I samma ögonblick hördes det åter, men svagare.

”Hörde du ej nu heller?” frågade hans herre.

”Jo, sannerligen, tror jag icke att det är ett barn, som håller på att

drunkna.”

”Nå så kör då, så mycket hästen orkar springa, åt det hållet, derifrån

ropet höres.”

Den snabba trafvaren satte af i sträckande fart. Ropet kom allt närmare,

ehuru det blef svagare. På en gång stannade hästen och ville ej gå

längre.

”Hvad kommer åt djuret? piska på det!” ropade Ferdinand.

”Jag har så gjort, men han går ej framåt; isen är väl så svag, att den

ej håller längre.”

”Nå låt vara då!” sade Ferdinand, i det han hoppade ur slädan. ”Kanske

vi re’n äro nära det arma barnet.”

I samma ögonblick hördes åter, såsom svar på hans ord, ett svagare rop

helt nära. Ifrigt skyndade Ferdinand framåt, men vid hvarje steg, han

tog, brakade isen och blott med yttersta möda kunde han försigtigt

skrida längre utan att falla in. Slutligen stod han vid den öppna vaken.

Här syntes intet och på en stund hade äfven alla nödrop upphört. Vid

stjernornas skimmer varseblef han dock ett föremål, som flöt på vattnet.

Efter mycket bemödande lyckades det honom att få fatt derpå och, då han

bringat det upp från vattnet, såg han, att det var en kälke, vid hvars

ena mede en liten gosse ännu höll sig krampaktigt fast, ehuru han var

stel och orörlig. Full af glädje återvände nu Ferdinand med sin räddade

skatt till slädan, och det lyckades honom att utan något äfventyr, ehuru

med stor fara, finna den på samma ställe, der han lemnade den.

”Kör på, kör på!” ropade han sättande sig i slädan.

Det bar av i svindlande far. Omsorgsfullt svepande sin pels kring det

våta och stela barnet, satt Ferdinand tankfull och ängslig, tryckande

den lille okände till sitt varma hjerta. Han ville föra barnet till

Elisabeths boning och med tillhjelp af en ditkallad läkare söka

återbringa honom till lifvet. Sedan skulle han återföra den räddade till

de tacksamma och bedröfvade föräldrarne.

Snart stannade slädan vid trappan till det hus, dit han ämnade sig. Med

sin börda på armarna sprang han uppför trappan och in i huset. Till den

första, han mötte, ropade han: ”skaffa hit en läkare!” och störtade så

in i ett rum. Här lade han den räddade ned på en bädd och kastade en

blick på de små, bleka dragen. O himmel! de voro honom väl bekanta, det

var ju Leonhards och Elisabeths barn, med ett ord, lilla Otto. Häpen

betraktade honom Ferdinand och ville ej tro sina egna ögons vittnesbörd;

men då han sansat sig, började han med all ifver försöka alla de mest

brukliga medel till drunknades vederfående, ehuru utan någon framgång,

och på hans ifriga frågor till den snart anlände läkaren, svarade denne

efter en stunds tyst undersökning: ”Man kan väl icke säga, att det är

omöjligt att han kan återfås till lif, ty för vår Herre är allt möjligt;

men mig tyckes som vore alla försök onödiga.”

”Det vore förfärligt!” utbrast Ferdinand förskräckt. ”Gif dock ej allt

förloradt, herr doktor, utan försök det yttersta. Men hvar är er fru?”

frågade han de häpna och gråtande pigorna.

”Hon är på slädpartiet,” svarade den modigaste af dem.

”Och ni hafva så illa vårdat barnen under tiden,” sade läkaren strängt,

”att en nu ligger död här. Kanske det ej är bättre med de andra heller.

Hvar är Helena, och huru mår den sjuka?”

”Hon var mycket orolig straxt efter det frun reste,” svarade sköterskan,

en äldre, något döf qvinna, ”och tycktes ha plågor, men efter en stund

blef hon stilla och har nu sofvit i några timmar rätt godt.”

”Ett godt tecken!” sade läkaren i det han gick i nästa rum och med ett

ljus nalkades vaggan, der den sjuka slumrade lugnt och stilla. Han tog

sagta bort det lätta täckelset, som var kastadt öfver barnets ansigte

och lyste på henne. Hon var hvit som marmor och en blåaktig färg var

utbredd öfver läppar och ögonlock. Förundrad lade läkaren handen på

hennes hjerta; det slog ej mera. Hon var död!

Nedslagen gick han tillbaka till den andres dödsbädd. Tyst undersökte

han honom. Derefter sade han till Ferdinand med en röst, som darrade af

sinnesrörelse: ”Ett hårdt slag kommer att drabba fru Lindmark, ty

förgäfves äro alla försök att återkalla honom till lifvet, och också en

annan har dödsengeln röfvat ifrån henne.”

”Är också den andra död?” frågade Ferdinand med stapplande röst.

”Ja,” sade doktorn och torkade en tår ur de ögon, som voro så vana vid

denna verldens elände. ”Man måste varsamt bereda henne derpå, hon är ej

af dem, som lugnt kunna bära sådana olyckor.”

”Jag reser genast efter henne,” sade Ferdinand ifrigt och gjorde sig

beredd till färden. ”O min arma Elisabeth, måtte jag skonsamt kunna

meddela dig denna underrättelse.”

Han afreste. Huru han fann Elisabeth, känner läsaren redan.

Modrens förtviflan.

”Tro ej glädjen! O jag såg ett tjell

Der han bott från morgon intill qväll:

Tro ej den! Han ilar innan kort

Bort, bort.”

~Böttiger.~

Stumma tillryggalade Elisabeth och Ferdinand vägen mellan K... och

staden.

Ofta var han i begrepp att för henne i skonsamma och milda ord

tillkännagifva hvad hon hade att förvänta sig vid sin hemkomst, men

alltid studsade han tillbaka, då han ville bryta den djupa tystnad, som

herrskade emellan dem. Han beslöt att vänta, tills Elisabeth sjelf

skulle bryta den, men hon satt stum och, som det tycktes, död för allt,

vid hans sida. De nalkades snabbt allt närmare hemmet; redan åkte de in

i staden. Nu gick det ej längre an att tiga.

”Elisabeth,” sade Ferdinand mildt och sorgligt, ”jag måste bereda dig på

en stor förlust. Du finner ej allt och alla, som du lemnade för några

timmar sedan.”

Elisabeth satt tyst och orörlig. Hon tycktes icke hört eller fattat hans

ord.

”Två af de dina hafva blifvit kallade bort af Honom, som är herre öfver

lifvet och döden. Måtte du med den undergifvenhet, som höfves en

christen, bära detta svåra slag, och påminna dig, att det ej är för

alltid vi skiljas här, utan blott för några få ögonblick och att om vi

hoppas och tro på vår helige religionsstiftare, så bli vi sluteligen

alla förenade i en salig fröjd.”

Ferdinand tystnade. Han härledde Elisabeths orörlighet från sorgen, som

gripit hennes hjerta; men då de anlände till hennes hem såg han tydligt,

att hon ej ens gifvit akt på hans ord, ty i det hon lemnade slädan sade

hon hastigt, liksom återväckt till besinning: ”Sade du ej mig något om

mina barn? Hvad är det med dem?”

”Det skall du snart få se,” sade Ferdinand, ej utan en smula bitterhet i

sitt hjerta, och förde henne in i ett rum.

”Elisabeth,” sade han vemodigt, se’n de aflagt sina öfverplagg, ”skulle

du nyss hört på mina ord, så hade jag sluppit att en gång till upprepa

dem. Men dina tankar voro fjerran då, fästade på ett föremål, som jag

ganska väl känner, men jag vill icke nu genom någon förebråelse lägga

sten på bördan, som — jag fruktar det — ändå blir tung nog för dig. Du

anar väl, att jag ej utan vigtiga orsaker så ryckt dig från glädjens och

kärlekens armar?” frågade han med ett uttryck af bitterhet i tonen. ”Det

skedde också endast för dina barns skull.”

”Hvad går åt dem då?” frågade Elisabeth häpen och darrande; hon anade

redan en olycka.

”Med Helena är det bra, men de två andra måste du göra dig beredd att

lemna för detta lif,” sade Ferdinand ömt och deltagande.

”O min Gud! Äro de då döende?” utropade hon ångestfullt och störtade

upp.

”De äro döda!” sade Ferdinand så mildt och kärleksfullt som en tröstens

engel. ”Detta slag är hårdt, men måtte du få styrka att bära det.”

Elisabeth hade sjunkit magtlös ned. Ferdinand upplyftade henne ömt, och

lade henne på en soffa. ”Låt mig se dem!” hviskade hon svagt och höll

sig fast i hans arm. Omsorgsfullt ledde han henne i nästa rum. Läkaren

var borta, han hade blifvit kallad till andra dödsbäddar. Folket hade

lagt de båda små liken bredvid hvarandra i en säng och stodo nu

snyftande och vridande sina händer ikring den, och vid sidan af de små

afsomnade syskonen låg lilla Helena högt gråtande.

Med ett jemmerskri fullt af sorg och förtviflan slet sig modren vid

denna syn lös från Ferdinand och störtade fram. Magtlös sjönk hon ned

öfver de små, så oändligt kära varelserna, som nu här slumrade den eviga

sömnen, så lugna, så stilla, med ett saligt leende sväfvande öfver de

bleka läpparne, som om en öfverjordisk syn framkallat den. Med brinnande

kyssar och tårar öfverhöljde hon deras kalla ansigten, deras hals och

händer, kallande dem tillbaka i de mest ömma och förtviflade uttryck.

Slutligen störtade hon upp och lopp genom rummen, slitande i förtviflan

håret ifrån sitt hufvud och förbannande sig högljudt såsom sina barns

mörderska. Gråtande omfattade lilla Helena modrens knän och besvor henne

att lugna sig, men Elisabeth hörde intet, utan stötte henne med hårdhet

ifrån sig, eller ock stirrade hon förskräckt i dottrens ansigte och drog

sig rysande unnan sägande med ångest: ”Är också du död, och är det din

vålnad, som kommer att förebrå den olyckliga mörderskan de många lif,

hennes vårdslöshet förspillt?”

Förgäfves försökte Helena göra det klart för modren genom sina

smekningar, att hon lefde, förgäfves upphäfde Ferdinand sin milda röst

att tolka hoppets och tröstens ord för den arma Elisabeth: hon hörde och

fattade intet deraf. I rastlös oro gick hon från rum och i rum, eller

satt hon vid den dubbla dödsbädden stel, orörlig, mumielik. Så satt hon

också följande morgon, då dörrn öppnades och Rudolph inträdde. Han hade

lemnat sitt hem så tidigt, för att sjelf erfara orsaken till Elisabeths

plötsliga afresa från balen och tillika affodra henne det löfte, hon i

går höll på att aflägga, då de afbrötos af Ferdinands ankomst. Obemärkt

hade han inträdt i Lindmarkska huset och stod nu oberedd inför denna

bedröfliga tafla. Elisabeth satt med halfslutna ögon vid barnens

dödsbädd; vid hennes fötter låg Helena under tårar omfamnande dem. Ett

utrop af smärtsam öfverraskning undslapp hans läppar vid den syn, som

mötte honom. Vid detta rop spratt den sörjande upp och såg förvirrad

ikring sig, men då hennes blick föll på Rudolph uppgaf hon ett skri af

vild smärta och gömde hufvudet i sina händer.

”Elisabeth, min älskade! Hvad går åt dig?” sade han och nalkades, ömmt

fattande hennes händer. ”Jag är ju din älskare, din Rudolph; vill du ej

se mig, eller känner du mig ej mera?”

”Visst känner jag dig,” frampustade hon svagt och slet sig med

förtviflan lös från honom. ”Visst känner jag dig, du dubbla mördare. Se

här ditt verk,” och med vild ifver visade hon honom de båda liken, ”se

hvad du gjort mig skyldig till genom dina djefvulska frestelser! Var det

ej nog att du röfvat mitt lugn, min husliga sällhet, drifvit min make i

landsflykt, förstört hela min både jordiska och eviga framtid? Skulle du

ännu dertill tvinga mig att bli mina egna barns mörderska?”

”För Guds skull sluta,” utropade Rudolph förskräckt, ”sluta och hör

mig!”

”Nej, jag vill icke höra dig,” skrek Elisabeth vildt, ”du frestare, du

djefvul i menniskogestalt! Till huru mycket ondt har du ej förledt mig?

O, jag var så förtrollad, jag älskade dig så högt och har blifvit

grufligt straffad för min synd och svaghet. Men nu, nu se’n jag sett

dessa kära varelser döda, nu är mitt hjerta förvandladt, nu hatar jag

och afskyr dig lika mycket, som jag fordom älskat dig. Gå derföre bort!

Gå, lemna mig! Fåfänga äro alla frestelser numera; gå nu, se’n du sett

ditt verk, och fröjda dig öfver din framgång!”

”Hvem anser du mig för?” sade Rudolph djupt sorgsen. ”Hvilken barbar

tror du mig vara? O Elisabeth, fördöm mig ej så, jag älskar och har

älskat dig så varmt, förskjut mig ej nu så oskyldigt! Jag har kanske ej

handlat rätt, har stundom varit hård och egoistisk emot dig, men dertill

har min innerliga kärlek varit orsaken, ej en låg herrsklystnad.”

”Jag känner dig, känner väl denna ormtunga; men den frestar mig fåfängt

numera!” sade Elisabeth bittert. ”Gå då, som jag sagt! Gå och låt mig

vara ensam med min sorg!”

Rudolph ville ännu dröja, men Elisabeth gaf honom en blick så full af

vild förtviflan, att han med furien i hjertat störtade ur rummet. Han

slog sig vildt för pannan och sade med af förtviflan stelnad röst: ”Hon

är förlorad för mig och således har jag intet hopp på jorden.”

Elisabeth åter sjönk efter hans bortgång högt gråtande ned öfver de båda

liken och sade med hjertslitande ömhet i det hon kysste dem: ”Er, endast

er tillhör numera mitt hjerta.”

Så fann henne Ferdinand några timmar sednare, liggande magtlös och

orörlig öfver dödsbädden.

Den sanna trösten.

”Allt går väl och lyckligt bara man fruktar

Gud!”

~Fru H...~

Månader gingo förbi. Elisabeths sorg hade rasat ut i vild häftighet och

efterlemnat ett doft, dvallikt, men icke mindre förtvifladt lugn. Tyst

och orörlig satt hon mången vinterqväll, långt in på natten på barnens

grafvar, och återvände först, när kölden stelnat hennes lemmar, eller en

häftig hunger rasade i hennes inelfvor. Hennes fordom så herrligt

blomstrande gestalt var blefven mager och hopfallen, liknande mera ett

benrangel än en menniskokropp. Det gullgula lockiga håret nedföll nu

oordnadt kring det bleka, affallna anletet, och ur de numera lugna,

högblå ögonen, sköt stundom en blick så djupt sorgsen och vemodig, ja

förtviflad, att den kunde locka tårar ur deras ögon, som sågo den.

Rudolph hade undvikit Elisabeth, se’n det sednast skillrade mötet, men

lik den fördömde, som sorgsen irrar kring porten af det paradis,

derifrån han blifvit utesluten, så omgaf han nästan stundeligen den så

högt älskades boning, ehuru han ej vågade visa sig för hennes hårda,

förebrående blick. Ferdinand åter tillbragte sin mästa tid hos

Elisabeth. Det gjorde honom så ondt, att se henne lida, men det var dock

en ljuf tröst att se, det hon med hvarje dag blef honom allt mera

hängifven; han och lilla Helena voro de enda menniskor, hon tålde se.

Hennes stilla, ehuru djupa sorg, gjorde att han ännu icke misströstade

om hennes sällhet på jorden; ty han hoppades och trodde så gerna, att

hon ej gjort sig helt och hållet ovärdig den, och ännu en gång gjorde

han i sitt hjerta ett heligt löfte att söka befrämja den, och att lefva

för att bli hennes och hennes barns beskydd och stöd, om de aldrig

skulle återfå honom, som ensam hade rätt att vara det. Och äfven detta

hoppades han. För det närvarande önskade han ej annat än att kunna

förskingra den djupa sorg, som nedtryckte Elisabeths sinne och att öppna

det för bönen och hoppet, för det högre hopp, som så skönt lefde i hans

eget hjerta. Han kände dock menniskohjertat så väl, han ville icke

påskynda och förstora dess strider, utan se’n kampen var slutad, ville

han framträda med den enda sanna trösten och draga det trötta, utmattade

hjertat till Gud, öfvertygad, att det då, svagt och eländigt, skulle med

innerlig kärlek fly till den hamn, der det allena i lugn skulle få hvila

sig efter alla sorger och strider. Derföre såg han med glädje, att hon

med hvarje dag lugnades allt mera, och vid denna syn stärktes hans hopp.

Våren var åter inne och blommorna framstucko redan på grafvarne, då

Elisabeth en afton sent återvände från kyrkogården. Hon var mild och

stilla, men klara tårar tillrade nedför hennes kinder. De voro de första

på länge. Ferdinand såg dem, de och hennes milda väsen gaf honom hopp

och mod att börja sitt tröstearbete.

”Hvarföre gråter du?” frågade han vänligt deltagande.

”Jag gråter af sorg och glädje,” sade hon stilla; ”af sorg, ty jag

kommer från deras grafvar, som genom mitt förvållande dött så unga; af

glädje, ty äfven der såg jag ett bevis af den trogna tillgifvenhet,

hvarmed du alltid omfattat mig och de mina.” Vid dessa ord visade hon

honom en hvit, ovanligt vacker och stor nejlika, den hon bar vid sitt

hjerta.

”Se här,” fortfor hon, ”denna har du satt på deras graf. Också dertill

sträckte sig dina ömma omsorger. Du är så ädel Ferdinand, så god; huru

skall jag fullt kunna tacka dig?”

”Detta pris förtjenar min lilla välmening i sanning icke. Men om du vill

bevisa på något sätt din tillgifvenhet emot mig, så stöt ej med köld

bort den innerliga bön, jag har att göra dig!” Med dessa ord fattade han

varmt hennes hand och såg henne bedjande i ögat.

”Och den är?”

”Den är, att du ej måtte sluta ditt hjerta för den tröst, som kommer

från höjden, att du ej förtviflar, ty allt skall bli bra och förlåtet,

blott du med lefvande tro kastar dig, så syndig du är, i din Frälsares

armar; men om du det ej gör, om du misströstar och tviflar, då skall du

alltid förbli olycklig, ingen fröjd skall då mera finna väg till ditt

hjerta, ty du är den ovärdig genom din otro.”

”Men, huru vill du att jag skall hoppas? Jag har ju så djupt försyndat

mig emot Herrens bud. Skall jag också kunna finna nåd?” sade Elisabeth

sorgsen och ödmjuk.

”Det skall du,” sade Ferdinand med lefvande öfvertygelse, ”blott du fast

tror och hoppas derpå. Din synd är stor, men Jesu förtjenst är mycket

större, ja så stor, att den räcker till att betäcka all verldens

skulder, huru gräsliga de än vara må, om man blott i ödmjukhet sträcker

sina händer derefter, med varmt och innerligt hopp.”

”O jag ville gerna tro dina ord, men jag kan ej!” suckade Elisabeth.

”Du kan, blott du ej misströstar, blott du väntar med tålamod. Icke kan

man så hastigt fatta tron eller komma från mörker till ljus. Man måste

småningom ledas dertill, och det går stundom mycket långsamt, men man

skall ju vänta på mycket mindre, hvarföre skulle man då ej göra det på

en sällhet, så stor som den Guds barn åtnjuta? Hoppas, bed och

misströsta ej, så skall du med Guds nåd bli hulpen. Jag skall läsa något

lugnande för dig om du så vill?”

”Ack ja, gör det!”

Ferdinand tog upp ur sin ficka nya testamentet, hvilket han, såsom en

sann herrans apostel, ständigt bar på sig och började med mild och sagta

röst läsa Johannes evangelium. De heliga orden funno väg till Elisabeths

hjerta och spredo der en fläkt så mild, som hon ej på länge kännt. Med

klarnad blick lyssnade hon till denna skrift, så underbart ljuf och

tröstande, och hon kände dervid nästan lugn och frid, och då Ferdinand

sent slutade sade hon varmt: ”tack!”

Men ack, efter denna tid kom åter långa stunder af ofrid och smärtsam

förebråelse, stunder, på hvilka hon ingen ro fick, utan städse jagades

ikring af sitt osälla samvete.

En afton satt hon åter på grafven. Det var långt lidet på våren. De höga

åldriga träden på kyrkogården stodo i full pragt och i deras lummiga

kronor slog nordens näktergal sina mildt melankoliska toner, toner så

veka, så ljufva, som skulle de varit en helsning från höjden, af de

själar, hvilkas jordiska omklädnad här under den gröna torfvan slumrade

lugnt, tills tiden kommer att stå upp igen. Hög och vördnadsbjudande

reste sig den gamla kyrkan, lik en moder midt ibland sina barn, omgifven

af hundradetal af grafkors. Solens strålar föllo brutna genom trädens

kronor på de höga, hvälfda, med små rutor i bly inlaggda fönstren, och

förgyllde dem, så att de tindrade med en glans, som om tusende ljus

strålat i helgedomen. Det gör ett oändligt stort och djupt intryck att

se en kyrka, omgifven af grafvar. Nutidens bruk har väl skiljt dem ifrån

hvarandra. Man föregifver hvarjehanda såsom orsaker dertill; men mig

synes såsom borde ingen enda af dem vara gällande. Visst säges det vara

skadligt för helsan att midt i en stad ha en begrafningsplats; men månne

vår tid föröfrigt iakttar hvarje medel, som kunde bidraga att förlänga

lifvet? Och månne ej våra vördnadsvärda förfäder lefvat vida längre än

vi, ehuru de hade sina grafvar i sjelfva kyrkorna. Detta bruk vill jag

ej försvara, ty äfven jag önskar engång att hvila under Guds öppna

himmel, betäckt af den grönskande jord, jag så mycket älskar, och hvem

är, som ej önskar att en solstråle må leka bland blommorna, som smycka

hans graf? Det är blott bruket att skilja grafvarne från kyrkan, som

förefaller mig motbjudande, ty äfven på landet har man gått så långt,

att man blott för att få dem åtskilda, anlagt begrafningsplatser några

steg från kyrkogården. Här åtminstone kan man ingen nytta hafva af att

skilja dem åt och det är bedröfligt att se fördomen och modet utöfva

inflytande på en sak, som borde anses vida höjd öfver deras domsrätt.

Det förefaller mig derföre, som skulle man röfvat barnen från modren, då

man skiljer åt dessa båda, ty kyrkan är ju den moder, som århundraden

igenom troget bevakar de i grafvarne ljuft slumrande, trötta barnen,

tills engång den kallanda rösten ljuder: ”statt upp, statt upp!”

Med stilla, men djup sorg i hjertat satte sig Elisabeth på sina barns

graf. Den låg invid stammen af en hundraårig lönn, blott prydd med ett

enkelt jernkors, hvarpå de båda barnens namn, döds- och födelseår stodo

ristade. Rundtikring korset och trädet var torflagdt och sköna rosor och

nejlikor prunkade på grafven, och invid trädstammen stod en liten bänk

för den sörjande modren. Allt detta var Ferdinands verk, ett bevis på

hans milda, uppoffrande tillgifvenhet.

Bedröfvad satt Elisabeth på kyrkogården. Stora tårar perlade på hennes

kinder, ty hjertat var så tungt och qvalfullt. Hon märkte ej, att

kyrkogårdsporten öppnades och ett liktåg långsamt skred fram på den

sandade gången, förrän den stannade just invid henne, der hon nu först

varseblef en nyss öppnad graf. Den halfstora kistan, hvitmålad och

enkel, med en liten grön krans på locket, ett bevis att en halfvuxen

gosse här skulle slumra sin sista sömn, sattes vid klockornas högtidliga

ljud sakta ned vid grafven, alla slöto en krets kring liket och se’n

klockorna tystnat, uppstämde de med klara och milda röster: ”Med glädje

och frid far jag nu hän.”

Den milda upplyftande sången trängde lik balsam ned till Elisabeths

hjerta och upptände der en klar hoppets lampa. De förtröstansfulla orden

i den heliga sången väckte en ljuf rörelse, en rörelse af hopp, fröjd

och tillit i hennes själ, som hon aldrig kännt för. Alla Ferdinands ord,

alla de heliga böcker, hon sjelf läst, men de der varit mörka och

obegripliga för hennes förstånd, blefvo nu på engång klara för henne,

det var som om hennes själs öga hastigt blifvit öppnadt. I strålande

ljus såg och förstod hon nu hvarje ord och fattade och kände den

innerliga förhoppning, de inneburo. Med innerlig tacksamhet blickade hon

opp och varseblef då en gammal qvinna, som med undergifven, men djup

sorg i sitt åldriga, skrynkliga, af silfverhår omgifna anlete stod med

lutadt hufvud invid grafven. Det var enkan i Najn, som sörjde sin ende

son. Med beundran och en känsla af underlägsenhet betraktade Elisabeth

denna gamla gumma, och hon blef djupt rörd af den innerliga fromhet och

undergifvenhet för Guds vilja, som talade ur hennes drag. Hon ville så

gerna veta hvem gumman var och vara henne till någon nytta, ty allt

utvisade att hon behöfde tröst och hjelp i flere än ett fall. Se’n liket

var jordfäst, och alla borta som visat det den sista hederstjensten,

utom dödgräfvarn, nalkades Elisabeth honom och frågade hvems graf det

var. Utan att afbryta sitt sorgliga arbete svarade han, att det var en

ung fjortonårig gosse, sonson till den gamla gumma, Elisabeth så mycket

beundrat. Hans farfar hade varit en rik arftagare och son till en

handlande, som dött, då han ännu var helt liten. Han hade också sjelf

efter uppnådd myndig ålder handlat, men det ville ej gå med hans

affärer, ty han var i ytterlig grad elak och liderlig på allt vis. Mot

sin hustru hade han varit hård, ja stundom grym; men hon var engel i

tålamod och godhet och fördrog allt ståndaktigt. Se’n han i fylleri och

ond lefnad förslösat hela sitt arf, dränkte han sig slutligen, lemnande

sin hustru med en fyraårig son alldeles utfattiga. Hon var dock lika

flitig och arbetsam, som from och gudfruktig, och försörjde sig och sin

son. Denne blef helt ung sjöman och detta bidrog att göra hans lynne,

som hade mycken likhet med fadrens, alldeles vildt. Helt ung gifte han

sig med en qvinna på allt vis dålig och lastfull, och hade med henne en

son, denne gosse som just nu blef begrafven. Tidigt blefven fader- och

moderlös, var han hos sin gamla farmor. Han var lika mild och ömsint,

som far och farfar varit hårdsinta, och utgjorde farmodrens enda glädje,

tills han för ett par dagar se’n hastigt dött efter en kort och häftig

febersjukdom.

Sådan var dödgräfvarns berättelse och oaktadt den gjordes med köld och

likgiltighet, uppväckte den dock en stor, ehuru vemodig glädje hos

Elisabeth. ”Jag sörjer,” tänkte hon, ”och har dock så väl förtjent det

hårda öde, som drabbat mig, då denna gamla qvinna deremot så god, så

from, lidit så mycket hela sitt långa lif igenom och dock äfven nu med

tålamod och undergifvenhet bär detta sista hårda slag. O, huru mycket

bättre är ej hon än jag, och dock återstår för henne endast himlen och

grafven att hoppas på, och jag deremot eger ännu på jorden föremål att

lefva för och älska i min Helena och den goda Ferdinand. För dem och i

deras kärlek vill jag hädanefter lefva, och skulle också ingen annan

glädje mera finnas för mig på jorden, så kan jag dock nu hoppas på en

stor och evig efter detta lif.”

Ankomsten till det nya hemmet.

”Hör hoppets röst: det lofvar dig att stilla

Den storm, som grumlar lifvets elf.”

~Granberg.~

”Elisabeth,” sade Ferdinand en dag mot hösten, ”jag har tyckt mig märka,

att du vantrifs på dessa nejder: Är det ej så?”

”Ack jo!” sade hon med en tår i ögat. ”Hvarje föremål här påminner mig

om den olyckliga tid, då jag var så förblindad, och jag får ingen ro

till mitt sinne.”

”Du måste bort! Re’n länge har jag bemärkt din oro och derföre har jag

velat föreslå dig att flytta härifrån.”

”Huru gerna gjorde jag det ej, men hvart skall jag väl ta vägen? Jag

eger ju i hela verlden ingen att vända mig till.”

”Har du glömmt mig?” frågade Ferdinand ömt förebrående.

”Ja du, men du har gjort så mycket för mig redan, att jag tvekar att

numera vända mig till dig; dessutom kan du i detta fall ingenting göra

för mig.”

”Hvem vet? En fjerdingsväg från mitt boställe ligger en liten bondgård,

som jag köpte i våras, ty läget behagade mig. Det är väl ett litet

ställe och rummen äro få och små, men om du ej har något deremot, så

skulle jag be dig flytta dit med Helena. Der i ensligheten på landet

skall du finna ro och lugn, som du här saknar.”

”Tack du goda Ferdinand! Ack ja, huru skönt vore det ej att få lefva ett

stilla obemärkt lif på landet i naturens sköte. Men huru skall jag lemna

grafvarne, och huru skall det gå med lilla Helenas uppfostran? hvem

skall lära henne der?”

”Jag skall lära henne religion och allt hvad jag sjelf kan bäst och

nyttigast, och du lär musik och sång, hvaruti du sjelf hunnit så långt;

för resten skola vi ej meddela henne dessa ytliga kunskaper, som

verldens barn så gerna pråla med. Hon skall få lära sig hvad som är godt

och nyttigt, men det prålande och lysande skola vi ej fråga efter. Hvad

åter grafvarna beträffar, skall du ej oroa dig för dem, ty du kan ju

bedja någon af dina slägtingar vårda dem och sjelf kan du så ofta du

vill fara in till stan och se om dem.”

Med glädje biföll Elisabeth till denna plan och skyndade med ifver att

sätta den i verket. Efter några veckor var hon äfven färdig att flytta.

Sjelfva flyttningsdagen var en oändligt vacker höstdag. Tidigt om

morgonen hade Elisabeth gått ut till barnens graf och då hon återvände,

glänste några klara tårar i hennes ögon. På gården stod vagnen redan

förespänd och Helena satt resklädd deruti.

”Hvad du dröjt länge min lilla mamma!” ropade hon mot modren. ”Du tror

ej huru jag längtar att få se det vackra Kulla, dit morbror Ferdinand

för oss.”

”Måtte du trifvas der!” sade modren mildt i det hon uppsteg och satte

sig i åkdonet.

Ferdinand var den tredje i vagnen, som snart satte sig i snabb rörelse.

Blott en afskedsblick kastade Elisabeth på huset, då de foro förbi det

och lemnade så ett hem, som varit henne så kärt, som sett henne födas

och der hon varit så lycklig, men också så outsägligt olycklig. Hon

suckade djupt och med denna suck lättade sig hennes hjerta från mycket

qval och många sorger. Med hopp och tillförsigt blickade hon omkring sig

på naturens alla föremål. Augusti månad eger ett oändligt ljuft behag,

som kanske uppväger vårens milda skönhet och högsommarns praktfulla,

glänsande yppighet; det är något så onämnbart skönt och herrligt i en

augustidag och qväll, det är som om den flyende sommaren ville vid sitt

försvinnande ännu mera tjusa våra sinnen än förr.

Det var redan mot qvällen, då Elisabeth anlände till sin blifvande

bostad. Det lilla rödmålade huset, med sina hvita knutar och

fönsterposter samt sina af den nedgående solen förgyllda skorstenar,

skimrade så behagligt fram genom en tät grupp af vackra hängbjörkar, som

växte på den lilla gröna gården. På ömsesidor omgafs huset af löfskog,

men på den fjerde sidan utbredde sig en vacker, temmeligen stor insjö,

hvars klara böljor gingo helt nära foten af den lilla byggnaden. Små

vackra holmar syntes här och der, äfvensom täta albuskar, bakom hvilka

reste sig en hög, dyster tallskog, bekransade sjöns stränder. Hela

scenen var så vacker och behaglig att Elisabeths hjerta ovilkorligt

klappade af glädje, då vagnen körde opp och stannade vid trappan.

”Ack hvad det är vackert, gudomligt vackert!” utropade Helena och

klappade i outsäglig fröjd sina händer samman.

”Tycker du så?” frågade Ferdinand leende.

”Jo jo, huru roligt skall det ej bli att lefva här!” fortfor den lilla i

det hon såg sig omkring.

”Skulle du ej vilja sjelf ega ett sådant ställe?” frågade Ferdinand.

”Huru skulle jag kunna tänka derpå? Jag eger ju ingenting.”

”Men du eger ändå Kulla, ty jag ger dig det till namnsdagsgåfva! Det är

ju i dag Lovisa och du har ännu ingenting fått, men också har du ännu

ingenting bestått oss.”

”Ack ja, det är i dag min namnsdag!” utropade den lilla i det hon sprang

att uppsöka sin mor, som gått ett stycke förut och redan inträdt i

rummen.

De voro få, små och låga, som Ferdinand sagt, men de voro ljusa, vackra

och putsade. Väggarne och taken voro nyss målade och friskt granris var

strödt öfver de hvita golfven. Möblerna voro Elisabeths egna, här på

förhand uppställda af Ferdinand, med en smak och en ordning, som hon ej

skulle tilltrott honom. Med rörelse såg Elisabeth den omsorg, han haft

för hennes minsta önskningar och tycken, dem han alla kände så väl och

bevarat i troget minne.

Hon satte sig vid fönstret till ett rum, synbarligen ämnadt till hennes

och Helenas sofkammare, ty två små sängar, med hvita täcken och

beskuggade af hvita gardiner, stodo på hvar sin sida af rummet. Knappt

hade hon hunnit sätta sig, innan dörrn öppnades och Helena rusade in.

”Vet du mamma,” sade hon med glädjestrålande blick, ”morbror Ferdinand

säger, att han ger hela Kulla åt mig till namnsdagsgåfva, ty du må veta

att det i dag är Lovisa ehuru vi alla glömt det, utom den goda morbror.”

”Ja Elisabeth,” sade Ferdinand i det han närmade sig sin kusin, ”det är

icke hos mig du bor, utan hos din dotter.”

”Du skämtar ju?” frågade Elisabeth misstroget.

”Nej, jag har aldrig talat mera sanning än nu,” sade Ferdinand

allvarsamt. ”Jag har gifvit detta lilla ställe åt Helena till

namnsdagsgåfva, efter det behagade henne så mycket, och jag hoppas du ej

vill förneka henne att göra mig den lilla glädjen att ej försmå min

ringa gåfva?”

”Ferdinand, du är så god!” sade Elisabeth med tårar i ögonen. ”Du har

gjort oss så stora tjenster och ännu vill du råga måttet af dem, genom

att för mitt barn uppoffra din förmögenhet. Men kan och bör jag tillåta

det?”

”Du bör det, ty i din dotters namn har jag köpt detta lilla hemman, det

är således hennes. Jag ville ej att du skulle anse dig beroende af mig,

men med ditt eget barn kan detta aldrig komma ifråga. Dessutom, hvad den

af dig så kallade uppoffringen vidkommer, skall jag aldrig sakna denna

lilla summa, hvarigenom jag blott till en ringa del sökt återgälda hvad

jag sjelf fordom åtnjutit af din alltid vördade faders oändliga godhet.

Jag har ej stora, ej många behofver och att tillfredsställa dem eger jag

ännu och alltid medel.”

”Nej, jag kan dock icke tillåta, att du för mig och mitt barn beröfvar

dig denna summa, som du en dag kunde behöfva. Ack du har så många gångor

godtgjort mig och de mina, hvad som blifvit gjort mot dig sjelf, att det

nu är vi, som äro dig skyldige, och ack så mycket, att det aldrig,

aldrig på jorden kan fullt betalas, men i en annan verld skall du njuta

lönen derför. Derföre måste jag afslå denna din önskan och endast

innerligen tacka dig för den!”

”Elisabeth, du kan ej vägra, att låta din dotter uppfylla min vilja, då

du får höra, huru innerligt jag glädt mig åt detta hopp. Om du genom

något vill bevisa att jag får vara och varit din sanna vän, så ber jag

att du nu måtte belöna min trofasta tillgifvenhet genom att låta Helena

uppfylla mitt hjertas varma önskan.”

”Nå väl då,” sade Elisabeth och tårar af tacksamhet strömmade utför

hennes bleka kinder, ”ske din vilja!”

Ferdinand tryckte sagta hennes hand och då han såg henne så upprörd,

aflägsnade han sig; Helena hade längesedan lemnat dem.

Elisabeth satte sig åter i det fönster, hon under den vänskapsfulla

striden lemnat. Tankfull satt hon med hufvudet lutadt i handen och såg

utåt sjön. Solen hade nedgått, och der den försvunnit vid vesterhimmeln,

flammade en hög purpurrodnad öfver skyarne, under det fullmånan uppsteg

klar och ljus i öster på det högblå fästet, och återstrålade sin

glänsande skifva i insjöns klara, lugna spegel. Det ligger ett slags

magisk förtrollning i Augustimånans milda ljus och hvarje föremål,

hvarpå det faller, framstår i en nästan öfverjordisk glans. Det är något

mägtigt, ljuft men vemodsfullt i detta silversken, något som talar om

längesen försvunna tider, om en sällhet, en dygd, som fordom funnits

äfven på jorden, men nu lemnat dess arma barn och hvarföre den milda

himlalampan blifvit satt till ett ljus för dem på deras mörka stigar. En

mild, men mägtig förebråelse ligger i månans sken, som ovilkorligt

träffar den själ, som är öppen för hvarje intryck och med sig sjelf

känner att hon felat.

Äfven Elisabeth kände det så. Heta ångrens tårar rullade ned öfver den

hand, hvarmed hon stödde sitt hufvud, och djupa suckar uppstego från det

hjerta, der ej på länge någon glädje funnits. De sista förspillda åren

reste sig spöklika och hotande för hennes inre syn, anklagande henne för

all den sällhet, den glädje hon förstört för sig och dem, som bort vara

henne kärast på jorden. Denna tanke var hård och bitter och en djup

misströstan uppsteg dervid i hennes hjerta. Då klingade på engång toner

helt nära invid henne, och en herrlig hymn ur ”Sions sånger”, dessa så

mycket tadlade och dock så sköna andliga sånger, uppstämdes af en enkel

manlig stämma, i hvilken Elisabeth igenkände Ferdinands röst. Sångens

milda, ljufva toner spred en oändlig frid i Elisabeths hjerta, ju mera

hon lyssnade till dem, och då de tystnade, runno ljufva tårar af hopp

och glädje nedför hennes kinder.

Det sista mötet.

”Vi se hvarandra aldrig åter.”

År kommo och gingo sin jemna gång och Elisabeth glömde derunder mycket;

men hvad hon aldrig glömde, var att bittert begråta och sörja öfver sina

felsteg, sin förblindelse. Visst mildrade tiden äfven denna grämelse,

men ångern fortlefde alltid lika varm i hennes hjerta, ehuru äfven

hoppet spred sina glädjestrålar i det mörker, som omtöcknade hennes

framtid. Stundom, och det var ofta så, när minnet blef allför bittert

och lifvet syntes henne så mörkt, uselt och fridlöst, då, lik en

andehviskning, ljöd det en röst i hennes hjerta, som talade ord så

ljufva, så herrliga, att hon, darrande af salighet, knappt vågade tro på

dem; men de återkommo, de ville ej tystna, med hvarje år blefvo de

klarare och i samma mån blef Elisabeths längtan allt innerligare, allt

mera uteslutande; dock dolde hon den i djupet af sitt hjerta, lik en

helgedom, bäfvande att visa den ens för Ferdinand och sin goda, vackra,

älskade Helena, som med hvarje år blef henne allt kärare; hon var ju det

bästa modren egde på jorden, det enda, utom sina ljusa, lockande

förhoppningar. Med allt innerligare vänskap fästade sig Elisabeth vid

Ferdinand. Han var hennes tröst i sorgestunderna, hennes sällskap i de

gladare, hennes råd, hennes stöd, hennes allt i allom och dertill en

trogen, omsorgsfull lärare för hennes barn, detta barn, som med hvarje

år allt skönare utvecklade så herrliga egenskaper, att det arma

modershjertat darrade af tacksam sällhet.

Under de fyra år, som förgått, se’n Elisabeth öfvergaf sin födelsestad

och begaf sig till den fristad, som den aldrig svikande vännen beredt

henne och hennes dotter, hade de mycket sällan varit i ... och då det

någongång händt, var grafven det enda ställe mor och dotter besökte.

Naturligtvis skulle detta väcka nyfikenhet i den lilla staden, der

Elisabeth var så känd, se’n barnaåren; — mindre underliga ting hade

gjort det — men det uppväckte också mycket tadel och många försmädliga

gissningar och häntydelser, rörande hennes och Ferdinands förhållande

till hvarandra; ty det är nu engång så fatt med de arma menniskorna, att

ehuru de sjelfva sällan på det rätta sättet bekymra sig om andra, bli de

dock högeligen förbittrade, om andra på något sätt visa likgiltighet för

dem, och den stackars skyldige blir då med eller utan orsak på det

grymmaste gisslad af förtalets giftiga tungor. Det hände stundom, att

ändå någon midt i den allmänna fördömmelsen upphöjde sin röst till

försvar för den hårdt ansatta frånvarande, men då blef en allmän

axelryckning och ett försmädligt löje den frimodige försvararens

belöning, och denna vanliga fras blef svaret på den mildare domen: ”nog

känner man ju hennes förra lif, och den som kan lefva så som hon med en,

kan det nog med en annan också,” och på dessa ord fann ingen svar.

Det ligger någonting hårdt och nedslående uti att betrakta det sätt,

hvarpå menniskorna i allmänhet bemöta dessa sina olyckliga likar, som

snafvat och fallit under vandringen på lifvets slippriga stig, men

hvilka rest sig ur fallet och framstå renade igen genom ånger och tårar

inför Honom, som allena eger att dömma ”öfver lefvande och döda.” O

menniskorna, de förgäta, huru lätt de sjelfva kunnat sjunka, om

frestelsen hade träffat dem, de förgäta, huru deras himmelska bröder,

englarne, gläda sig ”öfver den syndare som sig omvänder och bättrar;” de

fördömma blott, och draga sig undan för dessa, som de varit angripne af

pestsmitta. Ack! visst är det sannt, att synden är en sjukdom, värre än

pest och allt annat ondt, men liksom man blir fri från en fysisk smitta,

så kan menniskan ock genom väckelse och ånger befrias från syndasjukan.

Och likväl, ehuru Gud förlåtande upptagit det återvändande bannet,

likväl skola vi, dess syndiga bröder, med förakt och hårdhet stöta honom

ifrån oss. O! vi veta ej hvilken bitter känsla detta väcker hos en

menniska, som nog sjelf ändå i djupet af sin själ i outplånliga drag har

sin syndaskuld skrifven; huru vämjeligt vår misstro kan göra hans lif,

tungt nog förut genom en evigt aggande ånger; huru det kan väcka

bitterhet och trots i ett sinne, förut mildt och sagtmodigt, och — o

denna tanke är an afgrund! — kanske förstöra ånyo i hans själ det

himmelska utsädet, som ännu ej hunnit slå djupa rötter.

Likväl är det godt och nyttigt, det förakt verlden skänker brottslingen,

och glädjande den afsky, den visar öfver brottet; den är en genklang

från de tider, då menniskosinnet rent och skuldfritt ännu, med fasa hör

brottet omtalas och knappt känner hvad det är, mera än att det är något,

som ej är godt. Nyttig är denna afsky derföre, att äfven den är ett

medel och kanske, ty värr, det verksammaste, att afskräcka menniskorna

från att beträda brottets ofta, ack så lockande, stig. Samvetet är så

mjukt, så elastiskt, så medgörligt, vår fader deruppe så mild, så

förlåtande, Han öfverser nog med våra små snedsprång från pligtens

regelrätta stråt; men menniskorna äro strängare, deras dom fruktar man

mera och af räddhåga för dem, afstår man den lockande, men brottsliga

njutningen. Ack det är väl eländigt, och ringa värde lärer vår Herre

sätta på en så beskaffad dyggd, men den kan dock verka mycket godt,

ehuru ej för den som öfvar den, ty exemplet är dödande för en ung, ännu

oskyldig själ; det finnes en onämnbar tjusningskraft i synden, en

tjusning, som berusar och förbländar den olyckliga, som engång blifvit

indragen i dess trollkrets. Derföre är det godt att afsky lasten och

brottet och det bör hvarje menniska göra, men man borde ej vara så snabb

att tro, att påbörda sin nästa allt ondt. Ser man deremot tydligt, att

han är skyldig, då bör föraktet drabba honom, ty motsatsen skulle endast

stärka honom i sin förvillelse; men visar han ett tecken till ånger, o,

då bör man ej genom hårdhet och köld qväfva denna gudagåfva, icke göra

återgången till ett bättre lif tung och svår, ja stundom omöjlig för den

arme vilseförda.

Elisabeth kände djupt sitt begångna felsteg och just denna känsla

uppväckte i hennes själ dess fordna milda blygsamhet. Aldrig, under

dessa fyra förgångna år, hade hon omnämnt Rudolph: de var som om hans

blotta namn uppväckt en oöfvervinnelig afsky i hennes hjerta. Hon hade

ej sett honom, se’n deras skilsmessa vid barnens dödsbädd och egde ingen

tanke för återseendets stund, ty innerligt bad hon stundom att den

aldrig måtte komma. Äfven Rudolph å sin sida undvek henne sorgfälligt,

men lik en osalig ande irrade han i hennes granskap, osedd och fridlös,

men ur stånd att undfly den ort, der hon vistades.

En skön juniafton hade Elisabeth vandrat ett långt stycke väg från

hemmet. Hon hade gått ut med Helena att efter vanligheten möta

Ferdinand, som hvarje dag plägade besöka sina kära skyddslingar. Aftonen

var så oändligt skön att Elisabeth, sedan hon förgäfves gått ett långt

stycke fram längs den smala, genom en vacker löfskog sig slingrande,

vägen, beslöt att sätta sig på en hög kulle, som reste sig i skogen helt

nära invid vägen och der invänta Ferdinands ankomst. Hon gjorde så och

Helena aflägsnade sig för att plocka liljenkonvaljer, som i ymnighet

växte på en nära belägen äng. Elisabeth var ensam. Hon aftog hatten och

lät den milda sommarluften spela kring kinder och hals. Trött nedkastade

hon sig på den mjuka gräsmattan och lutade hufvudet mot stammen af ett

åldrigt träd. Det gullgula håret böljade ej mera som fordom fritt öfver

de snöhvita, fylliga, men nu så magra, skuldrorna, utan låg fängsladt i

en tjock fläta kring det ännu vackra, ehuru så betydligt förändrade,

hufvudet. Dragen voro bleka och grufligt afmagrade, men ändå mildare nu

än någonsin. Ett ljuft trånande vemod låg i blicken, hvarmed hon

långsamt och tankfullt såg omkring sig. Den plats, der hon hvilade, var

vacker och skuggrik, ty höga, lummiga trän omgåfvo den öppna toppen af

kullen och mellan deras tjocka stammar växte höga ormbunkar och vilda

törnrosor, nu prunkande i full blomm. Allt var så vackert och fridfullt,

att Elisabeth kände en liflig rörelse af tacksamhet och glädje, men

hastigt förvandlade sig denna rörelse i förskräckelse, ty hennes

kringirrande blick mötte ett föremål, för hvilket det studsade tillbaka.

Der midt emot, mellan de täta trädstammarne stirrade ett par mörka ögon

på henne med eldblick. Elisabeth darrade och ville fly, men då hon reste

sig från marken, fördes plötsligt det höga gräset undan och en hög, men

lutad gestalt nalkades henne med vacklande, osäkra steg.

Till hälften rest från marken, stirrade Elisabeth orörlig och med en

obeskriflig häpenhet och förfäran målad i sina drag, på den vålnadslike

varelsen, som långsamt nalkades henne. När den uppnått henne, stannade

den och betraktade henne stum och med en förebrående, men sorgfull

blick, några minuter.

”Du vill fly mig,” sade mannen omsider med graflik röst, ”du hatar, du

afskyr mig. Mycket har jag felat, mycket brutit, men detta förtjenade

jag ej.”

Elisabeth sade intet. Ångestfullt blickade hon i den talandes anlete.

Det var askgrått, förfallet och liflöst, döden hade redan tryckt sin

stämpel derpå; endast blicken ur de djupt insjunkna ögonen egde ännu lif

och eld, då den häftades på henne. I den lutade gestalten hade man

knappt kunnat igenkänna den fordom så reslige Rudolph, och likväl var

det han. Elisabeths häpna blick undgick honom ej, den framkallade en

svag rodnad och ett bittert leende hos honom.

”Du känner mig kanske ej,” sade han med häftig ton, ”och det skulle ej

förundra mig; fyra långa års helvetiska plågor till kropp och själ kunna

förvandla äfven en engels utseende, hvad hafva de ej då verkat på mig!

Och ändå är jag densamma ännu och evigt i mitt hjerta. Men det var ej

derom jag ville tala,” fortfor han efter en kort paus och strök med den

magra handen öfver sin bleka panna. ”Jag ville blott se dig, ännu en

gång höra från dina läppar min dom, och sedan fly, fly för evigt.”

Elisabeth teg.

”Svara då,” sade han nästan otåligt, ”upprepa ännu en gång förbannelsen

öfver mitt hufvud, och jag vill lemna dig.”

Elisabeth teg ännu.

”O, du hatar mig då så gränslöst, att du ej engång vill tilltala mig,

vore det än med en förbannelse,” klagade Rudolph, och en tår simmade i

hans af sorgen fördunklade ögon.

”Nej, jag hatar dig ej,” sade Elisabeth klart, men sagta.

”Huru?” utbrast Rudolph och en stråle af hopp bröt fram i hans blick.

”Skulle du väl kunna förlåta mig?”

”Hvad har jag att förlåta?” sade Elisabeth sorgligt; ”sjelf har jag

varit den brottsligaste af oss båda.”

”Nej, det har du ej. Var det ej jag, som, lik en orm, inträngde i ditt

hem och spred der olycka och tvedrägt mellan hjertan, skapade att vara

förenade och värdiga hvarandra? Var det ej jag, som förrådde alla

pligter af vänskap, tacksamhet och ära, som röfvade sällheten från mitt

lifs räddare, dref honom i landsflykt, som förvillade hans maka, och

blef hans barns mördare? Är det ej på mig all denna förfärliga skuld

hvilar, jemte din rättvisa, ehuru grufliga förbannelse?”

”Har jag förbannat dig? O, då har det skett i en mörk och olycklig

stund,” sade Elisabeth snyftande.

”Skulle du ej nu upprepa den?”

”O nej, nej!”

”Tack Elisabeth!” sade Rudolph full af salig glädje. ”Du har lyftat en

centnerbörda från mitt hjerta, ty tro ej att jag eljest trängt mig fram

till dig. I fyra långa år har jag irrat kring din boning utan att våga

visa mig för dig, ty minnet af din sista förvirrade blick skrämde mig;

men döende af längtan efter ett förlåtande ord från dina läppar, har jag

dock ej kunnat helt och hållet slita mig lös från din närhet, ty jag

hoppades på den saliga stund som nu är inne. O Elisabeth! Jag har gjort

dig mycket, kanske ohjelpligt, ondt, men du skulle likväl icke hatat

mig, om du kännt all den gränslösa kärlek, jag burit till dig. Nej blif

ej ledsen, se ej så sträng, så hotande ut! Jag talar ju blott om hvad

som varit och huru jag älskat dig så, som ännu ej en qvinna blifvit

älskad; ja ännu — ännu .... men jag skall ju icke tala derom. Blott för

att få din förlåtelse kunde jag förmå mig att ännu engång framträda

inför dig och väcka smärtsamma påminnelser hos oss båda. Det är sista

gången och innerligen tackar jag dig för den tröst du gifvit mitt

hjerta! Den skall blifva mig ett ljus på den korta väg, mig återstår att

vandra; den gör, att jag med lugn kan tänka på den långa skilsmessan

från allt, hvad som är mig kärast, från fosterland och de få vänner, jag

eger. Den gör också, att jag med glädje tänker på den sällhet, som jag

så innerligen tror och hoppas ännu skall bli din lott på jorden, se’n

alla sorger vikit med mig, som var din lyckas mördare.”

”Hvilken sällhet skulle väl numera kunna bli min lott?” sade Elisabeth

vemodigt, ”jag har ju förverkat allt hopp derpå.”

”Du har ingenting gjort,” sade Rudolph högtidligt, ”du är oskyldig; ty

du gaf endast vika för en ögonblicklig svaghet, men jag ensam är den

skyldige. Huru väl om hela straffet träffat mig allena! Men så skall det

hädanefter bli, jag känner det, ty med din lösta förbannelse återtogs

straffdomen öfver oss båda, så att du blef den fria och jag skall

hädanefter ensam bära det, som ännu ej är fullgjordt. Du deremot skall

åter bli lycklig, _nu_ vet jag det, och denna kunskap gläder mig. Du

skall återfå _honom_, som min kärlek höll på att för evigt beröfva dig,

honom, som du saknat och begråtit i så många år; han skall med ännu

varmare kärlek än fordom omfamna dig, ty han återfår ju dig luttrad

genom frestelsens skärseld. Detta hopp är det, som ännu kan uppehålla

mig i de svåra, plågfulla stunder, som återstå innan vandringen är

fullbordad och bördan lyftas från de axlar, som redan böjt sig under

den. Och när jag engång, hvilket som jag hoppas sker snart, får lägga

mitt trötta hufvud ner till hvila i den kalla jorden: då kan jag i

skilsmessans stund med glädje tänka på den lycka I båda njuten och

dervid äfven påminna mig den förlåtelse du skänkt mig.”

En häftig darrning öfverföll Elisabeth vid dessa ord. Rudolphs spådom

fann en genklang i djupet af hennes hjerta; nu visste hon hvad hon

längtat och trånat efter, såg att också hon i tysthet hyst detta hopp

utan att dock våga erkänna det ens för sig sjelf. Att dock nu se denna

längtan, detta hemliga hopp klädt i ord, öfversteg all hennes styrka och

hon vacklade af sinnesrörelse. Rudolph såg denna svaghet och förstod

dess källa; ett smärtsamt leende flög öfver hans tunna, bleka läppar och

han sade lugnt och förtröstande:

”Det skall ske som jag sagt, jag vet det, och fröjdar mig deråt. Och då

du åter är lycklig och säll, så ber jag, att om en ofrivillig tanke

flyger tillbaka till en tid, den du önskar vara begrafven i glömskans

sköte, du då utan allt hat och agg måtte dröja vid mitt minne. Och nu

lef väl för evigt! Aldrig skall jag mera störa din frid, ty jag går nu

bort för att i ett fremmande land, under en varmare, skönare himmel,

söka mig en graf, der jag i lugn får hvila ut från alla strider och

qval. Der skall jag slumra ensam, gömd och glömd, men lycklig, ty din

förlåtelse skall sprida en glädjeskimmer kring min dödsbädd. Ännu engång

tackar jag dig för den! Gud välsigne dig och gifve ditt rena, skuldfria

hjerta frid!”

Med dessa ord böjde han sig ned öfver Elisabeth, som åter sjunkit ned på

gräsmattan, och tryckte sina glödande läppar mot hennes höga, kalla

panna; derpå aflägsnade han sig långsamt, utan att se sig om.

Elisabeth stirrade efter honom så länge som möjligt, men då den sista

skymten försvunnit af honom bland skogens trän, då föreföll henne

alltsammans som en dröm, en villa. För att skingra den, strök hon med

handen öfver sin panna, men der brände ännu spåret af den glödande

kyssen, döds- och afskedskyssen. Förvirrad blickade hon omkring sig; då

framträdde ur skogen Helena med sin fyllda blomsterkorg på armen och en

krans af de vackra, doftande blommorna kring sitt lilla mörklockiga

hufvud.

”Ack mamma,” utropade hon och kastade sig kring modrens hals, ”du tror

ej huru mycket blommor det finnes derborta på ängen. Huru vackert är

ändå ej landet; här vill jag lefva och dö med dig och den gode morbror

Ferdinand! Men du är så allvarsam?” afbröt hon sig sjelf med en

kärleksfull blick på modrens sorgsna anlete, ”är du ledsen för det jag

dröjde så länge, men det skall du ej vara, ty, ser du, jag har ju bundit

en krans under tiden, som jag skall ge morbror. Är den ej vacker mamma

lilla?”

”Jo mitt barn,” sade modren, men hennes blick var häftad endast på

dottrens vackra anlete och hon tryckte henne ömt och innerligt till sitt

hjerta, kännande lifligt, att hon numera utgjorde den enda länk, som

ännu förmådde fästa henne vid en lyckligare tid.

”Men hvar kan den morbror dröja?” frågade Helena otåligt efter en stund;

”jag tror han glömmt oss i dag.”

”Det tror ej jag,” svarade härvid en röst helt nära och den

efterlängtade framträdde ur skogen. Med ett utrop af glädje sprang

Helena emot honom och gaf sin enkla, men vackra och doftande gåfva.

Derefter vandrade alla tre långsamt mot hemmet.

En timma sednare samma afton rullade, från den närmast Elisabeths boning

varande gästgifvaregården, en resvagn. Tvenne herrar sutto deri. Den ena

var ännu ung, den andra blek, lutad och skugglik, med ett ord Rudolph.

Stumma sutto de under den snabba färden. Mägtiga tankar tycktes kämpa i

Rudolphs sinne, endast afbrutna af en häftig, orolig rynkning på

ögonbrynen af smärta, hvarje gång en större skakning på den på mjuka

fjädrar gungande vagnen förmärktes, men straxt derpå försjönk han åter i

lika djupa grubblerier.

Så förgick timma efter timma, mil efter mil. Natten igenom gick färden

och tidigt om morgonen befunno de sig i Å.. På värdshuset, der de togo

in, dröjde de endast ett par minuter och begåfvo sig derefter ned till

stranden för att gå ombord på det vackra, eleganta ångfartyget Finland,

som skulle öfverföra dem till Sverige, derifrån de vidare ville

fullfölja resan till södra länderna. Allt var af en vän förut

iordningställdt till resan och fartyget färdigt att afgå. Ännu på

stranden, hörde de redan qvartskottet aflossas och de skyndade sig att

komma på fartyget. Rudolph gick förut, den andre följde honom. Plötsligt

vände sig Rudolph om och sade allvarsamt:

”Du vill då följa mig Verner? du vill då för min skull lemna

fädernesland, vänner, älskarinna och allt, och kanske för lång tid; ty

ännu återstå kanske många stunder af plåga för mig, innan det sega

lifvet är utnött?”

”Ja jag vill!” sade Verner, en ung läkare; hemma från Rudolphs och

Leonhards gemensamma födelsestad och litet slägt med den förre, samt nu

för det närvarande stadsläkare i ..., ”för dig och min vetenskap lemnar

jag gerna på en tid mitt kära Finland och allt hvad jag eger dyrbart

här.”

”Men om du ej återfann det, så som du lemnade det?” frågade Rudolph och

ett bittert minne förvred hans drag; ”om deras hjertan, som nu älska

dig, vore slutna vid din återkomst och kallnade för dig?”

”Gud bevare!” utropade den unge mannen leende, men dock ofrivilligt

bleknande vid denna hårda spådom.

Rudolph varseblef denna blekhet. ”Gå! ännu är det tid,” sade han, ”gå

och bevaka din sällhet att ej arffienden röfvar den ifrån dig!”

”Det finnes en bättre hand än min att skydda den,” sade Verner med fast

tillförsigt, ”och _vill_ ej den beskydda så vore alla mina bemödanden

fåfänga.”

”Men hvarföre skulle du följa mig? Ännu aldrig har jag egt någon, som

varit mig trofast tillgiven; skall min dödsbädd i detta fall bli

lyckligare än min vagga?”

”Tala ej om död och dödsbädd! Du reser ju nu ut för att söka ny helsa i

ett mildare klimat och säkert återvänder du helt frisk derifrån efter

ett par månader, eller ett år.”

”Frisk ja, och frisk för evigt. Aldrig återser jag mera mitt fosterlands

klippiga kuster, men nog irrar väl min ande hit igen, ty den lemnar ju

allt, som den älskat, här. Jag vill icke bedraga dig; det är döden som

långsamt gnager på mitt hjerta; det är för att söka mig en varmare graf,

än under nordens frusna drifvor, jag nu reser. Men dödskampen kan bli

lång och grym och plågorna göra mig mera despotisk än jag eljest är.

Blif derföre qvar här, ännu är det tid, blif qvar och lemna mig åt mitt

öde!”

”Alla passagerare om bord!” skallade kaptenens stämma i det samma och

alla hastade hufvudstupa att efterkomma befallningen.

”Ännu är det tid,” upprepade Rudolph, ”lemna mig!”

”Nej jag följer dig!” ropade Verner utan tvekan.

I samma stund satte sig fartyget i rörelse. Rudolph tryckte tacksamt

vännens hand.

”Farväl mitt fosterland, sade han då Å.. försvunnit ur deras åsyn,

”farväl för evigt!”

Den döende.

”Så må jag dö af verlden oförstådd,

Men ej försmådd

Af Den, som engång löser lifvets gåta:

Han, som mitt lif en himmelsk syftning gaf,

Skall i min graf

Mig ej åt stoftets mörker öfverlåta.”

~Atterbom.~

En osynlig ande för oss nu bort till en fjerran strand. Milda, ljufva

dofter uppfyllde luften, så varm, som ännu aldrig en nordens sommardag

egt den och solen strålar glödande öfver en jord, höljd af en evigt

blomstrande skönhet och ungdom. Allt är så outsägligt herrligt, luft och

jord och himmel; men i nordbons själ väcker den trånad och längtan,

denna himmel, så högblå, så ljuf; han längtar bort till sina gröna

kullar, sina stora sjöar och sin klara, ljusa himmel, beströdd med

milliarder stjernor och prydd med klart flammande norrsken; äfven den

kalla vintern med sina höga drifvor är honom kärare, än denna eviga vår.

Herrlig är den dock och ljuft vore att tillbringa en tid, men endast en

liten tid, i ”Italia herrlig och mild,” ty det är till dess varma luft,

dess doftande orangelunder, dess skönheter af tusende slag, vi fört våra

läsare, i förhoppning att finna öfverseende med den lilla svaga

teckning, vår ofullkomliga penna förmått göra af all den skönhet, vi

drömt om, men i verkligheten sjelfve aldrig skådat, en okunnighet och

obekantskap, som vi dela med de flesta våra landsmän, ty få af dem hafva

varit längre än till Stockholm eller Petersburg, om man undantager

sjömän. Och dock skulle vi ej sakna medel till dessa lärorika och

interessanta utflykter; vi kunna kanske bättre, än Svenskar och Danskar,

göra vår eriksgata kring Europa, ty Finland, ehuru ingalunda rikt

lottadt, är dock ej af de fattigaste länder. Men hvad är det då som

vållar, att Finnen så sällan sticker hufvudet utom sitt fosterlands

gränsor? Icke är det brist på nyfikenhet, ty i detta fall stå våra käre

landsmän på samma linie med hela den öfriga verlden; icke heller, är det

af hushållning, patriotism och hvad alla dessa vackra egenskaper heta,

som pryda ett lands medborgare, ty ingen är mindre hushållsaktig än

finnen och mindre patriotisk än han, då det blir fråga om att välja

mellan sitt eget, eller ett fremmande lands, produkter och att, i mån af

sina tillgångar, lägga sig till onödiga lyxartiklar. Hvad är det då som

vållar denna likgiltighet att se andra länder? Flegman, den medfödda

trögheten i sinnet. Visst vore det roligt att resa, tänker man, och

kanske jag hade råd dertill, men det är så mödosamt, så besvärligt, jag

måste för så länge afsäga mig alla mina gamla, kära vanor; nej! det är

bäst jag blir hemma. Och denna tröghet vidlåder oss icke allenast i

fråga om nöjen och trefnad, men äfven i saker af vigt och allmän nytta,

och har, ty värr, ofta förorsakat stora och ohjelpliga förluster för

hela vårt land.

Det var till Italiens förgård, till det sköna, för så helsorikt ansedda

Nizza, vi vilja föra våra käre läsare. Det var om hösten 183.. November

månad var inne, ej den dystra, stormiga, mörka och töckniga, som i

norden, men november ändå, ehuru klädd i söderns förtjusande drägt.

Orangelunderna prunkade med de herrligaste mogna frukter och spredo en

aromatisk och tjusande doft ikring sig, frestande för en nordbos dervid

ovana näsa. Blommor, frukt och sjelfva jorden vittnade dock om vinterns

annalkande äfven här, ehuru det var en söderländsk vinter.

Många resande hade anländt dessa sista veckor och kommo allt dageligen.

Promenader och gator vimlade af dem. De voro Fransmän, Spanioner,

Tyskar, Nordboer och framför alla Engelsmän. Större delen af dessa

fremlingar buro sjukdomens och dödens prägel i sina bleka anleten, sina

magra, skugglika gestalter och i sina långsamma, besvärande rörelser.

Och dock hade de kommit hit för att söka lif och helsa i den milda,

ljufva luft, som herrskar här; men ack, fåfänga äro alla försök dertill,

se’n lidandets mask en gång funnit väg till hjertat och lefver och

gnager der utan uppehåll.

Ett par veckor före den dag, för hvars afton vi närmäre vilja redogöra,

hade tvenne resande, bland många andra, anländt längs jernvägen till

Nizza. De voro icke utmärkta, hvarken i klädedrägt eller väsen framför

någon af de andre, men det framstående nordiska draget i deras ansigten

och den ovanliga, fast sköna accenten, på deras fransyskt-italienska

språk, göra, att vår uppmärksamhet genast fästas vid dem. Hvilka kunna

båda dessa fremlingar vara? Vi vilja beskåda dem närmare, kanhända de ej

äro oss obekanta. Den äldre af desse fremlingar var troligen ej mycket

öfver tretio år, ehuru sjukdom och lidande tryckt en stämpel af grämelse

och lidande på hans bleka drag och lutande gestalt, och gaf honom

utseende af att vara minst 15 à 20 år äldre, än han verkeligen var. Han

gick långsamt och med möda, stödd på sin följeslagares arm, som med

omsorg och styrka ledde honom genom ett par gator till det stora hotel,

der de fingo rum i tredje våningen. Sedan den sjuke fremlingen med möda

stretat upp för de höga trapporne, allt biträdd af den unge,

lefnadsraske mannen, kastade han sig utmattad på en soffa och förblef

der orörlig flere timmar. Många dagar förgingo så under tystnad och

djupt lidande.

En afton några veckor sednare låg den sjuke fremlingen på samma soffa,

som nu blifvit flyttad under det höga, gothiskthvälfda fönstret. Det

stod öppet och söderns milda aftonluft strömmade in i rummet och kyste

lätt den sjukes bleka panna, der han låg stödd mot några omsorgsfullt

lagda kuddar, lutande hufvudet i sin magra hand och med blicken följande

en stråle af den nedgående solen, som ännu glödande qvardröjde på

fönsterrutorne. En tår af stilla, hemlig trånad glimmade dervid i hans

insjunkna ögon och en sagta suck uppsteg ur det qvalda bröstet. Då

nåddes hans öra på engång af toner, vid hvilka han spratt våldsamt till

och lyssnade. Det var ett positif nere på gatan, som spelade en vals,

den han fordom ofta hört i sitt hemland. Han lyssnade begärligt till

dessa toner, som likt ett svärd inträngde i hans hjerta och genombårrade

det med tusende stygn; det låg dock ett slags hemlig tjusningskraft i

sjelfva det bittra minne, de uppväckte.

En timma sednare inträdde den unge mannen till sin sjuke vän. Han hade

varit ute på promenader och gator och återvände helt upplifvad och

hoppfull till sin boning. Obemärkt inträdde han och såg vännen ligga

stilla på sin soffa under det öppna fönstret, derifrån alla solstrålar

så småningom dragit sig. Sagta, ty han trodde att vännen sof, gick han

fram för att stänga fönstret, att ej nattluften skulle skada den sjuke;

men då han var nära att verkställa sin afsigt, smög en kall hand öfver

hans och en mild, men vemodig stämma sade på svenska:

”Låt det stå öppet så länge, Verner! Jag vill så gerna inandas denna

balsamiska luft, så ljuf och dock så olik vår.”

”Men den kunde lätt skada dig, Rudolph.”

Rudolph Berg — ty det var han — log svagt i det han sade: ”Mig skadar

intet numera.”

”Jag har också tyckt,” sade vännen, som ej ville fatta meningen af hans

ord, ”att du på dessa sednare tider sett raskare ut. Snart lära vi kunna

fortsätta vår resa längre fram.”

”Ja vi resa snart, men åt olika håll,” sade Rudolph tankfullt, ”båda

återvända vi likväl till hemmet.”

”Vår afsigt var ju att resa till södra Italien, Rom, Neapel, Palermo,”

sade Verner, som ville blanda bort hans sorgliga tankar, ”eller har du

kanske bytt om plan och vill anträda resan hem?”

”Du vill ej förstå min mening, Verner, derföre måste jag uttala den

tydligare. Längre går ej min väg i lifvet än hit; här är målet och jag

måste stanna. Många stunder har jag ej mera qvar af mitt lif och denna

tanke fröjdar mig. Döden har blifvit mig ljuf att tänka på, ty ehuru en

man, behöfver jag dock ej rodna att bekänna, att jag lidit mycket och är

trött och längtar till hvila. Ljuf skall denna hvila bli, men den hade

blifvit ändå ljufvare, om jag fått njuta den i den jord, som sett mig

födas. Nu först, då det är för sent, ser jag att ingen bör låta dåra sig

af en fåfäng villa, som lockar en att söka sin graf i fjerran land; ser

att det dock i dödens stund är svårt att tänka på en hvila i den jord,

som är oss fremmande, långt skild från alla dem vi älskat. Ja jag vill

utan blygsel bekänna, ty denna känsla är helig, att jag längtar bort,

bort till mitt kära hem, till det älskade Finland. Nu är det för sent,

nu får jag det ej mera, ty mina krafter äro slut, jag skulle ej nå

hemmet, utan skulle duka under på vägen, och detta ställe är så godt som

något annat också. Snart, ja om några timmar kanske, är det förbi med

mig. Ja, skaka ej så tviflande på hufvudet! Du är ju läkare och bör

således ej låta dåra dig af den styrka och helsa, du tror dig märka, nu

mer än förr på länge, i mitt väsen. Har du ej sett ljungelden, hur den

blixtrar fram ett ögonblick, lyser, men försvinner hastigt? Så och med

mig och mitt hela lif. Det har varit ett enda lysande, men tomt och

onyttigt irrbloss. Och det hade kunnat, hade bordt vara så annorlunda!

Nu först, med döden i hjertat, känner jag rätt, huru mycket jag

förspillt och försummat, nu tycker det mig tungt, men det är för sent.

Om jag kunde börja ånyo! Men nej! Endast ångern återstår för mig. Med

snabba steg nalkas döden och dess kalla hand skall snart vidröra det

hjerta, som i lifvet varit så varmt och kärleksfullt, som är det ännu,

ty fåfängt har jag stridit och kämpat för att segra öfver denna känsla,

så brinnande, så oöfvervinnelig, så förkastelig, och dock så ren, så

helig. Den har varit lavaströmmen, som förtärt min framtid, som

förbrännt mig till kropp och själ och gjort mig till den jag nu är. Och

ändå, ändå kan jag ej ens i dödsstunden slita denna känsla ur min själ,

den följer mig till grafven och bortom den. Svag och bedårad, har jag

mycket felat, men mycket lidit också; om plågorna här skulle kunna

afplana syndaskulden, nog vore mycket af min då afbetalad. Mycket har

jag felat, men innan jag dör, vill jag söka godtgöra litet deraf. Om du

engång återser Leonhard Lindmark, så säg honom, att han, och endast han,

varit älskad af Elisabeth, att allt det öfriga varit blott en chimére,

och gif honom det bref, som du finner försegladt i mitt schatull, och

säg honom också, att hvarje ord deraf är en helig sanning, besvuren af

en döende, ångerfull syndare; detta bref skall kanske gifva honom frid.

Helsa äfven Elisabeth och säg, att jag döende välsignar henne ännu, och

bed att hon ville upprepa den förlåtelse, hon engång skänkte mig, på det

att jag må finna ro i grafven. Och nu lef väl! på samma ställe som

brefvet finner du mitt testamente. Hälften af min förmögenhet tillhör

dig, den andra har jag gifvit till en fattigförsörjnings-anstalt i vår

födelsestad. Emottag du detta lilla bevis af min tacksamhet; du har

varit den ende som följt mig under plågans och smärtans tid. Måtte denna

lilla summa bereda dig en ljusare framtid med henne, du älskar! Jag

måste slumra litet nu, ty jag är så trött, så trött. Lemna mig på en

stund och medan jag hvilar, så bed för mig, jag behöfver det så väl!”

Han tystnade och hans hufvud nedföll mot dynorna, ögonen voro slutna,

men ett saligt leende sväfvade öfver de bleka läpparne. Tyst smög sig

Verner ur rummet. När han ett par timmar sednare återvände och med ett

ljus nalkades den slumrande vännen, såg han att denne hade slutat.

”Han är död!” utbrast Verner med rörelse. ”Sof i frid; du har mycket

lidit, men också bittert ångrat dina brott; måtte de vara dig

tillgifna!”

Mötet vid grafven.

”Misströsta ej!”

Rudolph slumrade i frid under en enkel, men skön, hvit marmorurna i

skuggan af en hög cypress på en kyrkogård i Nizza. Här skulle han hvila

ut efter sitt lifs långa, bittra lidande. Redan för nära en månad sedan

hade Verner fullgjort alla sina pligter mot den döde, men ändå

qvardröjde han. Italiens ljufva himmel qvarhöll honom med magisk

trollkraft. Nu skulle han dock lemna Nizza och allt var redan förberedt

till hans afresa, då han sent en qväll gick för att ännu engång besöka

vännens graf. Följande dagen skulle han bryta upp, men ville

dessförinnan säga farväl för alltid åt den under torfvan slumrande.

Dagen förut hade en resande anländt till samma värdshus, der de båda

vännerne bott, och der den ena öfverblifne ännu bodde. Den fremmande var

blek och syntes mycket lida. Då han anlände, stod Verner honom helt

nära, och de förfallna, solbrända, men blonda dragen förefollo honom

mycket bekanta, ehuru han ej kunde påminna sig att de tillhörde någon,

som han förr sett. Medan han ännu grubblade derpå, gick fremlingen förbi

honom och försvann in i huset. Förgäfves vände sig Verner till värden

för att få veta den resandes namn; det han fick som svar på sin fråga

var ett honom fullkomligt obekant Engelskt eller Amerikanskt. Förgäfves

väntade han att få återse honom vid table d’hote; fremlingen kom ej och

syntes icke till under hela aftonen, ej heller den följande dagen.

Denna dag om aftonen hade han dock lemnat värdshuset och vandrade

långsamt framåt längs gatorna i staden. Slumpen, eller ödet, eller en

högre magt ledde hans stapplande steg till en vacker, trädplanterad

kyrkogård. En oemotståndlig dragningskraft förmådde honom att inträda

genom den öppna gallerporten. Han andades så lugnt på denna vida

hviloplats och med ett slags tillfredställelse och längtan blickade han

ikring bland dessa små och obemärkta, men lugna boningar. En af dessa

behagade honom särdeles; det var en skön, hvit marmorurna, kring hvilken

slingrade sig en krans af i sten huggna törnrosor. Denna graf stod skild

från de öfriga, i skuggan af en åldrig cypress, och platsen såg så lugn

och fridfull ut. Med längtan i sitt lidande hjerta nalkades fremlingen

den afskilda grafven.

”Du har funnit ro, okände,” sade han på svenska och böjde sig ned för

att läsa skriften på grafven. Der stod äfven på svenska endast dessa

ord:

”Rudolph Berg,

född

den 11 Junii 1802,

död

den 6 November 1839.”

”Rudolph Berg!” upprepade fremlingen häftigt upprörd och med dödsbleka

kinder; blott med möda förmådde han hålla sig uppe vid trädets stam.

”Rudolph Berg, min dödsfiende, min lyckas mördare, är det så jag

återfinner dig? Har den sällhet, du röfvat ifrån mig, ej bringat dig

bättre frukt? Dock, du har lidit ut, du står nu inför den domaren, som

allena kan läsa i menniskohjertat och som vet, hvad straff du förtjenar;

mig tillhör således ej att dömma utan att glömma och förlåta, om jag

sjelf vill hoppas att bli förlåten. Hvila då i frid! Du gjorde mig

mycket ondt, men det fanns en tid, på vilken du var mig kär och vid

minnet af denna tid förlåter jag dig!”

”Leonhard Lindmark!” utropade härvid en röst helt nära och Verner

framträdde till grafven. Han hade obemärkt af den andre inträdt på

kyrkogården och nalkades sagta grafven; ty med förvåning varseblef han

fremlingen, som föregående dagen väckt hans uppmärksamhet. Med

obeskriflig undran såg Verner den andres djupa rörelse, men då hans

utrop, så sorgligt och fullt af grämelse, men äfven af mild och

kärleksfull undergifvenhet, nådde hans öra, föll som på engång fjellen

från hans ögon och han igenkände fremlingen.

”Leonhard Lindmark!” upprepade Verner och räckte sin hand åt fremlingen.

Denne mottog den ej, utan stirrade förvånad på den talande.

”Det var en tid som jag kallades så,” sade han omsider sagta och

långsamt, ”men denna tid är nu förbi.”

”Hvarföre har ni aflagt er faders namn?”

”Emedan detta namn var mig en plåga,” sade mannen bittert, ”emedan det

uppväckte i min själ minnen af en tid, lycksalig, men kort och för

alltid flyktad. Men hvem är ni unge man,” frågade fremlingen misstroget,

”hvem är ni, som känner mig, mitt språk, och kanske mina öden?” tillade

han med en forskande blick.

”En landsman och vän,” sade Verner och räckte ånyo handen åt den bleke

fremlingen, som var ingen annan än Elisabeths olycklige make.

”En vän!” upprepade Leonhard mildt, men vemodigt. ”Det var länge se’n

jag hörde det ordet, eller sett någon, som varit det för mig; och om jag

också betviflar det sednare, kan jag dock helsa er med tillgivenhet

såsom det förra,” med dessa ord skakade han vänligt Verners hand.

”Och dock skall ni snart kalla mig så,” utropade Verner gladt och

besvarade hans handtryckning, ”ni skall kalla mig så, ty jag vill och

kan bringa er en stor glädje.”

”Jag betviflar det, ty glädje har jag ej på länge egt och i er magt,

unge man, står ej att bringa mig den.”

”Men om det stode? Om jag sade er, att ni ännu kan och bör bli lycklig,

att allt är förvandladt igen, skulle ni ej tro mig då?”

”Gäckas icke med mig, okände!” sade Leonhard med darrande röst och

dödsbleka kinder. ”Du känner ej hvad jag lidit, vet ej hur jag försakat

allt hopp om sällhet och huru jag skulle kunna hämnas på den, som ville

gäcka mig med dess tomma irrbloss. Var derföre tyst och reta ej

djefvulen i min kropp.”

”Jag gäckas ej,” sade Verner fast och högtidligt; ”inför Gud, den evige,

svär jag, att mina ord äro sanning och att jag kan och vill bevisa det,

om ni följer mig till mitt qvarter.”

”Hvem är ni då?” frågade Leonhard och betraktade Verner förvånad och

misstrogen, ”hvem är ni som så vill trösta mig?”

”Mitt namn vill jag säga er sedan. Tro mig blott nu och följ med.”

”Nej, jag kommer ej,” sade Leonhard och stod qvar orörlig, och med mörk

blick. ”Jag vill veta ditt namn frestare, om du är från himmelen eller

afgrunden.”

”Nå väl då envise,” utbrast Verner otåligt men ändå leende, ”jag måste

väl då säga er mitt enkla namn, på det ni tydligen måste inse, att det

ej kan göra anspråk på att härstämma hvarken från det ena eller det

andra stället, utan helt enkelt räknar sina anor från jordens grus. Jag

heter Verner, och om ni påminner er, torde ni kanske ihågkomma en

hedersgubbe till handlande med samma namn i er födelsestad. Denne man,

Gud fröjde hans själ, var far till mig, och _han_ som slumrar under

denna sten, var en af mina slägtingar. Jag följde honom hit till detta

fremmande land, ty han trodde sig finna helsa här, men fann döden. Frid

öfver honom, ty stor var hans skuld, men hans ånger var ändå större och

han dog som en botfärdig syndare!”

”Ja frid öfver honom!” sade Leonhard rörd, ”han gjorde mig obotligt

ondt, men jag vill ej förbanna honom.”

”Nej förbanna honom ej! Han var kanske lättsinnig, svag och straffvärd,

men han var äfven ädel, och hvad i hans förmåga stod, har han gjort för

att försona sitt brott. Och nu, när ni känner mitt namn, tvekar ni väl

ej att följa mig, på det jag må kunna bevisa er sanningen af mina ord.”

Leonhard log vemodigt och tryckte den unge mannens hand. Stumma vandrade

de sida vid sida tillbaka till det hotellet, der de båda bodde. Sittande

i samma soffa, der Rudolph få veckor förut hade utandats sin sista suck,

emottog Leonhard tvenne bref, dem Verner räckte honom, i det han med

rörd stämma sade:

”Det gläder mig att så snart vara i tillfälle att till er öfverlemna

dessa bref, till min omsorg anförtrodda af tvenne för mitt hjerta

dyrbara personer. Jag vågade ej hoppas att så snart träffa er. Måtte

dessa bref innehålla de underrättelser, och den tröst ert hjerta önskar

och törstar efter! Jag tror det, ty med innerlig öfvertygelse bådo mig

båda dessa personer framföra till er den försäkran att allt var

förvandladt och att ni kunde bli lycklig om ni ville.”

Leonhard skakade hufvudet tviflande. Stum emottog han de båda brefven.

De båda brefven.

”Sörj icke mer, de fly bekymrens tider

Och snart är minnet öfrigt blott,

Det gifs ett mål för allt hvad hjertat lider,

Och hvarje plåga gränsor fått.”

~Granberg.~

Leonhard tog brefven. Med en hastig blick öfversåg han utanskriften på

dem. Den ena stilen var honom fullkomligt fremmande, den andra svag,

ojemn och darrande, framkallade en dödlig blekhet på hans insjunkna

kinder. Häftigt sjönk handen med brefvet igen och han satt längre

orörlig med hufvudet lutadt mot bröstet. När han upplyftade det om en

stund, var han ensam i rummet, Verner hade lemnat honom. Med en stilla

suck återtog han brefvet, bröt det och läste följande, med svag och

darrande hand skrifna, och om djup rörelse och ånger vittnande ord:

”Jag borde icke våga vända mig till dig, dig som jag så grymt gäckat på

allt det käraste, du egde i lifvet; jag borde ej ens i skrift göra det,

ej påminna dig om den usla varelse, du engång kallat vän och broder.

Icke skulle jag heller gjort det, om jag ej hoppats att derigenom, om

också blott till en ringa del, godtgöra hvad jag brutit emot dig. Detta

hopp, och längtan att erhålla lugn och tröst i den stund, som ej är

långt borta, är det som gifvit mig mod att så träda inför dig med alla

mitt hjertats djupaste hemligheter afslöjade, och jag ber dig i _hennes_

namn, som vi båda tillbedt, att lyssna med tålamod till mina ord och tro

dem; de äro sanning, helig, lefvande sanning, ty på grafvens brädd med

döden i hjertat kan och vill jag ej bedraga dig.”

”Min ungdom känner du, känner det varma band, som så fast, så

oupplösligen tycktes förena oss; men hvad du ej känner, var den djupa,

till dyrkan gränsande kärlek, som jag bar i mitt hjerta för allt skönt

och herrligt, vare sig i natur, i handling eller hos menniskor och djur.

Det var denna känsla som fästade sig så djupt i mitt sinne och som

förenade oss båda, ty tro ej, att det endast var af tacksamhet för mitt

lifs räddning, jag höll dig kär; ack nej! det var för den skönhet, jag

såg i din modiga, sjelfuppoffrande handling, jag så innerligt älskade

dig. Och dock var äfven lifvet mig kärt då ännu, ty endast den trötte

brottslingen, den, hvars hjerta varit hårdt snärjdt i syndens bojor,

längtar efter befrielsen; det känner jag för väl, för väl!”

”O att du ej hade räddat mig! Hvarföre ryckte du ditt lifs onde engel ur

den kalla, våta grafven? Hvarföre skulle du locka tillbaka den djefvul,

som så skoningslöst krossat din sällhet? Ack! ....

”Men då var du mig dyrbar; min tillgifvenhet var så varm, så innerlig,

jag tyckte mig kunna för dig uppoffra lifvet och allt det käraste, det

hade att bjuda, och likväl ... Menniskohjerta! du är ett eländigt, ett

illfundigt ting, dina fastaste föresatser kullslås, dina innerligaste,

bästa känslor fördunsta! Eländigt!”

”Jag återsåg dig efter en mångårig skiljsmessa. Vi hade båda under tiden

blifvit män. För dig hade lifvet visat blott sin blomstersida; jag

deremot hade pröfvat svikna förhoppningars bitterhet, och denna känsla

hade gjort mitt väsen sträft och kallt, under det elden i det inre blott

flammade dess högre. Då, mera än någonsin, längtade jag efter ett

hjerta, som kunde fullt fatta och dela mina känslor, ett hjerta, vid

hvilket jag lugnt och tryggt skulle kunna hvila. Jag längtade efter ett

föremål att älska och tillbe, ett som varit mig det käraste på jorden,

hvilket jag kunnat vörda och lefva för.”

”Med dessa känslor såg jag din maka och i henne den drömbild, som

ständigt kringsväfvat mig vaken eller sofvande. Hvad mitt hjerta kännt

och anat skönast, det såg jag allt hos henne förkroppsligadt. Från

första ögonblicket tillbad jag henne, dock dolde jag sorgfälligt både

för mig och andra denna känsla. Men jag var svag, jag kunde ej se och ej

låta bli att se henne, och för hvarje gång blef hon mig dyrare,

heligare, tills i en obevakad stund, en stund af mägtig frestelse, det

första ord af kärlek gick öfver mina läppar. Förbannade vare dessa ord,

denna stund, i evighet förbannade!!”

”Ännu älskade jag dig dock. Men steget engång taget på syndens väg, kan

icke tagas tillbaka; ifrån den breda helvetes stråten är det så svårt

att återvända, ty fram eller åter skall det bära, men stanna får man ej;

man måste, måste gå till målet, envar det än må vara ställdt.”

”Och jag gick, men med döden i hjertat, fast det brann af en besvarad

kärleks salighet. Jag var så låg, så sjunken i mina egna ögon, att

lifvet blef mig tungt och vämjeligt. Men derunder tillbad jag dock henne

allt högre och högre, och dolde för hennes skuld de qval, som tärde mig;

ty också hon led. Jag sökte försona henne med sin ställning, men det

lyckades aldrig, och kanske blef hon derigenom endast dyrbarare för mitt

hjerta, ty högre lågade för hvarje dag min kärlek, ehuru jag med smärta

såg de förebråelser, hon ständigt gjorde sig sjelf.”

”Vid denna tid var det, som du lät utöfva hämndens kall emot mig. Denna

handling så rättvis, så välförtjent, uppväckte likväl bitterhet i mitt

hjerta och slöt det för dig. Du hade tagit igen ditt lån, då du så

obarmhertigt fråntog mig helsa och kraft och lemnade mig ett eländigt

rof för sjukdom och plågor. Från denna stund var allt qvittadt oss

emellan och jag ingenting dig skyldig numera. Utan förbehåll lemnade jag

fritt rum åt min kärlek, men hon förblef mig likväl alltid helig. Nu

ville jag alldeles röfva lyckan ifrån dig och en engel för mitt sjuka

hjerta, jag ville skilja er åt och dervid vinna en maka, sådan jag kunde

tillbe; men denna plan strandade emot hennes bergfasta vilja, hennes

renhet och oskuld, ty oskyldig var hon, trots allt och vid allt, som är

heligt, i himmelen och på jorden. Hon ville ej slita bandet emellan er,

sade hon alltid, ty det var dig, och endast dig hon tillbad i sitt

hjerta, ehuru jag ej då kände det. Du sjelf skulle vara den, som skulle

uttala skiljsmessans dom mellan dig och henne; sådant var hennes beslut.

Men jag kände dig så väl, jag visste att detta ord aldrig skulle gå

öfver dina läppar, och då — ja då önskade jag dig döden, önskade, att du

legat djupt ned i jorden; ty du stod ju i vägen för min kärlek, denna

kärlek, som uppslukat alla de ädlaste känslorna i min själ. Jag var

blefven eländig och usel, din stränga hämd hade krossat hela min bättre

varelse. Du blef mig vidrig, förhatlig, du som jag fordom så högt

älskade.”

”Med rysning förbigår jag nu den sorgliga händelse, som för evigt

skiljde henne och mig, som öppnade hennes ögon, blott för en kort tid

förblindade af en falsk synvilla, den hon tog för kärlek, men som endast

var ett sken deraf. Du får tids nog erfara denna händelse, om du ännu

finnes bland de lefvandes antal, och en gång återser ditt hemland, eller

någon röst derifrån når ditt öra, i hvilken vrå af den vida verlden du

då än må irra. Jag ville blott säga dig, att hvad du än må känna vid

denna underrättelse, så låt det bli blott jag, som träffas af din

rättvisa förbannelse, ty jag, endast jag, är den skyldige. Må mig ensam

drabba all förbannelse, allt straff och hennes skuldfria hufvud skonas!

Ty heligt svär jag, att hon intet felat, intet brutit, utom sin svaghet,

om den är ett brott, och du bör, du skall sätta tro till mina ord, en

döendes ord!”

”Och nu, nu återstår mig blott att besvära dig att återvända till

_henne_, som trånar af längtan efter dig. Hvarföre skulle du försaka den

lycka, som vinkar dig och som du ännu så fyllt kan njuta? Hvarföre sluta

hjertat för den felande, men ångerfulla makan, dig ännu lika värdig som

fordom? Aldrig skulle jag yttra dessa ord till dig, om jag ej vore på

grafvens brädd, men med döden i hjertat blir man ödmjuk, och en längtan

uppstår att försona om möjligt sina brott. Också jag vill försona hvad

jag brutit, om det låter göra sig, och denna brinnande önskan gör, att

jag kan hoppas förlåtelse i ett annat lif.”

”Mitt hopp är, att detta bref måtte finna väg till dig och att dess ord

kunde sprida ljus och tröst i din själ; ty nu i dödsstunden har mitt

hjerta veknat och den fordna barndomsvänskapen har återtagit sin heliga

plats deri. Gerna och fullkomligt förlåter jag dig din grufliga hämd och

erkänner att den ej var orättvis. Mycket har jag brutit, men blifvit

mycket straffad också. Men nu, nu i dödsstunden, uppfyller ett mörkt

tvifvel min själ; det förefaller mig, som om du ej skulle varit den, som

hämnats på mig, som om jag oskyldigt anklagat dig. Är det så, huru

mycket har jag ej då felat emot dig? Mot dig har jag felat, aldrig emot

någon annan, och detta bör till en del försona min misstanke. Snart

skall allt detta bli mig uppenbart, och för hvad jag brutit, skall

straffet drabba mig. Måtte du förlåta mig, såsom jag dig!”

Brefvet sjönk ur Leonhards hand och han böjde hufvudet ned mot bröstet.

”Frid med dig,” suckade han, ”måtte du vinna förlåtelse i den andra

verlden, såsom du vunnit den af mig äfven för din olycksaliga, ehuru

falska misstanka!”

Länge förblef han tankfull och ville ej komma sig till att bryta det

andra brefvet. Omsider sprang sigillet och efter en snabb blick på

underskriften läste Leonhard följande:

”Broder! — Låt mig kalla dig så, ty alla äro vi ju bröder inför Honom,

som ransakar hjertan och njurar. — Broder! länge har jag hoppats, länge

bedit, att den stund måtte komma, som nu är inne då din blick hvilar på

de ord, jag skrifvit; ty jag betviflar ej att du ju icke djupt känner

sanningen af dem, att de icke återföra friden och glädjen till ditt

arma, ack så länge fridlösa hjerta; jag betviflar ej, att ju Gud icke

styr det så, att dessa rader finna dig ehvar du än må irra i den vida

verlden, o! måtte de då vara rösten, som kallar och beder dig återvända

till de kära, du här lemnat.”

”Återvänd, o återvänd till henne, som du så högt älskat, till henne, som

utgjorde din himmel på jorden! Tro mig! Ännu förtjenar hon hela din

kärlek och kanske högre än fordom, ty hennes hjerta, luttradt genom

lidande och ånger, är så rent, så oskyldigt, som ett barns i denna

syndiga verld; hennes själ har vändt sig till Honom, som allena kan

hjelpa, och brinnande böner beder hon natt och dag, att Han måtte bevara

dig och föra dig åter till hemmet, på det hon genom sin oändliga kärlek

måtte utplåna minnet af sina förbrytelser. Huru ofta i nattens mörker,

då hon trott sig vara obemärkt, har jag icke hört henne gråta och bedja

så, att det kunnat röra en sten; bedja, att du måtte återvända, på det

hon ännu skulle kunna visa dig sin återväckta kärlek, denna kärlek, som

aldrig varit slocknad; ty det var blott en mörk, olycksalig skugga, som

smög sig emellan er, och nu, då den är borta, strålar kärleken i

fördubblad glans och styrka. Men hon känner djupt sitt felsteg och vågar

icke vända sig till dig med en bön att återvända; hon beder derom, men

hon vågar icke hoppas, vågar icke ens nämna denna önskan, och det är

henne ovetande, som jag sänder dessa rader ut i verlden att söka väg

till dig. Låt ej deras bön förklinga ohörd, tillslut icke ditt hjerta

för den sällhet, som ännu väntar dig; låt ej verldens dom skilja åt det

Gud förenat och glömm ej, att ”en menniska kan falla sju resor, men dock

stå upp igen.”

”Mycket har du lidit, mycket älskat och blifvit älskad också, och i din

kärleks namn besvär jag dig att glömma och återvända till henne. Hon

vågar icke hoppas derpå, men i hennes hjerta har jag läst denna önskan.

Derföre beder jag: kom igen till den du fordom älskade; slut henne åter

till ett hjerta, som klappar för henne, och du skall ännu engång finna

sällhet på jorden. Hon har varit en pligtförgäten maka, en kall mor, en

menniska, som glömmt sina eder; hon har syndat mycket i himmelen och på

jorden; men hon har mycket ångrat också, och hennes bittra tårar hafva

rentvagit hennes själ. Ännu kan hon hoppas nåd af Honom, som ensam

dömmer oss, och du, du skulle icke förlåta? Ack ja! det skall, det måste

du, om du hoppas sjelf få nåd. Du skall återvända till henne, som varit

och förblir din maka, och I skolen åter bli lyckliga, ty jag känner er

båda och mitt hopp skall icke svika. Men du måste skynda, ty här väntar

dig en vän, som länge beredt sig till den sista vandringen, och han får

ej dröja säger honom en känsla, som icke bedrager; men han vill ej gå,

innan han fullbordat sitt sista varf på jorden, innan han beredt

sällheten åt en varelse, honom kärare än lifvet och allt hvad det eger

skönast. Kom derföre! Skynda! Förakta ej min kallelse; ehuru svag, tror

jag och hoppas att det blir mig gifvet att åter förena er, ni båda mitt

hjertas älsklingar. Dröj icke! Kom, o kom snart, eljest blir det

försent!”

Ferdinand.

Leonhard sjönk på knä. ”O, min Gud, min Gud!” suckade han andaktsfullt

och djupt upprörd, och för första gången, efter årslånga qval, fugtades

hans ögon af tårar; ”o, är det sannt, är det möjligt, att denna sällhet

ännu är mig sparad. Hvad är då allt mitt lidande, alla mina qval emot

den!”

Han hörde en rörelse i rummet och vände sig om. I dörrn stod Verner.

”Kom, att jag måtte få omfamna dig, du himlasändebud!” utbrast Leonhard

i det han räckte armarna emot honom, Verner sjönk till hans bröst.

”Nå nu följer ni mig väl?” frågade han rörd.

”Ja i dag, i detta ögonblick!” sade Leonhard ifrigt och sprang upp. ”Jag

skyndar mig att iordningställa allt hvad till afresan hörer.”

”Jag har redan gjort det.”

”Huru?”

”Underättad om brefvens innehåll af mina båda vänner, då de anförtrodde

dem åt mig, har jag ej betviflat, att ju icke utgången skulle blifva

den, som den blef, och derföre skyndade jag mig att iordningställa allt,

medan ni läste, och efter ett par timmar kunna vi lemna Nizza och

anträda återresan till vårt kära Finland.”

Rörd tryckte Leonhard den unge mannens hand.

Försoningen.

”Det ges ett land der ögat aldrig gråter,

Der hjertat aldrig hatar, blott förlåter.

O! låt mig hoppas att få se dig der!”

~Lindegren.~

Mörk skymning herskade ute, men i det rum, der vi inträda, brann en

dunkel lampa, och den starka lukt af medikamenter, som möter oss der,

gör att vi genast inse, det vi kommit i ett sjukrum. När vi nogare se

oss om, varsebli vi en blek, lutad gestalt med aftärda, nästan

oigenkänneliga drag, hvilande på en säng, invid hvilken en ung qvinna

sittande med ett barn, en liten flicka på sina knän, och båda, med ett

omisskänneligt uttryck af kärlek och tillgifvenhet, tysta betraktande

den sjuke, som ligger der, med slutna ögon och tungt rosslande

andedrägt.

”Hvad är klockan?” frågade han omsider, knappt hörbart och öppnade till

hälften sina dunkla ögon.

”Fyra,” ljöd det milda svaret.

”Fyra! Och det är så skumt! Men det är väl mina ögons fel. Min blick

börjar redan fördunklas, slutet nalkas, tror du ej det, Elisabeth?”

”O nej, nej! Tala ej så, du kan inte vilja lemna mig ensam i en verld,

som föraktar mig; du kan icke vilja lemna mitt barn, som du så högt

älskat.”

”Tviflar du på min tillgivenhet?” frågade den sjuke sagta; ”Ack gör det

ej Elisabeth. Du är mig kär, ja kärare än jag kan nämna, men Herren

kallar mig och jag måste lyda. Dock lemnar jag dig icke ensam. Jag ville

ej gå bort, utan att gifva dig en vän, till hvilken du kunde fly i sorg

och nöd och frestelse, och det var min fröjd att hoppas på detta

ögonblick, då jag finge sluta dig intill hans hjerta. Men mig blef ej

denna glädje gifven, ty jag går kanske bort utan att återse honom; du

deremot skall göra det och bli lycklig ännu engång; denna tro är fast

och lefvande hos mig.”

Han tystnade och låg en stund med slutna ögon. Omsider öppnade han dem

åter och sade med ännu svagare stämma i det han fattade Elisabeths hand

och sagta tryckte den:

”Jag känner, att min stund nalkas. Är här ingen utom ni?”

”Nej ingen, endast jag och Helena.”

”Skall jag då dö utan att se honom,” sade Ferdinand, icke utan att

lindrigt knota. ”Fall på knä, Elisabeth, och du, barn, och bedjen med

mig att jag måtte få lefva en liten tid ännu.”

Fulla af andakt knäböjde Elisabeth och hennes dotter och bådo en

brinnande bön för den trogne vännens lif. Med sagta röst upprepade han

deras ord och hans ögon hvilade med ett uttryck af innerlig kärlek på

dem båda. Men hastigt blef blicken irrande och orolig; det var som om

den sökt något annat föremål att fästa sig vid, men förgäfves. Då

rycktes dörren häftigt upp och en man syntes på tröskeln. Med ett utrop

af outsäglig fröjd, blandad med smärta, ville han störta fram i rummet,

men då framskyndade hastigt en annan gestalt och höll den förra

tillbaka, i det en ängslig röst sade:

”För Guds skull besinna er! Det kunde kosta tvenne lif.”

Vid mannens utrop spratt Elisabeth till och vände sig om; äfven den

sjuke reste sig litet och en stråle af glädje flög öfver de drag, på

hvilka döden redan tryckt sin stämpel. Dödsblek, med flämtande andedrägt

och stirrande blick, såg Elisabeth bort till mannen, som ville slita sig

lös från den andres hårda tag och ila fram; han syntes henne lik en

vålnad. Känslolös stod hon stilla, tills den döende häftigt fattade

henne hand och med stark och klar stämma sade:

”Qvinna, fall ned till den mannens fötter, och bed, med de ord, ditt

förkrossade hjerta föresfäfvar, honom om tillgift får hvad du brutit.

Det är din man.”

Då, på engång, som om tungans band blifvit löst, sjönk Elisabeth ned

till sin olycklige, fordom och nu åter så högt älskade makes fötter och

bad med ångerfull, skälvande stämma: ”Förlåt, o förlåt, förlåt!!”

Mildt och ömt böjde Leonhard sig ned till den bedjande och slöt henne

till det hjerta, som aldrig kallnat för henne. Huld och god reste han

upp den ångerfulla och bar henne till en soffa, och der, med den alltid

så högt älskade tryckt till sitt bröst, gret han tårar, på engång ljufva

och smärtfulla.

Med ett leende af outsäglig fröjd låg den sjuke stilla, betraktande den

rörande taflan. Tacksamt ihopläggande sina händer, suckade han sagta:

”Herre, nu låter du din tjenare fara i frid!”

Sen den första rörelsen gifvit sig, såg Leonhard upp och hans blick föll

på Helena, som ännu knäböjde med ihopknäppta händer och full af undran

betraktade fremlingen som hon ej mera kände.

”Mitt barn!” utbrast han, störtade fram till flickan och slöt henne med

innerlig kärlek till sitt varma fadershjerta. ”Mitt barn! Min Helena!”

Blickande honom djupt i ögat, slog Helena sina armar innerligt kring

hans hals och sade: ”Du är då pappa! O så är du då åter hos oss och

lemnar oss ej mera! Eller huru? Vi ha så saknat och gråtit öfver dig,

mamma och jag, och bedt Gud, att du skulle återvända, och den gode Guden

har hört vår bön efter du kommit igen.”

”Ja jag är återkommen,” sade den djupt rörde fadren. ”O min Gud,

välsigna du mitt barn! Men hvar äro de andra?” och han såg frågande

omkring sig.

Denna fråga kändes som ett dolkstygn i Elisabeths arma hjerta, hon

vacklade och sjönk på knä med hopknäppta händer, å nyo stammande: ”o

förlåt, förlåt!”

”De ha gått den väg, vi alla skola gå,” afbröt den sjuke lifligt, i det

han reste sig från bädden.

”Döda således!” sade fadren sorgligt.

”Ja döda genom min vårdslöshet! utbrast Elisabeth; ”o till alla mina

brott kommer äfven det, att jag varit mina barns mörderska.”

Vid dessa ord bleknade Leonhard djupt och stirrade förskräckt på den

knäböjande. En rysning skakade honom, men den sjuke reste sig och sade

med klar och tydlig, ehuru svag stämma: ”Det är hennes djupa ånger, som

talar så, men om du ej betviflar sanningen af mina ord, en döendes ord,

så var öfvertygad, att hon ej är saker till deras död, utan Han ensam,

som afmätt alla varelsers lifslängd, har kallat dem till sig; och väl

dem som fått gå dem vägen, innan synden ännu hunnit göra den trång och

törnbesådd. Derföre Leonhard, sörj ej, utan gläd dig åt dina barns

lycka, en lycka, som jag snart hoppas få njuta också. Lef och gläd dig,

njut af den sällhet, som af Gud blifvit sparad åt dig, bered din makas,

ditt barns och alla deras sällhet och lycka, som komma i din väg! Glöm

det förflutna och lef blott för det tillkommande!”

Det låg en så innerlig bön i den döendes ord, att den smälte Leonhards

själ. Djupt rörd, böjde han sig ned öfver sin knäböjande maka, och slöt

henne till sitt bröst sägande innerligt:

”Allt är glömdt och förlåtet! Ifrån denna dag skola vi börja ett nytt

lif!”

Med blickar, i hvilka redan syntes ett återsken af öfverjordisk fröjd,

låg den sjuke betraktande de båda makarna. Sedan vinkade han dem till

sig, med ömhet slutande deras händer i sina, och talade med matt stämma

sålunda: ”Gud har varit god och barmhertig emot mig, som han är det mot

alla; Han har låtit mig upplefva detta ögonblick, som jag så innerligt

efterlängtat, och Hans heliga namn vare derföre prisadt evinnerligen! Ni

ären försonade och förenade åter, ni båda, som jag älskat så högt, och

intet skall åtskilja er, det säger mig en inre röst. Mitt värf är

således slutadt på jorden och jag kan nu, utan oro och med fröjd, följa

döden, som redan länge stått kallande vid min hufvudgärd. Men innan jag

går den väg, ni kanske ej så snart beträden, vill jag ännu engång tala

sanning och uppenbara en känsla, som jag under många, långa år begrafvit

i djupet af min själ. Elisabeth, min vän, min syster! Vet då, att jag

älskat dig varmt, innerligt, outsägligt, mera än man älskar mor, far och

syskon, högre, annorlunda. Jag har sörjt deröfver, jag har bittert

gråtit, men denna brottsliga, ehuru så rena kärlek, har jag ej kunnat

utplåna ur mitt hjerta, den qvarlefde der, oaktadt all kamp och strid.

Denna känsla, som jag fördömt, men ej förmått besegra, har varit masken,

som gnagit på mitt lif, och som i så unga år för mig i grafven. Men nu,

med döden i hjertat, nu först inser jag klart och tydligt, att jag

misskännt mig sjelf, att min kärlek varit, ehuru olåflig, ren, stark och

alltuppoffrande, och derföre kan jag nu, innan jag går, öppna mitt

hjerta för dig och utan skuld bekänna, att jag älskat dig, sen våra

barnaår; ej med samma lugna syskonkärlek som du, utan högre. Tidigt

inseende skilnaden i våra känslor, lärde jag mig likväl att kufva mina,

och det högsta, jag sedan eftersträfvat, var, att bli din vän, din

beskyddare emot allt ondt, mot hvilket det stod i min magt att värna

dig. Troget har jag, enligt min svaga förmåga, sökt uppfylla detta kall;

jag har varit din bror; men nu behöfs jag ej mera, nu är min rol slutad,

nu får jag gå, ty min tid är kommen. Derföre: lefven väl! lefven för

hvarandra och ert barn; lefven så, att ni kunna återfinna hvarandra

engång der oppe, ofvan stjernorna, hos den allgode, all kärleks urkälla.

Och under årens lopp, när minnet försvagas: egnen stundom en tanke af

kärlek åt honom, som var er trognaste och varmaste vän. Och nu! låten

mig sluta er till mitt hjerta alla tre! ... Gud välsigne er! ...

misströsten ej! ... hoppas ... man kan falla ... men ... stå upp ...

igen.”

Den kärleksfulla stämman tystnade, ögonen slötos, och med ett leende af

outsäglig fröjd, utandades Ferdinand sin sista suck.

Slutet.

”Nu är det slut!”

Dagar kommo, dagar gingo, allt var som förr, men dock hur annorlunda?

Leonhard och Elisabeth älskade hvarandra åter, som fordom, kanske ändå

högre, och ändå voro deras blickar dystra, deras kinder blekare och

leendet mera sällsynt på deras läppar; det var en hemlig smärta, som

tärde på deras hjertan, men båda tego och dolde den sorgfälligt för

hvarandra.

En afton, några månader efter Ferdinands död, satt Elisabeth åter som

vanligt ensam vid fönstret i sin kammare och blickade tankfullt ut i

rymden. Då nalkades henne någon, som med en öm smekning tryckte hennes

hufvud till sitt hjerta och ett par varma läppar vidrörde lätt hennes

panna. Förvånad såg Elisabeth upp, det var hennes make, som med en öm

blick såg in i hennes vackra, blå ögon, hvilka nu stodo fulla af tårar.

”Elisabeth, min vän,” sade Leonhard kärleksfullt, men sorgligt, ”du

gråter. Det är något, som du saknar. Vill du icke öppna ditt hjerta och

säga mig, hvad det är?”

”Ack!” svarade hon vemodigt, ”visst sörjer och saknar jag djupt något,

som jag aldrig, aldrig mera återfår.”

”Och det är?”

”Din för evigt förlorade aktning, som jag fordom åtnjöt,” sade Elisabeth

sagta och gömde hufvudet vid sin makes bröst. ”Jag har ej förtjenat

bättre, men ack, jag kan ej lefva den förutan.”

”Nå väl!” sade Leonhard med klarnad blick. ”Långt, långt bortom hafven

finns ett land, fritt och lyckligt så mycket man kan vara det på jorden.

Der har jag beredt de mina en hamn, väl trång, men lugn och stilla. Vill

du följa mig dit? Der skall intet förakt störa vår frid, der skola vi

lefva lugnt och lyckligt för hvarandra och vårt barn. Vill du följa mig

dit?”

”Ack ja! Tag mig med! Gör med mig, hvad du vill, blott jag aldrig

behöfver lemna dig mera. O, jag är så ovärdig din kärlek.”

”Säg icke så! Vi äro alla svaga. Hvem är den bland alla jordens barn,

som ej kunnat falla, om han blifvit frestad? Men få äro de, som kunna

resa sig eller fallet, och uppstå renare än förr.”

Och de lemnade sitt fädernesland och man har aldrig hört något om dem

sedan. Menniskorna beklagade Leonhard och fördömde Elisabeth, men

Leonhard var lycklig, och Han som sade: ”_den utan skuld är han kaste

första stenen_,” Han bad for Elisabeth, som för oss alla.

~Slut.~

Eftertal.

_Genom företal plägar man anbefalla ett arbete af värde i allmänhetens

bevågenhet, ehuru ett sådant knappast behöfver något tal alls; ty det

talar tillräckligt för sig sjelft. Men ett arbete, sådant som detta,

borde då, mätt efter samma måttstock, egenteligen vara försedt både med

för- och eftertal, för att sålunda i fullt harnesk kunna bjuda

motståndarne spetsen. Dock torde all fruktan vara öfverflödig, då det

gäller ett så ringa arbete som detta, hvilket utan de ringaste anspråk

framträder i dagen. Blott ett barn af lediga stunder, ett hastverk,

begär det att icke bättre anses. Skulle dock någon välvillig läsare,

emot all förmodan, ibland det öfriga gruset finna, om ock blott ett korn

gull, skall det icke glädja någon högre än_

_Författarinnan._

------------------------------------------------------------------------