för första gången märka en viss köld från Hannas sida. Hon trodde, att
hon misstog sig och fördubblade sin vänlighet, men Hanna blef blott
fåordigare och trumpnare, ju längre de talade.
-- Jag kommer hem med dig en stund, -- sade Bella, när de skulle
skiljas. -- Jag kan lexorna och tycker det är så länge sedan jag varit
hos dig.
-- Kom, om du vill, -- sade Hanna likgiltigt, -- men jag måste läsa.
De gingo in i Hannas rum, en torftig liten kammare med urblekt kretonne
på möblerna, spruckna tapeter och simpla trasmattor på golfvet. Allt var
tarfligt, men snyggt, och luften var oklanderlig. Bella aftog hatt och
tröja, slog sig ned vid fönstret och funderade huru hon skulle kunna
muntra upp Hanna.
-- Jag tänker sy mig en reformdrägt i sommar, -- började hon.
-- Jaså.
-- Det skall väl du också? Tycker du ej att mörkblå kretonne vore bra?
Med bluslif, sjömanskrage och en kort, veckad kjol?
Hanna svarade ej. Hon hade framtagit sina böcker och gjorde sig i
ordning att läsa. Hon förhärdade sig mot det goda och glada i Bellas
närvaro och önskade blott, att hon ville gå derifrån.
-- Och så skall jag sy knapphål i min underkjol, så den kan hakas fast
vid lifvet. Jag tänker ha bara en, ser du, för jag skall ju ha varma
byxor i samma färg, som klädningen. Så har Verna Sommar. Tycker du ej
det är bra?
-- Jo, -- sade Hanna, och hennes röst lät otålig. Bella märkte det och
steg upp för att gå. -- Du är trött och tankspridd, -- sade hon vänligt,
-- Jag skall ej störa dig längre. Men det förefaller mig så rysligt
länge sedan vi fått tala _riktigt_ med hvarandra.
Hon tog sin hatt. -- Se der kommer brefbäraren tvärs öfver gatan. Jag
undrar om du får bref, jag är så nyfiken.
Kort derpå stack tjensteflickan in ett bref. Hanna såg på stilen, den
var främmande. Hon öppnade brefvet med en viss förvåning, det var så
ytterst sällan hon mottog bref från andra, än sin mor.
Medan hon läste, flög en plötslig blekhet öfver hennes kinder, och ett
drag af oro lägrade sig kring ögonen.
-- Hvad är det, Hanna? -- utbrast Bella skrämd. -- Väl icke något
ledsamt?
-- Man skrifver, att min mor är mycket sjuk och att jag bör komma hem
genast. Jag reser med eftermiddagståget. Vill du säga till derom i
skolan.
-- Det skall jag. Ack, Hanna!
Bellas ton uttryckte ett så innerligt medlidande, att Hanna skulle ha
velat sluta henne i sin famn och kyssa de kära, oroliga ögonen. Men hon
betvang sig och nickade blott tacksamt. Så begynte hon med stor hast
ordna sina saker för hemresan. Det behöfdes eftertanke för att veta hvad
hon skulle ha med för sommaren, och hvad hon skulle lemna qvar till
hösten. Bella hjelpte henne. De voro tysta, begge två; Bella af hänsyn
till vännens oro, och Hanna i känslan af en dubbel sorg, som väntade
henne.
Bella följde henne med beklämdt hjerta till tåget. Hvad skulle hon ej
gifvit för att få slå sina armar kring hennes hals och snyfta ut sitt
innerliga deltagande? Men Hanna var så tyst och nästan afvisande, hon
tyckte ej om någon påflugenhet. Bella lofvade skrifva en gång i veckan,
men hon kunde ej förmå Hanna att lofva detsamma. Och Hannas afskedskyss
var så sval, hennes blick så förströdd, att Bella kände bittra tårar
stiga upp i halsen. Men hon sväljde dem med en sträng förebråelse mot
sig sjelf: -- stackars Hanna, hur skulle hon _nu_ kunna tänka på mig?
Tåget rullade bort, och Bella fick ej ens en afskedsblick ur
kupéfönstret.
[Dekoration]
[Dekoration]
Julisolen brände klar och het den trånga kammare, der Hanna Rappe satt
lutad öfver sitt arbete, en klädning åt postmästarinnans lilla dotter.
Hennes blickar flögo längtansfullt ut genom det lilla fönstret till den
aflägsna skogen, der hon så gerna sökt svalka. Men arbetet brådskade,
och hon kunde icke medföra symaskinen till skogen.
Tankarne arbetade ostörda. I dag var det två månader, sedan hon lemnade
skolan och kamraterna. Vid sin hemkomst fann hon modren döende. Hon fick
icke göra annat för henne, än sakta smeka den matta handen, jemka om
kuddarne och fukta läpparne med friskt vatten. Och dock mottog hon så
oändligt mycket under dessa korta ögonblick: den sista glöden af en
kärlek, fordom varm och stark, men som förkolnat under lifvets kyla.
Hennes mor var sig så olik, -- o, huru ljuf hon var! Den trötta blicken
följde henne, hvar hon gick i rummet, den talade om hennes kärlek, den
bad om förlåtelse. Och Hanna satt timme efter timme vid hennes sida,
insupande med törstande hjerta den moderskärlek, hon aldrig fått smaka.
Hvarför kom den så sent? Men Gud vare tack för att den ändtligen kom!
Blott en gång framskymtade den forna mörka blicken och det bittra
tonfallet. Det var då posten medförde det vanliga penningebrefvet,
hvilket Hanna icke fort nog hunnit gömma. Hennes mor drog henne till sig
och hviskade med möda: -- lofva mig, att du _aldrig_ använder dessa
penningar för egen del! Lofva mig att hellre svälta, än köpa bröd för
dem! . . . Då Hanna med allvarlig röst gaf henne detta löfte, blef hon
åter lugn, och ögonen återtogo sitt milda, kärleksfulla uttryck.
Sedan kom döden, den underfulla, högtidliga afskedsstunden. Hannas
hjerta skälfde ännu vid tanken på den tomhet, som lägrade sig kring
henne, när hon såg blicken slockna i de kära ögonen och kände handen
kallna i sin. Hon tyckte sig mogna med ens till en fullvuxen qvinna,
lösryckt som hon var, från sin barndoms stöd. Hennes själ famlade efter
tröst hos Gud, men hon hade icke tid att öfverlemna sig åt några
betraktelser. Det tunga, ansvarsfulla lifvet kräfde all hennes
uppmärksamhet. Hon rätade på sig med full föresats att icke låta det
kufva sig, att göra sig oberoende, så vidt det i hennes förmåga stod.
Efter begrafningen flyttade hon till postmästarens, der hon skulle läsa
med en sjuårig gosse och för öfrigt hjelpa till med sömnad. Detta senare
arbete var tungt nog för henne, som hellre använde sina armar till att
vända upp jorden i trädgården, eller vara med i byket. Men hon fick ej
välja, hon måste taga hvad som bjöds henne, och den lön hon erhöll,
20 mk i månaden, föreföll henne kunglig.
Bellas bref hade kommit tätt på hvarandra, ehuru Hanna svarat blott med
några korta rader. Medvetandet att hon gjorde rätt i att småningom
lösgöra sig från Bella, mildrade den smärta hon kände öfver denna andra
stora förlust. Stundom kommo tvifvel _om_ hon verkligen gjorde rätt. Men
då påminde hon sig den oroliga blicken i tant Elins ögon och hvad Jenny
sagt, och hon tyckte sig icke kunna handla annorlunda. När Bella hunnit
öfvervinna den första tidens saknad, skulle hon nog bli glad igen och
utveckla sig sjelfständigare, än hon kunde det under hennes inflytande.
Flugorna surrade i fönstret, som stod öppet, och det var tryckande
varmt. Nålen flög icke med sin vanliga ifver, den blef het och tung i
Hannas hand. Hennes ögonlock tyngdes, men hon gnuggade dem förtretad och
fortfor att sy. Klockan 1 skulle hon få gå och taga sig ett uppfriskande
bad i ån, det var blott en qvart timme till dess. -- Det är eländigt att
blifva sömnig midt på förmiddagen, -- tänkte hon och afbröt den gäspning
hon nyss börjat.
Klockan pickade långsamt . . . långsamt. Annars var allting ljudlöst
tyst, ty postmästarinnan skref i sitt rum, och barnen voro ute. Mot
hennes vilja föllo ögonen åter ihop, händerna sjönko ned i knäet,
hufvudet föll mot fönsterposten, och hon halfslumrade. Hon tyckte sig
sitta i den kära gamla pratsoffan i Bellas rum och lyssna till hennes
glädtiga stämma. Det var så godt och bekant, och ett leende drog sig
öfver hennes läppar.
Dörren öppnades, och hon hörde det, men trifdes alltför väl i soffan hos
Bella för att orka öppna ögonen. Hon hörde smygande, lätta steg, men
erfor ingen nyfikenhet. Det var väl Mina som kom in med strykkläderna.
Då kände hon ett par mjuka varma händer läggas öfver sina ögon och ett
par friska läppar tryckas mot sin kind. Hon flög upp med ett utrop af
glädje. Drömde hon ännu? Var det icke Bella, som stod der lifslefvande
och glad? Var det icke hennes kära muntra röst som utbrast: -- ser man
på, en sådan flitig flicka! Här äta flugorna upp klädningen, medan du
roar dig på Fjäderholmarna.
Hanna var ej rätt vaken ännu. Intrycket af hennes dröm var så klart, att
hon nästan tyckte sig drömma ännu. Det var så ljuft att en stund få tro,
att allt var som förr, och med en rörelse, omöjlig att hejda, tryckte
hon Bella till sig och kyste gång på gång de skälmaktiga, älskade
ögonen. Derefter kom allvaret och tanken på hennes brutna föresats, och
hon lösgjorde sig sakta och vänligt ur Bellas armar.
-- Låt oss gå ned till stranden, -- sade hon, -- jag vill tala med dig.
-- Tanken att nödgas förställa sig, eller att utan förklaring vara
afvisande mot Bella, föreföll outhärdlig.
Men på gården möttes hon af en ny öfverraskning. Från alla knutar
framrusade glada, välbekanta flickgestalter och omringade henne under
jubel. Der var Lilli, Bertha, Aina, Alma och -- till råga på
öfverraskningen -- Verna Sommar. De talade alla i mun på hvarandra, de
skrattade, de gestikulerade, så Hanna, van vid sin tysta kammare, kände
sig alldeles yr i hufvudet. Så mycket förstod hon af allt hvad de öste
öfver henne, att de nu voro ute på sin fotvandring och kommit för att
locka henne med sig.
Hon bjöd dem att slå sig ned i backsluttningen vid ån, och der
fortsattes pladdret.
-- Du kan ej tro, Hanna, så galen Bella såg ut, då hon plumsat i bäcken
och knöt sina våta strumpor bak på ryggen att torka. Vi hade ej tid, ser
du, att stanna och vänta på dem.
-- Och så du såg ut, Lilli, när du vaknade efter middagsluren i går och
var tatuerad med gräs och skalbaggar, ackurat som ett rödskinn!
-- Ja, och så hade en fluga begifvit sig på forskningsfärd i mitt öra,
-- skrattade Lilli. -- Uff, bara den inte studerar der ännu!
-- Huru ha edra fötter stått ut? -- frågade Hanna småleende, då en paus
i ordströmmen gaf henne tillfälle att falla in.
-- Åh, tackar som frågar! -- svarade Bertha och sparkade af sig ena
skon. -- Tårna må bra . . . aber strumporna!!! . . .
-- Jag har brutit ena klacken af mig, -- gnälde Alma. -- Har du ej litet
syndetikon, så jag fick limma dit en annan i stället.
-- Jag vet ett bättre råd, -- inföll Verna Sommar, som nästan blygt
hållit sig på afstånd från flickskocken. -- Vi skära bort den andra
klacken också, så är din sko som den bör vara. Se här är min puukko!
-- Bravo, det var det bästa! -- skrek Bertha, men Alma såg mycket
misstrogen ut. Hon hade alltid ansett det som något högst oestetiskt att
gå utan klackar och vända tårna i vädret. Men efter en stunds funderande
utbrast hon raskt:
-- Må gå, kör för operation! Jag är med på färden för att vänja mig vid
lifvets obehagligheter. Men, söta flickor, sakta i backarne härefter,
jag kommer att tassa som en utkörd krake.
Operationen på den andra skon företogs under mycken munterhet. Inga
knifvar ville bita på den sega gamla klacken.
Under tiden hade Bella och Hanna smugit sig längre bort till ett ställe,
der några alar gåfvo skugga mot solen. De slogo sig ned i gräset för att
ostörda få vexla några ord. Det kändes så underligt inom Hanna. Hon hade
svårt att bannlysa vekheten ur sitt inre och antaga den lugnt likgiltiga
ton, som anstod vanliga bekanta.
Bella märkte omslaget och blef uppmärksam.
-- Vill du återigen skrämma bort mig med den der stränga minen? -- sade
hon halft skämtande, halft sorgsen. -- Just då jag trodde mig ha fått
dig igen! Säg, hvarför är du så der ibland? Hvarför har du ej skrifvit
ett enda ordentligt bref under hela sommaren, hvarför är du katig och
tvär, som en enrisbuske?
-- Du inbillar dig, -- sade Hanna tvärt, men kände i detsamma, att hon
ljög och blygdes. -- Nej, du inbillar dig _icke_, Bella, -- rättade hon
sig. -- Jag är verkligen förändrad, jag kan icke vara mot dig som förr.
Bella såg på henne med stora ögon.
-- Icke vara som förr mot mig? -- upprepade hon och kände tårarne porla
upp i halsen. -- Har du ledsnat vid mig? Säg, Hanna, _har_ du ledsnat?
Huru gerna hade icke Hanna svarat ja, det hade ju varit det lättaste
sättet att komma ifrån detta förhör. Men hon kunde icke förmå sig till
det; hon måste tvärt om säga nej.
-- Hvad är det då? Du måste svara mig öppet, Hanna! Jag har rätt att få
veta det; du får icke beröfva mig din vänskap, utan att gifva mig full
förklaring öfver orsaken.
Bellas ton lät fast, ehuru blicken var fuktig, och Hanna tyckte sig
aldrig ha varit i en svårare ställning. Hon insåg att hon måste förklara
sig och öfvervann obehaget dervid med en kraftig viljeansträngning.
-- Jag skall säga dig hur det är, -- sade hon och fattade Bellas hand.
-- Jag har märkt . . . nej, _jag_ har icke märkt, men andra ha gjort
det, att mitt inflytande är skadligt för dig. Mitt hårda, hänsynslösa
sinne håller på att göra också dig hård, om du ej tager dig till vara i
tid. Man har sagt, att du blifvit ovänligare än förr, sedan du lärde
känna mig, och din mor tänker säkert detsamma, ehuru hon ej näns säga
det till någon af oss . . .
-- Åh, Hanna, hvad du inbillar dig! -- Bella såg riktigt tröstad ut. --
Om du visste, huru stort värde mamma sätter på dig! Och hur hon är glad,
att du är min vän. Hvem kan ha satt i dig, att du förderfvar mig? Jag,
som tvärtom känt en sådan helsosam stadga inom mig, sedan jag lärde
känna dig. Det är, som om jag kände mig sjelf bättre och klarare såge
hvad jag vill, än förr. Hanna min, inte näns du väl för sådana toma
inbillningar afbryta en vänskap, så lycklig som vår?
-- Det har verkligen varit min afsigt. Jag känner mig sjelf så elak, så
ovärdig att ega en vän som du, så rädd att förstöra en ädel karakter,
som din. Jag ville draga mig undan, innan det blefve oss begge alltför
svårt.
-- Men nu vill du det icke mera, säg, att du icke vill det! -- utbrast
Bella och slog begge armarne innerligt om Hannas motsträfviga hals.
-- Nej, jag _vill_ icke, men det kan hända, att jag _bör_. Tror du ej,
att du gör din mor mycken oro, genom att vara så ofta med mig?
-- Åh, Hanna, hur kan du tro! Mamma, som håller så mycket af dig! Du har
aldrig velat tillåta henne att visa dig det, men jag _vet_ det. Hon sade
engång: Hanna har en så sällsynt fast och redbar karakter, jag hoppas
hon skall verka välgörande på dig. Jaha, just så sade mamma. Tror du mig
icke?
Hannas min uttryckte på engång glädje och misstro. Hon kunde ej tro, att
hon så lätt skulle slippa den börda, som tyngt henne de sista månaderna.
Och hon var rädd att öfverlemna sig åt en förhoppning, som kanske skulle
visa sig vara falsk! Men hon kunde ej tvifla på Bellas ord. Det var som
om tyngden i hennes inre småningom rullat bort och låtit de djupa, varma
vågorna der under välla fram allt högre och högre. Hon böjde sig ned
öfver Bellas hand, denna kära hand, som hon ännu kanske finge behålla i
sin. -- Om jag vågade tro dig! -- hviskade hon.
-- Det kan du, Hanna min! -- Bella strök lätt smekande hennes hår. --
Ack, Hanna, blif som förr mot mig! Jag har ju ingen i hela verlden så
kär, som dig.
-- Halloh, flickor! -- hördes i detsamma Berthas hojtande röst. -- Hvad
i all verlden kuttra ni så länge för er sjelfva? Kom vackert och håll
oss sällskap! Aina och Lilli ha vandrat till gästgifvaregården för att
beställa middag, jag är tom i magen, som ett urblåst ägg. Verna, --
obs.! vi ha ju alla blifvit _du_ med henne, -- tar sig en lur fram och
tillbaka, och jag har just ingenting att säga till Alma. Om ni ej komma,
somnar också jag.
Bella och Hanna följde henne småleende till gruppen i backsluttningen.
Verna vaknade i detsamma och reste sig hurtigt. Hon var klädd i
reformdrägt, som ledigt och vackert slöt sig kring hennes käcka figur.
En kort, veckrik kjol af sandfärgadt helylletyg, med vidsydd rutig väst.
Deröfver en jacka med mörka uppslag och beqväma fickor. Ingen underkjol,
men korta vida byxor af samma tyg som kjolen och dolda af denna, hvilka
omslöto knäet, der de långa mörkbruna strumporna vidtogo. En lätt
jockeymössa med bred skärm fulländade kostymen, och der Verna nu stod,
frisk och röd, med den ena bruna handen skuggande mot solen, såg hon så
söt ut, att Bertha brast ut i ett beundrande: -- Herre Gud, Verna, hvad
du ändå är nätt!
-- Tyst, Bertha, inte säga "Herre Gud", -- sade Bella allvarsamt. -- Du
har ju lofvat det.
-- Ursäkta, det slapp ur mig i hänförelsens ögonblick. Men medgif, söta
flickor, att hon är förtjusande i den der drägten.
Verna såg besvärad ut, och Hanna skyndade till hennes hjelp.
-- Är det icke sant, -- sade hon, i det hon slog sig ned bredvid Verna i
gräset, -- att man får mera aktning för sig sjelf, när man afskuddat sig
en hop onyttiga plagg och inrättat sin drägt efter egen smak och eget
behof?
-- Det är sant, -- sade Verna. -- Redan det, att man vågar trotsa det
allmänna bruket, inger en känsla af frihet. I en sådan enkel, beqväm och
praktisk drägt känner man sig som en _hel_ menniska, och icke som en
klädhängare för modets alla galenskaper.
-- Får jag taga er drägt till modell för min nästa vinterklädning?
-- Gerna. Jag är glad om du gör det.
-- Och jag med! -- skrek Bertha. -- Hjertandes, hvad flickorna skola
gapa, när vi komma, långa raden, utan krinolinband, tournyr och snörlif!
Jag får visst en hård dust med mamma. Gumman är konservativ, som den
gamla stubben der. Men si, jag _skall_ ha den i alla fall.
-- Försök visa din mor, att din önskan är förnuftig, så inser hon det
nog, -- sade Bella, som kände ett djupt obehag vid tanken på att någon
afsigtligt ville göra sin mor emot.
Nu kommo Aina och Lilli med bud, att middagen var färdig. De voro
upphettade och sotiga efter närmare bekantskap med gästgifvare-spiseln.
-- Har äran inbjuda fröken Rappe till en festmåltid i etablissementet
derborta, -- sade Lilli artigt och bjöd armen åt Hanna med en sirlig
bugning.
-- Nej tack, jag har min middag hemma, -- sade Hanna och drog sig
tillbaka.
-- Seså, krångla nu inte, utan nig och tacka. -- Bertha knuffade dem
framåt, i det hon sjelf bjöd armen åt Verna Sommar. -- Vi kunna vänta
oss något extra rart, det kan jag se på "Lillis näsa".
Lilli skefvade på sin näsa, som verkeligen var i besittning af en väl
placerad sotfläck. Aina skrattade bakom Bellas rygg; hon hade icke nänts
beröfva sällskapet denna välkomna upptäckt.
I gästgifvargårdens stora kammare stod bordet färdigdukadt med filbunke,
fläskpannkaka och kaffe. Det var ej tutal om middagen smakade. Allt gick
åt, till och med den del af fläskpannkakan, som brunnit likt en fackla,
då Aina störtade till för att släcka.
Efter middagen resonnerades om resans fortsättande, och alla sex använde
sin öfvertalningsförmåga för att få Hanna att följa med. Men hon var
obeveklig. Hon hade åtagit sig att läsa tre timmar om dagen med lilla
Hugo, och dessutom fick hon allt emellan renskrifningsarbete från
domarns.
-- Hvad du är odrägligt hederlig, -- puttrade Bertha. -- Kan du inte
göra upp ett nytt kontrakt, som skulle tillgodose också våra intressen?
Det blef tyst och tomt, när den lilla skaran tågat bort igen.
Postmästarinnans trånga kökskammare, der Hanna bodde, föreföll dubbelt
så trång och qvaf, när hon följt kamraterna ett par verst utom byn och
återvände till sin sömnad. Men hon skakade dåsigheten af sig och tog
fatt i arbetet. Det var och skulle alltid förblifva hennes bästa
bundsförvandt emot oförnöjsamhet och dåraktiga önskningar.
[Dekoration]
[Dekoration]
Flickorna trafvade emellertid på vid muntert lynne, de skulle hinna ännu
15 verst innan de fingo nattqvarter. Den klacklösa Alma inbillade sig
att hon gick med tårna i vädret och bad med jemrande röst, att de skulle
ihågkomma hennes nyss opererade fötter. Hon hängde vid Lillis arm; de
båda begynte känna sig dragna till hvarandra. Det fans hos begge en
oklar längtan efter något bättre, än det deras lif och tankar hittills
innehållit.
Bertha tågade vid Vernas sida, och Bella vid Ainas. Allt efter som
qvällen framskred, blef det lättare att gå, och skulle icke deras fötter
varit så ömma, så hade vandringen varit en ren njutning.
Solen sänkte sig allt rödare bakom tallskogen i vester. Luften var lätt
och sval, något fuktig af morasen på begge sidor om vägen och mättad med
doften af porsris och ljung. De gingo genom ödsliga trakter. Här och der
låg ett torp med fönsterrutorna brinnande i solnedgången, med ett magert
potatisland eller en teg hafre utanför dörren. Så kommo åter flera verst
utan en menniskoboning med ödemarkens hela ensliga drömmande behag.
Flickorna saktade sina steg; något af hvad man kallar "stämning" smög
sig öfver dem, och de gingo tysta, liksom rädda att framkalla en
dissonans i den förunderligt ljufva stillheten rundtomkring.
Men när solen gått ned och luften begynte kännas kylig, påskyndade de
sina steg. Verststolpen underrättade dem om, att de ännu hade 6 verst
qvar, innan de fingo klifva i säng.
-- Åhå, hvad jag trött! -- suckade Alma. -- Jag orkar bestämdt inte ända
fram.
-- Gäss, hvad du är pjåkig! -- utbrast Bertha, tog Almas arm i sin och
halade henne framåt.
-- Bertha! -- påminte Bella, som fått Berthas tillåtelse att hålla efter
hennes syndiga utrop.
-- Jag ber, jag sade det med _G_ den här gången, -- triumferade Bertha,
-- och då har du väl ingenting att anmärka. Men raska på nu, jag är
hungrig och längtar efter ett fat mjölgröt med smöröga i.
De gingo en stund raskt framåt och Bertha försökte sjunga för att hålla
humöret uppe. Men allesamman voro de trötta och önskade innerligt att få
sluta vandringen för i dag. De hade kommit in i en skog, der det var
temligen skumt; den såg ut att aldrig vilja taga slut, och sedan de
efter anvisning lemnat stora landsvägen, hade de heller icke reda på
huru långt de hade qvar.
-- Nej, nu börjar jag säga upp! -- klagade Alma, och tårarne voro icke
långt borta. Lilli var också blek af trötthet, och Bella hade stött sin
fot så hon haltade.
-- Tyst! Jag hör en koskälla, kanske vi ej äro långt från en gård. --
Verna lyssnade med handen bakom örat.
-- Jag tycker det är en hund -- jag har åtminstone aldrig hört en ko
skälla -- sade Bertha spetsfundigt och knep Verna i armen.
-- Pajazzo! Men tycka ni som jag, så söka vi nattqvarter i närmaste
gård. Alma och Lilli kunna bestämdt icke gå längre i qväll.
Förslaget antogs med största beredvillighet, och utsigten att snart få
kasta sig ned och sofva, vore det också på bara golfvet, gaf dem krafter
att gå ännu några steg.
Ändtligen syntes på afstånd en större gård, som såg ut att kunna hysa
sex trötta vandrerskor. Men vägen var dålig och svår att hitta, de gingo
åtskilliga krokar, innan de, halfgråtande af trötthet, hunno fram.
Klockan var emellertid elfva, och allt i huset sof. Der syntes ej en
lefvande själ på den stora gården, med undantag af en sömnig katt, som
låg vid fähusdörren.
-- Skola vi bulta på? -- frågade Bella.
-- Nej, nej, vi kunna få snäsor, om vi störa folk i deras söta sömn.
Hellre söka vi oss in i någon lada, -- föreslog Aina.
-- Nå kom då, så gå vi och inspektera ladorna, medan ni hvila här på
trappan. -- Bertha och Aina, de minst trötta, kilade af genom grinden
utåt ängen.
-- Jag misstänker, att vi få sitta här som hönsen på en vagel, -- inföll
Bella, -- ty höbergningen pågår ju som bäst, och ladorna stå tomma.
-- Uff! -- huttrade Lilli och svepte sjalen tätare omkring sig, --
hellre stjäl jag mig in i fähuset och ligger i något bås.
Nu återkommo Bertha och Aina snopna efter sin misslyckade expedition. --
Alla lador durktoma. Inte så mycket hö som för ett möss att ligga på.
Det är ju midt i höbergningstiden och det färska höet är ännu ej
inkördt.
-- Men nog äro vi bra sjåpiga, om vi ej våga bryta oss in som andra
hederliga tjufvar och tigga oss en bit golf att ligga på. Nu går jag och
dunkar på farstudörren.
-- Vänta, Bertha, -- Verna tog henne i armen, -- deruppe är ju ett loft,
till hvilket dörren står på glänt. Der sofva bestämt gårdens pigor . . .
-- Ja, du har rätt, ära vare din upptäcktsförmåga, Verna Sommarsol. Jag
klifver genast dit upp och rekognoscerar.
-- Sakta bara, och ställ inte till något spektakel, -- varnade
flickorna.
-- Var bara lung-qvist! -- hviskade Bertha och var i ett nu uppför
stegen till loftet. Det spännande i situationen kom de öfriga att glömma
sin trötthet för en stund och de afvaktade med otålighet utgången af
Berthas höganloftsfärd.
-- Ganska riktigt, vi äro på rätt spår . . . -- hördes Berthas röst uppe
på loftet. -- Jag hör några ljufliga nästoner härinifrån . . . ts! . . .
en . . . två . . . tre . . . fyra, -- i fyra olika tonarter.
-- Tänk, om det vore drängarne! -- hviskade Alma nedifrån med skrämd
röst.
-- Schsch! Skulle jag inte kunna skilja mellan manliga och qvinliga
näsljud? Vänta, nu skall jag väcka de sköna på ett högst delikat sätt
. . .