sig lugnt och hyggligt. Den ena efter den andra af de gamla kamraterna
dök upp, och några nya, hvilka antingen stannat qvar på klassen eller
tenterat in, stodo afsides från de andra, litet främmande och oroliga
för de nya förhållanden, i hvilka de råkat.
-- Nej, Bella, så brun du blifvit! -- utbrast Agnes Lund och slog ihop
händerna af bestörtning. -- Du har då alls icke brytt dig om att bevara
din hy.
-- Nej, det har jag sannerligen icke, -- skrattade Bella och höll upp
sina runda bruna händer. -- Men du är fin och hvit som en prinsessa.
-- Åh, -- sade Agnes blygsamt, men tacksam för erkännandet.
-- Du har blifvit duktig, Bibbi, riktigt som en flicka bör se ut! -- Och
Hanna slog ett tag på Bibbis kraftiga axel.
-- Ja, ser du, jag lade bort snörlifvet i somras, och sedan har jag
blifvit så tjock, att jag riktigt skäms.
-- Hurrah, Bibbi, det var det klokaste du i ditt lif kunde göra! Se hit,
flickor, en så kraftig flicka Bibbi blifvit på tre månader. -- Och
Bertha hurrade henne förtjust.
-- Uff, så tjock som en gris, -- hviskade Agnes till Alma.
-- Men mer i min smak, än du, -- gaf denna käckt till svar.
Bella, Hanna, Bertha och ett par af de andra flickorna uppträdde i sina
nya praktiska reformdrägter och voro föremål för ifriga diskussioner.
-- Tänka ni uppträda på cirkus? frågade en af flickorna spetsigt.
-- Jag ser ju inte byxorna, -- sade en annan med låtsad öfverraskning.
-- Skola ni leka skolflickor hela ert lif? -- frågade en tredje.
-- Nej, vi skola leka _menniskor_, -- och Bertha slog sig på knäet med
stolt sjelfkänsla. Ned med snörlifven! Ned med de långa kjolarne! Lefve
friheten!
-- Ja, må hvar och en kläda sig så, som hon anser det bäst, utan att
göra som alla andra, -- utbrast Bella enthusiastiskt.
-- Bravo! -- skreko flickorna.
-- Hvad är detta för slag? -- sade Bertha och låtsade bestört bulta Siri
i ryggen. -- Har du magrat så, stackare, att du blifvit bara fiskben?
Siri såg flat ut. Hon hade icke förrän nu lagt sig till snörlif, emedan
hennes mor i det längsta hållit emot.
-- Ja, när jag begynte bli så tjock, -- ursäktade hon sig och smög sig
undan i flocken.
-- Ett nederlag! -- hviskade Bella till Hanna.
-- Ja, men tio segrar, -- svarade denna. -- Här äro tio, som slagit sig
på att bli förnuftiga, -- utom vi, -- tillade hon skrattande.
-- Ack, Hanna, hvad vi skola kämpa i vinter för vår idé! -- hviskade
Bella och knep Hanna hårdt i armen.
-- Ja visst. Men vi skola minnas att det måste ske genom att
_öfvertyga_, icke att _öfvertala_.
När flickorna senare i flock följdes åt från skolan, utbrast Bella:
-- Det har varit alltför roligt att råkas igen, för att vi ej skulle
mötas än en gång i dag. Hvad säga ni om en liten tur till Kajsaniemi på
eftermiddagen?
-- Ack ja, det blir rysligt roligt! -- hördes från alla håll, och
flickorna skildes med öfverenskommelse att mötas klockan 4 på
"frimurarns graf".
Det var en munter flock som på eftermiddagen samlades vid Thölö vikens
strand. Man satte sig i det ännu friska gräset och begynte tala om
sommarens företag. Hvar och en skulle berätta något om sina
sysselsättningar, och Hanna höll styr på samtalet, när det ibland ville
urarta till ett pladder, som ingen förstod.
När turen kom till Jenny att berätta, såg hon förlägen ut och sade:
-- Jag vet ej, om jag omtalar något, ni komma bara att göra narr af mig.
-- Åh, kör på bara, vi skola hvarken se eller höra! -- Och Bertha hängde
näsduken öfver sitt hufvud.
-- Nå ja, inte är det något att skämmas för. Jag var i Lovisa för att
bada. Der var jag med om tolf utfärder och sexton baler.
-- Det var bastant motion! -- kom det från näsduken.
-- Men jag hade utmärkt roligt och gjorde många trefliga bekantskaper.
Mot slutet sade doktorn att jag ej skulle få dansa mera, mitt hjerta
. . .
-- Var krossadt af ett Lovisalejon, -- ifylde näsduken.
-- Men, Jenny, att du _kunde_ vara så oförsigtig, -- just när du skulle
sköta din helsa, -- inföll Bella förebrående.
-- Mamma såg så gerna, att jag var med om allt. Man skall roa sig, när
man är ung, -- sade hon alltid.
Siri berättade, att hon fångat kräftor i Borgåtrakten; Bibbi hade varit
rest till Uleåborg och farit i tjärbåt utför forsarne. Agnes hade varit
i Helsingfors hela sommaren, badat för Everth och sett de kejserliga vid
"Kofladan". Alla hade upplefvat åtminstone något märkeligt och slutligen
hade de ganska bra reda på hvarandras sommar.
-- Nu anser jag vi ha nog af högtidligt ressonnemang och kunna gå och
musicera i sjösalongen, -- föreslog Agnes.
Det voro alla med om och man slog sig ned i sjösalongen i öfra våningen
med dörrarne öppna utåt balkongen och den lugna Thölöviken. Himlen var
rödgul i vester och stränderna prunkade likaledes med några röda och
guldfärgade löf i sin glesnade grönska. Det var ljumt och stilla, och
luften fyld af höstdofter.
Några af flickorna hade slagit sig ned på balkongen, de öfriga lyssnade
till Agnes sång inne i salongen.
-- Jag har lärt mig gå på händerna i sommar, -- skröt Bertha och utförde
till allmän förlustelse ett konstprof.
-- Och jag att gå på lina, -- skämtade Bella. -- Skada, att vi ej ha ett
rep här. Men vänta, staketet här kan duga i nödfall.
Med ett skutt var hon uppe på det smala staketet, der hon, trotsande
kamraternas varningar, gjorde några smidiga rörelser.
I detsamma kom Hanna ut från salongen. När Bella såg henne, skulle hon
göra en helsande gest, men förlorade i detsamma balansen och störtade
handlöst ned till marken.
Ett rop af förfäran hördes från balkongen. Hanna, åtföljd af några
andra, rusade ögonblickligt ned på gården; hennes knän svigtade och
hennes ögon sågo ej klart, men ned måste hon. De andra sutto qvar
deruppe, bleka och tysta.
Hanna kom först ned. Der stodo några af värdshusets betjening skrämda
och rådlösa, ingen hade haft mod att upplyfta Bella. Hon hade fallit
illa mot en vattentunna, som stod rakt under balkongen och var afsvimmad
-- om icke död.
Hanna lutade sig öfver henne och fann att hon lefde. -- Hjelp mig att
lyfta henne upp! -- sade hon kort, -- och sedan in.
De hemtade en länstol och i denna fördes Bella försigtigt in. Bertha
skyndade efter en läkare.
Den ena efter den andra af kamraterna smög sig in för att se Bella,
derefter gingo de hem, gråtande och nedslagna.
Bella låg med slutna ögon och utan tecken till medvetande. Hon var
förfärligt blek, men intet sår, ej ens en bula kunde upptäckas på hennes
kropp. Hanna baddade hennes panna; hon hade löst upp alla hennes kläder
och satt sedan med Bellas hand i sin i stum ångest väntande läkarens
ankomst.
Han kom och tillika en sjukbår, som Bertha haft förstånd nog att skaffa.
Läkaren afklädde Bella för att se om hon brutit sig. Men intet sådant
kunde upptäckas, blott en liten röd fläck i nacken, som hon stött mot
vattentunnan.
Läkaren var orolig öfver den långa svimningen. -- Det är troligen en
svårare kontusion åt hjernan eller ryggmärgen och kan vara farligt. För
henne varsamt hem, jag kommer efter om en stund.
Det var ett slag för gamla Lena, när karlarne med båren stannade ute på
gården och hon fick se Bellas ljufva hvita ansigte på kudden.
-- Hvad ha de gjort henne, Gud, hvad ha de gjort åt mitt barn? -- skrek
hon, så utom sig af förfäran, att hon ej kunde röra sig ur fläcken.
-- Gör i ordning en säng, Lena, -- sade Hanna befallande ehuru med
flämtande andedrägt. -- Vi ha ej tid att gråta nu.
Lena spratt till och skyndade att efterkomma tillsägelsen. Famlande och
högt snyftande bar hon sig åt som om hon gått i sömnen.
Hanna fick tänka och handla ensam.
-- Det är sant, -- utbrast hon till hälften för sig sjelf, -- vi måste
ögonblickligt ha bud till landet. Gå, Lena, och skicka någon . . .
vänta, jag skall skrifva några rader.
Hon ristade några ord till Bellas mor. Hennes hand skakade som af
frossa, och hon såg ej hvad hon skref.
-- Skynda dig, Lena, spring! Tag en karl som har häst, bed honom flyga
om han kan . . . säg, att det gäller lifvet.
Bertha hade gått till apotheket. Bengt var borta, hvem vet hvar, Hanna
var ensam med Bella.
Hon kastade sig ned på knä vid sängen, borrade hufvudet i täcket och
försökte bedja. Men hennes bön blef utan ord, utan en enda
sammanhängande tanke. Hon kände det, som om hela verlden hölle på att
glida undan henne, som om hon velat klänga sig fast vid något, men icke
fann ett enda stöd. Hon försökte tänka sig att Bella var död, men kunde
ej nå den tankens botten, innan andra kommo emellan: -- måtte doktorn
komma . . . måtte tant hinna i tid . . . måtte doktorn komma . . .
Hon hviskade Bellas namn och kyste hennes bleka kinder. Ack, hur denna
dvala var lik döden! Så låg också hennes mor, sedan lifvet flytt, och
ingen, ingen kärlek kunde kalla henne tillbaka.
Hvad doktorn dröjde! Hanna kände sig nära att svimma af ångest och
trötthet. Hon kunde ej ens gråta, det skulle varit en lättnad.
Ändtligen hörde hon steg och såg honom komma. Strax efter honom steg
Bertha in. Hon hade hemtat blodiglar, hvilka sattes längs ryggraden på
Bella.
Doktorn var vänlig och deltagande; han stannade hos dem för att afvakta
verkan af iglarne. Bengt var också hemkommen. Hans broderliga hjerta
sved för den lilla systerns skull och han smög sig oupphörligt in i
sjukrummet för att se om hon ej vaknat. Men qvällen gick och det blef
natt, utan att vanmakten gifvit vika.
Först inemot klockan 2 på natten öppnade Bella ögonen, men utan att
tyckas se något. Kort derefter föll hon tillbaka i den dödlika dvalan.
Doktorn, som försökt alla medel han kände, aflägsnade sig nu för att
söka någon hvila; han skulle i morgon konsultera en annan läkare.
Bertha hade stannat qvar till natten och var nog lycklig att kunna få
tag i sömnen, men Hanna kunde ej förmås att lemna sin plats vid Bellas
hufvudgärd, hon kunde icke sluta sina ögon ens för ett ögonblick. Hon
satt der timme efter timme, väntande hvarje sekund att få se Bella öppna
ögonen och se på henne med en igenkännande blick. Men morgonen kom, och
ingen förändring hade inträdt.
Då Bellas föräldrar på förmiddagen anlände, fortfor det dvallika
tillståndet ännu, och läkarne fruktade det värsta.
Hanna tackade Gud, att tant Elin kommit, medan Bella ännu andades. Hon
fick tillåtelse att flytta till Palmfelts för att så ofta som möjligt
kunna se till den sjuka.
På eftermiddagen förändrades tillståndet. En häftig feber instälde sig
med yrsel och krampanfall. Läkarne fruktade hjernfeber och möjligen
förståndets förlust, ifall hon ginge igenom. Bellas mor satt blek och
tårlös vid hennes bädd, det var en lättnad för henne att se Hanna i sin
närhet.
Efter ett svårt krampanfall på tredje dagen inträdde ymnig svettning,
hvilken läkarne ansågo för ett godt tecken. Derefter föll Bella i en
stilla sömn, andades djupt och jemnt och fick en svag skiftning af rödt
på sina kinder. Hennes mor och Hanna sutto orörliga vid hufvudgärden.
Det var, som om de hört de aflägsna vingslagen af hoppets efterlängtade
dufva och icke vågat med en hviskning skrämma henne åter på flykten.
Efter ett par timmars lugn sömn uppslog Bella ögonen, och blicken var
fullkomligt redig. Hon fästade den på modren och hviskade sakta: --
mamma! Derefter gled den öfver till Hanna med ett matt litet smålöje: --
Hanna! -- hviskade hon, och venstra handen famlade på täcket, som om den
sökt en annan.
Då brusto tårarnes bojor, och Hanna störtade ur rummet, rädd att skrämma
Bella med de djupa, våldsamma snyftningar, som skakade hennes kropp. Gud
vare lof, Gud vare lof! Det var herligt att få gråta, att känna
spänningen gifva efter, och den tryckande, qväfvande känslan af ångest
småningom rinna bort med tårarne.
När läkaren kom, såg han gladt öfverraskad ut. Febern var borta och
blicken klar. Faran för lifvet och förståndet var för ögonblicket öfver,
men den största försigtighet måste iakttagas för att ej skada de
ömtåliga, till verksamhet småningom återvaknande nerverna.
Bengt kom ofta och satte sig vid hennes säng. Han kunde så väl lägga
kudden till rätta och vända henne så varsamt som en qvinna, när hon ej
orkade sjelf.
-- Du är så snäll, Bengt, -- hviskade systern en dag, när hon förmådde
tala. -- Du blir nog en bra doktor.
Bengt smålog. -- Och då skall du bli frisk, om ej förr. Du skall bli
stark som en elefant, bara du har tålamod.
-- Tror du Gud vill det? -- Bellas ögon sågo forskande i hans och hon
försökte lägga sin arm kring hans hals, men orkade ej. -- Jag tänker
ibland att jag kanske nu skall dö . . . Men säg, huru har jag blifvit så
sjuk? Jag mins ingenting . . .
-- Du får ej tala så mycket, syster lilla, -- afbröt Bengt förståndigt.
-- Jag skall berätta allt, när du blir starkare. Nu får du ej tänka på
annat, än att sofva, äta och bli frisk.
-- Som du vill! -- sade Bella i trött och undergifven ton.
Bengt undertryckte en känsla af omanlig svaghet, när han såg hennes
ansigte, så litet och aftärdt, sjunka tillbaka mot kudden. Hans lilla
syster! Hur kär och ljuf hon var! Han kunde icke mista henne ännu, nej
aldrig i verlden.
Han smög sig in i garderoben bredvid sjukrummet och snöt sig der rätt
eftertryckligt.
[Dekoration]
[Dekoration]
Under dessa sorgens tider, när Hanna på fristunderna satt bredvid Bellas
säng, såg de matta ögonlocken öppnas och slutas, hörde andedrägten smyga
öfver två halföppna läppar och såg feberskyarne jaga hvarandra på två
hvita kinder, då kändes hennes sinne bräddfullt af oroliga tankar.
Fastän hon sagt till sig sjelf hundra och åter hundra gånger, att hon
aldrig så fast skulle binda sitt hjerta vid någon, att hon skulle känna
smärta, ifall denna frånrycktes henne, kände hon nu huru omistlig Bella
blifvit för henne. Huru denna lilla svaga feberheta hand gripit ett så
fast tag kring hennes hjerta, att detta aldrig skulle känna sig helt, så
framt handen släpte sitt tag. Hon kände att hennes stenhårda sinne ej
kunde undvara Bellas tuktan och på samma gång erfor hon ett begär att
frivilligt underkasta sig, utan att behöfva vara på sin vakt mot detta
inflytande. Hon kände med förvåning att hon längtade efter att få älska
någon, hon, som fortfarande ansåg, att lifvets största frihet låg uti
att vara oberoende af allt sådant! Och under dessa veckor af innestängd
oro och längtan kände hon, huru bitterheten smalt bort, droppe efter
droppe, huru törnena inom henne föllo af och huru hon alltmera greps af
en aldrig anad medkänsla för menniskorna omkring henne. Främst Bellas
omgifning, som blef henne kär för vännens skull, sedan kamraterna och
sist, i allt vidare kretsar, alla ensamma, lidande, stapplande
menniskor. Hon, som trott sitt hjerta vara så trångt, att det ej
förmådde rymma en enda äkta känsla, fann att hon nu gick och längtade
efter att kunna, om än i ringa mån, lätta de bördor, som tryckte så
många svaga skullror.
I samband med dessa tankar kom allt oftare tanken på tant Karin. Hon
visade den ifrån sig men den kom ständigt igen. Kanske var hon en af
dessa i tysthet lidande, som blott behöfde en gnista vänlighet för att
lefva upp på nytt. Åh, tant Karin, hvarför skulle du komma i min väg?
Hvarför kan du icke lemna mig i fred såsom du lemnade min mor, då hon
som bäst behöfde dig? Det är grymt af dig att tvinga mig att uppsöka
dig. Och lika grymt är det af mig att, ifall du är ensam och olycklig,
lemna dig att dag efter dag, vecka efter vecka, månad efter månad hoppas
på dens återkomst, som bordt ångra sig och icke gjort det. Det är snart
nio veckor sedan jag fick ditt bref, och ännu . . . ännu känner jag mig
lika oförsonlig som då . . .
Sedan kommo undrande tankar på fadren. Hurudan var han, denne far, som
skulle kunnat skänka henne ett hem, men som hon aldrig sett, aldrig känt
en gnista ömhet för? Hvar fans han? Visste han, att hans hustru var död,
att hans dotter stod ensam i verlden, att hans penningesändningar
tillbakavisats med förakt? Och om han visste allt detta, huru tog han
det? Säkert lätt, som en sådan sorglös, genomsjelfvisk natur måste göra.
Tänk, att ega ett hem, som vore ens eget! Att omslutas af fyra väggar,
hvilka begränsade en hel liten verld af trefnad och ömhet! Hon kom
nästan ej ihåg att hon egt ett eget hem; det hade alltid förefallit
henne som en bit ödemark, ända tills dödens frid ljutit sitt rörande,
försonande skimmer deröfver. Och i detsamma var allt förbi, och hon
kände sig åter utkastad i en obegränsad tomhet.
Men engång skulle hon skapa sig ett hem, om det än dröjde länge till
dess. Ett hem med böcker och blommor, stilla enslighet och dock aldrig
tomhet. Hon skulle ut och se verlden och komma hem med tusen minnen,
hvilka sedan skulle försköna hennes enkla hem. Hennes lif skulle bli så
rikt med kunskaper, arbete och . . . och Bellas tillgifvenhet som ett
solsken öfver alltsammans.
Tankarne återvände till Bellas sjukbädd och möjligheten att förlora
henne. Med en ångest, som hon ej kunde förklara, lyssnade hon till de
oregelbundna andetagen, böjde sig ned öfver bädden och fasthöll en flik
af täcket mellan sina händer med en sådan ängslans kraft, som om det
gält att qvarhålla ett flyende lif.
-- Hvad jag är svag i dag, -- utbrast hon slutligen halfhögt och reste
sig, fast besluten att återvinna sig sjelf. -- Här drömmer jag i timtal,
som om min hela framtid berodde af detta lilla lif.
Hon kyste Bella lätt på håret och gick med något som var hälften trots
och hälften snyftning inom sig.
I skolan vexlade stämningen på Bellas klass allteftersom
underrättelserna om hennes tillstånd voro goda eller dåliga. Hanna fick
dagligen besvara en mängd ifrigt deltagande frågor om Bella, och långt
innan denna ännu fick höra något från den yttre verlden, öfversvämmades
hennes rum af billeter, blommor och små prydliga arbeten, som
kamraternas vänliga hjertan hade behof att gifva.
-- Det käns alldeles som om en knapp fattades i rocken, då Bella är
borta, -- plägade Bertha säga. -- Och just den knappen, som höll det
varmast på klassen.
Under de dagar, då Bella var bättre och Hannas sinne icke alltför mycket
upptogs af oron för henne, trängde sig tanken på tant Karin allt oftare
fram. Hon kände att hon likväl engång skulle bli tvungen att gå till
henne, icke af några yttre omständigheter, men af det omutliga samvetets
påtryckning, och hon föraktade allt mer sin feghet, ju längre hon
uppskjöt dermed. Det låg ej i hennes natur att dröla med något som måste
ske. Det enda hon kunde framdraga till sin ursäkt var, att hon icke
ville gå med hjertat så fyldt af agg och oförsonliga känslor, som det
allt ännu var.
Slutligen förmådde hon ej längre bära missnöjet med sig sjelf, utan
beslöt att uppsöka fru Meilert, kosta hvad det ville. Det var ej svårt
att i en adresskalender få reda på hvar hon bodde och Hanna begaf sig
dit en dag utan att för någon omtala sin afsigt.
Hennes hjerta bultade hårdt, när hon stod utanför huset, men hon tvang
sig att se lugn ut och gick uppför trapporna. Det var låga, beqväma
trappsteg, och likväl var hon alldeles utan andedrägt när hon kom upp.
Här greps hon åter af ett så häftigt obehag och en så oemotståndlig lust
att undfly det, att hon vände om och nästan sprang utför trapporna.
Nedkommen på gatan blygdes hon, ruskade upp sig, försökte tänka på Bella
och gick beslutsamt tillbaka samt ringde på klockan.
En tjensteflicka öppnade. -- Ja, fru Meilert var hemma. Var god och
stig in.
Men Hanna stannade i tamburen, medan flickan gick att anmäla henne. Hon
kunde se salen derinnanför med dyrbara taflor, växter, mattor och
draperier. Om tant Karin icke var lycklig, så var hon åtminstone rik.
Det kändes som en missräkning för Hanna och hon tyckte sig mindre än
någonsin skyldig att framkomma med några ursäkter. Hennes ovilja vaknade
fördubblad, när hon jemförde detta öfverflöd med hennes mors torftiga,
illa försedda bostad.
Tjensteflickan återkom och bad henne stiga in i ett inre rum. Hon
kastade en något ringaktande blick på Hannas tarfliga klädsel. Men hon
måtte ha fått intrycket af att hon ej var en af de vanliga
hjelpbehöfvande, som dagligen uppvaktade hennes matmor, ty det var med
en viss artighet hon hjelpte af henne öfverplaggen.
Fru Meilert satt vid sitt skrifbord, men uppsteg då Hanna inträdde. Det
var en lång, rak dam med nästan grått hår och vackra, något stränga
drag. Hon helsade Hanna temligen kallt och bad henne taga plats.
Hanna stannade på tröskeln.
-- Jag är Hanna Rappe, -- sade hon, och en förlägenhet som hon ej kunde
betvinga, dref blodet till hennes kinder. -- Jag har kommit att bedja om
ursäkt för mitt ohöfliga bref.
En blixtlik stråle af glädje upplyste för ett ögonblick fru Meilerts
stränga drag, men hon betvang sig och förblef kall som förut. Detta
lugnade Hanna. Hon hade väntat sig en scen med tårar och omfamningar så
snart hon nämnt sitt namn, och hon afskydde sådant.
Fru Meilert betraktade henne forskande. -- Låt mig se, -- sade hon, --
om du är din mors dotter . . . Kanhända äro ögonen hennes, men hon hade
ett vekare, vänligare uttryck . . .
Hennes röst darrade litet. Hanna såg henne öppet i ögonen. -- Ja, --
sade hon, -- innan sorgerna gjorde henne hård. Man säger, att jag liknar
min far till det yttre, min mor till det inre.
Fru Meilert drog henne tyst ned i soffan bredvid sig. -- Tala litet om
din mor, om hennes sista stunder. Du anar icke, hvad hon en gång var för
mig.
Hanna smålog bittert. -- Och ändå hade ni hjerta att öfvergifva henne!
Att låta henne kämpa sig fram, ensam och fattig, med bruten helsa och
med sviken tro på allt hvad hon älskat i lifvet.
-- Ja, ser du, jag var sårad i mitt innersta. Jag kunde icke förlåta,
att hon svek sina idealer och förenade sig med en man, som ej ens var
värd hennes aktning. Jag tyckte att hon förnedrade sig så djupt, att jag
_måste_ stöta henne ifrån mig, ehuru mitt hjerta sved . . .
-- Ni glömmer, att hon älskade min far, detta må vara hennes ursäkt.
Fru Meilert blickade hastigt upp. -- Nej, -- sade hon häftigt. --
Kärleken _kan_ icke försona allt. Jag kunde aldrig rätt tro, att hon på
allvar älskade honom, dertill stod han för lågt under henne. Men om så
var . . . ja, då förstår jag icke menniskohjertats nycker! Hon, så
rättänkande, så varm, så hängifven alla stora idéer, . . . och han! En
mera själlös, tom, andligt och lekamligt utlefvad varelse har jag aldrig
sett. Men förlåt -- jag sårar dig kanhända?
-- Nej, -- svarade Hanna kort, -- jag känner ingenting alls för min far.
-- Nåväl. Du måste förstå huru det kändes att se en, som man älskade mer
än sig sjelf, kasta sig bort till en sådan man! Jag var förtviflad och
bröt alla band mellan oss. Sedan kom hennes straff. Hon blef olycklig
och öfvergifven, och nu hade jag ju bordt förlåta. Men jag kunde det ej,
jag kände det som ett förräderi mot mina principer att förlåta något
sådant, att taga första steget till försoning. Skulle hon kommit till
mig . . .
-- Kunde ni verkligen vänta det efter det bref ni skref på hennes
bröllopsdag? -- Hannas kinder lågade. -- Detta bref var tillräckligt att
för alltid släcka hvarje skymt af vänskap.
-- Ja så, du har läst det! Nå ja, jag har ju ångrat det, tusen och åter
tusen gånger. Jag hade kunnat gifva bort allt hvad jag egde för att ha
detta bref oskrifvet. Jag kände, att det skulle krossa hennes hjerta,
men jag skref det ändå i min lidelsefulla sorg. Det var ett slags tröst
för mig att göra klyftan mellan oss så oöfverstiglig som möjligt.
När jag hörde att hon öfvergifvits af sin man och flyttat ensam bort med
sitt lilla barn, då flög mitt hjerta till henne med hela sin fordna
ömhet. Men tror du, jag kunde förmå mig att närma mig henne, att säga
förlåt? Nej, dertill var jag för envist hård och stolt. Jag ville tvinga
henne att först komma till mig. Men hon kom icke, och jag hörde att hon
led nöd. För att freda mitt samvete sände jag henne årligen en liten
penningesumma för din räkning . . .
-- Ni? -- afbröt henne Hanna med en rodnad af obehag. -- Min mor rörde
aldrig dessa penningar.
-- Det var likt henne, -- sade fru Meilert med skymten af ett leende. --
Hon skulle alltid hjelpa sig sjelf. Hon var lika stolt som jag, och det
blef bådas vår olycka. Medan hon slet ut sig med hårdt och illa aflönadt
arbete, förspilde jag mitt lif på nöjen af tusen slag för att glömma
tomheten inom mig. Ingendera af oss sökte någonsin ett närmande, och
dock skulle detta ha räddat oss begge.