små öron voro alldeles hvita. Seså, unge, -- sade hon med myndig ton, --
gråt ej mera, utan gå hem och bed mamma ännu en gång gnida dina öron med
snö.
Pojken, som kunde vara sex år, gret än värre. -- Jag hittar inga hem! --
snyftade han och såg så hjelplös ut, att Hanna måste sätta sig ned,
smeka hans hår och torka hans små förgråtna ögon.
-- Kom hem med mig, -- föreslog Bella. -- vi ska' sköta om dig och ta
reda på hvar du bor. Hanna, kom med!
Hanna kunde ej motstå frestelsen. Hon såg Bella sätta sin ylleväst
utanpå gossens tunna, ostoppade jacka, taga honom i handen och leda
honom hem till sig. Hon gick med, utan att hon visste hvarför, men hon
trodde det vara för gossens skull.
Der hemma gaf Bella honom varm mjölk och hvetebröd och hans sorg
dunstade bort innan en timme gått om. Begge flickorna sutto bredvid
honom. Bella hade tvättat hans ansigte och händer, och Hanna höll på att
flytta knapparne i Lulles en gammal paletå, som gossen skulle få. De
hade fattat tillgifvenhet för det lilla hittebarnet och det var som om
händelsen med honom, så obetydlig den än var, skulle närmat dem till
hvarandra.
Bengt hade åtagit sig att på poliskammarn anmäla om gossen och kom
tillbaka med underrättelsen, att modren redan varit der och frågat efter
honom. Då hon lemnat sin adress, var det ingen svårighet att taga reda
på hans hem, och flickorna lotsade honom dit på eftermiddagen. Gossen
hängde sig fast vid dem, då de skulle gå, och de hade svårt att skiljas
vid honom. Med en pepparkaka och löftet att komma igen lyckades de
slutligen muta hans lilla tacksamma hjerta.
Det var mycket vanligt inom skolan att man utvalde sig en gunstling
bland lärarne eller lärarinnorna, hvilken man prydde med alla de dygder
en liflig flickhjerna kunde utfinna. Denna favorit blef sedan i
hemlighet tillbedd och ett föremål för tusen små omsorger och
vänskapsbevis. Man täflade om att vara påpasslig i tamburen, när han
eller hon skulle kläda af eller på sig; man klipte i hemlighet minnen af
hans munduk eller hennes pelskappa. Och de som voro mest populära fingo
sina öfverplagg så godt som förstörda af denna barnsliga, välmenta
tanklöshet.
På fjerde klassen hade detta ofog upphört, sedan Hanna en gång framstält
det löjliga deri. -- Visa hellre er aktning för dem genom uppmärksamhet
för deras ämne, -- sade hon, och flickorna blygdes. Det var numera
endast magister Alm, historieläraren, och Verna Sommar,
gymnastiklärarinnan, som åtnjöto en större popularitet bland fjerde
klassisterna, och denna uttryckte sig öfverhufvudtaget på ett
aktningsfullt och hyggligt sätt.
Bland Verna Sommars beundrarinnor voro Aina Berg och Bella de ifrigaste.
De stodo som bäst i tamburen, rådslående om bästa sättet att fira hennes
födelsedag, som inom kort inträffade.
-- Hon är så söt, -- utbrast Bella, -- jag önskade jag kunde gifva henne
solen och månen och alla stjernorna med.
-- Ja, -- instämde Aina, -- hennes make fins ej. Jag ämnar bli
gymnastiklärarinna, så får jag vara oftare med henne.
-- Men hvad skola vi gifva henne till födelsedagen? -- Och Bella
sammandrog eftersinnande sina ögonbryn.
-- En ros, -- föreslog Aina, -- och skrifva på: en ros åt en ros.
-- Nej, det låter platt. Men om vi skulle sy något.
-- Jag tror ej vi hinna. Men det borde vara _något af oss sjelfva_. Kan
du skrifva vers?
-- Nej, hur kan du tro det. Men du kan bestämdt?
-- Åhnej! -- sade Aina blygsamt. -- Men du har ju en bror. Pojkar bruka
alltid kunna skrifva vers.
-- Ja, nog kan Bengt alltid. Men då är det ju ej af oss sjelfva.
-- Det är sant. Ack, hvad ska' vi hitta på? Om vi skulle gifva henne
våra porträtter och skrifva bakom en helt liten vers, bara några ord.
Bertha, kom hit! Tycker du ej, vi kunde gifva våra porträtter åt Verna
Sommar på hennes födelsedag?
Bertha kom. Det var en lång, gänglig flicka med pojkfasoner, men som var
omtyckt för sin något grofkorniga munterhet. Hon satte pekfingret på
näsan och funderade:
-- Edra porträtter? Hm! Ni se nu inte precis så bra ut, att . . .
-- Asch, var nu ordentlig, annars får du inte veta våra hemligheter.
-- Nå, nå, lugna er, jag är ju så ordentlig som en nystruken nattmössa.
Edra porträtter! . . . I kroppsstorlek, förstås?
-- Du är odräglig! -- skrattade Bella.
-- Hvarför skulle ni ej kunna gifva henne edra porträtter, det är väl ej
någon som tagit patent på dem.
-- Allvarsamt sagdt, så är hon för god att drifva med. -- Aina var litet
stött. -- Hon är så söt, att jag skulle kunna gifva henne mina ögon, om
hon ville kyssa mig helst en enda gång.
-- Det var dyrt för en kyss. Kan du inte pruta? Jag skulle gå till henne
och säga: var snäll och kyss mig, så skall ni få en pepparkaka.
-- Hvad du pratar!
-- Men vänta, der kommer hon.
En ung flicka i mörkblå klädning gick just förbi. Bertha fattade henne i
armen och drog henne fram till flickorna, som röda och förlägna tumlat
bort i en vrå.
-- Fröken Sommar, här äro två möss, som jag fått i fällan. De ville så
gerna kyssa er, men tycka sig ej ha råd.
Flickorna hostade och blinkade och gåfvo Bertha allehanda varnande
tecken, som hon lugnt satte sig öfver.
-- De äro beredda att gifva er sina ögon för en kyss hvar, men jag har
affärshufvud och beslöt skaffa dem varan till bättre pris.
Verna Sommar skrattade, men var röd af förlägenhet, likaså flickorna.
Hon tyckte om dem för deras hurtighet i gymnastiken och hade nog märkt
deras blyga beundran. I det hon slätade deras hår kyste hon dem lätt på
pannan och sade: -- jag tycker så mycket om en fri och öppen panna.
Bella slog ett ögonblick sin arm omkring hennes lif, och Aina smög blygt
sin hand i hennes. Begge genomströmmades af en hängifven värme, som kom
dem att glömma sättet, på hvilket de fått sin önskan uppfyld.
Bertha gick och skröt öfver sitt puts så att der samlade sig en skock
nyfikna kring de tre. Hanna fick också höra det, men lockade flickorna
bort med en af sina historier.
-- Och nu äro vi goda kamrater! -- sade Verna Sommar slutligen och
klappade de två på axeln. -- Lefve skolan! Lefve gymnastiken!
-- Hurrah! -- skreko Bella och Aina ur djupet af sina hjertan och
störtade sedan bort för att i ensligheten ännu genomgå den sista
stundens lycka.
Ett par af flickorna gjorde sig stundom skyldiga till ett halft medvetet
koketteri för magister Alm, men straffades med ett så strängt ogillande
af kamraterna, att de togo sig till vara.
Det var isynnerhet ett tillfälle, som retade klassen. Historielexan hade
varit ovanligt lång och svår, och bland dem, som under qvarten före
timmen mest beskärmade sig deröfver, voro Jenny Stenman och Agnes Lund.
-- Ja, jag har ej sofvit en blund i natt, bara för de dumma årtalen, --
knotade Jenny. -- Nog är det också bra mycket begärdt, att vi, som ha så
mycket annat dessutom, skola få 18 sidor på en gång till lexa. Jag
begriper ej, hvad Almen tänkte på.
-- Jag har en förskräcklig hufvudvärk, -- suckade Agnes. -- Aldrig i
lifvet ha vi pinats med en sådan jättelexa.
Det var allmänna meningen, och när timmen började, steg Hanna oombedd
upp och sade: -- lexan har varit ovanlig svår denna gång, hvarför
magistern är god och ursäktar om klassen stakar sig.
Magister Alm såg öfverraskad ut. -- Jaså, var den verkligen så svår? Är
hela klassen missnöjd med senaste lexan?
-- Ja, -- hördes många röster svara. Då uppsteg Jenny Stenman och sade
med en liten inställsam blick på magistern: -- Inte anser _jag_ att
lexan varit för svår, det är väl vi, som varit håglösa, tänker jag.
Magistern brukar nog aldrig ge oss för lång lexa.
-- Nog ha vi ofta haft svårare lexor, -- sekunderade Agnes Lund och
rigtade sina vackra ögon med väl spelad förtrytelse mot klassen.
Ett doft mummel hördes, och magister Alm såg villrådig ut. Men förhöret
begynte. Vid de tre första frågorna markerade ingen annan, än Hanna, men
vid den förvånade blick magistern gaf Stenman och Lund, ansågo de sig
böra markera den nästa. Agnes kom upp, tvekade, rodnade och kringgick
frågan med några allmänna fraser. Äfven Jenny slingrade sig behändigt
undan genom att låtsa hafva sagt miste, då magistern rättade henne; man
fick ej klart för sig om hon kunnat, eller icke. De öfriga kunde illa,
tillochmed Hanna, hvars goda minne annars gjorde hvarje lexa till en lek
för henne.
Efter timmens slut blef ett vildt tumult i klassen. Flickorna skockade
sig kring Jenny och Agnes, uppretade, stridslystna. Deras hederskänsla
uppreste sig mot en så ovärdig lek med sanningen.
-- Hur _kunde_ ni stå der och ljuga så långa ni voro? -- utbrast Bertha
Eriksson. -- Bevars, så söta ni gjorde er, och så kunde ni ändå
ingenting, inte så här mycket ens. -- Och hon knäpte med fingrarne. --
Jag föraktar er, ja, det gör jag!
-- Det bryr jag mig sju om, -- sade Jenny ond. -- För resten skall jag
säga dig att jag kunde. Var god och håll inne med dina smädelser, annars
. . .
-- Annars! -- gäckades Bertha försmädligt och låtsade reda sig till
strid. -- Vill du boxas, så kom bara hit.
-- Inte skulle jag trott, att du kunde göra dig till så der, Jenny, --
sade Bella med öppen förtrytelse. -- Du hade ju kort förut varit den
värsta att gräla öfver lexan.
-- Ni äro sådana fega harar, -- skrek Bertha och gick sin väg i
vredesmod.
Hanna sade ingenting, men den blick hon under timmen gaf de begge
kamraterna, visade större grämelse än de bittraste ord. Allt sådant grep
henne, icke personligt, men hon liksom förödmjukades å alla flickors
vägnar. Allt hvad man i allmänhet beskylde flickorna för: ytlighet,
flärdfullhet, brist på sanningskärlek, det sårade henne djupare, ju
oftare hon blef vittne till, att det egde grund. Och det låg hos henne,
så ung hon var, ett starkt begär att bortsopa all falskhet ur lifvet,
allt, som ej hade sanningens fullgoda, gedigna halt. Hon gladdes öfver
att klassen så enhälligt opponerade sig mot osanningen och dess
bevekelsegrund, men teg, emedan hon visste, att hennes åsigter voro
nogsamt kända.
När hon skulle gå, kom Agnes Lund till henne i tamburen.
-- Ogillar också du oss, Hanna? -- frågade hon, och rösten var ej fullt
säker.
-- Ja, -- sade Hanna fast, -- ni handlade uselt.
-- Men, ser du, jag visste icke . . . jag kunde icke tro, att det skulle
upptagas så illa. Jag ville bara, att magistern ej skulle tro, att
klassen var håglös . . .
-- _Det är ej sant_, -- sade Hanna och såg på Agnes med dessa omutliga
ögon, inför hvilka hvarje liten nödlögn måste retirera. -- Det är ej
sant, ty du vet mycket väl, att du endast åsyftade, att sjelf framstå i
ett bättre ljus, än vi andra. Medgif, att så var.
Agnes såg skyggt upp till henne, mumlade något och brast i häftig gråt.
Det var hälften förödmjukelse, hälften vrede, och dock låg derunder en
önskan att, om möjligt, återvinna Hannas aktning.
-- Jag är icke van att vara sann, snyftade hon, -- jag bjuder icke till
att vara det. Men kanske . . . om du hjelper mig . . .
Hanna räckte henne ett glas vatten: -- Drick nu, -- sade hon vänligt, --
vi skola någongång talas vid om detta. Nu måste jag gå.
-- Och du hatar mig icke, -- sade Agnes och famlade efter hennes hand,
-- du föraktar mig ej nog för att ej vilja trycka min hand?
-- Nej, men jag _hatar_ osanning, -- sade Hanna och kramade Agnes hand,
hvarefter hon skyndade att upphinna Bella på hemvägen.
[Dekoration]
[Dekoration]
En af fjerdeklassisterna, Lilli Enestam, hade bjudning på aftonen, och
Bengt och Bella voro bjudna, likaså Hanna. Det skulle dansas, och Hanna,
som hvarken kunde eller ville dansa, svarade nekande. Men Bella, som
alltid hade roligt, som dansade gerna och var allmänt omtyckt, bad och
tiggde, att Hanna skulle komma med.
-- För min skull, Hanna, -- bad hon så bevekande, att en sten kunnat
röras. -- Jag bryr mig icke om att gå, ifall du icke kommer med.
Hanna tvekade, men den tacksamhetskänsla hon hyste mot Bella, som alltid
var vänlig och hjelpsam mot henne förmådde henne slutligen att antaga
inbjudningen.
-- Men, -- sade hon till Bella, som skuttade omkring af idel glädje likt
en vild fåle, -- jag har blott min svarta ylleklädning och kommer att
sitta tyst och butter, som en Egyptens mumie. Du kommer att få skämmas
för mig skall du få se.
-- Åh, jag bär den skammen med förtjusning, bara du kommer. Du skall få
vara så mycket mumie du vill, jag skall vara professorn, som studerar
dina hieroglyfer och öfversätter dem för menskligheten.
Baldagen kom, och Hanna, klädd i sin bästa svarta ylleklädning med ny
rysch kring halsen, följde upp med Bella och Bengt. Bella var klädd i
ljusblå merino och så söt och fin, att Hanna undrade, om någon var så
fin som hon.
I tamburen hviskade Bella till Hanna: -- nu skall du draga handskarne på
dig.
-- Handskarne! Hvad skulle jag med handskar, inte fryser jag här. Det är
ju en löjlighet att pelsa på händerna och kläda af halsen, -- hvarför
göra de så?
-- Derför, att det brukas så, -- sade Bella. -- Men du får väl gå an
utan handskar, jag mins ej jag hört, att mumierna haft sådana.
De trädde in i en stor, klart upplyst sal. Ljus kring väggarne, ljus i
kronorna, lampor, speglar, vackra växter, -- allt var så strålande, att
Hanna bländades.
Lilli och hennes mor välkomnade de inträdande. Lilli kastade en hastig,
skrämd blick på Hannas svarta klädning och bara händer, men hade nog
sjelfbeherskning att ingenting låtsa märka. De voro sidokamrater i
skolan, och Lilli, liksom de andra kamraterna, kände sig dragen till
Hanna och sökte gerna hennes sällskap.
När Hanna såg sig omkring, mötte hon många bekanta ansigten. Der voro
Agnes och Siri och Bibbi och Bertha och en hel hop andra. Också bland
gossarne voro många bekanta, som hon råkat hos Bengt.
Men hvad alla sågo besynnerliga och högtidliga ut! Flickorna voro
utstyrda i ljusa, sidengarnerade ylleklädningar, med skärp, blommor och
hvita handskar. Bella var en af de enklaste, det märkte hon nu med
förvåning och glädje. Tillika såg hon, att man med en viss häpnad
betraktade hennes svarta klädning. Men som hon aldrig brytt sig om huru
hon var klädd, blott hon var ordentlig, så bekom det henne heller
icke nu.
Bella tog hennes arm och drog henne bort i en vrå, der några af
kamraterna stodo. Hanna helsade vänligt, men fick temligen ogillande
nickningar till svar. Man tog synbarligen illa upp, att hon ej krusat
sitt hår eller klädt sig i handskar.
Samtalet gick trögt och fördes med halfhög röst; man hade plötsligt
blifvit så främmande för hvarandra, tyckte Hanna. Flickorna drogo i sina
handskar för att få dem längre och kastade förstulna blickar bort åt
motsatta hörnet, der gossarne stodo som en skock svarta får och sågo
dumma och tråkiga ut. Hvarför kunde de icke komma fram och tala med
flickorna?
I ett hörn af salen sutto Inez och Bibbi och hviskade med lifliga gester
och uttrycksfulla miner. Det såg roligt ut och Hanna gick bort för att
helsa på dem. De sågo ej att hon närmade sig och hon råkade höra slutet
af en högtidlig hviskning: -- . . . och under brefvet stod: _i lif och
död din Herman_ . . . Samtalet tystnade tvärt, när de fingo se Hanna.
-- Stör jag er? -- frågade hon och undertryckte med möda en grimas öfver
hvad hon hört.
-- Nej, visst inte, -- svaret kom något tillkrystadt, -- vi talade om
våra examensklädningar.
-- Jag rår ej för att jag hörde ni talade om annat, -- sade Hanna på
sitt rättframma sätt. Hon satte sig ett ögonblick hos dem och sökte
inleda ett samtal, men då hon såg att flickorna kände sig besvärade,
steg hon upp och gick till Bella och ett par af de andra.
-- Men säg mig, är icke detta fasligt stelt? -- sade hon och slog sig
ned framför dem på en pall som stått under soffan.
-- För all del, söta Hanna, -- utbrast Siri förfärad och gjorde plats åt
henne i soffan. -- Inte passar det att här vara som hemma hos sig.
-- Inte det? Hvad ligger det för en skam i att sitta på en pall,
i stället för i en soffa? Kan någon säga det?
-- Det brukas inte på en bal, -- inföll Selma.
-- Sak samma hvad som _brukas_, om det inte är orätt, -- vidhöll Hanna,
som var på sitt istadiga humör och sinnad att draga i härnad mot all
verldens småaktighet.
-- Ser du, det är en oartighet mot värdinnan. När du engång infunnit dig
här, måste du rätta dig efter husets sed. -- Bella såg så bestämd ut,
att Hanna brast i skratt.
-- Du är så högtidlig, som om jag stulit en kalf. Men jag förstår i alla
fall _ditt_ skäl och skall förhålla mig hyggligt, -- om jag kan. Men är
icke allt detta förfärligt tråkigt? -- tillade hon i lägre ton.
-- Hvilket? -- Flickorna sågo frågande ut.
-- Åh, allt detta i qväll. Att komma hit inklämd i trånga obeqväma
kläder och tala eller röra sig precis som om man hade glasbitar i
kroppen. Att stå och se på hvarandras klädningar, dricka thé med
handskar på och vänta att bli uppbjuden, i stället för att få svänga om
när man sjelf har lust. Jag ger ej fem penni för ett sådant nöje.
-- Du skulle kanhända vilja bjuda upp sjelf, -- inföll Alma Brennlund,
som sällat sig till dem.
-- Jaha, det skulle jag. Och om jag en smul brydde mig om att dansa,
skulle jag bjuda upp Bengt eller Bella och svänga om med dem. Ja, det
skulle jag.
-- Åhnej, det skulle du ej våga, -- sade Alma oförsigtigt.
-- Våga? Vill du se att jag vågar.
Alma betraktade henne medlidsamt. -- Hvad du alltid är öfverdrifven,
kära Hanna. Du förtager dig sjelf allt nöje genom att alltid kritisera
och finna fel på allt. Inte kan verlden ändå någonsin gå i de spår _du_
vill.
-- Det är illa för verlden, det! -- sade Hanna kärft.
Bland gossarne i andra ändan af salen såg hon ett par, som hon var
bekant med från Palmfelts. Hon nickade gladt till dem, och då hon ej
fick något svar, steg hon upp och gick till dem, omedveten om de många
ogillande blickar som följde henne.
-- Tänk, att _täckas_ exponera sig så der, till då man är klädd som en
la'gårdspiga! -- hviskade en af flickorna till sin granne.
Bella hörde hviskningen. -- Hvad är det för ondt i att gå och tala med
gossar, som hon ser nästan alla dagar? -- frågade hon.
-- Hon borde nu ändå förstå, att sådant ej går an på en bal, -- svarade
den tilltalade snäft. -- Men man kan ju vänta hvad som helst af en som
kommer på en bal i svart ylle och utan handskar.
-- Hanna eger ingen bättre klädning, och det var jag som öfvertalade
henne att komma med. Och jag vill tro att Lilli bjudit oss för vår egen
skull och inte för våra klädningars.
Bella var röd af ifver att försvara Hanna. Anmärkningarna gjorde henne
ondt, emedan hon på sätt och vis var skuld till att Hanna utsatt sig för
dem.
-- Må vara, -- fortfor den andra, -- men i hennes ställe skulle jag
smugit mig i en knut och hållits der, i stället för att väcka
uppmärksamhet genom ett så . . . så . . . fritt uppträdande.
Bella gick emot Hanna, som just nu återvände från sin exkursion till
gossarne.
-- Konstiga pojkar! -- utbrast hon smått förargad. -- Jag fick ej ett
ordentligt ord af dem. Äro då alla rent af förhäxade här? Kan du tänka,
Petter kom ej ihåg hur långt de hunnit i matematiken, och Thure kallade
mig fröken, som om vi ej duat hvarann i snart två månader.
Bella omtalade de anmärkningar hon hört och blef lugnad, när hon såg
Hanna skratta.
-- Ingenting annat! Jag sade ju att du skulle få skämmas för mig, Bella
fattig. Men jag _förstår_ mig ej på detta. Folk kommer hit för att få
roligt och så stå de, stela och tillgjorda, i en knut, plocka om sina
kläder och låtsa ej känna sina kamrater. Kalla de detta att ha roligt?
Nå, gerna för mig, men jag känner mig af pur motsägelseanda hågad att
_inte_ spela mumie i qväll.
-- Ser du, medan man dricker thé, är det alltid litet stelt. Nog blir
det bättre, när man börjar dansa.
I detsamma spelade musiken upp och det blef en viss oro i goss- och
flicklägren. Lilli blef först uppbjuden och snart sväfvade par efter par
utåt det blanka golfvet. Hanna såg på med undran. Hon kunde ej finna
något nöjsamt i att tyst och förnämt snurra omkring med vildfrämmande
menniskor. Nog förstod hon, att var man _riktigt glad_, så var dansen
ett nöje, den var icke något ondt i och för sig sjelf. Men såsom det här
gick till! Här såg det ut, som om man dansade för att uppfylla en tung
pligt. Intet skämt och skratt, inga glada miner, blott ett djupt allvar
å ena sidan och en stel värdighet å den andra. Kunde de ej taga i ring,
så finge alla vara med, i stället för att nu blott de vackraste och
elegantaste blefvo uppbjudna.
-- Puh! jag qväfs! -- tänkte hon för sig sjelf och hörde i detsamma
Bengts röst bakom sig:
-- Får jag ej bjuda upp Hanna?
-- Ja, till väfva vadmal, annat dansar jag ej. Jo, möjligen nigarmaja.
Bengt skrattade. -- Tycker du dansen nedsätter ditt menniskovärde?
-- Mer eller mindre i en sådan marionett-teater. Men ute på gröna ängar,
der svänger jag om af hjertans lust.
Flickorna hade under en paus dragit sig in i ett inre rum och Bella
hviskade förebrående till Hanna:
-- Du hade icke bordt kalla Lillis tillställning en marionett-teater,
hon hörde det och är nu så ledsen.
-- Hvad är det då annat? -- utbrast Hanna häftigt. -- Idel förställning,
koketteri, fåfänga, afundsjuka, låtsighet . . .
-- Men du hade icke rätt att såra Lilli, som så vänligt bjudit dig till
sig och trott sig skaffa dig ett nöje.
Bella såg mycket förebrående ut, och Hanna hade god lust att gäckas en
smul och vara trotsig. Men hon kände med sig, att hon handlat fult och
otacksamt, och att Bella hade rätt. Efter en stunds tvekan skyndade hon
in i flickornas rum, drog Lilli afsides, såg henne afbedjande in i de
tårfylda ögonen och sade: -- du hade kunnat slå mig, Lilli, så elak var
jag. Jag förtjenar inte, att du bjuder mig en annan gång, nej, det gör
jag inte. Men om du nu är ädelmodig och förlåter mig, så vill jag hellre
bita af mig tungan, än såra dig en gång till.
Lilli kunde icke motstå de bedjande ögonen och det ovana tonfallet i
Hannas röst. Hon slog häftigt armarna kring hennes hals och kyste henne
på kinden, vid hvilken behandling Hanna såg så tafatt ut, att de andra
flickorna, som märkte det, brusto ut i ett hjertligt skratt.
Dansen fortgick med små pauser till inemot klockan 1. Hanna, som icke
mera fann något nöje i att åse densamma, tog en bok och satte sig ensam
i Lillis rum, som var afdeladt med en skärm. Hon försökte läsa, men
kunde icke hålla tankarne tillsammans. Hon måste oupphörligt tänka på
det innehållslösa i dessa slags nöjen, och ju längre hon tänkte derpå,
desto större lust fick hon att fly undan, rusa bort, ut i skogen, eller
till sin ensliga lilla kammare eller hvart som helst, ty detta underligt
flärdfulla lif hade i hennes tycke någonting smittande med sig.
Och på samma gång kände hon en oförklarlig smärta öfver att ej vara
såsom de andra. Hvarför kunde hon ej taga verlden och menniskorna sådana
de voro, hvarför skulle hon alltid se deras brister, vilja omskapa dem
och känna sig otillfredsstäld? Är väl jag en smul bättre än de? --
tänkte hon. -- Nej, nej, jag är mycket oförnöjsammare, mycket mindre
fördragsam, ödmjuk och tålig. Lifvet skall aldrig gifva mig hvad jag
begär af det, och alla dessa andra -- hur lyckliga och nöjda äro de
icke!
Medan hon satt der, inkommo tvenne flickor och satte sig på andra sidan
skärmen. De läto ej afskräcka sig af Hannas tydliga hosta bakom skärmen,
utan slogo sig ned, ifrigt småpratande i soffan.
-- Ja, du kan ej tro, hur bra det tog sig ut! -- sade den ena.
-- Kanhända. Men nog tycker jag för min del, att mörkrödt passar bättre
till crêmefärg, än blått. Så som Bibbis till exempel. Den är
förtjusande. Men àpropos Bibbi, har du sett hvad hon och Inez äro goda
vänner i qväll?
-- Ja, Inez anförtrodde mig, att Bibbi är hennes bästa vän, och att hon
säger allt åt henne.
-- Men jag vill påminna mig, att Alma B. är Inez' bästa vän.
-- Hon var det också ett helt år, men så hörde Inez, att Alma sagt om
henne, att hon var inbilsk, och så slog hon upp.
-- Det skulle också jag ha gjort. Vet du, Edvard P. berättade mig i
förtroende, att . . .
-- Om ni ha några hemligheter, flickor, så vänta tills jag gått min väg
-- hördes i detsamma Hannas röst, och flickorna läto henne passera,
innan de fortsatte sitt vigtiga meddelande.
Bella hade emellertid fått nog af dansen och undrade hvart Hanna tagit
vägen. Då hon icke såg till henne, gick hon och satte sig bredvid en
blek ung flicka från tredje klassen, som icke fått dansa ett steg.
-- Du har säkert icke haft roligt i qväll, Elin? -- frågade hon vänligt.
-- Inte mycket, men nog har det gått ändå. Jag är icke bortskämd med att
ha roligt på danser.
-- Vill du, så skall jag presentera min bror Bengt för dig, så får du
dansa nästa fransäs med honom?
-- Nej, nej, för all del! -- Elin såg blyg och förskräckt ut. -- Om han
velat, hade han nog kommit sjelf. Det är alls ej farligt med mig,
qvällen är ju snart slut.