lycklig sjelf och lefde för ingens lycka. Ingenting hade jag lärt, som
skulle satt mig i stånd att börja ett sjelfständigt arbete; jag hade ju
icke uppfostrats till annat än att njuta lifvet. I denna tid af tomhet
och sorg mötte jag en man, som länge älskat mig i tysthet, trofast och
rent och . . . vi blefvo gifta. Han var en sällsynt högsint karakter,
men jag älskade honom ej, jag var för trött att mera kunna älska. Det
var endast i hopp att genom omsorgerna om hans ständigt vacklande helsa
kunna gifva mitt overksamma lif helst något innehåll, som jag blef hans
hustru. Hur mycket har jag ej att tacka honom för! Att jag icke under
denna tid försjönk i ett ohjelpligt svårmod, det var hans förtjenst, och
hans ständiga, innerliga önskan var, att jag skulle uppsöka din mor och
blifva lycklig igen . . . Men -- jag ansåg det numera för sent, vägen
oss emellan hade vuxit igen med högt, snärjande gräs, vi kunde ej mera
nå hvarandra.
. . . Efter fem års äktenskap miste jag denna trofasta vän, och efter
ytterligare ett år nådde mig underrättelsen om din mors död.
Fru Meilert satt med ansigtet doldt i händerna och Hanna trodde att hon
gret. Underliga känslor rörde sig inom henne, medan hon lyssnade till
denna halfhöga sjelfbekännelse: en qvarlefva af bitterhet öfver modrens
öde; ett gränslöst medlidande med denna djupa, beherskade sorg och
tillika en ofrivillig sprittning af glädje öfver att hos tant Karin
finna någonting beslägtadt, något som hon kunde förstå och förlåta.
Fru Meilert såg åter upp. Hon hade icke gråtit, men öfver hennes ögon
låg ett uttryck af lidande, sådant Hanna ännu aldrig sett det hos någon.
De sutto länge tysta. Hanna fruktade att med sin klumpiga hand vidröra
dessa känsliga strängar, som ännu vibrerade så starkt; hon ville låta
spänningen gifva efter, innan hon vågade sig fram med det deltagande,
som lyfte hennes inre i varma vågor. Hon hade sett mycken sorg, hon
hade, så att säga, ammats upp vid sorgens barm och kände sig förtrogen
med den, ehuru hon sjelf icke erfarit den annat än som ett eko ur andras
hjertan. Hennes ängslan för Bella, hvad var den emot en sådan bittert
naggande sorg? Den var en ljuf och ren smärta, utan tillsats af ångerns
och sjelfförebråelsens taggar; den var en bäfvande och dock hoppfull
öfverlåtelse till den kraft som förmår allt.
Hennes eget uppförande mot tant Karin föreföll henne denna stund så
lumpet, att hon blygdes. Utan att minnas sin vanliga stelhet, grep hon
innerligt hennes hand och kyste den.
-- Tant Karin . . . kan du förlåta hvad jag skref?
Orden kommo så varma och mjuka med ett tonfall, som snarare liknade
Bellas.
-- Jag har intet att förlåta. -- Fru Meilert tryckte hårdt hennes hand.
-- Men kan du skänka mig en smula tillgifvenhet, så är jag tacksam.
Berätta nu om . . . om din mor, berätta allt hvad du kan påminna dig och
allt hvad du anser mig värd att få höra. Skona mig ej, låt mig få höra
allt hvad hon sagt om mig. Det bittraste jag kan få höra är dock ett
intet mot anklagelserna inom mig sjelf.
Och Hanna berättade. Hon dolde intet, hon skildrade modrens fattigdom
och ihärdiga kamp för lifvet. Hon skildrade de stunder af tyst
förtviflan och bitter resignation, till hvilka hon varit vittne, de
motgångar, missräkningar och svikna illusioner, som småningom gjorde
hennes mors hjerta hårdt och den långsamma sjukdom, som slutligen kräfde
hennes lif. Men hon dröjde längst vid de sista dagarnas stilla frid och
vid den kärlek hon så sent fick smaka.
Underligt. Medan hon så, bit för bit, genomgick sin mors lif så långt
hon kunde minnas tillbaka, försvann ända till sista skymten af agg mot
henne der bredvid, som bidragit till att förbittra det, och hon tyckte
sig se den sorg de båda genomgått som ett fast band förena dem ännu
efter döden.
Det var sent på qvällen, när Hanna gick. Hon medförde intrycket af en
sympatie, som drog henne till tant Karin, och kände att hon gerna ville
se henne igen.
[Dekoration]
[Dekoration]
Bellas tillfrisknande gick framåt, om också med små, små steg. Hon fick
stundom sitta upprätt i sängen, stödd af mjuka kuddar, men hon fick
hvarken läsa eller syssla med något arbete. Och tiden blef henne ofta
lång. Då brukade Bengt bära in lilla Helmi och sätta henne i Bellas
säng, der hon med stor färdighet slog omkull saftglaset på
nattduksbordet, åt upp sockerbitarne och bultade med sin bleckskallra i
sängkarmen, tills hon vann önskad uppmärksamhet. Ibland sutto alla
syskonen kring Bellas säng och pratade om skolan, och ett par gånger
hade hon haft glädjen att mottaga ett par af kamraterna som
helsningsdeputation från hennes klass.
Men hennes käraste stunder voro likväl de, då Hanna hade ledigt och satt
vid hennes säng. Då lyste Bellas ögon. Och Hanna hade en förmåga att
berätta saker så, att de intresserade, utan att på minsta sätt trötta.
Under en af dessa stilla pratstunder omtalade Hanna sitt besök hos tant
Karin, och Bellas förtjusning kände inga gränser.
-- Hon var söt, sade du? Hur såg hon ut? Hvad sade hon allt? Skall du gå
dit igen? Tycker du mycket om henne?
-- Nej, nu pratar du för mycket, miss Belladonna, och jag går min väg.
-- Nej, stanna, jag skall vara tyst som en metmask, bara du stannar. --
Och Bella höll henne i kjolen. -- Men ser du, jag mår så bra i dag och
känner mig så odygdig. Doktorn lofvade mig att äta drufvor och jag är så
förskräckligt snål på dem. Skulle jag inte ha samvete, så ville jag
skicka dig ut i yrvädret och köpa litet mer, de togo nyss slut. Men
. . .
-- Är det inte något annat, så skall jag hjelpa dig af med ditt samvete,
-- skrattade Hanna och var redan halfvägs ut genom dörren.
-- Vänta, hvirfvelvind! Tag femti penni ur min börs der i lådan och välj
de allra vackraste. Så der . . . adjö med dig!
Då Hanna var utom dörren blef hon ropad tillbaka. -- Vänta, Hannibal,
jag tror ändå att min druftörst hör till de "själsaffectioner", som stå
under viljans inflytande. Ergo _kan_ jag beherska den; ergo _vill_ jag
beherska den. Lägg femtislanten tillbaka. Den kan göra mera nytta i
fattigsparbössan, än i min snåla mage.
Hanna lydde skrattande och satte sig åter på sin förra plats.
I detsamma kom Bengt in med röda öron och bärande sin paletå på armen.
-- Nå, gunstig junker, hvad har du haft för dig i dag? -- frågade Bella
och vinkade honom till sig.
-- Hejdat skenande hästar, -- svarade Bengt lakoniskt.
Flickorna satte upp så förvånande miner, att han måste skratta.
-- Det är dagens sanning, -- bedyrade han. -- Jag kom gående längs
Salutorget ungefär vid palatset, då jag såg en häst med kursläde komma i
ursinnig fart rakt emot mig. Kusken skrek och höll emot och inne i kuren
jemrade sig någon. Det såg ut att bära rakt ned i Skatudds-kanalen. Jag
hade ej annat val än att rusa fram och sträcka min uppspända paraply
emot hästen, som deraf blef så häpen att han tvärstannade. Men af farten
slängde släden i detsamma omkull och kusken kom under. Några personer
kommo till hjelp, och vi fingo hästen urspänd och kusken upphjelpt.
Hvarken han eller fruntimret inne i kuren hade skadat sig. Men då jag
skulle lyfta upp släden, ref jag denna duktiga lucka på min paletåärm.
Vill Hanna kamrat hjelpa mig att stoppa den?
-- Hjelpa! -- skrattade Hanna. -- Du menar, att vi turvis skulle taga
ett stygn. Nej, gif hit, nog reder jag mig utan din hjelp.
Bengt lemnade henne rocken, och hon beredde sig att reparera skadan.
-- Men, Bentu, -- hviskade Bella skälmaktigt från sängen, -- hvem var
det, som härom dagen bedyrade, att han aldrig skulle låta en qvinna
hjelpa sig med något, som han kunde göra sjelf?
Bengt funderade. -- Nog lär det väl ha varit jag. Och strumpor har jag
stoppat i mina dar, men aldrig rockar. Men det måste väl duga, tänker
jag. Tag hit, så får jag försöka! Och tack, syster sötnos, för det du
tog vara på min sjelfständighet.
Hanna räckte honom nål och tråd; fingerborgen gick knapt ned öfver
nageln. Han satte sig ned med ett försök att se säker ut, drog pannan i
djupa veck och begynte sy som en skomakare med syl och becktråd.
Flickorna skrattade och läto honom hållas.
Men då Hanna såg att stoppen, oaktadt Bentus allvarligaste bemödanden,
artade sig att bli lik en stor vårta på rockärmen, bad hon Bella
gunstigt tillåta, att hon denna gång hjelpte. Han hade ju visat sin goda
vilja.
Bella var ej obeveklig, och Bengt såg med beundran huru Hanna kamrats
skickliga fingrar undanröjde spåren af hans konstfärdighet och
ihopsömmade hålet så prydligt, att man knapt såg minsta fel i väfnaden.
-- Flickor äro ändå flickor! -- utbrast han med en suck af beundran.
-- Och pojkar äro och förbli pojkar! -- nickade Bella från sängen.
Mot aftonen samma dag förvärrades Bellas tillstånd. Febern återkom, och
hon kastade sig oroligt af och an i sängen. Läkaren som efterskickades,
fruktade ett recidiv.
Under senare hälften af natten, medan Hanna vakade hos henne, uppslog
hon plötsligt ögonen och hviskade sakta: Hanna!
Hanna satte sig vid sängen och fattade hennes hand. Den var brännhet,
och ögonen glänste stora och klara.
-- Huru är det? -- hviskade hon ångestfullt. -- Är du sämre? Vill du,
att jag skall väcka tant?
-- Nej, inte ännu . . . Men det kunde hända, Hanna, att jag nu måste dö.
Det gick ett stygn genom Hanna, som nästan tvang henne att skrika. Men
hon förblef till det yttre lugn.
-- Tror du, Hanna, . . . att det är mycket svårt att dö? -- Bellas ögon
voro oroligt fästade på Hanna.
-- Jag har endast sett _en_ menniska dö, och det var min mor. För henne
kom döden som en efterlängtad befriare, hon hade ju så länge varit sjuk.
-- Jag menar ej så . . . jag menar . . . om det är mycket förskräckande
att . . . stå ansigte mot ansigte med Gud?
-- Jag hoppas, att Guds närvaro skall ingifva dig frid och trygghet,
icke fruktan, -- svarade Hanna, och hennes läppar darrade, så hon knapt
kunde tala.
-- Ser du . . . jag är ibland så rädd för Gud . . . jag har så litet
brytt mig om Gud . . . om han skulle vara ledsen på mig . . .
-- O, Bella min, ingen af oss är ju värd hans nåd. Men du vet ju, vid
hvem vi få trygga oss.
-- Ja! -- hviskade Bella matt.
Om en stund slog hon armarna om Hannas hals och frågade: -- Hanna min,
skall du sakna mig mycket . . . om jag nu skulle dö?
Hanna försökte göra rösten stadig när hon svarade: -- jag har ju ingen i
verlden kärare, än dig.
-- Bara Gud! -- hviskade Bella åter.
-- Ack, icke ens Gud, -- sade Hanna sorgset. -- Jag har icke kommit så
långt ännu, att jag skulle älska Gud öfver allt . . . Men du ser så
trött ut, tala icke mer, utan försök att sofva.
Bella nickade. -- Jag ville så gerna lefva! -- hviskade hon och försökte
småle. Derefter föll hon i en lätt slummer med Hannas hand i sin.
Morgonen ljusnade och fann dem i samma ställning. Hanna var dödstrött,
men nändes icke draga sin hand ur Bellas, icke röra sig för att ej väcka
henne. Fru Palmfelt kom insmygande med oroligt frågande blickar.
-- Hon sofver! -- hviskade Hanna gladt till svar.
Denna sömn, var den till lif eller död? De lyssnade med spänning till
andedragen, som blefvo allt djupare och lugnare. Dödens engel sväfvade
åter förbi. Han rörde ännu icke den halfmogna frukten, han spred blott
med sin vinge en fläkt af allvar i två unga hjertan.
[Dekoration]
[Dekoration]
Det var i slutet af Mars. Hanna hade flyttat hem till sig, sedan Bella
ej mer behöfde så trägen tillsyn. Tystnaden i hennes eget lilla rum var
så välgörande, det var som om tankarne strömmat öfver henne rikare der,
än annorstädes. Och hon kastade sig med nytt, brinnande intresse öfver
studierna. Så knapphändigt de än fylde hennes törstande ande, voro de
likväl det bästa hon för närvarande kunde få.
Tant Karin hade erbjudit henne ett rum hos sig, men Hanna afslog det,
vänligt, men fast. -- Jag vill icke stå i för stor tacksamhetsskuld till
dig, tant, -- sade hon, -- och det skulle dessutom vänja mig vid onödig
vällefnad.
Men hon var ofta hos tant Karin, så ofta hon icke var hos Bella. Och
tant Karin hade kommit upp med en plan, som gjorde henne yr af glädje.
Först, när tant Karin sagt, att hon beslutat resa utrikes på ett år och
ville taga Hanna med sig, hade denna afvisat anbudet på sitt vanliga
kärfva sätt. Tant Karin såg ledsen ut. Hanna ångrade sig och sade att
hon skulle följa med på det vilkor, att hon i framtiden skulle få
återbetala hvad hennes resa skulle komma att kosta.
-- Det är din rätt, -- sade tant Karin allvarsamt. -- Men min rätt är
att vägra återtaga en gåfva, som jag nu bjuder dig med varmt hjerta.
Hanna stred en strid med sin gamla stolthet, men slutligen segrade
hennes tillgifvenhet för tant Karin.
-- Det är bara för att jag håller af dig, tant, -- sade hon, -- som jag
går in på detta.
-- Jag förstår, -- sade tant Karin leende och smekte hennes trotsiga
panna.
En lördagseftermiddag firade Bertha och Alma en liten pratstund hos
Hanna. Flickorna besökte henne i allmänhet gerna, hon hade blifvit så
mycket gladare och tillgängligare, sedan Bella begynt tillfriskna.
-- Bevars, så svällande kanapéer du har! -- sade Bertha och slog sig ned
på en af trästolarne med ett brak, som satte dess ben i fara. -- Man
blir rent af förvekligad i dina divaner.
-- För all del, tag plats på golfvet, om stolarne äro för mjuka, -- sade
Hanna. -- Som du ser, föredrager jag att sitta på ett ostoppadt bord.
-- Men säg, vore det ej ett himlalif, om man vore rik? -- utbrast Bertha
i extas. -- Tänk, att få sofva på ejderdun, inte behöfva gå i en tråkig
skola, äta godt och läsa roliga böcker! Håhå, jaja!
-- Hur skulle det då gå med mixturerna och provisorsexamen? -- sporde
Hanna.
-- Strunt i arbetet, när man hade pengar som snus! Jag skulle ha 16
tjenare . . .
-- Och jag skulle ruinera mig på hästar, -- sade Alma, som hittills
bladat i en bok. -- Jag är galen i hästar. Skulle du gerna vara rik,
Hanna?
-- Nej, . . . åhjo, hvarför inte, om jag hade mig sjelf att tacka för
hvar penni.
-- Jemmer, så förståndig du alltid är, -- suckade Bertha. -- Sak samma,
hvarifrån pengarna komma, bara man har dem.
Flickorna skrattade.
-- Hanna skulle visst inrätta något slags asyl för vanartiga pojkar, --
sade Alma, -- jag har hört dig säga det engång.
-- Då kan du taga Valter Hagen till din första patient, -- inföll
Bertha. -- Han är redan halft på förfall, fastän han ännu är bara en
skolpojke.
-- Jag har hört det, -- sade Hanna och hoppade ned från bordet. --
Valter var förr mycket hos Palmfelts, och jag kände honom som en
godsint, snäll gosse. Nu har han ej varit der på länge, och när jag
frågade Bengt om orsaken, sade han att det begynt gå på sned för Valter
stackare. Några samvetslösa studenter ha lärt honom att dricka.
-- Usch ja! Lycka, att han icke har föräldrar och syskon, som få blygas
för honom! -- utbrast Alma.
-- Om han haft ett hem, hade han kanske icke blifvit sådan han nu är.
Det är just emedan han varit så ensam, som ondt inflytande fått så
mycken makt öfver honom. Stackars gosse, jag önskade jag kunde hjelpa
honom.
Hanna hade blifvit tankfull. Hvarje påminnelse om lifvets skuggsidor
kändes som en direkt förebråelse mot henne sjelf.
-- Se nu inte så högtidlig ut igen, Hanna. Inte kan du ändå byka verlden
ren och blank. Hvad har du i flaskan der? Är det något, som duger
lukta på?
-- Det är ju eaudecologne, -- förmodade Alma.
-- Skönt! Man får väl njuta?
Hanna svarade icke, hon var inne i sina egna tankar.
Bertha förde flaskan till näsan. -- Uh . . . ptschi! Din kanal . . .
ptschi! Det är ju stinkspirit . . . ptschi . . . tus! Nu ljög du, sa'
Anders åt presten.
Hanna måste skratta. -- Visst inte, jag har ej sagt att det var
eaudecologne. Det är ammoniak, som jag tagit ut fläckar med.
-- Och det gillrar du ut, som om det vore det finaste luktvatten. Uff,
det svider i näsan!
När flickorna om en stund skulle gå, följde Hanna dem ett stycke.
Qvällen var mörk och kall, butikfönstren strålade i klar belysning och
menniskorna knuffades på de mest trafikerade gatorna.
Flickorna vände in på en sidogata. De gingo alla tre i bredd och pratade
ifrigt.
Så kommo de förbi ett hus, der gardinerna ännu ej blifvit nedfälda för
fönstren till en klart upplyst sal. Berthas blick snuddade in. Hon
tvärstannade och hviskade brådskande:
-- Titta in! Der sitter han. När man talar om trollet, är det icke långt
borta.
Flickorna varseblefvo derinne i salen ett mindre bord, vid hvilket fyra
ynglingar sutto kring en punschkaraffin. De rökte, skrattade och
anlitade flitigt glasen. En af dem var Valter Hagen.
Hanna kände, att hon var blek af sinnesrörelse. Hon grep Bertha hårdt i
armen. -- Det är nedrigt! -- hviskade hon.
-- Ja visst! Men kom bort, det är otäckt att se på.
-- Der locka de den stackarn att göra af med sina få slantar och bjuda
till att få honom likadan som de sjelfva. Det får ej ske. Jag går in
. . .
-- Det vore just likt dig, men det gör du ändå inte, -- sade Bertha
bestämdt och drog Hanna med våld bort från fönstret.
-- Jag kan ej, jag _kan_ ej . . . flämtade Hanna upprörd. -- Jag måste
ha honom bort.
-- Han skulle visst lyda dig, -- inföll Alma. -- Kom bort nu, snälla,
söta Hanna!
-- Vänta, Alma, stanna . . . jag kan ej gå . . . det käns, som om jag
gjorde mig delaktig i hans undergång. Se ni ej, hur de klinga med
glasen, . . . huru begärligt han tömmer det . . . släpp mig, Alma, jag
_måste_ gå in.
-- Är du rent från vettet, Hanna? -- Bertha var upprörd, också hon. --
Tänk på skolan, tänk på din framtid, kom bort, vi ha redan stått här
alltför länge!
-- Gå ni . . . jag kan ej följa er . . . Kanske sitta de här halfva
natten ännu, -- tillade hon halft för sig sjelf, -- tänk, hurudan han
skall vara i morgon!
Hon slet sig lös från kamraterna och gick fram till värdshusets trappa.
Der stannade hon ännu. Skulle han följa henne? Hvad skulle hon säga
honom? Var detta ej en blind obetänksamhet, hvilken hon dyrt skulle få
betala? Förnuftet hviskade: -- gå ej! -- och hon stod tvekande vid
dörren. Men en blick genom fönstret stärkte hennes beslut, och hon
öppnade dörren.
I tamburen syntes blott en kypare, som kastade på henne en undrande
blick. Hon sade halfhögt och fullkomligt lugnt: -- var god och bed herr
Hagen komma ut. Jag väntar på gatan.
Derpå gick hon, som om golfvet bränt hennes fötter.
När hon kom ut, såg hon, att kamraterna gått. -- Det är bra, -- tänkte
hon, -- jag skulle ej velat, att Valter sett dem.
Hon spejade ifrigt mot ingångsdörren, och nu öppnades den. Valter Hagen
kom ut.
Hon gick ett par steg mot honom.
-- Det är jag, Valter, -- sade hon, och rösten var osäker. -- Vill du ej
vara snäll och följa med mig?
-- Hvart då? -- sade Valter upprymd, men en blick på Hannas djupt
allvarliga och sorgsna ansigte gaf honom en aning om rätta förhållandet.
-- Är det . . . är det meningen att få mig bort från kamraterna? --
frågade han och försökte se styf ut.
-- Ja, Valter, -- sade Hanna fast. -- Jag tror du icke anar, hvart dessa
kamrater vilja locka dig.
-- Åh! Du är för lättskrämd, Hanna. Vi drucko ett glas punsch. Något
måste man ju värma sig med i denna förbittrade kyla.
-- _Ett_ glas? -- Hanna log sorgset. -- Jag räknade redan tre. Vet du
icke huru lätt sådant blir en vana? Jag hade en kusin, som var en bra
gosse, tills dåliga kamrater fingo inflytande öfver honom. Nu är han en
försupen stackare, som ingen glädje har i lifvet.
Hon tystnade. Hon visste ej rätt huru hon skulle nå fram till hans
hederskänsla.
-- Man börjar redan anse dig förlorad för allt godt . . .
-- Såå! -- Valter rätade på sig. -- Menniskorna äro så färdiga att döma.
-- Var en karl, Valter, och res dig, medan det ännu är tid. Vill du icke
taga blå bandet, det skulle hjelpa dig?
-- Det behöfs visst inte, nog kan jag låta bli, om jag vill. -- Valter
försökte tala lugnt och imponerande.
-- Stöd behöfva vi alla, om vi skola kunna utföra våra goda föresatser.
Jag går nu till Palmfelts, kom med. De skola bli så glada att se dig
igen.
Valter tvekade. Å ena sidan syntes det honom lockande att åter besöka
detta goda varma hem; å den andra blygdes han öfver att låta en flicka
få honom till hvad hon ville.
-- Jag vet ej, om jag täcks, -- sade han, -- jag är ej klädd för
visiter.
-- Visiter? Det är ju gamla vänner. Vi skola prata och ha så roligt. Du
har ju ej sett Bella, sedan hon begynt sitta uppe. Kom nu, är du snäll!
När de skulle vika om hörnet nedåt Annegatan, mötte de en af Valters
klasskamrater. En af dem, hvilka på ett oförnuftigt sätt sökt predika
moral för honom och tröttat ut honom med sina förmaningar. När han såg
Valter i Hannas sällskap, nickade han menande, som om han velat säga: --
är du fast nu? Det förtröt Valter djupt att misstänkas gå i en flickas
ledband. Han såg mörk och harmsen ut, och när de kommo utanför Palmfelts
port, låtsade han påminna sig något mycket angeläget, tog ett kort
farväl af Hanna och rusade sin väg.
Hanna stod och såg efter honom med hjertat fullt af oro och missräkning.
Sådana stackare vi äro, -- tänkte hon. -- Det fordras ofta mycket mera
mod att taga _ett_ litet steg framåt till det goda, än tio tillbaka till
det onda. Jag är säker att Valter nu går att upphjelpa sin manlighet med
några glas punsch och har till hands en passande förklaring öfver sitt
hastiga försvinnande.
Ledsen och bragt ur jemnvigten gick hon in till Bella, som satt i
länstolen vid bordet, tog en pall och satte sig vid hennes sida. Hon
omtalade eftermiddagens händelse, öppet, som hon var van, och Bella
uppmuntrade henne då och då med en gillande nick.
-- Vi skola ej lemna honom ur sigte, -- sade hon ifrigt, -- vi skola
taga till vår uppgift att göra honom till en bra karl.
Hanna tryckte hennes hand. -- Jag har ej stora förhoppningar, -- sade
hon modfäld. -- Der karakteren i sig sjelf ej har någon fasthet, der kan
första vindpust kullkasta en god föresats.
-- Vet du, jag känner ett sådant begär nu att göra något för andra, --
sade Bella. -- Den långa overksamhetstiden har gjort mig riktigt
sjelfvisk. Med hvarje dag känner jag mig friskare och längtar efter
arbete, arbete! Ack, Hanna, hvad det skall bli roligt att bli riktigt
frisk! Gud är så god. Jag skulle icke någonsin mer vilja hysa en enda
ful eller otacksam tanke i mitt hjerta.
-- Det blir den gladaste dag i mitt lif, när du kan gå ut igen, Bella
min. Din sjukbädd har gifvit mig så mycket: en tydlig förnimmelse af min
egen hjelplöshet och af Guds närvaro. En erfarenhet af bönens kraft att
hugsvala och lugna. Och nu sist denna oförtjenta glädje att få se dig
blifva frisk. Det käns så underligt inom mig. Det är som kunde jag af
idel tacksamhet kasta bort mitt lif hvilket ögonblick som helst, åt
någon ensam och olycklig, och som om intet, intet ledsamt mer kunde
nedslå mitt sinne.
-- Du älskade, trotsiga Hanna, hvad du nu är vek, -- sade Bella och
kyste hennes ögon, som stodo fulla af tårar.
[Dekoration]
[Dekoration]
Ryktet om Hannas "värdshusbesök" hade emellertid spridt sig i skolan.
Man hviskade bakom hennes rygg, man undvek henne och hon såg ofta
skrämda och ogillande blickar fästade på sig. Några flickor från högsta
klassen stodo ifrigt hviskande i korridoren, ett par dagar efter
händelsen.
-- Klockan var nära 12 på natten -- sade en, -- när min kusin, som satt
och läste tidningar i inre rummet, såg henne komma in.
-- Såg han henne komma in? -- Ögonen stodo vidöppna af häpnad.
-- Ja. Och sedan gick hon ut med den der Hagen, som alla vet, att ej är
någon hygglig gosse.
-- Och de promenerade länge och väl på några bakgator, -- hviskade en
annan. -- Thure Öst mötte dem.
-- Ja, hon har nu alltid förefallit mig litet . . . så der . . . --
inföll en tredje med tonvigt.
-- Tänk nu, att dricka punsch på ett värdshus klockan 12 om natten! --
bifogade en fjerde.
-- Mins ni, hur noga hon i fjol låtsade vara, när inte herr Hallgren ens
dugde att spänna på skridskorna? Jo, jag tackar!
-- Få se, om hon ej blir relegerad, -- sade en femte. -- Jag täcks knapt
säga, att jag är på samma klass, som hon.
-- Hvad tisslas här om för vigtiga ting? -- frågade Bertha, som i
detsamma gick förbi och stack sitt hufvud midt i skocken.
-- Ts! -- sade en af flickorna hemlighetsfullt. -- Vi tala om Hanna
Rappes mandat att gå på värdshus och dricka punsch.
-- Hva', hva', hva' ha ni nu kokat ihop för en smörja igen? -- utbrast
Bertha, som ej tänkt vidare på historien den der aftonen. -- Hanna
dricka punsch! Lika gerna dricker jag bläck. Men jag förstår, historien
har blifvit skarfvad. Nu skall jag berätta hur det var, för jag var
sjelf med.
-- Var du med? -- Flickorna drogo sig ett steg tillbaka.
-- Jaha, ursäkta, jag stod på gatan. -- Och Bertha berättade huru allt
gått till.
-- Är du riktigt säker på, att hon strax kom ut igen? -- afbröt henne en
af flickorna. -- Det kunde ju ha varit någon annan.
Bertha såg osäker ut. -- Jag _tyckte_ precis, att det var Hanna, --
svarade hon dröjande.
-- Ja, att _tycka_ och _veta_ är alls icke detsamma . . .
-- I alla fall, flickor, kan jag gifva mitt hufvud i pant på att Hanna
icke begått något orätt, om hon också kunnat bära sig oförsigtigt åt.
Och det var endast för att få den uslingen Valter bort från de dåliga
kamraterna, som hon ett ögonblick gick in. Det var käckt gjordt af henne
och jag högaktar henne, fastän jag inte sjelf skulle haft mod att göra
detta.