kaffet, då och då utbytande en hastig glad blick med Hanna, som halflåg
i gräset och tuggade på några torra strån.
-- Hör du, Hanna, -- sade Lilli, som satt bredvid henne, och följde
Bella med ögonen, -- är det sant, att Bella är din bästa vän?
Hanna kände ett visst obehag vid frågan. -- Hvarför använder du det
uttrycket, Lilli? -- sade hon nästan häftigt. -- Jag tycker ej om det.
Det har blifvit så missbrukadt och är så utslitet, att det ej säger
någonting alls. Bella och jag äro vänner helt enkelt. Den högre eller
lägre graden af vår vänskap kommer ingen annan vid.
Lilli såg litet afsnäst ut, och det gjorde Hanna ondt.
-- Har du ej märkt, -- sade hon vänligare, -- huru litet uttrycket
"bästa vän" i våra dagar betyder?
-- Ja, -- inföll Bertha, som satt i närheten, -- jag _hatar_ det
uttrycket. Jag var en gång Molly P--s "bästa vän" i hela tre veckor,
tills hon fick hem en kusin från Schweitz, som öfvertog rollen. Och det
var det allra bästa för mig, ty jag gick redan och begynte bli
hypokondrisk af alla de ömma namn, smekningar och presenter hon
lyckliggjorde mig med. Nu nicka vi nätt och jemt åt hvarandra, när vi
mötas.
Lilli hade blifvit tankfull. Hon kom att tänka på, att hon aldrig sett
Bella och Hanna kyssas. Så underligt! Men sjelf hade hon till vana att i
tid och otid slösa med sina kyssar. Det var ändå i grunden bra onödigt.
Blott när man _riktigt_ höll af någon . . . Om hon ändå hade en vän,
icke en sådan der "bästa vän", som skollifvet så ofta bjuder, utan en
verklig vän. Hon kände sig denna stund så ensam, hon tyckte det var
något halft med henne. Och den menskligaste af alla känslor, åtrån att
stå ett annat hjerta nära, fylde omedvetet hennes ögon med tårar.
-- Har jag gjort dig ledsen? -- utbrast Hanna förskräckt, när hon kände
en het tår på sin hand. Lilli smålog och skakade på hufvudet. Hon
tvekade litet, men böjde sig ned och hviskade:
-- Du är lycklig, Hanna, som har en vän. Tror du, att jag någonsin skall
få en?
-- Det är jag viss på. Men sök icke. Vänta, tills lifvet sjelfmant
bjuder dig en. Hvad jag fått i dag, kan du få i morgon. Det brådskar
inte, vi äro ju bara snärtor ännu.
Lilli nickade och var synbart lugnare.
Nu kommo Bella och Siri med bud att kaffet var färdigt.
-- Hvad ser jag? -- utbrast Bella då hon såg tårarne i Lillis ögon, --
jag tror det regnat. Aprilregn! Aprilregn! Kom nu och nedskölj dina
bekymmer med äkta kaffetårar!
Bertha rusade upp med ett uttryck af högsta bestörtning i sitt ansigte.
-- Bella . . . se dit . . . der, der springer en häst . . . utan ben!
Bella vände sig oförsigtigt om.
-- April! April! April! skrek Bertha och snafvade i sina kjolar, när hon
skulle taga till flykten för Bellas hotande gester.
-- Vänta du, din lurifax, detta skall du få betala! -- Bella tog en
handfull gräs och stoppade det i nacken på den sprattlande Bertha. -- Ät
nu det här, till dess du får annan mat.
-- Ack ja, kaffet! -- suckade Bertha melankoliskt. -- Jag fruktar det
kommer _för sent_.
Hvad det smakade läckert, kaffet vid den lilla stugan, der solskenet
blänkte på den hvita servietten och speglade sig i den blankskurade
pannan. Korgarne innehöllo ofantliga portioner smörgåsar och hvetebröd
och en af dem utstjelpte under allmänt jubel 34 kalla potäter och 17
salta strömmingar, -- en potatis och en half strömming per man.
-- Berthas påhitt! -- skreko flickorna, -- hon ämnar doppa salt
strömming i kaffet.
-- April! April! det ämnar hon visst inte, det är ett sorgligt misstag!
-- hördes Berthas mumsande röst. -- Men hon måste ju säkerställa sig för
möjlig hungersnöd.
-- Du har en torndyfvel på . . . din näsa! -- skrek Bella med låtsad
förfäran och puffade Alma i sidan.
-- Åhnej! -- sade denna lugnt och smuttade på sitt kaffe. -- Men jag har
ett bref från _"Oskar"!!_ på fickan . . . hm! -- Och hon skramlade med
en bit tidningspapper i sin ficka, för att gifva sina ord mera kraft.
-- Gerna för mig! -- skrattade Bella utan den minsta lilla häntydan på
förlägenhet.
Det April'ades hela tiden kaffet dracks, och nu var sista tåren tömd.
-- Åhå, den som hade en mage till! -- och Bertha såg längtansfullt på
två skorpor och en knäckebrödssmörgås, som blifvit öfver.
Skulle man nu springa enklek? Omöjligt. Man var ej herre öfver sina ben.
Först måste välplägningen få tid att sätta sig.
-- Och derför sätter jag mig här, -- sade Bertha, i det hon slog sig ned
på en upp- och nedvänd bytta, som stod på gården. De öfriga lägrade sig
hvar det passade, och bestyrelsen diskade kopparna.
-- Nu skola vi hålla tal, -- föreslog någon. -- Hanna börjar.
Hanna satte sig på bordet. Hon var i dag så glad till mods, så glad och
ändå full af tankar. Vårsolskenet, den ljumma luften, kamraternas glada
sorl, allt medförde en fläkt af friskhet och lycka. Hon stälde sitt
"tal" till bestyrelsen, som hon tackade för dess osparda möda och
lyckade arrangementer. -- När jag blir välbestäld häradsskrifvare
någonstädes, -- slutade hon -- ber jag att få bjuda klassen på limonad
och pumpernicklar.
-- Nej, hör, skall du bli häradsskrifvare? -- frågade någon.
-- Jag trodde du ämnade bli prest, du predikar så gerna moral, --
snärtade Jenny med en liten stygg blinkning.
-- _Jag_ ämnar bli polismästare, -- sade Sanna Wilhelmsson, en af
"sportflickorna", och slog sig för sitt bröst. -- Jag har så bastanta
näfvar. Eller också blir jag baderska.
-- Hvad tänker du bli, Bella? -- frågade Siri skälmskt och ritade i
detsamma med parasollskaftet i sanden svaret: _fru_.
-- Visst inte, -- skrattade Bella litet förlägen, -- åtminstone ämnar
jag inte bråka för att bli det. Först hjelper jag mamma och så inrättar
jag en hushållsskola. Jag tycker om att sy och koka mat.
-- Nå men, Bella, inte skulle du ändå i längden trifvas med ett så
simpelt arbete, -- sade Jenny, som i tankarne redan gjort Bella till
artist eller författarinna.
-- Simpelt? Det arbete som vi alla äro beroende af! Och dessutom, söta
Jenny, hur kan du kalla något arbete simpelt, som ger en menniska hans
ärliga bröd? Att slå dank eller syssla med sådant som ingen nytta gör,
det kallar jag _simpelt_.
-- Jag tänker inrätta en samskola, -- inföll Aina blygt.
-- Åhnej, det får du visst inte! -- skrek Bertha från byttan, -- det är
min idé, sedan jag låg i vaggan. Du, syster sötnos, skulle handtera
pojkar! Jag ville just se. När de vore som mest oregerliga, skulle du se
mildt förebrående på dem och säga: mina söta, älskade pojkar, vill ni nu
inte vara snälla! Och om de inte lydde, skulle du gråtande gå din väg,
vända dig om i dörren och utbrista: farväl . . . mitt hjerta blöder!
. . . Nej, gumma lilla, inte duger du för pojkar, det skall vara
boxarenäfvar för dem. Du kan bli en bättre sortens guvernant, möjligen.
Flickorna skrattade, ty Bertha var en mästarinna i konsten att härma,
och de kände alla igen Ainas lilla undfallande röst och blyga fasoner.
-- Bertha blir veterinär, -- sade Agnes med betoning, -- hon tycker ju
om att peta i kadaver.
Till svar grep Bertha en stor svart spindel och släpte den i nacken på
Agnes, som rusade upp med ett förfärans skri. Lilli förbarmade sig öfver
henne och borttog spindeln, men Agnes fick af obehaget ett gråtskof, som
litet störde stämningen.
-- Ett sådant litet fruntimmer! -- hviskade Bertha föraktligt.
Bella såg förebrående på henne. -- Du vet ju, att många menniskor --
också män -- ha en obetvinglig afsky för spindlar. Det var dumt gjordt
af dig.
Bertha brummade litet, men bad Agnes i tysthet om ursäkt.
För att skingra misstämningen fortsattes det förra samtalet.
-- Jag tror, att jag blir målarinna, -- sade Jenny och kisade med
ögonen, som hon sett artister göra. -- Jag tycker så om allt vackert och
konstnärligt.
Lilli utkorades till blåstrumpa, emedan hon skref dagbok och hade anlag
att vara sentimental, och Bibbi till konditor.
-- Nej, jag blir trädgårdsmästare, -- sade den senare, -- jag tycker om
att gräfva.
-- Du, som har skoskaf, inte kan du handtera spaden! Hur mår din fot?
Och Bella satte sig hos Bibbi, som inte mådde bra och höll sig för sig
sjelf.
-- Nå, Hanna, hvad rufvar du öfver, du är ju allvarsam som en Egyptens
prest? -- Bertha slog Hanna broderligt på axeln.
Hanna hade en stund suttit tyst, och hennes ögon hade antagit det
uttryck de brukade, då tankarne arbetade inom henne.
-- Ja, -- sade hon och mötte kamraternas blickar, -- nog skämta vi nu om
vår framtid, men jag hoppas det ej fins en bland oss, som ej försöker på
allvar tänka sig ett mål, dit hon vill sträfva. Ty arbeta utan mål, det
kunna vi ej, fastän vi äro "bara flickor". Jag hörde en dag en gosse
säga till en annan: "flickor, puh, hvad duga de till? Kläda sig och göra
sig till för oss, det kunna de, men ett allvarligt arbete gå de aldrig i
land med". Jag kan ej säga hur detta grep mig, just derför att jag måste
medgifva, att hvad de sett af oss nog kunde gifva dem anledning till
detta omdöme. Jag skulle kunnat gråta, vet ni, men jag knöt i stället
näfven för mig sjelf och tänkte: -- det _skall_ bli annorlunda . . .
-- Strunt i, hvad snobbar tänka om oss! -- utbrast Bertha harmset.
-- Säg icke så, deras omdöme delas af många goda menniskor. Och jag
säger ju att de ha rätt. Huru många af oss tänka väl på annat än att
vara "söta" och att möjligen i framtiden blifva gifta? -- Jag talar ej
om folkets barn, som få träla och arbeta från det de vuxit ur vaggan. --
Och derför är man van att tro flickorna icke duga till något. Men vi
skola visa att man har orätt, att vi kunna både tänka och arbeta
sjelfständigt. Kanske skall man småningom få en bättre tanke om oss. Men
det är ej för att vinna någons gillande, ej ens de goda menniskornas,
som vi skola försöka bli sanna och dugliga, utan för att _det är rätt_.
Så tänker jag . . . Och derför -- fortfor hon, halft skämtsamt, halft
allvarligt, -- derför ämnar jag försöka, sak samma om jag sedan blir
smed, sömmerska eller advokat.
Kamraterna hade tysta åhört Hanna. Hos mången af dem hade samma tankar
uppstått, oklara, famlande, men rigtade åt samma håll. Nu hade Hannas
ord redt dem och de genombäfvades af en känsla af ansvar och en längtan
att utbyta den gamla drömverlden mot ett lif af sundt och nyttigt
arbete. Bella satt med ansigtet skuggadt af handen, hon kunde bättre
tänka så. Hon var stolt öfver Hanna, ty hon såg kamraternas beundran,
men hon var ändå mer lycklig öfver att få vara hennes vän. Sjelf var hon
ju så obetydlig, alltför obetydlig att få stå Hanna så nära.
Ett ögonblick gick under tystnad, då rusade Bertha upp: -- nu se vi alla
ut som tusenåriga filosofer, det står jag inte ut med. Pass på, Bibbi,
der har du natthugg! O ve, du arma klinkum-perfektum, du kan ju ej
springa!
I ett nu var leken i full gång. Den smakade så mycket bättre efter
allvaret. Natthugg, hök och dufva, enklek, femte hjulet, med flera lekar
aflöste hvarandra och flickorna visade att de haft en god lärarinna i
gymnastik. De voro både viga, uthålliga och starka. Endast några, som
ännu höllo till godo med trånga snörlif, pinades innerligen af stygn,
andtäppa och hjertklappning.
Bella flög som ett torrt skinn öfver tufvorna. Hon var den flinkaste af
dem alla och en mästarinna i balansergång på plank och jernvägsskenor.
Hanna åter var en förfärlig hök och bar dufvorna som påsvantar fram ur
deras gömställen.
Solen baddade, ansigtena glödde, man tömde halfva brunnen med vanlig
flick-oförsigtighet. Efter lekarne kommo bollarne i farten och klockan
var nära 3, när återtåget anträddes med tömda korgar, trötta ben och
kjolfållar, der man snart kunde vänta att få se svampar uppväxa.
[Dekoration]
[Dekoration]
Bellas och Hannas växande tillgifvenhet för hvarandra fortfor att väcka
afund hos några af kamraterna. Bella var som sagdt, allas favorit, och
man hade blifvit van att få rå om henne på alla lediga stunder. Nu kunde
de icke undgå att märka, att hon var mindre tillmötesgående, än förut;
hon hade icke tid med allehanda onödiga upptåg; hon mottog icke alltid
deras inbjudningar och var ofta förströdd under deras betydelselösa
pladder. Hon var aldrig ovänlig, men hade fått ett sätt att mera
oförbehållsamt uttala sitt ogillande af det ena och det andra, hvilket,
just emedan det var så olikt henne, icke kunde undgå att såra några. Hon
hade, med ett ord, blifvit förändrad och icke i allas ögon till sin
fördel. Det barnsligt goda och veka fans visserligen qvar, men det hade
blifvit uppblandadt med en liten portion bestämdhet och sjelfständighet,
som alls icke klädde henne i en del kamraters ögon.
Att umgänget med Hanna förorsakat denna förändring, insågo alla. Men de
mera tänkande bland flickorna värderade Hanna allt för mycket för att af
egoistiska skäl missunna henne Bellas vänskap. Och de sågo likaså spår
af Bellas inflytande på Hanna, ehuru dessa icke på långt när framträdde
så ofta och så tydligt. Hennes öfvermodiga sätt hade något förmildrats
och hon fälde ej fullt så ofta som förut, skarpa omdömen om menniskorna.
Hanna sjelf kände stundom med förvåning att hon hyste ett slags intresse
för dem och en önskan att kunna arbeta och lefva för andra. Men hon
kände sig blyg för dessa främmande tankar och framkallade sin trotsiga
sinnesstämning för att hålla dem på afstånd. Då kom åter Bellas varma,
tillitsfulla syn på lifvet och liksom slipade bort de hårda kanterna
inom henne. Hon kände, att hon veknade, men var ej på det klara med sig
sjelf, om hon skulle anse det som en otillbörlig svaghet, eller som ett
menniskohjertats rättmätiga behof att älska och begära kärlek.
Bellas mor hade med intresse följt utvecklingen af de begge flickornas
vänskap. Hon insåg, att Bellas böjliga karakter väl kunde behöfva stödet
af en så kraftfull natur, som Hannas, och gladde sig, då hon tid efter
annan varseblef prof på ett sjelfständigare omdöme och större fasthet
hos Bella. Den fruktan hon i början hyst, att Bella blindt skulle söka
likna Hanna, så i ondt som godt, försvann helt och hållet. De voro af
alltför olika material för att någonsin kunna omformas efter precis
samma mönster.
Emellertid hade ryktet om Hannas fria uppträdande på bjudningen hos
Enestams nått fru Palmfelts öron, smyckadt med allehanda tillägg, som
oroade och plågade henne. Bella hade visserligen för henne omtalat
Hannas uppförande, men hon fruktade, att Bella af hänsyn till vännen
framstält det i en oskyldigare dager, än som var förenligt med verkliga
förhållandet. Hon kunde icke förmå sig att tro hvad man sade om Hanna,
men ovissheten pinade henne likväl. Man hade till och med gifvit henne
en vink om, att Hannas sällskap icke vore nyttigt för Bella, och för
första gången kände hon sig orolig öfver att ha gifvit de begge
flickornas vänskap en så oinskränkt frihet.
Hon beslöt att tala med Hanna, hvars sanningskärlek hon ej ett ögonblick
betviflade.
En dag då Bella var ute och Hanna tillsammans med Bengt beskådade ett
illustreradt botaniskt arbete, bad hon Hanna komma in till sig på en
stund. Hanna kom, utan att ana att ett förhör väntade henne. Fru
Palmfelts försigtiga frågor väckte hennes misstänksamhet, och hon
rustade sig till försvar.
-- Jag rår icke för, att jag är sådan jag är, -- afbröt hon häftigt fru
Palmfelt. -- Hvarför skola menniskorna bjuda mig till sig, när de icke
kunna förlika sig med mitt sätt. Tant vet, att jag icke _kan_ förställa
mig.
-- Det begär jag icke heller, -- svarade fru Palmfelt lugnt, -- men
aktningen för dina medmenniskor bör åtminstone afhålla dig från att
afsigtligt såra dem och visa dem vanvördnad. Man har sagt mig, att du
kallat de närvarande marionetter; att du varit ohöflig mot fru Enestam,
väsnats med pojkarne och burit dig oskickligt åt vid supén. Ehuru jag
tror, att mycket af hvad man påbördat dig, är osant, ville jag likväl
för din egen och Bellas skull gerna höra huru det förhöll sig. Jag ville
gerna kunna tillbakavisa beskyllningarna och rätta misstagen; derför
måste jag få veta allt.
Hanna hade tigande åhört henne och det kostade henne mycken
sjelfbeherskning att ej än en gång afbryta. Hvarför bråka menniskorna så
mycket med mig, kunna de ej låta mig vara i fred? -- tänkte hon, och
trotset växte. Men orden _för Bellas skull_, kommo det att mjukna och
gjorde henne tankfull.
-- Jag skall gerna omtala allt för dig, tant, -- sade hon nästan
ödmjukt. -- Du har rätt att få veta det, du är ju Bellas mor.
Och så följde berättelsen om hela aftonen hos Enestams, under det hon
öppet såg fru Palmfelt i ögonen. Hon beskref sin ovänlighet mot Lilli,
sitt vårdslösa sätt och sin brist på sällskapsvett. Hon framhöll
ingenting, som kunnat rättfärdiga henne, tvärtom omtalade hon med sträng
noggrannhet hvarje ful tanke, hvarje ovänligt ord hon kunde påminna sig.
Det oaktadt kände sig fru Palmfelt lugnad. Hanna hade visserligen felat
mot några af etikettens regler, men detta var i hennes ögon af liten
betydelse. Hon kunde icke, oaktadt den strängaste granskning, finna
något verkligt fult och ovärdigt i hennes uppförande, något för hvars
skull hon behöft vara orolig för Bella.
-- Tack för din uppriktighet, -- sade hon vänligt, då Hanna slutat, --
jag visste ju att sqvallret öfverdrifvit. Men du förstår, mitt barn, att
jag bör ha litet reda på det inflytande, åt hvilket jag så
oförbehållsamt anförtrott min flicka. Etiketten är visserligen i och för
sig en formsak, men så länge vi sjelfva äro outvecklade och utan
erfarenhet, böra vi icke sätta oss till doms öfver rådande seder och
bruk.
Bland kamraterna var det isynnerhet Jenny, som med missnöje och afund
såg Bellas växande tillgifvenhet för Hanna. De kunde aldrig rätt med
hvarandra, de två, de drabbade ständigt ihop. Jennys grunda, tanklösa
natur var icke i stånd att uppfatta det sant originela och djupt
reflekterande hos Hanna; hon tog det som råhet och som skrytsam
öfverlägsenhet. Hannas skarpa kritik åter eggades oupphörligt af Jennys
ytlighet och hennes förkärlek för bjefs och moder. De råkades sällan,
utan att en mer eller mindre häftig ordvexling egde rum.
En dag, då Bella för illamående icke varit i skolan, sökte Jenny ett
tillfälle att gifva Hanna en snärt, som hon ej så lätt skulle glömma.
Hon upphann henne på hemvägen och följdes åt med henne ett stycke under
betydelselöst pladder. Slutligen sade hon liksom àpropos:
-- Vi tycka att Bella har blifvit sig så olik, så stygg och krånglig,
sedan du kom till skolan. Och vi tro alla, att det är ditt fel.
Hon såg mycket väl huru djupt hennes ord träffade, och hon njöt af att
en gång få tala, utan att blifva motsagd af Hanna. Denna gick tyst
bredvid henne, en blick af förakt skjöt fram för ett ögonblick, men
sedan blef hon djupt allvarsam och hörde knapt fortsättningen af Jennys
anklagelse.
-- Bella var alltid så söt och vänlig förr, nu har hon blifvit ovänlig,
som du, och bryr sig icke om sina gamla vänner. Det är icke blott vi,
som märkt det, alla menniskor säga, att Bella var mycket snällare förut.
Här skildes deras vägar, och då Jenny, liksom att förtaga verkan af sina
sårande ord, med låtsad vänlighet sade: -- adjö, glöm icke bort mig! --
svarade Hanna blott: -- jag skall tänka på hvad du sagt.
Hemkommen, stängde hon omsorgsfullt dörren till sitt rum, kastade sig
ned på en stol vid sängen och borrade hufvudet i kudden.
-- Jag ser det! -- utbrast hon passioneradt, -- mitt inflytande är
skadligt för Bella. Det är endast jag, som vinner på vår vänskap, _hon_
förlorar, hon går nedåt. Huru blind jag varit, som icke sett detta förr!
Som icke sett, att mitt kärlekslösa, hårda sinne måste göra också henne
hård. Att min misstro mot menniskorna måste göra också henne misstänksam
och sträng; att min starka vilja måste förslafva henne. Naturligtvis
smittar det onda, och hon har förtroendefullt slutit sig till mig, utan
att ana huru illa jag gjorde henne. Stackars Bella min, du var älskad af
alla, ända tills jag kom och gjorde dig stygg och hård!
Men _är_ du det verkligen? Jag har ibland tyckt, att du blifvit allt
mera värd att hållas af; men hvad ser jag annat, än det bästa hos dig!
Opartiska ögon se klarare. Din mor tänkte nog också detsamma, när hon
talade om "det inflytande, åt hvilket hon så oförbehållsamt anförtrott
sin flicka". Hon var orolig och sorgsen öfver, att du råkat fästa dig
vid mig, som icke kunde hjelpa dig att bli god och snäll.
. . . Kanske är det ej för sent ännu att göra allt godt igen. Om jag
kunde afstå från dig, undandraga dig mitt inflytande, så du fick
utveckla dig fritt! Jag _kan_ nog, om jag _vill_. Och jag måste, ack,
jag måste ju vilja det, efter det är till ditt bästa. Det blir ej lätt,
. . . det måste ske så småningom . . . men Gud vare lof, att det ej är
för sent!
Hanna behöfde tid för att rätt tänka sig in i denna nya tanke, men hon
blef lugnare, ju klarare hennes pligt härvidlag framstod för henne. Hon
hade för en kort tid mottagit ett dyrbart lån och ville lemna det ifrån
sig, rent och oskadadt. För henne sjelf skulle Bellas vänskap bli ett
minne; som sporrade henne att blifva god. Den hade kommit till henne,
liksom solstrålarne uppsöka en mörk och ödslig väg, och när den åter
gick, skulle hon bevara återskenet deraf djupt inne i sitt tacksamma
hjerta.
Hon uppsteg och skakade sorgen af sig med en beslutsam rörelse. Nu var
hon åter fullkomligt herre öfver sig sjelf. När hon dagen derpå kom till
skolan, kunde icke ens Jenny upptäcka något spår af sorg i hennes fasta
och lugna ansigte.
Lyckligtvis nalkades examen, och flickorna begynte få brinnande brådska.
De trögaste af dem ville dock gerna få ett godt betyg och försökte genom
stormande flit återtaga hvad de försummat under terminen. Det blef icke
tid för utfärder och sammankomster, ehuru vårvädret var förtjusande;
hvar och en hade hufvudet fullt af de ziffror hon möjligen kunde få. Hur
det var, kände de försumliga bland flickorna en viss ängslan och
samvetsqval vid tanken på, att numera endast _ett_ år återstod af deras
glada skoltid. Under de förflutna åren hade de varit oftare lata, än
flitiga, oftare håglösa, än intresserade, oftare oordentliga och
likgiltiga för sitt arbete, än verkligt samvetsgranna. Och när skolan
var slut, gingo de ut med det sorgliga medvetandet att icke ärligt ha
försökt sitt bästa.
Derför pluggades det med förfärlig ifver den sista tiden, och lärarne
hade icke tillfälle till en enda anmärkning. Lillis franska verber
trillade som ärter ur hennes mun; Agnes årtal, som kostat henne ett
grått hårstrå, efter hvad hon sjelf sade, fastnade på hvar sin spik i
hennes hufvud, och Berthas examensskjorta erhöll ordentliga knapphål och
icke alltför mycket hopsnörpade linningar. Kort sagdt, allt var en enda
täflan i alla möjliga dygder, och Bella tog Hannas tillbakadragenhet,
som en yttring af den allmänna förtviflade fliten.
Hanna var glad öfver att få vara i fred för alla frågor och längtade
blott efter den dag, då hon skulle få resa hem.
-- Hvad skola ni taga er för i sommar, flickor? -- frågade Bertha, då de
en morgon stodo ute på gatan väntande att dörrarne till skolan skulle
öppnas.
-- Jag kommer att vara i Hangö med mamma, -- sade Jenny Stenman. --
Doktorn säger, att jag har bleksot.
-- Det är då ej att undra öfver, då du snör dig så oförnuftigt, sade
Bella med en ogillande blick på Jennys smala, inklämda midja.
-- Förlåt, jag snör mig visst icke hårdt, -- utbrast Jenny hetsigt, --
jag kan få hela handen in mellan snörlifvet och kroppen.
-- Det skulle du få, om du också droge till dig, så du vore smal som en
alnsticka. Kroppen är ju elastisk, vet jag! -- Och Bertha spände med
välbehag ut sina kraftiga lungor och gjorde några gymnastiska
svängningar med sina runda, starka armar. -- Tacka vet jag, att kunna
sprätta med hvar fena utan att vara inklämd i dessa välsignade burar!
Hvart reser du, Bella?
-- Vi skola vara på vårt kära _Fågelvik_, -- svarade Bella. -- Jag skall
arbeta i hushållet och hjelpa mamma med trädgården.
-- Skola vi icke göra en fotvandring? -- skrek Bertha förtjust. -- Hvem
kommer med?
-- Jag! -- ropade några ur skocken. Aina Berg och Bella hade smått
funderat på att vandra till Karis Lojo och helsa på Verna Sommar, de
voro genast med om saken. Alma Brennlund och Lilli Enestam gåfvo halfva
löften, de tänkte med en viss ängslan på obeqväma skor och ändlösa
dammiga vägar.
-- Än du då, Hanna? -- frågade Bertha. -- Jag vill gerna ha dig med.
-- Kan icke, -- svarade Hanna kort.
-- Åh prat, nog kan du! Hvad skulle hindra dig?
-- Mitt arbete. Jag skall hjelpa mamma med renskrifningen.
Nu öppnades dörren, och skaran stormade in. De nya sommarplanerna
upptogo mångas tankar, så läsningen gick som den kunde den dagen.