfver de ur snön framträdande,

svagt grönskande åkerfälten. Få hjertan finnas, som icke vakna till lif

vid vårens ankomst, och djup är den sorg, som ej af dess ljufva vindar

förmildras och lemnar rum för hoppets soliga dag. Också Elisabeths

hjerta öppnade sig för naturens älsklighet och hoppet återvände i hennes

barm. Hon trodde nu, hon hoppades att hennes brott ej var så oförlåtligt

som det förut framträdt för hennes inre syn. ”Månne icke Han, som skapat

sin jord så skön, så herrlig och gifvit allt åt sina syndiga barn, månne

ej Han, den barmhertige, också förlåter denna min ofrivilliga synd?” så

frågade hon sig ständigt, och det varma hoppet gaf ett jakande svar.

Detta hopp spred en ljusning öfver hela hennes väsen, det gjorde henne

mild, ödmjuk och fördragsam och framkallade en allt större vänlighet

emot den arme, bedragne maken; hon ville sålunda ersätta sin svalnade

kärlek, sina, ehuru endast i känslans verld, brutna eder. Leonhard såg

med glädje denna förvandling och den gjorde honom godt, ty just nu

behöfde han mera kärlek och mildhet än någonsin, ehuru han ofta tycktes

emottaga dem med en likgiltighet som djupt sårade Elisabeth, fastän hon

icke tröttnade att vara honom den ömmaste, omsorgsfullaste maka. Med en

grämelse, för hvilken han djupt förebrådde sig, såg Rudolph det

förändrade uppförande, Elisabeth iakttog mot sin man. Det uppväckte i

hans själ en viss orolig fruktan att förlora hennes kärlek, hvilken med

hvarje dag blef honom allt dyrbarare, och för hvilken han ofta kände de

grymma qval, en häftig svartsjuka alstrar. Men då han, djupt blickande i

hennes milda öga, blott läste der varm kärlek, då lugnades han åter och

slöt henne under en tyst afbön till det hjerta, der hon, och endast hon,

lefde i en känsla så varm, att den ej kan fattas af ett vanligt sinne.

En morgon denna vackra vår, inträdde Virginia till sin vän. Hennes blick

var glad, hennes kind strålade i högre färg än vanligt, gången var lätt

och klädseln ovanligt omsorgsfull. Gladt flög hon till den i det milda

solskenet på en soffa hvilande Elisabeth och slöt henne varmt i sina

armar. Vänligt besvarade denna, som just i dag var ovanligt lugn,

väninnans smekningar.

”Hvad du ser glad och lycklig ut i dag Virginia! Har något lyckligt

händt?” frågade Elisabeth, se’n hon en stund under tystnad betraktat sin

kusin. Men icke blott i dag, utan flere veckor tillbaka, hade Virginia

sett lika lycklig och glad ut, ehuru Elisabeth för sin egen smärta ej

gaf akt derpå.

”Nej, men du ser också i dag friskare och gladare ut än på länge. Huru

mår du?”

”Visst mycket bättre, men ack, icke är det fullt bra ändå ännu.”

”Det blir väl, bara du ger dig tålamod; minns du i julas, huru jag måste

tvinga dig att komma till R..s och huru godt det se’n gjorde dig att

vara ute bland andra. Ser du, jag är icke ändå en så alldeles stor

doktor hjelplös, följ du blott mina råd!”

”Gud bevars! Hvem vet huru det då skulle gå med mig?” sade Elisabeth

leende.

”Åh frukta ej! jag bekänner mig till vår tids läror äfven i medicin, att

icke begagna inre, men deremot använda så mycket mera yttre medel.”

”Ack ja, vår tid älskar ytan, äfven hvad medicin beträffar. Dessa

vattenkurer, huru beprisade äro de icke? O! om de kunde skölja bort allt

elände ur kropp och själ, huru välsignande vore de ej?”

”I sanning!” utbrast Virginia skrattande, ”du begär förmycket af dem,

det är nog om de mägta bota kroppen.”

”Du har rätt, och hvad är dock kroppens plåga mot själens qval?”

”Som ett knappnålsstygn mot ett igelbett, förmodar jag. Men lemnom

detta; det för oss in i en labyrinth, der vi se ingen utgång, låt oss

hellre tala om något gladt, t. ex. om kärlek?”

”Kärlek?!” upprepade Elisabeth bleknande och med knappt hörbar röst.

”Ja kärlek! Det ser ut som om jag skulle talt om död för dig, så blek är

du nu,” sade Virginia muntert.

Elisabeth försökte le också och Virginia fortfor hastigt och rodnande,

utan att ge akt på vännens upprörda väsen: ”Jag har länge längtat att

för dig, som jag från våra barnaår älskat så innerligt, få anförtro en

hemlighet, som rör mig sjelf; men du har nu på en tid varit så kall och

sluten emot mig, att jag ej vågat fram med min bekännelse. Nu kan jag

dock ej mera tiga, utan ber att du med tålamod måtte åhöra mig.”

”Och den hemlighet, du vill anförtro mig, är den sådan, att du ej

behöfver ångra att hafva öppnat ditt hjerta? Betänk dig väl, innan du

talar, det är för sent se’n.”

”För dig vill jag ingen hemlighet hafva,” sade Virginia varmt, ”vet då

att jag älskar innerligt.”

”Hvem?”

”Jag kan icke uttala hans namn, men gissa du goda Elisabeth,” sade

Virginia, gömmande hufvudet vid vännens bröst och sålunda undgående att

märka hennes dödliga blekhet.

”Jag vet icke någon att gissa på,” sade Elisabeth med en suck.

”Har du ingenting sett eller märkt? ty äfven han älskar mig, det vet och

tror jag, ehuru han ingenting sagt.”

”Nej, jag har ej bland alla dem, som fjeskat kring dig, sett någon, som

jag just skulle kunna tro att ha lyckats eröfra min älskade Virginias

hjerta,” sade Elisabeth halft leende.

”Ingen fjesk skulle heller någonsin gjort det, nej! till att eröfra mitt

hjerta fordrades denna stolta, manliga och höga själ, han eger, som jag

älskar och evigt skall älska. Men efter du icke kan gissa hans namn, så

måste jag väl säga det. Luta ditt öra till mig, han heter Rudolph Berg!”

Vid detta namn, det sista hon hade väntat och trott sig få höra, spratt

Elisabeth häftigt upp. Hennes hjerta klappade sa våldsamt, att det

hotade qväfva henne, och tung och flämtande gick andedrägten öfver de

bleknade läpparne. Virginia såg upp häpen och förvånad.

”Hvad felas dig?” frågade hon bekymrad.

”Ett häftigt stygn,” sade Elisabeth knappt hörbart, men med en rörelse

af otålighet. ”Det är då _honom_ du älskar så högt?”

”Ja visst! och förtjenar han ej all kärlek, all dyrkan af ett

menniskohjerta? Ack Elisabeth! han är så ädel, så förträfflig, det ser

jag allt bättre för hvarje dag; hvem skulle kunna låta bli att älska

honom?”

Stackars Virginia! hon visste ej hvilken balsam hon med dessa ord gjöt i

rivalens sårade hjerta.

”Och han, älskar då han dig?” frågade Elisabeth efter en paus.

”Det är just hvad jag tror och hoppas. Han har väl aldrig med ett ord

uttalat, hvad han känner, men ack du vet Elisabeth, att för kärleken

finnes ett språk, som ingen vet hvari det består, ehuru det är fattligt

för ett älskande hjerta.”

”Har han då utmärkt dig framför andra?”

”Ack ja! eljest skulle jag ej ega något hopp alls; men nu är händelsen

den att han alltid med så mycken välvilja, godhet och uppmärksamhet

bemött mig, — du vet att han ej slösar med sådant — och på sednare tider

isynnerhet har denna hans uppmärksamhet öfvergått till en varm, innerlig

hängifvenhet, som är mig så ljuf och låter mig hoppas, att han delar min

kärlek.”

”Men om du bedrog dig, om han älskade en annan?” frågade Elisabeth med

en sällsam känsla.

”Elisabeth!” utbrast Virginia häpen, ”vet du, känner du då att han

älskar någon?”

”Nej! jag frågar blott hvad du skulle göra, om det vore så?”

”Då,” sade Virginia och hennes ögon tårades, ”då skulle jag sörja tyst,

men djupt och bittert, och sedan lägga mig stilla ner att dö.”

De tego båda. Efter en stund lemnade Virginia sin vän; hon gick hem

allvarsam och nedstämd. Ensam lemnad, försjönk Elisabeth i djupa tankar.

De voro mörka, ovissa och bittra, de talade sålunda: ”Har Virginia

bedragit sig och tolkat för kärlek, hvad som var endast vänskap, och en

vanlig, ehuru hos honom sällsynt, välvilja? Eller har Rudolph bedragit

henne och med uppsåt låtsat en kärlek, den han icke hyser? Eller älskar

han måhända henne och jag är den enda bedragna? O, i denna tanke ligger

ett helvete! För all min kärlek, för alla eder jag brutit, skulle det

bli min lott att se mig skändligt bedragen, gäckad, vanärad äfven i mina

egna ögon? Är det ej nog, att verlden, som snart lär fördömma mig, skall

tro mig vara sjunken ännu djupare än jag det verkeligen är? Skall jag

äfven sjelf förbanna den stund, den eländiga, svaga stund, då

bekännelsen om min kärlek gick öfver dessa usla läppar? Dock nej, o nej!

Rudolph kan ej ha bedragit mig, jag skall fråga honom, jag skall besvära

honom att säga sanningen, och då jag hört min dom från hans egna läppar,

då först skall jag tro på mitt öde. Öde! huru grufligt vore det ej, om

Virginia doge för sin kärlek till honom? Hu! jag vill ej tänka derpå!”

och hon gömde rysande hufvudet i sina händer.

En afton några dagar derefter satt Elisabeth ensam i ett af

salongsfönstren. Mild skymning herrskade i det stora rummet, men

Elisabeth, der hon satt, var dock bestrålad af fullmånans ljus, som så

herrligt tindrade på den klara, högblå vårhimmeln. En djup tystnad

herrskade i hela huset; Leonhard var borta i ett sällskap, barnen äfven

så och tjenstefolket sysslade med sina hushållsbestyr i en

flygelbyggnad. Den djupa tystnaden födde sorgliga tankar i Elisabeths

sinne. Lifvet föreföll henne så tomt och bittert, så fullt af lidande,

att stora brännheta tårar långsamt började droppa ned öfver den hand,

mot hvilken hon stödde sitt hufvud. Då öppnades sagta dörrn och en

manlig gestalt smög hastigt genom rummets halfdunkel fram till den

sörjande, och i nästa ögonblick låg hon vid ett hjerta, som klappade

högt för henne. Det var Rudolph, som hon ej sett på flere dagar och som

hon varmt efterlängtat; hon hade så mycket att säga honom.

”Du här!” utbrast hon öfverraskad och ryckte sig häftigt lös från honom,

men en stråle af vemodig glädje bröt dock fram ur hennes öga vid hans

åsyn. ”Jag trodde dig vara hos Y..s. der är ju stor herrsamling i dag?”

”Hvad gjorde jag der? Visst gick jag dit på en stund, men det surrande

lifvet var mig vidrigt och jag lemnade det för att vid en blick af dig

glömma allt, som förefaller mig vämjeligt; jag såg att jag kunde fritt

frossa af din ljufva närvaro i afton. Jag har längtat efter ett

ögonblick med dig ensam och nu först blir det mig gifvet.”

”Du älskar mig då?” frågade Elisabeth vemodigt. ”Nej se på mig Rudolph!

jag vill i ditt öga läsa svar på min fråga; jag behöfver det för att

vara rätt säker derpå.”

”O du älskade! kan du tvifla derpå?” sade Rudolph och blickade henne

trofast i ögat. ”Dig, och endast dig älskar jag i lifvet.”

”Gud ske lof!” sade Elisabeth sagta och lutade sitt hufvud mot det

hjerta, som så älskade henne; men hastigt drog hon sig med en rysning

tillbaka och fortfor: ”Och dock är det ett brott att säga så, ett brott

för oss att älska.”

”Återvänder du till dessa grubblerier? Lemna dem min älskade, och stör

ej dessa få saliga ögonblick vi ega för hvarandra!”

”Nej, nej, jag skall ej förbittra dem; men en fråga skall du besvara,

som jag redan under flere dagars tid längtat att få göra dig: älskar du

Virginia?”

”Jo som en vän, en slägting till dig.”

”Icke annorlunda? Säg mig sanningen.”

”Nej, icke annorlunda. Kan du väl tvifla derpå?”

”Men hon tror det dock,” sade Elisabeth med en djup suck; ”hon älskar

dig med den första kärlekens hela värma, och tror att du delar denna

känsla.”

”Det är omöjligt!”

”Tyvärr är det sannt, hon har sjelf förtrott mig sin kärlek och sitt

hopp att också vara älskad af dig. Ack Rudolph, du hade ej bordt bedraga

henne, hon är så god, så varmhjertad, så trofast i sin kärlek.”

”Jag har ej bedragit, ej hycklat för henne,” sade Rudolph fast, ”det var

ej mitt fel att hon i en kall vänskap läste varmare känslor. Hon bedrog

sig sjelf och på henne kan villans bitterhet ensam falla, ty endast hon

har felet i denna sak.”

”Säg ej så Rudolph!” bad Elisabeth förskräckt, ”dömm ej så hårdt! Du har

ju sjelf sagt, att kärleken ej är brottslig; icke kan den vara

straffvärdare om den ej är delad? Och huru vore det möjligt att ej älska

dig? Jag kan ej fatta denna möjlighet.”

”Icke fördömmer jag henne, Elisabeth, jag blott beklagar hennes

förblindelse. Kanske den likväl icke går så djupt, denna känsla, den

förgår säkert snart.”

”Ack, det är just det jag fruktar, att icke sker,” sade Elisabeth

sorgset. ”Virginia är ej af dessa fjärillätta varelser, som glömma allt

i ett ögonblick. Hennes känslor, ehuru dolda, gå djupt, och hvad hon

engång fästat sitt hjerta vid, det älskar hon evigt.”

”Olycklig hon då, om så är,” sade Rudolph med djup stämma, ”ty henne

vill, kan och skall jag aldrig älska, aldrig i evighet. Du, blott du, är

den mitt hjerta tillber och dyrkar, så länge det klappar!” och med en

kärlek så ren, så varm, att englarne logo deråt, ehuru brottslig den

syntes i menniskoögon, slöt han Elisabeth till sitt hjerta och månan

strålade klart öfver de båda älskande.

I detta ögonblick hördes ett svagt buller; det var som ljudet af en

sagta suck. Rudolph och Elisabeth sprutto till och lyssnade, men hörde

intet vidare. De sågo sig omkring, men blefvo ingenting varse och trodde

att de misshört sig. Aldrig fingo de heller veta orsaken dertill. Men

författare och författarinnor, som fått den stora gåfvan att veta litet

mera än andra, ehuru de ofta veta mindre, kunna således äfven meddela en

och annan liten sqvallernyhet, och i besittning af denna vackra talent,

går jag att berätta hvad jag vet om den hemlighetsfulla sucken.

”Mamma!” sade Virginia samma afton till sin mor, ”jag går på en liten

stund till Elisabeth, hon är väl ensam nu, ty Leonhard är nog hos Y..s.”

”Gå mitt barn!” sade modren. ”Du kan nog behöfva hemta frisk luft, det

kan göra ditt sjuka bröst godt, men tag skinnkappan på dig.”

”Huru tror mamma att jag orkar gå med den?” sade dottren skrattande,

”dessutom behöfs ej mera vinterplagg.”

”Åh nej! tag du den bara min flicka. Kom ihåg att du ej varit frisk på

ett par dagar. Tag du kappan vackert, så ångrar du dig ej.”

”Nå, för att göra mamma till viljes skall jag ta den då.”

”Se så, det är bra! Kom hit Virginia lilla så får jag svepa den om dig

bättre än du sjelf brukar;” och med öm omsorg drog modren kappan öfver

dottrens bröst.

”Tack mamma lilla! Adjö nu! Skicka efter mig klockan 10;” med dessa ord

försvann Virginia.

Med lätta steg vandrade hon i den ljusa qvällen till vännens boning och

var snart framme. Obemärkt gick hon genom de öppna, tomma rummen. Hon

tittade in i barnkammarn, sängkammarn, samlingsrummet, kabinettet,

köket, men fann ingen christen själ. Redan stod hon i begrepp att lemna

huset, då hviskande röster, genom den mot tamburen halföppna

salongsdörrn, nådde hennes öra. Förundrad tog hon ett par steg närmare

och stod i begrepp att sagta inträda for att öfverraska Elisabeth och

den andra väninnan, som hon trodde vara någon af deras gemensamma

bekanta, då hon hörde sitt namn nämnas af en röst, vid hvilken hennes

hjerta slog högt af blandade känslor. En oemotståndlig nyfikenhet kom

öfver henne, hon ville höra hvad dessa för henne så kära personer talade

om henne så hemlighetsfullt och på en så ovanlig stund och plats, ty med

skäl trodde hon Rudolph vara med de andra hos Y..s. Med återhållen

andedrägt och framlutadt hufvud stod hon vid dörrn i så djupt åhörande

af det halfhöga samtalet derinnanför, att hon ej sett eller märkt om

hela verlden ramlat öfver henne. Med blicken stirrande fästad genom den

halföppnade dörrn på de af månans ljus bestrålade gestalterna derinne,

åhörde hon i namnlös ångest allt hvad de sade. Hennes hörsel, genom en

förfärlig feberaktig spänning skärpt utöfver vanligheten, tillät henne

att tydligt fatta hvarje ord och lemnade henne en förfärlig upplysning.

Med namnlös smärta blef henne allt klart, och då hon såg Rudolph, denna

Rudolph, som hon så högt älskade, sluta Elisabeth, detta hennes ideal af

qvinlig fullkomlighet, i sina armar, till det bröst, vid hvilket hon

hade hoppats att engång få hvila, då blef henne lifvet bittert och tungt

och ett mörkt tvifvel uppsteg i hennes hjerta. Förvirrad strök hon

handen öfver den bleka pannan och en sagta suck uppsteg ur det beklämda

bröstet. Det var denna suck, som nådde våra båda älskandes öron och lät

dem spritta till. Äfven Virginia återväckte den till lif. Sagta, som hon

kommit, smög hon bort igen. Med döden i hjertat vandrade hon utan mål

framåt längs elfstranden. Mörka, bittra tankar kämpade i hennes bröst.

Hon tyckte sig öfvergifven, förrådd och smädad af dem, hon älskade högst

på jorden och en känsla af hat och hämdlystnad intog hennes hjerta, men

kärleken uppsteg åter mäktigare och qväfde den.

”O!” tänkte hon, ”för hvad är det jag anklagar dem? De kunna ej älska

mig, men det är väl mitt och ej deras fel. Och dock tillber jag dem så

högt, jag ville gerna för deras skull uppoffra lif och sällhet och allt,

allt på jorden, om det vore dem nyttigt; men de bry sig ej derom, fråga

ej det ringaste efter min tillgifvenhet, min kärlek. Jag trodde för ett

ögonblick att han älskade mig; jag dåre! huru kunde jag ens hoppas denna

sällhet? Huru kunde han, den ädle, den förträfflige älska mig, mig den

felfulla? Blott Elisabeth kunde fatta all hans själs rikedom, blott hon

var värd att älskas af honom. Denna illusion var kort, men herrlig,

derför vill jag icke klaga, icke sörja; lifvet är dock så kort, så

flygtigt, och för mig är det snart slut, jag känner det här,” hon lade

handen på bröstet, der en häftig smärta kändes. ”Tåla, lida och hoppas

på ett bättre lif är hvad mig återstår.” Men nu blef plågan i bröstet så

stor, att hon måste stanna och luta sig mot stammen af ett åldrigt träd,

vid flodstranden, ty hon förmådde ej hålla sig uppe längre. Då frambröt

en ström af varm, rosenröd blod öfver hennes läppar och flöt ned på den

frusna marken. Af den häftiga sinnesrörelsen hade blodet kommit i

starkare omlopp och skulle dödat henne, om det ej gifvit sig utbrott.

Länge flöt det sagta så, och då det slutat, stapplade hon matt och

långsamt hem igen.

”Min Gud! mitt barn, hvad fattas dig?” utbrast modren ångestfullt, då

hon fick se dottrens bleka ansigte. ”Är du sjuk?”

”Ja min mor!” svarade Virginia och tvingade sig att le, ”jag mår

verkeligen ej väl.”

”Du är mycket sjuk, mitt barn, sjukare än du tror; det är bäst du lägger

dig.”

”Nej mamma, jag är ej så pjåkig, låt mig sitta oppe bara, sålänge jag

ännu kan,” tillade hon sagta och suckade.

Upptäckten.

”O jag vill, jag kan icke misstro henne!”

~Leonhard.~

Månader gingo. Ryktet hade fattat Rudolphs och Elisabeths namn i sina

obarmhertiga händer och fört dem som en löpeld ikring stad och land.

Många voro berättelserna om deras kärleksintriger, som alla kände, ehuru

ingen visste det rätta förhållandet. Leonhard blef ömsom smädad, ömsom

beklagad, ty numera var han den enda, som ej kände sin makas kärlek till

Rudolph, en berättelse som lefde i hvar mans mun, ehuru förfärligt

vanställd och med tillägg, som stämplade den till det rysligaste brott.

Alla drogo sig småningom från Elisabeth, ehuru de fortforo att till det

yttre visa henne all aktning; men detta skedde förnämligast för hennes

makes skuld. Hvarken Leonhard eller Elisabeth bemärkte detta, endast

Rudolph såg det med tyst förbittring, ty hans ljusa omdöme sade honom

orsaken dertill. Han undvek numera vännens hus för att ej gifva

lastarenom rum, men som han af naturlig granlagenhet förteg för

Elisabeth orsaken, såg hon i hans aflägsnande blott en oförklarlig köld.

Detta — i förening med Virginias dystra sinnesstämning och tilltagande

sjuklighet, hvilken hon förebar som en orsak, hvarföre hon sedan den

olyckliga aftonen, då hon, ehuru osedd, var ett vittne till deras

kärlekseder, ej velat besöka någon, icke ens Elisabeth, af fruktan för

sin svaghet då hon skulle återse dem tillsammans; — detta allt

tillsammanstaget gjorde, att Elisabeth ej var lycklig i sitt hem och

derföre ute i verlden sökte nöjen och förströelser i rastlös oro.

Ferdinand, som mera sällan nu besökte dem, såg med innerligt medlidande

hennes själs och sinnes ofrid, och bad blott tyst för henne; ty i ord

ville och fick ej hans hjertas varmaste känslor kläda sig. Det var ett

mörkt moln, som dystert hängde ned öfver dem alla, hotande att i sitt

fall krossa allt.

I ... lefde vid denna tid, och gör det troligen än i dag, två bröder,

äldre karlar, enkla till sitt väsen, opolerade i sitt sätt, men

rättskaffens och redlige i vandel och tankar. De voro familjefäder,

hurtiga, ovanligt stora raska hussar och sjömän till yrket. Deras namn

var äfven Holmén, och de voro kusiner till Elisabeth, ehuru mycket äldre

än hon och, i anseende till sitt från ungdomen förda kringirrande lif,

som föga lät dem vistas i hemmet, nästan vordne fremlingar för sin

kusin. Äfven dem nådde ryktet om deras slägtings vanära och grämde djupt

deras redliga och slägtkära hjertan. De beslöto att för Leonhard

upptäcka saken, öfvertygade, att intet vidare behöfdes för att bringa

den till en lycklig utgång. ”Han är ju herre i sitt hus,” sade de, ”och

om ej annat hjelper, kan han piska ut den falske vännen, och om han i

vredesmod ger sin hustru tillbörlig husaga med, kan det ej skada som

straff och varnagel för en annan gång.” Deras hämnd- och

bestraffningsplan var i äkta sjömanstil. Med all den granlägenhet honom

var möjlig, meddelade nu en dag den äldre brodren sin stora hemlighet

till Leonhard, men huru förvånad blef ej den gode mannen, då han såg att

vännen, trots all hans tydlighet, ej förstod honom mera än om han talat

hebraiska. Nu blef han tvungen att närmare reda ut saken och då han

gjort det, såg han med häpnad, hvilken verkan denna underrättelse gjorde

på Leonhard.

”Du borde blygas!” sade denne — och en mörk vredens rodnad färgade hans

panna och en hotande blixt bröt fram ur de eljest så lugna, glada ögonen

—, ”du borde blygas att på ett så nedrigt sätt förtala din egen slägting

och min maka och vän, och med dina giftiga ord söka sprida tvedrägt i

mitt hus och röfva bort all sällhet ifrån oss; men jag svär, att du ej

skall lyckas och att jag sjelf vill skydda min arma älskade Elisabeth

emot alla lömska, osanna rykten; ty jag kan dock ej tro dig vara

uppfinnare af denna djefvulska lögn, utan du eftersäger blott, hvad

någon giftig tunga utspridt och berättat dig.”

”Jag kan ej säga ja till dina ord,” svarade den andre förolämpad, ”ty

alla tala derom, och icke blott giftiga tungor, utan de hederligaste

menniskor i vår stad; alla känna denna sak utom du, ehuru ingen annan än

jag haft mod att säga dig detta, och f—n i mej jag det gjort, om jag

haft en förställning om, huru dåraktig och förblindad du är. Att för all

välvilja ännu bli ansedd for en smädare och ränkmakare, det hade jag

aldraminst väntat af dig.”

”Förlåt mig!” bad Leonhard och räckte försonande handen åt sin slägting,

”men huru vill du att jag skall tro denna rysliga lögn?”

”Jag fordrar ej att du skall tro den, ehuru jag anser ryktet för

sanning, jag vet nog att det är tungt att misstro dem, som äro oss kära;

men jag ansåg dock för min pligt att upplysa dig om allt, på det du

måtte kunna vidtaga dina mått och steg. Tror du det är så förb— roligt

att springa åstad med sådana underrättelser? Och jag hade ej gjort det,

om inte Elisabeth varit min slägting och jag värderat dig för mycket,

att med liknöjdhet se dig ett föremål för åtlöjet, som din okunnighet om

din hustrus otrohet väcker.

”Är jag ett föremål för åtlöjet?” frågade Leonhard rodnande af

förtrytelse.

”Ja visst är du det, och med fulla skäl dertill. Huru kan en klok karl

låta huttla med sig så der groft? Och se’n anse en hederlig karl, som

vågar säga honom sanningen, för en bedragare, det är kronan för all

dumhet! Nog är det bra att ej misstro de sina, men man bör ej heller

misstro andra utan att först pröfva saken.”

”Hvad vill du jag skall göra då?” frågade Leonhard sorgset, ”icke vill

och icke kan jag misstro henne, icke honom heller.”

”Men du kan ju ge akt på dem ändå.”

”Bespeja min egen maka och min vän? Nej aldrig! Elisabeth kunde jag

fråga, hon skulle ej bedraga mig, det vet jag; men mitt tvifvel skulle

såra hennes, som jag är öfvertygad om, skuldfria sinne, och det vill jag

ej heller.”

”Fråga henne sjelf,” utbrast den välmenande mannen med en spefull blick,

”det vore rågan på all oklokhet; fråga henne, på det hon då måtte kunna

föra dig bakom ljuset, genom sina försäkringar och för framtiden vara

försigtigare i sitt uppförande, som i grunden förblir detsamma! Jo det

vore bra det! Du känner icke qvinnorna, kära Leonhard; de äro giftiga

som ormar och hala som ålar stundom. Tro mig, jag känner dem väl!”

”Du känner dock icke Elisabeth, hon är ej falsk, ej listig, och skall,

om jag frågar henne, säga mig sanningen. Men,” tillade han stolt, ”jag

vet, att hon ingenting har doldt för mig och derföre vill jag ingenting

fråga.”

Misslynt gick vännen bort. ”Han är en narr, ehuru en hederlig karl,”

sade han för sig sjelf, och upprepade det samma på brodrens fråga om

utgången, hvarefter de båda beslöto att på afstånd bevaka sina

slägtingar och om så behöfdes, lemna dem kraftigt bistånd i nöden.

Emedlertid satt Leonhard försjunken i bittra tankar. Han betviflade ej

ett ögonblick sin makas trohet, och dock sårade det honom djupt, att se

hvad han ansåg heligast på jorden, hennes rykte, i fara att lida

skeppsbrott bland tadlets, illviljans och afundens farliga blindskär.

Ryktet kan dock icke hafva blifvit satt i omlopp utan någon liten ytlig

oförsigtighet trodde han, och törstande efter visshet och upplysning,

längtande att få varna och råda henne att framdeles vara varsammare,

steg han upp och gick till sin maka.

Elisabeth satt med sitt yngsta barn på sina knän, då hennes man

inträdde. Med ett vemodigt leende utbredt öfver sitt älskliga ansigte,

satt hon och betraktade den lilla, som lekte och jollrade med henne.

Stum stod Leonhard och betraktade henne några minuter, då Elisabeth såg

upp och deras blickar möttes. Det låg så mycken oskuld och ett djupt

drag af lidande i den blick, som hon åter långsamt lät sjunka ned på

barnet, att Leonhard kände sig djupt rörd af denna syn, och görande en

tyst afbön i sitt hjerta, för det han ett ögonblick kunnat tvifla på

henne, kysste han ömt hennes hvita panna och frågade oroligt:

”Hvad felas dig Elisabeth, är du sjuk, min vän?”

”Ja!” svarade hon kort, men ej ovänligt.

Han satte sig bredvid henne, tog hennes hand i sin och talade länge ömt

om hvad som rörde barnen och deras framtid och uppfostran m. m., men ej

ett ord nämnde han om sitt samtal med hennes kusin; han ville ej såra

henne och hennes blick hade förjagat all oro ur hans hjerta. Om han dock

i denna stund öppet frågat henne, skulle hon troligen ej tvekat, hon

skulle sagt honom allt och förtrott sig i hans beskydd, och så hade allt

kunnat bli annorlunda; men i ödets bok stod ej så skrifvet och ingen

förmår bekämpa hvad af det blifvit beslutadt.

Emedlertid skred tiden framåt. Några veckor hade åter förgått, se’n det

nyss beskrifna samtalet. En afton befann sig Leonhard och Rudolph i ett

stort herrsällskap. Deras förhållande var oförändradt vänligt, och ingen

skymt till misstroende sågs hos Leonhard, ty det fanns ej i hans hjerta.

De hade båda genast vid sin ankomst satt sig ned vid spelborden, ehuru i

skilda rum, och voro snart ifrigt inne bland händelser och mollor; ty

denna tid var ännu icke den ädla preferencens. Det led allt längre in på

natten och Leonhard blef allt ifrigare, ty han spelade gerna och med

tur, ehuru han på långt när ej var storspelare. Slutligen steg han upp

och gick i rummet nästintill. Der stötte han på de båda bröderna Holmén.

”Hvar är Berg?” frågade den äldre hemlighetsfullt och sagta.

”Är han icke här, så vet jag sannerligen inte af honom,” sade Leonhard.

”Nej, det är länge se’n han lemnade detta rum och detta hus.”

”Nå hvar är han då?” frågade Leonhard likgiltigt.

”Han är hos —” resten hviskades i hans öra.

”Du ljuger!” utbrast Leonhard blek af vrede och afsky.

”Tig då, tala ej så högt, man kan höra oss. Jag ljuger icke, du kan

öfvertyga dig sjelf derom genom att gå hem på en enda minut.”

”Du ljuger!” upprepade Leonhard men lemnade dock rummet.

Med hastiga steg flög han, snarare än gick, gatan framåt, och kom snart

till sitt hem. Porten stod oläst, dörrarne äfvenså, ty man väntade hans

hemkomst. I köket satt en piga och sof vid spiseln, hon skulle vakta

huset tills han återkom. Obemärkt gick han förbi henne och kom sagta in

i sängkammaren. Dunkel brann nattlampan der, och vid dess sken såg han

sin maka, sin Elisabeth lugnt och djupt inslumrad på den stora

imperialsängen. Han närmade sig stilla och betraktade henne uppmärksamt.

Det ljusa håret var helt och hållet fördt från ansigtet och detta syntes

nu vid lampans sken ovanligt blekt och magert, och en djup och stilla

sorg, men också ett uttryck af outsäglig godhet och oskuld, framstod der

i läsliga drag. Med oändlig kärlek betraktade Leonhard en stund sin maka

och det uppsteg en djup ånger i hans bröst öfver att en minut hafva

misstrott henne. Långsamt och sagta, men lycksalig, lemnade han åter

sitt hem och träffade vid porten deraf de båda bröderne som obemärkte

följt honom.

”Du har ljugit!” ropade Leonhard emot varnaren.

”Vi få väl se!” ljöd det lugna svaret.

En billet doux.

”Stundom äfven vaken drömmer jag.”

~Geijer.~

Några dagar sednare, än ofvan beskrifna händelse, tilldrog sig en annan,

som var bestämd att skingra Leonhards villa. En af pigorna hade, under

det hon städade rummen, funnit en liten biljett på sängkammargolfvet.

Den var för söt på sitt rosenröda papper och för lik den, som aftonen

förut blef genom samma person emottagen af borgmästarens betjent, med

uttrycklig befallning att lemna den endast till fru Lindmark, som vid

dess emottagande visade en alltför stor sinnesrörelse att ej den skulle

bemärkas af den sluga flickan, som nu vid den oförmodade åsynen af samma

papper, ej kunde motstå frestelsen att erfara hvad det innehöll. Olyckan

ville, att hon ej kunde läsa skrifvet och hon tvekade att låta någon

annan se detta kostliga fynd, ty hon var sin matmoder mycket tillgifven;

men qvinnans arfsynd, nyfikenheten, segrade dock och hon bar brefvet

till betjeningen på kontoret för att af dem höra det sig föreläsas.

Hennes önskan blef äfven med all beredvillighet uppfylld, men när de få

raderna, som biljetten innehöll, voro lästa, sade den äldsta kontoristen

— alla hade varit närvarande vid läsningen — som var en äldre, redlig

trotjenare och Leonhard mycket tillgifven:

”Det var ej rätt, att du viste denna biljett åt någon, det var ej

redligt handladt emot din fru, Marie, som alltid varit så god emot dig,

säger du. Dock det är en sak, som ej kan hjelpas numera och kanske var

det äfven bäst som skedde; ty nu måste du föra denna biljett till herrn,

han måste se den.”

”Ack Herre Gud!” ropade Marie förskräckt, ”det törs jag visst icke, då

skulle han säkert ge mig stryk.”

”Du är ett dumhufvud! Hvad behöfver du säga att du med afsigt ger den åt

honom? Kan du ej låtsa, som om du tillfälligtvis hittat den? Jag tycker

att ni qvinnor så ofta ljugen för roskull, så att det gerna kan ske

engång äfven för nöds skull.”

”Men hvad nytta vore det dervid?” frågade flickan ängsligt, ”månne ej

herrn blir så ledsen på frun, att han ej vill veta mer af henne?”

”Det är en sak som ej angår oss,” sade bokhållarn strängt, ”och som vi

ändå ej behöfva frukta. Dessutom är det vår skyldighet att förtiga hela

denna affär, ty den är ej för allas öron.”

Med darrande knän gick Marie in till sin herre. Leonhard satt vid bordet

i sitt arbetsrum och skref. Pigan låtsade en stund syssla i rummet,

innan hon långsamt trädde till bordet, satte biljetten bredvid sin herre

och sade skygt: ”månne detta papper är herrns?”

”Gif hit!” sade Leonhard och grep efter det. Förundrad såg han på

stilen. ”Från Rudolph!” sade han halfhögt och genomögnade hastigt

biljetten. Under dessa få sekunder, som läsningen varade, kämpade många

olika känslor i hans hjerta, och en brinnande rodnad omvexlade hastigt

på hans kinder med dödens blekhet. Men då läsningen var slutad sade han

dock likgiltigt, ehuru rösten något litet darrade: ”Hvar har du funnit

detta papper?”

”På golfvet i sängkammaren,” svarade hon, dristig vorden genom det lugn,

han visade.

”Det var bra att jag fick det åter,” sade Leonhard lugnt, och återtog

sitt arbete, som om ingenting förefallit. Men då den förvånade

tjensteflickan lemnat rummet, lade han bort pennan och återtog

biljetten. Den lydde sålunda:

”Elisabeth! Det är en evighet, se’n jag sist träffat dig, dig, som dock

är mig kärare än lifvet och allt hvad det eger högst och ljufvast. Jag

har ej velat komma, ej velat se dig, trots min brinnande längtan, ty din

åsyn är mig mera än solen, än luften jag inandas; och dock har jag under

dagar och veckor, långa som evigheter, frivilligt afsagt mig denna

salighet, ty jag vill ej att ditt rykte skall lida för min skull, min

älskade! Redan hviska menniskorna om vår kärlek, ehuru ej sådan den är;

ty deras grofva, sinliga känslor kunna ej fatta en sådan som vår, så

ren, så skuldfri midt i synden, af hvilken den tyvärr bär stämpeln. O

när, när skall det bli annorlunda? När skola vi fritt få träda fram

bland menniskorna och med öppen blick kunna säga: ”se, vi älska

hvarandra så varmt, så innerligt, som få göra det!” Jag har ej besökt

ditt hem, på det smädelsen ej med sin giftiga tunga måtte nämna ditt

älskade namn; men nu, nu kan jag ej längre bekämpa min längtan att se

dig, att höra din älskade stämma. Dock ville jag icke träffa _honom_ då,

jag ville så gerna vara ensam med dig, ty då drömmer jag alltid att du

är min, min egen, såsom jag hoppas du engång, och kanske snart nog,

blir. Låt mig vara lycklig, det är så sällan; fördöm mig ej för dessa

drömmar, utan skaffa mig underrättelse om, när jag kan få träffa dig, då

_han_ är borta. Måtte det ske snart, ty jag förgås af längtan efter en

blick, ett ord af dig!

Din Rudolph.”

Långsamt läste och omläste Leonhard dessa ord. Han ville ej tro sina

egna ögons vittnesbörd, han trodde, att en osalig villa fått magt med

honom. ”O,” sade han slutligen, då sanningen dock genomträngt honom, ”o

att jag, som så älskat dem, skulle så bedragas. Men kanske att det ej är

så, kanske de äro oskyldige,” hviskade hoppet i hans hjerta, ”jag vill

pröfva dem!”

Han försjönk i djupt eftersinnande, sluteligen spratt han till. ”Det går

bra!” sade han tillfredsställd.

”I morgon reser jag till V...” sade Leonhard samma afton till sin maka,

”och återvänder ej på ett par dagar.”

Elisabeth såg upp. ”Hvarför reser du nu?” frågade hon oroligt och en

blick af ömhet, den första på länge, bröt fram ur hennes öga. ”Kan du ej

vänta tills de banditer blifvit gripne, som nu, enligt allas

berättelser, oroa vägarne emellan V.. och här?”

”Var icke orolig,” sade Leonhard leende, ”de skola ej göra mig ondt, ty

jag reser med laddade pistoler.”

”Men kan du ej lemna denna resa tills det blir säkrare?”

”Nej, affärer, som jag med det första vill hafva uppgjorda, tvinga mig

att resa i morgon.”

Detta sade han fullkomligt lugnt och man talade ej vidare om saken.

Följande morgon, då Leonhard tog afsked af sin maka, kunde han med möda

dölja sin djupa rörelse. ”Kanske,” tänkte han, ”kanske är detta sista

gången som jag vill och kan trycka henne så till mitt hjerta; derföre

vill jag medan tider är, ännu njuta salighet.” Och han njöt, njöt deraf

i fullt rågadt mått, han tömde sista droppan af sällhetsbägaren, innan

han ville föra den fulla malörtskalken till sina läppar. Äfven Elisabeth

var rörd. ”Gud låte dig komma lyckligt fram och hem igen!” sade hon

vänligt och sorgligt.

Leonhard var rest. Rudolph hade från sitt fönster sett honom resklädd

fara förbi, ty med afsigt hade Leonhard valt denna väg. Oroligt väntande

gick han nu upp och ned i sitt rum. Då inträdde hans betjent med ett

pakett i handen.

”_Detta_,” sade han räckande det till sin herre, ”blef hemtadt hit nu

just af fru Lindmarks piga, som begär en annan bok tillbaka åt sin fru.”

”Säg henne, att jag ej vet hvilken hon vill hafva,” svarade Rudolph

kallt, ”men att jag skall komma i afton för att sjelf höra åt hvilka

frun ej läst.”

”Ja herre,” sade betjenten med en bugning och lemnade rummet. Utanför

dörrn log han hånligt och sade halfhögt: ”Jo, jo, jag känner nog den

boken han för åt henne.”

Ensamblefven slet Rudolph häftigt bort omslaget från boken som blef

honom lemnad, och då han öppnade den, föll en liten bit papper ut mellan

bladen. Han kysste det häftigt och läste följande ord, skrifna i hast

och med darrande hand:

”Jag är ensam i afton kl. 7. O Gud förlåt mitt brott! Elisabeth.”

”Jag får då se henne, se henne snart och alldeles ensam!” jublade han

och gick i glädjen upp och genom alla rummen.

Skymningen inbröt. Stunden närmade sig allt mera och med hvarje minut

växte Rudolphs längtan; men han kufvade den för att uppfylla Elisabeths

önskan att ej komma före kl. 7. Han försökte läsa för att fördrifva den

odrägliga tiden, som för en väntande vandrar fram med snäckans gång, men

det ville ej gå; se’n tog han flöjten och blåste en stund, men aldrig

hade hans toner förefallit honom så liflösa som nu; förtretad kastade

han bort instrumentet och steg upp. ”Nej, det går ej,” sade han helt

högt,” och Elisabeth, den engeln, får säga hvad hon vill, men jag kan ej

längre vänta.” Med dessa ord tog han en bok från bordet, han såg ej

hvilken, svepte kappan kring sig och gick så med lätta steg och gladt

hjerta, fram till bedragne vännens boning. Han blef ej varse den långa,

spejande figuren, som på afstånd följde honom fram till Lindmarks port,

kunde ej ana det öde, som innan aftonen väntade honom. Då han inträdt

genom porten till det hus, derifrån han jagat friden, återvände hans

obemärkte följeslagare med snabba steg, samma väg han kommit, och gick

in i ett hus vid en gata, ej långt från Lindmarks. Detta hus tillhörde

den äldre Holmén.

”Nå,” ropade denne emot den inträdande brodren, ”hvad nytt?”

”Intet,” svarade den tillfrågade kort, ”annat än att Berg vid denna tid

sitter hos Elisabeth. Hvad tycker du om denna nyhet, Erik?”

”Den slynan! Men huru vet du det, Johan?”

”Jag såg honom just nu, med egna ögon, då han smög in från porten hos

Lindmarks.”

”Och Leonhard är borta! Är det ej skam att hon så alldeles glömmt all

ära och tro, som hon svurit sin man, och dertill en man så god, ja för

god åt en sådan varelse? Men vi skola hämnas honom och det i denna afton

till!”

”Ja det skola vi!” inföll den yngre och räckte brodren handen.

Nu blef det aftaladt, huru de skulle verkställa sin hämndplan; men som

vi tids nog få erfara den, så gå vi tillbaka till Rudolph.

Obemärkt gick han genom de mörka rummen och kom slutligen till

Elisabeths kabinett. Här brann lampan klar, och vid dess sken såg han

den älskade hvilande hufvudet emot soffans kuddar, på hvilken hon half

låg. Vid hans inträde steg hon hastigt opp och gick honom några steg

närmare.

”Välkommen!” sade hon med melodisk stämma och räckte honom handen.

Rudolph tog den och betraktade henne förvånad. Hon var svartklädd och

mycket blek, och i hennes förgråtna ögon glimmade tårar; men hon var

vacker, mycket vacker ändå, och de milda dragen buro en stämpel af

oändlig ödmjukhet, men tillika af en kärleksfull styrka. Man begriper

kanske ej detta ord, men styrkan, såväl som svagheten, kan vara

kärleksfull; detta är den enda förklaring vi kunna afgifva.

”Vi äro ensamna,” sade Elisabeth sagta, efter en lång paus, ”jag har

skickat bort barnen.”

”Tack, du älskade!” utbrast Rudolph, som nu återfick lif och känsla vid

ljudet af den kära rösten. ”Huru skall jag kunna tacka dig tillfyllest

för allt, allt?” Och han slöt henne kärleksfullt i sina armar; men

Elisabeth drog sig hastigt undan och sade, i det en svag rodnad färgade

hennes bleka kinder:

”Vi skola icke glömma, hvilka och hvar vi äro.”

”Glömma!” upprepade Rudolph och hans blick mörknade. ”Tror du jag

någonsin kunde glömma hvad jag är dig och min varma kärlek skyldig? Tror

du jag skulle vilja förolämpa dig, dig som är mig så helig? O! huru kan

du så misskänna mig?”

”Förlåt, förlåt!” bad hon svagt och sjönk full af tillit till hans

bröst.

Han tryckte henne ömt till sitt hjerta och satte sig sedan på en pall

vid hennes fötter. Der, med hufvudet hvilande mot hennes knän och hennes

händer slutna i sina, såg han med oändlig kärlek upp till henne och hans

läppar talade kärlekens hänförande språk. Hela hans väsen var så ljuft,

så innerligt, så vekt, så olikt den stolta, högdragna, hårda mannen, att

ingen som sett honom så, skulle kännt igen honom. Berusad, förbländad

lyssnade Elisabeth till de ord, som melodiska och lockande, lik flöjtens

toner, gingo öfver hans läppar och söfde hennes hjerta och samvete till

ro. Hon glömde allt, glömde hvem hon och hvem han var, glömde sin pligt,

sina sorger och qval, glömde hela jorden, för hans åsyn, för de varma,

eldiga blickar, hvarmed han såg henne djupt i ögat. De vaggade sig i ett

saligt rus, under hvilket de glömde tiden och timmarne, huru de skredo i

hastig fart framåt. Rudolph låg nu knäböjd vid Elisabeths fötter och

hennes hufvud hade sjunkit på hans axel. Så slutna i hvarandras armar

och med en brinnande afskedskyss på de ungdomligt friska läpparne,

hvilade de stumma ett par minuter. Då öppnades dörrn hastigt, men sagta,

och Leonhard stod på tröskeln. En mörk eld flammade i hans ögon, vid den

syn som mötte honom, och han tryckte hårdt de sammanknäppta händerna

emot sitt nästan bristande hjerta.

”Det är då sannt,” sade han sagta och med graflik röst, så hemsk och

förändrad lät den, ”det är då sannt, hvad jag ej velat tro, jag är då

gäckad och bedragen af dem jag mest älskat.”

Efter ett par ögonblick trädde han dock lugnt och stilla fram i rummet.

”Gå!” sade han långsamt, men bestämdt till Rudolph, som vid hans åsyn

rest sig opp och nu blek, men med hårdt sammanbitna tänder och hotande

blick, stod med korsslagna armar framför soffan, på hvilken Elisabeth

sjunkit sanslös vid sin makes inträde. ”Gå, jag vill vara ensam med min

hustru.”

”Jag går ej!” sade Rudolph trottsigt, och stod qvar utan att röra sig.

”Gå dock,” sade Leonhard till det yttre lugnt, ”jag egde rätt att

befalla, men för det förhållande, som en gång varit mellan oss, så _ber_

jag ännu engång: gå!”

”Jag går ej! Jag blir qvar för att beskydda _henne!_”

”I sin makes hus behöfver hon intet skydd utom hans,” sade Leonhard och

en lätt rodnad färgade hans höga panna.

Stumma stodo de ett par minuter och sågo dystert och väntande på

hvarandra. Ingendera ville vika för den andre. Då tog Leonhard några

steg närmare sin maka och sade med en röst, som skulle vara lugn, ehuru

den grufligaste sinnesrörelse skälfde i den: ”Då är det väl jag som

skall vika, och jag gör det!” Med dessa ord tog han sin ännu sanslösa

maka på sina armar och bar henne långsamt mot dörrn till ett

närgränsande rum. Men knappt hade han rört vid låset, innan en tung hand

hindrande lade sig öfver hans, och Rudolph stod vid hans sida.

Leonhard stannade. Hans blick var eld, hans andedrägt tung och

flämtande, men ännu stod han stilla. ”Menniska,” sade han omsider med en

ton och blick, för hvilken den andre studsade och drog sig undan, så

hemsk och hotande var den, ”låt mig gå, och mana ej i evighet fram

djefvulen i mig!”

Obehindrad fick han nu aflägsna sig med sin börda och Rudolph hörde i

nästa rum, huru regeln drogs för dörrn. Sedan han några minuter stått

stilla, slog han den knutna handen för pannan och störtade bort.

Imellertid lade Leonhard, darrande af sinnesrörelse, sin ännu sanslösa

maka på en soffa och började att gnida hennes händer och tinningar, för

att sålunda återväcka henne till lifs. Han ville ej tillkalla någon, på

det att man ej skulle finna så alldeles stor orsak till undran. Midt

under dessa hans bemödanden med Elisabeth, nåddes hans öron af

besynnerliga ljud. Det föreföll som om tätt under fönstret till samma

rum, der han var, några raska karlar brottats, och stundom hördes några

qväfda rop; men om det var nödrop kunde Leonhard ej fatta. Bestört

sprang han till fönstret och såg då klart, belyst af månans strålar en

karl lik Rudolph just i detta ögonblick störtas omkull af tvenne stora,

grotta, oformliga qvinnogestalter, synbarligen endast förklädda, såg en

af dem springa upp på den slagnes bröst der hon ett par gångor hoppade

upp och ned, och såg de häftiga, ehuru ej af ett nödrop åtföljda,

sprittningarna af honom, som blef trampad lik en mask. Mera såg han ej.

Han störtade ut.

”Hjelp, rädda!” skrek han med en röst som domsbasunen, ”här är mord å

färde.”

Vid detta rop lemnade de båda furierna sitt offer och rusade bort, och

snart infunno sig andra personer, som kommo till stället dels af

nyfikenhet, dels af medlidande. Rudolph, som emedlertid förlorat

sansningen blef med största omsorg buren hem till sig. En läkare

eftersändes i största hast och då han såg den liflösa, blodiga

gestalten, skakade han allvarsamt hufvudet och sade betydelsefullt:

”Han är illa slagen, bröstbenet är bräckt och krossadt.”

Leonhard återvände till sin maka och lyckades snart att återväcka henne

till sans. Hvad som sedan tilldrog sig mellan dem, vet endast Han, för

hvilken allting är uppenbaradt; men att en fullständig bekännelse och

försoning egt rum, kunde man dock läsa i Elisabeths förgråtna ögon, och

i det milda, sorgliga och undergifna draget i Leonhards ädla, nu mer än

någonsin vackra anlete, då de, efter att i tvenne dygn hafva varit

instängda ensamna i sina rum, åter trädde ut ibland menniskor.

Mötet.

”O kärlek jords och himmels under,

Du salighetens andedrägt!”

~Tegnér.~

”O jag vill, jag skall besöka honom!” sade Elisabeth en dag till sig

sjelf, i det hon mot sitt hjerta gömde en liten biljett, der det med

darrande hand stod skrifvet:

”Min älskade! Har du alldeles glömmt din arme Rudolph? O han dör af

längtan efter dig, och du lemnar honom så utan tröst och hugsvalelse,

midt under hans grymma plågor. Kom, o kom till mig, om blott på ett

ögonblick, att jag får se och höra att du ännu älskar mig.”

”Jag måste besöka honom, kosta hvad det vill!” upprepade Elisabeth

bestämdt. ”Det är min pligt, ty det är ju för mig han lider. O du grymma

Leonhard, hvarföre skulle du hämnas så hårdt?”

Elisabeth trodde som alla, andra i ... att det var Leonhard som låtit så

handgripligt tukta Rudolph för hans förräderi emot vänskapen. Imellertid

kunde ingen vara mera oskyldig dertill än han, det visste de båda

bröderna Holmén alltför väl, ehuru de visligen tego.

Mot aftonen denna dag, kastade hon en lätt schal öfver hufvud och axlar

och gick så hastigt, men försigtigt utför gatan och bort till det hus,

Rudolph bebodde. Obemärkt, som hon trodde, lyckades hon att lemna sitt

hem och kom snart fram dit hon ämnat sig utan att möta någon lefvande

varelse. Tyst och sagta smög hon uppför de mörka trapporna och in i

tamburen. Hon kände väl rummen i detta hus, men i hans hade hon aldrig

varit. Sagta, med svigtande knän och klappande hjerta, trefvade hon sig

fram i mörkret och stod slutligen vid en halföppen dörr, derifrån ett

svagt ljussken utgick. Den medikamentslukt, som derifrån trängde sig

emot henne, öfvertygade Elisabeth, att det var sjukrummet; men hon

vågade ej inträda, ty hon visste ej om han var ensam, oaktadt den djupa

stillheten derinne. Med återhållen andedrägt lyssnade Elisabeth, då en

djup suck, som af hopplös längtan, nådde hennes öra och följande ord,

uttalade med en sorglig, klagande och svag stämma:

”Hon kommer ej! Hon bryr sig ej om mina qval, mina lidanden, hon har

glömmt, har öfvergifvit mig, mig som så älskar, så tillber henne! O

Elisabeth! Visste du huru jag lidit, och huru ändå midt i plågan jag

funnit tröst och styrka i hoppet på din kärlek, så skulle du ej så grymt

hafva öfvergifvit mig. Nu först, se’n jag ser, att du ej mera älskar

mig, nu först äro mina plågor lika helvetets qval. O hur det bränner och

svider i mitt hjerta, i mitt arma krossade bröst. Gud, gud låt mig dö!”

”Nej lef,” hviskade det sagta, och ett par lena läppar vidrörde lätt

hans brännande panna, ”lef för henne, som älskar dig högre nu än förr!”

”Elisabeth,” utbrast den sjuke gladt och slöt den älskade i sina svaga

armar, ”du är då här! Du älskar mig då ännu! Huru lycklig är jag ej,

hvad är allt mitt lidande emot denna sällhet!”

Elisabeth satte sig på sängkanten med hans båda afmagrade händer slutna

i sina. Med djup sorg betraktade hon honom. Hans manligt vackra ansigte

var blekt, nästan askfärgadt, kinderna infallna, ur de djupt liggande

ögonen strålade en underlig eld och kring den hårdt sammanpressade

munnen lekte ett leende fullt af en underbar blandning af trots och

ödmjuk undergifvenhet, nu förenad med en tacksam glädje. Imellertid

tycktes han lida mycket, andedrägten gick tung och väsande öfver de

bleka läpparne, bröstet häfde sig långsamt, men högt, och stundom

skakades hela hans väsen af en våldsam hosta. Elisabeth såg den

förändring den kraftiga gestalten undergått och hennes ögon fylldes af

tårar. Rudolph varseblef dessa tårar och kysste dem bort, med ett ömmt,

men smärtfullt leende.

”Gråt icke!” bad han. Väl är jag blott en skugga af hvad jag varit, och

återfår troligen aldrig mera min fordna styrka och helsa; men hvad gör

det, blott du älskar mig; din kärlek gör mig så rik, sjelfva plågan

förljufvas af den, och jag glömmer allt. Du älskar mig ju lika som

förr?”

”Högre!” snyftade Elisabeth. ”Men hvad det är hårdt att du skall lida

för min skull! Obarmhertige Leonhard, kunde ej en mindre hämnd

tillfredsställa dig!”

”Säg icke så!” sade Rudolph och en svag rodnad färgade, vid tanken på

Leonhard, hans bleka anlete. ”Anklaga icke honom! Jag var honom skyldig

lifvet, ty han frälsade det engång, han återtog sin fordran och i högre

mått ändå, ty han beröfvade mig helsan, utan hvilken lifvet ej eger

värde. Nu är jag honom intet skyldig och kan utan förebråelse älska dig,

du hulda engel, som han också rövat ifrån mig; ty Gud har skapat oss för

hvarandra, det säger oss ju hvarje tanke, hvarje känsla i vår själ.”

”Ack ja! Jag älskar dig, dig och ingen annan på jorden!” sade Elisabeth

varmt och hon trodde så sjelf i detta ögonblick af sinnesrörelse.

Länge sutto de så, samtalande om hvad som var deras hjerta kärast.

Slutligen uppsteg Elisabeth och beredde sig att gå.

”Skall du lemna mig re’n?” frågade den sjuke sorgligt.

”Jag måste, jag kan ej dröja längre.”

”Huru lång blir ej natten för den ensam lidande! O, att du ej behöfde

lemna mig!”

”Jag lemnar dig ej,” sade Elisabeth ömmt, ”mitt hjerta, min själ är hos

dig; det är blott kroppen som jag för till dem.”

”Så gå då, jag skall lefva af ditt minne och i hoppet att se dig åter.

Du kommer ju hvarje afton till din arme Rudolph?”

”Jag kommer,” sade hon och försvann samma väg hon kommit.

Snart befann sig Elisabeth åter nere på gatan lika obemärkt som hon

kommit, men knappt hade hon gått några steg framåt, innan hon tyckte sig

i det allt mera tilltagande mörkret se en skugga, som troget följde

henne helt nära. Med klappande hjerta och en hemsk känsla såg Elisabeth

detta och fördubblade sina steg, men skuggan följde efter, tills den

hastigt helt nära hemmet vek förbi henne och försvann. Elisabeth andades

lugnare. ”Gud ske lof,” tänkte hon, ”det var då ingen spion, utan en

oskyldig menniska.” Hon kom hem. I deras vanliga samlingsrum satt

Leonhard, omgifven af alla barnen, för hvilka han berättade roliga och

lärorika historier. Ett moln af smärta och vemod sväfvade dervid öfver

hans vackra panna, och med illa dold likgiltighet fortsatte han den nyss

började berättelsen, som dock gjorde stort nöje och emottogs med högt

jubel af hans små kära åhörare. Barnens glädje gjorde ett djupt och

sårande intryck på Elisabeths hjerta, som förebrådde henne den

likgiltighet, hon på en tid visat dessa sin själs älsklingar. Stum gick

hon förbi den glada kretsen, och in i sitt kabinett. Leonhards blick

följde henne sorgsen, och då hon var borta tänkte han: ”Hon hade rätt då

hon sade _honom_, att endast hennes kropp är hos oss; ty själen, den är

död för allt hvad hon fordom älskat.” Han försjönk derefter i så djupa

och bittra tankar, att hela berättelsen blef afbruten och först barnens

gälla rop: ”mera, söta pappa, mera! Huru gick det se’n?” förmådde väcka

honom åter till känsla af det närvarande, och lät honom äfven känna att

det var omöjligt att nu fortsätta historien.

”I morgon skall jag berätta mera för er,” sade han vänligt men

allvarsamt, ”i dag kan jag det ej. Dessutom är det långt lidet på

qvällen, det är bäst, att I gån till Maja, hon hjelper er till sängs.”

Dermed kysste fadren ömmt deras hvita pannor, tyst i sitt hjerta

välsignande dessa sina älsklingar. Barnen gingo till hvila, men kunde ej

på länge somna för oron och gissningarne om utgången på den afbrutna

berättelsen.

Dödsbädden.

”Lik äolsharpans stilla sammanklang,

När strängen sprang,

Och vinden blott försvunna tonen saknar:

Så blifve ock från kylans rymd min gång;

Så klinge sång

Vid blommans bädd då hon i Eden vaknar.”

~Atterbom.~

Många veckor förgingo. Hösten var åter inne med sin mörka, mulna himmel,

sina rytande stormar, sin tunga, melankoliska luft. Rudolph var allt

sjuk; han hade i några månader redan varit fängslad vid plågobädden och

läkarne gåfvo ömsom hopp, ömsom misströstade de om hans vederfående.

Elisabeth smög hvarje qväll till det läger, der han hvilade så lugnt och

utan klagan, ehuru synbarligen marterad af de rysligaste plågor, dem

hennes blotta åsyn dock tycktes mildra. Med allt större innerlighet

fästade hon sig vid den af sjukdomen så vek blifne mannen, hon trodde

sig älska honom högre för hvarje dag, denna tro var villan af en ren och

mild själ, af en sann qvinnosjäl; ty det hör till kännetecknet af en

verklig sådan att, när den ser en varelse lida för sig, med innerlig

tacksamhet älska den lidande ännu högre. Mot sin make deremot blef hon

med hvarje dag allt kallare och mera sluten, det låg en tyst förebråelse

i hvarje blick och rörelse, som djupt sårade den redlige mannen; men han

var för stolt att med ett ord rättfärdiga sig för en gerning, till

hvilken han var alldeles oskyldig.

Under dessa, månader hade Virginia med hvarje dag allt mera nalkats sin

upplösning; synnerligast efter Rudolphs missöde, som snart med

tillbörliga tillägg kringspriddes i det goda ...s aftonkretsar och äfven

nådde Virginias öra. Hon bleknade djupare och darrade, när modren

förundrad omtalade denna nyhet, som kort förut blifvit henne meddelad af

någon, väl underrättad kaffesyster. Från denna stund bemärkte modren en

viss onämnbar oro hos sin sjuka dotter, som för hvarje dag blef allt

mera blek, allt svagare och mera lutad; det var den späda, af lifvets

frost angripna blomman, som långsamt böjde sig mot sin graf. Med fruktan

såg modren den förvandling, hennes älskling undergått, men hoppades

dock, att hon småningom skulle återvända till lif och helsa. Väl

besvarade läkaren hennes fråga derom med en tviflande skakning på

hufvudet, men hon trodde ändå; ty när vill modershjertat försaka hoppet

att behålla sina älsklingar? ”Det är någon djup sorg, som tär henne,”

sade doktorn alltid; men modren bestred det, ty hennes Virginia hade

aldrig doldt något för sin mor. ”Men huru förklara, den ständiga och så

ytterst skadliga oro, i hvilken hon sväfvar?” frågade läkaren tviflande.

Modren förklarade den härflyta af hennes sjukdom, men den erfarne

läkaren runkade blott hufvudet deråt, ehuru han teg. Emedlertid var och

förblef Virginia mycket orolig, ofta öfverraskade modren henne med

tårar, glimmande i de matta insjunkna ögonen, men då hon ömmt

efterforskade orsaken, skämtade dottren alltid bort frågan.

Dock en dag, då modren ifrigare frågade henne derom, svarade hon med ett

sorgligt leende: ”Det är tungt för det unga hjertat att bereda sig till

skiljsmessan från allt hvad det eger kärast på jorden.”

”Tala icke så!” utbrast modren förskräckt och fattade bedjande sitt

barns händer mellan sina, ”du går ju ej bort från mig?”

”Men om jag blefve kallad?” frågade dottren med en blick af outsäglig

kärlek på den gråtande modren.

”O! Han som gaf mig dig, Han kan ej vilja pröfva så hårdt sitt svaga

barn! Tag mig, o Herre, men skona hennes unga lif!”

”Icke så!” sade dottren mildt, ”mitt lif eger värde endast för dig, då

ditt deremot är kärt för så många. O, min mor, önska ej att dö! Lef för

min far, mina syskon. Många band fästa dig vid lifvet ännu, mig fästar

intet!” tillade hon för sig sjelf.

”Men nog kan du ännu bli frisk,” sade modren ifrigt; hon hade ej hört

dottrens sista ord. ”Berg, som blef så illa skadad och som så länge

sväfvat mellan lif och död, skall ju vara på bättringen redan, hörde jag

i dag.”

”Är han det?” och en svag och flygtig rodnad färgade dottrens affallna

ansigte.

När modren lemnat henne sjönk Virginia sagta ned på knä. ”O Rudolph!”

suckade hon med tårfyllda ögon och de magra små händerna hopknäppta

öfver det lidande bröstet, ”Rudolph, du blir då qvar på jorden! Jag

endast skall dö, dö så ung, så full af lif ännu. Hvad gör dock det? Hvad

värde eger lifvet utan kärlek? Likväl är jag mycket älskad, visst

framkallar min bortgång mången tår, det tror jag, och visst blir jag

saknad, men ej af honom, honom som jag dock älskar högst på jorden. Hvad

gör det då om jag går? De sakna mig en liten tid, men glömma dock

sluteligen den under torfven slumrande, trötta vandrarinnan. Jag trodde,

jag hoppades nästan, att han skulle följa mig efter till den sista,

tysta hvilostaden, det var mig så ljuft att tänka, det _jag_ skulle få

återse och vara honom till mötes der uppe i den ljusa himlasalen; men

han kommer ej. Dock det är godt att han stannar, att ej _hennes_ hjerta

också må krossas; det kan vara nog med ett. Engång komma de dock båda;

då skall deras Virginia möta dem och i oändlig, förklarad kärlek räcka

dem handen. Rudolph, då får du känna det hjerta, du försmådde på jorden,

då skall allt, som nu är dunkelt, bli uppenbart och förklaradt för våra

helgade blickar. O, det gör hjertat så godt att tänka på denna saliga

tid, det förtar all bitterhet, som döden eljest eger också för mig, fast

jag är så trött, så matt. Jag känner, att den ej är långt borta, denna

tid, då jag slipper dessa grymma plågor, som nu martera mig, och det

mera derföre, att jag döljer dem, på det ej deras åsyn måtte bedröfva

min arma mor. Ack moder, moder, snart lemnar Virginia dig; men om du

älskar din dotter, så gläd dig, ty hon går före dig att bedja för alla

dem, som äro henne kära; gläd dig, att hon så ung slipper jordlifvets

sorger och mödor och det innan förderfvet förstört all god säd i hennes

själ!” Derefter fick Virginia mera ro, men hennes kroppskrafter aftogo

med hvarje dag. Elisabeth besökte henne ofta, men det var ej mera samma

hjertliga förhållande emellan kusinerna som fordom, någonting kallt och

fremmande hade trängt sig emellan dem. Virginia såg med djup grämelse

detta, hon kände och erkände, att det var hennes fel, och denna hjertats

svaghet förbittrade hennes sinne, men hon beslöt att bekämpa den. En

dag, redan sednare på hösten, satt barndomsvännen åter vid hennes säng.

Virginia var svagare, men äfven mildare och vänligare än någonsin. Sedan

de länge samtalat i alldagliga ämnen, steg Elisabeth upp och beredde sig

att gå, men Virginia bad henne stanna ännu ett ögonblick.

”Jag känner mig i dag så lugn, så fri från plågor,” sade hon med ett

svagt leende; ”jag ser att det lider till slutet. Befriarn nalkas och

jag tackar Gud, att han kommer utan plågor, att min sista stund blir

ljus och stilla. Men innan jag går bort, vill jag be dig förlåta mig all

den ovänlighet och köld, jag på dessa sista tider visat dig! Detta

mörker i hjertat, som vållat mitt uppförande, är skingradt, jag minnes

ej mera af hela vårt lif annat, än den vänskap som från barnaåren så

innerligt förenat oss. Måtte äfven du hafva förlorat minnet af allt

annat, på det du må kunna förlåta mig!”

”Hvad har jag att förlåta dig?” sade Elisabeth djupt rörd, ”kanske att

mitt eget uppförande gjort, att du under dina plågor ej varit lika

vänlig som alltid emot mig. Om så är, så bör jag bedja dig om

förlåtelse, icke du mig! Menniskan, och isynnerhet jag, är så svag,”

tillade hon ödmjukt, ”man kan så lätt fela utan att sjelf ens veta det;

men om jag felat mot dig, så har det skedt utan uppsåt, och du bär ju ej

derföre något agg till mig?”

”Ack Elisabeth, huru skulle jag kunna det? På grafvens brädd glömmer man

alla små oförrätter, all verldens litenhet, all vrånghet, allt hat;

lifvet blir då så högt, så förklaradt, så att alla dess dimmor sjunka

och förskingras, endast kärleken står qvar, öfverskylande och försonande

allt.”

”Du talar så sorgligt Virginia, så underligt, som om du skulle tänka dö.

Du är dock i dag bättre än på länge, och blir väl snart alldeles frisk.”

”Har du sett, huru elden flammar opp, innan den slocknar?” sade Virginia

skakande hufvudet. ”Så är det ock med mig. Jag är lik en lampa, hvars

veke är nära utbrunnen, men som lyser klarast, just då den slocknar för

alltid.”

”O nej, nej, du får icke dö!” utbrast Elisabeth ångestfullt.

”Frukta icke Elisabeth! Döden är icke så ryslig, som den synes, då vi

äro lyckliga; men när plågan nedtrycker vår kropp och själ, då blir den

oss ljuf. Också för mig blir den ljuf, ty jag har lidit mycket och är så

trött, derföre lef väl Elisabeth; din kära åsyn förtar mina krafter och

jag ville dock ega några qvar tills Förbarmaren kommer. Vi skiljas för

en liten tid, men snart se vi hvarandra åter! Gud välsigne dig, de dina

och _alla_ dem, du älskar, till dess!”

Hon tystnade och sjönk med slutna ögon och ett leende, fullt af

salighet, utmattad ned på bädden. Med tårar lemnade Elisabeth den döende

väninnan. Lugnt slumrade Virginia derefter i några timmar. Sorgligt

betraktade modren sitt barns bleka, aftynade ansigte, hvaröfver dock nu

ett drag af öfverjordisk salighet sväfvade. Hon bad en varm bön till

lifvets och dödens Herre att få behålla sin älskling. Just då trängde en

stråle af den nedgående solen in genom fönstret och föll på den sjukas

anlete. Modren steg sagta upp och gick för att fälla ned rullgardinen,

på det den älskade dottren ej måtte vakna, men hon hade redan gjort det,

och då hon märkte modrens afsigt, bad hon svagt:

”Låt vara! det gör mig så godt att se solen.”

Modren gjorde, som hon bad och nalkades sängen. Med förundran varseblef

hon den höga skära rodnad, som brann på dottrens kinder. Den återtände

hoppet i hennes arma hjerta; men ack, detta hopp hade ingen varaktighet,

ty redan dottrens första ord skingrade hela den bedrägliga villan.

”Mamma,” sade Virginia med matt röst, ”låfva mig att icke sörja alltför

mycket, då jag är borta. Lifvet är ju så kort och fattigt, det förtjenar

icke att saknas. Mycket bättre är att dö som ung, när känslorna äro

varma och själen öppen för allt godt och ädelt; bättre är att dö medan

man ännu ej saknas i lifvet. Du vet ej huru glad jag är att dö, huru

litet tanken att lemna dig och er alla bedröfvar mig; ty jag vet, att vi

om en liten tid se hvarandra åter. Derföre mamma, skall du med glädje se

att ditt trötta barn får hvila, och i hvilan glömma alla sina sorger, ty

också hon har haft sådana, ehuru hon doldt dem för dig, på det du ej

måtte oroas af dem, och kanske också af en känsla mindre ren än den,

nemligen af stolthet. Men vid grafven försvinner allt sådant, derföre

vill jag också nu bekänna för dig, att den plåga, som tärt ditt barn, ej

härrör af förkylning eller hvad du velat inbilla dig, utan dess rot

sitter i hjertat och för djupt att någonsin kunna uppryckas. Om du vill

känna dess namn moder, så vet, att den heter _hopplös kärlek_, och har

du någånsin känt hvad den vill säga, så vet du för väl, att för den, i

hvars hjerta den slagit rot, ingen räddning finnes unnan döden och

grafven. Var då nöjd, att jag så snart slipper alla plågor och blir

befriad från alla qval, som alstras af afund och svartsjuka i det arma,

eländiga menniskohjertat.”

”O mitt barn, mitt arma, älskade barn!” var allt hvad modren under

hjertslitande snyftningar förmådde säga, i det hon slöt dottren till

sitt bröst.

”Arm! Säg icke så,” sade Virginia med ett öfverjordiskt leende. ”Jag är

icke arm. O! jag känner mig så rik i din kärlek och i hoppet på ett

lyckligare lif. Det enda som grämer mig är, att jag genom onödig sorg

förstört detta; men Han, som är sjelfva barmhertigheten, förlåter väl

hvad jag af kärlek gjort och brutit emot hans heliga bud; tror du det ej

också min mor?”

”Säkert mitt barn; så hoppas jag.”

”Hoppas du? då är det bra, då är jag lugn och lycklig; ty hoppet låter

icke på skam komma, heter det. Också en bön har jag till dig min mor:

när jag är borta, så sätt en hvit ros på min graf, den är oskuldens och

sorgens sinnebild, och på min graf betecknar den, att jag fallit offer

för ett lidande, till hvilket ingen varit skulden. Dessutom älskar _han_

denna blomma, och när han ser den prunka på grafven, skall han, om också

ej annars, minnas henne, som sofver den sista sömnen djupt under dess

rötter. Och nu till slut, låt mig tacka dig för all din godhet, moder,

för den kärlek, hvarmed du öfversett alla mina fel! Måtte du lefva lugn

och lycklig och väl minnas, men ej sörja och sakna din dotter, och måtte

din sista stund bli så stilla som min!” Hennes ögon slötos och bröstet

arbetade tungt ett ögonblick. I outsäglig ångest bad modren för sitt

döende barn. Ännu engång såg dottren opp; hennes klara, rediga blick

träffade den vid sängen knäböjande modren och ett leende fullt af kärlek

och salighet flög öfver hennes anlete. Hon sträckte armarne emot den

bedjande och stammade med bruten röst:

”Min mor! .... Elisabeth! ..... Rudolph!”

Detta ord var det sista. Armarna sjönko sagta ned, ögonen slötos för

alltid och med en suck flydde anden ur sin jordiska hydda.

Just då bröt solen klart strålande in i rummet; men den belyste blott

den afsomnade och modren, som under heta, qvalfulla tårar kastat sig

öfver sin dotters lik. Sedan, liksom bedröfvad öfver denna syn, drog den

hastigt bort och slocknade vid nattens ankomst.

Afskedet.

”Tänk någon gång, när dagens sol sig sänker

Och fiskarn sagta gungar hem från sjön

På den, som evigt, evigt på dig tänker

Och ber för dig till Gud så mången bön!”

~Böttiger.~

Virginia var borta. Hon hade gått den långa mörka vägen, som är så

trång, att ingen återgång är möjlig. Redan framstucko några höstblommor

på hennes graf, redan hade vinter och sommar vexlat på den, och tiden

förbytt modrens bittra sorg till en stilla saknad, mildrad af hoppet att

snart i en evig fröjd återse sitt barn. Hennes sista ord hade låtit

täckelset falla från modrens ögon och hon såg nu klart källan till sin

dotters lidande. Tyst i sitt hjerta förebrådde hon Elisabeth och

Rudolph, som sin Virginias mördare, och denna aggande känsla födde en

stor bitterhet emot dessa två, en bitterhet, som de voro långt ifrån att

ana, hvarföre de äfven uppbjödo alla sina krafter att trösta den arma

modren.

Under loppet af detta år hade Leonhards och Elisabeths förhållande till

hvarandra tagit en ny rigtning. Med hvarje dag blef hon kallare emot

honom och dock var hon undergifven, ja ödmjukt uppmärksam för hans

minsta önskan. Den yttre känslan af pligt var det enda band, som numera

förenade de båda makarna. Men detta band är skört, om ej kärleken gifver

det styrka. Visst bildade äfven barnen en länk emellan dem, men äfven

mot dessa, fordom så älskade varelser, var Elisabeth blefven likgiltig,

kall och tvär, och de späda, träffade af denna förvandling, drogo sig

från modren och slöto sig allt närmare fadren; ty han var aldrig kall

eller ovänlig emot dem, tvertom tycktes de för hvarje dag bli honom allt

kärare. De voro numera det enda, han egde på jorden och åsynen af dessa

älsklingar var det, som uppehöll hans mod och lät honom tåligt hoppas

och vänta på bättre tider. Men när dagar kommo och dagar gingo utan att

någon förändring inträffade, när han såg Elisabeth allt mera aflägsna

sig ifrån honom och barnen, såg dessa tillvexa och snart stora nog att

begripa föräldrarnes förhållande, då vaknade bittra tankar i hans själ

och han beslöt att gå, gå långt bort och aldrig återvända. Men huru

kunde han för hela lifvet skilja sig från barnen? Ack hans hjerta

upphörde att slå vid tanken, att de snart skulle glömma honom, eller om

de mindes honom stundom, då anse honom för död, under det han i oändlig

kärlek aldrig skulle upphöra att tänka på dessa, ur hans egen själ

slitna varelser. Nej, han kunde icke lemna dem så för alltid; men taga

dem med sig ville och fick han ej heller. Hans affärer, i början så

blomstrande, hade nu på sednare år blifvit mycket invecklade och hotade

honom snart med en fullkomlig ruin. Olyckor, motgångar och sorger hade

tillsammans bidragit att göra hans undergång oundviklig. Likväl skulle

han ännu kunnat rädda en betydlig del af sin egendom och gjorde det

äfven; men denna del bestämdes åt Elisabeth, ty hon skulle aldrig lära

känna fattigdomen; ensam ville han bära dess börda och afstå allt åt

barnen och henne, genom hvilken han sjelf kommit i välstånd. Intet offer

var så stort, att han ej velat göra det för henne, men att också försaka

sina barns kärlek, dertill egde han dock ej styrka. Sedan han således

betryggat Elisabeths framtid, behöll han för sig en liten summa. Med

denna ville han uppsöka ett fremmande land och hoppades med Guds bistånd

genom omtanka och drift snart föröka detta lilla kapital och derefter

återvända och afhemta sina barn och föra dem till det nya hemmet bortom

hafven. Sådan var hans plan, och endast hoppet, att se den engång

förverkligad, uppehöll hans mod under de tysta förberedelserna till den

stundande afresan, om hvilken Elisabeth hade ingen aning.

En afton, då allt redan för detta ändamål var iordningstäldt, satt

Leonhard tankfull i ett fönster af det hus, som han snart skulle lemna

och kanske för alltid. Sorgen hade trängt all bitterhet ur hans hjerta

och blott med djupt vemod tänkte han på de långa år, under hvilka han

kanske i ensamhet skulle framsläpa sitt ödsliga lif. Följande dagen

ville han afresa, fartyget var redan segelfärdigt, och vinden gynnande;

ännu samma afton skulle han om bord. Det återstod endast några timmar af

hans vistelse i hemmet. Snart skulle han vara ute bland fradgande

böljor, långt från de sina, som han kanske aldrig skulle återse. Denna

tanke var sorglig. ”O hvad har jag gjort, att bli så hårdt straffad!”

utbrast han klagande och en het tår föll ur hans manliga öga. Han lutade

hufvudet i sina händer och gret länge tyst. Då hördes små snabba steg i

rummet, ett par lena armar slogos kring hans hals och en barnröst

frågade gladt:

”Hvar har du varit hela dagen, pappa?”

Leonhard såg upp, bredvid honom stod lilla Helena, som vid åsynen af

hans tårfyllda ögon häpen slog sina små händer tillsamman och utropade

förskräckt: ”Du gråter! Hvad är det, hvad har händt?”

”Ingenting mitt barn,” sade fadren, ”men om det skulle hända, att jag

lemnade dig och fore bort för alltid, hvad skulle du säga derom?”

”Talar du om att lemna din Helena?” frågade barnet, bleknande vid blotta

tanken på denna möjlighet.

”Ja jag talar derom.”

”O, det kan du icke vilja,” utropade hon med tårar i ögonen; ”du kan ej

ha hjerta att lemna dina barn!”

”Nöden tvingar mig, Helena,” sade fadren allvarsamt, ”men vill du alltid

med kärlek tänka på mig, då jag är borta?”

”Jo det vill jag; och hvarje dag skall jag och syskonen bedja för dig

se’n du farit, på det Gud snart och lyckligt måtte återföra dig till

oss. Icke sant: du dröjer ej länge, du kommer ju snart åter?”

”Och om jag skulle dröja länge, till exempel flere år, skulle du ej

också då minnas din pappa, och bedja för honom, och påminna dina syskon

om mig?”

”Visst skulle jag det. Vi glömma dig aldrig, ehuru länge du än må dröja.

Men du blir ju ej borta så länge, du narras ju endast?”

”Nej, jag narras inte. Jag reser bort, men huru länge jag må dröja, vet

endast Gud fader sjelf. Engång, om jag behåller lifvet, skall jag komma

igen. Vill du då med dina syskon följa er far hvart han för er?”

”Gerna, gerna, om vi blott få vara hos dig, vår egen snälla lilla

pappa.”

”Och du vill låfva att sålänge vara lydig emot din mamma?”

”Visst lyder jag henne,” sade barnet sorgligt, ”men icke håller hon så

mycket af oss som du.”

”Hon håller visst af er, då ni äro snälla och lydiga,” sade fadren, som

med en sorglig känsla åhörde barnets sista ord. Det föreföll honom så

hårdt, att i den allt mera kallnande modrens vård öfverlemna sina barn.

”Elisabeth,” sade Leonhard samma afton till sin hustru, ”jag reser bort

nu, och har kommit för att ta afsked af dig.”

”Hvart skall du resa?” frågade hon likgiltigt och utan att se upp från

sitt arbete.

”Till Brasilien först, och hvarthän jag sedan hamnar, står i Hans hand,

som styr våra öden. Och om jag aldrig återvänder och hvad som än må

tilldraga sig, så besvär jag dig, vid minnet af allt hvad du fordom

älskat, att vara huld och god emot våra barn, att vårda dem till själ

och kropp, att bevara dem för frestelsen och synden, och, om du det gör,

nedkallar jag himmelens välsignelse öfver ditt hufvud.”

”Leonhard, skall du bort?” frågade Elisabeth bleknande, och hennes röst

darrade af sinnesrörelse, men han var sjelf för upprörd att ge akt

derpå.

”Ja, jag skall bort,” sade han vemodigt och fattade kärleksfullt sin

makas händer. ”Om jag gjort dig sorg, så glömm det och tänk ej ondt om

mig, när jag är borta. Aldrig har jag med afsigt velat såra dig, dertill

var du mig för kär. Och nu farväl! Ehvad som än må tilldraga sig, så

glömm ej, att jag återvänder först efter tre à fyra år, eller kanske

aldrig; att du är fri att handla så, som ditt hjerta inger dig.”

Vid dessa ord kysste han lätt sin makas panna och hon hvilade än engång,

men blott en sekund, vid detta hjerta, som aldrig kunde kallna för

henne. I den följande minuten slet han sig lös och störtade ur rummet.

Elisabeth satt stilla, förkrossad qvar länge efter det han lemnat henne.

Hon hade ingen redig tanke, annat än att ännu engång se honom. Denna

tanke blef sluteligen en önskan så varm, att hon ovilkorligt störtade

opp och ut. I en tunn drägt, med blottadt hufvud lopp hon i skumrasket

genom gatorna. Hon såg ej de nyfikna blickarna, som riktades på henne,

kände ej regnet, som störtade ned och genomblötte hennes kläder. I

rastlös oro störtade hon framåt. Så kom hon till elfstranden just i det

ögonblick en jagt full af folk lade ut derifrån. Det var sjöfolk, som

foro till hamnen. Elisabeth var i begrepp att ropa dem tillbaka för att

taga henne med sig, men en röst, väl känd, nådde hennes öra; det var

hans röst, för hvars skull hon lemnat sitt hem. Hade han vetat, att den,

han så högt älskade, stod honom så nära, att hon lemnat sitt varma hem

för att i en ruskig höstqväll söka upp honom, då hade han haft en tröst

med sig på vägen, men han visste det ej och derföre lyste ej en enda

hoppets stjerna ned på hans ödsliga stig. Vid ljudet af denna fordom så

kära stämma tystnade hvarje önskan i Elisabeths hjerta. Med spänd hörsel

lyssnade hon och stirrade efter de farande, sålänge ännu ljudet af

årtagen nådde hennes öra, och ännu länge, se’n allt tystnat, stod hon

qvar på samma ställe och skulle kanske stått der hela den mörka

höstnatten igenom, om ej en hand sagta fattat hennes och en bekymrad

stämma talat bevakande ord i hennes öra.

”Hvad gör du här, älskade?” frågade Rudolph ängsligt. ”Det blir din död

att vandra omkring så der klädd i detta väder. Kom hem med mig.”

Stum lät sig Elisabeth föras mot hemmet och först då hon i det lilla

kabinettet stod framför honom, såg Rudolph den förstörelse, som

herrskade öfver hela hennes varelse.

”Min Gud, hvad fattas dig?” utropade han förskräckt.

”Han är borta,” sade Elisabeth utan att ge akt på frågan, eller kanske

snarare för att sålunda besvara den.

”Hvem är borta?”

”Leonhard. Han reste just nu till Brasilien och återvänder aldrig,” sade

hon med en djup suck.

”Drömmer du?” sade Rudolph häpen.

”Gud gifve det vore så; men ty värr har jag sjelf sett honom fara.”

”Är det verkligen så?” inföll Rudolph och en onämnbar känsla af sällhet

uppsteg dervid i hans bröst. ”Efter nu så förhåller sig, hvarföre skall

du sörja? Vi äro ju nu fria.”

”Fria! Ack nej, nej. Tro inte att jag skulle begagna hans frånvaro för

att slita de heliga band, som förena oss och för att med vanära hölja

hans namn.”

”Se på mig Elisabeth, se huru mycket jag lidit och det allt för min

kärlek till dig; och ändå tvekar du, om du skall taga detta steg, som

kan bereda bådas vår sällhet och som han sjelf gjort så lätt för oss. Du

älskar mig då ej.”

”Jag älskar dig, men du får ej fresta mig Rudolph. Mitt beslut står

fast: jag blir din maka, men icke förr än han sjelf sökt sig fri ifrån

mig, eller döden skiljt oss åt. Tills dess, låt oss vänta med tålamod.”

”Och vi få kanske vänta hela lifvet igenom?”

”Hvad gör det? Bli vi ej förenade i detta lif, så bli vi det i ett

annat, och då skola vi bli så mycket lyckligare.”

Rudolph knotade, han ville ej vänta så länge, men med en blick af

förebråelse lemnade Elisabeth honom.

Frestelsen.

”Inled oss icke i frestelse!”

Det var afton. Snön låg åter utbredd öfver den frusna jorden, månan

strålade åter lika klar som i vår berättelses början och stjernorna

tindrade lika herrliga öfver det goda ... som då. Vintern var åter inne.

Några veckor hade förgått, se’n Leonhards afresa, men minnet deraf lefde

lika varmt i Elisabeths hjerta och uppväckte der en bitter, aggande

smärta, ett qval som var outsägligt. Denna afton återse vi henne

sittande vid sitt yngsta barns vagga. Den lilla hade varit mycket sjuk

och i dag särdeles svag och kirrig. Nu slumrade hon stilla. Det var en

njutning för modershjertat att se hennes ro nu efter så myckna plågor.

Med innerlig ömhet betraktade Elisabeth detta lilla hufvud så likt

honom, som flytt för hennes skull, och heta tårar rullade långsamt ned

öfver de bleka kinderna vid detta minne; det var tårar öfver egen

ohjelplig svaghet.

I detta ögonblick nalkades henne någon. Elisabeth såg hastigt opp,

bredvid henne stod Rudolph. Hans blick var glad och strålande, men när

den mötte hennes tårfulla, blef han plöttsligt allvarsam.

”Hvad står på,” frågade han ömmt, ”är den lilla värre i afton?”

”Nej, tvärtom.”

”Nå hvarföre gråter du då? snarare borde du då glädja dig, ty nu kan du

ju i morgon delta i slädpartiet till K..., du kan bli min moitie,

hvilket jag så innerligt hoppats.”

”Ack kan jag, bör jag väl lemna den lilla? Nej, nej, jag måste bli hemma

och vårda henne.”

”Hon är ju bättre; hvad vård behöfver hon då som ej andra kunna ge

henne?”

”Men jag får ingen ro, om jag lemnar henne. Och Rudolph, hvad skall

verlden säga derom?”

”Du vill icke komma,” sade han med mörk blick, ”du älskar mig ej, vill

ej uppoffra något för min glädje, då du kan framkasta dylika hinder.

Hvad bry vi oss om verlden och dess domar? Må den fritt fördömma oss,

den känner oss ej.”

”Men mitt barn, Rudolph! Om jag ej aktar verldens omdöme, så bör jag

dock akta mitt eget hjertas, och det ropar högt att jag ej skall lemna

henne.”

”Du älskar mig ej,” sade han bittert och steg upp för att gå, ”jag arme

dåre som skulle tro en qvinnas eder. Du har aldrig älskat mig, eljest

uppoffrade du mig ej för en barnunges skull.”

”Rudolph säg icke så, jag älskar och har älskat dig grufligt. Men

betänk, att detta barn är mitt och att det är mig lika kärt.”

”Då vill jag icke fråga efter din kärlek,” sade han med ett hånfullt

leende. ”Jag vill icke täfla om den med dessa barn, som äro dig kära för

det de äro hans, ehuru du många gångor svurit, att du numera älskar

blott mig.”

”Jag har svurit sannt; men jag älskar också dem. Du känner ej

modershjertat, som är i stånd att uppoffra allt för sina barn.”

”Jo jag känner det nu och finner, att det kan uppoffra äfven sitt

kärleksföremål, och det blott för en nyck som skall heta ömhet för

barnen. Derföre är det bäst att den försmådde lemnar rum åt de mera

älskade, de lyckliga.”

”Gå ej,” sade Elisabeth och qvarhöll ångestfullt den bortgående, ”lemna

mig ej så. O, jag älskar dig så varmt och vill uppoffra allt för dig.”

”Vill du komma i morgon?” frågade han nästan sträft.

”Ja jag kommer, jag gör som du vill, allt hvad du vill, bara du inte är

ledsen.”

”Tack du goda,” sade Rudolph innerligt och slöt den älskade till sitt

hjerta. ”Förlåt alla obetänksamma ord jag nyss yttrade och glömm dem.

Det var min varma, men fruktande kärlek som framkallade dem.”

Man undrar kanske öfver det tålamod, hvarmed Elisabeth emottog Rudolphs

förebråelser, men den som det gör, känner ej huru mild och tålig den

qvinna blir, som i sina egna ögon sjunkit, ehuru hon i sjelfva fallet

bibehållit sig ren och skuldfri. Känslan af egen skuld gör en själ, ännu

oförderfvad, mild och undseende emot andra, och en varelse som, om också

oskyldig, likväl ser sig utesluten från verldens aktning, hvilken så

många mera brottsliga ega, den stöter ej så gerna ifrån sig de få

hjertan, som ännu äro henne tillgifna, om äfven de stundom äro

orättvisa.

Ensam blefven, försjönk Elisabeth i djupa sorgliga tankar. Hon stridde

mellan pligt och kärlek. Ogerna lemnade hon sitt barn och ogerna ville

hon vägra den älskade att uppfylla hans bön. Heta tårar fuktade hennes

kudde under nattens ensliga timmar, och då hon om morgonen, efter en

kort slummer, vaknade, var hon ännu obeslutsam. Hon steg sagta opp och

smög till vaggan, der den lilla låg under stilla qvidande; men vid

modrens åsyn tystnade all klagan, hon smålog och räckte ut sina små

armar. Med en känsla af ånger slöt henne Elisabeth till sitt hjerta.

”Nej, jag kan ej lemna dig,” sade hon.

Några timmar sednare skickade hon bud till Rudolph, af innehåll att hon

ej kunde komma med på slädpartiet, att hon beslutit stanna hemma hos den

sjuka. Samma bud medförde följande ord, skrifna i hast och med synbar

rörelse:

”Du vill icke komma. Välan! välj mellan honom och mig. Kl. 3 afhemtar

jag dig, eller — emottag min dom.”

Elisabeth vacklade åter. ”Jag måste följa honom,” utbrast hon

ångestfullt, och gick att göra sig färdig till afresan.

Kl. 3 stannade en vacker kasansk släda, dragen af tvenne glänsande

svarta hästar, framför porten till Lindmarkska huset. Rudolph sprang ur

och in i huset, men på trappan mötte han Elisabeth, redan färdig. Han

tryckte tacksamt hennes hand, hviskande: ”tack,” och förde henne till

slädan. Ett gällt och hjertslitande barnrop skallade efter dem, dervid

Elisabeth ångestfullt bortvände hufvudet. Likväl satte hon sig vid

Rudolphs sida i den eleganta, beqväma slädan, lät med tålamod svepa

kring sig den varma björnhudsfällen, såg alla de tusende omsorger,

Rudolph hade för hennes beqvämlighet, under tystnad, och då ändteligen

de otåliga, frustande hästarne fingo sträcka af, suckade hon djupt och

kände tyngden i sitt bröst lättad af färden på den klara vinterdagen, i

dess rena luft.

Med en hemlig känsla af triumf såg Rudolph det tysta qval, som fyllde

Elisabeths hjerta, såg att hon lidit och stridit mycket, innan kärleken

till honom vunnit seger öfver hennes pligter, och denna erfarenhet

gjorde honom glädje, ty den visade honom huru mägtig hennes kärlek var.

O, männer, männer, edert hjerta är dock ett hem för allt hvad egoism

heter; I kunnen för er egenkärlek uppoffra dens hela sällhet, som I

älsken. Ve eder, ty en sådan orättvisa bär aldrig god frukt!

Elisabeth satt tyst och sorgsen vid hans sida. Hon tänkte med grämelse

på sitt barn, som vid hennes bortgång upphäfde rop af saknad och smärta,

hon förebrådde sig bittert att ha lemnat henne. Den snabba färden med

klingande bjellror, den rena luften och åsynen af det vackra, snöhöljda

landet, som låg så glimmande i solens strålar, skingrade omsider hennes

hjertas vemod, åtminstone till en del, och då de, efter en timmas färd,

just i solnedgången, anlände till K..., der en bal var arrangerad, var

hon blefven nästan glad.

K... var en stor herrgård, hvars förre egare, en person med underbara

öden, sålt den till en högre tjensteman i V... som ej sjelf bebodde

stället. Egendomen, äfvensom det stora huset, vårdades af en gammal

inspektor, som egde flere fullvuxna döttrar och medelst löfte, att dessa

skulle få deltaga i dagens nöje, förmåddes gubben att upplåta

hufvudbyggnaden till ballokal. Han lät således putsa och elda de gamla

rummen, som nu, fullt upplysta, gåfvo en rätt treflig anblick.

Sedan alla aflagt sina öfverplagg, spelade orkestern upp en liflig vals.

Sällskapet, gladt och upprymdt af färden, var synnerligen dansstämdt.

Äfven Elisabeth kände sig ovilkorligt lifvad och smålog, då hon hörde de

lifliga tonerna. Nu som fordom omringades hon af dansörer, som täflade

om att få en dans af henne, men Rudolph var ej bland dessa, ty se’n sin

olyckliga sjukdom hade han icke dansat ett steg. Elisabeth var snart

helt och hållet betagen af dansen, hon tyckte om den, den lät henne

glömma alla qval och sorger. Lätt och behaglig sväfvade hon ikring,

hennes hvita drägt harmonierade väl med det bleka, fina ansigtet och den

nästan alabasterhvita, så oändligt väl formade nacken och skuldrorna.

Betagen betraktade henne Rudolph, han kunde icke skilja sina ögon från

den intagande gestalten, så etherisk, så sväfvande. Lutad i hörnet af en

soffa, satt han känslolös för allt annat, blott med blicken följande

hennes minsta rörelser; och då hon trött och yr smög sig ur danssalen

för att i ett annat rum söka hvilan, åtminstone på en kort stund,

lemnade äfven han sin plats.

Uttröttad kastade sig Elisabeth i en fåtölj i ett af de mest aflägsna

rummen, dunkelt upplyst af en lampa, vid hvars sken hon varseblef på en

säng, ett äldre fruntimmer djupt inslumrad. Här var det så lugnt och

svalt, så ljuft att hvila. Elisabeth lutade sitt feberglödande hufvud i

handen och sökte reda sina förvirrade tankar. En varm kyss på hennes

höga panna lät henne spritta hastigt opp.

”Blif ej förskräckt,” sade Rudolph i det han slöt henne i sina armar,

”det är ju jag, din älskare, din Rudolph, som har sökt upp dig, för att

säga huru mycket han älskar dig, du bleka, sköna engel!”

”För Guds skull Rudolph,” bad Elisabeth förskräckt, ”var tyst, man kunde

ju höra dig!”

”Och må man höra mig, må hela verlden höra, att du är en engel, och den

skall ej kunna jäfva mitt vittnesbörd. Huru skön är du icke i dag också,

huru älskvärd, huru behaglig! O, att jag kunde kalla dig min!”

”Rudolph, låt mig gå,” sade Elisabeth och sträfvade förgäfves att göra

sig lös från hans omfamning; ”tänk om någon skulle komma!”

”Det är just denna jemna fruktan som plågar mig,” sade Rudolph häftigt.

”Vår kärlek är så ren, så kysk, och ändå skola vi dölja den, och ändå

skall den i verldens ögon vara syndig och oren. Det kunde vara

annorlunda, vi kunde vara fria och lyckliga, blott du ville.”

”Tala ej derom; låt denna sak vara, den upprör oss endast.”

”Nej jag vill tala derom så länge, tills ditt marmorhjerta veknat. Huru

grym är du ej Elisabeth, som så plågar oss begge, ty äfven du lider, det

vet jag, af denna dolda kärlek, och den kunde så lätt bli ett band, som

vi ej behöfde dölja. Hvarföre då dessa strider, denna tvekan, om du

älskar så, som du sagt?”

”Emedan en aning säger mig, att om jag bryter dessa band, som förena mig

med en annan, jag då aldrig kan bli lycklig på jorden; att då först vore

jag helt och hållet förkastlig. Derföre vill jag vänta tills _han_

förskjuter mig. Det kan ej dröja länge, och jag förtjente ej bättre.”

”Tro mig, han gör det aldrig,” sade Rudolph med mörk blick.

”Och om han ej gör det, så vill jag vänta, lida och hoppas,” sade

Elisabeth ödmjukt och undergifvet.

”Ja hoppas, hoppas, tills vi läggas i grafven. Ack Elisabeth, var ej så

hård, så hjertlös! Förbarma dig öfver din Rudolph! Se huru jag blifvit

förändrad, hur jag plågats och lidit. Tror du, att jag, med denna

brinnande längtan, denna oupphinneliga trånad i mitt hjerta, kan lefva

länge? Vill du mörda mig, vill du med din hårdhet långsamt martera mig

till döds? Jag är stolt, jag har aldrig anropat någon menniska om

medlidande, men vid dina fötter tigger jag nu derom. Var barmhertig och

uppoffra ej vår lycka för en tom skuggbild. Lifvet är så kort; låt oss

ej förspilla den sällhet, det har att bjuda oss; låt oss njuta den, låt

oss vara lyckliga.”

Han hade böjt knä för den älskade. Tårar glänste i dessa ögon, vanligen

så skarpa, men nu så milda och kärleksfulla. Elisabeth såg på honom, såg

huru dessa drag, fordom så vackra och manliga, nu bleknats och blifvit

föråldrade, och det allt för hennes skull. Denna syn trängde till hennes

hjerta som ett stygn och gjorde det vacklande. Rudolph såg hennes strid;

den gladde honom. Med melodisk lockande stämma talade han om sin kärlek,

om den sällhet, som skulle bli båda deras lott och sade sluteligen:

”Bäfva ej för svårigheterna, som denna skiljsmessa skulle medföra; burna

af oss båda, bli de icke tunga. Säg blott ja, och jag skall bestyra om

allt.”

Elisabeth var besegrad. Hon sjönk till hans bröst och hennes läppar

öppnade sig för att framhviska det förrädiska ordet, då i detsamma en

sträng röst yttrade: ”Elisabeth!”

Hon spratt häftigt till och Rudolph sprang upp. I dörrn stod Ferdinand.

Med mörk blick betraktade han det brottsliga paret. ”Min onda genius,”

mumlade Rudolph och Elisabeth vände sig ångestfullt bort.

”Du måste följa mig,” sade Ferdinand i det han nalkades och fattade

hennes hand.

Elisabeth steg darrande opp, men Rudolph ställde sig i vägen för dem, i

det han hånfullt sade: ”Jag ville gerna veta, med hvad rätt min herre

begagnar denna dictatoriska myndighet emot detta fruntimmer?”

”Med en rätt, som ej rör er,” sade Ferdinand lugnt.

”Jag ville se den, som efter ett sådant svar onäpst undsluppe mig,” sade

Rudolph bleknande af vrede och gick hotande emot honom.

”Kom mig icke att glömma hvem jag är!” sade Ferdinand kallt, ”tvinga mig

icke att uppenbara händelser, som tids nog skola bli bekanta för denna

olyckliga” — han visade härvid på Elisabeth som känslolös sjunkit på en

soffa, — ”låt det vara nog, att jag säger, det hon _måste_ återvända

till sina barn.”

Med dessa ord tog han Elisabeths arm och ledde henne bort med sig. Vid

trappan stod en släda, förespänd med en löddrig häst. De satte sig uti

och foro obemärkta bort.

Isfarten.

”Så ila de fram på den glatta ban,

Men under dem lurar den falska Ran.”

~Tegnér.~

Vi gå nu ett par timmar tillbaka i vår berättelse.

Elisabeth lemnade sitt hem och sina barn i tjenstefolkets vård, då hon

for till K... Det yngsta var sjukt och gret och klagade utan uppehåll,

Helena hade gått till en liten väninna och Otto var således ensam

lemnad. Det blef honom för tungt att sitta allena i den tysta qvällen

och han beslöt att också roa sig. Obemärkt smög han således ut med sin

lilla kälke och gick att söka ett par kamrater från granskapet för att

tillsammans med dem åka kana utför de branta, glatta elfstränderna. Han

hade ej funnit de sökta kamraterne hemma och begaf sig ensam ut i

skymningen. Luften var klar, men mild och behaglig och han kände ingen

fruktan. Isen var så glatt, kälken så lätt och det var så innerligen

roligt. Otto vandrade så småningom från stranden längre fram på isen.

Framgången gjorde honom djerf och vågsam; han begaf sig allt längre och

längre. Varm och ifrig glömde han att tiden led, att han var långt

kommen från hemmet, att det mörknade allt mera och att han befann sig

helt allena på isen. På en gång bemärkte han, att den brakade och

knakade under honom, men innan han, stel af förskräckelse, hann att fly,

brusade vågorna rundt ikring honom och han sjönk med kälke och allt i en

öppen vak. Den olycklige hade fallit ned i en öppning, som färgare nyss

förut begagnat, men som sedermera tillfrusit, ehuru isen ännu var så

svag, att den ej bar ens denna lilla tyngd. Med ett hjertslitande

ångestrop sjönk han i det kalla vattnet, der vi nu måste lemna honom ett

ögonblick, för att se oss om efter en räddare.

Denna dag kände Ferdinand en oändlig längtan till .... Han hade på länge

icke sett Elisabeth och han ville nu så gerna träffa henne, det var en

osynlig magt som drog honom till .... Denna dragning blef sluteligen så

stark, att han ej kunde motstå den. Tidigt på eftermiddagen lät han

spänna för sin bästa häst och satte sig i slädan. Hastigt tillryggalade

han de fyra milen, som lågo mellan hans hem och .... Det gick så lätt på

det klingande föret. Stum satt Ferdinand och blickade upp till de klart

tindrande stjernorna i den mörknande qvällen. Han tänkte på Elisabeth,

på Leonhard och Rudolph och hans tankar voro ej glada. Vägen gick nu

nere på elfven. På en gång nådde ett gällt nödrop hans öra.

”Stanna!” ropade han till drängen, som satt fram i slädan och körde;

”hörd du nödrop?”

”Nej herre!” svarade denne lugnt, i det han höll inne hästen.