böjda att se Hannas uppförande från den bästa sidan. Men för många
ytliga, sqvallersjuka, tanklösa kamrater framstod det som något orätt
och opassande. De visade Hanna tydligt sitt ogillande, och stämningen på
klassen var ytterst ledsam. Till och med de, som bordt känna henne
bättre, voro bestörta och osäkra om huru de skulle tyda hennes
handlingssätt och undveko henne derför så ofta de kunde.
Hanna kunde icke undgå att märka allt detta och mot hennes vilja gjorde
det henne ondt. Hon skulle velat vara nöjd endast med sitt samvetes
vittnesbörd, men ertappade sig med att begära också kamraternas aktning.
Hon kände, att de till en viss grad skämt bort henne. Det var henne
likväl en stor tröst, att Bella, Verna Sommar, tant Karin och ett par af
flickorna uttalat sitt gillande af hvad hon gjort och hon försökte att
icke bry sig om de öfriga. Icke ett ord till försvar hade kommit öfver
hennes läppar, hvartill skulle det tjena, saken talade ju för sig sjelf.
-- Men detta är rent outhärdligt! -- utbrast Bertha en dag, då hon het
och upprörd kom fram till Hanna, som satt ensam på klassen. -- Kan du
icke tala, menniska, och rentvå ditt anseende? Jag har predikat för
döfva öron. Naturligtvis ha de föga förtroende till _mitt_ omdöme. Jag
tror också, att man på visst håll söker undergräfva ditt inflytande, och
ett par af de våra hålla sig fullkomligt neutrala. Talar du icke, så
. . . adjö med ditt förmynderskap på klassen . . .
-- Jag har aldrig eftersträfvat något förmynderskap, -- sade Hanna och
reste sig häftigt från sin plats. -- Åtminstone icke _medvetet_, --
tillade hon halfhögt, i det en djup rodnad flög öfver hennes kinder. --
Hvarför skulle jag tala? Om de icke tro dig, huru skulle de tro mig, som
måste föra min egen talan? Nej, låt mig vara. Terminen är ju snart slut
och sedan slippa ni vidare se mig.
-- Tänker du låta detta fortfara ännu dessa fyra veckor, så tager jag
min Mats ur skolan. Jag kan ej fördraga dessa sura miner och denna
trumpna tystnad dag ut och dag in. Ett ordentligt gräl vore mera i min
smak. Och ännu en sak, Hanna. Om du inte rättfärdigar dig, så misstänker
jag, att några, jag säger icke hvilka, komma att försöka få dig
relegerad.
Hanna blef alldeles blek, detta hade hon icke tänkt på. Men i detsamma
vaknade också hennes gamla trots och hon utbrast bittert. -- Detta kunna
ni gerna bespara eder. Innan jag låter det gå så långt, afgår jag
frivilligt, -- i morgon dag . . .
-- Var nu ej tokig, Hanna, och ställ till något nytt spektakel. Betänk,
hvad det för dig betyder att få ett godt afgångsbetyg! Du är den mest
skengalna toka jag någonsin sett. När några ord kunna ställa allt på
rätt . . .
-- Tyst, jag tigger icke om er aktning! -- Och Hanna gick ut med kinder,
som brände af harm och förödmjukelse.
Bella hade icke sett Hanna på två dagar och begynte blifva orolig. --
Det är bäst du går och ser efter henne, Bentu, kanske är hon sjuk.
Bengt gick och fann Hanna som vanligt lutad öfver sina böcker. Han såg,
att hennes ögon buro spår af tårar, men låtsade ingenting märka.
-- Bella ber helsa, att du är oartig som ej på två dagar uppvaktat
henne, -- sade han skämtsamt. -- Kom hem till oss, jag ville också gerna
höra din tanke om min nästa ämnesuppgift.
-- Jag skall komma, gå du förut. -- Hanna undvek att se på honom, men
hennes röst var alldeles lugn.
Huru godt kändes det icke att efter de sista dagarnes ensamma strider
åter få sitta vid Bellas sida, lyssna till hennes kära stämma och glömma
att någonting i verlden tyngde hennes sinne! Hanna skulle helst låtit
bli att tala om sig sjelf, men Bellas ögon uttryckte så mycken öm
frågvishet, att det tillbakaträngda bekymret bröt fram på nytt. Hon lade
händerna för sitt ansigte och hviskade, lutad mot Bellas knä: -- Bella,
jag kommer att afgå från skolan endera dagen.
-- Åh, Hanna min, det är ej möjligt! Det får du inte. Är det för
sqvallrets skull?
-- Man anser, att jag handlat ovärdigt och riskerat skolans anseende.
Jag _kan_ icke bli qvar.
En tystnad inträdde. Bella ville försöka sätta sig in i Hannas
tankegång, innan hon gaf henne ett råd. Hon insåg, huru påkostande det
skulle vara för Hanna att bli qvar, då klassen ansåg sig kränkt deraf.
Men på samma gång fann hon det hårdt, att Hanna skulle afgå och försaka
ett godt afgångsbetyg, då hon intet ondt gjort, och alltsammans blott
berodde på en ytlig och ömklig uppfattning af hennes handlingssätt.
Bertha hade i går kommit till Bella och full af uppror och missnöje
omtalat stämningen i skolan och sin fruktan att Hanna skulle blifva
bortvisad.
-- Det är Jenny, den markattan, som stält till alltsammans, -- sade hon
uppbragt. -- Hon har sqvallrat om saken för "pappa och mamma", och nu ha
dessa hotat taga bort henne ur skolan, såvida ej en så farlig kamrat,
som Hanna, blefve relegerad. Det är ett lefvande spektakel, då inte
Hanna värdigas säga ett ord till sitt försvar, och då äfven du är borta,
som annars brukar kunna tala förnuft till de odågorna.
Bella ville omöjligt tro, att så ledsamma följder kunde uppstå ur en så
enkel sak, som att Hanna gjort sin pligt. Hon hade sökt lugna Bertha och
lofvat tala med Hanna.
Nu strök hon sakta Hannas nedböjda hufvud.
-- Hanna min, du skall _icke_ afgå. Saken är ej värd ett så stort offer
och kan nog hjelpas på annat sätt. Hvarför har du icke försvarat dig? Du
är ju advokat, vet jag.
-- Mot hvem skulle jag försvara mig? -- utbrast Hanna häftigt. -- Ingen
har anklagat mig. Det är just det tysta, smygande förtalet, mot hvilket
intet försvar finnes, som drifver mig bort. En öppen anklagelse vore
tusen gånger lättare att möta, än detta stumma misskännande.
-- Och för något så lumpet, som ett grundlöst förtal skulle du retirera!
Nej, Hanna, det vore ej likt dig, det vore nästan fegt. Du har ju lärt
mig, att hvad som är rätt och sant bör gå fram med öppen panna. Och nu
skulle du sjelf genom att draga dig tillbaka låta dem tro, att du
verkligen handlat orätt.
-- Men hvad _kan_ jag väl göra, Bella? -- frågade Hanna upprörd. -- _Om_
jag blir relegerad! Bättre, att förekomma, än att förekommas.
-- Det blir du icke, var lugn. Jag har en plan, men den omtalar jag icke
ännu. Lofva mig, att du icke tager något förhastadt steg och lita på
mig.
Hanna tryckte hennes hand mot sina ögon och sina läppar. -- Du är min
_vän_, och jag litar på dig. Jag skall gifva mig till tåls för din
skull.
Inom skolans direktion och lärarepersonal hade frågan om Hannas
skiljande från skolan flera gånger varit före. I den utsmyckade form
historien antagit, var det icke underligt, om den väckte allas djupa
ogillande. Man öfverenskom att anställa enskildt förhör med Hanna och
derefter meddela henne beslutet, att hon vore skild från skolan.
Det gjorde dem alla ondt om flickan, som hittills aldrig gifvit
anledning till allvarsamt klander, utan tvärtom var en af skolans mest
framstående elever. Men skolans anseende fordrade, att en elev, som till
den grad blottstält sitt rykte, icke tilläts att vidare qvarstå vid
densamma.
Innan mötet denna gång afslutades, infann sig Verna Sommar och begärde
ordet. Hon hade, viss om att ryktet öfverdrifvit Hannas felsteg, nyss
talat vid henne sjelf samt fått en öppen och noggrann beskrifning öfver
tilldragelsen. Hon hade vidare uppsökt unge Hagen, som afgaf en liknande
berättelse, hvarför något tvifvel om sanningen icke kunde finnas.
Slutligen hade hon ännu varit inne på det ifrågavarande kaféet och der
blifvit försäkrad om, att något fruntimmer den qvällen icke der intagit
någon förfriskning.
Derefter omtalade hon hela händelsen, såsom hon hört den af Hanna och
Valter.
-- Och enligt min åsigt, -- slöt hon sitt andragande, -- förtjenar Hanna
Rappe vår aktning och vårt erkännande för det hon, glömsk af sig sjelf,
sökt räcka en sjunkande medmenniska sin hjelpande hand.
En förlägen tystnad uppstod. Man behöfde tid för att plötsligt omstämma
sig till Hannas förmån. Några af de yngre uppträdde derefter och
anhöllo, att det fälda utslaget måtte upphäfvas, eftersom det stödt sig
på falska rykten.
Men de äldre och försigtigare ansågo, att ryktet allaredan fått en så
stor utbredning, att man icke mera kunde nedtysta eller vederlägga
detsamma. Skolan riskerade sitt anseende genom att qvarhålla en allmänt
misstänkt elev.
De yngre lärarne och lärarinnorna protesterade ifrigt mot denna
uppfattning. -- Det är väl icke meningen, -- sade de, -- att skolan för
ett falskt ryktes skull kunde uppoffra en af sina bästa elever?
-- Det är beklagligtvis ofta en nödvändighet att uppoffra _en_ för att
kunna qvarhålla de andra, -- utlät sig en af de äldre.
-- Blir denna princip genomförd nu och framdeles, så anhåller jag genast
att blifva skild från skolan, -- utbrast Verna Sommar med en hos henne
sällsynt häftighet.
Fem af den yngre lärarepersonalen förenade sig med henne, och
direktionen såg framför sig det svåra valet att antingen genast mista
fem af sina bästa lärarekrafter, eller ock låta Hanna Rappe qvarstå vid
skolan.
Ett nytt möte utsattes till följande afton, då hvar och en skulle noga
öfvervägt alla skälen för och emot.
-- Jag behöfver ingenting öfverväga, -- sade Verna Sommar. -- För mig
gäller endast att antingen begå en syndig orättvisa eller ock se mig om
efter en annan plats. Det är icke svårt att välja.
[Dekoration]
[Dekoration]
När femte klassen dagen derpå kom till gymnastiken fann den sin unga
hurtiga lärarinna mot vanligheten allvarsam och förströdd. Hon ordnade
öfningarne, kommenderade och rättade som förut, men det skedde nästan
mekaniskt, och man såg, att tankarne voro långt borta. Ett par gånger
glömde hon gifva det väntade tecknet, eller förvexlade namnen på de
olika rörelserna.
Men ingen nändes skratta. Tvärtom smittade hennes synbara nedslagenhet
den annars så muntra skaran och timmen gick tyst och utan lif.
När den var slut, och Hanna Rappe bland de första aflägsnat sig, kallade
Verna Sommar de öfriga än en gång tillsammans, hon hade något att säga
dem.
-- Jag ville fråga er, flickor, -- sade hon, och hennes röst lät som en
generals, som anställer räfst bland sitt folk. -- Jag ville fråga, om
det är med er vetskap och ert samtycke, som en af edra bästa kamrater
varit utsatt för de ovärdigaste misstankar och det ovänligaste
bemötande, blifvit förtalad rundt i staden och nu står i begrepp att för
alltid bortvisas ur skolan? Ni veta alla hvem jag menar . . .
Flickorna tego. Några sågo förlägna ut, andra likgiltiga, som om det
alls icke rört dem.
-- Åtminstone icke med _mitt_ samtycke, -- kom det plötsligt från
Bertha.
-- Icke med mitt heller, -- hördes några osäkra röster ur skocken.
Jenny skrufvade sig litet nervöst: -- Det är ju icke underligt, om
flickor från hyggliga hem draga sig för att vara tillsammans med en, som
. . .
-- Jag vet, hvad du vill säga, -- afbröt henne Verna harmsen, -- men du
har orätt, liksom alla andra. Jag skall säga er, flickor, att allt ondt,
som berättats om Hanna, är nedrigt förtal, jag har sjelf varit i
tillfälle att taga reda på saken.
Flickorna skockade sig tätt omkring henne, och hon berättade allt hvad
hon hört af Hanna sjelf, af Valter och af betjeningen på kaféet.
Hon afbröts af ifriga, halfhöga utrop, såsom: -- hvad var det jag sagt
hela tiden? . . . Ja, men jag har hört från _alldeles_ säkert håll . . .
Stackars, söta Hanna . . . Fy, så otäcka vi varit . . . etc.
-- Säg mig, -- fortfor Verna Sommar, -- har hon någonsin svikit ett
löfte? Har hon ej ständigt sökt uppmana eder till det, som är godt och
rätt? Och huru löna ni henne? Genom en misstro, som måste såra henne
djupt och en ovänlighet, som verkligen icke vittnar om godt kamratskap.
Det har varit fult gjordt af er, flickor, och nu fordrar er
hederskänsla, att ni söka godtgöra det. Visa henne, att ni tro på henne
och värdera henne som förut, det skall glädja henne mest af allt.
Det blef ett stoj, som kunnat rifva ned huset, när hon slutat. Flickorna
talade alla på en gång och sökte öfverrösta hvarandra. -- Hvad jag är
glad, att Hanna är oskyldig! -- skrek Bibbi och dansade om med Aina
Berg.
-- Jag har hela tiden trott, att hon var det, -- sade Lilli, alldeles
glömsk af att hon troget undvikit Hanna.
-- Det skulle varit så likt hennes karlfasoner att smutta punsch med
pojkarne, -- inföll Jenny, ännu misstrogen. -- Och jag hörde från
_alldeles_ säkert håll . . .
-- Att du är en gås, som genast tror första dumma rykte, -- ifylde
Bertha hetsigt. -- Jag har ju predikat för er dag ut och dag in, att
alltsammans var en lögn, men ni ha inte trott mig.
-- Visst har jag trott, -- hördes en röst ur hopen. -- Och jag med . . .
och jag med. -- Alla voro angelägna om att intyga, att de "verkligen i
grunden trott på Hannas oskuld", men då de ej kunde bevisa den, så . . .
-- Jag ser, att ni ångra er ovänlighet, -- inföll Verna Sommar, som med
ett halft sorgset leende gifvit akt på ordstriden. -- Gå nu och säg
Hanna det. Hon är nedslagen och djupt sårad . . .
-- Ja, ja, -- skreko flickorna. -- Det kan man ej undra öfver! . . .
-- Hon är modig, uppoffrande och sann, -- fortfor Verna Sommar -- hon
har hjertat på rätta stället. Ingen af oss skulle gjort hvad hon gjort.
-- Nej, hvem skulle vilja gå in på ett _värdshus_? -- utbrast en af
flickorna och såg förnärmad ut.
-- Ja, men tänk om din lille bror vore nära att bli innebränd. Skulle du
ej våga ett försök att rädda honom af fruktan att sota dina kläder? Den
är feg, som i farans stund tänker mest på sig sjelf. Hanna Rappe har
visat oss huru vi böra handla.
Flickorna sorlade, glada, flata och ångerfulla. Hanna framstod åter för
dem i all sin gamla redbarhet, och de kunde ej förstå, huru de någonsin
kunnat misstänka henne för något ovärdigt.
-- Inte skall man få skilja henne från skolan, -- sade en med beslutsam
min.
-- Om hon afgår, så går jag med, -- sade en annan.
-- Ja, ja, det göra vi också, -- ljöd det från flera håll. -- Kom, så gå
vi till föreståndarinnan och fälla en förbön för Hanna!
Förslaget antogs af tre fjerdedelar af klassen. Resten ville hålla sig
neutral. De blygdes för ett så hastigt omslag, och några af dem kunde ej
glömma sin misstro.
Men de öfriga, med Alma och Bertha i spetsen, tågade, ifriga, varma och
fulla af stridslust, att bryta en lans för sin vän och kamrat.
-- Lättrörda, små insjövågor! -- tänkte Verna Sommar, när hon såg
dem gå.
Direktionsmötet på eftermiddagen blef kort. De flesta uttalade sig för
Hannas qvarstående; endast ett par reserverade sig mot den risk, för
hvilken skolan utsatte sig. Femte klassens lilla påtryckning verkade
också något. Man fruktade, att då opinionen sålunda omstämts till Hannas
förmån, skulle hennes bortvisande framkalla allvarsamt ogillande.
Det var ett mera välment, än finkänsligt mottagande Hanna fick, då hon
följande morgon kom till skolan. Hela klassen stod skockad i tamburen
och ett ljudeligt hurrah uppstämdes, när hon trädde in. Innan hon visste
ordet af, var hon upplyftad på en stol och buren ett hvarf kring rummet.
Men denna hyllning snarare nedstämde, än gladde henne. Huru kunde hon
lita på känslor, som ena dagen öfverhöljde henne med ovilja och misstro
och andra dagen hyllade henne med hurrarop? Hon förstod icke omslaget,
men då hon såg Verna Sommars glada ögon i dörren, begynte hon ana
sammanhanget.
_Sådan_ var då hennes klass, och kanske flickor i allmänhet. Lika
färdiga att kasta sten på en misstänkt kamrat, som att sedan utplåna
smärtan med öfverdrifna vänskapsbetygelser.
Hon kände sig illa till mods, oaktadt all den hjertlighet, som mötte
henne, och längtade att få gå bort i en vrå och samla sina tankar. Men
flickorna stimmade kring henne med frågor, förklaringar och ursäkter
ända tills timmen började, och det var först när hon kom i ro i sitt
eget lilla rum, som hon kunde gifva tankarne fritt lopp.
Mest af allt smärtade henne, att Valter Hagen sedan den der qvällen
gjort sig fullkomligt oåtkomlig för allt inflytande från hennes sida.
Hon hade ej återsett honom och Bengts försök att träffa honom hemma hade
ständigt misslyckats. I skolan åter höll han sig undan så mycket som
möjligt, och besvarade Bengts vänliga förslag att komma hem till dem med
allehanda undanflykter. Naturligtvis hade ryktet om Hannas "korståg",
som de kallade det, nått också till lyceum, och Valter fick lida mycken
smälek af kamraterna. Detta förtog ända till sista skymten af den
blygsel Hannas ord framkallat, och han sökte så godt han kunde reparera
sin ära med det slags falska manlighet, som alltid är till hands att
bortblåsa en ärlig ånger.
Hanna insåg att hon handlat oklokt, ty genom den offentlighet saken
fick, förfelade hon sitt mål. Men hon kunde icke ångra hvad hon gjorde
den der qvällen, hon hade följt en oemotståndlig impuls och skulle icke
haft fred för sitt samvete, om hon ej gjort detta försök.
Hvad angick henne Valter Hagen? Icke mer, än hvarje annan nödstäld
varelse som helst. Men kunde hon väl gå förbi en brant, der en blomma
stod rotad i lös sand, färdig att af första störtregn, sköljas ned i
afgrunden, utan att göra ett försök att omplantera henne i fastare
jordmån? Det föreföll henne, som om den kärlek och den verksamhetslust
hon kände växa inom sig, på detta område skulle få sin bästa
tillämpning. Och som om hon bäst kunde gifva sin skärf till
mensklighetens stora uppfostringskamp genom att blifva en god kamrat
till sådana stackars hemlösa, bortkastade gossar . . .
Men hon fick ej ännu egna sig åt dessa tankar, examen nalkades och
afgångsbetyget. Hon läste med brinnande ifver dessa sista veckor. Hon
kände sin själ så hungrig, som kunde den aldrig blifva mättad. Och
skolan var blott första steget, sedan följde så många, många andra,
innan hon var vid målet. Ja, -- skulle hon någonsin känna sig hafva nått
målet?
Resan ut i verlden med tant Karin föreföll henne som nyckeln till hennes
framtida lif, den nyckel, som skulle upplåta för henne alla möjliga
visdomens skatter. De skulle resa till Grekland och Rom, till Pompeji
och Vesuvius, till Neapel och Corsika. Hon tänkte på allt detta med en
längtan så stor, att den nästan delade henne i tvenne hälfter. Den ena
hälften trampade i askan bland Pompejis ruiner; den andra nötte dag
efter dag de välkända trappstegen till skolan. Hon föreföll sig
sjelfvisk, som kunde vara så glad. Bella skulle ju icke få njuta allt
detta, och många, som bättre än hon behöft denna vederqvickelse, skulle
utan afbrott få fortsätta sitt enformiga arbete. Om hon ändå kunde slå
upp den vida verldens portar för alla trötta och sjuka, alla fattiga,
längtande barn, som knapt hade en aning om tillvaron af en verld och en
mensklighet utanför sina fyra väggar!
Det föll henne icke in, att hon ej skulle vara mogen för alla de intryck
en sådan resa erbjuder. När känner man sig så stark och rik, så
obegränsad och fyld af tusen möjligheter, som vid 18 år?
Äfven tant Karin motsåg resan med stigande längtan. Hon begynte känna
sig ung igen, hennes trötta själ famlade efter det nya förhållandet till
Hanna, såsom man famlar efter ett nytt läkemedel. Och resan ut i verlden
med detta unga, vakna, kunskapstörstande barn skulle läka hennes sinne
och sporra henne till att lefva upp på nytt.
Resdagen var bestämd till 1 Juni, dagen efter skolans afslutande och
Bengts studentexamen. Bella skulle dagen derpå flytta ut till Fågelvik
med de sina och senare på sommaren var det planeradt, att hon skulle
resa till Hangö för att bada sig till nya krafter. Hon hade ett helt år
qvar i skolan, då hon försummat så mycket, och det kostade på att tänka
sig detta år utan de gamla kära kamraterna.
Dessa voro emellertid djupt intresserade af Hannas sommarplaner och
ansågo henne för den lyckligaste varelse under solen. De öfveröste henne
med goda råd och visade ett oegennyttigt nit vid anordnandet af hennes
resetoaletter.
Hanna skrattade och lät dem hållas. Men när resdrägten kom hem och
skulle profvas, funno de att de bränt sina kol förgäfves och att Hanna
icke afprutat ett grand på den stränga enkelhetsprincip hon i allt
beslutat följa.
En söndagseftermiddag i slutet af Maj satt Hanna ensam i sitt rum,
ifrigt sysselsatt att skrifva ett par bref. Hon ville underrätta
postmästarinnan och flickorna der hemma i prestgården om sin resa och
tillika sända några rader och ett vackert blomsterkort till sin kära
puckelrygg.
Fönstret stod öppet, och doften af en nyss utsprucken björk på gården
fläktade in i rummet. Hanna insöp den begärligt; den bar till henne en
helsning från vaknande, sprittande lif och på samma gång ett afsked, som
nästan kändes vemodsfullt.
Tjensteflickan inträdde och sade, att en herre frågat efter fröken
Rappe. Och då Hanna icke ville störa sina värdinnor, måste hon mottaga
honom på sitt rum, full af undran hvad han kunde vilja henne.
En lång, medelålders herre inträdde. Han såg ut som om han nyss
uppstigit från sjukbädden; ögonen voro infallna, han andades kort och
tycktes ha svårt att gå.
Hanna betraktade honom forskande i det hon bad honom sitta ned. Han
undvek hennes blick och hans röst lät osäker, när han frågade: -- är ni
fröken Rappe?
-- Ja, -- svarade Hanna.
-- Det är ej underligt . . . att du ej känner igen mig, -- sade den
främmande. -- Det är så länge sedan . . . Jag är din far . . .
-- Min far! -- utbrast Hanna, så blek som fönsterposten, mot hvilken hon
stödde sig. Det var som om hon träffats af ett hårdt slag, hvilket
nästan beröfvade henne sansen. -- Min far? . . . jag förstår ej . . .
-- Ja, din far, Hanna, hvilken ödet ändtligen fört till hemlandet. Jag
har tärts af längtan att komma hit igen, att få se dig . . . jag ville
icke dö der borta. Resan var svår . . . jag har varit mycket sjuk, men
jag hann ändå fram. Nu tänker jag slå mig ned här och bjuda dig ett hem
hos mig . . . Jag såg af tidningarna att din mor är död . . . du är ju
. . . den enda jag har qvar i lifvet.
Hans röst var hes och uttalet främmande. Orden susade förbi Hannas öron;
hon uppfattade blott andemeningen, men den gjorde henne stel af ångest
och hon rustade sig till försvar. Hon återtog med våld herraväldet öfver
sig sjelf när hon svarade:
-- Om det är sant, att ni är min far, så har ni längesedan . . .
förverkat alla en fars rättigheter öfver mig. Ni misstager er, om ni
tror, att jag skall åtaga mig en dotters pligter mot er; bandet oss
emellan är längesedan brutet. Jag är visserligen fattig och hemlös, men
jag eger något, som jag sätter mer värde på än hem och rikedomar, och
det är min personliga frihet.
Den främmande såg öfverraskad ut, och hans slappa drag fingo mera lif.
Han hade tydligen icke väntat sig något motstånd, när han ändtligen,
dels af tvång, dels af sjelfviska motiver gjorde anspråk på sin unga
dotter. Detta motstånd väckte till en viss grad hans intresse och på
samma gång en önskan att framstå för henne i en fördelaktigare dager.
-- Jag vet, Hanna, -- sade han sorgset, och hans aftärda drag sågo ännu
blekare och skarpare ut, -- jag vet, att jag icke har handlat mot dig
som en far. Men jag trodde . . . Jag har varit så ensam . . . under
dessa år, jag har stundom lidit nöd . . . jag har qvalts af längtan
efter fosterlandet. Slutligen lyckades jag samla en obetydlig
förmögenhet och beslöt . . . resa hem. Du vet ej hvad allt jag lidit!
. . . Jag kunde förefalla eder hjertlös, och dock voro . . . mina tankar
ofta hos er.
. . . Det var min afsigt, -- fortfor han, då Hanna ingenting sade, --
att sända er penningar. Men det lif jag var van att föra, uppslukade
allt hvad jag kunde förtjena . . . Jag hoppades ständigt . . . att kunna
skaffa mig en förmögenhet och med den återvända för att . . . för att
bjuda er ett sorgfritt lif.
-- Och under tiden lät ni min mor sönderslitas af sorg och hårdt arbete.
-- Hannas läppar darrade och hon höll sig hårdt i stolkarmen för att
synas lugn. -- Ni lät henne framsläpa sitt lif ensam, fattig och bitter,
utan tro hvarken på Gud eller menniskor. Hon var förr så lycklig . . .
och ni . . . ni stal _allt_ ifrån henne. Under dessa 18 år . . . har ni
gifvit henne så mycket som en rad, en helsning att ni lefde och tänkte
på henne? Nej. Det skulle läkt månget sår och stärkt den tro på er, som
så länge stod bi . . . tills den ändtligen brast. Ni egde henne så helt,
som en menniska kan ega en annan -- och ni kastade henne bort, som ett
sönderslaget kärl.