står på spel.
Men Bertha var nu på sitt galnaste humör och inga varningar hjelpte. Hon
lade munnen tätt intill dörrspringan och begynte gnola helt sakta: "dåne
liksom åskan, systrar, högt vår fosterländska sång!" Derefter lyssnade
hon med spända öron.
-- Intet resultat! -- rapporterade hon.
-- Skynda dig att väcka dem, jag förgås af trötthet! -- gnälde Alma der
nedifrån.
-- Tyst! . . . det lät, som om en af pigorna snappat efter en fluga
. . . nu suckade en af dem . . . Nej, det är bäst att taga en mindre
högstämd visa.
Och till de nedanståendes förskräckelse drog hon till med:
"Raatikkoon, raatikkoon
Vanhat piiat pannaat . . ."
-- Söta Bertha, tyst, du ställer ju till skandal, -- bådo röster
nedifrån.
-- Aha, det tog skruf, -- blef svaret. -- En af de sköna rör på sig
. . . tyst! . . .
-- _Kuka siell' on?_ -- frågade en sömnig röst bakom dörren.
-- Voj, i Karbasien, huru skall jag kunna svara? -- hviskade Bertha i
nöd. -- Vänta nu, vänta nu . . . _Ole hyvä ja pääse sisään_ . . . var
det rätt så? . . . _Me . . . tahtovat nukkumaan_ . . .
Ett skratt afbröt henne, och Bella kom henne till hjelp. Hon framstälde
deras nödstälda belägenhet för pigan, som emellertid kommit ut med en
kjol kastad öfver den lätta nattdrägten. Hon bad så höfligt, att pigans
hjerta rördes och hon lofvade skaffa dem sofplatser.
Om en stund kom hon ut, åtföljd af två andra yrvakna flickor. De skulle
lägga sig på fähusskullen, så finge fröknarna deras bädd.
Lilli snörpade misslynt på näsan, och Alma hviskade misstänksamt: --
loppor!
-- Kantänka, -- utbrast Bertha, som satte sig öfver alla betänkligheter.
-- Jag lägger mig tacksamt på fatebursbädden. Ni kunna ju sofva här ute
på balkongen, om ni äro rädda för hoppare. Här fins ju en nyckel till
hufvudgärd och en pieksa till täcke.
-- Fins det inga sängar i stora byggningen? -- frågade Alma dristigt.
-- _Ei ole_, -- svarade flickan. -- Det är främmande hos värdinnan.
Nöden hade ingen lag, och efter att hafva funnit bädden på loftet
temligen snygg, beslöto de sex trötta vandrerskorna att hålla till godo
der uppe. De tackade flickorna, vände om lakanen, togo sina regnkappor
till täcken och lågo snart försänkta i en efterlängtad sömn. Trångt var
det visserligen. Bella, som låg ytterst, hade blanka golfvet under sig,
och en halmtapp under ena örat, Alma och Lilli somnade med armarna kring
hvarandras hals, och Verna Sommar, som låg innerst, pressades som en
gurka mellan väggen och Aina Bergs lilla runda knubbiga kropp.
Klockan åtta på morgonen kom en af pigorna in och frågade om de ej ville
ha kaffe. Fem sömniga röster mumlade ett belåtet ja, den sjette svarade
med en långt utdragen snarkning, som kunde tydas hur man ville.
-- Låt oss få sex koppar kaffe, -- bad Bella, som fortfarande agerade
tolk.
Pigan nickade. Hon stod och betraktade deras upphängda klädningar med
mycket intresse.
-- Hvarifrån ha ni fått så vackra spetsar? -- sade hon och petade om
ryscherna kring hals och ärmar.
-- Från Helsingfors, derifrån vi äro hemma, -- svarade Bella.
-- Jaså. När jag kommer i tjenst till Helsingfors, skall jag också köpa
mig lika vackra spetsar, -- sade flickan med ett längtansfullt tonfall i
rösten, i det hon gick att hemta kaffet.
-- Seså, nu ha vi gjort flickan fåfäng, -- sade Lilli, i det hon
eftertänksamt drog strumporna på sig. -- Jag skall gifva henne en af
mina ryscher till tack för nattqvarteret.
-- Upp med dig, Bertha! klockan är strax half nio! -- Bella ruskade
duktigt om Bertha, som var en af de värsta sjusofverskor under solen.
-- Mmmmm . . . lät det motsträfvigt ur dynan.
Bella ruskade än en gång, men utan framgång; Bertha var absolut okänslig
för uppmuntringar och stickord, hotelser och tvångsåtgärder. Slutligen
tog Bella vatten i en tekopp och hälde några droppar iskallt
brunnsvatten i nacken på den sofvande Bertha.
Hon lät höra ett ogillande knorr och gnuggade sig i ögonen. Bella
skyndade att ställa det ångande kaffet rakt invid hennes näsa och i ett
nu var Bertha vaken. Hon klädde sig på två minuter, -- det var aldrig så
noga med tvättning och sådant, -- och var färdig före de andra.
Derefter snördes renslarne, betalades nattqvarteret och klockan half 10
först var man på väg igen. Dagen blef het som i går; dammet rykte vid
hvarje steg och öfverallt der det fans en brunn, sköljdes halsar och
ansigten, med öfverlägset förakt för solbränna och fräknar.
[Dekoration]
[Dekoration]
Hannas enformiga sommarlif afbröts då och då af ett besök i prestgården,
hvilket hon var tvungen att göra, då prosten var hennes förmyndare. En
viss tung stämning bemäktigade sig henne hvarje gång hon satte foten
innanför prestgårdens lilla hvita staket. Det var, som hade verlden med
ens smultit ihop och blifvit så qvaf och trång, att hon ej kunde andas.
Hvarför var det så? Prostens två flickor, Hulda och Clara, ett par
verkligt snälla flickor, tyckte synd om henne och sökte på allt sätt
visa henne vänlighet. Men Hanna drog sig otacksamt undan hvarje närmande
från deras sida och afslog envist alla anbud af lektyr eller förslag
till utfärder och dylikt. De begge flickorna togo det som blyghet; de
tröttnade icke att bjuda henne till sig, sända henne böcker eller bär
från sin trädgård.
Men prosten och prostinnan betraktade henne med missnöje och hon kände
det. Deras enkla gammaldags åskådningssätt kunde icke smälta Hannas
nymodiga idéer och i deras ögon oqvinliga uppträdande. De ville henne så
hjertligt väl, det insåg hon nog ibland, och de sparade icke på
föreställningar, förmaningar och råd, hvilka allesamman voro bortkastade
på Hannas egensinne. Hon kunde icke förstå _hvarför_ hon ej fick tänka
som hon ville, undvika menniskor eller söka deras sällskap, allt efter
som hågen föll på. De ville att hon i allt skulle misstro sin egen
vilja, sitt eget omdöme och blindt hålla till godo med hvad _de_ ansågo
rätt och passande för en ung qvinna.
Hanna, som aldrig behöft känna några tyglar, stretade och sparkade som
en ung fåle. Hon förbisåg det verkligt berättigade i de gamlas
anmärkningar och kände sig endast uttröttad och uttråkad.
Hon hade nyss hemkommit från ett af dessa tvungna besök i prestgården
och kände sig upprorisk och missnöjd med allt -- sig sjelf främst.
Hvarför kunde menniskorna icke låta henne vara i fred? Hvarför skulle de
slösa sin uppfostringsmetod på henne, då hon ville rå sig sjelf? Hon
ville helst vara allena! . . . leka med Hugo eller tala med skräddarens
puckelryggiga Erik. Han uppsög med begärlighet hvart ord hon sade och
tvang henne att tänka genom sina vetgiriga frågor. Men alla andra finge
för henne gerna vara i Sibirien; hon behöfde icke deras deltagande, hon
slapp helst att behöfva tacka dem för något.
I det hon slog sig ned vid bordet för att fortsätta sin skrifning, såg
hon, att der låg ett bref, som kommit medan hon var borta. Stilen var
jemn och elegant, men fullkomligt främmande. Vid en blick på
underskriften studsade hon, och en mörk rodnad steg upp på hennes
kinder. Brefvet lydde:
"Kära Hanna. Ehuru du icke känner mig, vet du dock, att jag engång stått
din mor mycket nära. Jag har hört om hennes död, och en gränslös saknad
drifver mig nu att söka få se hennes dotter och återkalla de minnen, som
trots sin bitterhet, höra till de ljufvaste i mitt lif. Vill du icke
komma till mig på någon tid? Du skulle göra mig lycklig. En vexel
medföljer för resans behof. Jag längtar mycket efter dig. Kom!
Din moders vän, tant
Karin".
-- Aldrig! -- utbrast Hanna och rusade upp, som om någon slagit henne.
-- Aldrig skall jag uppfylla en önskan af den, som kommit min mor att
lida så djupt! Icke, om hon bjöde mig halfva verlden . . . "Gränslös
saknad" . . . "ljufvaste minnen" . . . Tro det, den som vill! I aderton
långa år har hon icke frågat efter om mamma lefde eller var död, led
hungersnöd eller fråssade i öfverflöd, och nu kommer hon och talar om en
"gränslös saknad".
Hanna hopkramade brefvet och kastade det i kakelugnen. Derpå inlade hon
vexeln i ett nytt kuvert och skref följande rader till svar:
"Fru Karin Meilert. Jag sänder eder vexeln tillbaka, emedan jag icke
tänker komma till eder. Minnet af min mors sorg står som en mur mellan
eder och mig".
Hanna Rappe.
Hon skyndade att försegla brefvet och lägga det i postväskan, rädd att
något skulle hindra henne att taga denna hämnd. Derefter återtog hon
sitt arbete och sökte fördjupa sig deri för att komma ifrån sina tankar.
Men det gick icke. Minnet af hennes mors många bittra ord om vännen, det
nyss anlända brefvet, hennes häftiga svar, tanken på hennes egen
beroende ställning, -- allt tumlade om i hennes hjerna, så hon tyckte
sig kunna bli sjuk. Hon skref mekaniskt en half sida, derpå bortkastade
hon pennan, tog sin hatt och gick ut. Kanske kunde hon återfå mera
jemnvigt ute i det fria. Qvällen var lugn och klar, vinden satt tanklös
i trädens toppar och rörde icke så mycket som ett löf. Daggen hade
fallit och blänkte i gräset och vid stranden surrade legioner myggor.
Derborta vid elfven satt Erik med sitt metspö. Hanna satte sig bredvid
honom och sade så obesväradt hon kunde: -- god afton, Erik, har du något
metspö, så låna mig, jag vill gerna meta en stund.
Erik såg upp med ett förnöjdt leende. -- Fröken får mitt, det är bättre,
än de andra. Vänta, skall jag sätta bete på!
Hanna satte sig på en sten ett stycke ifrån och kastade ut refven. Erik
gaf i tysthet akt på henne och såg huru nedslagen hon såg ut, huru
hennes blick oafvändt stirrade på flötet, men huru hon alls icke märkte,
att det nappade gång på gång. Slutligen kunde han ej låta bli att säga:
-- fröken har visst ett napp nu, tycker jag.
Hanna spratt till och drog med fart upp refven. Der var en blänkande,
silfverfärgad id på kroken. Hon lösgjorde den, kastade den i Eriks korg
och satte nytt bete på. Erik hade god lust att gifva sig i samspråk med
henne och då hon engång vänligt nickade åt honom, tog han mod till sig
och började:
-- Vet fröken, jag har så mycket tänkt på det der ni sade en dag, att
man skall vara snäll mot sina ovänner . . .
-- Det är ej jag, det är vår Frälsare, som sagt det, -- sade Hanna
sakta. Det gick som ett stygn af förebråelse genom hennes själ vid
gossens trohjertade blick.
-- Nå ja, men ni sade det också, -- fortfor han. -- Och i dag gick jag
till fogdens Ville och gaf honom ett nytt metspö, som jag försökte göra
riktigt bra. Han smög sig ut då han såg mig komma, och jag lemnade spöet
åt syster hans och sade Ville skulle ha det till skänks.
-- Det var rätt, Erik, -- sade Hanna och hennes röst darrade. Hon visste
att Ville var en af de gossar, som gycklat obarmhertigast med den
stackars puckelryggen, och som till och med en gång misshandlat honom.
-- _Hvarför_ gjorde du så? -- frågade hon om en stund, hon ville gerna
veta hans bevekelsegrund.
-- Nå, derför, att . . . jag tycker om fröken och tror att det är rätt,
som fröken säger. Och derför, att Ville inte har någon, som lärt honom
bättre . . .
Erik såg från sidan på Hanna och flyttade sin oviga kropp litet närmare
henne. Han såg hennes dystra utseende och lade sin hand sakta i hennes
knä, som för att visa sitt deltagande.
Hanna kände, att detta lilla vänskapsbevis fylde hennes inre till
bräddarne. Hon kände sig så lumpen, så kärlekslös och hård, så ovärdig
att vidröras af denna barnsliga lilla hand. Hennes hjerta bultade,
metspöet darrade i hennes hand och innan hon visste hur det riktigt gick
till, hade hon slagit armen kring Eriks hals och gråtande lutat sitt
hufvud intill hans.
Erik satt alldeles stilla, utan att med ett ord söka afbryta hennes
tårar. Kanske kände han, att de gjorde henne godt. Kanske erfor han en
främmande ljuflig känsla vid tanken på att vara den enda, som stod henne
nära i denna sorgens stund. Han lät henne tyst gråta ut.
Om en stund blef hon lugnare. -- Jag har varit litet ledsen i dag, --
sade hon liksom urskuldande sig och smålog genom tårarne. -- Nu skall
jag gå hem. Tack skall du ha, Erik, och adjö.
Erik förstod icke hvad hon tackade för, men aftog mössan med en tyst
helsning.
Och Hanna gick hem, uppmjukad och vek. Hon ångrade sitt ovänliga svar på
tant Karins bref. Oviljan mot henne ville komma igen, men hon släpte den
ej in, -- icke i qväll, när en oskyldig hand nyss ledt henne till rätta
vägen.
[Dekoration]
[Dekoration]
Sista veckan i Augusti tog Hanna sig några dagars ledighet för att resa
ned till Fågelvik och hemta Bella till skolan. Hon hade arbetat som en
häst hela sommaren, och tyckte sig nu förtjena en liten vederqvickelse.
Från hennes hem var det fem mil till Bella. Hvad var detta afstånd nu,
när hon visste sig vara välkommen? Hon inlade sina saker i en kappsäck,
som postiljonen vänligt nog lofvat framskaffa, och sjelf gick hon till
fots både för att inbespara skjutspengarne och för att njuta så mycket
mera af färden.
Det var en sval Augustimorgon hon begynte sin vandring. Det hade regnat
under natten och vägarne voro fuktiga; men Hanna bar sin nya, beqväma
drägt och var ej besvärad af slaskiga kjolfållar. På ryggen hade hon en
rensel, lik den som dagsverkare medföra, och der hade postmästarinnan
nedlagt smör och bröd, bondost och salt strömming. Erik hade vid
afskedet förärat henne en käpp, som han skurit af en vacker pilqvist,
och sett efter henne med saknad i sina stora svårmodiga ögon. Också
Hanna kände det ledsamt att skiljas vid honom, de hade varit så mycket
tillsammans den sista tiden. Hon lofvade sända honom en riktigt bra knif
från Helsingfors, så han kunde förtjena litet genom slöjd under vintern.
Vägen gick mellan åkerfält, der folket bergade den försenade rågskörden,
och ibland gick den tvärs igenom en gård, der Hanna ej kunde låta bli
att prata med de små smutsiga ungarna. Middagstiden först unnade hon sig
en ordentlig hvila, efter att ha gått i sju timmar och tillryggalagt
nära tre mil.
Sedan hon ätit sin middag i en skogsdunge, lade hon sig att sofva i en
lada. Det färska höet doftade starkt; utanför sorlade en liten bäck med
klart vatten, i hvilken hon sköljt sina heta fötter. Men för öfrigt var
allt tyst, så tyst, att hon kunde höra sina egna tankar.
Denna ensliga stillhet vederqvickte henne, som om hon länge längtat
derefter. Och dock hade hon varit mycket ensam. Men hennes tankar voro
ständigt fästade vid det arbete hon höll på med, de hade ej ofta tid att
tillhöra henne sjelf.
Var det ej sjelfviskt att hon så gerna var ensam? Prostinnan sade så.
Hon sade att en menniska ej får lefva för sig sjelf, att hon har pligter
mot hvarenda varelse, som kommer i hennes väg. Att ensamheten frestar
till högmod, lättja och andra dårskaper.
Nej, detta sista var ej sant. Ensamheten var hennes bästa vän, hennes
klokaste rådgifvare, hennes skickligaste läkare. I ensamheten talade Gud
till henne och hennes hjerta öppnade sig som under beröringen af en lätt
och mild hand, för allt godt och stort, som hon kunde nå med sina
tankar. Gud var henne närmast i dessa stunder af ostörd stillhet och
böjde henne till ödmjukhet långt mer än menniskors ord. Ensamheten var
som ett uppfriskande bad, som bortsköljde vägens qvalm och dam ur hennes
sinne.
Hon somnade midt under sina betraktelser och sof en lång stund. När hon
vaknade var klockan 6 och hon kunde således icke hinna fram i qväll som
hon hoppats, då det mörknade redan klockan 8. Hon beslöt gå en mil ännu
och sedan taga nattqvarter, samt tidigt i morgon bittida slå ned på
Bella, som alls ej väntade henne.
Half niotiden kom hon till en gård der hon beslöt stanna öfver natten.
Fick en liten, qvaf kammare innanför stugan, der fyra karlar och tre
qvinnor snarkade, den ena värre än den andra. Fick en katt till
sängkamrat och diverse andra objudna gäster, som slutligen gjorde sängen
så trång för henne, att hon full af förtrytelse rusade upp, klädde sig
och klef ut genom den folkfylda, illaluktande stugan.
Resten af natten tillbragte hon, insvept i sin sjal, uppe på ett berg,
der hon såg solen gå upp öfver en glittrande insjö.
Sedan hon druckit ett slaskigt morgonkaffe klockan 6, trafvade hon
muntert vidare. Hon hade alls ingen röst, men nu hade hon lust att
sjunga, ty det kändes så lätt och gladt, allting. Endast då och då gled
en sky öfver hennes solskensstämning, när minnet af tant Karin steg
fram, men hon jagade det tvärt på flykten, hon ville nu vara glad.
Klockan 8 såg hon den ljusa gafveln af karaktersbyggnaden på Fågelvik
skymta fram mellan björkarna. Några steg till förde henne fram till
grinden, som hon öppnade, utan att se någon menniska. Vid kökstrappan
stod Lena och borstade kläder. Hon släpte så när borsten, när hon fick
syn på Hanna, som skrattande lade fingret på munnen.
-- Hvar är Bella? -- hviskade hon.
-- Oj, jestandes, hvad Hanna blir välkommen! Jo, Bella hon simmar som
bäst. Hanna går bara raka vägen till simhuset.
Hanna smög sig tyst och snabbt ned till stranden, in i simhuset. Ingen
Bella syntes till derinne, endast omhöljet af hennes jordiska varelse.
Men ett stycke från stranden syntes ett brunlockigt hufvud gunga på
vattnet, medan de krusiga vågorna delade sig i en bred, glittrande kil.
Hanna klädde tyst af sig, klef utför trappan och ljudlöst ned i vattnet.
Hon simmade med långa tag ut till Bella, som hela tiden vändt ansigtet
från stranden och syntes fullt upptagen af att ligga orörlig på rygg. Nu
fick hon nog och simmade några tag på sida, men fick i detsamma se Hanna
tätt bredvid sig och gaf till ett glädjeskrik, som hördes långt upp till
gården.
-- Hanna du, Hanna! Hvad du skrämde mig! Tänk, om jag fått slag af
glädje. Goddag, goddag, ser du, att jag nickar! Hvarifrån har du regnat
ned? Oj, så rysligt roligt! Och så bra du simmar. Vill du se hur jag
dyker . . . vänta nu . . . ett, tu . . . tre! -- Och hela hufvudet
försvann under vattnet.
-- Ptschi! jag fick vatten i näsan . . . Och så kan jag trampa vatten
. . . ser du! Jag tänker en gång bli simmagister.
Hanna nöp henne i kinden, det betydde så mycket som goddag. De simmade
vid hvarandras sida, pratade och skrattade utan uppehåll.
Fru Palmfelt kom ned till simhuset för att välkomna Hanna.
-- Se så, flickor, nu måste ni upp, Bella ser helt blå ut.
-- Åhnej, mamma, det är bara blåbärsfläckar. Men nog komma vi strax.
Vill du inte gå litet utanför dörren, ifall Hanna är generad.
Fru Palmfelt gick skrattande ut och begge flickorna rusade upp. Håret
satt fastsmetadt vid tinningarna, det dröp från hvar test, de skrattade
öfverljudt åt hvarandra.
-- Mamma, nu får du komma in. Säg, likna vi icke dränkta mopsar?
Under påklädningen gick Bellas mun precis som en qvarn.
-- Vill du se, jag har reformdrägt, jag har sytt den sjelf. Den är
förfärligt skön. Nej, se, du har ju också en! Hvad den är bra! Men har
du kjolen på knappar som jag? Jaha, jo, det är mycket bättre . . . Och
ser du, så vigt jag får allting på mig! I ett huj! Och slipper alla
band, som alltid gingo i stenknut.
Hanna visade med icke mindre belåtenhet sin nya drägt, som i hufvudsak
var lik Bellas. Den klädde henne, emedan hennes långa, smärta figur tog
sig fylligare ut i den. Hon gjorde med välbehag några kraftiga rörelser
för att visa Bella, att ingenting tryckte eller spände.
På bryggan stormade Lulle och Lisi emot dem och ville rifva Hanna i små
bitar, för att få henne hvar på sitt håll. Men som frukosten väntade,
fingo de gifva sig till tåls och tröstades med löftet om en utfärd på
eftermiddagen.
I middagsstunden sutto Hanna och Bella i backsluttningen vid stranden.
De hade så mycket att tala om. Bella berättade slutet af fotvandringen,
som räckt i tre veckor.
-- Huru höll Alma ut med sina opererade fötter? -- frågade Hanna leende.
-- Ganska bra. Hon blef allt tapprare. Och hon har blifvit så snäll, vet
du, helt annorlunda mot förr. Likaså Lilli. Jag tror de hålla på att bli
goda vänner.
-- Än Aina då?
-- Jaa . . . Aina . . . jag vet ej riktigt! Hon är så ostadig. Jag
fruktar hon ej länge kan intressera sig för samma sak. Gymnastiken, som
hon i vintras svärmade för, är henne nu alldeles likgiltig. Till och med
Verna Sommar har för henne blifvit en vanlig dödlig.
-- Jag har också misstänkt att hon saknar fasthet, -- sade Hanna, -- men
kanske kommer den ännu, hon är ju så ung.
-- Bertha är, vet du, en riktigt rapp flicka, bara hon litet oftare
skulle bestå sig rena näsdukar. Hon blir bestämdt apothekare. På hvarje
rastställe fingo vi vänta på henne, emedan hon skulle experimentera med
sina salvor och mixturer. Ena dagen bjöd hon oss en essence af bränvin
och svarta vinbärsblad, andra dagen ett slags pomada af osaltadt smör
med irörda okända krydder.
Hanna lyssnade intresserad, men småningom fingo hennes ögon ett så
tankfullt uttryck, att Bella märkte det.
-- Hvad tänker du på, Hanna min?
-- Jag tänker på, att jag måste anförtro dig något . . . som du ej blir
glad öfver.
Bella blickade oroligt på henne, men då Hanna berättade att hon haft
bref från fru Meilert, slog hon ihop händerna.
-- Nej, så roligt! Din mammas . . .
-- Alls icke roligt, -- afbröt Hanna tvärt. -- Och jag besvarade det på
ett sätt, som du icke skulle ha gillat.
Hon berättade hela händelsen och sin ånger efteråt. -- Nog vet jag huru
du skulle ha gjort, -- tillade hon, -- men jag är nu en gång icke
som du.
Bella såg eftertänksam ut. -- Jag skulle i ditt ställe ha skrifvit om.
Jag skulle ha sagt att det ej var min mening att såra henne.
-- Då skulle jag ej varit sann, ty jag var hela tiden medveten om min
afsigt att såra henne riktigt känbart.
-- Åh, Hanna! Du, som alltid så fast vill det rätta.
De sutto tysta. Lena kom med middagsbud och fastnade en stund hos
flickorna. Hon skakade på hufvudet åt Hannas nya drägt.
-- Jag ser, att Hanna blifvit lika splittgalen som Bella, -- sade hon.
-- Att nu göra sig halfvägs till pojkar, när man kan vara en söt och
nätt flicka! Aldrig i verlden få ni några friare, kära barn!
-- Du skulle skämmas, Lena, att vilja bli af med oss! Hvem skulle då
skrifva dina bref och läsa tabulan med dig?
Lena skrattade. -- Det är då visst, att Bella är ett troll, -- sade hon
och gick.
De tre dagarna på Fågelvik gingo alltför hastigt. Man roade sig med
lingon- och svamp-plockning, seglade med Bengt, simmade och läste högt,
brände kokko om qvällarne och stekte potatis i askan.
Hanna hade en dag ett samtal med Bellas mor. Hon omtalade sin afsigt att
draga sig ifrån Bella och orsaken hvarför hon ville det.
-- Tror du icke, tant, att det varit bäst för henne om jag gjort det?
Fru Palmfelt betraktade henne forskande. -- Hvarifrån har du fått dessa
skrupler? -- frågade hon vänligt och fattade Hannas hand.
-- Man har sagt mig att jag utöfvar ett dåligt inflytande på Bella, --
sade Hanna rodnande. -- Och jag har ibland tyckt mig märka, att också
tant med oro ser vårt täta umgänge.
-- Hvilken mor följer ej med en viss oro gången af sitt barns
utveckling, isynnerhet, när det gäller en så böjlig karakter, som
Bellas. Men du kan vara lugn, jag har aldrig haft orsak att frukta ditt
inflytande. Från första stunden såg jag, att bottnen i dig är sann och
god, ehuru omständigheterna utvecklat dig ojemnt och gjort din yta
kantig. Jag har tvärtom med glädje tyckt mig märka, att Bellas karakter
vunnit i fasthet och att hon med större ifver än förut, hängifver sig åt
sina sjelfuppfostringsförsök. Var derför lugn, mitt barn, och fortfar
att vara Bellas vän. Ingen ser det hellre än jag. Och om jag ej
misstager mig, kan Bella i sin tur göra dig godt . . .
-- Ack, tant, det känner jag dagligen. Jag skulle torka bort till ett
petrifikat, om jag ej egde Bella. Hennes aktning är min starkaste sporre
till det goda.
Fru Palmfelt tryckte hennes hand. -- Gud skydde er vänskap, -- sade hon
varmt, -- och låte den få fortfara till lifvets slut. En verklig vän är
dyrbarare, än alla jordens skatter.
[Dekoration]
[Dekoration]
1 September var inne och bantågen hade de senaste dagarne rullat in till
hufvudstaden öfverfylda af skolungdom. Bellas föräldrar hade stannat
qvar på landet, men sändt in de tre äldsta barnen med gamla Lena till
hushållerska. Hanna följde med; hon hade åter hyrt det lilla rummet i
närheten af Bella, det var det billigaste hon kunde få.
I skolan sammanträffade kamraterna en måndagsförmiddag för att uppvisa
betygen och höra veckans lexor. Det var roligt att ses igen. Gammal
vänskap uppflammade, och gammalt groll glömdes. Man tryckte med värme
hvarandras händer.