"Ledsaga honom till sitt rum", befallde ryttmästaren kort och pekade på
Odowalsky. "Ställ sedan två ryttare på vakt derutanför. Om han försöker
att tränga sig ut, så ha de min befallning att ögonblickligen skjuta
ned honom."
"Hvad! Jag är således en fånge i mitt eget slott", utbrast Odowalsky
och tog ett par steg tillbaka.
"Ja, ända till dess sanningen kryper ur er. Marsch nu!"
Ryttmästarens barska befallning åtlyddes genast. Vid utgåendet kastade
Odowalsky en lång och harmfull blick på Fredrik Dahlspets. Han mumlade
också några korta meningar mellan tänderne, men hur mycket korporal
Styf än bemödade sig om att uppfånga dem, så lyckades det honom ej.
På eftermiddagen anlände förtruppen af den königsmarkska hären till
Miltnitz. Sedan Fredrik Dahlspets afgifvit sin berättelse om
tillståndet på slottet och fått uppbära mycken tacksägelse af sin
förman, sade denne:
"Det lyster mig att få tala med den der Odowalsky. Kanske att vi kunna
använda honom."
Mötet mellan Königsmark och slottsherren varade länge. När de ändtligen
skiljdes åt var Odowalsky fri. Straxt derefter mötte han Fredrik
Dahlspets nere på gården.
"Ni ser nu att det finnes en, som råder öfver er", utbrast han
hånfullt. "Ni kan tacka mig för att ej ni sitter som fånge i mitt
ställe."
"Ja, jag ska' tacka er en annan gång och på ett sätt som ni minst
önskar", svarade ryttmästaren och vände Odowalsky föraktligt ryggen.
Då Königsmark efter en dags vistelse på Miltnitz företog en
rekognoscering i riktning mot Prag anhöll Odowalsky om att få medfölja.
Han kände ju till trakten och kunde blifva till ej så liten nytta.
Denna begäran bifölls. På hemvägen förde Odowalsky listigt nog den
svenska truppen genom den skog, der vedhuggarens koja var belägen. Den
påträffades snart.
Königsmark, som var törstig, gjorde halt och steg, åtföljd af
Odowalsky, in i stugan, der endast gumman var hemma. Slottsegaren såg
genast att här icke fanns den ringaste skymt af Minnchen. Han lyckades
dessutom att under några ögonblick få tala ostörd med vedhuggarens
hustru, och erhöll nu bekräftelse på, att någon ung flicka aldrig
blifvit lenmad i hennes vård.
Odowalskys raseri kände knappast några gränser. Han måste dock lägga
band på sina känslor för att ej förråda sig.
Hemkommen inneslöt han sig genast i sitt rum för att öfverlägga med sig
sjelf om hvad som nu borde göras.
10.
Det var till ett af de uslaste kyffen i den pragska stadsdelen Lilla
Sidan som Minnchen blifvit förd. Huset, som knappt mera höll ihop, var
beläget icke långt ifrån den venstra vallen, och beboddes af en gammal
tandlös, men så mycket mera hvassnäst qvinna, hvilkens födkrok Gud
allena hade reda på.
Pater Clemens tycktes vara ganska väl bekant med den gamla hexan, ty
knappast hade han visat sitt ansigte i dörren förrän gumman utropade:
"Nå, du store himmelens Gud, och jag som trodde att jag aldrig mer
skulle få återse er, fromme fader!"
"Pax tecum", utbrast pater Clemens salvelsefullt och utsträckte sina
händer öfver den fula hexan. Och han fortfor derefter: "Du har väl
ingen i din lilla kammare?"
"Nej, fromme fader, den står gerna till er tjenst, nu som fordom."
"Tack, Margit", svarade munken. "Jag vill åter ha den, men inte för min
egen skull."
"För hvems då?" utbrast den tandlösa käringen och grinade illparigt.
"Ah, du tyckes förstå det!"
"Jo jo men, gamla Margit är nog så gammal, att hon begriper hvad som
menas när en karl säger så. Hvar har ni dufvan, fromme fader?"
Pater Clemens öppnade yttre dörren och vinkade åt Fuchs. Denne nära nog
släpade den förskräckta Minnchen in i stugan.
"Nå ja, jag måste tillstå att ni har en god smak, fromme fader", inföll
Margit hånande. "Dufvan är mycket vacker."
Minnchen hade under tiden sjunkit ned på en grof bänk och gömt ansigtet
i händerne. Hennes afsky för hvad hon hörde kände inga gränser.
"Jo", sade pater Clemens och stack ett par guldmynt i Margits hand, "nu
är det så, att du gömmer den der dufvan åt oss."
"Åt er", utbrast den gamla hexan med verklig förvåning. "_Åt er_?"
"Ja", sade räfskinnet skrattande, "vi ha henne ännu tillsammans.
Lottningen får sedan afgöra hvem hon skall tillhöra."
En våldsam snyftning från bänken kom slottsfogden att för ett par
minuter vända sig ditåt.
"Ha, ha, ha", skrattade Margit. "Det der var ena lustiga kurrar. Ja,
varen lugne, jag ska' nog bevara henne åt er. Ha, ha, ha!"
Några minuter derefter var Minnchen innestängd i den lilla kammaren,
mera liknande en smutsig skrubb. En eländig säng, som i hvarje
ögonblick hotade att falla i småbitar, var den enda möbel, som fanns
der.
* * * * *
Natten sänkte sig öfver den stora staden, tummelplatsen för så många
goda känslor och onda lidelser. På gatorne var det tyst; knappt någon
vandrare syntes genomströfva dem.
Af detta lugn framgick tydligt att den svenska styrkans ankomst var
helt och hållet okänd för innevånarne i Böhmens hufvudstad. Så var
också rätta förhållandet.
På den trånga, smutsiga och krokiga gata, vid hvilken Margits eländiga
kyffe var beläget, syntes dock en ensam vandrare, väl insvept i en
fotsid kappa.
Denne man var pater Clemens.
Hunnen fram till kyffet klappade han tre slag på det otvättade
fönstret. En gardin, som säkerligen ej på åratal gjort bekantskap med
vatten, drogs åt sidan, och den gamla hexans ansigte tittade ut.
Ansigtet försvann genast, och omedelbart derefter öppnades dörren.
"Har den andre varit här i dag?" sporde pater Clemens med undertryckt
stämma.
"Ja, på förmiddagen."
"Länge?"
"Nej, han stannade knappt en half timme. Flickan är helt enkelt
omöjlig."
"Bah", utbrast pater Clemens och slog till ett kort skratt. "Den andre
har ej lärt sig att handskas med unga qvinnor, det märker jag nog."
Inkommen i yttre rummet sporde augustinermunken:
"Hur har hon uppfört sig?"
"Jag får ingen bugt med henne."
"Inte?"
"Nej. Det är den värsta unge, jag haft i mitt förvar, så mycket vill
jag säga er, pater Clemens."
"Var lugn, Margit, hon blir nog lugn ju mera det börjar lida på tiden."
"Ja, det vore väl det", inföll den gamla hexan. "I morgse spottade hon
mig rakt i synen."
"Såå. Nå det är roligt att veta att det finnes godt gry i henne!"
"Hör på, pater Clemens", utbrast nu den fula hexan under det hennes
läppar drogo sig till ett vederstyggligt leende, "hon är ju en
kätterska efter hvad jag hört?"
"Ja, visst är hon det!"
"Nå, gör då processen kort med henne, det är det bästa råd jag kan
gifva."
"Sakta i backarne, Margit", utbrast pater Clemens under det hans mörka
ögon glödde. "Äfven bland kättare finnes det sköna qvinnor, dem man ej
bör förakta."
Margit svarade ingenting. Hon endast betraktade munken med sina små
kattlika ögon.
"Nä, hur stor blir min lön", sporde hon slutligen med knapp hörbar
stämma.
Pater Clemens räckte henne fyra guldmynt under det han sade:
"Tag detta såsom förskott. När saken är klar ska' du få mångdubbelt
mera."
Sedan Margit nedlagt mynten i en smutsig kista, som hade sin plats
under hennes säng, fortfor hon:
"Ska' ni inte gå in nu?"
"Ja, får jag låna din lampa."
Minnchen hade nyss hunnit somna då lampskenet, som föll henne rakt i
ögonen, väckte henne. Förskräckt reste hon sig upp och utstötte ett
anskri då hon varseblef munken, för hvilken hon redan från första
ögonblicket fattat en om möjligt djupare afsky än för slottsfogden.
"Bort, bort", ropade hon och slog framför sig med händerne.
"Stilla, mitt barn", förmanade pater Clemens, "jag kommer ej till dig i
någon oredlig afsigt."
Minnchen stirrade på munken utan att säga ett ord.
"Hör på, flicka", fortfor pater Clemens och satte sig på den skröpliga
trästol han fört med sig från yttre rummet samt ställde lampan i
fönstret, "det här lifvet behagar dig nog inte?"
"Nej, låt mig komma härifrån", bad den unga flickan och knäppte ihop
händerne öfver bröstet:
"Ja, det är just min mening, att du ska' få komma härifrån", sade pater
Clemens.
"O, låt mig då få komma hem till gamle farfar!"
Augustinermunken vände för några ögonblick bort hufvudet. Slutligen
sade han:
"Du vet ej hvad du säger, flicka!"
"Vet jag inte hvad jag säger. Jo, det vet jag visst, det."
"Du kan ej få komma hem till Reinau, så mycket vill jag säga dig."
"Och hvarför?"
"Kan du ej förstå det?"
"Nej."
"Nå, då ska' jag förklara det för dig. Du är en kätterska, och en sådan
släpper en katolik ej så lätt ifrån sig."
"O, min Gud, i hvilken olycka har jag ej råkat", jemrade sig den unga
flickan.
"Olycka! Säg snarare lycka, ty jag vill rädda din själ ur djefvulens
klor."
"Bort, bort", ropade Minnchen och samlade hela sin styrka. "Rör ej vid
mig. Haf misskund!"
"Du måste bli min", hväste pater Clemens och slingrade sina armar kring
den unga flickans midja.
"Bort, annars ropar jag på hjelp!"
"Ropa du, ingen ska' höra dig. Gamla Margit är stendöf i sådana
ögonblick som dessa. Ha, ha, ha!"
Det förskräckliga öde, som väntade den unga flickan fördubblade hennes
styrka. Samlande alla sina krafter stötte hon den illistige munken så
våldsamt för bröstet, att han tumlade baklänges.
Med ett djerft språng stod hon derefter på golfvet och ilade fram till
dörren. Den var stängd utanför. I samma ögonblick hörde den förskrämda
Minnchen ett rått hånskratt utifrån det yttre rummet. Hon igenkände
Margits röst.
Nu grep henne förtvinan, och hon störtade mot fönstret. Men i samma
ögonblick var också pater Clemens på benen. Rytande som ett vilddjur
störtade han öfver den unga flickan. Hon syntes i dessa ögonblick
förlorad.
Men då nöden är som störst är hjelpen som närmast. Ett förfärligt
brakande hördes utifrån. Kanoner och handgevär uppförde sin hemska
smattrande musik.
I detsamma dånade väldiga slag på stugans yttre dörr. Pater Clemens
störtade ut och möttes af slottsfogden, som darrande af ångest rusat in
i stugan.
"Fly, fly", skrek denne. "Svenskarne storma staden!"
"Än flickan då, hvad ska' vi göra med henne", utbrast augustinermunken.
"Henne taga vi med oss", inföll slottsfogden. "Ett så vackert byte ska'
ej falla i kättarnes händer."
"Jag följer er", utbrast nu Margit och framletade ur den smutsiga
kistan alla de penningar hon hade gömda der. Några minuter derefter var
den eländiga stugan tom. En svensk kanonkula borrade sig straxt
derefter in i ena väggen och splittrade den, så att kyffet ännu mera
lutade till sitt fall.
"Följ mig", sade Margit och tog en omväg åt södra vallen. "Jag vet en
säker väg till räddning."
Flyktingarne kommo också upp på vallen, men innan de hunno sansa sig
voro de omringade af svenskar.
"Der står räfskinnet", skrek i detsamma en röst och då slottsfogden
bestört såg åt det håll, hvarifrån stämman hördes, varseblef han till
sin stora förskräckelse Arnold Mayer. Tack vare fältskärens ömma
omsorger kunde den gamle följa med svenska hären för att söka efter sin
sondotter.
Efter en kort envige sköt Arnold Mayer slottsfogden en kula genom
hjertat. När Odowalsky, som visat Königsmark vägen till Prag och dess
svagast besatta punkt lilla Sidan, märkte sin tjenares fall, störtade
han fram för att bemäktiga sig Minnchen. Vid det anskri, som den unga
flickan då uppgaf, väcktes Fredrik Dahlspets' uppmärksamhet på henne.
Han igenkände då genast den unga flickan, som han en gång förut räddat
från att sönderslitas af Odowalskys hund.
"Nej, basta en stund", ropade han och kastade sig emellan Odowalsky och
Minnchen. "Jag lofvade för en tid sedan att jag skulle tacka er på ett
sätt, som ni minst kunde ana, och nu ska' jag göra det. Försvara dig,
eländige skurk!"
Striden mellan ryttmästaren och egaren till Miltnitz blef långvarig,
men slutligen föll den sist nämnde. Hans sista ord var en förbannelse.
Pater Clemens hade för några ögonblick lyckats komma undan, men blef
snart åter tillfångatagen. Förd inför Fredrik Dahlspets yppade han sin
och slottsfogdens nesliga öfverenskommelse med Odowalsky. Detta gjorde
han i förhoppning att få behålla lifvet. Men detta slog fel. När han
slutat sin bekännelse sade ryttmästaren:
"Du är en af de störste skurkar, som jorden någonsin har burit, och jag
gör menskligheten en stor tjenst med att förpassa dig till den verld,
der du ej kan skada oss här nere."
Förgäfves bad pater Clemens att få behålla lifvet. Fredrik Dahlspets
var obeveklig, och snart hade äfven denne skurkaktige Loyolas lärjunge
fått sin beskärda lön.
Då striden var slutad och svenskarne innehade Lilla Sidan af Prag,
stadens rikaste del, hittades Margits lik bland de stupade af
österrikiska besättningen. Den gamla giriga qvinnan hade innan hon drog
sin sista suck trädt ned handen i kjortelfickan och konvulsiviskt
omfattat de kära guldmyntena.
En svensk ryttare, som upptäckte detta, försökte först att skilja
hennes fingrar åt, men när detta ej lyckades, afhögg han utan prut
handen.
Det var genom en snabb och väl utförd öfverrumpling som den
königsmarkska styrkan lyckades eröfra Lilla Sidan af Prag. Ett omätligt
byte bestående af konstskatter, litteraturens alster och penningar togs
der. Denna eröfring var också den sista som svenskarne gjorde under
sitt deltagande i trettioåriga kriget, hvilket genom en besynnerlig
ödets skickelse började och slutade i samma stad.
Under det Königsmark ännu låg qvar der kom underrättelserne om att
freden var sluten i Osnabrück och Münster.
Efter krigets slut träffades Fredrik Dahlspets och Minnchen Mayer. De
hade icke varit länge i hvarandras sällskap förrän ömsesidig kärlek
uppstod.
Ett år derefter hemförde ryttmästaren henne som sin unga maka, och frid
och lycka blomstrade alltjemt i deras hem.