våldsamt trängde sig fram. Han var icke värd att se hennes tårar, denne
man, som var skuld till den sorg och bitterhet hon mottagit som sitt
enda arf. Han hade stulit två menniskors lycka, skulle han nu komma och
taga det dyrbaraste hon egde: friheten? Men hon var ju sin egen, han
hade ingen rätt till henne . . . hon skulle icke böja sig för denna
sjelfviska man, vore han än tusen gånger hennes far.
Hon sväljde sina tårar och sade nästan hårdt: -- Och nu kan ni gå, jag
har intet vidare att säga er. Jag kan aldrig bli en dotter för er, och
våra vägar måste som hittills gå åt skilda håll.
Den främmande hade suttit tyst med nedböjdt hufvud, som det syntes
gripen af Hannas ord. Nu steg han upp och gick ett steg mot dörren.
-- Farväl, Hanna . . . jag vill ej längre plåga dig med min närvaro
. . . Jag går igen, ensam som jag kommit . . . Förlåt . . . att jag ett
ögonblick kunde tro, att du hade ett hjerta för mig . . . förlåt att jag
talade om att inskränka din frihet! Jag menade intet ondt . . . Du . . .
skall glömma, att jag . . . ett ögonblick kommit i din väg . . . jag
ville, . . . jag trodde . . . jag . . .
Ett svårt hostanfall afbröt honom och då det var öfver, nästan dignade
han ned på en stol, så blek och dödstrött, att Hanna ryste. Skulle han
dö här och hade hon dödat honom?
-- Se här, drick litet vatten! -- sade hon och räckte honom glaset.
Hans hand skakade, då han mottog det. -- Tack! -- sade han. -- Det är
kanske första och sista gången du bjuder mig en dryck.
Han försökte le och detta leende trängde som ett svärd i Hannas hjerta.
Hon såg honom gå, långsamt och stapplande, utför trappan, ut genom
porten. Hon lutade sig genom fönstret, så länge hon kunde se en skymt af
den aftärda gestalten . . . nu stannade han . . . nu gick han åter
vidare och nu . . . nu försvann han om gathörnet.
Hon kände en ögonblicklig lust att springa efter honom, att leda honom,
så han ej skulle falla, men hon hejdade sig. Hvad hade hon med honom att
göra?
Hon tänkte på huru lycklig hon varit detta sista år, huru hon egde två
hem, och hjertan att vända sig till, när hon behöfde det, men för öfrigt
fick vara sin egen, så oberoende, som en fågel i luften. Det är sant,
hon egde icke det slags oberoende, som rikedomen skänker, men låg det
icke frihet och rikedom nog i hennes friska kropp och starka vilja? Hon
skulle med dessa gåfvor komma längre, än mången rik med sina penningar.
Så tänkte hon på resan och allt hvad den skulle skänka henne. Hon hade
så sugit sig fast vid tanken på den, att hon tyckte sig stiga ett steg
tillbaka i sin utveckling, om hon ginge miste om den. Hvarför skulle hon
ens sätta detta i fråga; var hon icke fullt viss om att få följa tant
Karin?
Det var uppror inom henne. Hon kämpade förtviflad mot de känslor af
ånger och medlidande som grepo henne, och gjorde henne ondt. Hon
tillslöt ögonen för att icke se den stapplande gestalten och öronen för
att icke höra den hemska hostan. De letade sig ändå fram till hennes
sinnen och förlamade hennes motståndskraft. Omärkligt, men säkert
undergräfde de hennes beslut och väckte hos henne ett begär, som hon
aldrig medvetet känt: begäret att få uppoffra sig helt och hållet för en
lidande medmenniska. Att få bortkasta all tanke på egna fördelar och
endast lefva för _en_, af alla försmådd, af ingen älskad. Att denna ena
var hennes far, var en bisak för henne, ja, hon skulle önskat att det
varit någon annan. Ty bitterheten emot fadren var så djupt inrotad hos
henne, att den förtog en del af sjelfuppoffringens fröjd.
Hon var fruktansvärdt upprörd under de dagar som följde, och likväl
ville hon för ingen omtala hvad som försiggick inom henne. Hon visste,
att hon ensam måste besluta här och ville icke säga något, innan hon
fattat sitt beslut.
Tant Karin och Bella sågo väl, att något tyngde Hanna, men de
respekterade hennes tystnad och gjorde intet försök att intränga i
hennes förtroende.
En dag när Hanna som vanligt tittade in till tant Karin på vägen från
skolan, tog denna henne skälmaktigt i nacken och sköt henne fram till
skrifbordet.
-- Ser du de der papperen? -- sade hon muntert. -- Det är vingarne, som
skola bära oss ut i verlden. Nästa lördag, dagen efter examen tänker jag
vi gifva oss af. Du blir väl färdig till dess?
-- Tant Karin! -- Hanna drog henne ned i soffan. -- Får jag tala med
dig?
Hennes blick var så vemodig och rösten så vek, att fru Meilert i hast
blef allvarsam. -- Hvad är det? -- frågade hon orolig.
-- Tant . . . jag har slagit resan ur hågen. Du måste förlåta mig och
. . . resa ensam.
Ett moln drog öfver tant Karins anlete. -- Jag trodde icke att du var
nyckfull, -- sade hon.
-- Det är jag ej heller, tant. -- Hanna var blek, och ett drag af tungt
allvar låg öfver hennes ögon, ehuru munnen försökte le.
-- Hvad är det, Hanna, jag förstår dig ej. Vill du icke resa ut med mig?
-- _Vill?_ Ack, tant Karin, du vet, att jag aldrig drömt om något
herligare. Men nu _kan_ jag det icke. Jag har fått ett band som binder
mig här . . . jag är ej så fullt min egen, som jag varit det hittills
. . . Min far har kommit . . .
Fru Meilert reste sig häftigt och hennes ögon blixtrade till i vrede.
Hon tog Hanna hårdt i armen.
-- Är det sant? Huru vågar han? Har han kommit för att röfva också dig
ifrån mig? Men det skall han ej, det får han ej! Du har inga
skyldigheter mot honom, _inga_! Du får ej . . . du får ej öfvergifva
mig, Hanna!
-- Låt mig berätta dig allt, tant, -- bad Hanna, som blef lugnare, ju
mera upprörd tant Karin blef.
-- Min far kom till mig härom dagen, tärd af sjukdom, ensam och
främmande i sitt eget land. Han bjöd mig ett hem hos sig . . . han sade
sig vilja godtgöra hvad han brutit. Och tant, han var så usel, så
öfvergifven! Men jag visade honom bort och sade att mellan oss fans icke
mera något band. Jag såg honom gå igen efter ett hårdt hostanfall, som
nästan dödade honom, såg honom stappla längs gatan, till något ensligt
rum, der ingen skulle vårda honom och der han kanske skulle dö
fullkomligt ensam -- och mitt hjerta smälte bit för bit. Du kan ej ana
hvad jag lidit under dessa dagars kamp mellan min sjelfviskhet och min
pligt.
-- Tala ej om pligt! -- afbröt henne fru Meilert hårdt. -- Han har
längesedan löst dig från dina pligter som dotter. Åh, jag genomskådar
honom nog! Det är ej af längtan att godtgöra något, som han återvändt,
det är helt enkelt af ett sjelfviskt begär att blifva betjenad och
omhuldad. Ingen man kan någonsin umbära en qvinnas ömhet, allraminst en,
som förspilt sitt lif i laster och passioner. Jag säger dig, att du icke
har en skymt af förpligtelse mot en sådan far.
-- Jag menade det icke heller så, tant Karin. Det är icke några
dotterliga känslor, som drifva mig till honom, det är helt enkelt det,
att han är en sådan usel, olycklig varelse. Vet du, det är något
obetvingligt det der behofvet att omsluta ett lidande väsen med all sin
ömhet, att söka komma det att glömma sin ensamhet och sina plågor, att
få en tacksam blick ur ett par trötta ögon. Jag känner det blott oklart
ännu, men det förefaller mig, som om de band _lidandet_ och
_medlidandet_ knyta mellan oss menniskor, vore ännu starkare och
heligare, än blodets och sympatins band. Kanske har jag orätt, men jag
känner det så nu.
-- Svärmerska! -- log fru Meilert, men blef åter allvarsam. -- Du kunde
ställa det godt för honom, utan att behöfva uppoffra dig sjelf. Jag
skall sörja för att han får all den omvårdnad han någonsin behöfver.
-- Tack, tant Karin, men det är icke nog. Tror du han kommit den långa
vägen hem, ensam och dödssjuk, om han icke längtat efter något mer än en
mjuk säng och ordentlig uppassning. Detta hade han ju fått hvar som
helst. Men hans hjerta drog honom till de två, som ännu möjligen kunde
ha en gnista ömhet för honom. Jag upptager från landsvägen en stackars
larv, som är i fara för kärrhjulen och jag skulle visa ifrån mig den
första menniska, som någonsin vädjat till mitt hjerta?
Fru Meilert satt länge tyst. Det stora i Hannas handlingssätt, fylde
henne med glädje, på samma gång hon måste frukta att det var bortkastadt
ädelmod. Hon kunde ej tro denne man om något godt; hon skulle ej för
allt i verlden velat se Hanna för en längre tid prisgifven åt de nycker
och det tyranni hon visste att han utöfvat i sitt hem. Men dödens närhet
försonade mycket. Hon förstod den ungdomens hänförelse, som fylde Hanna
nu och nändes icke fråntaga henne hennes illusioner. Men hon beslöt att
oaktadt sin motvilja uppsöka hennes far och sjelf bedömma de
förhållanden, i hvilka hennes älskling nu skulle komma.
På sin egen missräkning tänkte hon icke detta ögonblick, men Hanna
gjorde det i stället.
-- Älskade tant, -- sade hon och kyste ömt hennes hand. -- Du har gjort
så mycket för mig, och nu sviker jag dig första gången jag vore i
tillfälle att bidraga till din glädje. Men du förstår mig ju och är icke
ond på mig.
-- Ond på dig? -- Tant Karin drog henne innerligt till sig. -- Jag hade
knapt trott min "hårdhjertade" Hanna om så mycken menniskokärlek.
-- Det är allt Bellas förtjenst, tant, hennes och din. Ni två ha gjort
mig så lycklig, att jag måste älska hela verlden i gengäld. Men något
föll mig just nu in. Vill du ej, ack, vill du ej, tant, taga Bella med
dig i stället för mig? Hon skulle vara dig till både nytta och glädje,
och det skulle göra henne så obeskrifligt godt att få resa. Hon är så
varm och god och ändå så vaken, jag tror att ni skulle få det rysligt
roligt tillsammans.
Fru Meilert lät henne tala och lyssnade blott förströdd. Tanken, att
Hanna nu blefve fastkedjad vid en sjukbädd, finge vaka och trötta ut
sig, kanske uthärda anfall af otålighet och svårt lynne, smärtade henne
för mycket, för att hon annat än i förbigående skulle tänka på sin egen
missräkning. Men hon insåg att det vore en stor tröst för Hanna, om
Bella finge resa i hennes ställe och hon svarade derför så gladt hon
kunde: -- nåväl, jag tager Bella med mig och tviflar inte på att vi få
roligt. Vi skola täfla om att samla intryck för din räkning och skrifva
ofta och långt. Jag skall bjuda till att återföra Bella frisk och
rödbrusig till dig.
Hanna tryckte tacksamt hennes hand. -- Det blir så roligt att få bref
från er. Men nu måste jag skynda mig att inviga Bella i våra nya planer.
Hon har ju blott tre dagar att göra sig i ordning.
Hos Palmfelts väckte Hannas nyheter stor bestörtning. Att hon icke
skulle resa! De kunde ej få det i sitt hufvud. Men då de hört orsaken,
funno de det naturligt. Endast Bella insåg fullt vidden af Hannas
uppoffring, ty hon visste att Hanna ej kunde älska sin far. Men hon
förstod, att den lycka hon kände, liksom behöfde gifva sig luft i en
handling af motsvarande kärlek och uppoffring. Hon var så glad öfver
Hannas handlingssätt, att hon nästan glömde de pröfningar det kunde
medföra.
-- Ack, Hanna min, hvad jag är stolt öfver dig! -- utbrast hon och slog
armen om vännens hals.
-- Det är onödigt, Bella! Du skulle varit den första att handla på samma
sätt. Men vet du hvad, vi ha fattat ett stort beslut, tant Karin och
jag. Kan du gissa?
-- Nå, -- sade Bella frågande. -- Att uppskjuta resan naturligtvis?
-- Nej, visst icke. Vi ha beslutit att tant Karin skall åtföljas på sin
resa af . . . en viss miss Bella Donna . . . Ts . . . inga invändningar,
jag har talat med farbror och tant, de äro med om saken. Och du har
ingenting annat att göra, än foga dig efter klokt folks råd och göra dig
i ordning till nästa lördag.
Bella såg i hög grad bestört ut. Nyheten kom så plötsligt, att hennes
tanke ej hunnit smälta den. -- _Jag_ skulle resa med tant Karin! --
utbrast hon. -- _Jag_ skulle få hvad du ej fick! Det är orättvist, och
jag reser icke.
-- Du reser, söta barn, -- sade Hanna med låtsad myndighet. -- Tant
Karin behöfver dig, hon kan ej resa ensam. Hennes lynne har fått en
alltför stark böjelse för melankoli, och hon behöfver framför allt
förströelse och uppmuntring för att blifva frisk. Och dessutom någon att
pyssla om, det är en så god afledare för sinnets sorgbundenhet. I detta
fall blir du mycket lämpligare än jag. Tant Karin tänker vistas någon
tid vid en badort och sedan resa ned till Italien. Tänk, så godt för dig
att få bada och bli _riktigt_ frisk!
-- Ja, men huru skall jag _kunna_ resa, när du gladt dig så förfärligt
deråt? Det är alldeles som om jag stal något ifrån dig; nej Hanna, jag
kan ej.
-- Du gör mig tvärtom en stor glädje. Det vore en ny missräkning för
tant Karin och mig, om du ej ville resa. Säg, att du vill göra det,
Bella, -- för min skull!
Bella var på en gång orolig och glad. Hon kände på sig, att hon genom
att vägra skulle göra både Hanna och tant Karin ledsen, men å andra
sidan kändes det svårt att liksom tillegna sig det som Hanna gått miste
om. Sedan hon tänkt på förslaget och mottagit en vänlig biljett från
tant Karin, beslöt hon göra dem till viljes. Hon hade hållit af tant
Karin för Hannas skull och var nu glad att kunna i en liten mån
återgälda den vänlighet som bevisats Hanna.
Det blef brådska i Bellas hem, och gamla Lena torkade i smyg sina ögon
vid tanken på att mista Bella för en hel sommar. Lulle och Lisi kältade
att få fara med, och Bella måste trösta dem med löftet att få komma ned
till ångbåten och vifta då hon reste, samt med utsigten att få leta
efter något roligt i hennes kappsäck, när hon kom tillbaka.
På aftonen af examensdagen var femte klassen samlad till en afskedsfest
i Kajsaniemi. De skulle skiljas i morgon åt många håll och ville än en
gång vara tillsammans som glada skolkamrater. Bella var sjelfskrifven
deltagare; hon hörde ännu till dem, ehuru hon varit lösryckt från skolan
ett helt år.
Några lärare och lärarinnor voro med; det hade den senaste tiden rådt
ett mycket godt förhållande mellan eleverna och dem. Stämningen var
glad, ehuru blandad med vemod; äfven de sorglösaste bland flickorna
kände ett stygn af saknad vid tanken på att skolan var slut, och att de
nu sista gången voro samlade som kära kamrater. Men å andra sidan
vinkade lifvet och friheten dem med så många okända fröjder, med så
många luftslott i rosenröda skyar. För en stor del af dem var framtiden
detsamma som lexlöshet och ostörda morgondrömmar, för några få var den
en aning om växande ansvar, hvilken omedvetet gjöt stål i deras unga
sinnen, men för alla var den väfd i de ljusa färger, som endast
ungdomens tro och sangviniska hopp kunna framtrolla.
Ute på verandan serverades kaffe och limonad, och en af lärarne höll det
sedvanliga afskedstalet till de afgående eleverna. Derefter spredos de i
små grupper åt olika håll för att senare åter samlas, när Hanna Rappe
skulle framföra klassens afskedsord.
Borta vid frimurarns graf hade en liten flock slagit sig ned. Det var
de, som hållit mest ihop och som nu kände skilsmessan tyngst. Bertha
Eriksson hade åtagit sig den svåra missionen att hålla stämningen i det
gamla muntra spåret, och Hanna hjelpte henne troget. Det ville ej rätt
lyckas. Den ena och den andra af flickorna försvann på en liten stund
och uppträdde åter med misstänkligt röda ögon. Bella snyftade
ohjelpligt; de sista dagarnes intryck hade varit så vexlande, och hon
var ännu svag efter sjukdomen. Tanken på skilsmessan från kamraterna var
mer, än hon denna stund kunde bära, trött som hon var af dagens bråk,
inpackning och brådska.
Bertha bultade henne i ryggen och sade moderligt: seså, seså! Här har du
min näsduk, medan jag går och vrider ur din. Dränk oss inte, söta Bella,
vi äro redan våta om fötterna!
Bella måste le och sökte beherska sig så godt hon kunde. De begynte tala
om resan. -- Tusen och en natt! en sådan lyckans palt du är, Bella, --
utbrast Bertha och vred sig i afundsjukans qval. -- Jag hoppas du tänker
på oss fattiglappar här hemma, med några lämpliga presenter, till
exempel . . .
-- Ja, hvad vill du ha? -- afbröt henne Bella skrattande midt i tårarne.
-- En lefvande sköldpadda, en uroxe eller en kamelsvans?
-- Åhå, ja ja! Fresta mig inte med sådana rariteter. Jag skulle nöja mig
med ett hårstrå ur påfvens skägg eller . . . en metmask från Garibaldis
graf.
-- Jag har länge önskat mig en mosaïkmedaljong, -- sade Alma.
-- För din blifvande fästmans porträtt naturligtvis?
-- Hvarför inte?
-- Och jag beställer ett olivfrö, -- sade Lilli, -- jag har hört så
mycket talas om de vackra olivträden. Ett sådant kan du åtminstone ha
rum för i din kappsäck.
-- Då måste den vara stor som ett kyrktorn, -- skrattade Verna Sommar,
som sällat sig till dem.
-- Till mig kan du hemta en tunna färska drufvor, så bjuder jag hela
klassen att _äta_ din skål.
-- Tack skall du ha, Bibbi, att du tänker på dina anspråkslösa unga
vänner. -- Och Bertha nöp henne i tån så hon skrek. -- Jag skall i
gengäld låta dig låna ibland minnesboken med min pressade metmask.
Aina Berg gick och satte sig bredvid Hanna. -- Är du inte bra ledsen
ändå, Hanna, att du ej kan resa? -- frågade hon mera vänligt än
finkänsligt.
-- Gör inga samvetsfrågor! -- svarade Hanna undvikande. -- En annan gång
blir det min tur.
Hon försökte vara så glad som möjligt, på det ingen min skulle förråda
den oemotståndliga saknad, som grep henne, när hon hörde flickorna tala
om resan. Lyckligtvis tog samtalet en annan vändning.
-- Jag kommer bestämdt att en tid framåt på slaget 8 klättra uppför
skoltrapporna af gammal vana, -- sade Bertha. -- Jag har så svårt att
öfvergifva gamla ärliga plägseder. Undrar just hurudana de skosulor
skola vara, som nästa år trampa våra fjät i femte klassen.
-- Jag känner några, de äro ej så oäfna, -- inföll Bibbi.
-- Bella skall medföra våra idéer i arf till sin nya klass, -- sade
Hanna med en uppmuntrande blick på Bella. -- Är jordmånen bara något så
när handterlig, så kunna många goda frön slå rot på en kort tid.
-- Så då först ut anti-krinolins- och anti-snörlifs-fröen, -- bad
Bertha. -- Jag behöfde bara en dag för deras rotningsprocess. Men säg
något mera, Hanna!
-- Det fins grundsatser, som äro vigtigare, än de som röra klädedrägten,
-- inföll Verna Sommar, -- och dem hoppas jag Bella till först skall
så ut.
-- Hanna nickade. -- _Sanning_ framför allt annat. Sanning mot Gud, mot
menniskorna och oss sjelfva. Och dernäst en fasthet, som orubbligt
fasthåller vid det, vi anse _rätt_, utan att bortblandas af olika
meningar och åskådningssätt.
Hanna tystnade, hon ville ogerna vara moralpredikant, men flickornas
ögon bådo henne enträget om mer.
-- Och så, flickor, -- fortfor hon med en viss energi i rösten, -- så
skola vi minnas, att vi äro _främst_ menniskor och _dernäst_ qvinnor;
man vill så gerna inbilla oss motsatsen. Förstå ni mig? Jag afskyr
tanken på manliga och qvinliga egenskaper. Att vara sann, högsint, god
och sjelfuppoffrande, det är hvarje menniskas rätt, oberoende af om man
är qvinna eller man. Och af de gåfvor Gud gifvit oss beror vår ställning
i lifvet, icke af tidernas vexlande åsigter. Hvad en flicka duger till,
det bör hon få blifva, lika väl som en gosse.
-- Ja, ja! -- skrek Bertha intresserad, -- det äro vi ju alla ense om.
. . . Men lika orätt som det vore att uppfostra en flicka _uteslutande_
för hemmet, lika orätt är det att icke lära henne sköta ett hem. För de
allra flesta qvinnor blir ändå hemmet den närmaste uppgiften, och de
borde blygas, som ringakta den.
-- Uff, ett hushåll med många barn! -- hviskade Bertha till Bibbi.
-- Hufvudsaken är ett redligt arbete och en sjelfständig tanke, --
fortfor Hanna i det hon reste sig. -- Ingen af oss bör lemna skolan med
den inbillningen, att lifvet fordrar ingenting af henne. Från och med i
dag hvilar en dryg portion ansvar på oss hvar och en.
-- Det är bra besvärligt det, för en som är född att latas, -- sade
Bertha och utsträckte sig makligt i gräset. -- Men nog får jag väl lof
att raska på mig, jag också, så ni ej alla springa förbi mig.
-- När vi mötas om fem år, tänker jag vi ha vår framtid klar för oss, --
sade Alma, -- mycket har klarnat för mig redan i år.
-- Tack, flickor, för dessa år! -- sade Hanna, och hennes fuktiga ögon
sqvallrade om att hon ej var så lugn som hon syntes. -- Nu måste vi gå
till de andra. Tala inte till mig på en stund, jag måste i tankarna
genomgå hvad jag skall säga.
Och utan vidare förberedelse talade hon kort derpå till lärarne och
lärarinnorna. Hon gjorde det enkelt och kort, utan några grannlåter, men
så att man kände orden gingo ur ett tacksamt hjerta. Intet spår syntes
af det forna öfvermodet, hon var vänlig och klar och fullkomligt sig
sjelf.
Det blef hjertliga handslag och ett gladt klingande med limonadglasen,
när talet var slut. Alla kände sig mer än förr förenade denna stund då
skilsmessan stod för dörren. Agnes Lund kom bort till Hanna, som ett
ögonblick fann sig allena. Hennes ögon voro alldeles förgråtna och hon
kunde knapt tala.
-- Tack, Hanna . . . för ett i sann mening godt kamratskap! -- hviskade
hon. -- Jag känner i denna stund . . . huru mycket du varit för oss
. . . Förlåt mig . . .
Resten gick förlorad i snyftningar. Hanna höll hennes hand hårdt sluten
i sin och sade något, som kom hennes tårar att strömma ännu rikligare.
Men hon kände sig på samma gång fyld af en obestämd glädje och af
föresatser som styrkte och lugnade henne.
Sedan man ännu sjungit några sånger, ätit apelsiner och stämt möte här
efter 5 år, skildes man åt. Hanna gick hem till Bella; de två skulle
ännu ha en stund för sig, innan de sade hvarandra farväl på flera
månader.
När Hanna kom hem, sent på qvällen, sken en blek Majmåne in i hennes
lilla rum. Hon satte sig vid fönstret och såg ut i den ljusa vårnatten
och på den folktomma gatan. Hon hade ingen lust att sofva; dagens
intryck jagade hvarandra i hennes tankar och skrämde sömnen på flykten.
Det föreföll henne, som om hon nu tillryggalagt de första milen på
lifvets landsväg och stannat vid en port, som hon icke sökt och icke
kände. Hvart skulle den leda henne? Till branter och steniga marker,
eller till jemna, släta stigar? Lika godt, hon kände sig ung och stark,
full af pulserande lif, af värme och lycka, hon skulle ej brytas så
lätt. En kärleksfull makt ledde hennes öde och dyrbara vänner stodo vid
hennes sida. Skulle hon ej vara modig och trygg?
Hennes kära kamrater! hon skulle sakna dem hvar och en. Hon skulle så
gerna gifvit dem mera, varit mera för dem, än hon kunnat. Hon skulle
velat hjelpa dem att leta fram nyckeln till deras egna tankar, ty för de
flesta var den endast förkommen; tankar funnos nog, blott någon fann
rätt på nyckeln att lösa dem ur deras fjettrar. Men lifvet skulle nog
tvinga dem att gå framåt med öppna ögon.
-- Bella! . . . Du, som funnit nyckeln till mina bästa tankar och gjort
mig så lycklig . . . Gud välsigne dig!
Och känslan af lycka vibrerade i hennes vakna drömmar och framkallade
ett leende på hennes läppar, när hon ändtligen klockan 5 på morgonen
sömntyngd lutade sitt hufvud mot sin egen lilla kudde.
* * *
Den 1 Juni kom solig och varm. På torget utbjödos konvaljer och
narcisser och i Esplanaderna blommade de färskaste hvita mössor. En af
dem satt på Bengts nyklippta peruk och bars med en känsla af hälften
andakt och hälften stolthet. En bukett konvaljer satt i knapphålet,
ditfästad af hans resfärdiga lilla syster.
Klockan 1 skulle Bella resa. Redan klockan 12 kom halfva klassen ned med
konfektstrutar och buketter och måste gifva sig till tåls. De slogo sig
ned på däcket, som inom kort fyldes af ljusklädda, glada flickgestalter.
Och när Bella kom, åtföljd af de sina, föllo de öfver henne allesamman
och refvo henne hardt när i bitar i sin ifver att få se och rå om henne
de sista minuterna. Bella såg trött ut, men höll sig tapper, hon hade
skattat så mycket åt känslorna i går.
Kort derpå kommo fru Meilert och Hanna. Den förra blef föremål för
klassens nyfikna intresse, så Bella ett ögonblick blef fri. Hon smög sig
till Hanna, som hurtigt och lugnt ombesörjde bagaget. Ingen som såg
hennes glada blick kunde ana, att hennes inre svälde af saknad och att
hon sofvit blott två timmar i natt.
Klockan ringde andra gången och flickorna strömmade i land, efter att
hvar och en till hälften hafva ihjälkramat Bella. Hennes föräldrar och
syskon kommo nu i tur, och sist Hanna.
-- Farväl, Bella min! Var duktig och glad! Vi mötas igen!
-- Adjö . . . Hanna! Tack! -- Mera kunde hon ej säga.
Fru Meilert och Hanna hade tagit afsked i salongen, de tryckte nu blott
hvarandras händer med en ömsesidig stark känsla af sympati och ömhet.
-- Landgången i land!
-- Adjö, adjö! ljöd det från stranden, der hvita mössor och brokiga
parasoller viftade om hvarandra. -- Adjö, adjö! svarade två hvita
näsdukar uppe på däcket, och båten gungade långsamt ut, följd af glada
och tårfylda blickar.
[Dekoration]
* * * * *
* * * *
På G. W. Edlunds förlag har utkommit:
Hemmet.
En landtflickas anteckningar.
För ungdom af Aina Dammert.
Inb. 1 Fmk. 50 pi.
Skilda vägar.
Berättelse af Maria.
5 Fmk.
[Dekoration]
* * * * *
* * * *
[Tryckfel]