förråda de tårar, som glänste i ögonvrån. Bella låtsade ej se något,
utan tog vänligt hennes arm, sägande: -- kom, så söka vi upp Hanna
Rappe! Hon dansar heller icke, och vi tre kunna få det riktigt muntert
tillsammans.
De funno Hanna i ett angränsande rum, bläddrande i gravyrer. Och medan
dansen och sorlet fortforo derinne, sutto de tre för sig sjelfva i
Lillis rum, pratade och hade roligt. Tiden hade gått så fort, när Lilli
kom och bad dem in till supén.
Hanna öfverraskade ännu engång de närvarande genom att icke sitta stilla
och vänta att bli uppassad, utan servera sig sjelf. Hon hjelpte också
Lilli att servera dem, som ej hade mod att sjelfva taga för sig. Bertha
och några andra följde hennes exempel, medan de öfriga flickorna sutto
här och der vid små bord, väntande att deras kavaljerer skulle betjena
dem.
-- När Bella skulle gå, kom Jenny efter henne i tamburen med ett paket i
handen.
-- Förlåt, kära, söta Bella, att jag ej kommit mig att skicka dig den
der boken. Kanske kan du taga den nu?
-- Ack, jag har ej frågat mamma om den ännu, -- sade Bella. Hon hade
glömt hela saken.
-- Det behöfs ej heller, -- sade Jenny öfvertygande, -- jag har lånat
den åt flera flickor, yngre än du, och de ha alla tyckt om den.
Bella tog motvilligt boken och gick, följd af Bengt och Hanna.
När hon kommit hem och begynte kläda af sig, kom hon ihåg boken. -- Nog
måste jag ändå titta litet i den, -- tänkte hon, stälde ljuset vid
sängen, kröp upp i den och begynte läsa: "Betsy eller ett brustet
hjerta".
Gång efter annan kom hon ihåg sin mors förbud att läsa något utan hennes
tillåtelse. Men mamma sof ju nu, inte kunde hon väcka henne för att
begära hennes tillåtelse, och inte var det nu så farligt med en enda
gång. Hon skulle berätta alltsammans i morgon.
Ju mera hon "tittade", dess mer fastnade hon. Boken var en af de många,
hvilka icke innehålla något direkt omoraliskt, men hvilkas hela anda är
som ett omärkligt gift för unga sinnen. Flärd, lättsinne, koketteri och
lek med kärleken möta dem på hvarje blad, men äro så skickligt dolda
under täckmanteln af goda egenskaper, att de ej lägga märke till dem. De
läsa med förtjusning om huru hjeltinnan firar triumfer genom sin
skönhet, krossar männens hjertan och slutligen lyckliggör en mindre
nogräknad man med sin lilla omtvistade hand. Att hon framställes som en
varelse, endast skapad att behaga, och endast lefvande för uppgiften att
blifva gift, det se de ej, förblindade som de äro af bokens färgrika
skildringar och intressanta konflikter.
Bella läste med stigande spänning. Hon var alltför kritiklös för att
spåra det ohelsosamma i detta slags läsning. Slutligen, när hon hörde
klockan slå fyra i matsalen, slog hon igen boken, skrämd och flat för
sig sjelf, och släckte ljuset.
Men bilderna från boken förföljde henne, och dess intrig höll henne
vaken. När hon följande morgon steg upp klockan 9, såg hon så blek och
utvakad ut, att hennes mor förebrående frågade hvarför hon dansat så
länge qvällen förut.
-- Jag kom hem strax efter 1, -- sade Bella skamsen, -- men jag låg och
läste till klockan 4 och ville ej sedan kunna somna.
-- Läste? Oförståndiga barn! Du har ju lof i dag och god tid att läsa.
-- Nej, mamma, jag läste en bok, som Jenny Stenman lånat mig. Hon
försäkrade mig, att du icke skulle ha något emot den.
Fru Palmfelt såg missnöjd ut. -- Du vet ju, att jag inte tycker om att
du läser något, utan att först fråga mig. Hvad heter boken?
Bella nämnde titeln.
-- Jag är ledsen att du läst den, ehuru du visst kunnat råka ut för en
sämre. Ser du, mitt barn, det fins två slag af dåliga böcker: de, som på
ett rått och anstötligt sätt skildra lifvets skuggsidor och de, som med
en täckmantel af behag och poesi förvilla läsarens omdöme och låta honom
insupa föreställningar, hvilka rent af undergräfva hans rättskänsla.
Till det senare slaget hör den bok du nu läst, och jag anser den
farligare än de förra, emedan den gifver sig sken af oskyldighet och
renhet. Eller hvad tycker du? Skulle du i verkligheten gilla en flicka,
som inte tänkte på annat än hur hon skulle kläda sig och väcka beundran?
Eller en annan, som likt den fattiga Betsy gifte sig med en man som hon
ej tyckte om för att kunna försörja sina små syskon?
Bella blickade förvånad upp. -- Men, mamma, var ej det senare en vacker
och ädel handling?
-- Nej, mitt barn, i intet fall. Att gifta sig utan verklig, innerlig
kärlek är en vanheder för både män och qvinnor, och en synd, som icke
ens de ädlaste motiver kunna urskulda. Dessutom var ju Betsy en frisk
flicka och uppvuxen i ett dugligt hem. Det hade icke varit någon
svårighet för henne att försörja sina syskon genom ärligt arbete utan
att tillgripa denna förnedrande utväg. Men den åsigten är tyvärr så
allmän och så djupt rotad hos de flesta, att ett äktenskap, sak samma
hurudant, är att föredraga för qvinnorna framför att bli hvad man med
hån kallar "en gammal mamsell". Att en qvinna är något i och för sig
sjelf och att hon kan finna lycka och tillfredsställelse i en verksamhet
också utom hemmet, det glömmer man alltför ofta.
Bella smög sig till sin mor och kyste henne. -- Förlåt mig, älskade
mamma, att jag gjorde mot din önskan. Jag skall bjuda till att ej göra
så mer. Och jag är så lycklig öfver att du talar med mig om sådant, som
jag nog tänker på utan att förstå. Får jag icke alltid komma med mina
frågor till dig? Jag tycker att ingen i hela verlden kan ha så vackra
och upphöjda tankar som du och Hanna.
[Dekoration]
[Dekoration]
Bella och Hanna sutto vid matsalsbordet i den förras hem och läste
zoologin till morgondagen. Bella pluggade af alla krafter de kallblodiga
ryggradsdjuren, medan Hanna som kunde lexan, och lånat en
anatomielärobok af Bengt, intresserad betraktade de medelmåttiga
planscherna.
-- Nej, vet du, Bella, aldrig hade jag trott att våra små händer skulle
innehålla 13 olika ben, utom tummens sesamben och så fingrarne. Se hit,
två rader _handrotsben_, fyra i hvarje och så fem _mellanhandsben_ som
fortsättning af fingrarne inuti handen. Hvad jag gerna ville ha ett
riktigt benrangel att studera, det är så litet jag vet om min egen
kropp.
-- Ja, vi äro bra konstigt skapade, -- sade Bella. -- Du skulle bedja
Bengt berätta för dig hvad du ej förstår. Han skall ju bli läkare och är
så grymt intresserad af allt sådant der.
I detsamma kom gamla Lena in för att rödja af bordet för
qvällsdukningen. Hon var god vän till de båda flickorna och deltog
intresserad i allt deras görande och låtande. Det kunde nu icke hjelpas,
att hon såg på verlden och tingen med en annan blick, än dessa unga, som
voro af en nyare tid, än hon. Men äfven der hon ej förstod eller gillade
dem, behöll hennes hederliga gamla hjerta all sin tillgifvenhet för
"barnen", som hon kallade dem. Hon hade aldrig sjelf erfarit de kraftiga
väckelser ungdomen i vår tid är utsatt för eller den oreda och
förvirring de första knoppande tankarna kunna tillställa i ett ungt
sinne. Hon hade tagit emot hvad hon fått, utan att så noga skärskåda det
och söka bilda sig ett omdöme om dess värde. Och derför såg hon ofta med
undran huru ungdomen "bråkade" och satte sig upp mot gamla åsigter,
hvilkas riktighet hon trott vara höjd öfver allt tvifvel.
-- Hvad är det Hanna nu igen tittar i för gudlösa böcker? -- sade Lena
med en skymt af ogillande i tonen, då hon såg planscherna med de
anatomiska afbildningarna.
-- Det är läran om vår egen kropp, Lena, -- sade Hanna, -- det är
menniskans skelett, och visst icke något gudlöst otyg.
-- Ja men, jag tycker, att det är det. Hvartill tjenar nu att se på
sådant der? Det, som Gud gömt för menniskans blickar, det skall hon icke
envisas att vilja se. Och den arma menniskans "schelett" tycker jag
kunde få vara i fred i grafven och inte bli taget fram till ett
spektakel för de lefvande.
-- Hvem skulle spektakla med något så allvarligt som döden, -- sade
Bella undrande. -- Och dessutom, inser du inte, att det är nyttigt för
oss att känna vår egen kropp.
-- Nej, det är platta onödan, tycker jag. Den, som byggt ett hus, bör
veta huru det är gjordt, men inte tillkommer det andra att gå och taga
reda derpå.
-- Men läkarena då, huru skola de kunna sköta en sjuk, om de icke veta
huru hans kropp ser ut och hvar det onda sitter?
Lena såg fundersam ut. -- Jaa, doktorerna . . . de må nu ha lof att vara
kunniga om sådant der. Men inte kunna de ändå göra en menniska frisk,
som Gud vill att skall vara sjuk. Och om Gud vill göra en sjuk frisk, så
inte behöfver han några doktorer till det. Si, derför tycker jag, att
schelettbilder och droppar och tocket der är så platta onödan, för ska'
en dö, så dör en.
-- Men mins du, Lena, huru glad du var, när du hade gikt i benet och
blef qvitt den genom doktorns recept?
-- Ja, hjertandes, visst var jag glad, men det var väl, tänker jag, för
det jag är en usel, syndig menniska, som inte kunde lida och bära utan
knot hvad Herren pålagt mig. Det var dumt gjordt att vilja kasta bördan
ifrån sig, men si, när jag behöfde benet . . .
-- Det är just det, -- inföll Hanna. -- Hvem behöfver icke alla sina
lemmar för att kunna arbeta och vara nyttig? Icke sänder Gud sjukdomen
för att vi motståndslöst skola böja oss för den, utan jag tänker mig,
att han sänder den som straff för att vi brutit mot någon af naturens
lagar och för att pröfva vår tro på hans hjelp.
-- Ja, jag förstår mig nu inte på andra lagar än de som stå i tio Guds
bud. Men nog är det i alla fall syndigt, att unga flickor, som ni, skola
syssla med "schelett" och tocket der.
-- Hvarför det? Tänk om någon af oss skulle få lust att bli läkare, --
utbrast Bella och spände sina glada ögon utmanande i Lena.
-- Gud bevare mig att behöfva upplefva den dagen, -- sade Lena förfärad.
-- Flickor doktorer! Så Bella kan prata! Hvarför icke lika gerna
konstaplar eller gardister!
-- Till och med det, -- sade Bella road. -- Det fans en vallflicka i
Frankrike, som Gud kallade att bli soldat och gå i krig för sitt land.
-- Skyll på Gud! Nog var det hennes eget syndiga infall att vilja leka
karl och slå ihjäl menniskor för att få deras "schelett". Men si, det
säger jag, att Gud har skapat qvinnan att bli en bra hustru och en bra
mor och inte till att slåss eller klotta med mixturer och tocket der.
-- Voj, voj, söta Lena, hvad du är rysligt dum. Skulle det nu hindra en
flicka att bli en bra hustru och en bra mor, om hon visste huru hon
skall förbinda ett sår eller spjela ett ben eller tillblanda en mixtur?
Och dessutom, om vi nu ej skulle vilja gifta oss?
Lena skrattade. -- Vilja? Nog _vill_ man alltid, när man _får_ en bra
man.
-- Nå, hvarför har Lena inte gift sig, det håller på att bli för sent
nu, -- skrattade Hanna.
-- Ja si, ingen har friat till mig. Men nog kommer två så söta flickor
som ni, att få friare, hela hopen. -- Och Lena plirade skälmaktigt med
sina små gröna ögon, men blef i hast allvarsam igen. -- Ja, jag kallar
er söta, för det att jag håller af er och skött Bella sedan hon kom till
verlden. Men nog äro ni sådana syndigt sjelfsvåldiga och förmätna ungar
ibland, att jag är rädd Gud ej skall hafva tålamod med er.
Nu stormade småsyskonen in för att få qvällsvard.
-- Vet du hvad, Hanna, -- skrek Lulle. -- Min Lunkentus skall få nya
segel och nya årar. Bengt har lofvat. Sen, i jul, blir den färdig.
-- Men det blir sommar, förrän det blir jul, -- upplyste Lisi, som redan
var i färd med smörgåsarne.
-- Jaså, -- sade Lulle. -- Janå, då får jag den till sommaren då. Och
den skall hemta apelsiner från Borgå.
-- Växer det apelsiner i Borgå? -- frågade Hanna förvånad.
-- Jo. Så här stora. -- Och han bildade med armarne en så stor ring han
kunde.
-- Åhnej, Lulle, du narras, -- sade Lisi undervisande. -- Inte växer det
apelsiner i Borgå. Det fins ej i hela Finland.
-- Hvad säger du, vi ha ju apelsiner i skänken, -- skrattade Bella.
Lisi ansåg under sin värdighet att svara på sådant dumt missförstånd.
Bella satt med Helmi i famnen och matade henne med smörgås och mjölk.
Den lilla var sömnig och de runda ögonen kröpo allt oftare ihop mellan
munsbitarne. När hon slutat, kyste Bella henne och sade: -- Se så, nu
säga vi godnatt och så gå vi till Nukku Matti.
Men då vaknade motsägelseandan hos lilla syster, och hon satte sig till
motvärn. Nedra läppen sköts fram med en trotsig blick, och hon gjorde
sig styf som en gärdsgårdsstör. Något straff skulle Bella ha, som ville
stoppa henne i sängen. När Bella det oaktadt bar henne mot dörren, satte
hon i att tjuta af alla krafter och slog Bella i ansigtet med sina
knubbiga händer. Bella tog en mycket allvarsam min på sig, alldeles som
mamma, och sade: -- Helmi, nu är du ej snäll.
Den lilla skrek allt värre och sträckte sig mot modern, som just
inträdde. Denna förstod hvarom fråga var och såg småleende Bellas
bestämda min. Hon skakade på hufvudet: -- mamma törs ej taga dig, Nukku
Matti väntar, -- sade hon och kyste barnets lilla ulfvande mun.
Bella bar obeveklig bort henne, och det dröjde ej länge, innan den
lillas upproriska egenvilja domnat bort i den sötaste sömn. Tårarne
sutto qvar i ögonhåren, och läpparne darrade ännu litet i sömnen. Men
småningom utplånades dessa sorgens spår af de lyckliga drömmar man
drömmer i englarnes vakt.
Fru Palmfelt hade icke kunnat undgå att märka, att Bellas hela väsen
vunnit i fasthet den senaste tiden. Hon såg det nu åter på detta lilla
drag. Förr hade Bella haft så svårt att motsätta sig lilla systers
nycker och hon tyckte det var rent af omenskligt att bära henne i säng
när hon, sprittande glad, jollrade med sina leksaker, eller bedröfvad
vädjade till Bellas ädelmod. Då måste hon fälla en förbön för henne. Men
nu tycktes Bella beslutsamt sätta sig öfver det oundvikliga lilla
krånglet och bemötte den lillas vrede med stora systers värdiga lugn.
Så obetydligt detta lilla drag än var, kunde Bellas mor ej undgå att
glädja sig öfver det bevis på växande fasthet det gaf. Och hon tillskref
det Hannas inflytande, på samma gång hon tyckte sig märka, att den hårda
skorpan kring dennas väsen småningom mjuknade och begynte falla af.
När théet var drucket, drogo flickorna sig in i Bellas rum och kröpo upp
i den gamla obeqväma soffan för att ännu få en liten pratstund. Dessa
"pratstunder" hade blifvit Bella allt kärare och oumbärligare. Hon
tyckte sig ösa med fulla händer tankar och intryck ur dessa samtal, och
hon bearbetade dem sedan när hon var ensam, tills hon fått det ena eller
andra klart för sig. De blefvo henne ett dagligt sällskap och hjelpte
till att utveckla och mogna hennes sinne.
Hanna å sin sida, som aldrig haft någon förtrogen, aldrig känt sig
omfattad af en väns tillgifvenhet, hängaf sig småningom allt
motståndslösare åt det tröstande och ljufva i Bellas vänskap. Hon blef
mindre förbehållsam och framlade stundom sina tankar och funderingar med
en öppenhet och en öfvertygelse, som hänförde Bella. Och då stundom
hennes reformifver var alltför hänsynslös eller hennes uttryck för
stränga, kunde en skrämd blick ur Bellas ögon eller ett förebrående
tonfall i hennes röst komma Hanna att hejda sig och inse sin
öfverilning.
Nu sutto de åter i den kära pratsoffan i hvar sitt hörn och småhviskade
om skol- och kamratintressen. Lampan var släckt, och endast gaslyktan
utanför fönstret spred ett svagt skimmer i rummet. Bakom skärmen hördes
Lisis lugna andetag, hon hade nyss somnat i sin lilla bädd bredvid
Bellas.
-- I dag, -- hviskade Bella, -- förtrodde mig en af kamraterna, -- jag
vill ej säga hvilken, för att icke förråda ett förtroende, -- att hon
var förtjust i en gosse. Jag visste ej rätt hvad jag skulle svara till
detta, jag kände mig så osäker och tror jag sade någonting i allmänhet.
-- Det är dumt att gå och inbilla sig sådant, innan man ännu vet ut och
in på sig sjelf. -- Det kom något retligt i Hannas ton. -- Har du
någonsin hört, att det blifvit allvar af ett skolflickstycke, som slagit
ut på barnbalerna eller skridskobanan? Jag har aldrig ansett sådant för
annat än onödig inbillning.
Bella blef tankfull. -- Jag har sett litet i den vägen, -- sade hon. --
Men något inom mig säger, att det är att leka med något mycket
allvarsamt. Och dock, vet du, Hanna, har jag en gång sjelf fastnat ut
för något sådant, och du kan aldrig tro, hvad det var för en tråkig tid.
Bella var röd som en eldbrasa, fastän mörkret dolde det, och hon lutade
sig närmare Hanna.
-- Jo, vet du, det var en af Bengts kamrater, som hette Oskar. Han bor
ej mera här, och det är nu alldeles slut med den dårskapen, derför kan
jag tala om det. Han var mycket vacker och hygglig, och jag gick och
blef kär i honom bums, eller inbillade mig att jag gjorde det. Men så
fingo kamraterna tag i det och det blef ett bryende och bråkande, så det
var äckligt. Inte brydde Oskar sig en smul mer om mig än om andra
flickor -- och det var nu väl det -- men antingen jag talade om honom
eller ej, fick jag alltjemnt smälta en hop dumma anspelningar. Till slut
blef det olidligt, och jag började bli led den oskyldiga Oskar, bara för
att flickorna gingo på så der. Och när jag riktigt ransakade mig sjelf,
fann jag, att inte var det alls något bevändt med min känsla för honom,
jag kunde afstå från den när som helst. Jag tyckte ej ens en tiondedel
så mycket om honom, som jag nu tycker om dig, Hanna.
Hanna hade åhört henne tyst och tryckte hennes hand vid de sista orden.
-- Jag tror, -- sade hon, -- att vi böra akta oss för sådana
inbillningar. Det är att gå de djupa, äkta känslorna i förväg och liksom
pluttra bort deras kraft. Jag har aldrig erfarit något dylikt, men
föreställer mig, att det är som när barn äta omogna frukter. De inbilla
sig att de smaka bra, men taga lätt skada deraf.
Och hvilket innehåll har väl ett sådant der skolflickstycke? Alls intet.
I de allra flesta fall är det ett sätt att göra sig intressant och inte
vara sämre än andra.
-- Ja, så tror jag, att mitt tycke var, -- log Bella. -- Jag visste, att
nästan alla kamraterna hade ett sådant intresse, som de hviskade om och
voro så vigtiga med, och så tyckte jag det vara dumt att inte ha ett
sådant, också jag. Jag kände mig dock hela tiden illa till mods, som om
jag gjort mig till narr. Men jag trodde det skulle så vara.
Tror du dock icke, Hanna, att det _kunde_ vara möjligt, att verkligt
varaktiga känslor kunde uppstå så tidigt som hos oss? Tror du ej, att om
_du_ nu fäste dig vid någon, det skulle vara för hela lifvet?
-- Huru kan jag veta? -- sade Hanna. Hon tyckte ej rätt om att tala om
sina personliga känslor eller analysera dem. -- Men, -- fortsatte hon,
-- jag tror medvetandet om en sådan känsla vaknar långsamt och först
sedan den blifvit pröfvad på ett eller annat sätt. Det kan ju hända, att
min tillgifvenhet för dig eller Bengt eller någon annan har ett
varaktigt frö inom sig, men detta vet jag icke ännu.
Bella kände ett litet stygn. Icke vara fullt viss om, att de alltid
skulle förblifva vänner! _Hon_ åtminstone var fullt säker på sig.
De sutto tysta en stund.
-- Hvad tänker du på, Bella? -- frågade Hanna slutligen.
-- Jag tänker på det du sade, att du ej var viss på, att din
tillgifvenhet för mig är varaktig.
-- Var ej ledsen på mig, Bella min, men huru kan jag annat? Den är ju
icke pröfvad ännu. Vi kunna ju utveckla oss åt fullkomligt motsatta
håll, så vi småningom slitas från hvarandra. Ser du, så länge vi växa
och utvecklas till det inre, som till det yttre, finnes alltid en
möjlighet för oss till oförutsedda förändringar, hvilka göra det
omöjligt för oss att hålla ihop. Men detta skall lifvet visa. Du är väl
icke ond på mig?
-- Nej, men litet sorgsen.
-- Åh, Bella, sörj ej på förhand! Vi skola ej binda oss med några löften
och alltid vara sanna mot hvarandra, alltid. Skola vi icke?
[Dekoration]
[Dekoration]
April hade kommit och i det närmaste åter gått, endast ett par dagar
återstodo. Gatorna slaskade, taken droppade, isarne sågo vattusigtiga
ut. Gräsplanerna i esplanaden och inne på gårdarne begynte skryta med
ett och annat grönt strå.
I skolrummen baddade solen het genom de höga fönstren. Några flugor, som
tillbragt vintern mellan rutorna, vaknade ur sin dvala och förde ett
oregerligt lif för att undgå att bli ihjälstekta. Flickorna svettades
vid pulpeterna och begynte räkna på fingrarna hur många dagar de hade
qvar till examen. De pustade öfver ämneskrifningen, matematiken och
Sjögrens historia, men naturkunnigheten blef intressant, när magistern i
slutet af månaden hemtade dem några tidiga sippor att studera genom
mikroskopet. Märkvärdigt, huru litet man förut gifvit akt på det
konstnärligt vackra i t. ex. en sippas skira blå väfnad, en flugas vinge
eller en liten larvs brokiga ringar! Detta var verklighet, riktigt lif.
Men siffror, grammatik och döda årtal . . . puh!
Fjerde klassen höll rådplägning om en utfärd till Thölö. De skulle ha
vägkost med, koka kaffe hos banvakten, leka och slå boll.
-- Då taga vi gossar med, -- föreslog Hanna, -- de äro så duktiga att
slå boll och spela boccia.
-- Nej, nej, -- ropades i korus från ett håll. -- Inga pojkar med, vi
vilja ha vår riktiga frihet.
Bella tyckte att de gerna kunde taga Bengt och Alfred och Thure och
Petter och några andra bussiga gossar med, men aktade sig att understöda
Hanna, emedan flickorna påstodo att hon alltid ville detsamma som Hanna.
Men så förenade sig Bertha, Siri och några andra med Hanna. Det blef en
ganska liflig debatt, som slutade med att förslaget gick igenom. Då
yrkade Jenny, Agnes och Lilli m. fl. att de skulle få bjuda _sina_
bekanta gossar med, men det gick motpartiet åter icke in på.
-- Nej, -- sade Bertha Eriksson med bestämdhet, -- om vi bjuda
Cederström och Ståhle och Ryttersköld och sådana, så blir det hela bara
skräp och kurtis och då vill jag ej vara med.
-- Inte vi heller! -- hördes några röster.
-- Det är ju allra bäst, om hvar och en får följa sin egen smak, -- sade
Lilli Enestam, -- annars komma några af oss att i hvarje fall vara sura
och missnöjda. Jag föreslår derför, att vi dela oss i två partier och
att hvar och en får taga med den hon helst vill.
En förlägen tystnad uppstod. Man var i sitt sinne förargad öfver
trasslet, men när det gälde att bryta kamratkretsen, kände sig alla
litet illa till mods.
-- Nej, vet ni hvad, flickor, -- begynte Hanna, -- inte dela vi oss af
en så futtig orsak! Det vore en skam för klassen, om vi inte kunde gå
alla tillsammans. Efter det var jag som kom upp med förslaget att taga
gossar med, så afstår jag helt och hållet från det, hellre än att
klassen splittrar sig på olika håll.
-- Hanna har rätt, -- inföllo flera. -- Hellre gå vi för oss sjelfva, än
dela oss af en så lumpen anledning.
Det såg ut som om en sten fallit från allas hjertan och man öfverlade i
största vänskaplighet om hvad som skulle medtagas. En bestyrelse utsågs,
som skulle taga hand om korgarne och man skildes med öfverenskommelse
att mötas i morgon klockan 7 vid Kajsaniemi port.
Endast Jenny och Agnes hyste ett doldt missnöje med utgången. De hade
redan hunnit tänka ut hvad de skulle ha på sig. Och nu var det så litet
lönt att taga sina nya hattar, när inga gossar skulle komma med.
Morgondagen kom, det var sista april. Termometern visade 5 graders värme
i skuggan klockan 7, dagen lofvade blifva vacker. Flickorna samlades på
utsatt tid vid Kajsaniemi port, några i parasoller och flor, för hvilka
de fingo smälta åtskilliga stickord. Bestyrelsen släpade på stora
korgar; man kände sig matfrisk och vänligt stämd mot hela verlden. På
andra sidan långa bron uppstämde några af flickorna: "låt vår lätta,
raska, modiga tropp tumla om, tumla om i eldigt galopp", hvarvid de togo
hvarandra om lifvet och muntert galopperade framåt vägen. De mera
tungfotade höllo sig till matkorgarne, hvilka med Bibbi, som hade
skoskaf, tagit plats i en isvoschik och långsamt följde efter.
Man slog sig ned i en backsluttning på solsidan och det blef ett qvitter
som om hundra starar hållit sammankomst. Matkorgarnes innehåll afsynades
af några nyfikenstrutar och man vidtog anstalter för kaffekokningen i
banvaktens lilla kök.
-- Måntro ni ha tillräckligt mat? -- sade Bertha och nosade i en af
korgarne, hvarvid hon behändigt smugglade dit ett pakett.
-- Gå din väg, snålbytta! -- skrattade Bella. -- Den som är nyfiken får
ingenting.
-- Det var sjutton! Och jag är redan alldeles tom i magen! Ni få bära
hem mig på bår, det få ni till straff.
Man slog sig ned i gräset på utbredda sjalar och insörplade med
obeskriflig njutning den vårfylda luften. Här och der i skuggan lågo
smutshvita snöfläckar, -- våra tvättfat, -- som Hanna kallade dem, och
små rännilar silade sig fram utmed sluttningen och skuro fina ränder i
sanden på landsvägen.