"Låt mig få några dagars betänketid", bad hon med bevekande stämma.
Ernst Odowalsky gick ånyo ett par hvarf kring den lilla platsen. Då han
derefter stannade framför Minnchen, sade han och betraktade henne
forskande:
"Hvarför vill du ha betänketid?"
"För att spörja farfar."
"Hvad ska' det tjena till! Jag tycker han borde vara glad öfver att
hans sondotter blir borgfru på Miltnitz. Du får ej någon betänketid.
_Nu_ måste jag ha svaret."
"Jag kan ej svara nu", klagade Minnchen.
"Håller du väl någon annan kär?"
"Nej."
"Nå, då inser jag ej hvarför du inte kan svara mig just nu. Jag har
föresatt mig att du ska' göra det, och hvad en Odowalsky föresatt sig,
det utför han."
"Gode Gud, beskydda mig", suckade den unga flickan för sig sjelf under
det hon småningom drog sig närmare ett i närheten befintligt tätt snår.
Ernst Odowalsky märkte dock genast denna hennes rörelse och störtade
fram. Men snabbt som blixten kastade sig Minnchen åt sidan och störtade
inåt skogen.
Odowalsky kunde ej följa henne emedan han i första häpenheten ej såg åt
hvilket håll hon begaf sig. I stället hördes en gäll hvissling från
hans läppar.
Knappt hade Nero förnummit den, förrän han med ett ilsket skall rusade
efter den stackars flyende Minnchen.
Hon hade några alnars försprång och uppbjöd hela sin förmåga att
hinna fram till närmaste träd för att klättra upp i det samma.
Minnchen var också nära att lyckas, men just som hon skulle gripa tag
om trädstammen var Nero henne i hälarne. Med hela sin tyngd kastade han
sig öfver den värnlösa flickan och slog henne till marken.
Ett hjertslitande anskri, och den stackars flickan svimmade.
På endast några alnars afstånd stod Ernst Odowalsky och såg med
hånleende blickar på gruppen framför sig. Det syntes tydligt på hans
utseende, att han var obeslutsam hur han skulle göra.
Nero hade huggit sina skarpa tänder in i Minnchens klädning, och att
döma af hans rörelser beredde han sig på att angripa en fastare del af
den unga flickans kropp.
Just då han morrande reste sig upp för att verkställa detta beslut,
hördes ett skott omedelbart i närheten. Nero gaf till ett jemmerligt
tjutande och rullade sig i krampaktiga ryckningar på marken.
Allt detta hade tillgått så hastigt att Ernst Odowalsky knappt hann
tänka en enda redig tanke. När han ändteligen kom till besinning och
störtade fram till den döende Nero möttes han på halfva vägen af
Fredrik Dahlspets.
"Tillbaka", ropade svensken och höll fram den icke afskjutna pistolen.
Ernst Odowalsky tog ett par steg tillbaka och såg sig omkring med
förvirrade blickar.
"Ni är nu min fånge", utbrast ryttmästaren och höjde slagsvärdet. "Allt
motstånd är fåfängt."
Ernst Odowalsky insåg också genast att så var förhållandet, ty inom
några minuter var han omgifven af de svenske ryttarne.
"Herr officer", utbrast han derför, i det han räckte handen åt Fredrik
Dahlspets, samt sade sitt namn, "jag är lika god protestant som ni
och..."
"Men hvarför detta uppträde?" afbröt ryttmästaren strängt och pekade på
Minnchen och den bredvid henne liggande döde hunden. "Hvarför? Kan ni
förklara det?"
Minnchen reste sig upp i detsamma och kastade förvirrade blickar
omkring sig. Då hon varseblef de svenske ryttarne klarnade hennes
blickar. Så fort hennes krafter det tillät reste hon sig upp. Hon ville
tala, men en blick ur Odowalskys ögon gjorde att hon teg. Det låg
någonting på samma gång hotande och bedjande deri, att Minnchen ej kom
sig före att yttra ett enda ord om hvad som passerat.
Efter en kort rast aftågade ryttmästaren, följd af Ernst Odowalsky, som
först erhållit tillåtelsen att gräfva ned Nero, till Miltnitz. Minnchen
återvände så hastigt hon kunde till sitt hem.
4.
Vid svenskarnes ankomst till slottet Miltnitz blef der ett lif och
en rörelse, som ej på många årtionden herrskat der. Ryttarne
inqvarterades i sidobyggnaderne. Fredrik Dahlspets erbjöds och mottog
ett rum i sjelfva slottet, så beläget att han derifrån kunde ha utsigt
öfver den rymliga gården och de spår af vallar, som här och der funnos
i behåll. Miltnitz hade nemligen förut varit ganska starkt befästadt,
men under de fordna krigen råkat ut för åtskilliga belägringar och då
blifvit ganska illa medfaret.
Då ryttmästaren under färden till slottet blef fulkomligt öfvertygad om
att Ernst Odowalsky var icke blott protestant utan äfven varmt
tillgifven svenskarnes sak, ansågs han naturligtvis ej mera såsom en
fånge. Han förde också den svenske befälhafvaren med den största
artighet in i slottet. Det var också han, som sjelfmant anvisade
ryttarne deras platser och gaf äfven sjelf befallning om att deras
hästar skulle förses med rikligt foder.
Väl grämde det honom icke så litet, att Minnchen undsluppit honom genom
den svenske ryttmästarens ankomst, men han hade nog styrka att dölja
dessa sina känslor.
Fredrik Dahlspets var, oaktadt han egde en tapper och pröfvad skara,
ändock en smula orolig för sin ställning. Königsmark var ännu ett godt
stycke aflägsen från Miltnitz, och nog skulle det kunna hända att
borgens besättning innan dess blefve anfallen.
De andre ströfkårer, som voro utsände från hufvudstyrkan, hade
allesammans tagit andra vägar. Visserligen skulle en händelse kunna
foga så, att någon af dem komme i närheten af Odowalskys egendom, men
detta var naturligtvis ingenting att med säkerhet lita på.
Den svenske ryttmästaren vidtog för den skull de anstalter han ansåg
bäst förenliga med sin besättnings trygghet. Ernst Odowalsky såg dessa
förberedelser med icke ogina ögon, ty derigenom blef också han mera
skyddad.
En dag sade han då han kom ut till ryttmästaren, der denne öfvervakade
sine ryttares arbeten med en till hälften färdig jordvall:
"Tror ni då att vi ska' bli anfallne här?"
"Kan inte så noga veta", inföll ryttmästaren fundersamt. "I alla
händelser är det alltid klokast att vara beredd i förväg."
"Det har ni rätt i, men om en större styrka skulle komma hit, så
vore..."
"En större styrka", afbröt Fredrik Dahlspets och betraktade
slottsegaren skarpt. "Hur kommer ni på dessa tankar?"
Ernst Odowalsky fann genast att han sagt en dumhet, som lätt kunde
tydas till hans nackdel. Han sade derför i det han räckte den svenske
krigaren sin hand:
"Ni misstror mig, det ser jag på edra blickar, men jag försäkrar er
heligt, att ni ej har den ringaste anledning dertill. Ni _måste_ tro
mig så mycket heldre då jag berättar eder, att kejsar Ferdinand och jag
länge stått i spändt förhållande till hvarandra."
"Hur så", utbrast ryttmästaren och betraktade slottsherren med nyfikna
blickar.
"Det är en enskild sak mellan kejsaren och mig", svarade Ernst
Odowalsky undvikande, "och jag försäkrar er att den alls ingenting har
att inverka på er ställning här. Men en annan sak oroar mig."
"Och det skulle vara?" sporde Fredrik Dahlspets, något snopen öfver att
han ej fått sin nyfikenhet tillfredställd.
"Kom", utbrast Odowalsky och lade sin arm i den svenske krigarens. "Vi
gå en smula åt sidan, ty om edra ryttare få höra något af hvad jag har
att berätta eder, ska' det tilläfventyrs menligt inverka på deras
hållning."
"Nu gör ni mig riktigt nyfiken", menade ryttmästaren under det han lät
sig ledas från platsen.
"Jo", svarade Odowalsky när de väl kommit utom hörhåll för de arbetande
ryttarne, "förhållandet är det att fältmarskalken Gallas varit synlig
här i trakten."
"Gallas här", utbrast Fredrik Dahlspets och hoppade till. "Det är ej
möjligt!"
"Jo, jag har det från säker källa."
"Från hvilken då?"
"Min slottsfogde Fuchs känner Gallas till utseendet. För några dagar
sedan råkade han ut för de kejserlige och blef fångad. Men då han
bedyrade sig vara en rättrogen katolik blef han genast frigifven. Medan
han ännu var qvar i de påfviskes led kom Gallas ridande förbi. Fuchs
hade all möjlig möda att kunna beherska sig, men lyckligtvis gaf ingen
af knektarne akt på honom, annars hade han varit olycklig."
Ryttmästaren svarade icke genast på Odowalskys ord. Han hade lösgjort
sig från dennes arm och vandrade nu med stora steg fram och åter.
Slutligen sporde han:
"Hur långt härifrån var det som er slottsfogde träffade på de
kejserlige?"
"Tre mil i söder härifrån vid byn Radnitz."
Ånyo försjönk ryttmästaren i sina djupa tankar. Plötsligt utropade han:
"Ah, det är nog inte så farligt! Jag är säker på att Gallas äfven nu
ska' göra skäl för det namn, som Torstenssons folk gifvit honom!"
"Hvad är det för ett namn?" sporde Odowalsky förvånad och nyfiken.
"Härförderfvaren."
"Härförderfvaren!" utropade slottsegaren lifligt. "Hvarför har han fått
detta besynnerliga namn?"
"Ja, ni må väl säga att det är besynnerligt", inföll ryttmästaren
skrattande. "Jag ska' tala om för er orsaken dertill. Har ni någonsin
hört att Gallas vunnit en enda fördel?"
"Nej. Han har tvertom endast haft idel motgångar."
"Inte nog dermed", inföll ryttmästaren muntert. "Den här, som han haft
under sitt befäl, har nästan alltid gått under på ett eller annat sätt.
Jag försäkrar er, att det ej blef större glädje i svenska lägret än då
underrättelsen kom att Gallas fått befälet emot oss. Ja, jag vågar
påstå att glädjen öfver en seger ej kunde vara större och mera allmän.
Hvar och en af oss visste då, att om vi ej förderfvade den kejserliga
hären skulle dess egen befälhafvare göra det. Och denna förmodan slog
aldrig fel. Der har ni fått veta orsaken hvarför Gallas erhållit namnet
härförderfvaren.".
"Ett ganska betecknande namn", utbrast Odowalsky, "och jag måste
tillstå att det ligger djup sanning i det."
"Nå, deraf kan ni förstå att jag ej kände mig just så mycket orolig då
ni berättade att han varit synlig här i trakten. Dessutom hyser jag den
förhoppningen att Königsmark snart skall hinna fram."
"Ja, det vore en särdeles stor lycka för mig", tänkte Odowalsky. "Min
ställning börjar verkligen att bli allt mer och mer brydsam."
Slottsegaren och ryttmästaren skiljdes derefter åt. Den först nämnde
styrde kosan upp till sina rum, den sednare deremot återvände till de
arbetande ryttarne.
* * * * *
Aftonen hade inbrutit. Såsom vanligtvis i de södra länderna var äfven
denna natt mörk. En kylande vind svepte omkring slottet och svängde
våldsamt omkring flöjlarne på tornen. Det gnisslande läte, som uppkom
häraf, bidrog till att i ej ringa mån öka det hemska i den mörka
stormnatten.
Midnattstimmen hade nyss ingått då en i vid kappa väl insvept karl
sakta och med smygande steg kom från en af de gångar, som förde ned
till de underjordiska hvalfven.
Mannen i kappan var ej ensam. Bakom honom följde en annan, som
oupphörligt varnade den förut gående, att iakttaga den största möjliga
försigtighet.
"Ty", sade han med undertryckt stämma, "ingen kan veta om ej svensken
är vaken, och ni vet, fromme fader, att han förbjudit oss att släppa ut
er."
Ett grymtande läte, som skulle föreställa ett svar blef frukten af den
efteråt kommandes varningar.
De smygande gestalterne hade snart hunnit ut ur gången. Då stannade
mannen i kappan.
"Nu hittar jag ej längre", sade han. "Nu är det din tur att ledsaga
mig, min son. Men helst ville jag att du förde mig till bakporten, så
att jag kunde..."
"För himmelens skull var bara tyst", uppfordrade den andre och lade
temligen häftigt sin ena hand på talarens läppar. "Jag vet att sjelfva
väggarne hafva öron och att... men kom nu! Det är ej tid att vänta
längre, _Han_ väntar på oss med den största otålighet."
Efter dessa ord framtog talaren en liten blindlykta som han ända
hittills hållit gömd under sina kläder. Det svaga skenet var
tillräckligt att vägleda dem genom de återstående irrgångarne.
"Här är det", sade slutligen mannen med lyktan och stannade framför en
låg dörr. "Håll lyktan medan jag söker rätt på nyckeln."
Detta var snart gjordt. Den lilla dörren öppnades ljudlöst och slöt sig
äfven på samma sätt efter de båda vandrarne.
De hade knappt hunnit försvinna, då ett annat sken dök upp icke långt
ifrån dörren och en jettelik krigargestalt smög sig fram till densamma.
Vid skenet igenkänna vi korporalen Nisse Styf.
"Aha", mumlade denne för sig sjelf och synade noga dörren, "det är allt
något sattyg i görningen här, eller med andra ord ugglor i mossen. Jag
anade det eftersom jag kände mig så orolig. Men, jag ska' nog ta' reda
på det, jag. Nog måste de väl komma samma väg tillbaka. Tro ni inte att
jag kände igen er, edra kanaljer? Jo jo men, Nisse Styf är ännu inte
skumögd, det kan ni slå er i backen på. Om jag skulle varsko
ryttmästaren", fortfor han efter några minuters begrundande. "Nej, det
tjenar ingenting till att löpa i förväg. Jag vill behålla hemligheten
för mig sjelf."
Med dessa ord började han att lysa omkring i gången efter ett
gömställe. Länge var detta sökande förgäfves, och den käcke korporalen
var just besluten att uppgifva allt hopp då han plötsligt till sin
stora glädje upptäckte en nich lagom stor att dölja honom. Den låg icke
heller långt ifrån den lilla dörren, genom hvilken de båda vandrarne
försvunnit.
"Det der gömstället duger", mumlade Styf för sig sjelf och gnuggade
förnöjd händerne. "Nu ä' ni då fast, edra kanaljer!"
Derefter satte han lyktan i nichen, och undersökte på det
omsorgsfullaste sina vapen. När han sett att dessa voro i tillbörlig
ordning stack han lyktan innanför kappan på det att dess sken icke
skulle röja honom i förväg, samt tog derefter plats i sitt gömställe.
Sömnen började snart infinna sig, men den käcke korporalen kämpade
manhaftigt mot denna fiende.
5.
Innanför det lilla rum, i hvilket de båda vandrarne först inkommo,
fanns ett större. Utan att säga ett enda ord stötte mannen med lyktan
upp dörren till detta inre rum, sköt först in sin följeslagare och gick
derefter också in.
De hade knappt hunnit inkomma då Ernst Odowalsky kom emot dem.
"Af med kappan", sade han med en viss häftighet till mannen, som bar
den. "Här behöfves ingen förklädnad."
Mannen lät kappan falla, och vi igenkänna nu augustinermunken Clemens.
Hans följeslagare var slottsfogden Fuchs, räfskinnet kallad. När Fuchs
gjorde miner af att gå, sade Odowalsky:
"Stanna qvar, du. Jag har lika mycket att säga dig som denne munk."
Sedan alla tre intagit sina platser fortfor Odowalsky i det han vände
sig till pater Clemens:
"Nå, hvad tycker ni om vistelsen under slottet?"
Pater Clemens gjorde en ful grimace.
"Jaja", inföll Odowalsky skrattande, "jag förmodar att den inte är så
riktigt angenäm, men som ni vet att det ej är genom min tillskyndelse
som ni kommit dit, så har ni ingenting att förebrå mig. Jag sjelf är
långt ifrån säker på mitt eget slott. Den svenske ryttmästaren är en
barsk karl, och skulle han komma på mig med något snedsprång, så finge
allt jag göra er sällskap. Men, det var ej för att tala härom som jag
låtit hemta upp er, pater Clemens, utan om något helt annat."
"Du känner kanske i ditt samvete en oro öfver att du ej ingått i den
katolska kyrkans sköte? Är det ej så, min son?" utbrast pater Clemens
och himlade med ögonen.
Ett spotskt leende spelade vid denna fråga kring Odowalskys läppar.
"Nej fromme fader", sade han derpå, "jag måste uppriktigt bekänna att
det ej är denna oro, som marterar mig."
"Men, den kan nog infinna sig", inföll pater Clemens, som redan
smickrade sig med att kunna rycka en så rik man från de hatade
kättarleden.
"Ja, _då_ är det tids nog att tala om den saken", invände Odowalsky.
"Nu har jag en annan, som är vigtigare för mitt hjerta."
Munken och slottsfogden gåfvo hvarandra en förstulen blick. Odowalsky
märkte den ej utan fortfor:
"Det är en qvinna, en af de skönaste jag någonsin träffat, som
förorsakar mig en gräslig oro både natt och dag."
"Men", inföll pater Clemens och lade nu bort det förtroliga och
beskyddande "min son", då han märkte att det ej nu var frågan om en
öfvergång till den papistiska läran, "då ni är så rik och mäktig bör
det väl ej bli särdeles svårt för er att vinna hennes hand."
"Det är nästan omöjligt", svarade Ernst Odowalsky under det en tung
suck höjde hans bröst.
"Omöjligt! Är hon då rikare än ni, eller står hon i börd så högt öfver
er, att detta lägger hinder i vägen? Eller kanske att det är religionen
som uppreser hindret. Den saken är då lätt hjelpt om jag bara..."
"Nej, intet af allt detta", afbröt Odowalsky. "Hon är protestantiska af
själ och hjerta. Hennes börd är ringa och hennes rikedom ingen."
Då Ernst Odowalsky yttrade dessa ord öfverfölls plötsligt slottsfogden
af en våldsam hosta, så att han måste luta sig ned i stolen. Odowalsky
märkte för den skull hvarken den glödande rodnad, som uppsprang på
räfskinnets kinder eller hans konvulsiviskt sammanbitna läppar.
"Nå, då är det väl ingen konst att bemäktiga sig henne", inföll pater
Clemens under det ett besynnerligt leende spelade kring hans mungipor.
"Nå, säg mig då hur jag ska' göra för att få henne i mitt våld",
utbrast Ernst Odowalsky. "Ett godt råd i denna sak är mycket värdt, och
den, som gifver mig det, han ska' ej bli obelönt."
Pater Clemens funderade en stund. Derpå sade han under det det förra
besynnerliga leendet ånyo spelade kring hans läppar:
"Man tager henne helt enkelt med våld om hon ej godvilligt vill följa
med."
"Lättare sagdt än gjordt", menade Odowalsky.
"Hvarför det?"
"Ni glömmer, högt ärade pater, att svenskarne äro här!"
"Det glömmer jag visst inte, men hvad ha' de med den saken att göra?"
"De skola beskydda henne."
"Bah", utbrast pater Clemens föraktligt, "tror ni ej att de ha annat
att göra än att beskydda vackra flickor!"
"Men, hon ska' anropa deras beskydd, och då kan ej ryttmästaren vägra
att lemna det", svarade borgherren. Han var också nära att berätta om
uppträdet i skogen, men hejdade sig lyckligtvis.
Pater Clemens betraktade honom en stund med blickar i hvilka det
tydligaste hån afspeglade sig. Till slut sade han:
"Det är väl ej sagdt att hon ska' få tillfälle att anropa om det der
beskyddet!"
Ernst Odowalsky ryckte till.
"Hvad är det ni säger, pater Clemens", utbrast han och kramade munkens
hand. "Skulle ni kunna..."
"Tyst, tyst. Var för den heliga jungfruns skull försigtig", afbröt
augustinermunken. "Väggarne kunna höra oss."
"Var lugn, vördige fader", svarade Ernst Odowalsky under det ett
gäckande leende spelade kring hans läppar. "Slottet Miltnitz är ej
bygdt på samma sätt som edra kloster, der man genom väggarne har långa
rör, som sätta en i stånd till att höra hvad som talas i andra rum. Här
äro vi så säkre för lyssnare som om vi skulle befinna oss på hundra
mils afstånd från dem."
"Godt", sade munken efter en stunds begrundande, "jag går in på att
skaffa er flickan, men endast på _ett_ oeftergifligt vilkor."