Stockholm,
F. & G. Beijer förlag,
1891.
1.
Ungefär en mil norr om staden Prag låg vid tiden för denna berättelse,
år 1648, en liten by vid namn Reinau. Nu för tiden finnes ej mera något
spår af densamma, och om man frågar traktens innebyggare om den plats,
der byn varit belägen, skall man till sin förvåning erhålla detta
betecknande svar:
"Reinau, hvad är det? Det namnet ha vi aldrig hört omtalas."
Så utplånar tiden med sin allt förstörande hand hvad som fordom varit.
Men vid tiden för denna berättelse, början af juli månad år 1648, stod
byn Reinau i sin blomstring. Den utgjordes då af ett halft dussin
gårdar större och mindre, ansenliga trädgårdar och der utanför
vidsträckta åkerfält, öfver hvilka krigets förhärjande fackla icke lyst
allt sedan den trettioåriga religionsfejdens begynnelse. De härjningar,
som derunder öfvergått byn Reinau, voro snart helade, och det lilla
samhället blomstrade inom kort upp igen.
Trettio år, eller nära nog en mansålder, voro förflutna sedan de
böhmiske protestanterne offentligt uppträdde mot katolikerne. Detta
skedde, såsom vi veta, på en sammankomst i Prag. Nämnde sammankomst
slutade på ett för de påfviske ödesdigert sätt, och följden deraf blef
den fejd, som under trettio år ödelade Tyskland.
Den äldste och rikaste borgaren i Reinau var Arnold Mayer. Då
religionskriget började var han trettiofem år gammal och hade således
vid tiden för denna skildring uppnått en ålder af sextiofem år.
Mycket hade han pröfvat under denna tid. Han hade följt hustru och tre
barn till grafven, och slutligen stod han ensam med sin fagra sondotter
Minnchen, nu tjugo år gammal.
Arnold Mayers välbyggda gård var belägen sydligast i byn och omgafs af
en lummig trädgård, hvars svalka i sommarhettan var den mest
välgörande.
Det var naturligt att Minnchen, som en gång ensam skulle få ärfva allt
hvad gubben Arnold egde, omgafs af friare, både högre och lägre, rika
och fattiga. Men hennes hjerta hade länge varit fritt från kärleken.
Hon önskade ingenting högre än att få vara hos farfadren och förljufva
hans sista dagar. Derför hade hon också under många år afslagit alla de
äktenskapsanbud hon erhållit.
Omkring en half mil öster om Reinau låg slottet Miltnitz, tillhörigt
den ansedda slägten Odowalsky. Äfven af denna borg finnes ej något
annat spår qvar än en liten stenhop. Folket i trakten vet dock att
berätta om, att det var just der, som förrädaren Ernst Odowalskys
praktfulla borg var belägen.
Denne Ernst Odowalsky var den siste af sin ätt. Vid den tid som här
åsyftas hade han ej uppnått mer än tjugufyra år, samt var ogift. Många
gånger hade han visserligen allvarligt tänkt på att skaffa sig en brud,
på det att ätten, som i Böhmen egde lysande anor, ej skulle gå ut med
honom, men alltid kom någonting emellan just i det afgörande
ögonblicket.
En af Ernst Odowalskys förfäder, den tappre Manfred, hade tagit så
verksam del i hussiternes religionskrig, att han blef ansedd värdig en
plats näst Griska, detta käcka folks nationalhjelte. Under långa tider
förde också Manfred Odowalsky sine skaror med ständig lycka emot de
påfviske. Slutligen föll han dock i ett bakhåll. Hans män stridde nära
nog en hel dag mot öfvermakten men blefvo till slut öfvermannade. Och
så stort var de katolskes hat mot den nya lärans anhängare, att de
aldrig gåfvo dem pardon, utan dödade dem hvar de kunde komma åt.
Så gick det äfven nu med Odowalskys män. Han sjelf blef också
misshandlad till döds, samt derefter utplundrad. Samma öde öfvergick
också slottet Miltnitz, som likväl skonades från brand i följd deraf
att de katolskes anförare hade godt hopp om att af kejsaren få det
vidlyftiga godset såsom skänk för sin bragd.
Detta var också nära att lyckas, men den stupade Odowalskys son
skyndade genast till Wien och försäkrade kejsaren om sin trohet och
lydnad. Derigenom fick han också behålla fädernegodset, men var allt
ifrån denna dag illa ansedd af böhmarne. Han vistades derför sin mesta
tid i hufvudstaden, der han lät uppfostra sina söner i den lära, mot
hvilken hans fader så redligen och tappert kämpat.
Utledsen på den stora donaustadens nöjen skyndade Ernst Odowalsky,
knappt tjugu år gammal, ut till Miltnitz, hvilket han lät inreda med
furstlig prakt. Ingen enda vecka gick förbi utan gästabud och
jagtpartier. Det pågående kriget tycktes icke det ringaste bekymra
borgherren och hans efter förströelser jägtande umgängesvänner.
Men då kom en dag ett bud, som berättade att den tappre svenske
fältherren Hans Kristoffer Königsmark var i antågande mot Prag med en
krigsduglig protestantisk här.
Arnold Mayer var ensam hemma när detta budskap nådde hans öron.
Länge hade den gamle mannen invaggat sig i den föreställningen, att
friden för alltid skulle trifvas i den lilla byn. Desto mera
öfverraskad blef han för den skull af den ledsamma tidningen.
Det var en bonde från den närbelägna byn som förde detta ovälkomna
budskap med sig. Till honom sade Arnold:
"Väl gläder det mig, såsom en trogen protestant, att befriarne närma
sig våra trakter, men herre Gud hvilket elände ska' det inte bli när
kriget flyttas hit."
Budbäraren skakade också sorgset på hufvudet då han svarade:
"Du har rätt, Arnold. Himlen bevare oss allesammans för krigets
gräsliga olyckor."
Då Minnchen som för tillfället var borta, kom hem och fick höra omtalas
ryktet om svenskarnes ankomst, sade hon till Arnold Mayers stora
förvåning:
"Jag tycker ej som du, farfar. Mig gläder det att befriarne ändteligen
komma hit."
Arnold Mayer gick ett par steg tillbaka och betraktade sondottern med
högst besynnerliga blickar.
"Hvad är det du säger, flicka", utbrast han och tog sig om skägget. "Är
du väl från vettet eftersom du önskar att kriget förflyttas till denna
fredliga bygd?"
"Nej, farfar, nog har jag mitt sunda förstånd i behåll. Orsaken hvarför
jag önskar att svenskarne måtte komma hit, är att jag då måtte kunna
bli qvitt den efterhängsne borgherren på Miltnitz."
"Hvad för slag! Hvad är det du säger!" utropade Arnold Mayer under det
färgen på hans friska anlete bleknade. "Har han återigen förföljt dig?"
"Ja, farfar. Just nu på hemvägen blef han mig varse i samma ögonblick
som jag skyndade in i skogen. Han hade två af sine tjenare med sig.
Desse satte efter mig, men som jag bättre känner till skogen lyckades
jag att smyga mig undan. Men det är ingen säkerhet att vi ej få besök
af honom i dag."
Denna Minnchens spådom slog likväl ej in. Både hon och farfadren fingo
sofva lugnt. Men vid solens uppgång var den unga flickan också klädd.
"Hvarthän?" sporde Arnold Mayer förundrad och reste sig upp häftigt.
"Du vet, farfar, att det är moster Annchens födelsedag i morgon, och
jag ville så gerna skänka henne några blommor. Det är det enda jag kan
gifva henne", fortfor den vackra flickan och blickade sig vemodigt
omkring. "Du vet också, farfar, att den stränge Odowalsky förbjudit
hvem som helst af Miltnitz underlydande att taga sä mycket som en ros
från den vackra trädgården. Gamla moster är ju också förtjust i
blommor, och det skulle glädja henne om jag..."
"Bara du kan akta dig så att inte Ernst Odowalsky får syn på dig",
afbröt Arnold Mayer.
"Var lugn, farfar. Om det kniper kan jag ju gömma mig hos moster
Annchen."
"Nå, så gå då i Guds namn, och lyckan vare med dig, mitt barn", sade
den gamle vemodigt.
2.
På ömsom banade, ömsom obanade skogs- och bergvägar tågade Königsmark
in i Böhmen. Den styrka han förde befälet öfver, var visserligen icke
särdeles stor, men såsom en motvigt bestod den af idel bepröfvade
krigare, hvilka under många år trotsat de största faror.
För att göra tåget så mycket lättare hade Königsmark delat sin här i
tre större afdelningar. Desse utsände också hvar för sig flere mindre
kårer för att noga rekognoscera terrängen.
För en af dessa ströfvande skaror, bestående af femtio handfaste
ryttare, var den unge knappt tjugutreårige ryttmästaren Fredrik
Dahlspets, anförare. Den unge ryttmästaren var en manligt vacker karl
med äkta nordiska drag. Redan som mycket ung hade fadren, som var
rytteriöfverste, satt in honom vid sin trupp, och vid Lützen, der
öfverste Dahlspets föll, vann sonen kornettgraden. Derefter hade han
utmärkt sig i hvarje drabbning, men, mest såsom kunskapare. Efter den
lysande seger som Torstensson vann vid Breitenfeld 1642, blef Fredrik
Dahlspets inför fronten af de ryttare han med vanlig tapperhet fört mot
Piccolominis skaror, utnämnd till ryttmästare.
Den unge krigaren var icke vid särdeles godt lynne i de ögonblick vi nu
göra hans bekantskap. Ofta mulnade hans blickar, och de af små
mustacher prydda läpparne mumlade långa meningar.
Hvad var orsaken till denna dysterhet? Hade någon svartögd böhmisk
flicka röfvat bort hans hjerta?
Sedan han en stund ridit för sig sjelf framför truppen, lystet spejande
åt alla sidor lik en ung örn, vände han sig slutligen mot de
efterföljande ryttarleden och ropade med hög stämma:
"Korporal Styf!"
I blinken red den kallade fram. Korporalen Nisse Styf var den styfvaste
karlen vid hela truppen och hade äfven deraf erhållit sitt betecknande
namn. Det syntes också på Nisses breda skuldror och höghvälfda tröst,
att en mer än vanlig mensklig styrka bodde i denna jettekropp. Likasom
Gustaf II Adolph var korporalen så stor, att han behöfde ovanligt
starka hästar.
Då korporal Styf hann fram till ryttmästarens sida utbrast han:
"Gud bevare ryttmästaren; hvad är det nu fråga om igen?"
Det var med en viss frispråkighet som dessa ord yttrades och det utan
att den unge befälhafvaren fann sig på något sätt förnärmad.
Ända sedan det ofvan nämnda slaget vid Breitenfeld, der Nisse Styf med
vanlig käckhet brutit in i de kejserliges led och räddat den redan
kullslagne och tillfångatagne Fredrik Dahlspets, hade han ett slags
privilegium på att få säga nästan hvad han ville.
Ryttmästaren ansåg också den femtioårige korporalen mera som en
faderlig vän än som en vanlig underordnad och tog för den skull ofta
råd af honom, isynnerhet när det gällde kinkiga saker.
"Hvad är det fråga om", utbrast han derför otåligt. "Begriper du inte
det?"
"Nej, så sannt jag lefver, jag det gör", svarade Nisse Styf och
betraktade lugnt sin förman. "Men", utropade han ifrigare, "akta sig
för den der branten. Rid inte för nära."
Korporalen hann knappt sluta sin varning, då ryttmästarens eldige
springare skyggade till för en i en bergsnich stående madonnabild, mera
lik ett spöke än den heliga jungfrun, och kastade sig häftigt åt sidan,
hvarvid hans bakben kommo ut på yttersta kanten af den platå, nedanför'
hvilken en strid bergbäck, uppsvälld efter det sednaste våldsamma
regnet, vällde fram sina böljor. Nisse Styf högg i blinken det skrämda
djuret i tygeln och drog det medelst sin ofantliga styrka ifrån det
farliga grannskapet.
"Det är andra gången du räddar mitt lif", utbrast Fredrik Dahlspets och
blickade ned mot bäcken. "Visserligen skulle vi kunnat komma temligen
helskinnnade från sjelfva fallet, men...".
"Jaså, tror han det", afbröt Nisse Styf och mätte omsorgsfullt med
blickarne afståndet ned till bäcken.
"Nå nå, låt vara att det gått så, men hur tror han att han redt sig med
den starka strömmen der borta."
"Illa kanske", svarade ryttmästaren tvekande.
"Jo jo, det slår allt in, det", menade Nisse Styf. Utan att fortsätta
sitt tal red han rakt fram till den spöklika madonnabilden, bröt den
lös och slungade den med kraftig arm ned i bäcken under det han
utropade:
"Det var inte underligt att hästen blef rädd för dig. Nu ska' du
åtminstone inte bringa flere på fall, det är säkert."
"Det var väl inte så rätt gjordt", inföll ryttmästaren under det en
mörk skugga drog öfver hans manliga anlete.
"Åh", inföll korporal Styf rättframt, "det är ingen synd att göra de
påfviske hundarne ondt."
Fredrik Dahlspets var icke nu hågad att byta meningar med den käcke
korporalen. Han befallde för den skull, att marschen skulle fortsättas.
Längs eländiga bergvägar, utför branta sluttningar och leende dalar
tågade den lilla truppen oafbrutet framåt, allt under det den bibehöll
säker förbindelse med den efteråt kommande hufvudstyrkan.
På det ställe, der den förut omnämnde bergsbäcken utvidgade sig till en
liten sjö, gjorde ryttmästaren halt för att vattna hästarne och låta
folket njuta en timmes hvila.
Landskapet, som omgaf de protestantiske krigarne, var storartadt. Invid
deras fötter grönskade leende ängar och mjuka saftiga björkskogar,
mellan och genom hvilka den lilla bäcken, som der och hvar växte ut
till större bredd än vanligt, slingrade sig i djerfva krökningar; i
norr, öster och vester de höga böhmiska bergskedjorne och slutligen i
söder en landssträcka der flere byar aftecknade sig vid horizonten.
"Men, hvad är det för ett slott, som höjer sina tinnar längst bort?"
sporde ryttmästaren mera sig sjelf än de honom omgifvande karlarne.
"Det kanske är en stad", inföll korporal Styf hastigt.
"Ja, då är det måhända Prag", menade en annan gråskäggig krigsbuss
tvärsäkert.
"Den frågan blir snart lätt besvarad", invände en af underofficerarne
och pekade åt det håll, der hästarne stodo bundne.
Ett par ryttare syntes der, ledande en böhmisk landtman emellan sig.
När de varseblefvo Fredrik Dahlspets styrde de genast sina steg fram
till honom.
"Här", sade den äldste ryttaren och knuffade fram den gensträfvige
landtmannen, "här får ryttmästaren en god fångst såsom vi tro."
"Hvar ha' ni funnit den karlen?" sporde Fredrik Dahlspets och
betraktade skarpt böhmaren, som endast till en tid kunde möta hans
blickar.
Den äldste ryttaren tog nu till ordet sålunda:
"Vi påträffade honom här borta i skogen under det han smög omkring som
en katt och bespejade vår styrka. Detta funno vi naturligtvis
besynnerligt och antastade derför honom. När han såg sig upptäckt ville
han genast fly undan, men vi hade snabbare ben än han och lyckades
slutligen att efter en häftig jagt gripa honom. Han är bestämdt en
spion."
När fången hörde dessa sista ord öppnade han munnen för att tala, men
tystnade genast vid en vink af ryttmästaren.
"Gjorde han motstånd när han greps", sporde derefter Fredrik Dahlspets.
"Ja, han sparkade och slog omkring sig alldeles förtvifladt och svor
långa eder på att han ej var annat än en fattig bonde, som gått ut för
att söka efter sina förlupna kreatur. Det var efter dem han gick och
koxade i buskarne, sa' han."
"Nå, jag ska' snart leta ut om han far med osanning eller ej", utbrast
ryttmästaren strängt.
Detta tilltal gjorde böhmaren nästan utom sig. Oförsigtigt nog sprang
han baklänges några steg under det han vid himmelens alla gudar
bedyrade att han talade sanning. Och då han icke hade ögon i nacken att
se med, så märkte han icke heller att han kom under några lågt hängande
trädgrenar. När han ändteligen kom underfund med sitt farliga granskap
ville han skynda derifrån, men, o ve! En af grenarne hade fattat tag i
hans långa hår, eller rättare sagdt, detta hade under de häftiga
rörelser mannen gjorde, snärjt sig omkring grenen. Böhmaren, som för
sent märkte detta, sprang ånyo åt sidan, och hvilken förändring visade
sig ej nu för de med rätta förbluffade ryttarne!
Der hängde det långa mörka håret på grenen, och derunder sken som en
fullmåne en rakad munkhjessa. Fåfängt vore att söka beskrifva den arme
syndarens förlägenhet och vrede. Han stod der bokstafligen såsom den
mest sannskyldige bild af snopenheten.
"Aha, det var mig en kostlig bonde, som låtit raka sig alldeles som en
munk", utbrast ryttmästaren under det hans folk skrattande nyfiket
samlade sig omkring honom för att se på den plötsliga förvandlingen.
"Som jag antager att det finnes ännu mera sevärdt hos den hedersmannen,
så kan du, korporal Styf, som alltid haft ett godt öga till munkar,
gerna roa dig med att se efter om inte munkdrägten också döljer sig
under bondkläderne."
Detta lät icke den käcke korporalen säga sig två gånger. Med en lust
och glädje, som tydligt afspeglade sig i hans ärliga anlete började han
att trots munkens ifriga protester afkläda honom det ena plagget efter
det andra, och slutligen stod der lifslefvande en vördig pater, utsatt
för ryttarnes skämtsamma anspelningar.
"Se så", utbrast Fredrik Dahlspets när förvandlingen från bonde till
munk blef fullbordad, "nu torde ni, vördige och fromme fader,
sanningsenligt besvara mina frågor, annars", fortfor han hotande, "blir
ni behandlad såsom spion, och ni vet tvifvelsutan hur man behandlar
sådant folk."
"Tala", ljöd det från munkens läppar som en sakta hviskning.
"Först och främst, hvad heter ni?"
"Clemens."
"Hvilken orden tillhör ni?"
"Augustinerorden."
"Hvar är ert kloster beläget?"
Munken dröjde en stund med svaret. Detta gaf Fredrik Dahlspets
anledning att upprepa frågan i skarpare ton:
"I Prag", svarade ändteligen pater Clemens fastän motvilligt.
"Finnes det mycket krigsfolk i staden?"
"Nej, men folket är beväpnadt."
Detta svar gaf ryttmästaren åtskilligt att fundera på en stund. Derpå
sporde han ånyo:
"Hur långt är det härifrån och fram till staden?"
Det syntes i första ögonblicken på munkens utseende, att han ämnade
vilseleda frågaren, men då han nogare betraktade såväl honom som hans
ryttare, ansåg han det vara bäst att hålla sig till sanningen. Han sade
för den skull:
"Omkring två mil."
"Är det säkert?"
"Ja, vid den heliga jungfrun! Jag ljuger ej!"
"Nåväl", utbrast ryttmästaren, "så ska' ni, vördige fader, få det
ärofulla uppdraget att visa oss vägen dit. Jag hoppas att er lön i
himmelen blir lika stor för det!"
Fredrik Dahlspets' ton var så gäckande att pater Clemens nära nog låtit
sin vrede bryta ut mot "kättaren". Han sansade sig dock lyckligtvis
genast och tog på sig en slö och likgiltig mine.
"Men, hör på, fromme pater", sporde ryttmästaren åter, "hvad är det för
ett slott, som skymtar fram derborta?"
Och vid dessa ord pekade han på de förut omnämnde höga tinnarne.
"Slottet Miltnitz."
"Hvem eger det?"
"Kättaren Ernst Odowalsky."
"Ah, således en vän till oss", utbrast Fredrik Dahlspets. "Då ska' vi
göra honom ett besök för att hvila oss en smula."
Sedan ryttmästaren derefter affärdat en underofficer och två ryttare
till den efterjagande Königsmark för att påskynda hans marsch, bröt han
sjelf upp från sitt lägerställe och styrde kosan rakt på slottet
Miltnitz.
Mellan honom och korporal Nisse Styf red pater Clemens, jemt och
ständigt ett föremål för den käcke korporalens oaflåtliga
uppmärksamhet.
3.
Det var redan tidigt på morgonen, då Minnchen efter en häftig vandring
anlände till Miltnitz. För att ej bli sedd af någon slottstjenare smög
hon sig längs den häck, som bildade trädgårdens baksida, och lyckades
äfven att oantastad komma fram till den gamla enkan Annchens bostad.
Annchen var ännu ej uppstigen när Minnchen bultade först på dörren och
sedan på det lilla fönstret. Förskräckt for den gamla upp i tanke att
det kunde vara tjufvar som hemsökte hennes fattiga bostad.
Men hon kände genast igen systerdotterns röst, klädde sig skyndsamt och
öppnade derefter fönstret i det hon ropade:
"Hvad i Herrans namn står på eftersom du är här så tidigt? Har någon
olycka händt gamle Arnold?"
"Nej, men se här", svarade Minnchen och räckte fram en praktfull bukett
af rosor; "den får du på din födelsedag, gamla moster."
"Ja, du är då ett för rart barn", utbrast den gamla och mottog med sina
darrande händer de rosor, som den unga flickan räckte henne genom
fönstret. "Din like finnes ej! Måtte Guds rika välsignelse städse följa
dig. Men här står jag och pratar och mottager din kärkomna gåfva genom
fönstret liksom om det ej skulle finnas en dörr på min fattiga stuga.
Se så, barn, stig nu in, så få vi språkas vid en stund. Det var länge
sedan vi råkades."
Med dessa ord stultade gamla Annchen åstad bort till dörren. En bom
drogs ifrån innanför, och snart stod Arnold Mayers fagra sondotter,
blossande röd efter den häftiga gången, inne i den lilla stugan, der
visserligen allt tydde på fattigdom, men der hvarje föremål, äfven det
minsta och obetydligaste, bar vittne om snygghet och renhet.
Minnchen dröjde qvar ända till middagen. Nog ville gumman att hon
skulle stanna ännu längre, men detta kunde ej gå för sig, emedan gamle
Arnold med oro väntade på sin sondotters hemkomst.
"Nå", sade Minnchen då hon stod färdig att taga afsked, "hur är det med
borgherren nu för tiden?"
"Hvarför spörjer du så", inföll mor Annchen och betraktade forskande
systerdottern.
"Intet för någonting annat än att jag hört att han lär vara riktigt
svår mot sine underhafvande."
"Ja, det kan du allt lita på. Han är svår med besked, han! Ingenting är
honom nu mera till lags. Men", fortfor den gamla och drog en smula på
talet, "han skulle nog inte vara så elak, om inte slottsfogden satte i
honom alla dumheterne."
"Jaså, rödhåringen Fuchs."
"Ja, just han. Vi kalla honom också för räfskinnet, och detta namn gör
han skäl för. Jag har länge märkt, att han inte är att lita på, och det
är då ingen rödhårig person. Vet du, Minnchen, jag tror att han i
hemlighet är påfvisk."
"Såå, men det kan man väl inte säga om borgherren som jag tror?"
"Nej då! Han är nog en renhårig protestant, det kan jag nästan svära
på, men ser du, han är alltför svag och godtrogen och anser att Fuchs
är hans verklige trotjenare. Gud gifve att han inte snart finge ångra
det förtroende han sätter till räfskinnet."
Minnchen besvarade ej dessa ord. Skyndsamt tog hon afsked och
aflägsnade sig samma väg som hon kommit. Det lugn, som tidigt på
morgonen varit rådande vid de kojor, förbi hvilka hon då passerat,
fanns nu icke mera. En larmande, nyfiken och uppskrämd menniskohop hade
nu församlat sig der.
Skyddad af de täta buskarne smög sig Minnchen närmare. Från den plats
hon innehade kunde hon ogeneradt se hvad som försiggick längre ned.
Från ett af de minsta husen höllo Odowalskys tjenare på att bära ut de
få och torftiga möbler, som funnos der inne. Framför dörren stod en
likblek, medelålders qvinna och vid hennes sida tre minderåriga barn,
alla gråtande och ropande efter bröd. Ur den stackars modrens ögon rann
icke en enda tår. Det korpsvarta håret fladdrade vildt kring hennes
nakna och magra skuldror.
Icke många steg derifrån stod en undersätsig karl, och Minnchen
igenkände i honom genast slottsfogden Fuchs, också benämnd räfskinnet.
I ena handen svängde han en piska med tre snärtar, i den andra höll han
en spänd pistol. Uttrycket i hans råa ansigte var så grymt att till och
med Minnchen, som ju ej hade med honom att göra, kände sig beklämd om
hjertat.
"Nå, skynda på och vräk ut den late gubbkanaljen!" skrek slottsfogden
och höjde hotande både piskan och pistolen. "Hur länge ska' jag vänta
på att mina befallningar åtlydas! Jag har annat att göra än att stå här
hela dagen! Fort ut med honom!"
Qvinnan med det fladdrande håret och den nästan ursinniga elden i sina
ögon vände sig nu till den grymme med dessa ord:
"Men ni kan väl unna honom att dö derinne! Han har ju inte många timmar
qvar!"
"Nej, nej!" skrek slottsfogden och stampade häftigt i marken. "Ingen
nåd!"
Efter dessa ord närmade han sig den arma modren, i hvilkens lappade
klädning de små barnen snyftande höllo sig fast, och sade med hånfull
ton, men så lågt, att ingen af slottstjenarne kunde höra det:
"Har du glömt den ed, som jag svor när du för sex år sedan gifte dig
med den der", och med dessa ord pekade han på den döende man, som i
detsamma bars ut. "Jag svor då att hämnas det förakt, som du skänkte
mig, och jag har hållit ord. Ingenting gladde mig så mycket som när din
eländige man blef sjuk och ej kunde fullgöra sitt arbete, ty då hade
jag genast en anledning att..."
"Tig, usling", röt i detsamma den arma modren till och höjde sina båda
knotiga händer, magra af svält, mot slottsfogden. "Jag skulle kunna
rifva din djefvulska själ i småbitar om jag..."
Hon fullbordade icke meningen utan störtade fram till den bristfälliga
säng, i hvilken hennes döende make låg, föll på knä bredvid den och
gömde sitt ansigte vid den döendes bröst.
Minnchen hade från sitt gömställe med afsky och ångest bevittnat
slottsfogdens uppträdande. Hon vågade icke längre stanna qvar, hvadan
hon med beklämdt hjerta begaf sig på hemvägen.
Hunnen ungefär halfväges till hemmet stannade hon plötsligt då hon icke
långt ifrån sig hörde klangen af ett jägarhorn. Många sekunder gingo ej
till ända, förrän signalen besvarades något längre bort.
"Hvad kan det vara", tänkte Minnchen för sig sjelf och stannade
darrande bredvid en lummig buske. "Ska' jag nu råka ut för just den,
som jag vill undvika?"
Den unga flickan hann nätt och jemt att tänka sin mening till slut då
ett argt gläfsande i det samma kom henne att rycka till. Hon ville
skynda undan, men såg just i samma ögonblick hur en stor kolsvart hund
rusade på henne.
Ett anskri undslapp hennes läppar. Hunden var henne på endast några
stegs afstånd, då en kraftig och befallande stämma utropade: "Nero!"
Hunden stannade och visade morrande tänderne åt den af ångest darrande
Minnchen.
Prasslet i buskarne tilltog mer och mer, och snart stod en ung välväxt
man framför den unga flickan. Den darrning, som skakat hennes kropp vid
åsynen af Nero, försvann ej heller nu då hon stod öga mot öga med
dennes herre, Ernst Odowalsky.
"Du här, mitt vackra barn", utbrast den unge mannen och betraktade
Minnchen med glödande blickar. "Hur kommer det till?"
Den unga flickan teg några sekunder, men slutligen sade hon:
"Jag kommer från min moster, gamla Annchen vid Miltnitz."
"Och så vågar du ensam begifva dig in i tjocka skogen utan att frukta
dess faror?"
"Gud är min beskyddare", svarade den unga flickan med säker röst och
såg allvarligt på Ernst Odowalsky.
Det nära nog spotska leende, som förut spelat kring den unge ädlingens
läppar, försvann med ens vid Minnchens ord. Han, som aldrig förut kännt
någon förlägenhet inför en qvinna, han gjorde det nu. Det var den
naturliga oskulden och fromheten i Minnchens svar som gjorde Odowalsky
brydd och stum för några minuter.
Han lyckades dock snart kufva denna för honom så obehagliga känsla. Det
fordna spotska leendet kring läpparne kom åter tillbaka då han svarade:
"Det är visserligen ibland en stor tröst att tro sig ha Gud till
beskyddare, men det finns mången, som fåfängt litar derpå."
Minnchen betraktade några ögonblick den unge mannen lika allvarsamt som
tillförne. Derpå sade hon:
"Den, som i djupet af sitt hjerta förtröstar på Gud, behöfver ej trösta
förgäfves."
"Hvem har sagt dig det, flicka?"
"Farfar."
Ernst Odowalsky försjönk en stund i djupa betraktelser. Slutligen
ryckte han sig lös ifrån dem och sade:
"Hör på Minnchen, jag har en angelägen sak att tala med dig om och..."
"Hvad kan det vara", afbröt den unga flickan verkligt förvånad.
"Det ska' du nog få höra. Sist då vi träffades, och det är ju ej länge
sedan, flydde du ifrån mig. Nu _måste_ du höra mig."
Den unga flickan tog ovilkorligen ett par steg tillbaka när hon såg
Odowalskys flammande blickar.
"Stilla! Ej ett steg längre", utbrast denne då han märkte Minnchens
afsigt att aflägsna sig. "Om du ännu skulle kunna gömma dig för mig
såsom du gjorde förra gången, ska' likväl Nero söka reda på dig, och
jag försäkrar att det andra mötet er emellan blir mindre behagligt för
dig."
Bäfvande stannade den unga flickan. Hennes rädda blickar fastades på
Nero, som tycktes väl förstå sin herres ord och visade tänderne mot
henne.
"Hvad vill ni då, herre", sporde Minnchen med så stadig röst hon kunde
antaga.
"Minnchen", sade Ernst Odowalsky och fattade den motsträfviga flickans
hand, "du vet ej att jag älskat dig länge."
Den unga flickan gjorde en häftig rörelse för att slita sig lös, men
ett argt gläfsande från Nero kom henne att ändra tankar.
"Ja", fortfor Odowalsky, "jag har länge älskat dig och vill göra
dig..."
"Men, tänk blott på hur fattig och obemärkt jag är", afbröt den unga
flickan.
"Hvad bryr jag mig om att du är fattig när jag älskar dig öfver allt."
Sådana glödande ord hade Minnchen aldrig förut hört. Det nästan
svindlade för hennes ögon.
"För Guds skull, låt mig gå", bad hon med bevekande röst. "Farfar
väntar och är orolig för min skull."
"Åh, låt du honom vänta. Det går ingen nöd på honom", svarade Odowalsky
och fasthöll envist den unga flickans händer.
"Nej, nej, låt mig gå!"
"Du får ej gå. Du måste höra mig. Jag släpper dig ej förr än du hört
mig till slut och sagt ditt ja."
Och vid dessa ord kramade han så hårdt den unga flickans händer, att
hon nära nog gifvit till ett anskri.
"Hör mig nu, Minnchen", fortfor Ernst Odowalsky lugnare. "Ända från det
du var ett litet barn har jag fästat mig vid dig. De sköna qvinnor, som
finnas i Wien och i hofvets salar, ha ej kunnat utöfva något inflytande
på mig. Min håg har alltid stått hit ut till den enkla och sköna
landtflickan. Ja", fortfor han ännu mera passioneradt, "jag har svurit
inför mig sjelf och Gud, att endast du ska' bli borgfru på Miltnitz,
och en Odowalsky håller sin ed, äfven om han stupar dervid. Der har du
min förklaring. Går du frivilligt in på mitt förslag, nåväl då ska'
vårt bröllop genast stå, -- men om du ej gör detta, så... så..."
Han fullbordade ej meningen, utan betraktade i stället den unga flickan
med hotande blickar.
"Så... så", eftersade Minnchen bäfvande.
"Så ska' jag tvinga dig att gå in på mina önskningar. Hör du det! _Jag
ska tvinga dig_", slutade han med tonvigt på hvarje ord.
Den unga flickan var i den dödligaste ångest. Hvad förmådde hennes
svaga krafter mot den starke mannens! Och äfven om det lyckades henne
att undfly honom, hur skulle hon kunna undkomma den väl dresserade
Neros tänder?
Kallsvetten rann utefter hennes panna, och hon kände hur benen svigtade
under henne.
Då Ernst Odowalsky såg Minnchens ångest började han erfara liksom en
känsla af medlidsamhet. Viss på att Nero nog skulle vakta den unga
flickan, gick han några hvarf omkring den öppna plats, på hvilken han
befann sig. Skulle han låta den unga flickan gå oantastad och invänta
ett gynnsammare tillfälle? Nej, ett sådant skulle aldrig gifvas, det
anade honom.
Efter en stund vände han sig åter till Minnchen med dessa ord:
"Säg nu fort hvad du beslutar."