"Säg genast edert vilkor, och om det är utförbart går jag genast in
derpå."
"Ja visst är det utförbart, annars hade jag väl ej framställt det",
svarade munken lifligt. "Att ni utverkar friheten åt mig."
Ernst Odowalsky funderade en stund. Derpå sade han:
"Detta är helt enkelt omöjligt."
"Och hvarför det?" sporde pater Clemens nedstämd.
"Derför att ryttmästaren anser er för en spion och har beslutit att
förvara er till dess den svenske öfverbefälhafvaren kommer hit."
Slottsfogden hade ända hittills ej blandat sig i talet. Medan hans
husbonde och pater Clemens utbytte sina tankar hade räfskinnet
utfunderat sin egen plan. Han sade för den skull:
"Men, det är ju ej omöjligt att han kan fly undan."
Vid detta svar rusade Ernst Odowalsky upp med glädjen tydligt afspeglad
i sina anletsdrag.
"Hvem har ingifvit dig denna präktiga tanke", utbrast han raskt.
"Åh, herre, man kallar mig ju räfskinnet", svarade slottsfogden och
skrattade. "Och jag ska' nog försöka att göra skäl för det namnet",
fortfor han ännu skrattande.
"Ja, gör du det, då ska' du få en större belöning än du anar. Du vet ju
hvem jag menar?"
"Ja, herre... fördömda hosta, som ibland ansätter mig på det här
sättet... det är ju Arnold Mayers vackra sondotter... nej nu tror jag
rakt att jag qväfs. Uh, puh... gif mig en dryck vatten!"
"Det är ju svårt att ha en sådan der hosta", inföll pater Clemens till
sitt yttre temligen likgiltig. "Jag brukar också ibland lida deraf men
inte så svårt som er slottsfogde."
Hostan gaf slutligen med sig, och då fortfor Ernst Odowalsky enträget:
"Men det du gör, det måste du göra snart, kom ihåg det, Fuchs."
"Var lugn, herre. Redan i morgon natt ska' hon vara hos er på
Miltnitz."
"Nej, för himlens skull, för henne ej hit. Nog finnes det aflägsna byar
dit man kan..."
"Nu har jag det", afbröt pater Clemens och knäppte med fingrarne. "Nu
har jag det!"
"Ni vill väl inte föra henne till ett kloster heller", utbrast
Odowalsky och ryggade tillbaka.
"Nej, derpå kan ni vara säker. Långt inne i skogen, söder om slottet,
har jag upptäckt en liten koja, bebodd af en vedhuggare och hans
hustru. För guld ska' de nog taga emot flickan. Var bara lugn", fortfor
munken under det han lutade sig ned mot golfvet och upptog ett litet
papper, "jag svarar för att det ska' gå bra."
Utan att yttra ett ord gick Ernst Odowalsky fram till ett litet invid
sängen stående rikt inlagdt skrin, tog derifrån en rulle dukater och
lade den i munkens hand.
"Se der", sade han, "det räcker nog en god stund."
"Åh, det är mer än tillräckligt", svarade slottsfogden och betraktade
girigt dukatrullen.
"Den, som du kommer att få om du uträttar ärendet till min belåtenhet,
blir dubbelt så stor", utbrast Ernst Odowalsky, vänd till slottsfogden.
"Men nu är det på tiden att ni, pater Clemens, återvänder till edert
fängelse. Det skulle bli ett obehagligt streck i vår räkning om det
upptäcktes att ni lemnat det samma."
Då slottsfogden och munken ville aflägsna sig samma väg som de kommit,
hejdades de af Odowalsky.
"Gå genom lönngången", sade han och räckte slottsfogden en nyckel. "Du
hittar vägen. Det anar mig att de svenske knektarne smyga omkring ute i
gångarne, och då vore allt förloradt."
Då morgonsolen lyste in genom de små korridorfönstren, föllo hennes
strålar på korporal Styfs i sömnen nickande hufvud. Den gamle knekten
hade förgäfves kämpat mot denne farlige fiende.
Arg och rasande sprang han upp.
"Tänk om någon af posterne sett mig", utbrast han för sig sjelf. "Jo,
det skulle vara vackert! Jag blir då till ett åtlöje för alla!"
Korporal Styf hade icke oroat sig utan skäl. En af ryttarne hade i
daggryningen varseblifvit den gamle knekten der han satt och nickade.
Historien kom snart ut bland manskapet, och alla undrade storligen hvad
Styf hade att göra i nichen. Äfven Fredrik Dahlspets fick snart kunskap
derom och frågade korporalen om ryktet var sant.
"Ja", svarade Nisse Styf, ty han kunde aldrig säga en osanning.
"Det var en besynnerlig sofplats", inföll ryttmästaren skrattande. "Jag
gissar också att den var mindre beqväm."
För att med ens göra slut på det löje, som skulle förfölja honom kanske
en längre tid, omtalade derpå korporalen orsaken till sitt vistande i
nichen.
Ryttmästaren hörde uppmärksamt på den gamles berättelse. När den var
slut sporde han:
"Kände du igen vandringsmannen?"
"Ja, nog tyckte jag att det var slottsfogden och den fängslade munken."
"Det ska' vi snart öfvertyga oss om", svarade Fredrik Dahlspets. Derpå
befallde han korporalen att följa sig och skyndade ned till
augustinermunkens fängelse.
"Nå", sade han då han återvände från fängelset, "ser du nu att din syn
bedragit dig. Munken är ju qvar."
"Ja, det var det besynnerligaste jag varit med om", inföll Styf och
gned sig i pannan. "Det var kanske bara satans funder alltsammans."
Ryttmästaren föresatte sig likväl att så fort som möjligt spörja
Odowalsky om denna sak. När han träffade slottsherren gjorde han det
också, men erhöll detta lugnt afgifna svar:
"Den gamle korporalen har drömt, det är säkert. Hur skulle munken kunna
lemna sitt fängelse då vi ha' nycklarne både till dörren och till
jernbommen."
Öfvertygad om att Nisse Styf sett i syne lemnade Fredrik Dahlspets
Odowalskys rum.
* * * * *
Då slottsfogden och augustinermunken kommo ut från den smala lönngång,
som från andra sidan ledde ned till fängelsehålarne, stannade den först
nämnde och sade:
"Vördige fader, vi ha ej ännu så brådtom. Jag skulle vilja tala några
ord med er om det tillätes."
"Gerna", svarade munken, "men här är väl inte rätta platsen."
"Nej, men här", inföll räfskinnet och stötte upp en liten sidodörr. En
kall och fuktig atmosfer slog emot de båda männen. Fuchs framtog genast
sin blindlykta och gjorde tecken åt fader Clemens att stiga in.
Men när denne tvekade sade slottsfogden med öfvertygande stämma:
"Det är alls inte farligt der inne fastän der är kallt och otrefligt.
Vi behöfva ej heller vistas der så länge."
"Gå du förut, min son", uppmanade pater Clemens. "Jag kommer straxt
efter."
Slottsfogden steg in och placerade den lilla lyktan, hvars sken nätt
och jemt kunde upplysa rummet, på ett vid främre väggen stående bord.
Sedan munken derefter också inkommit stängde Fuchs varsamt dörren och
gaf pater Clemens ett tecken att taga plats, på stenbänken vid bordet.
"Ni må tro", sade han derefter, "att detta rum har sin intressanta
historia."
"Jaså", svarade augustinermunken kort och godt.
Utan att låtsa om detta korta och föga uppmuntrande svar fortsatte
slottsfogden:
"En af min nuvarande husbondes förfäder, hvilken känner jag dock icke,
var en mäkta lärd herre, som stod i stor gunst hos kejsaren. Han
önskade dock helst att vara ensam och drog sig för den skull undan hit
ned i detta rum, der han både sof och studerade. Derjemte befallde han
alla sine tjenare att säga att han var bortrest då någon kom och sökte
honom. Och det förunderligaste är att tjenarne trodde det."
"Hur så", menade pater Clemens nyfiken.
"Jo, den besynnerlige kärren gick tillväga på så sätt att han verkligen
reste i öppen vagn ifrån slottet. Utkommen, i skogen lemnade han den
och återvände i hemlighet till slottet genom en lönngång, som leder
hit, och genom hvilken det också ska' lyckas oss att fly undan. Hans
ende förtrogne voro kusken och den gamle trotjenaren. De buro derefter
genom samma lönngång, som vi nyligen kommit, mat och dryck till honom
och detta ibland under flere veckors tid."
"Det var en besynnerlig gubbe", utbrast pater Clemens, "men inte ser
jag till någon lönngång ut i det fria."
"Jaså, inte! Se nu då", utbrast räfskinnet och tryckte på en knapp i
väggen.
Genast vände sig ett par släthuggna stenar ljudlöst inåt, och mynningen
af en kolmörk gång blef synlig.
"Är den lång?" sporde pater Clemens eftersinnande.
"Ah nej, knappt mer än tio alnar."
"Godt. Då ska' det nog inte bli svårt att tillryggalägga den, tror jag.
Men säg mig hur du fått reda på historien och gången."
"Genom den gamle trotjenaren, som lefde till dess han blef något öfver
hundra år gammal. På sin dödsbädd omtalade han allt för mig och min
nuvarande husbonde."
"Än kusken då? Är du säker på att ej också han omtalat förhållandet, så
att flere veta det?"
"Ja, fullkomligt säker. Den sista veckan som gamle Odowalsky lefde blef
kusken sjuk och dog tre dagar före sin husbonde."
"Nå, då ska' jag således vara fri i morgon natt", utbrast pater Clemens
och gnuggade förnöjd händerne. "Må himmelens förbannelse träffa de..."
Han stannade förlägen midt i talet då han kom att tänka på att han
framför sig hade en af dem, öfver hvilkas hufvud han ämnade utslunga
sin förbannelse.
Men huru förvånad blef han icke då han hörde slottsfogden infalla:
"De protestantiske kättarne menar ni, fromme fader. Ja, måtte de bli
förbannade i evighet. Ni ser på mig som om ni trodde att jag skämtar
med hvad jag säger. Nej, ni ska' veta, fromme fader, att jag i
hemlighet är tillgifven den katolska läran."
Munken hoppade ordentligt till då han utbrast:
"Nå, himmelen vare låfvad att jag ändteligen träffat på _en_ hederlig
menniska i detta ulfvabo. Hur länge har du varit katolik, min son?"
"Ända sedan min födsel, fromme fader, och nu är jag fyratiotre år och
några månader. Men omständigheter, hvilka jag nu ej har tid att omtala,
ha gjort att jag varit tvungen att taga tjenst hos kättarne. Det har
dock alltid lyckats mig att föra dem bakom ljuset, så att de ingen enda
dag anat att jag hycklat och nu har..."
"Gud välsigne dig, min son", afbröt pater Clemens salvelsefullt och
lade sina händer på räfskinnets hufvud. "Du har gjort en Gudi behaglig
gerning och får nog en gång lönen derför. Men, är det nu inte tid att
återvända till fängelset innan de svenske hundarne upptäcka
förhållandet?"
"Genast, fromme fader", svarade slottsfogden, "men först ett par ord om
ni tillåter."
"Tala, min son."
"Nå, mottag då en bekännelse. Den flicka, som min husbonde vill att vi
gemensamt ska' röfva bort, har jag också ett godt öga till. Ja, jag
älskar henne ända till ursinne", fortfor han och stampade i golfvet.
"Ska' jag nu nödgas se henne i min husbondes armar, då blir jag galen."
"Var lugn, min son", inföll pater Clemens under det hans mörka ögon
glimmade en sällsam eld. "Din husbonde är vår trosfiende, och mot
dylika är det vår pligt att göra så mycket ondt vi kunna. Jag gifver
dig härmed absolution för hvad du ärnar begå mot honom."
Ett glädjerop var nära att undslippa räfskinnets läppar.
"Nå, då ska' hon allt raka din näsa förbi", utbrast slottsfogden och
knöt händerne våldsamt. "Men hvart ska' vi föra henne? Till den gamle
vedhuggaren, såsom vi nämnde?"
"Det går inte an efter hvad som nu passerat", svarade pater Clemens.
"Odowalsky ska' då lätt finna henne der, och detta går ju ej in i din
plan, min son?"
"Nej, för den heliga jungfruns skull, inte dit! Inte dit!" ropade
slottsfogden och slog afvärjande framför sig med händerne.
"Nå då föra vi henne till Prag. Der ska' det inte bli svårt att dölja
henne."
"Jag har ingen enda bekant der", svarade räfskinnet. "Jo, låt se! Jag
har verkligen en bekant der, men nu är olyckan den, att jag alls inte
vet hvar han bor."
"Åh, den saken reder sig nog", inföll pater Clemens. "Men nu har jag
verkligen ingen tid mer att att vänta. Vid midnatt i morgon således."
"Ja."
De båda männen fortsatte derefter vägen ännu djupare ned till munkens
fängelse. Med ängsliga blickar undersökte slottsfogden derefter golfvet
både inom och utanför det lilla rummet för att se om spår efter
besökande voro synliga.
"Nej", utbrast han slutligen med förnöjelse, "ingen har varit här under
vår frånvaro."
"Godt, då kunna vi vara lugna", sade augustinermunken i det en djup
suck af lättnad undslapp hans bröst.
Några minuter derefter satt han ånyo inlåst i sitt fängelse. Räfskinnet
hade lagt för jernbommen och omsorgsfullt låst till med de nycklar, som
han fått af Odowalsky, ty denne hade för längesedan låtit en vid tiden
för denna berättelse afliden smed förfärdiga dubbla exemplar till alla
dörrar i slottet.
Då slottsfogden skyndade samma väg till Odowalskys rum som han kommit
derifrån gnuggade han förnöjd händerne under det han tänkte för sig
sjelf:
"Ändteligen står jag vid mina önskningars mål. Ah, Minnchen! Länge har
du gäckat mig, men snart ska' du hvila i mina armar! Men", fortfor han
i sin tankegång efter några minuters eftersinnande, "hvad ska' vi göra
med gamle Arnold Mayer om han sätter sig till motvärn? Bah, för den
saken blir det alltid någon råd!"
Sedan han öfverlemnat sin rapport till Odowalsky skyndade han ned till
sin bostad för att vidtaga de mått och steg, som voro af nöden i och
för flykten. Dertill hörde i främsta rummet vapen. Slottsfogden hade en
ganska stor samling deraf och var äfven väl förfaren i att handtera
dem.
6.
Då Minnchen hemkom rusade hon hufvudstupa in i stugan liksom hade hon
ännu varit förföljd af Odowalskys ilskne hund.
"Store Gud så du ser ut, mitt barn", utropade Arnold Mayer och sprang
upp från stolen. "Hvad har händt?"
"Oh, om ni visste i hvilken dödlig ångest jag varit", svarade den unga
flickan och sjönk till hälften medvetslös ned på soffan.
Arnold hemtade genast vatten och badade dermed Minnchens tinningar.
Inom kort återkom den unga flickan till fullkomligt medvetande igen.
Hon reste sig upp, for några ögonblick med händerne öfver pannan och
sade derefter:
"Ja, farfar; aldrig förut har jag varit i en mera dödlig ångest och i
en större fara. Det hade lätt kunnat hända att du aldrig mera hade fått
återse mig."
Och vid dessa ord slog hon sina armar kring farfadrens hals, och en
ström af tårar lättade hennes bröst.
"Men, så tala då, kära barn", uppmanade Arnold Mayer. "Du vet inte hur
orolig du gör mig."
Sedan Minnchen ännu några ögonblick hemtat sig omtalade hon sitt möte
med Odowalsky, hvad han sagt henne och slutet på deras samtal.
"En sådan skurk", utropade Arnold Mayer gnisslande med tänderne. "Om
jag hade honom här, skulle jag mala sönder honom till gryn."
"Ja, det var ett förfärligt ögonblick då Nero låg öfver mig", svarade
den unga flickan. "Jag trodde bestämdt att min sista stund var kommen."
"Och husbonden gjorde ej miner af att locka hunden till sig?"
"Nej! Han betraktade mig i stället med så vilda och hånfulla blickar,
att jag... ja, jag kan ej säga hvad jag kände i dessa förfärliga
ögonblick."
"Stackars min lilla flicka", sade Arnold Mayer och lade den ännu
darrande sondottrens täcka hufvud vid sitt bröst, samt smekte hennes
kinder och lockar. "Men du ser nu att det är sant hvad jag alltid
sagt."
"Hvad då, farfar?" sporde Minnchen och blickade den gamle
förtroendefullt i ögonen.
"Att Gud alltid håller sin allmaktshand beskyddande öfver dem, som
städse vandra rätta vägar. Sanna du mina ord! Du ska' få se, att
Odowalsky slutligen får den lön han förtjenat."
"Ja, det vore ej mer än rätt", inföll Minnchen. "Dock skulle jag önska
den rödhårige Fuchs ett ännu värre straff."
"Hur så mitt barn?"
Sedan Minnchen derefter omtalat den hjertslitande scen hon varit vittne
till vid Miltnitz, sade gamle Arnold Mayer:
"Var lugn mitt barn. Straffet är nog inte långt borta äfven för honom."
Farfar och sondotter sutto derefter en stund tillsammans under tystnad.
Slutligen sade den förstnämnde:
"Men det var ju för innerligt väl att svenskarne kommo dig till hjelp.
Såg du hvem det var som befriade dig?"
"Ja, en ung och vacker karl efter hvad jag kunde se", inföll Minnchen
under det en fin rodnad sprang upp på hennes kinder.
"Ja, sådant se ni fruntimmer aldra först på", skämtade gamle Arnold.
"Men då jag fått ögon att se med", inföll den unga flickan ännu mera
brydd af farfadrens skämt, "så... så..."
"Så ska' du väl använda dem, menar du", afbröt Arnold Mayer och hötte
skälmaktigt med ett finger. "Nå deri har du rätt, mitt barn. Gud gifve
blott", fortfor han allvarsamt, "att befriarne stannade qvar i trakten.
Jag har hört besynnerliga saker medan du var borta."
"Hvad då, farfar", utbrast Minnchen till hälften förskräckt.
"Jo, gamle Kasper från Miltnitz var här och berättade att de påfviske
varit synlige här i närheten."
"Gud beskydde oss för dem", suckade den unga flickan och knäppte de små
händerne öfver bröstet.
"Ja, det må du väl säga. Det är vilddjur i menniskohamn. Kejsaren är
också högeligen förtörnad på oss för vårt affall från den katolska
religionen, och Kasper sade att han hört från Wien, att det är meningen
att förgöra oss med eld och svärd, så framt vi ej ändra religion igen.
Detta bud lär ha kommit i dagarne från Rom."
För en stund smög sig den unga flickan darrande intill den gamle
farfadren. Men efter en stund klarnade hennes anlete upp, och hennes
röst blef säkrare då hon utbrast:
"Ah, det är nog inte så farligt som Kasper sagt. Han har kanske lagt
till något sjelf."
"Gifve Gud att du spådde sannt", utbrast gamle Arnold under det en djup
suck höjde hans bröst.
Minnchen satt en stund tyst och funderade med det täcka hufvudet lutadt
i handen, Slutligen upplyfte hon det med en viss häftighet och sade
under det en blixt sköt fram ur hennes vackra ögon:
"Vet du hvad jag tror, farfar?"
"Nej, mitt barn. Säg ut. Du ser så förtröstansfullt på mig."
"Jo, farfar, jag tror att det är en större svensk här i antågande hit,
och att de, som så lägligt kommo till min räddning, endast utgjorde en
ströftrupp, utsänd för att kunskapa. Det är min tro."
"Ja, ja, min flicka, det kan du allt ha rätt i", svarade Arnold Mayer
sedan han en stund begrundat Minnchens ord. "Ja, ju mera jag tänker på
saken desto troligare förefaller den."
När han dagen efter fick vetskap om att den svenska truppafdelning, som
räddat Minnchen från att antingen sönderslitas af Neros tänder eller
falla ett offer för Odowalskys lustar, stannat qvar i trakten, blef han
högeligen glad.
"Du hade allt rätt, du", utropade han då han sednare kom in i stugan.
"Hur vet du det, farfar?"
"Jo, Kasper var här äfven i dag och berättade att den svenska truppen
stannat på Miltnitz."
"Gud vare lof för det", utbrast den unga flickan och tryckte händerne
hårdt mot bröstet. "Då kunna vi vara säkra åtminstone så länge som den
är der."
"Ja, utan tvifvel. Du ska' också veta att något stort är i görningen,
förmodligen mot Prag."
"Hur så, farfar? Har Kasper fått reda äfven derpå?"
"Ja, han har fått veta af en af de svenske ryttarne, att en stor svensk
här är i antågande."
"Gud, om det skulle bli strid här i trakten", utbrast Minnchen
ängsligt. "Det vore..."
"Lugna dig, mitt barn", afbröt Arnold Mayer tröstande. "Här blir det
troligtvis ej som striden kommer att stå."
* * * * *
Den för flykten afsedda natten var om möjligt ännu mörkare än den
föregående. Att Odowalsky, hans slottsfogde och pater Clemens voro
särdeles nöjde dermed är naturligt.
Redan tidigt på morgonen hade Fredrik Dahlspets låtit hemta upp pater
Clemens till förhör.
Då munken, åtföljd af korporal Styf, inträdde i ryttmästarens rum, hade
denne tagit på sig den barskaste mine han kunde.
"Nu måste du säga mig hvad du vet om de kejserliges planer", sade
ryttmästaren och borrade sina blickar in i munkens.
"Jag svarar som tillförne, att jag ingenting vet", inföll
augustinermunken.
"Tro honom inte, ryttmästare", inföll i sin ordning korporal Styf. "Det
påfviska packet har fan i sig, det är tvärsäkert."
"Var du lugn", svarade Fredrik Dahlspets, "jag ska' nog klämma
sanningen ur honom. Det är inte första gången jag har lata munkar att
behandla. Nå, hvad svarar du?"
"Som förut. Jag vet ingenting."
"Är det längesedan du var i Prag?"
"Ett år sodan."
"Nu ljuger du, munk", dundrade ryttmästaren med en stämma som kom
augustinermunken att ordentligt hoppa till.
"Nej, jag ljuger inte", svarade denne. "Dertill tager jag den heliga
jungfrun till vittne."
"Åh, hon bryr sig nog inte om en lat och okunnig munk", inföll
ryttmästaren gäckande. "Men om du ej varit i Prag sedan ett år
tillbaka, hvar har du då varit?"
"I Barmen, Müchnen och flere andra städer", svarade pater Clemens sakta
och mindre fräckt.
"Och så har du kanske ströfvat omkring på landsbygden och gjort
allehanda ofog", fortfor ryttmästaren.
"Vi göra ej något ofog", svarade pater Clemens under det en vild eld
glimmade i hans mörka ögon.
"Hvad göra ni då?"
"Vi undervisa och lära folket."
"Men böhmarne erkänna ej längre påfven såsom sitt öfverhufvud."
"Vi söka att taga dem ur den villfarelse de råkat i genom de kätterske
lärosatser, som Johan Huss predikade."
"Du är djerf i dina svar, munk. Dock angår det der ej mig. Jag är säker
på att du är en spion åt de kejserlige. Nu får du ytterligare
betänketid tills i morgon bittida. Talar du ej då sanning, så låter jag
hissa vipp dig på spetsen af det höga tornet."
Då pater Clemens hörde dessa ord kände hans glädje knappt några
gränser.
"I morgon ja", tänkte han för sig sjelf, "då är fogeln utflugen. Tag
honom sedan den som kan."
Han ville derefter aflägsna sig, men ett dundrande "halt!" från
ryttmästarens läppar tvang honom att stanna.
"Styf", sade ryttmästaren derefter, "hemta genast hit slottsfogden, men
fort ska' det ske!"
Och innan pater Clemens hann tänka ut sin tanke stod Odowalsky, som
korporalen träffat i en af slottets gångar, inne i rummet.
Fredrik Dahlspets var en man, som alltid gick rakt på saken med sina
frågor och derför äfven fordrade ett bestämdt svar. Han sade derför så
snart de första helsningarne voro öfver:
"Har ni ej något annat rum till fängelse åt munken?"
"Nej", svarade Odowalsky utan betänkande.
"Åhjo, drag er bättre till minnes. Ni känner slottet nogare än jag."
"Men hvarför duger ej det han nu har?"
"Det är ej nog starkt."
"Jo, herre", svarade Odowalsky, "det är tillräckligt säkert för _tio_
fångar. Så mycket mera för en obeväpnad munk."
Den unge ryttmästaren var en god stund villrådig hur han skulle göra.
Under sina djupa funderingar gick han fram och tillbaka i rummet.
Detta oaktadt vågade dock icke Odowalsky och munken utbyta en enda
blick, ty gubben Styf, som postade vid dörren, hade oaflåtligt sina
ögon fästade på dem.
Slutligen afbröt ryttmästaren sin hastiga gång och befallde korporalen
att åter nedföra fången.
"Till samma fängelse?" sporde korporalen.
"Ja, eftersom det inte finnes något säkrare, så... men skynda dig nu!"
7.
Den ödesdigra midnattstimmen hade inbrutit. Öfverallt i och omkring
slottet rådde ett skenbart lugn. Genom de mörka korridorerne smög sig
dock en man sakta ned till den underjordiska delen. Det var
slottsfogden Fuchs, som nu skulle sätta sin plan i verkställighet.
Nära nog uppfödd på Miltnitz, hade han under långa år vant sig vid dess
irrgångar, dem han kunde leta sig igenom äfven under den mörkaste
natten.
Denna kännedom om lokalen kom honom nu väl till pass.
"Snart ska' jag nå mina önskningars mål", tänkte han för sig sjelf,
"och snart ska' den trotsiga Minnchen vara min."
Men hur noga han än kände till belägenheten, var det likväl förenadt
med ej så få besvärligheter att taga sig fram i de underjordiska
hvalfven, der det ena hindret efter det andra stängde vägen eller
gjorde den svår att beträda.
Många gånger var slottsfogden nära att slå sig förderfvad vid de fall
han gjorde. Icke heller vågade han använda blindlyktan. Odowalsky hade
strängeligen förbjudit honom att göra det.
Efter många kullerbyttor stod han ändteligen framför augustinermunkens
fängelse. Innan han tog ifrån jernbommen lyssnade han dock en stund
uppmärksamt efter om han ej skulle förnimma något ljud, som kunde
häntyda på att han ej var ensam. Men öfverallt var det tyst som i
grafven.
Med darrande händer grep han derefter tag i jernbommen, öppnade
försigtigt låset och tog derefter lika försigtigt ifrån det tunga
stängslet.
Han kunde tydligt höra hur hans hjerta bultade. Var han ensam? Skulle
ej i nästa ögonblick svenske ryttare kasta sig öfver honom? Då vore han
för alltid förlorad.
Men icke det minsta ljud hördes utom hans egen lätta andedrägt.
Med mera stadig hand öppnade han derefter dörren till augustinermunkens
fängelse.
"Är det du, min son?" hördes en dämpad röst der inifrån.
"Ja, men för Guds skull tyst", svarade slottsfogden med hviskande
stämma. "Är ni färdig, fromme fader?"
"Ja."
"Nå, så kom då. Ingen minut är att förlora."
Slottsfogden kände derefter hur en kall fuktig hand sträcktes emot
honom. Det var munkens. Han grep den genast och drog med halft våld den
andlige ut i gången.
Pater Clemens darrade som ett asplöf, och då han förnam hur Fuchs
stängde igen dörren, samt lade jernbommen på sin förra plats började
hans tänder att häftigt skallra mot hvarandra.
Det var tanken på att steget nu var oåterkalleligen taget som födde
denna fruktan.
"För himmelens skull bemanna er", hviskade slottsfogden nästan lika
förskräckt som munken, ty de emot hvarandra skallrande tänderne gåfvo
genljud i den tomma gången.
I stället för svar började pater Clemens att frammumla en massa
latinska böner.
"Tig", hväste slottsfogden och kramade munkens hand så våldsamt att
dess egare nära nog uppgifvit ett anskri. "Vi måste vara så tysta som i
grafven, annars ansvarar jag ej för att flykten ska' lyckas."
Med nästan öfvermenskliga ansträngningar lyckades det slutligen pater
Clemens att betvinga sin fruktan. Utan att gifva ifrån sig ett enda
ljud följde han slottsfogden.
Snart stodo de utan äfventyr i gamle Odowalskys hemliga arbetsrum. Då
först vågade slottsfogden riktigt andas ut. Pater Clemens ville taga
sig en kort hvila här, men dertill nekade Fuchs på det bestämdaste.
"Det vore nära nog detsamma som att upptäckas", sade han. "Medan vi äro
i farten måste vi fullborda vår flykt."
"Men jag känner mig så medtagen", jemrade sig munken.
"Nå, så blif qvar då", inföll slottsfogden harmfullt. "Jag går ensam,
jag."
Och med dessa ord närmade han sig den vägg, der nyckeln till lönngången
befann sig.
"Nej, nej! jag går med", utbrast pater Clemens och rätade på sig. "Men
du kan väl ej undra på att jag känner mig medtagen då jag ej på två
hela dygn kunnat sofva för bara ängslans skull."
"Nej, det är visst inte underligt", inföll slottsfogden, "men vid
tillfällen sådana som dessa måste man göra våld på sig sjelf. Är ni
färdig nu?"
"Ja min son."
"Se här, tag denna dolk och denna pistol. Den är laddad."
"Hvad ska' jag göra med dem?"
"Försvara er naturligtvis ifall någon fara hotar."
Pater Clemens var i själ och hjerta en af de fegaste personer man kunde
uppleta. Han kunde ej heller påminna sig när han sednast ens hade ett
vapen i sin hand. Sedan han en stund betraktat den långa skarpslipade
dolken, ty inne i detta rum vågade slottsfogden taga fram blindlyktan,
sade han:
"Min son, det är bäst att du tager dem tillbaka. Du är van vid att
handtera dem och kan derför bättre försvara oss."
Slottsfogden var icke heller af naturen särdeles modig. Men nu tyckte
han dock att det gick för långt. Munkens drägt afhöll honom dock ifrån
att utfara i så hårda ordalag han önskade. Dock kunde han ej afhålla
sig ifrån att hånfullt utbrista:
"Nåväl, vördige fader, jag ska' gerna taga vapnen tillbaka, men er
sjelf får ni i alla händelser försvara. Skulle det komma till strid så
har jag nog med att reda mig sjelf."
Då han efter detta tal utsträckte handen för att återtaga vapnen,
ångrade sig pater Clemens och sade:
"Jag inser nu att det är klokast att jag behåller dem sjelf. Men för
att säga dig sanningen, min son, så kan jag ej påminna mig när jag sist
handterade dylika. Jag tror att jag glömt bort hur de ska' användas."
Oaktadt den mindre behagliga ställning, i hvilken de båda flyktingarne
befunno sig kunde dock ej slottsfogden underlåta att en smula draga på
munnen åt munkens okunnighet.
"Nåväl, fromme fader", sade han derefter. "Se efter hur jag gör, så
kanske att ni sedan kommer ihåg det."
Då han med dessa ord spände hanen på pistolen hoppade pater Clemens
några steg åt sidan.
"Akta dig", utbrast han med högre stämma än som rådligt var, "den kan
brinna..."
Med en snabb rörelse lade slottsfogden sin lediga hand öfver
augustinermunkens läppar.
"Olycklige", hväste han fram. "Med edert vanvettiga och dumma rop har
ni ledt ryttarne på våra spår. Jag hör deras steg der ute. Fort in i
gången!"
Med dessa ord tryckte han på knappen. De flata stenarne vände sig
hastigt.
"In nu", fortfor han och tog pater Clemens häftigt i armen. "Endast
några minuter till och vi äro förlorade!"
Han hade sagt sannt. Knappt hade han och munken kommit in i lönngången
och stenarne återtagit sin fordna plats, förrän dörren till gamle
Odowalskys hemliga arbetsrum rycktes upp.
Det lilla rummet upplystes af skenet från tvenne facklor.
"Jag tyckte bestämdt att jag hörde en mensklig röst här inne", sade
ryttmästaren och såg sig nyfiket omkring.
"Ja, så tyckte äfven jag", inföll korporal Styf.
Hvar och en af de fyra ryttare, som medföljde, påstod också att han med
säkerhet hört en människoröst.
Det lilla rummet underkastades derefter en grundlig undersökning.
Resultatet deraf blef, såsom vi veta, att ingen mensklig varelse
påträffades.
"Nå, då ska' vi väl se efter hur den fromme munken har det", utbrast
ryttmästaren. "Visa vägen du, Styf."
Att söka beskrifva Fredrik Dahlspets' harm och förbittring då han fann
munkens fängelse tomt skulle vara fåfängt. Han spillde likväl ej nu
många ord utan befallde i stället korporalen att vid dagens inbrott
företaga en rekognoscering omkring Miltnitz för att söka få tag i
flyktingen. Under nattens lopp skulle dock hela slottet noga
undersökas.
Äfven denna undersökning gaf samma resultat som den i det lilla rummet.
"Jag kan inte förstå det på annat sätt än att här måtte finnas en massa
lönngångar", mumlade då ryttmästaren för sig sjelf. "Sådana nästen som
detta äro ej bygda till annat än karnaljeri."
* * * * *
"Nu måste vi skynda om lifvet är oss kärt", utbrast slottsfogden då
gången väl blifvit stängd efter dem. "Utan tvifvel kommer slottet att
undersökas, och vi måste vara utanför dess murar innan undersökningen
slutar. Mod nu, fromme fader!"
Denna uppmaning behöfde slottsfogden ej gifva en gång till. Farans
närhet och tanken på att han genom sin otillständiga rädsla nära nog
gjort flykten om intet, uträttade mera än alla förmaningar.
"Gå du bara framåt, min son, och låt mig få hålla i din ena hand, så
lofvar jag dig att ej låta dig höra ett enda ljud."
Och pater Clemens höll ord oaktadt han flere gånger snafvade och stötte
sig rätt kännbart. Icke det minsta ljud kom öfver hans läppar.
Lönngången var, såsom förut är nämndt, icke särdeles lång. Men
derigenom att den på många år ej varit begagnad hade stenar lossnat
från taket och försvårade gåendet der.
Efter något mer än en qvarts timme stodo flyktingarne ändteligen vid
gångens andra ända. Slottsfogden stötte häftigt till den der befintliga
dörren. Den gaf genast vika, och snart stodo de ute i friska luften.
Samtidigt utstötte de hvar sin djupa suck af lättnad. Flyktens värsta
del var nu fullbordad. Utan att gifva sig lång tid skyndade de med
snabba steg bort åt det håll, der Arnold Mayers hem var beläget.
Nu kunde slottsfogden med ännu större säkerhet hoppas att lyckan skulle
stå honom bi. Han gladde sig också deråt, och som det alltid kännes
behagligare att för en annan få yppa sina känslor, vare sig att de äro
glada eller sorgliga, så gjorde han det äfven nu för pater Clemens.
"Men bara vi ej stöta på motstånd der borta", inföll augustinermunken
med en viss ängslan.
"Nej var bara lugn. Dessutom ska' ni fromme fader, ej behöfva deltaga i
bortförandet, endast ni vill hålla vakt och varsko mig ifall något
misstänkt skulle synas."
Detta gick munken beredvilligt in på, och vandringen fortsattes.
Efter en, såsom pater Clemens tyckte, nästan ändlös vandring öfver
åkrar och ängar stannade slutligen Fuchs.
"Om jag ej misstager mig, så ä' vi nu framme", hviskade han.
"Men om du misstagit dig, min son", utbrast munken ängsligt.
"Nej, nej, det har jag ej gjort."
"Du har väl varit här många gånger förut, kan jag förmoda?"
"Om jag varit här! Ha, ha, ha! Det är alldeles detsamma som om jag
sporde er, fromme fader, om ni någonsin varit i ett kloster. Men stanna
nu här. Skulle ni få höra något misstänkt, så hvissla bara så hårdt ni
kan."
Utan att afvakta munkens svar gick räfskinnet med kattlika smygande
steg fram mot byn Reinau. En lycka för honom var att Arnold Mayers gård
låg ett stycke aflägsen från de öfriga boningshusen. Det var också
härpå som han byggde sin onda plan.
8.
Innan Minnchen gick till hvila i den lilla kammaren bredvid farfadrens
kände hon sig mer än vanligt orolig. Arnold Mayer såg också att det ej
stod rätt till med henne och sade för den skull:
"Hur är det med dig, barn? Är du sjuk?"
"Nej, farfar, men jag känner mig så orolig."
"Åh, det betyder rakt ingenting. Du har ännu inte hunnit glömma
äfventyret i skogen, och det är tanken derpå, som oroar dig. Gå du och
lägg dig och försök att sofva godt, det är det bästa råd jag kan gifva
dig."
"Det förefaller mig alltid som om en större olycka skulle stå för
dörren."
"Ja, så tycker man alltid när man är i en sådan der spänning. Men lyd
du mitt råd. Försök att slå alla dumma griller ur dina tankar och..."
"Jag har nog försökt det må du tro, farfar, men det lyckas icke
alltid."
"Hm, hm. Hur länge har du varit så der orolig?"
"Ända sedan i morgse."
"Jaså, inte längre."
"Inte längre! Jag tycker det är nog att först behöfva gå och ängslas
och sedan ej få sofva när man så väl behöfver det."
"Det kan du allt ha rätt i, min flicka. Nå hur yttrar sig din
räddhåga?"
"Det kan jag alls inte redogöra för."
"Nå, det var en annan sak. Men då är det ju helt enkelt omöjligt för
mig att bringa dig någon tröst. Du vet ju likväl att du ej behöfver
frukta för något så länge du har mig i din närhet."
"Det vet jag nog, farfar, men ändå så..."
"Inte något pjåsk längre nu", afbröt gubben Arnold en smula harmsen.
"Du är ju stora flickan och borde kunna ha så pass mycket förstånd att
du försökte sjelf resonnera bort dina dumma föreställningar."
Utan att vidare plåga gubben Arnold med sina griller tog hon "god natt"
och gick in i sitt rum.
Men här påkom henne ängslan ännu mera. Flere gånger skyndade hon fram
till dörren för att väcka farfadren, som redan somnat, men hvarje gång
drog hon sig tillbaka.
"Bah, det är nog endast ett foster af en uppjagad inbillning såsom
farfar säger", utbrast hon för sig sjelf. "Jag ska' visa honom att jag
kan vara modig."
Efter denna hjeltemodiga föresats började hon att kläda af sig. Men hon
hade icke hunnit mer än till hälften då hennes ångest ånyo tilltog och
nu i ännu högre grad.
Åter skyndade hon fram till dörren. Handen låg redan på klinkan.
"Nej", sade hon ånyo, "farfar sofver så godt att det vore synd att
väcka honom för en kanske inbillad fara. Men jag tror att jag ska'
lägga mig med kläderna på mig. I morgon skrattar kanske farfar åt mig,
men det gör ingenting."
Hon kastade sig derefter, halfklädd som hon var på sängen och försökte
att sofva. Omöjligt. Ingen blund fick hon i sina ögon. Oroligt låg hon
och vände sig på alla kanter, men sömnen ville ändock ej infinna sig.
Hon gick fram till fönstret och såg utåt. Endast mörkret mötte hennes
blickar. Hon började derefter att varsamt gå några slag öfver golfvet
men oron vek detta oaktadt ej bort ifrån henne.
Ännu en gång stod hon vid dörren till farfadrens kammare, men ändock
trädde hon ej in dit.
Men slutligen gick det med henne som det alltid plägar gå med den, som
är marterad af en gnagande oro. Oron sjelf manar sömnen. Då Minnchen
för andra gången kastade sig på sängen dröjde det icke länge, förrän
hennes ögonlock slöto sig.
"Gode Gud, beskydda mig", bad hon ur djupet af sitt rena oskuldsfulla
hjerta, "och beskydda äfven farfar."
Längre kom hon icke i sin bön. Ögonlocken blefvo tunga som bly, och
snart förkunnade den lätta andedrägten att hon sof.
* * * * *
Med smygande steg närmade sig räfskinnet det lilla fönstret på
Minnchens kammare, samt lade örat intill rutan.
"Hon sofver", mumlade han för sig sjelf. "Godt det är just så som jag
vill ha det. Men, om gubben Arnold vaknar... det var bestämdt dumt af
mig att jag lemnade munken der borta. Det är så godt att jag hemtar hit
honom. Nej, nej, den fege stackaren ska' bara förderfva allt för mig.
Jag uträttar sjelf min egen sak bäst."
Innan han skred till utförande af sitt beslut gjorde han ett slag
omkring boningshuset för att öfvertyga sig om att ingen spionerade på
honom.
Nöjd med sin undersökning skyndade han derefter tillbaka till det lilla
fönstret. Här stannade han ännu några minuter obeslutsam. Det var
alldeles som om en inre röst varnande hållit honom tillbaka.
"Bah", tänkte han straxt derpå, "jag är väl ingen munk eller en blödig
qvinna eller ett barn. Framåt! Försöker man inte så kan man ej heller
ha hopp om att vinna något."
Med dessa ord lade han en tjock oljad duk mot rutan och tryckte till.
Det djerfva försöket lyckades. Icke det minsta ljud förnams.
"Nu fort in", tänkte han. "Den kyliga vinden ska' kanske väcka henne,
och då är det för sent."
Som det lilla fönstret ej låg särdeles högt från marken var det utan
nämnvärd svårighet som slottsfogden kunde praktisera sig in i rummet.
Han hade varit der inne ett par gånger förut och då i friarärenden och
visste alltså hvar sängen var belägen.
Snart var han framme vid den. Med ena handen trefvade han sakta efter
Minnchens hufvud och snart fick han reda på detsamma. Att kasta en
tjock näsduk öfver hennes mun och sedan knyta den hårdt bak i nacken
var ett ögonblicks verk. Derpå upplyfte han den stackars flickan på
sina kraftiga armar och lagade så att hon ej med sina händer kunde
komma åt näsduken.
Minnchens förskräckelse då hon uppvaknade kan lättare tänkas än
beskrifvas. Hennes första rörelse var naturligtvis att befria sig ifrån
näsduken. Men då hon märkte att detta ej skulle lyckas, försökte hon
att med anlitande af alla sina krafter göra sig lös.
"Stilla", hväste i detta ögonblick slottsfogden. "Gör du om dessa
försök så har du dolken genast i ditt hjerta!"
Minnchen kände igen denna röst, och hon var nära att svimma af
förskräckelse. Slottsfogden på Miltnitz hade alltid utgjort hennes
fasa, och då han en gång friat till henne hade hon flytt sin kos
alldeles som en skrämd hind.
Fuchs hade endast tanke för att så fort som möjligt komma derifrån. Han
närmade sig derför fönstret med all den skyndsamhet han i dessa
ögonblick förmådde utveckla.
Nu ångrade han ännu mera att han icke tillsagt pater Clemens att passa
på vid fönstret och taga emot den unga flickan, men nu var det för sent
att reparera felet, ty den största möjliga skyndsamhet var af nöden.
Minnchen var icke heller någon lätt börda och slottsfogdens krafter
långt ifrån öfvermenskliga. I dessa ögonblick ansträngde han sig likväl
så mycket han förmådde, ty att nu släppa bytet kunde naturligtvis ej
komma i fråga.
Han skyndade således fram till fönstret. I häftigheten stötte han mot
en stol, så att den föll omkull med stort buller.
En förfärlig ed sväfvade på slottsfogdens lappar då han samtidigt
förnam att någon rörde sig i rummet näst intill.
Det var gamle Arnold, som vaknade. Han reste sig upp i sängen...
"Hvad kunde det vara", mumlade han för sig sjelf. "Ah, det är kanske
tjufvar. Jag måste se efter."
Han hade också rätt, såsom vi veta. Det var verkligen en tjuf, men icke
en af det slag som han menade.
Hastigt kastade han på sig de nödvändigaste kläderne, tände en lykta
och beväpnade sig med en duktig knölpåk.
Så rustad öppnade han varsamt dörren och trädde in i Minnchens rum. Det
kalla draget från fönstret kom honom att i första ögonblicket studsa
tillbaka.
Men, huru skildra den förskräckelse, som bemäktigade sig honom då
lyktskenet föll på gruppen framme vid fönstret! I förstone trodde han
att allt endast var en synvilla, men genom att kasta en blick på den
tomma sängen blef han genast öfvertygad om att så icke var förhållandet
utan att allt var en grym verklighet.
Han igenkände också genast slottsfogden på Miltnitz.
"Ha, din skurk", utbrast han och störtade fram med knölpåken höjd öfver
sitt hufvud sedan han först nedsatt lyktan på en stol. "Inte nog med
att du pinar dem du har under dig, äfven öfver andra söker du att draga
olycka! Släpp genast flickan, annars krossar jag din skalle som ett
nötskal!"
Slottsfogden var nu i verkligheten i större fara än han någonsin förut
varit, ty gubben Arnold egde ovanliga krafter för sin höga ålder. Den
uppretade sinnesstämning, i hvilken han befann sig, bidrog också till
att mångdubbla hans styrka.
Det var en dyster scen, som nu tedde sig i det lilla rummet. Vid
fönstret stod räfskinnet med den nästan sanslösa Minnchen i sina armar.
Midt på golfvet stod Arnold Mayer hotande och färdig att med det enda
vapen han nu hade till hands, kasta sig öfver den fräcke
qvinnoröfvaren, och öfver denna tafla kastade den lilla lyktan ett
fladdrande fantastiskt skimmer, som lät de handlande personerne
framträda i en högst egendomlig dager.
"Tillbaka, gubbe, annars skjuter jag", hväste slottsfogden och gjorde
en hotande rörelse mot den plats, der han hade pistolen.
"Så mycket bättre", utbrast gubben Arnold. "Hela byn ska' då komma i
rörelse och..."
Han fullbordade icke meningen utan tog ytterligare ett par steg fram
mot qvinnoröfvaren.
Slottsfogden insåg att Arnold Mayer hade rätt. Han måste göra så litet
buller som möjligt för att ej sjelf råka illa ut.
Men på en gång ändrade Arnold Mayer taktik. Han lät knölpåken sjunka
och sade i bedjande ton:
"Gif mig min sondotter tillbaka, och du ska' alltid..."
"Tala inte derom", afbröt slottsfogden och drog med ena handen
omärkligt ut den långa skarpslipade dolken. För sig sjelf tänkte han
derefter:
"När jag rätt tänker på saken, så är det aldra bäst att först som sist
göra sig af med gubben. Han kommer annars att alltid falla mig
besvärlig."
Arnold Mayer måtte ha kunnat läsa dessa slottsfogdens tankar, ty
ögonblickligen hade han fattat sitt beslut. Han förtröstade också derpå
att Fuchs, hindrad af sin börda, icke skulle kunna vara nog snabb i
vändningarne.
Slottsfogden kände också hur senorne i den arm med hvilken han var
tvungen att stödja Minnchen, allt mer och mer slappades. Han önskade
derför att Arnold Mayer icke skulle dröja länge med anfallet.
Detta lät ej heller vänta länge på sig. Under upphäfvande af höga rop
för att om möjligt väcka någons uppmärksamhet, störtade gamle Arnold
fram mot slottsfogden.
Den grofva knölpåken sväfvade redan hotande öfver qvinnoröfvarens
hufvud. Ögonblicket var kritiskt för honom. Så som han nu uppehöll
Minnchen med venstra armen var hon honom till det största besvär.
Han lät henne derför falla till golfvet, kastade sig med ett häftigt
språng åt sidan och rusade på den på detta anfall helt och hållet
oförberedde Arnold Mayer.
Denne var ej heller nog vig att undvika den stöt som räfskinnet riktade
mot honom. Den hvassa dolken trängde djupt in i gubbens venstra
öfverarm.
Gamle Arnold sjönk pustande ned till golfvet. Väl försökte han att åter
resa sig, men smärtan och blodförlusten gjorde att han ånyo dignade ned
och förlorade sansen.
Utan att dröja längre upplyfte slottsfogden åter den afdånade Minnchen
på sina armar och närmade sig fönstret. Då lät han höra den aftalade
hvisslingen, och lång tid hade ej gått till ända förrän pater Clemens
infann sig.
"Nå, hur har det gått", hviskade augustinermunken längtansfullt.
"Efter vår önskan, men se här, tag emot henne. Jag orkar knappt bära
henne längre."
"Du har då varit i strid kanske?"
"Ja. Ni kan nu se, vördige fader om ni vill kasta en blick in i rummet,
hvad en dolk tjenar till."
Ett kort och hest skratt beledsagade dessa slottsfogdens ord.
"Godt", svarade munken. "Det är ändock en tröst att veta att det finnes
en kättare mindre här i verlden. Gud ska' nog belöna dig derför, min
son!"
"Derom få vi tala sedan", utbrast slottsfogden. "Nu till Prag det
fortaste vi kunna, ty länge torde det ej dröja förrän vi ha de svenske
ryttarne från slottet hack i häl efter oss!"
"Tror du det", menade pater Clemens förskräckt.
"Ja, lika säkert som en själamessa öfver en rik man."
Dessa ord satte fötter under augustinermunken. Sedan Minnchen blifvit
inburen i skogen och återväckt till sans, tvangs hon genom att hotas
med en grym död att till fots följa de båda röfvarne.
Den unga flickan, som var okunnig om striden mellan farfadren och
slottsfogden, följde stillatigande med. För sig sjelf tänkte hon dock:
"När farfar vaknar och får se hvad som tilldragit sig ska' han nog
skynda till slottet och anropa svenskarne om hjelp."
Det dröjde mer än en timme innan Arnold Mayer vaknade. Icke utan möda
reste han sig upp och såg sig omkring. I de första ögonblicken kom han
ej ihåg hvad som tilldragit sig så kort förut.
Men då han fick sigte på blodpölen bredvid sig och desslikes märkte att
sängen var tom, stod hela den förfärliga scenen klar för honom.
"Store Gud, hvilket förskräckligt olycksöde väntar min stackars
flicka", utbrast han och kröp på händer och fötter in i det andra
rummet, der han efter mycket sökande fick tag i en linnetrasa. Med
denna förband han såret sä godt han kunde. Efter en stund afstannade
också blodflödet, men den gamle var ännu så matt, att han knappt kunde
gå öfver golfvet.
Fram på förmiddagen gick en af grannarne förbi hans gård och märkte den
utslagna rutan.
"Så-å, har gamle Arnold haft påhelsning af tjufvar i natt", mumlade
grannen för sig sjelf. "Jag måste se efter."
Då han kom fram till fönstret och fick syn på blodpölen tog han i
förskräckelsen ett steg baklänges och utropade:
"Hvad i Herrans namn har händt?"
Arnold Mayer, som låg på soffan i det andra rummet, hörde detta utrop
och kände igen rösten.
"Granne Sebastian", sade han derför med matt stämma, "kom in så ska'
jag berätta dig allt. Men jag är för svag att sjelf öppna dörren åt
dig, så att du måste gå genom fönstret, samma väg som den eländige
qvinnoröfvaren tog."
Sebastian, Arnold Mayers närmaste granne, stod snart framför den lilla
soffan. Då han fick syn på Arnolds dödsbleka ansigte utropade han under
det han förskräckt slog båda händeme tillsammans:
"Hvem är den niding, som haft hjerta i sig att göra dig, gamle
hederlige Arnold, så mycket ondt?"
"Slottsfogden på Miltnitz", svarade Arnold Mayer under det smärtorne i
den sårade armen aftvungo honom ett lätt anskri.
"Räfskinnet?"
"Ja."
"Det är inte möjligt!"
"Nå, så hör då och tro mig."
Arnold Mayer omtalade derpå allt, först den oro, som besjälat Minnchen
och sedan det dystra uppträdet så godt han kunde påminna sig det. Han
slutade med dessa ord:
"Om jag hade krafter som jag har vilja, så vet jag nog hvad jag
gjorde."
"Hvad skulle du då göra? Du vet, Arnold, att du kan lita på oss alle
här i Reinau."
"Ja, det vet jag nog och tackar er derför, men ni ha brådtom med
arbetet och..."
"Tala inte derom", afbröt Sebastian hastigt. "Säg hvad är det som du
skulle göra om du vore frisk!"
"Gå till Miltnitz och försöka att få tala med den svenske officeren.
Han ska' inte neka oss sitt understöd."
"Jaså ingenting annat", utbrast Sebastian. "Nå, då kan du vara lugn.
Jag ska' uträtta den saken åt dig."
"Gud välsigne dig för din beredvillighet", var det enda som Arnold
Mayer kunde säga. Derpå sjönk han åter pustande ned. Det myckna talet
hade nästan helt och hållet utmattat honom.
En half timme derefter visste hvarenda menniska i Reinau hvad som under
natten tilldragit sig i Arnold Mayers hus. Och så afhållen var den
gamle, att det icke fanns någon, som ej af uppriktigaste hjerta
beklagade honom.
Sebastian hade nätt och jemt hunnit taga på sig sina helgdagskläder för
att gå till Miltnitz, då en trupp ryttare sprängde in på bygatan. Det
var Fredrik Dahlspets, som med tio man sjelf rekognoscerade trakten.
Sebastian, som genast såg att det var svenskar, skyndade ut emot dem,
ehuru han knappt var mer än halfklädd. Inom några minuter hade
ryttmästaren fått veta hela historien.
"Är du säker på att det var slottsfogden på Miltnitz, som utfört
illdådet?" sporde han när Sebastian slutat.
"Ja, gamle Arnold har sjelf sagt det och han känner nog slottsfogden
efter som denne en gång varit bland Minnchens friare."
"Kan jag få tala med den gamle?"
"Det låter sig knappt göra, herre, eftersom han är så svag att han
knappt förmår öppna munnen. Men ni kan tryggt lita på hvad jag sagt."
"Godt", inföll ryttmästaren. "Se noga till den sårade. Jag ska' genast
skicka hit en fältskär."
Med dessa ord kastade Fredrik Dahlspets om sin häst och jagade med sin
trupp i sporrsträck tillbaka till Miltnitz.
Detta hans vänliga uppträdande jemte den utlofvade hjelpen åt gamle
Arnold gjorde ett godt intryck på reinauborne.
"Se det kan man kalla menskligt", utropade en gammal gumma.
"Ja, nog är det hederligt", menade Sebastian. "Så går inte det påfviska
packet tillväga."
Högljudda förbannelser öfver de katolske besvarade dessa Sebastians
ord.
9.
Då Fredrik Dahlspets återkom till Miltnitz befallde han att den
fältskär, som åtföljde truppen, genast skulle begifva sig till Reinau.
Derefter lät han kalla Odowalsky till sig.
Slottsherren inträdde i ryttmästarens kammare med ett trotsigt leende
på läpparne.
"Jo, ni har fine tjenare, ni", utbrast ryttmästaren utan att besvara
Odowalskys helsning.
"Hur så", sporde denne och tog på sig en förvånad mine.
"Vet ni då inte hvad som händt i natt?"
"Nej", svarade Odowalsky och kunde med möda tygla den glädje han kände,
ty af ryttmästarens uppretade sinnesstämning kunde han sluta sig till
att munkens och slottsfogdens flykt lyckats. "Nej det vet jag, inte",
fortfor han.
Fredrik Dahlspets gick honom nu in på lifvet och borrade sina blickar
djupt in i hans.
"Stå inte här och ljug så öppet för mig", utbrast han derefter med
dundrande stämma. "Ni är deras medbrottsling!"
"Jag... jag... jag... medbrottsling... Hvad menar ni", stammade
Odowalsky och bleknade under det han tog ett par steg tillbaka. "Jag
vet ju ej hvad ni menar!"
"Jaså", utbrast Fredrik Dahlspets sarkastiskt, "ni vet då inte om, att
eder slottsfogde och munken-spionen lyckats fly härifrån i natt?"
"Nej!"
"Och inte heller känner ni till hvilket gement illdåd, som blifvit
föröfvadt i natt i en by, som heter Reinau."
"Nej!"
"Inte heller att en ung flicka blifvit bortröfvad derifrån?"
"Nej!"
"Och hennes gamle farfar nära nog mördad?"
Vid denna sista fråga kände Odowalsky ett häftigt stygn i sitt hjerta.
Han qväfde dock genast den blödiga känslan och svarade som tillförne:
"Nej!"
"Nå, nå", menade ryttmästaren efter en stunds funderande, "jag får nog
reda på sammanhanget då jag kommer till Prag, dit eder slottsfogde
flytt undan med sitt rof."
Detta sista antagande tog Fredrik Dahlspets alldeles af sig sjelf. Då
han uttalade det stod han med ryggen vänd emot Odowalsky och kunde
således ej se hvad det gjorde för intryck på honom.
"Till Prag", tänkte denne för sig sjelf och bet våldsamt läpparne
tillhopa. "Detta var ju ej enligt vår öfverenskommelse. Men, om de
behållit flickan för sig sjelfve! Förbannelse!"
Längre kom han ej i sin tankegång. Ryttmästaren vände sig i detsamma
häftigt om och lät höra en skarp hvissling.