AF

=WENDELA=.

”Den utan synd är, han kaste första

stenen.”

------------------------------------------------------------------------

Friden i hemmet.

”Förekomma icke innom detta hem de

små stötar, rubbningar, rifningar,

hastigheter, dumheter, försummelser,

förluster, och hvad de allt heta;

dessa andeliga musquitos, som med

sina stygn förorsaka retnings oro,

ledsnad, och som icke pläga för sina

besök skona äfven de lyckligaste

hem?”

~Hemmet.~

Det var en klar, men kall vinterafton. Månan sken i yppig glans på de

snöbetäckta, smala gatorna i .... och taken stodo öfversållade af

millioner diamanter, herrligt strålande i stjernljuset.

Ljus lyste det äfven i menniskornas boningar, särdeles ur några fönster;

ett af de största och vackraste husen, beläget vid strandgatan, med

utsigt åt den vackra, breda elfven. Det var en fridens boning, dit ännu

ingen giftig Samum förstörande inträngt. Huset ägdes af en ung, förmögen

handlande, sedan några år gift och bosatt i samma stad, och i hvars

stilla boning vi för en stund vilja införa den gunstige läsaren.

I ett enkelt, men smakfullt möbleradt rum, satt en ung qvinna vid den

glada, trefliga brasan, och på golfvet vid hennes fötter lekte tvenne

barn, en gosse och en flicka, två ljusalfer med gullgula, lockiga

hufvuden; ett tredje helt spädt låg jollrande i modrens sköte. Hela

denna tafla, upplyst af det klart flammande skenet från kakelugnen, såg

glad och fridfull ut; de vackra barnen med sina lifliga åtbörder och

modren med det ljufva leendet på sitt ungdomliga anlete, framställde en

intagande målning af lif, helsa och lycka.

Dörren öppnades till rummet och tvenne personer inträdde. Den första var

en ung, högväxt, smärt qvinna, den andra en ung, blek man, hvars drägt

och allvarligt milda drag betecknade en andelig.

”Ferdinand! Virginia!” utbrast den unga modren gladt och räckte, utan

att uppstiga, båda händerna åt de kärkomna gästerna, ”välkomna,

välkomna!”

”Tack Elisabeth,” sade den unga mannen alfvarsamt, men vänligt, ”du är

ensam, är din man ej hemma?”

”Nej, han gick bort på en stund, men nog är han snart tillbaka; dessutom

är jag ej ensam, man har sällskap nog af dessa,” dermed kysste hon

leende den bredvidstående dottrens hvita, höga panna.

”Det är sannt! och jag glömde nästan att helsa på er, lilla Helena och

Otto,” sade mannen svagt leende, i det han ömt kysste de båda barnen och

lät sin magra hand smekande halka öfver deras små hufvuden.

”Ack det vore icke under, om du skulle glömt dem, gode Ferdinand, då det

är så många år du varit skild ifrån oss; dock Gud ske lof! att du nu

åter är här.”

”Jag har ju varit här nära ett halft år redan.”

”Ja, men för mig förefaller det som skulle endast två dagar förflutit,

sen du återvände från djupet af Österbotten, för att i nejden af denna

vår kära födelsestad vara en mild och kärleksfull apostel.”

”Kanske för öfverseende, vill du säga, eller huru?”

”O nej, nej! inte det. Men säg mig nu hvar ni träffats, Virginia och

du?”

”Nå ändteligen” inföll denna, ”har du ett minne äfven för mig; men så är

det, när Ferdinand är närvarande, så bör ingen vänta sig att bli

ihågkommen af Elisabeth; man bör ej ens hoppas att kunna täfla med

honom.”

”Virginia, säg icke så!” sade Elisabeth leende med en tår i ögat, ”du

vet att I ären mig båda kära, men Ferdinand är min broder, då du deremot

är en barndomsvän.”

”Jag vet att ni vuxit upp under samma tak och att I älsken hvarandra som

syskon, hvilket är alldeles som sig bör; tro derföre ej att jag annat än

skämtade,” och hon kysste ömt väninnans ljusa panna.

”Virginia skulle väl ej heller på allvar vilja afundas den ringa skärf

af tillgifvenhet, som blifvit min jordiska lott?” frågade Ferdinand

vemodigt leende, och en djup saknad låg i rösten, hvarmed han uttalade

dessa ord.

”Afundas! nej visst icke, men jag ville gerna dela Elisabeths

tillgifvenhet.”

”Hvem vill förfoga öfver den utan min tillåtelse?” frågade härvid en

munter stämma från dörrn och in trädde en ung, vacker karl, klädd i pels

och galoscher.

”Pappa, pappa!” ropade barnen och sprungo fram till den nykomne. ”Har

pappa bok åt mig, och häst åt mig, och russin och fikon och ...?”

”Jag glömde allt mina barn!” sade fadren med synbar glädje strålande i

det öppna ansigtet, i det han med en viss otålighet kysste de små.

”Välkomna mina vänner, det passar bra att I ären här, så få vi alla dela

denna glädje. Se här läs Elisabeth!” och han lade en tidning för sin

maka, derpå räckande de båda gästerna hjertligt handen.

Med blicken följande det ställe, hennes man utvisat, förblef Elisabeth

stum ett par minuter; derpå utbrast hon gladt: ”Rudolph Berg är utnämnd

till borgmästare här!”

”Ja, och här skrifver han, att det mycket gläder honom att komma på

samma ort som jag, och att han hoppas att få anse mitt hem som sitt

eget, och dig, min egen gumma, som sin syster; hvad säger du dertill?”

”Hvad annat än ett hjertligt ja! Du vet ju Leonhard, att dina vänner äro

mina, skulle jag då ej med glädje omfatta denne, den käraste af dem

alla?”

”Tack du goda! Lyckönsken mig mina vänner att få till samma stad en af

mina barndoms lekkamrater, den bästa vän jag eger.”

”Elisabeth undantagen, hoppas jag dock,” sade Virginia leende. ”Skulle

jag vara som hon, blefve jag svartsjuk.”

”Det skulle sannerligen ej löna sig,” sade denna med lekfullt trotsig

ton.

”Huru! hvad hör jag? sätter du så föga värde på din mans kärlek?”

”Ja ty hon är säker att alltid äga den,” sade Leonhard leende. ”Men det

ser ut som I ej viljen lyckönska mig; Ferdinand, du har ännu ej sagt ett

ord, känner du Berg?”

”Till ryktet, icke personligen.”

”Nå hvad säger ryktet om honom?”

”Mycket.”

”Godt eller illa?”

”Kära Elisabeth! du vet att jag ej är af dem, som finna ett nöje i att

utsprida historier, de der börjas med orden: ”det säges” eller ”man

berättar,” ej heller tror jag synnerligen på dem; likväl kan jag

sanningsenligt säga, att de rykten, jag hört om Berg, äro långtifrån

fördelaktiga, — ursägta bror Lindmark, blif ej ledsen, jag berättar ju

endast hvad som säges — det förljudes nemligen, att han varit förlofvad

med en ung intagande flicka, hvilken han mycket älskat, men åter helt

plötsligt, utan orsak, övergifvit, och tros nu vara förlofvad med en

annan.”

”Det är icke sannt!” utbrast ifrigt Leonhard. ”Rudolph är ej sådan, jag

känner honom bättre.”

”Och vore det än sannt,” sade Virginia, ”hvad mer! då vore han ju endast

lik alla andra, alla karlar åtminstone.”

”Icke alla,” inföll Elisabeth; ”det finnes kärleksfulla, trofasta

karlar, ja Virginia, skaka ej så ditt vackra hufvud. _Jag_ vet, att de

finnas, men de finnas också, som ej anse för något brott att bedraga ett

hjerta, som tillhör dem, de finnas som med kall blod krossa en arm

qvinnas hela jordiska glädje och frid, förspilla hennes sällhet, hennes

väl och kanske ändå dertill triumfera. Dessa äro lumpna, lågtänkta

varelser, huru högt de äfven må stå i verldens ögon, och jag för min del

kan icke annat än afsky och förakta dem.”

”Elisabeth, säg icke så,” sade Ferdinand mildt; ”vi skola icke dömma,

endast beklaga de vilseförda, ty de straffas nog redan derigenom, att de

ingen lycka kunna finna på jorden. Derföre skola vi lemna domen åt

Honom, som den tillhör.”

”Icke vill jag dömma dem,” sade Elisabeth ödmjukt, ”ty hvad vet den, som

aldrig blifvit pröfvad; kanske skulle jag under samma förhållanden icke

varit bättre. Jag ville endast säga, att jag ogillar dem.”

Hon tystnade och de andra äfven. Virginia hade fattat guitarrn, som låg

på soffan, och med mild, behaglig stämma sjöng hon en af Runebergs

sånger, hvilkas toner aldrig skola bli fremmande för Finska hjertan. Vi

vilja emedlertid upplysa våra läsare om det förhållande, hvari dessa

personer stå till hvarandra och litet närmare skärskåda dem.

Leonhard Lindmark var en obemedlad yngling, då han för nära tolf år

sedan ankom till ... och blef antagen som bokhållare på ett rikt

handelskontor derstädes. Hans flärdlösa väsende och stränga redlighet,

hans ordningssinne och vana vid affärer gjorde, att han inom några år så

lyckades vinna sin patrons förtroende, att denne ingenting företog sig

utan att rådgöra med den unge kontoristen; och mångengång uppsteg i den

hederliga patronens hjerta den önskan att en gång få kalla den unge

mannen son, och att i så skickliga händer få öfverlemna sin kära handel

och den förmögenhet, som var hans eget verk. Försynen tycktes äfven

gynna denna hans önskan, ty med hvarje år närmades de hvarandra allt

mera. Den unge Lindmark kände sig snart och för alltid fängslad af sin

patrons enda barn, den vackra Elisabeth, som å sin sida fattade allt

större tillgifvenhet för den behaglige ynglingen, och ett par år före

sin död hade gamle Holmén den glädjen att se sin käraste förhoppning gå

i fullbordan, då han med djup rörelse lade sin sextonåriga dotters hand

i dens, hvilken hennes hjerta utvalt. Det unga paret lefde lyckligt hos

sin fader, som öfverlemnat hela sin handel åt mågen och nu i stillhet

tillbragte de sista åren af sin verksamma lefnad, tills han efter få år

följde sin maka i grafven, välsignande sina barn, dem han lemnade djupt

bedröfvade öfver hans bortgång. Sedan den första sorgen var öfver,

tröstade sig dock den fader- och moderlösa. I sin makes rika kärlek fann

hon en ersättning för alla förluster, och snart såg hon sig äfven

omgifven af barn, som i ett lyckligt hem utgöra solen och glädjen i

lifvet. Så hade nu sex år förflutit, se’n deras förening och hvarje dag

hade endast fört dem närmare hvarandra, i det den lärt dem bättre känna

det djup af kärlek, deras hjertan ägde och allt bättre uppskatta

hvarandras goda egenskaper. De syntes nu så oskiljaktigt, så fast

förenade, att intet kunde slita dem från hvarandra, och dock var

pröfningens stund icke ännu slagen.

Den unge mannen, vi kallat Ferdinand, var kusin till Elisabeth. Från

späda år fader- och moderlös och dertill utan alla medel lemnad ensam i

verlden, blef han upptagen af sin farbror, Elisabeths far, och jemte

henne uppfostrad. Tidigt visade han dock afgjord böjelse för studier och

afsmak för handeln, till hvilket han var ämnad, och detta, i förening

med hans allvarsamma och tysta lynne, gjorde, att en viss köld mot honom

uppsteg i farbrodrens bröst, hvilken köld han dock — vi måste till hans

beröm säga det — så mycket i hans förmåga stod, sökte dölja, ehuru det

ej alltid lyckades. Ack, han hade icke hyst något agg till honom, om han

vetat, att i djupet af ynglingens hjerta bodde en stolt, men tillika

ödmjuk ande, som lät honom bittert känna hans beroende ställning, och

som tidigt uppväckte hos honom en brinnande håg att genom eget arbete

komma fort i verlden. Holmén deremot såg i hans sträfvande blott

trotsighet och motsägelseanda, ty han förmådde ej begripa, att någon

kunde finnas, som icke älskade handeln, detta hans lifs lif. Dock lät

han brorsonen fritt följa sin böjelse och sparade intet, som kunde

underlätta hans studier.

Men om Ferdinand stundom hos sin fosterfar fann sträfhet och missnöje,

såg han deremot endast kärlek och välvilja hos hans dotter. En innerlig

vänskap förenade de båda kusinerna och i Elisabeths bifall fann han

alltid uppmuntran i sina studier. Hans största glädje var, då hon med

klappande hjerta och en hög rodnad af deltagande på de sammetslena

kinderna, lyssnade till hans berättelser ur Roms och Greklands historia,

eller då han talade om Trojas fall eller Israeliternes storhet. Huru

lycklig var han ej att, då de ströfvade vida omkring, ute bland

skärgårdens skogbevuxna holmar, kunna, vid hennes frågor om blommor och

gräs, nämna deras namn och beskrifva deras egenskaper, eller, då de en

stjernljus afton sutto tillsammans vid något fönster och beskådade den

klara himmelen, kunna säga henne hvad dessa ljusbilder hette, och

beskrifva deras eviga vandring på sina strålande banor. Detta var hans

stolthet och glädje, och huru belönade ej Elisabeths tacksamhet hans

möda och ansträngningar. Så lefde de lyckliga tillsammans ända till den

tid, då Leonhards och Elisabeths böjelse för hvarandra blef mera

märkbar; då på en gång blef Ferdinand förändrad. Hans lynne, förut

allvarsamt, blef nu dystert och tungt, och var han fåordig förr, blef

han nu stumm och sluten, ehuru alltid lika vänlig och öm mot Elisabeth;

och då hon blyg förtrodde honom sin kärlek till Leonhard, önskade han

henne varmt lycka och sällhet, och sade många ord af beröm öfver den,

hennes hjerta utvalt, hvilket var en stor fröjd för Elisabeth. På hennes

bröllop var han äfven, men straxt derefter for han till Helsingfors för

att fullborda sina studier och derefter taga kandidatexamen. På flere

månader erfor man i hemmet ingenting om honom; blott ett dunkelt rykte

sade, att han fallit i händerna på de så olika bedömda pietisterna,

hvilka i Sverige benämnas med det så betecknande namnet läsare; men på

länge kom ej en rad ifrån honom. Sluteligen fingo de genom tidningarne

erfara, att han blifvit prestvigd i Åbo och förordnad till adjunkt i ett

pastorat långt upp i Österbotten. Vid samma tid erhöll äfven

fosterfadren ett bref, deri han skref, att han nu först rätt begrep sin

kallelse och det fåfängliga i hans fordna sträfvande, och att han

derföre öfvergifvit planen att blifva magister och doktor, hvarföre han

nu ofördröjligen egnat sig åt det andeliga ståndet, såsom det enda

hugsvalande i vår syndbelastade verld. Likväl tackade han innerligt sin

farbror för all hans välvilja och ömhet, nedkallande himmelens

välsignelse öfver honom, men tillika afsägande sig för framtiden allt

vidare understöd, sägande sig äga nog af sin tjenst. Djupt upprördes den

gamle mannen af detta bref, det sista han erhöll, och vid sin död

skänkte han honom en ansenlig del af sin förmögenhet. Sex år hade

förflutit utan att Elisabeth och Leonhard haft någon underrättelse från

Ferdinand, då han en vacker dag sågs lifslefvande inträda till dem. Han

hade blifvit utnämnd till kapellan i närgränsande socken. Sedan den

första glädjen var öfver, sågo de med förvåning den härjning tiden

åstadkommit hos honom. Han var ännu icke fullt tretio år och såg ut att

vara nära femtio. Det ljusa håret var gråsprängdt och glest, gestalten

framåt böjd, en skär rodnad lågade stundom på den insjunkna kinden, och

de blåa ögonen glänste ofta matta och glasartade. För öfrigt var hans

väsende mildt och vänligt, ehuru allvarligt, utan spår af denna

fördömmande stränghet, eller det proselytmakeri, hvarföre hans likar

voro och ännu äro, fast ofta orätt, beskyllda. Ett halft år hade han nu

åter vistats i deras granskap och under denna tid sällan besökt dem, men

hvarje gång, som det syntes, med allt större tillgifvenhet i sitt

hjerta, allt ömmare i sitt väsende.

Ännu med några ord vilje vi redogöra för den fjerde personen i

sällskapet. Virginia Holmén var en tredje brors dotter och således kusin

till Ferdinand och Elisabeth, och blott två år yngre än den sistnämnda,

hennes käraste lekkamrat och vän. För Virginia var Elisabeth ett non

plus ultra af qvinlig fullkomlighet och hennes mönster och förtrogna i

allt. Det var icke allenast denna svärmande, lätt öfvergående

tillgifvenhet, man erfar vid tjugu år, det var den djupa, sanna och

afundsfria beundran man skänker en rikt lottad varelse, hvilken man

känner sig vida underlägsen och dock af allt sitt hjerta älskar.

Virginias föräldrar voro, ehuru välmående, ej rika, hvilket hade hindrat

dem att ge annat än en huslig uppfostran åt sina många barn. Af

Elisabeth hade Virginia lärt sjunga och litet musik, samt rita och

finare handarbeten, dessa små insigter, så vackra och nyttiga för ett

fruntimmer; och som hon hade lust och fallenhet, hade hon gått rätt

långt i allt detta. Sådan var Virginia, föröfrigt en täck brunett med

blixtrande bruna ögon, af en stolt hållning och en smärt, yppig vext.

Hennes hjerta var godt och oförderfvadt, hennes väsende flärdlöst, men

bestämdt, och en ovanlig trofasthet låg i botten af hennes själ. Hon var

en af dessa varelser, mägtiga af en djup och oföränderlig kärlek, som,

om den krossades, kunde lida och dö, men icke byta kärlek i hat, icke

larma och klaga, utan blott bedja tyst för dem hon älskade och se’n gå

bort.

En ny person.

”Hvem skulle min herre vara?”

Åter var det afton, fastän några veckor sednare, än den förr beskrifna.

Snön låg ännu qvar, ehuru det led mot våren, och den mörka himmelen lät

störtbad af regn nedfalla öfver jorden för att rena den till dess

blifvande skönhet.

Vi införa åter läsaren i samma rum som förra gången och finna der

Elisabeth knäböjande framför vaggan, der hennes späda dotter låg, orolig

och gråtande. Med ömma ord och smekningar sökte hon tysta den lilla, som

säkrast lugnades, då modren med en ovanligt klangfull och vacker stämma

sjöng Runebergs vackra vaggvisa. Om en stund inslumrade barnet, och då

modren såg, att hon hvilade lugnt, steg hon sakta upp från sin

knäböjande ställning och satte sig i soffan, fattande ett arbete som låg

framme. Men snart slöto sig äfven hennes ögon, arbetet nedföll på mattan

vid hennes fötter och hon insomnade. Hon hade vakat mycket under de

föregående nätterne och sof tungt, med hufvudet tillbakaböjdt mot

divanens dynor och hvilande öfver ena armen. Det utsöktaste koketteri

hade ej kunnat gifva henne en behagligare ställning. Den svarta

klädningen nedföll i djupa veck kring den smärta, fina gestalten och

dolde till hälften de små, i karmosinröda sammetstofflor instuckna

fötterna; den hvita musslinshalsduken hade halkat ned för axlarne och

öfver den runda, välformade alabasternacken böljade det nu upplösta

gullgula, lockiga håret i yppig rikhet. Värman i rummet hade spridt en

högre färg än vanligt öfver de lena kinderna och sömnen hade förtagit

detta drag af oro, som en stund förut sväfvade öfver hennes anlete, och

i stället gifvit det ett uttryck af oändlig mildhet och ljufhet. Hela

den hulda gestalten, upplyst af det matta lampskenet, såg fée-lik ut.

Väl en timma hade hon slumrat så, då dörren öppnades och en mansperson

inträdde. Det var en hög, stolt figur, med ett mörkt och dystert anlete.

Förvånad och tvekande blickade fremlingen kring rummet och varseblef den

sköna slumrerskan. Han tog några steg framåt, men stadnade, betagen af

den herrliga synen; efter några minuter hemtade han sig dock och ämnade

återvända, då Elisabeth i samma ögonblick vaknade, rätade på sig och

uppslog ögonen. Häftigt spratt hon till, i det hon till hälften reste

sig, en hög rodnad flög öfver hennes ansigte och hon stirrade häpen på

fremlingen. Denne, som tydligt läste frågorna: ”hvem är ni?” och ”hvad

vill ni?” i hennes blick, framträdde ett par steg och sade leende:

”Jag ber om ursägt för min ofrivilliga förbrytelse! Mitt namn är Berg

och, såsom nyss anländ till denna min blifvande vistelse-ort, skyndade

jag att genast uppsöka en gammal vän, handelsman Lindmark och blef af en

domestik visad hit, — — men kanske herr Lindmark ej är hemma?”

Elisabeth, som af hans föregående tal hört endast namnet, sprang upp och

utropade utan besinning med glädjestrålande blick: ”Berg! Rudolph Berg?”

”Ja!” sade fremlingen gladt, ”så är mitt namn och om jag icke bedrager

mig, ser jag nu framför mig Elisabeth Lindmark?”

”Jag är er väns maka,” sade denna rodnande af förlägenhet, ”och han har

ofta nämnt ert namn för mig. Det fägnar mig att se er; välkommen till

oss!” och med oefterhärmligt behag räckte hon honom handen, den han

vördnadsfullt kysste.

”Min man är nog hemma,” sade Elisabeth efter en pauss, ”var god och stig

in!” och hon öppnade en dörr, tecknande åt gästen att följa sig.

Han efterkom dock icke uppmaningen, utan sade: ”det ser så trefligt ut

här inne, får jag ej stanna här och invänta Leonhard? Om jag spår rätt,

så kan han icke dröja länge härifrån.”

Tonen, hvarmed dessa ord yttrades, var fullkomligt enkel och naturlig,

den innehöll intet galanteri eller smicker; utan tycktes vara hjertats

språk. Derföre svarade Elisabeth gladt och eget: ”Gör som ni behagar och

var hemmastadd hos oss.”

Sedan ringde hon och bad den inträdande pigan hemta ljus och tillsäga

handelsmannen, att hon ville tala vid honom, men icke nämna ett ord om

den fremmande; det skulle bli en surpris för Leonhard. Glad inträdde

denne efter ett par minuter.

”Nå! hvad vill du min lilla rara gumma?” frågade han utan att

varseblifva vännen.

”Hon ville bevisa, att du är den lyckligaste menniska på jorden,” sade

denne uppstigande och framträdande.

”Rudolph!” utbrast Leonhard och tryckte varmt vännen till sitt redliga,

trofasta bröst. ”Så är du då här, välkommen till mitt hem! måtte du

alltid anse det som ditt eget, och icke vantrifvas här.”

”Sörj icke derföre,” sade Rudolph tryckande hans hand, ”jag sköter nog

min egen trefnad; dessutom finner jag mig re’n så hemmastadd här, att

det är en lust åt.”

”Gör du? Nå det var godt! Elisabeth se här min vän, som jag så ofta

omtalat.”

”Vår bekantskap är redan gjord,” sade Rudolph i det han kastade en blick

af belåtenhet och nöje på Elisabeth. ”Din fru var den första, som

välkomnade mig i detta hus.”

”Var hon det? Det gläder mig; men I fån ej kalla hvarandra vid ett så

fremmande namn. ”Du” är ett så vackert ord och för min skull, som I båda

älsken, skolen I kalla hvarandra så.”

”Gerna!” sade Elisabeth och räckte Rudolph handen. Han tog den och

tryckte den stum till sina läppar.

”Elisabeth, du måste ge honom en kyss!” sade Leonhard vänligt. ”Du- och

välkomst-kyssen.”

Elisabeth rodnade djupt. ”O Leonhard,” sade hon, ”fordra ej detta!”

”Nej Leonhard, fordra ej denna uppoffring af din maka,” sade Rudolph

ironiskt.

”Uppoffring! Hvarföre skulle det vara en uppoffring af henne?”

”Emedan hon då måste kufva den motvilja jag tyckes ingifva henne.”

”O säg icke så!” inföll Elisabeth hastigt. ”Rudolph inger mig ingen

motvilja.”

”Jag tror det, och om så är, så kyss honom då,” och Leonhard lade sjelf

sin maka i vännens armar.

Det finnes stunder i ett menniskolif, då en ond genius synes styra

hennes handlingar alltid till det värsta, ehuru rena motiverna äfven

kunna vara; huru många gången får man ej bittert begråta en handling,

begången under dylika olyckliga stunder! Ofta, ja många år sednare,

påminde sig Leonhard det steg, han tog i denna stund, och han — ångrade.

En kyss, hvad är den? ett hastigt öfvergående något, ett ting som inga

spår qvarlemnar. Och ändå, ändå! hvarför denna darrning i hjertat? dessa

nedslagna ögon? denna glödande rodnad på kinderna? dessa brännande

läppar? och framför allt, hvarföre denna trånad, detta outplånliga

minne, så farligt, så förledande? Man känner ej den eld, kyssen eger,

blott att den lefver der, och verkar, ofta förstörande. Kyssen är en

ande, så liten och dock så stor, så mägtig!

Med nedslagna ögon slet sig Elisabeth från Rudolph och ilade skakad och

sökande skydd hos sin make, vid hvars bröst hon gömde sitt blossande

ansigte. Leonhard upplyftade leende hennes hufvud och såg med förvåning

några klara tårar glimma på den nu bleka kinden. Han kysste ömt bort dem

och sade vänligt: ”Tag din guitarre och sjung en liten sång för oss.”

Hon gjorde det, och under sången lugnades hennes oroliga sinne. Tonerna

blefvo allt högre och klarare, hon glömde allt och alla och lefde blott

i sången. Betagen lyssnade Leonhard, och Rudolph satt drömmande med

pannan lutad i handen och armen stödd mot divanens kuddar, under det

blicken, mörk och forskande, var fästad vid sångerskan.

De voro så olika, dessa begge män. Leonhard var ljus och glad och hans

vackra, öppna anlete och lätta, flärdfria väsende ingaf förtroende och

vänskap; det fanns någonting oemotståndligt tilldragande hos honom,

något som gjorde, att man genast fann sig väl och hemmastadd i hans

närhet. Dessutom strålade hans stora, mörkblå ögon af så mycken godhet,

och redbarheten hade tryckt sin stämpel på den höga, skönt formade

pannan, lätt beskuggad af ljusbruna lockar. Rudolphs drag deremot voro

mörka och dystra, det kolsvarta, glänsande håret föll rakt och stripigt

ner för en oftast rynkad panna, som, ehuru ovanligt hvit och fin, dock

bar ett omisskänneligt drag af djerfhet och trots. Samma uttryck

uppenbarade sig äfven i linierna kring den hårdt tilldragna munnen, i

den romerska näsans böjning och i hela hållningen af den höga, raska,

ehuru smärta gestalten. Ögonen voro svarta och glödande och den blick af

hat, förakt eller kärlek, som utgick ifrån dem, måste oemotståndligt

träffa sitt föremål. Hela väsendet, ehuru fullkomligt flärdfritt,

förblef kallt och fremmande, en viss frånstötande stolthet var

grunddraget deri.

Men nu tycktes hans väsende upptinas, det syntes som om isen i hans

hjerta bortsmält i Leonhards och Elisabeths närvaro och när hon slutat

sången och glad och upprymd språkade med de båda vännerna, deltog han

muntert i samtalet. Då han efter slutad qvällsvard tog god natt, utbad

han sig tillstånd att få anse sig som en medlem af deras familj, och på

Leonhards svar, att han skulle vara hemmastadd hos dem, sade han

skämtande:

”Tack! men om jag trifdes här så väl, att jag skulle alla dagar

återvända?”

”Så mycket bättre!”

”Måtte du aldrig tycka annorlunda!” med dessa ord gick han.

”Nå hvad tyckte du om Rudolph?” frågade Leonhard sin maka se’n de

blifvit allena.

”Han såg ståtlig ut, men det låg en köld i hans väsende som jag ej

tyckte om. Inte liknade han dig.”

”Inte det? Nå! hvilkendera tycker du mera om?”

”Hvilken fråga! Var det ej ditt öppna, kärleksfulla väsende jag först

fäste mig vid? är det ej derföre jag älskat dig?”

”Kanske! det är godt! men tro ej att Rudolph är sådan han synes, i hans

bröst lågar nog kärlek till allt godt och stort, allt ädelt och skönt.

Sådan var han som gosse och jag tror ej att hans sinnelag se’n dess

förändrat sig.”

Hvarföre rodnade Elisabeth vid dessa ord? Ack! en aning sade henne, att

hennes makes vän ej var den samme som förr, och denna aning spred en

viss oro i hennes hjerta; dock teg hon dermed och sade endast:

”Möjligt!”

Rudolph Berg.

Haf tack! min räddare och vän,

Vi träffas väl en gång igen!

~Anonym.~

Rudolph Berg var född i H.... Hans fader var en förmögen handlande

derstädes, och den ende sonen utgjorde hans stolthet och glädje. Tidigt

blefven moderlös, var han lemnad utan all närmare tillsyn, ty fadren,

upptagen af sina affärer, kunde blott sällan egna sonen någon

uppmärksamhet. Detta, i förening med fadrens nästan klemande ömhet och

eftergifvenhet för alla hans nycker, gjorde, att han redan som gosse var

häftig och vild, men dyster, tyst och sluten. Likväl var hans hjerta

godt, han var slösande gifmild, och för hvarje lidande hade han tröst

och råd, men aldrig sågs, ens i späda år, en tår i hans mörka öga. Det

var ett slags behof hos honom att göra godt, men denna godhet förlorade

sitt värde genom den köld, med hvilken den utöfvades. Hans kamrater och

jemnåriga drogo sig undan för den ”stolta, högmodiga pojken,” som de

kallade honom, och aldrig sågs han deltaga i deras allmänna lekar på

fristunderna. Likväl må man ej tro, att han var likgiltig för sin ålders

fröjder; tvärtom njöt han dem mera och oftare än någon af sina

jemnåriga, ehuru för det mesta ensam. Ingen pojke i hela nejden var så

snäll skridskolöpare, eller klef så vågsamt efter fågelbon i de högsta

trän och åkte i så svindlande fart kälke nedför de högsta berg och

backar. Dessa ofta farliga färder gjorde, att hans kropp blef stark och

härdad, van vid köld och värma.

Invid hans faders stora, prägtiga stenhus, stod ett litet, obetydligt af

träd, som egdes af en fattig, men hederlig handtverkare, vid namn

Lindmark. Också han egde blott en enda son, hans största skatt, hans

ögonsten, den han ville uppfostra till något annat än handtverkare. Han

ville ej, att hans enda barn skulle känna det armod, som ofta blir den

idoga arbetarens lott på hans ålderdom, se’n yngre och skickligare

medtäflare uppstått och bemägtigat sig all arbetsförtjenst. För dessa

olycklige gamle, om de icke lyckats spara något ihop från yngre åren,

återstår endast brist och fattigdom, och mången gång få de händer, som

förr varit idoga, tvina bort i elände. Lyckligtvis äro de fall sällsynta

i vårt land, då de fattiga drifvas ända till hunger; men också nödgas

mången, som i sin ungdom varit idog och skicklig, på sin ålderdom lida

brist och nöd utan eget förvållande. Kunde det icke vara annorlunda? I

vårt land hafva snart alla stånd pensionskassor; månne ej en sådan äfven

kunde och borde inrättas till hjelp för de handtverkare och arbetare,

hvilka genom olyckshändelser, eller eljest utan egen medverkan råkat i

brist? Eller skola så många nyttiga samhällsmedlemmar ännu framdeles dö

i fattigdom, för det deras bemedlade kamrater vilja lefva i öfverflöd

och pragt? Ja pragt! ty till den grad har fåfängan och öfverflödet

gripit kring sig i vårt land, särdeles bland borgare- och

handtverksklasserna. Vi vilja hoppas, att vår tid, så upplyst och varm

för det rätta, skall afhjelpa äfven detta missförhållande.

Rudolph Berg och den unge Leonhard Lindmark voro grannar och

skolkamrater, men endast sällan gingo de tillsammans. En dag, de var i

början af vintern, fingo gossarne lof att åka skridsko nere på hafsviken

under deras stad. Glada skyndade de alla ut, försedda med skridskor och

kälkar. Äfven Rudolph och Leonhard voro med; men nu, som vanligt, skilde

sig den förre ifrån de öfrige och skrann ensam. I vida cirklar kretsade

han, snabb som en fågel, och ingen kunde mäta sig med honom i vighet och

styrka. Slutligen begaf han sig längre fram på isen, icke aktande de

andras varnande rop och böner att återvända. Högt skrattande och

triumferande, svängande mössan öfver hufvudet, ilade han endast snabbare

längs den glatta isen utåt sjön, men på engång hördes ett hemskt,

ihåligt brakande, och han försvann för kamraternas häpna blickar. Isen

hade brustit och han låg tyst, arbetande att rädda sig ur afgrunden; men

med hvarje tag brast den svaga isen och vaken blef blott större och

större. Intet rop om hjelp gick öfver hans läppar, men hjelparen var

dock nära. Sedan den första häpenheten var öfver, ilade Leonhard

Lindmark snabbt utåt isen, ropande: ”kamrater, kommen! vi skola rädda

honom!” men då han såg, att ingen följde, ropade han med vredens rodnad

på sina, af köld och ångest, bleka kinder: ”krukor! efter I ej ha’n mod

att rädda en menniska, som drunknar, skall jag försöka hvad jag ensam,

med Guds hjelp, förmår.” Och Gud tycktes gifva honom vingar, ty med

ljungeldens fart flög han fram öfver isen och stod snart vid kanten af

vaken. Ännu syntes Rudolphs hufvud öfver vattnet, men endast svagt

förmådde han mera arbeta att hålla sig uppe. Hans händer, äfvensom hela

kroppen, voro stelfrusna. ”Gud ske lof! du lefver!” utbrast Leonhard och

kastade sin gördel, som han redan under vägen löstagit, till kamraten,

förmanande honom att hålla väl fast. Sedan, lindande den andra ändan

kring sitt eget lif, borrade han skridskorna fast i isen, hvarest den

kändes som starkast, drog med hela sin styrka på gördeln och lyckades

äfven bringa kamraten upp. Hans glädje var stor, men ännu tog Rudolph

hans hjelp i anspråk; han var nemligen så stelfrusen, att han ej mera

förmådde skrinna tillbaka. Leonhard ilade derföre till de andra och

återvände genast med en kälke, på hvilken han lade Rudolph, band kälkens

snöre om sitt lif och återförde honom sålunda till stranden.

Hemkommen, sade Rudolph till den öfver hans utseende förskräckta fadren:

”Jag har fallit i sjön och skulle drunknat, om ej Lindmarks son räddat

mig. Han var den enda, som vågade sitt lif på den svaga isen, för att

frälsa mitt. Jag vill belöna honom.”

Fadren gaf glad sitt bifall och Rudolph gick till sin räddare.

”Leonhard!” sade han och föll honom om halsen, ”du har räddat mig, vi

äro således nu bröder. Kan jag göra något för dig igen, så nämn det

blott: du vet att min far är rik och att han både vill och kan löna

dig.”

”Min gerning förtjenar intet pris,” sade Leonhard, ”men om du vill göra

mig en tjenst, så utverka, att jag blir antagen på din fars handel. Jag

har länge i hemlighet önskat det.”

”Gerna! Och du skall få resa ut till Lybeck och Hamburg och Paris för

att fullkomna dig i yrket, likasom Anton C... och Calle B...”

”Det vore mer än jag någonsin kunnat drömma om.”

”Men icke mer än du förtjenar. Lita på mig, att du det får.”

Och han höll ord. Ännu samma dag flyttade Leonhard till Bergs, och se’n

han derstädes inhemtat de nödigaste kunskaper i handel, fick han medel

att på ett par år företaga en utrikes resa för att ytterligare utbilda

sig. Under denna tid hade han den olyckan att förlora sin välgörare, och

återvände, straxt efter inhemtad underrättelse derom, till H... igen.

Med förvåning varseblef man nu att Bergs affärer, ehuru ej dåliga, dock

på långt när icke voro i det blomstrande skick, man allmänt trodde, och

med grämelse såg sig Rudolph bedragen i sin förhoppning, att kunna

öfverlemna hela fadrens handel åt den för honom så kärblefne räddaren.

Likväl anslog han en betydlig del af sitt arf åt Leonhard, hvilket denne

dock icke emottog, och se’n alla affärer voro utredda, skiljdes de båda

vännerna åt. Leonhards öde, från hans ankomst till .... känna vi redan,

och hafva nu sett orsaken till den vänskap, som herrskade mellan dessa

olika personer; en orsak, den Leonhard troget förtegat äfven för sin

maka, då han deremot aldrig upphörde att omtala all den godhet, han

åtnjutit af Rudolph och hans far.

Rudolph åter kom in som auskultant i Åbo Hofrätt och gjorde sig snart

känd som en skicklig jurist, men ändå mera genom sin fåfänga, sin

slösaktighet och sitt underliga, dystra lynne. Hans intressanta, icke

obehagliga utseende, hans stolta hållning och väsen samt mången vacker

talang gjorde honom till damernas gunstling. Ur mången blomma sög han

honing, utan att förmås qvardröja. Ett par gånger tycktes han väl

allvarligt fästad, men länge varade det ej, innan han åter var fri. Den

första af dessa flickor var vacker, rik och af en ansedd slägt, och

tycktes älska honom af allt sitt hjerta. Det var, hvad man kallar, ett

godt parti och alla Rudolphs kamrater lyckönskade honom varmt, under det

mången i tysthet afundades denna lycka. Äfven han sjelf syntes en tid

ovanligt glad och belåten, men plötsligt blef hans förhållande mot sin

trolofvade kallt och tvärt och slutligen övergaf han henne. Bittert

tadel mötte honom nu från alla sidor; ty man såg ingen orsak till detta

hans handlingssätt, och den öfvergifnas bleka kinder och sorgsna väsen,

hvilka talade tydligt om en ännu ej öfvervunnen kärlek, väckte allmänt

deltagande. Han tycktes ingen uppmärksamhet fästa dervid, ej heller vid

den köld, som öfverallt mötte honom, utan framgick stolt och lugn som

vanligt. Åter förlofvade han sig med en ung, mycket vacker, men enfaldig

flicka, som emot sina föräldrars vilja, blott följande sitt hjertas val,

lofvade honom sin tro. Äfven henne öfvergaf han snart och, ledsen vid

den ort, der han numera ingen glädje kunde finna, sökte han

borgmästare-tjensten i .... Ryktet om hans tvära, frånstötande väsen

hade föregått honom och stämmt sinnena till hans nachdel, och endast

Leonhards ifriga bemödanden förskaffade honom rum på förslaget. Sålunda

ville han ännu en gång bevisa sin vänskap och tacksamhet.

Vi vilja nu återföra läsaren till den afton, då Rudolph, hemkommen från

sitt första besök hos Lindmarks, inträdde i den våning, Leonhard hyrt

och möblerat åt honom.

Rummet, der vi inträda, är stort och dystert, endast svagt upplyst af en

dunkel lampa i taket. Vid dess sken se vi ett fortepiano, öppet och

betäckt med musikalier; på ett litet bord vid ena väggen ligga en hop

böcker och ofvanpå dessa en flöjt; midt emot står en stor imperialsäng,

beskuggad af mörkgröna taftsgardiner, och i de tre fönstren prunka en

liten samling utsökta pragtblommor i höga alabasterurnor. Allt i detta

rum, från den prägtiga, turkiska golfmattan, till den fina doft af

utsökta vällukter, som var kringspridd öfverallt, talade om lyx och ett

sträfvande att göra lifvet så behagligt som möjligt. Endast egaren sjelf

syntes så vida skiljd från all fåfänga och flärd, att det gjorde

contrasten så mycket skarpare. Han hade aflagt rock och halsduk, och

påtagit en nattrock af mörkröd sammet. En högre rodnad än vanligt

betäckte hans ansigte, pannan var slät och ögonen blixtrade gladt. Han

satt i skuggan, med hufvudet lutadt mot handen och, som det tycktes,

försjunken i djupt begrundande. Slutligen uppsteg han hastigt, gick

några varf häftigt upp och ned i rummet och talade dervid halfhögt för

sig sjelf, med åter rynkad panna:

”Man säger, att lidandet renar och höjer själen öfver all låghet, all

uselhet. _Jag_ har lidit mycket, lidit djupt, ehuru obemärkt. O! om de

vetat, dessa menniskor, som dömt mig så hårdt, för gerningar, hvilkas

orsaker de ej kännt, eller ens kunnat begripa, om de också kännt dem, —

om de vetat, huru djupt deras orättvisa grämt mig, och det midt under

det förakt jag visade derför, — de hade häpnat och förlåtit mig. Och

dock, hvad hade jag brutit? Har jag icke dyrkat skönheten i allt, i

natur och handling? Har ett ansigte, en blomma, ett djur, som varit

vackert, en handling skön och ädel, halkat undan min beundran? Var det

icke för hennes skönhets skull, jag tillbad henne, hon med de ljusa

lockarne och den strålande blicken? Ack! när den så öm och kärleksfull

häftades på mig, huru darrade jag ej af glädje och förtjusning. Hon såg

så mild, så huld ut. Jag ansåg den sköna yttre omklädnaden såsom en

reflexionsspegel, troget återgifvande det inres renhet och glans. Hur

jag bedrog mig!!! Den morgonen glömmer jag aldrig då jag obemärkt

inkommen, såg henne slå en stackars tjensteflicka, under det hon

öfverhopade henne med förebråelser i ordalag, som aldrig böra gå öfver

en qvinnas läppar. Det sköna ansigtet var vanstäldt af vrede och nästan

oigenkänligt. Vid min röst vände hon sig om och bleknade djupt för den

blick, jag slungade mot henne. Gråtande kastade hon sig i mina armar och

stammade: ”Förlåt mig! jag skall bättra mig!” Jag lade henne ned på en

soffa och sade kallt: ”För din egen skull vill jag hoppas, att så sker:

mellan oss är det slut för alltid.” Kanske var det hårdt af mig, men

bedraga mig sjelf och henne ville jag icke, ty efter denna stund förblef

mitt hjerta kallt för henne, och den ånger och sorg, hon visade,

förmådde ej uppvärma det. Men mitt varma hjerta behöfde kärlek. Jag såg

mig åter ikring; då varsnade jag en flicka — god och älskelig såg hon ut

att vara; — jag trodde henne bli nog för mig, men hennes förstånd var

dunkelt, hon begrep mig ej. Hvem tadlar den, som af sin blifvande maka

fordrar likstämmighet och deltagande i sina sträfvanden, eller till det

minsta önskar att ej se sin längtan misskänd? Och dock blef jag så hårdt

dömd af verlden. Nu återstod mig, efter denna andra skiljsmessa, ingen

annan kärlek än till stjernor och blommor och musik, och det var en

kärlek, som ej kunde, gäcka mina förhoppningar. I två år har jag

uteslutande älskat er,” fortfor han, tankfullt strykande de vackra

bladen af en blomma, ”men denna kärlek har ej varit nog, den har ej

gjort mig lycklig. I afton känner jag det åter djupare än någonsin.

Leonhard! Hvarföre är du så lycklig? hvarföre? .... Dock _du_ förtjenar

det, _dig_ vill jag icke afundas. Men ändå huru skön, huru ljuf är ej

hans maka! Jag har aldrig sett en sådan englabild. Månne också hon kan

bedra? Jag tror det ej, hon såg så ren ut. En sådan maka att lefva, att

sträfva för — det vore ett paradis på jorden; men jag fruktar hennes

like icke finnes. Hade jag sett henne förr — så —” stampande med foten

häftigt i golfvet — ”dock nej, hvarför dessa tankar, jag bör icke hysa

dem! Kanske finner jag en syster till henne i inre och yttre skönhet.

Hon är ju från denna stad; kanske finnes här hennes like? Jag vill lära

känna det snart; men huru? Jo jag har det!” utropade, han glad, efter en

paus. ”Jag skall hålla en bal. Dit komma alla, som kunna ega döttrar,

värdiga den förebild, jag utsett till jemförande. Då skall jag se och

välja, och blifva lycklig, utan att behöfva afundas andra. Så är det

bra! det var en ljus idée.” Han tystnade nu och tog flöjten från bordet,

der den låg, och långt in på natten ljödo toner från hans rum, toner så

herrliga, att nattväktaren stannade förvånad, lyssnande till dem. De

inneburo en ljuf, lefvande förhoppning, Ack! — —

Balen.

”Hur strålar din skönhet i högtidens glans!

Hur blomstrar i locken den grönskande krans!”

Baldagen inföll. Klockan hade nyligen slagit half 6. Elisabeth stod

färdigklädd framför den stora spegeln i sin sängkammare. Aldrig hade hon

varit missnöjdare med sig sjelf och ändå hade hon aldrig klädt sig med

mera omsorg än i dag. Också kan man knappast göra sig en föreställning

om det förtrollande behag, som var utbredt öfver denna af spegeln

fördubblade gestalt. En ljusröd sidenklädning föll i djupa veck ned till

de små, i hvita sidensargeskor beklädda fötterna, helt och hållet

betäckande dem genom sin längd. En tjock silfversnodd gick kring lifvet

och slutade i rika tofsar vid klädningsfållen; lifvets urringning och de

korta ärmarne omgåfvos af dylika. Det ljusa, glänsande håret var

fängsladt i en rik och prägtig fläta, som, smyckad af hvita rosor, lik

ett diadem omgaf det lilla, förtjusande hufvudet. Några halsband hvita

perlor kring den vackra svanhalsen och en bukett utsökta, doftande

blommor — en skänk af Rudolph några timmar förut, — fästade vid bröstet,

voro för öfrigt hennes prydnader. Ett oändligt, ljuft behag uppenbarade

sig för öfrigt denna afton, ännu mer än vanligt, hos henne, och en

rodnad, så skär och fin, som det innersta af en rosenknopp, betäckte

hennes kinder.

Länge fick hon ej stå så, försjunken i betraktandet af sig sjelf, ty

Leonhard inträdde. Han stannade betagen af den syn, som mötte honom.

”Hvad du är skön!” utbrast han med ofrivillig beundran, och säkert har

ännu ingen man, som i sex år varit gift, kännt en sådan förtjusning vid

åsynen af sin hustru.

Leende kastade sig Elisabeth om hans hals och sade: ”Du får ej skämma

bort mig genom smicker.”

”Jag smickrar ej, det är mitt hjertas mening,” svarade Leonhard med en

kyss på hennes rosenläppar. ”Men min afsigt, då jag kom hit, var

egenteligen icke att säga dig artigheter, utan att påminna dig om

nödvändigheten att afresa, ty snart infinna sig gästerna och det är ju

din skyldighet, som tjenstgörande värdinna, att taga emot dem.”

Elisabeth var genast färdig. Hon kastade en lätt svart sidenkappa öfver

axlarne och, efter en kyss på de hemmablifvande barnens pannor, gick hon

vid sin makes arm att sätta sig i den mjuka, beqväma kursläden,

förespänd med två ystra, svarta hästar, och nu bar det af med ilande

fart.

Mareschaller flammade vid porten och på gården till det hus, Rudolph

bebodde, och ur de många fönstren utgick ett bländande ljussken. Lyx och

rikedom mötte ögat i de ännu folktoma rummen, och för förfriskningar och

beqvämlighet var det sörjdt på allt upptänkligt vis. Ensam gick Rudolph

upp och ned i den stora salen. Armarna voro korslagda på ryggen och

hufvudet nedböjdt mot bröstet; han såg dyster och tankfull ut. Hans

svarta drägt var enkel som alltid, men buketten i knapphålet vittnade

dock om en smula poesie, hvilket eljest icke röjdes hos honom.

”God afton!” ljöd plötsligt en klar röst från den öppna dörren.

Rudolph spratt till och såg sig om; i dörren stod Elisabeth. Upplyst af

det klara skenet från salongens många ljus, såg hon förtrollande ut. Med

samma blick som nyss af Leonhard, betraktades hon nu af Rudolph, men han

teg. Elisabeth förstod dock dess uttryck och en högre rodnad spred sig

hastigt öfver hennes kinder. Snart sansade han sig och gick glad och

artig emot sina gäster, välkomnande dem hjertligt. Med en hastig blick

bemärkte han de blommor, Elisabeth bar, och tackade henne derför. Länge

dröjde det ej innan rummen fylldes af gäster. Ungdom och ålderdom om

hvarandra grupperade sig i salarne och gemaken. Allt hvad det goda ...

egde utmärkt, infann sig här på det bästa utstyrdt, och samlingen var

verkeligen vacker och lysande.

Med forskande blick hade Rudolph mönstrat alla de af Elisabeth honom

föreställda unga flickor. Ingen egde detta behag han fordrade; de kunde

ej jemföras med henne. Blott en ung, högväxt, hvitklädd brunett ådrog

sig hans uppmärksamhet; Elisabeth presenterade henne som sin kusin; det

var Virginia. Det glada, godhetsfulla uttrycket i hennes småtäcka

anlete, behagade honom mycket, äfvensom hennes enkla, oskuldsfulla

väsen, hvilket gjorde en skarp contrast emot flere af de andra unga

damernas. Likväl kunde hon ej bli det ideal, han skapat sig, och ifrigt

forskade han vidare; men då alla gästerna infunnit sig, och ännu ingen,

liknande hans förebild i skönhet och behag, uppträdt, suckade han djupt,

ehuru obemärkt, och gick att hos de manliga gästerna uppfylla sina

pligter som värd.

Se’n de första förfriskningarna gått omkring, gafs tecken åt orkestern.

Musiken stämde opp; det var en af Straus’s valser, dessa likaså brusande

som berusande melodier, dem man aldrig kan höra utan hänryckning. De

unga damerna kastade längtande blickar bort till herrarne, som stodo i

grupper vid dörrarne, eller midt på golfvet. Då nalkades Rudolph

Elisabeth med hastiga steg. Han gjorde en lätt bugning och begärde denna

vals. Hon uppsteg, kastade svandunsboan ifrån sig, och räckte honom

handen. Han lade armen kring hennes smärta lif och de sväfvade fram, lik

zephyrer, öfver det glatta golfvet. De valsade båda ovanligt väl och,

unga och starka, glömde de att sluta, så att det ena hvarfvet börjades

efter det andra. Deras blickar voro fästade på hvarandra och hans

andedrägt vidrörde lätt hennes panna. Det var som om ett slags

förtrollning hade kommit öfver dem; de tycktes glömma att det fanns en

verld ikring dem, en verld som ej är den mest skonsamma i sina domar.

En ung man sade en gång, att han, om han hade en hustru, aldrig skulle

tillåta henne valsa med någon annan karl; att om hon gjorde det, han

efter denna stund ej mera kunde anse henne uteslutande för sin. Man log

deråt och mången ung flicka ifrade deremot, påstående att en hustru ej

behöfde lyda en så orimlig önskan, att qvinnan ej var slafvinna m. m.;

det hjelpte ej att han förklarade sig anse mannen bunden af samma

skyldighet. Dock hade han ej så orätt, som man tyckte. Jag är ej af dem,

som anse dans för något ondt, till och med för synd; men må man förlåta

mig, om jag ändå tycker, att en maka och mor icke _bör_ finna nöje i

dans, särdeles i vals, som hvarken är helsosam, ej heller, då man

fördomsfritt betraktar den, är en dans, passande för den, som fattat fot

i lifvet och eger dyrbara föremål att lefva för. Med ungdomen är det

annorlunda; den står ännu på flygande fot, den älskar allt, som stormar

och brusar; för den är valsen, den kan tjena som afledare för de

öfverspända känslorna och således vara nyttig, blott den ej går till

öfverdrift.

Rudolph och Elisabeth kunde icke valsa i evighet heller. Nej! äfven för

dem fanns ett slut, men då han förde henne åter tillbaka till hennes

plats, bad han halfhögt: ”Gif mig ännu en sådan vals i afton och jag

begär ej mer!”

Elisabeth sade intet; en jakande böjning på hufvudet var hennes enda

svar. Många danser följde efter denna och endast i ett par deltog

Rudolph, men ej i någon vals. Det var lidet mot middnatt; då klingade

åter Straus’s toner genom salen. På Sophia-valsens vingar flögo de åter

utåt golfvet. Med högburet hufvud och en underlig glans strålande i de

mörka ögonen, dem han ofrånvändt höll fästade på henne, sväfvade Rudolph

fram, nästan bärande på sina starka armar Elisabeth. Djupt rodnande,

nedslog hon ögonen för den glödande blicken, men den brände henne ännu.

Det låg ett slags infernalisk makt i den, en makt för hvilken hennes

hjerta bäfvade. Hennes bröst var sällsamt beklämdt, det saknade luft och

slutligen steg hennes ångest till en sådan höjd, att hon blott med möda

förmådde framstamma: ”stanna!” och sjönk sanslös till hans bröst.

Det blef ett buller och en uppståndelse, som ej låta beskrifva sig.

Musiken tystnade och alla skyndade fram till hjelp; men Rudolph

upplyftade Elisabeth och bar henne lätt, som om hon varit ett barn, till

ett litet kabinett, dit skrålet från danssalen blott hördes lik en

susning i fjerran. Här lade han henne ned på en soffa och, stödjande

hennes hufvud mot sin arm, knäföll han derinvid.

Med djup ånger och grämelse betraktade han hennes bleka anlete, och,

tryckande en kyss på den lilla snöhvita handen, som hängde maktlös ned

längs hennes sida, bad han: ”förlåt, förlåt!” Och då Leonhard, som han

låtit tillkalla, bestört inträdde, uppsteg han, ej utan en liten suck af

saknad, och lemnade sin plats åt honom. Leonhard intog den dock ej, han

lutade sig öfver sin maka, slutande henne i sina armar och med de

ömmaste ord och smekningar sökande återkalla henne till lifvet. Efter en

stund uppslog Elisabeth ögonen och blickade förvirrad omkring; men,

seende sig i sin makes armar, smålog hon ljuft och, gömmande ansigtet

mot hans bröst, suckade hon ohörbart: ”Gud ske lof! det är ej sannt! det

var då blott en dröm!” Men då hon varseblef Rudolph, som med korslagda

armar, betraktade henne med en vemodigt bedjande blick, vaknade minnet

af hvad som händt, och en djup rodnad flög åter öfver hennes anlete.

Hastigt reste hon sig opp, fattade sin makes hand och sade bedjande:

”Låt oss resa hem! jag mår ej väl, som du ser.”

”Gerna! Men vi måste dröja en stund, tills jag skickat hem efter våra

hästar.”

Rudolph framträdde och erböd sina. Med nöje blef detta tillbud antaget

och de båda makarne afreste. I afskedets stund visade sig Rudolph åter

kall, han till och med skämtade öfver Elisabeths opasslighet, den han

hoppades skulle gå öfver tills i morgon, på ett sätt, som åter gjorde

henne glad och lycklig, i det den helt och hållet skingrade den ångest,

hvaraf hennes själ qualdes.

Då de voro borta, var det förbi med skämtet och löjet. Den höga pannan

drogs åter i djupa veck och blott med möda kunde Rudolph visa sig artig

mot sina gäster. Då den sista af dem aflägsnat sig och han blef ensam,

andades han djupt och utbrast: ”nå ändteligen!”

Han uppsökte det lilla kabinettet, der Elisabeth hvilat och kastade sig

på samma soffa, der hon kort förut legat. Der, med hufvudet nedböjdt mot

bröstet, satt han qvar, tills dagen begynnte gry. Han hade ej märkt, att

ljusen brunnit ner och slocknande rykte ur sina pipor, ej hördt huru

tornuret förkunnade slag efter slag, att natten närmade sig sitt slut.

Mäktiga tankar kämpade i hans själ, men han gaf dem ej ord; endast en

suck uppsteg då och då ur hans bröst och vittnade, att det fanns lif i

den orörliga gestalten.

Några Scener.

”Än är du lycklig. Mildt dig skonar

Än för sitt eldprof frestelsen.

Gestalten än ditt lif försonar

Och medvetslös är skönheten.”

”Snart skall du vakna ur din dvala,

Snart dig på öckenfärden ge,

Der inga fläktar dig hugsvala,

Der inga syskonsjälar le.”

~Stagnelius.~

Några dagar hade förflutit efter den nyss beskrifna aftonen, och under

denna tid hade Rudolph ingen gång besökt sina vänner. ”Det är

besynnerligt hvar han dröjer!” sade Leonhard ofta, och Elisabeth tänkte

det samma, fast hon teg. Det hade re’n så obemärkt blifvit en vana för

henne att hvarje afton se honom i deras krets, och fast hon ej hade det

klart för sig, saknade hon hans sällskap. Äfven Virginia och Ferdinand

hade ej på länge besökt henne; hon saknade dem, saknade nu för första

gången sällskap i sitt hem; ej under då, att hennes blickar ofta

längtande riktades på gatan, det var som väntade hon någon. Leonhard

hade också så mycket att göra, han utrustade sina skepp — han egde flere

— till den snart stundande våren, och kunde således blott sällan

tillbringa några ögonblick hos sin maka; ty hans aftnar, då han eljest

haft tid, voro upptagna af att emottaga och expediera bref. Äfven barnen

voro otrefliga, de hade snufva, hosta och bröstvärk och pjunkade

ständigt. Man må derföre förlåta Elisabeth, om hon icke fann hemmet

fullt så trefligt, som förr, om hon saknade sällskap.

En afton satt hon åter ensam i deras vanliga samlingsrum. Leonhard var

borta och barnen hade fått tillstånd att besöka en jemnårig i

granskapet; den yngsta sof. Hon hade ej roligt och arbetet ville icke

gå. Förtretad kastade hon bort det, uppsteg och satte sig vid pianot.

Tankfull lät hon händerna hvila på tangenterna, men efter ett par

minuter sjöng hon med mild och sagta röst: ”Längtan.” Hon var så betagen

af sången, att hon icke märkte, huru dörrn sagta öppnades och någon smög

fram bakom henne. Med värma fortfor hon att sjunga; men då hon skulle

vända om bladet på noterna, sträckte sig en arm fram öfver hennes axel

och förekom henne. Hon spratt till och vände sig om; bakom henne stod

Rudolph. Han log och räckte henne handen. Hon bannade honom, för det han

skrämmt henne, men då hon varseblef hans ovanliga blekhet, blef hon

orolig och, fattande hans båda händer mellan sina, såg hon forskande upp

i hans ansigte och frågade vänligt:

”Hvad felas dig Rudolph? Du mår ej väl.”

”Nej! jag har varit sjuk allt se’n vi träffades sist,” svarade han, i

det han sökte undvika hennes blick, och, hastigt görande sig fri,

tillade han skämtande: ”Jag tror din då så hastigt påkomna sjukdom

smittade mig.”

Elisabeth bleknade lätt vid detta minne och vände sig med ovilja bort.

Rudolph varseblef detta, och det gjorde honom ondt att hafva sårat

henne, men han teg och intog den plats hon lemnat. Lätt och hastigt lopp

hans fingrar öfver tangenterna. Med klar och sällsynt välljudande manlig

stämma sjöng han några vackra sångstycken af Ehrström och Pacius.

Elisabeth hade aldrig hört honom sjunga eller spela, hon hade ej en

aning om att han var en så fulländad mästare som hon nu erfor. Betagen

lyssnade hon orörlig, med pannan lutad mot handen och blicken stirrande

riktad på sångaren. Aldrig hade han förekommit henne så skön, som då han

satt der, svagt upplyst af det dunkla lampskenet. Den höga pannan var

ljus och slät, och en oändlig ljufhet, gränsande till vekhet, låg i röst

och blick. Det var en sällsam, oväntad anblick, att se den starke,

stolte mannen så mild och rörd af sångens ande; Elisabeth hade aldrig

sett honom sådan. Andlös lyssnade hon till hans musik, fruktande att

förlora en not af den. Åter uppsteg samma dödande ångest, som hon kände

på balen; det var, som hade hon anat en annalkande stor fara, den hon ej

kunde motstå, eller undvika. Hopknäppande händerna, utsträckte hon dem

bedjande emot Rudolph; men han, sittande med profilen vänd åt henne och

den lifliga, svärmande blicken riktad mot höjden, såg det ej. Med

hänförande skönhet och en lindrig sväfning på rösten, fortfor han med

allt renare, allt klarare stämma att sjunga. Han hade öfvergått från de

enkla sångerna till toner af Veber, Rossini och Meyerbeer, skickligt

flätade om hvarandra, bildande sålunda ett tjusande och berusande helt.

Med hvarje ton som steg, steg äfven oron i Elisabeths bröst, hon tyckte,

som om en oändlig smärta fattat och sammanpressat hennes hjerta. I

krampaktig ångest tryckte hon händerna mot sitt flämtande bröst och

böjde hufvudet djupare, gömmande anletet emot divanens kuddar.

I detta ögonblick öppnades dörrn och Ferdinand inträdde, allvarlig och

tyst som vanligt. Frågande och förvånad blickade han först på den för

honom okände Rudolph och sedan på Elisabeth, som upplyftat sitt bleka,

och nu af tårar öfversköljda, ansigte. Äfven Rudolph hade uppstigit och

såg misslynt på den obekante störaren af hans fantasier. Vänligt och

nästan gladt helsade Elisabeth sin kusin välkommen, och presenterade

Rudolph och Ferdinand för hvarandra. Kallt och afmätt helsade de båda

männen hvarandra nu för första gången; en dunkel aning sade dem, att de

ej skulle stämma öfverens, att de skulle komma att stå i vägen för

hvarandra. Sedan aflägsnade sig Elisabeth på en stund och då hon

återvände med den lilla, som nyss vaknat, var hon åter lugn och glad.

Med barnet på sina knän, satte hon sig nära Ferdinand, som om hon endast

hos honom kännt sig lycklig. Gladt samtalade hon nästan endast med honom

och jollrade med den lilla, glömmande att Rudolph fanns till. Efter en

kort stund aflägsnade han sig allvarsam och misslynt, ej aktande

Elisabeths önskan, att han skulle qvardröja, tills hennes man hemkom.

När han var borta, såg Ferdinand forskande på Elisabeth, i det han

frågade likgiltigt: ”hvad tycker du om din mans vän?”

”Som sådan måste jag väl tycka om honom,” svarade hon leende, ”också

eljest behagar mig hans enkla väsende ganska mycket. Än dig då?”

”Inte alls! Jag kan inte med dessa varelser, som anse sig så mycket

högre än alla andra, som med en viss likgiltighet se så föraktfullt ned

på allt och alla omkring sig. Ofta har det förefallit mig som om denna

ovilja vore ett bevis på min egen, ännu okufvade fåfänga, men jag kan ej

öfvervinna den.”

”Jag tror dock, att du gör Rudolph orätt. Icke har jag sett honom visa

förakt mot någon.”

”Kanske! Hvem är också jag, att jag understår mig dömma mina

medmenniskor?” sade han, med en ödmjukhet, som djupt rörde Elisabeth.

* * * * *

Det var en vacker solig morgon i slutet af April. Elisabeth stod framför

toiletten i sin sängkammare, behagfullt ordnande sina ljusa lockar. På

en stol invid, satt Virginia, ömt betraktande vännens vackra, glada

anlete. Hon hade kommit, för att taga Elisabeth med sig på promenad i

den sköna morgonstunden. Snart var Elisabeth klädd och de gingo. På

gatan mötte de Rudolph. Han var klädd i en svart pels-surtoute och en

mörkröd sammetsmössa med svart bräm. Gladt helsande, erböd han sig att

göra damerna sällskap. Hans anbud blef med skämt antaget och arm i arm

gingo nu de tre unga menniskorna genom de snölösa, men lätt tillfrusna

gatorna. Deras samtal flöt lätt och gladt, och mångengång hördes alla

tre uppgifva ett hjertligt skratt. Så kommo de sluteligen fram till

elfstranden; på detta ställe sluttade den brant ned mot floden, som ännu

här var hårdt tillfrusen, och bildade på detta sätt en temmeligen hög

backe.

”Ack! hvad det vore roligt att åka kälke här utföre,” utropade Virginia

gladt. Elisabeth instämde i hennes önskan, men med en anmärkning öfver

det opassande i att så midt på dagen öfverlåta sig åt detta nöje i en

stad.

”Deri finner jag intet tadelvärdt,” sade Rudolph, ”och om mamsell Holmén

önskar det, skall jag genast skaffa oss kälke?”

”Ack ja, ja!” utbrast Virginia, klappande händerna i barnslig glädje.

Rudolph log och sprang bort.

Efter en stund återvände han med en liten grönmålad kälke. ”Nå väl mina

damer, sätten er här!” sade han andtruten, ”jag skall stå bakom och

styra.”

Elisabeth satte sig först, trots Virginias protest deremot, och tog

henne i famnen; Rudolph stod bakom, och så bar det af utför den hala

backen. Långt fram på isen stadnade kälken och de stego ur, hvarefter

Rudolph ensam drog den uppför backen åter. Så foro de flere gånger och

alltid lyckligt, tills kälken sluteligen välte och Virginia blef sanslös

liggande på den nästan glatta isen. Hon hade slagit sitt hufvud i

fallet. Stunden var ej den trefligaste. På knä, med Virginias hufvud i

sin famn, baddade Elisabeth hennes panna och tinningar med snö. En djup

ängslan hade fattat henne och vid åsynen af vännens bleka anlete, kunde

hon ej förhindra några heta tårar att falla på det hufvud, som hvilade i

hennes sköte. Rudolph såg det.

”Du gråter!” utbrast han hastigt, ängsligt fattande hennes båda händer

mellan sina. ”Sörj ej, goda, älskade Elisabeth, hon vaknar nog igen.”

”Gud gifve det! Men huru få henne härifrån?”

”Huru? om ej annorlunda, så skall jag bära henne på mina armar.”

”Det blir långt. Men om man skulle få en vagn.”

”Den kan fås. Jag springer genast; efter några minuter är jag åter.”

Han skyndade bort. Elisabeth blef ensam med den afsvimnade; som hon dock

efter många försök lyckades återkalla till sans igen. Virginia öppnade

ögonen och satte sig upp, men var ännu helt yr efter fallet. Snart

anlände Rudolph med sin vagn, de satte sig alla tre deruti och så bar

det af sagta mot hemmet.

* * * * *

Ifrån denna dag voro Elisabeth och Virginia ofta tillsammans. Den vackra

våren lockade dem att dageligen företaga promenader, på hvilka Rudolph

nästan alltid var dem följaktig, då Leonhard deremot sällan hade tid att

vara med. Ofta också foro de ut att åka alla tre, och då Elisabeth bad

sin man göra dem sällskap, kunde han vanligen ej komma, utan anförtrodde

sin hustru i Rudolphs vård och beskydd, och blef hemma, skötande sina

vidsträckta affärer. Vanligen var det Rudolph, som kom att i sin vackra

landau, förespänd med tre lifliga, appelkastade hästar, afhemta de båda

vännerna. På detta vis uppstod snart ett varmare förhållande mellan

dessa tre. Äfven Ferdinand besökte dem oftare nu än förr, men efter

hvarje gång tycktes Rudolph och han mindre tåla hvarandra; det var ett

hemligt groll, ett hat som ofta gaf sig luft i bitande infall och ord

som sårade och stötte.

En afton sutto de åter alla samlade kring divanbordet; endast Leonhard

saknades nu som vanligt. Rudolph läste; det var ”_Hemmet_” — denna

vackra målning ur hvardagslifvet — just der förf. skillrar Sara, denna

Sara, så rikt lottad och dock så fattig på själens sanna skönhet,

godheten. Med blandade känslor, men med samma intresse, lyssnade alla i

den lilla kretsen till den älskeliga författarinnans ord; äfven lilla

Helena satt mellan Ferdinand och sin mor, mot hvars knän hon lutade sitt

täcka hufvud, lika uppmärksamt lyssnande som de andra. Efter en timmas

läsning satte Rudolph bort boken, i det han med ett slags hån i ton och

blick sade:

”Jag vet ej hur man i romaner, dylika som denna, kan finna gift och

förderf; och dock är jag säker att t. ex. pietisterna anse den för ett

djefvulens foster, värdig samma ära, som vederfarits många andra böcker,

nemligen att brännas.”

”Pietisterna äro inga bokförstörare,” sade Ferdinand kallt, ”dessutom se

de ej spöken, der inga finnas, och en bok, så oskadlig som denna, kan

aldrig fördömmas af en aldrig så litet upplyst menniska.”

”Och dock hafva de uttalat förkastelsedomen öfver många förträffeliga

arbeten; att börja med den nya Svenska psalmboken och Hagbergs med

fleres predikningar, de der blifvit ett rof för lågorna.”

”Det var ett verk af öfverspända, svärmande ideer och måste, ehuru jag

ej vill försvara det, bedömmas skonsamt.”

”Hvarföre, om jag får fråga? Herrar pietister äro ej de mest skonsamma

emot andra, men blir det fråga om deras egna svagheter, då äro de genast

färdiga att göra anspråk på den christeliga barmhertigheten.”

”Ja, emedan hvarje svärmare, ehuru beklagansvärd, dock är värd aktning

för sitt sträfvande; huru mycket mera den, som af sin brinnande kärlek

för religionen blifvit ledd för långt i sitt nit?”

”Bah!” sade Rudolph föraktligt i det han uppsteg och satte sig vid

pianot, ”jag kan ej tåla dessa svärmare.”

”Och dock är äfven ni en svärmare!” sade Ferdinand halft leende.

”Jag, en svärmare!” utropade Rudolph i det han hastigt vände sig om.

”Ja, ni som alla andra.”

”Och hvari består då mitt svärmeri, om jag får fråga?”

”I drömmar, i djerfva, vågsamma drömmar, drömmar om en sällhet, stor men

brottslig, förbjuden. Tro mig jag känner dem.”

Rudolph spratt till vid dessa halfhögt hviskade ord och bleknade djupt.

En blick af oändlig bitter smärta, blandad med hat, träffade den

talande; derefter vände han sig bort och började spela ett vildt,

bullrande stycke.

Emedlertid sutto de öfriga allvarsamma och tysta, och en viss

förstämning hade bemäktigat sig dem. Men med de gladare, fridfullare

toner, till hvilka Rudolph småningom öfvergick, återvände lugnet i deras

hjertan. Lilla Helena uppsteg och smög sig bort till den spelande, på

hvars stol hon uppklättrade och slog armarna om hans hals, då han

upphörde att spela.

”Du är så snäll;” sade hon, räckande honom sin lilla mun att kyssa. ”Jag

måste hålla af dig.”

Han tog barnet i sina armar och smekte det innerligt.

”Du håller af mig också, men hvarföre?” frågade hon.

Rudolph lutade sig ned och hviskade något till den lilla.

”Ack så roligt!” utbrast Helena, ”du håller af mig för det jag liknar

mamma, du håller då af henne med?”

Dessa barnets ord nådde Elisabeths öra, men hon låtsade ej höra dem,

utan fortsatte sitt samtal med Virginia, som ingenting märkt. Ferdinand

hade äfven hört Helenas utrop och lyssnade till svaret, men det bestod

blott i en kyss som förseglade den lilla munnen.

Lustfärden.

”Tro ej hoppet! O, jag vet ett bröst,

Grymt bedåradt af dess falska röst:

Löfte fick det blott om sälla öden,

Kämpar nu med smärtorna och döden.

Tro det icke! Hellre lyft ditt hopp

Opp, opp!”

~Böttiger.~

Midsommaraftonen var inne. Dagen var ovanligt varm och herrlig, det var

en af dessa i norden så onämnbart ljufva, då hvarje sorg tycks upplösa

sig i sällhet och njutning, då solens glöd synes smälta all hårdhet, all

is i hjertat, och man vid hvarje sagta vindfläkt känner sig kringhvärfd

af balsamiska ångor, så sköna, så lifvande. Ej under om på en sådan dag

hjertat känner sig styrkt och öppet för alla glädjande intryck, om det

längtar ut från qvalmet och qvalet i en stad, för att i det gröna njuta

sommarens herrligaste fest, den sköna, sanna blomsterfesten, och, för

att tillfredsställa denna längtan, för ett ögonblick glömmer det

evinnerliga sträfvandet för födan och kläderna. Äfven bonden firar

midsommarn med lusteldar, vid hvilka bygdens ungdom roar sig hela den

sköna sommarnatten igenom, med lek och dans, och vid hvarje stuga resa

sig löfträn, för dagen, för stunden planterade.

Invånarena i det goda ... beslöto äfven, vid åsynen af den vackra dagen,

att roa sig i det gröna. I följd af detta beslut föranstaltades i

största hast en båtfärd ut till en ö, belägen en mil ut i sjön. Der

skulle midsommaraftonen, natten och dagen firas i landtlig oskuld.

Klockan fem om aftonen vandrade således noblessen i ... högtidsklädd ner

till elfstranden, för att derifrån i tre löfklädda slupar begifva sig

till ön. I den slup, der Elisabeth satt, befunno sig äfven hennes man

och barn, samt Rudolph och Ferdinand, äfvensom Virginia och hennes

föräldrar och syskon. Ferdinand hade till Elisabeths stora glädje

erhållit tillstånd att tillbringa sin midsommar hos henne och hennes

man. Om hans närvaro var kär för Elisabeth, tycktes den vara det så

mycket mindre för Rudolph, som med tilltagande köld och ett visst förakt

bemötte den anspråkslöse, redlige presten, som dock ej på minsta vis lät

det bekomma sig, hvilket åter just tycktes ännu mera uppreta den andre,

så van att se sig och sin vilja afgöra allt. I dag tycktes isynnerhet

deras ställning till hvarandra vara fiendtlig och besynnerlig, det var

som om en osynlig magt å ömse sidor äggat dem till strid. Ferdinand var

dock lugn, Rudolph deremot häftig och bitter. Ej utan oro åhörde

Elisabeth detta gnabb mellan dessa båda för henne så käre, och ofta

blandade hon sig medlande i deras ordtvister. Endast hon såg i dessa en

djupare grund än de andra, som blott logo och förundrade sig öfver desse

män, eljest så lugna och kalla, som det tycktes, och dock så häftiga, då

de kommo i hop. Eljest var hon i dag mycket orolig; Virginias ovanliga

glättighet fann nu intet genklang hos henne. Virginia var, som sagt, i

dag ovanligt glad, hon skämtade och lekte med lilla Helena och Otto och

alla de andra på det behagligaste. Rudolph hade ännu ej sett henne så

vacker, och egnade henne derföre mera uppmärksamhet än vanligt, hvilket

tycktes bemärkas ej allenast med nöje af Virginia sjelf, som, om man

vill bekänna sanningen, på en tid fann sig allt mera dragen till den

stolte, riktbegåfvade mannen, utan äfven af hennes föräldrar. Endast

Elisabeth gaf ingen akt derpå utan satt tyst, försjunken i sig sjelf.

Så foro de sakta framåt. En svag vind fyllde de hvita seglen, krusade

lätt fjärdarne och spred en angenäm svalka. Det var så fridfullt och

ljuft. Då föreslog Leonhard att Elisabeth och Rudolph skulle sjunga och

han sjelf blåsa flöjt, på hvilket instrument han egde temmelig

färdighet. Alla förenade sig i denna önskan och Rudolph och Elisabeth

stämde upp. Det var en sann njutning att höra dessa stämmor, så rena, så

fylliga och klara, förenade i klingande toner höjas och sänkas och

tillslut i en mild susning, lik en andehviskning, dö bort.

Alla sutto stumma en stund, sedan sången upphört, men snart bådo flere

röster: ”sjungen, ack sjungen än!”

Rudolph tog guitarren, som låg bredvid honom, preludierade och sjöng

sedan ett soloparti ur Meyerbeers ”Robert le diable”. Han satt midt emot

Elisabeth och den mörka blicken ur de brinnande ögonen träffade henne

ofta med ett sällsamt uttryck, en blick, för hvilken hon måste nedslå

sin. Slutligen vågade hon ej mer se opp af fruktan att träffas af dessa

flammande lågor, men det dämoniskt tjusande i musiken gjorde samma

underbara, ångestfulla intryck som förr, på hennes själ. Äfven Virginia

skakades sällsamt af dessa toner, det var beundran, förtjusning, och

kanske ännu något annat, som uppfyllde hennes bröst med outsäglig

sällhet.

Så hade en half timme förflutit under sång och musik och äfven Rudolph

hade tystnat, då åter någon begärde en sång till. Då räckte Rudolph

guitarren åt Elisabeth i det han sade: ”var god och spela; skola vi ej

sjunga den vackra duetten: ”Högre mot sanden?”” Men Elisabeth sköt sagta

ifrån sig instrumentet.

”Jag kan icke sjunga,” sade hon med nedslagen blick. ”Låt Virginia göra

det, hon sjunger den bättre än jag.”

Rudolph såg skarpt på henne, derefter vände han sig till Virginia och

sade: ”Ni hörde er kusins dom, mamsell Holmén! Vill ni vara god och

besanna hennes ord?”

”Det skulle bli mig svårt,” svarade Virginia leende, ”men jag skall

bjuda till att söka fylla hennes plats, så godt sig göra låter.”

”Hvarföre säger du så Virginia?” inföll fadren missnöjd, ”du har nog en

så vacker röst som någon, och sjunger lika bra som Elisabeth, tycker

jag.”

”Skäm ej bort mig pappa, genom att jemföra mig med Elisabeth,” sade

dottren rodnande öfver fadrens ord, dem hon med rätta ansåg opassande.

”Hennes like, så i sång som annat, finnes ej så lätt; dessutom uppnår

lärjungen sällan sin mästare.”

”Kanske detta sällsynta fall inträffat med er,” sade Rudolph med en

blick af välvilja på den anspråkslösa flickan.

Djupt rodnande för denna blick, hvars uttryck hon missförstod, emottog

Virginia nu guitarren och började med sväfvande röst sången. Hon hade

aldrig sjungit för Rudolph och en obestämd känsla, som lät henne önska

att nu kunna göra det bra, verkade också, att hon ännu aldrig sjungit

bättre. Med tillfredsställelse kände hon det sjelf, och då Rudolph vid

duettens slut föreslog en annan sång, samtyckte hon glad.

Så hade under sång och musik vägen blifvit tillryggalagd och innan de

visste ordet af, låg slupen vid en liten stenlaggd brygga, i skuggan af

den tätt albevuxna stranden. Med ett jublande hurra stego de i land och

började en vandring i små grupper inåt skogen, som bestod af vackra,

lummiga björkar, aspar och rönnar, i hvilkas toppar vaktlar, bofinkar

och andra sångare slogo sina glada driller. Under utrop af beundran och

nöje trängde sällskapet längre fram i den vackra skogen. Äfven Elisabeth

kunde ej motstå naturens ljufhet, för hvilken hennes sinne öppnade sig,

och de mörka aningarna trädde i bakgrunden. Glad, som ett barn, sprang

hon med en af sina små vid hvardera handen bort från de andra; hon

skulle söka blommor åt dem. Alla sågo leende efter den unga modren, då

hon försvann mellan träden; endast Rudolph, som vid landstigningen

bjudit Virginia armen, blickade mörkt efter hennes lätta, flyende

gestalt. Efter några minuter kallade ett gladt rop de öfriga att följa

henne, och då de ifrigt trängde genom skogen, sågo de henne stå med

barnen på en stor öppen plats, omgifven af höga trän, mellan hvilkas

stammar vexte en oändlig mängd nyponbuskar, nu fulla af blommor, hvilka

spredo en balsamisk ånga öfver den jemna slätten.

”Se’n hvilken upptäckt jag gjort!” ropade Elisabeth emot de ur skogen

framträdande, ”passar ej denna vackra plan till en danssal i det gröna?”

Alla funno upptäckten förträfflig, en fiol framskaffades och någon af

herrarne spelade upp en munter polska. Alla skrattade, togo i ring och

svängde muntert om. Det var lif och glädje. Elisabeth dansade mest af

alla. Det fanns ingen, som hon ej svängt om med, utom Ferdinand, som vid

dansens början dragit sig undan och Rudolph, som sedan han dansat några

hvarf med Virginia, lemnade sällskapet och försvann, utan att någon gaf

akt derpå.

Utmattad och andtruten, lemnade Elisabeth efter en stund kretsen och

smög sig obemärkt inåt skogen. Hon ville hvila en stund och sedan ensam

njuta af naturens skönhet. Länge gick hon sagta framåt. Den milda luften

i skogen svalkade behagligt hennes hals och kinder och gjöt en ljuf frid

i hennes hjerta. Det blef henne så obeskrifligt godt att vara. Hon

tänkte med ömhet på sin make, sina barn och äfven till henne sjelf gick

hennes tankar; hon tänkte och hoppades, att det skulle bli bättre,

annorlunda än det nu var, bli åter som förr, se’n hon öfvervunnit en

känsla, som stod henne ständigt i vägen. Under dessa tankar hade hon

kommit så långt, att hon ej mera hörde musiken, ej heller de dansandes

larm. Stället, der hon stod, var så vackert, kort, mjukt gräs betäckte

marken och träden stodo tätt omkring med sina hvita stammar. En lust kom

öfver henne att hvila här en stund. Hon satte sig ned på den mjuka

gräsmattan; hatten och halsduken hade hon aflagt under dansen, således

satt hon nu med blottade skuldror och lockarne sagta gungande för

aftonvinden; en hög rodnad betäckte kinderna, och ögonen, glänsande af

nöje, dröjde med beundran vid naturens älskeliga föremål. En vaktel

började plötsligt sina driller i ett närastående träd. Förtjust lyssnade

Elisabeth till den lilla sångarn, då ett hastigt prassel i skogen

tvingade henne att se sig om. Bredvid stod Rudolph med mörk blick och

rynkad panna, betraktande henne. Lugn såg Elisabeth upp till den höga,

dystra gestalten och räckte honom vänligt handen. Han tryckte den lätt

och satte sig, qvarhållande densamma sagta vid hennes sida. De tego båda

en stund, under hvilken tid Rudolph forskande betraktade henne. Åter

uppsteg ångest i hennes hjerta, hon ville draga sin hand tillbaka och

fly, men han qvarhöll den och sade dystert:

”Lemna mig ej Elisabeth, innan du besvarat en fråga som jag vill göra

dig.”

”Och den lyder?” frågade Elisabeth knappt hörbart.

”Älskar du Ferdinand, din kusin?”

”Ack jo!” utropade Elisabeth med lättadt bröst.

”Jag talar ej om en kärlek, som också med ett annat namn kallas vänskap;

det är en sann, verklig kärlek jag menar. Är det med en sådan du älskar

honom?”

”Hvad menar du?” frågade Elisabeth häpen.

”Jag menar, om du älskar honom öfver allt och alla på jorden?” svarade

han häftigt.

Elisabeth bleknade, hon förstod hans ord, men sade intet, endast heta

tårar strömmade öfver hennes kinder. Rudolph varseblef dem och en hastig

ånger uppsteg i hans hjerta.

”Förlåt, förlåt, du goda!” utbrast han och kysste kärleksfullt hennes

händer och kläder; ”men om du visste, huru den vänlighet, du visat

honom, då du ej ens låtsat märka att jag fanns till, om du visste, huru

den plågat, marterat mig, så skulle du förlåta och förbarma dig öfver

din arme Rudolph.”

Med svaga händer sökte Elisabeth befria sig från hans häftiga kyssar,

som brände på hennes armar lik eld. ”Ni glömmer hvem jag är,” sade hon

sagta och drog sig rysande undan; men Rudolph följde henne.

”Nej jag har ej glömmt det!” utropade han eldigt, ”men det hindrar mig

ej att öfver allt på jorden älska och tillbe dig, du hulda, goda engel!

Och Elisabeth: är mitt hopp för djerft, om det säger, att också jag har

en plats i ditt hjerta?”

”Förbarma dig!” frampustade Elisabeth svagt och med dödsbleka kinder.

Hon vacklade och måste stöda sig mot ett nära stående träd.

”O, jag skall göra det, jag skall förbarma mig, se’n jag först fått

höra, om jag ej bedragit mig; säg blott: ”jag älskar dig!” och jag vill

lemna dig, eller, om du vill, bära dig på mina armar genom verlden.”

”Lemna mig!” bad hon med döende röst och drog sig rysande unnan den arm,

som ville omfatta henne. ”Tänk på Leonhard!”

Vid detta namn spratt Rudolph till, han bleknade och drog sig undan; men

snart närmade han sig åter. Hans väsen var förändradt, han var nu mild,

lugn och undergifven, och en tår glänste i hans manliga öga, då han

sade: ”tror du ej Elisabeth, att jag kämpat och stridit för att qväfva

den känsla, hvars bekännelse gått öfver mina läppar i denna stund af

svaghet? men den var starkare än jag, än min vilja, jag kunde ej, kan ej

besegra den. En hård strid har mitt hjerta kämpat mellan kärleken till

dig och Leonhard, men du har segrat, du har uppsväljt all min kärlek och

lemnat honom intet öfrigt. Arme, bedragne vän! O hvarföre skulle du

rädda din sällhets mördare? hvarföre lemnade du honom ej hjelplös i den

kalla, våta grafven? ty äfven Elisabeth älskar mig, det vet jag nu,

hennes tårar sade, att hon ej älskar den förhatlige Ferdinand, hvilket

jag fruktade.”

Han hade åter närmat sig Elisabeth och fattade hennes händer, dem han

ömt tryckte till sitt bröst, under det han kärleksfullt blickade i

hennes ögon, liksom sökte han sin dom i dem. Elisabeth darrade och

vacklade; det veka, bedjande uttrycket i hans ton och blick grep hennes

hjerta och gjorde det svagt. Hon lutade sig framåt och på hennes läppar

sväfvade redan den brottsliga bekännelsen, då hastigt en röst helt nära

nämnde hennes namn, och Ferdinand framträdde ur skogen. ”Min goda

genius,” hviskade det i Elisabeths hjerta vid hans åsyn, men Rudolph

vände sig bort med en tyst förbannelse. Lugn gick Ferdinand fram till

Elisabeth, tog hennes arm och sade, i det han förde henne bort:

”Jag har sökt dig länge, ty du saknas der borta; men om du vill, så

kunna vi promenera en stund, innan vi gå till de andra?”

Elisabeth förstod det grannlaga i hans förslag och hennes hjerta blef

varmt vid åsynen af så mycken godhet, men en okuflig blygsel förböd

henne att öppna sitt hjerta för honom. Stum gick hon vid hans sida en

stund, men då han skulle föra henne till de andra, gjorde hon sin hand

lös från hans och sade sagta och bedjande: ”låt mig gå! jag vill ej vara

med de andra.”

”Som du vill!” sade han kallt, ”jag skall då föra dig till ett ställe,

der du kan hvila ostörd.” Med dessa ord återtog han hennes arm och vände

sina steg inåt skogen.

Snart kommo de till en liten äng, bakom hvilken låg en åker och invid

denna ett litet torp, öfver hvars låga tak några stora, uråldriga lönnar

höjde sina lummiga kronor. Det hela såg så fridfullt ut, upplyst af den

nedgående solens sista strålar. Elisabeth längtade dit bort, att söka

hvila för sitt trötta hufvud. Då de kommo på den lilla gården, satt der

en ung flicka, mjölkande en ko, men då hon såg våra båda vandrare, steg

hon opp och helsade med en höflig nigning. På Ferdinands fråga svarade

hon, att hon var dotter på torpet, att hennes föräldrar rest till den

två mil derifrån belägna sockenkyrkan, för att i morgon bivista

gudstjensten och tillika helsa på en nära slägting i den nejden; men att

deras enkla stuga stod till tjenst och att ”frun” icke skulle bli störd

der, ty sjelf skulle hon (flickan) gå till byn för att tillbringa natten

vid lustelden. Ferdinand och Elisabeth följde således sin vägviserska.

Den unga bondflickan var redan klädd i sina helgdagskläder; en kort röd-

och grönrandig halfylle kjortel med en halftqvarters tvärskarf i fållen,

hvita bomullsstrumpor, svarta grofva, illa gjorda läderskor, ett

scharlakansrödt kamlots lifstycke, ett svart förkläde af samma tyg och

en upp till halsen gående, med långa ärmar försedd, snöhvit, såkallad

öfverdel, utgjorde hennes baldrägt.

Med hjertlig välmening, strålande i de ljusblå ögonen och ett vänligt

leende utbredt öfver det frodiga ansigtet, införde hon Elisabeth i den

lilla löfprydda stugan. Dess väggar, golf och tak voro svarta af rök,

men bänkar, bord, stolar och sängar hvita och skurade. På en liten hylla

stodo trädkärl och några fat af lera ordentligt uppstädade, friskt

doftande granris var strödt på golfvet, och i den toma spiseln och kring

väggarne voro stora löfqvistar stuckna. Allt hade ett högtidsklädt

utseende, som innerligen behagade Elisabeth. Hon såg sig med nöje

omkring.

”Vill du bli här?” frågade Ferdinand efter en stunds tystnad. En tacksam

handtryckning var hennes enda svar. Han lemnade stugan jemte den unga

flickan, och Elisabeth blef ensam. Då tryckte hon hårdt händerna mot

sitt hjerta och en flod af strida tårar rann öfver de bleka kinderna. ”O

min Gud!” suckade hon, ”har du då alldeles öfvergifvit mig? Har du

lemnat mig ensam i detta mörker att förgås? Förbarma dig, o!” Länge gret

hon så och bad, och den bittra oron uttömde hennes krafter, så att hon

utmattad inslumrade på den hårda och torftiga, men snygga bädden. Det

var ej en lugn vederqvickande sömn, som hon njöt, utan en orolig dvala,

under hvilken hon omsväfvades af mörka, hemska drömmar. Vid midnatt

spratt hon häftigt till och vaknade; hon hade drömt en gruflig dröm, i

hvilken hon tyckte sig från en strand se alla dem, hon älskade,

uppslukas af vågorna och omkomma, utan att hon förmådde frälsa dem. Då

hon vaknade stod ångestsvetten i hennes panna och hjertat klappade i

vild oro. Det var så qvaft derinne, hon behöfde luft. Hon gick till det

enda lilla fönster, som fanns i rummet, men det kunde ej öppnas. Klädd

som hon var, smög hon sig ut och gick till skogen, som mörk och dyster

reste sig invid torpet. Natten var varm och ljus som alltid i norden vid

denna tid, men en skir dimma låg dock utbredd öfver jorden och dagg

betäckte den grönskande marken. En sagta vind susade i de höga träden

och torkade mildt ångestsvetten från Elisabeths panna. Med ljudlösa steg

skred hon framåt, ej kännande huru daggen genomträngde hennes hår och

kläder. Hon hade intet mål, hon ville blott gå, gå bort från sig sjelf,

sina tankar och känslor. Skulle man kunna det, hvad vore icke lifvet då!

Men att timma efter timma förföljas af dem som ett spöke, att med hvarje

gång de återkomma, blott se dem mera starka, mera aggande, _detta_ är

lifvets skärseld, från hvilken få återvända luttrade.

Icke länge hade Elisabeth gått framåt i den täta skogen, då plöttsligt

en mörk gestalt stod framför henne. Hon studsade tillbaka och ville fly,

men den höga gestalten drog henne häftigt till sig, och en röst, den hon

kände väl, ack för väl, sade lugnt, men bestämdt:

”Du får ej gå! du måste höra och svara mig. Jag har ej derföre i flere

timmar irrat kring den plats, der du hvilade, att du så lätt skulle

undslippa mig.”

Elisabeth bäfvade och drog sig undan, hon hade ej styrka att fly, utan

nedföll ångestfullt knäböjande på den fugtiga marken. Med dyster blick

betraktade henne Rudolph med korslagda armar.

”Du kan ej fly mig mera,” sade han med ett slags triumf i tonen; ”du

vill, men kan ej, ty ditt hjerta är mitt, liksom mitt är ditt. Vi hafva

bytt hjertan, älskade, och kunna ej återbyta dem, utan att båda dö.

Hvarför strider du då emot, det är dock fåfängt, ty kärleken är starkare

än all vår vilja. Har jag ej stridit och kämpat? och hvad har jag

vunnit? Endast vissheten att min kärlek var starkare än viljan, än

lifvet. Ser du ej sjelf, att Gud ämnat oss åt hvarandra, då han nedlagt

i våra hjertan samma känslor och tankar? Streta ej då emot, utan säg

blott, att du älskar mig, och jag vill tåligt lägga mitt öde i dina

händer, och hvad du besluter, skall bli min lag.”

Han sjönk ned bredvid henne, och slöt henne i sina armar. Hon stridde ej

mera, ty hennes kraft var bruten. Med slutna ögon låg hon i hans armar,

med det bleka anletet gömdt mot hans bröst. Brinnande kyssar tryckte han

på hennes blottade skuldror och nämnde henne vid alla de ljufva namn,

kärleken eger; men hon sade intet. Då lade han henne sagta ned på gräset

igen och sade med vek röst:

”Frukta ej Elisabeth! Min kärlek, ehuru varm och evig, är ej denna låga,

som i otyglad häftighet förtär och förstör sitt eget föremål. Jag älskar

dig för högt, för rent, att någonsin glömma hvad jag är dig skyldig, jag

begär intet mer än vissheten att du älskar mig och hoppet att en dag få

ega dig helt. Är detta förmycket begärdt? kan jag ej behålla denna

tröst, detta hopp? Säg Elisabeth? Eller är jag bedragen? älskar du mig

ej?”

”Jo jag älskar dig!” hviskade hon svagt, ”jag kan ej motstå dig, men var

barmhertig och fordra ej mer. Är det ej nog, att bekännelsen om min

vanära gått öfver mina läppar?”

”Vanära!” sade han ömt tryckande henne till sitt bröst, ”det är ej

vanära att älska, Elisabeth, men det är att förnedra denna kärlek, om

den ej förblir skuldfri. Sörj ej derföre, utan lef, lef i hoppet på din

kärlek.”

I detta ögonblick prasslade det i skogen. Rudolph steg upp och flydde

och knappt hade han försvunnit, innan Ferdinand framträdde.

”Du här vid denna tid, i denna luft och så der klädd!” utropade han

ängsligt och upplyftade den orörliga Elisabeth. ”Hvarför lemnade du den

fristad jag beredde dig? Ack, detta kan bli din död!”

Hon sade intet, gjorde ingen rörelse, utan låg, som om hon redan varit

död. Med en känsla af obeskriflig bitterhet såg Ferdinand att något

förefallit; och Elisabeths goda engel hade kommit försent att rädda

henne undan hennes egen svaghet! Långsamt bar han henne tillbaka till

torpet och lade henne på den bädd, hon ej bordt lemna. Der föll hon

snart i dvala, ty den häftiga själsrörelsen hade uttömt kroppens

krafter, och då hon om morgonen vaknade, låg hon i häftig feberyra,

under hvilken hon talade förvirrade, obegripliga ord.

Ett kort kapittel om kärlek.

”Kärlek!” Du sagt det sannaste ord;

Ljufvaste skänk oss gifves på jord.

Alltid dess löften förblifva desamma.

Kärlek är fridens trognaste amma.

Smälte då de som förut varit tu,

Blott till ett hjerta uti detta nu!”

~Dahlgren.~

Veckor gingo förbi, innan Elisabeth förmådde lemna bädden, på hvilken

Ferdinand nedlade henne den olycksfulla natten. En häftig feber rasade i

hennes ådror. Ofta besökte henne Ferdinand och dröjde alltid i det

längsta vid hennes säng; men ändå oftare, ja nästan dageligen, kom

Rudolph till torpet, der han med den ömmaste kärlek sökte lugna hennes

själs oro. Hans hårda natur veknade i den oändligt älskades närvaro, och

med en moders ljufva omsorg var han uppmärksam på och uppfyllde hvarje

hennes önskan, innan den ännu funnit ord att uttrycka sig. Han läste

timtals för henne och försåg hvarje dag den lilla stugan med de

herrligaste blommor, och var outtröttlig i sina omsorger och sin

innerliga kärlek, som uppenbarade sig i hvarje blick och i sjelfva

röstens veka, melodiska klang. Leonhard kom också att besöka henne, men

mera sällan. Visst var han öm och kärleksfull mot sin maka, nu som

alltid, men en dysterhet och oro i hans väsen, som ej kunde döljas,

spred en viss köld i sjelfva hans ömhet, en köld som Elisabeth aldrig

förr varseblifvit hos honom, och det just nu, då han hade bordt vara

mera kärleksfull än någonsin, för att derigenom söka återkalla sin makas

flyende kärlek. Den onda genius, som stundom så fiendtligt inblandar sig

i menniskornas öden, hade äfven här sin hand med i spelet, denna hand,

som så afgörande ingriper i alla tragiska händelser. Med smärta, men

också med ett slags tillfredsställelse, varseblef Elisabeth denna sin

makes inbillade köld, den sårade, på samma gång den erbjöd ett

sken-försvar för hennes egen svaghet. Ack! hade Elisabeth vetat, att han

just då älskade henne högre än någonsin, att den lifliga oro, som ofta

sväfvade på hans panna, uppstod för hennes skuld, vid tanken på hennes

och barnens framtid; — då hade hon gråtit bittra tårar och med ånger

vändt om till sin pligt, som hon stod i begrepp att öfvergifva.

Med mera uppmärksamhet lyssnade Elisabeth således till de

tröstegrunder, Rudolph framställde, och allt som hon tillfrisknade,

blef hon lugnare, men ack, det var en bedräglig frid! den rätta hade

hon förverkat, den hade flytt, då hon afvek från sin pligt. Med djup

smärta kände hon, att hon ej mera var skuldfri, och denna känsla spred

ett stilla vemod öfver hela hennes väsen och gjorde henne mycket

ödmjuk. Genom mildhet och godhet ville hon försona, hvad hon brutit.

Och Rudolph, var han lycklig? Nej! med djup grämelse såg han den tysta

smärta och de samvetsförebråelser, för hvilka hon var ett rof och

hvilka gjorde henne ännu dyrbarare för hans hjerta. Genom outsäglig

kärlek sökte han försona henne med sig sjelf och det lyckades, ehuru

blott stundtals.

När hon kände sig tillräckligt återställd, flyttade hon till sitt hem

igen. Det var icke mer samma fridens boning som under de första åren af

hennes giftermål. De tysta murarne tycktes ständigt förebrå henne genom

minnet af sälla dar och all den kärlek de varit vittne till. Hon

vantrifdes hemma, och ute fann hon ingen ro och glädje. Lik en osalig

ande flydde lugnet hennes oroliga hjerta, ehuru hon ifrigt sökte det ute

i verldens stoj, i böcker, i musik, i natur och konst. Endast vid åsynen

af sina barn och vid deras ömma smekningar återvände friden för ett

flyktigt ögonblick i hennes själ; men dessa stunder voro hastigt

öfvergående, ty ofta inbillade hon sig läsa i sjelfva de spädas ögon en

förebråelse emot sig. Med oro såg Leonhard den förvandling hans älskade

maka undergått, men, långt ifrån att ana orsaken dertill, trodde han den

vara en följd af sjukdomen och var ifrig att söka bot derför i nöjen och

förströelser. Men som han sällan sjelf kunde delta i dem, bad han med

värma Rudolph att i sitt ställe beledsaga Elisabeth till alla de

lustbarheter de goda ... boerna tillställde för att öda tiden, så lång

och dock så kort, så flygtig. Vid detta förslag rodnade Rudolph

omärkligt och med en djup känsla af bitterhet emot sig sjelf, vände han

sig bort från den redlige, intet svek anande vännen; men frestelsen var

för stark, han kunde ej försaka sällheten att fritt få nalkas Elisabeth

och vistas i hennes grannskap. Sällan kom han dock ensam, utan oftast

förmådde han Virginia att göra honom sällskap till den, som numera var

det käraste han egde på jorden. Alltid uppmärksam, visade han sig dock

endast vänlig mot henne, då han deremot för Virginia låtsade en ömhet

och värma, vida större, ehuru han i sjelfva verket kände en varm

tillgifvenhet äfven för den unga flickan, som var så kärleksfull emot

hans älskade Elisabeth. Men hon missförstod honom, och hvad som var

tacksamhet tolkade hon för kärlek.

Nöjenas flygtiga rus.

”Svara, svara på mitt ögas fråga!

Se ej, fly ej bort ifrån din vän.

Hvarför ständigt gäckas med min plåga?

Ack det var ju du som skapat den.

Du har jagat friden ur mitt hjerta;

Nej, förlåt! du blott dess dvala stört.

Höjd af vällust är nu höjd af smärta:

Så i bojor du mitt sinne fört.”

~Lindblad.~

Dagar, veckor, månader kommo och gingo och Elisabeth förblef allt den

samma, lika sluten, kall och dyster som hon varit alltsen sin sjukdom.

Med förundran och oro varseblefvo alla hennes vänner denna sorgliga

förvandling, den de tillskrefvo kroppsliga orsaker, och som de genom

hvarjehanda små förlustelser sökte häfva. Men Elisabeths fullkomliga

likgiltighet för allt utom henne, satte en damm för hvarje sträfvande

att förströ henne. Leonhard såg det med smärta; det gjorde honom ondt,

då han betraktade hennes aftynade gestalt, hennes bleka kinder och den

matta, isiga blicken ur de fordom så strålande, högblå ögonen, nu

omgifna af en med hvarje dag allt mörkare skugga; men han lefde dock i

hoppet att snart se henne återställd. Hysande denna tröstande tanka och

af naturen, ehuru god och glad, dock saknande förmågan att _visa_

deltagande för andras lidande — en förmåga som, ehuru ofta ytlig, dock

eger förtjensten att tillvinna sin egare kärlek och tillgifvenhet —,

dessutom upptagen, som det tycktes, af vigtiga affärer, som tog hela

hans tid i anspråk, öfverlemnade Leonhard sin maka att ensam kämpa ut

denna, som han trodde, kroppsliga strid öfvertygad att detta var det

bästa han kunde göra. Elisabeth deremot läste endast likgiltighet och

kallnad kärlek i detta granlaga uppförande och blef derigenom mera

dyster och sluten. Virginia åter bygde stora förhoppningar på den snart

instundande julens nöjen och den förändring de skulle åstadkomma på

hennes älskade väns förstörda lynne och glädlighet. Endast Ferdinand och

Rudolph kände båda den rätta orsaken till Elisabeths tysta lidande, men

med huru olika känslor betraktade de den ej! Ferdinand såg med hemlig

glädje den förvandling hon undergått och, ehuru det smärtade honom att

hon led, bygde han just på detta lidande hoppet att en dag se denna för

hans hjerta så kära varelse räddad undan förderfvet. Rudolph åter såg

med djup grämelse hennes ånger och, fastän han älskade henne högre just

för hennes renhets skull, sårade det dock djupt hans stolhet att se all

den innerliga kärlek, han slösade på henne, sålunda utgöra en källa till

förökadt lidande, från hvilket han med sitt hjertblod velat köpa henne

fri, om det stått i hans förmåga. Denna hemligt gnagande känsla verkade

hos honom en stor bitterhet emot alla, utom mot Elisabeth, och gjorde

honom mera dyster än förr. Emot Leonhard blef han allt mera kall, ehuru

hvarken frånstötande eller ovänlig; tvertom röjdes ett slags, aldrig

förr synbar, ödmjukhet i hans väsen, men också endast mot honom; mot

alla andra var han mera stolt än någonsin.

”Du är så blek och sorgsen Elisabeth!” sade Virginia en dag litet före

jul vid ett besök hos väninnan. ”Är du sjuk!”

”Ja,” svarade Elisabeth entonigt.

”Aldrig får man mera höra andra ord än ja eller nej! Det är för

bedröfligt! jag tror du glömmt alla andra,” tillade Virginia halft

leende, halft gråtande. ”Det vore också ej under, om du skulle bli

ohjelpligt sjuk att sitta så här ständigt inne och ensam, öfverlemnad åt

Gud vet hvilka funderingar. Nej! slå du alla onödiga grubblerier ur

hågen och kom ut till oss andra såsom förr. Vet du! annandag jul blir

det stor bal hos R..s och du måste låfva mig att komma dit; det skall

just muntra upp dig litet.”

”Det tror jag ej,” sade Elisabeth med en suck.

”Men jag tror det, och du måste komma!” inföll Virginia ifrigt. ”Om du

ej vill bedröfva mig så kommer du ju?” tillade hon i en bedjande,

smekande ton.

”Hvad gör jag der? Hvarken jag sjelf eller andra ha glädje deraf.”

”Men mig skulle det gläda; vill du ingenting göra för mitt nöje?”

”Du har nog roligt utan mig. Nej Virginia, gå du till de glada och

lyckliga, du passar för dem. För mig finnes ingen glädje, ingen lycka

mer,” tillade hon liksom talande för sig sjelf.

”Säg icke så!” bad Virginia häpen och med tårar. ”Du bedrar dig;

hvarföre skulle du ej vara lika lycklig nu som förr?”

Elisabeth teg och Virginia fortfor ömt: ”Låt ej dessa mörka tankar få

makt med dig; bekämpa dem så vida du förmår, och låt mig ej be

förgäfves, utan kom med på balen till R..s; du får se att det gör dig

godt.”

Elisabeth gaf slutligen efter och låfvade komma, och Virginia gick bort

glad och triumferande; hon hoppades det bästa af sin plan. Med dysterhet

såg Elisabeth julen nalkas, hon hade ej tänkt på några gåfvor åt de

sina; det var första gången hon glömde dem. Hvilken glad, hvilken

herrlig fest är ej julen i en lycklig familj! Huru firar ej den

samvetsfriske med förtjusning denna stora högtid, trons och hoppets

jubelfest på jorden! Och den sorgsna, den bedröfvade finner tröst och ro

vid tanken på Honom, hvars minne, hvars ankomst man firar. Blott den

skuldbelastade, hvars samvete svider vid minnet af villor och synd, för

den är julen ej en återlösningens fest, utan med bäfvan ser han deri

endast domarens ankomst förkunnad. Men äfven han bör glädja sig och med

tro och hopp fly till nåden, som Han medför, den goda Förbarmaren, och

ej med räddhåga gömma sig undan Herrens kallande röst. Elisabeths hjerta

var i detta sednare tillstånd och således medförde julen ingen fröjd

till henne. Hon var sorgsen och dyster och för första gången i sitt lif

kände hon ingen glädje af julen, utan rena motsatsen, ty hon mindes med

bitterhet, huru det varit förr, och tänkte huru det äfven nu kunnat vara

annorlunda. Leonhard såg med djup bedröfvelse, huru föga glädje hon

kände för alla de vackra och till en del rätt dyrbara julklappar, han

gaf henne, och huru hon, som alltid förr haft en mängd af dem till alla

sina kära, nu icke tänkt på en enda. Barnen, saknande sitt vanliga

julträd och julbocken, voro bedröfvade. Det var en ängslig jul.

Annandag jul inföll. Med dyster motvilja beredde sig Elisabeth till

balen. Hon hade ingen lust och tvekade att uppfylla sitt gifna löfte.

Likväl fann henne Virginia klädd, då hon kom om aftonen för att afhemta

henne.

”Jag tror det dock är bäst att jag blir hemma,” sade Elisabeth till svar

på Virginias uppmaning att laga sig färdig till afresa.

”Och hvarföre det, nu då du är klädd och i ordning?” frågade Virginia

häpen.

”Hvad gör jag der då?”

”Det som jag och alla andra; dansar, skrattar åt andra och ser dem

skratta åt mig, anmärker hvad som förtjenar anmärkas, och, med ett ord,

roar mig huru jag vill och kan.”

”Men detta roar mig ej!” inföll Elisabeth buttert. ”Det är då bäst att

jag blir hemma.”

”Nej det får du icke. Kom ihåg det löfte du gaf mig helt nyligen; det

skall du ej få ouppfylldt igen. Icke sannt,” ropade hon till den

inträdande Leonhard, ”måste ej Elisabeth komma med till R..s som hon

låfvat oss?”

”Icke måste hon,” svarade han mildt med en bedjande blick på sin maka,

”men om hon gjorde det, skulle jag vara tacksam derför.”

”Hör du Elisabeth!” utropade Virginia skrattande, ”du kan ej ha hjerta

att motstå en sådan bön, utan måste komma, är det ej så?”

Elisabeth sade intet, men lemnade rummet. Snart återvände hon

färdigklädd och bad de andra komma. Lätt svepande pelskappan om sitt

lidande bröst, satte hon sig jemte Virginia i kurslädan och Leonhard

körde. En mängd gäster voro redan samlade, då de anlände, och vid

Elisabeths inträde i salongen flög en hviskning genom de spridda

grupperna af herrar och damer: ”Min Gud hvad fru Lindmark är blek! Hvad

hon blifvit mager! Och hennes toilett se’n! Hvar är nu den smak och

eleganse, som alltid förr röjt sig i hennes klädsel? Visst är hon också

nu prägtig i sin svarta sidensargeklädning och den hvita blonderschalen;

men huru passar svart och hvitt för en, som ej har sorg? Aldrig hade hon

förr klädt sig så. Och den beprisade skönheten då! Har den någonsin

funnits, så är den nu ohjelpligt förbi.”

”Ändå fördunklar hon äfven nu alla andra skönheter i ....” sade en ung

man, leende åt den unga flickans ifver, som yttrat de sista orden.

”Det är sannt! ni är också en af dem, som beundrat denna förtrollerska,

hvilken dock enligt min smak ej förtjenar en hundradedel af allt det

grufliga beröm, man slösat på henne. Jag säger med flit slösat, ty

dermed är det sannolikt slut numera.” Dessa ord sades med hemlig triumf

af den ofvannämnda unga damen.

”Och hvarföre det?” frågade Elisabeths försvarare allvarsamt. ”Enligt

min smak åter har fru Lindmark, långt ifrån att förlora, vunnit hvad

utseendet beträffar, ty denna genomskinliga blekhet ger blott ett

luftigare uttryck åt hennes sylfidiska gestalt.”

Detta korta samtal hade blifvit hållet helt nära Rudolph och ej ett ord

hade undgått hans öra. Hans hjerta talade högt samma språk, som den

andres tunga, och dock uppsteg också en smula bitterhet på samma gång

vid åsynen af Elisabeths djupa blekhet och den sorgedrägt hon bar. Han

kände för väl orsaken till båda och den grämde honom, på samma gång den

uppväckte ett slags despotiskt beslut hos honom.

Virginia hade satt sig bredvid Elisabeth, men snart kommo vänner och

bekanta, som lockade henne med sig på promenad i de andra rummen.

Elisabeth satt ensam qvar. Dock kommo också till henne bekanta, som med

ytligt deltagande gjorde sig underrättade om hennes helsa, ”som såg för

skral ut!” Äfven en hop unga herrar närmade sig henne, ifrigt bedjande

om första, andra, tredje och fjerde danserna; men utan all framgång, ty

Elisabeth förklarade bestämdt att hon ej ville dansa. Till de beklagande

och frågande fruarna åter sade hon kort: ”att hon ej mått illa, att

hennes helsa var fullkomligt bra,” och dessa trumpna svar hade till

följe att hon snart blef lemnad i ro, det enda hon önskade.

”Aldrig såg jag maken!” utropade fru A... ”Hvad tror hon sig vara för

ett underdjur?”

”Om man sålunda lönas för sitt deltagande, så är det mycket bättre att

ej visa något alls,” sade fru B.. förtrytsamt.

”Och hon säger, att hon ej varit sjuk?!” inföll fru C. ”Då måste hon

vara olycklig i sitt partie. Nå nå! man kan också ej annat förmoda,”

tillade den goda frun hemlighetsfullt, ”ty som salig Lengrenskan säger:

”hastig ända

plägar hända

på den eld, som tänds i krut!”

”Hvad i all verlden! är det slut nu med deras inbördes kärlek?” frågade

fru D... nyfiket.

”Ja, tyvärr är det så!” sade fru C. med en suck, ”och hvad värre är ändå

...... men man skall ej sätta tro till alla rykten.”

”Rykten, hvad är det för rykten?” frågade med största ifver alla fruarna

på engång.

”Kors vet ni inte det?” sade den tillfrågade helt stolt öfver att vara

ensam egarinna af den stora hemligheten.

”Nej nej! ack berätta för all del söta Marie!” bådo alla.

”Det är kanske ej rätt att göra det,” sade med menlös och tvekande ton

den berättande, ”och kanske är det ej sannt heller, ni vet alla att

tjenstefolk ljuga gerna på sitt herrskap; men efter jag så fullkomligt

kan lita på er tystnad, mina vänner, skall jag berätta er hvad jag hört

af min huspiga, som åter hört det af Lindmarks köksa, som är hennes

syster; men I måsten först låfva mig att ej tala om det för någon.”

”Bevars! huru skulle det komma i fråga? hvem ville väl förråda en

hemlighet? det var ju ej tänkbart.”

Efter dessa högtidliga försäkringar började den goda fru C. att i

största hemlighet framhviska, hvad hon hemtat ur den uppgifna, pålitliga

källan, men gjorde sig ej samvete af att tillägga eller fråntaga några

små omständigheter, för att förbättra historien. Med långt framsträckta

hufvuden lyssnade de andra fruarna med häpenhet, och utan att betvifla

ett ord, till den vidunderliga berättelsen om Elisabeths kärlek till

både Rudolph och Ferdinand, med alla dithörande detaljer, som bevisade

att hennes förhållande till dem båda var i högsta grad brottsligt och

afskyvärdt; äfven visste den goda frun förtälja om Leonhards sorg öfver

sin fallna maka, hvars otroheter han alltför väl kände, ehuru han ej

låtsade se dem. Allt detta blef på det förskräckligaste sammanrördt af

den kunskapsrika frun och troddes som en osvikelig sanning af de andra,

som ännu samma afton, hvar på sitt håll, berättade saken med tillbörliga

tillägg, så att inom mindre än en vecka, kände hela staden Elisabeths

olyckliga och, som hon trodde, väl bevarade hemlighet, ehuru så grufligt

vanställd, att den ej liknade sanningen mera än en stjerna liknar månan.

Under denna hemlighetsfulla berättelse satt det olyckliga föremålet

derför helt kall och sluten, icke anande hvad som tilldrog sig omkring

henne. Men sednare på aftonen, se’n hon tvungit sig att se på dansen, i

hvilken hon ej deltog och som plågade henne, steg hon upp och lemnade

den folkuppfyllda salongen. Obemärkt gick hon genom flere rum, der äldre

herrar och fruar sutto vid spelborden, och kom så sluteligen i ett helt

mörkt kabinett, hvars enda upplysning bestod af de ovissa strålar, som

fullmånan lät falla in genom ett utanför fönstret stående träds löflösa

grenar. Luften i detta rum var frisk och sval, i jemförelse med den i de

andra öfverfyllda rummen, och blott som ett fjerran sus hördes hit

musiken och skrålet ur danssalen. Sedan hon öfvertygat sig, att här

ingen fanns, kastade sig Elisabeth på en liten soffa vid fönstret, gömde

hufvudet i sina händer och utbrast i djupa snyftningar.

Länge satt hon så, då hastigt en mörk skugga skymde ljusningen från den

öppna dörrn och en hög gestalt trädde fram till soffan. Det var Rudolph.

Med dyster blick och korslagda armar betraktade han stum några minuter

den svartklädda, af det dallrande månskenet belysta, bleka gestalten,

som vid hans åsyn rest sig häftigt darrande. Slutligen sade han med dof

röst:

”Hvarföre darrar och bäfvar du så? Hvad är det du fruktar?”