Produced by Louise Hope, Jason Isbell and the Online
Distributed Proofreading Team at https://www.pgdp.net (This
file was produced from images generously made available
by The Internet Archive)
[Denna e-text finns i två versioner: Unicode (utf-8) och latin-1.
Använd den som fungerar bäst för din textläsare.
-- Om citationstecknen i e-texten har den gammalmodiga "låg-hög" formen
(med nedsänkta sneda citationstecken före och upphöjda sneda efter) så
har du utf-8 versionen som överensstämmer med den tryckta boken. Om
apostrofer, citationstecken eller å, ä, ö i denna text inte visas
korrekt så kontrollera att det program du använder för att läsa texten
har teckenupsättning eller teckenkodning ("character set" eller "file
encoding") inställt på Unicode (UTF-8). Du kan också behöva byta
teckensnitt (font).
-- Om citationstecknen i e-texten har den raka "skrivmaskins"-formen
så har du latin-1 versionen.]
* * * * *
* * * *
I
UTVECKLINGSTID.
En Berättelse om Flickor
af
TEA.
Helsingfors 1889.
G. W. EDLUNDS FÖRLAG.
Pris: 2 m. 25 p.
HELSINGFORS,
J. Simelii Arfvingars Boktryckeri-Aktiebolag,
1889.
_Till mina flickor._
_Hvad tänker ungbjörken, när hon om våren känner verldens friska vindar
fläkta mellan sina löf; hvad tänker knoppen, när han känner det ena
efter det andra af sina hjertblad vecklas ut för dagg och sol; hvad
tänker kycklingen, när han förundrad kryper ut ur ägget; hvad tänker
fjäriln, när han första gången pröfvar sina färska unga vingar i sol och
fri luft; hvad tänker flickan, när hon står vid ungdomens tröskel och
full af längtan sträcker famnen mot en okänd framtid?_
_Ja -- hvem kan veta allt detta?_
_I efterföljande blad har jag sökt teckna en del af de stämningar och
känslor, hvilka likt underbara nya fåglar sväfva kring gränsen mellan
barndom och ungdom. De äro svåra att fånga, och måhända har jag
misslyckats. Jag är den första att erkänna, att det finaste i ett ungt
flickhjerta, det som är henne innerst heligt och dyrbart och som jag
ville kalla barndomsengelns spår i hennes själ -- det kan aldrig tydas
och vidröras. Ty det är den osynliga, halft omedvetna tråd, som utgör
sambandet mellan hennes lifs upphof och ändamål -- Gud._
_Likaså har jag sökt antyda det väntande lifvets ansvar. Låt det ej
förskräcka eder. Först när vi känna oss, ej blott som glada barn, men
ock som menniskor, skapade för en uppgift, -- först då får lifvet form
och innehåll._
_Unga barn! Raska flickor! Lifvet är så stort och rikt och verlden så
skön. Njut dem, men ej med förbundna ögon. Att älska, tro, hoppas -- och
arbeta med modiga hjertan, -- se der eder uppgift!_
_Att denna berättelse handlar nästan uteslutande om flickor, kommer sig
deraf, att hon ursprungligen var afsedd att ingå i "Nya Trollsländan"
som en fortsättning på en derstädes införd berättelse om gossarnes
kamratlif. Men då hon växte för stor för den lilla Trollsländans vingar,
fick hon lof att söka sig ut i eget omslag._
_Helsingfors i November 1889._
_Förf._
[Dekoration]
[Dekoration]
Nå, tänker Bella börja terminen med att komma för sent till skolan? --
brummade Lena och nedfälde med brak vedklabbarna framför kakelugnen. --
Klockan är öfver sju, och de andra sitta redan vid kaffebordet.
Bella satte sig upp och gnuggade sina ögon. Det var ju 15 Januari. Och
hon, som så när glömt det! Hon hade vant sig att sofva så länge under
jullofvet. -- Öfver sju! Hvad skulle mamma säga? Bella hade i går lofvat
hugga socker och sy fast ett par knappar i Bengts väst, innan hon gick i
skolan. Nu gälde det att vara flink.
-- Söta Lena, hit med bunken, jag törs väl ej strejka från badet.
Hon klef beslutsamt i det kalla vattnet, ref sig med en grof handduk, så
hon var röd som en kräfta och kröp i kläderna. Håret tog icke lång tid,
det var lyckligtvis kort, och nu var hon färdig.
I matsalen sutto föräldrarna och syskonen redan vid kaffebordet, då
Bella kom. Mamma visade leende på sockerskålen, som fylt sig sjelf, och
Bengt drog i sina knappar, som han fastsytt med jerntråd, stark nog att
hänga skålpundsvigter vid. Småsyskonen, Lulle, Lisi och Helmi slogo ned
på henne med sina angelägenheter och det gick en god stund, innan hon på
sitt vänliga sätt gjort sig af med dem och fått tid att äta sin frukost.
Januarimorgonen var frostig och klar och hon kom med blossande kinder
till skolan. Hvilket stoj, hvilket prat, det hördes ända ut i farstun.
Tamburen var full af stampande, flåsande, pratande flickor, som pelsade
af sig och sökte öfverrösta hvarandra.
-- God dag, Ada! . . God dag, Pelle! . . . God dag! God dag! hördes från
alla håll. -- -- Godt nytt år, Gerta! . . . Hur har du mått? Hvad har du
gjort under julen? . . Jag har varit rest till landet . . . Åh! . . Har
du fått många julklappar? etc. etc. ljöd det från hundratals ifriga
munnar. Föreståndarinnan kom vänligt helsande in och sökte nedtysta dem,
men det lyckades blott för en stund. Frågor och svar, utrop och skratt
haglade från alla sidor, man var glad att se hvarandra igen och nyfiken
och full af intressanta meddelanden.
Bella omringades strax af en flock kamrater. Hon var allas gunstling,
man täflade om henne och skämde bort henne af alla krafter.
Agnes Lund tog henne under armen och drog henne bort med sig. -- Kom,
skall du få se min splitternya muff. Jag har så länge önskat mig en hvit
Angora muff, sådan som Emilie Rosenskjölds, och nu gaf pappa mig en till
julklapp.
-- Nej vänta, Bella, du måste titta hit först, -- ropade Lilli Enestam.
-- Den här urkeden fick jag. Är den ej förtjusande?
-- Hör du, Bella, -- skrek en tredje, -- fick du den der boken du
önskade?
-- Bella, kom, skall du få något godt. Vi plundrade julgranen först i
går och jag tog med mig af de bästa konfekterna åt dig.
-- Bella, vill du ha mitt nyaste porträtt? -- frågade Jenny Stenman, en
vacker, litet kokett flicka med krusad pannlugg och modern klädning. Hon
räckte fram sitt kort åt Bella, som leende skakade på hufvudet.
-- Jenny, jag tycker mer om det jag har, det är enklare än detta.
-- Ja, jag var yngre då, -- sade Jenny och såg med välbehag på sina
vackra drag.
-- Bella, nu _måste_ du komma litet till oss, -- ropade ett par flickor
och trängde sig framom de andra. -- Vi ha ju knapt fått säga dig god
dag.
Bella var som i en qvarn. Hon skulle höra på alla, svara alla, se vänlig
ut och dela sig i minst tjugu lika stora delar för att icke förfördela
någon. Hon hade också en märkvärdig förmåga att räcka till för alla och
ingen kunde egentligen berömma sig af att stå henne närmare än de andra.
Medan kamraterna sorlade omkring henne varseblef hon på sista bänken i
klassrummet en nykomling, som alls icke tycktes egna dem någon
uppmärksamhet. Det var en lång, mörklätt flicka med allvarsamma bruna
ögon. Hon bläddrade i sin bok, såg stundom otåligt på klockan, men
låtsade icke om de nyfikna blickar som skjöto fram till henne från
flickgrupperna.
-- Hvem är den der nya? -- hviskade Bella och såg bort till sista
bänken.
-- Hon skall heta Rappe, -- hviskade Siri Linder tillbaka. -- Från
landet. Min kusin Elna har berättat om en mycket underlig flicka som
bodde nära dem och hette Hanna Rappe. Jag undrar just om det är hon.
Nu ringde klockan och alla klasserna samlades till bön. Bella hörde alls
icke på och hennes ögon drogos allt emellanåt till den nya kamraten, som
hon såg stå der med ett nästan dystert uttryck i ögonen.
Under loppet af timmen, när betygen granskades och lexorna bestämdes,
var Bella mycket förströdd. Hon ertappade sig med att oupphörligt titta
bort till sista bänken och räkna ut hurudan flicka den der nya
egentligen var. Hon såg icke vänlig ut åtminstone och svarade nästan
buttert på föreståndarinnans tilltal.
När de skulle gå, sökte Bella ett tillfälle att närma sig henne, men det
lyckades ej. Sjelf var hon blyg, och den andra höll sig afsigtligt
tillbaka. Flickorna lemnade Bella dessutom ej i fred; två af dem togo
henne under armen och tågade af med henne under ifrigt samspråk.
-- Hvad hon ser bra ut, den der Rappe, -- sade Lilli Enestam, när de
kommit ut på gatan.
-- Nå, jag vet ej just, -- sade Agnes Lund. -- Såg ni, hon var klädd i
gröfsta halfylle, sådant som våra pigor ej skulle täckas gå med.
-- Hon är kanske fattig, -- yttrade Bella urskuldande.
-- Och en sådan paletå hon hade! -- fortfor Agnes med energiskt
ogillande. -- Lång och slät som en säck, och med fickor stora som . . .
den här skolväskan. Hon går alltid med händerna i fickorna och har
påsvantar, som andra gatpojkar.
-- Men bra ser hon ut, -- envisades Lilli. -- Håret faller så vackert
öfver pannan och hennes ögon! . . . Inte har _jag_ sett sådana ögon
förr.
Följande dag voro Bellas tankar så upptagna af den nya kamraten, att hon
tillochmed en gång under timmen svarade uppåt väggarna. Hon blef mörkröd
af förlägenhet; det hade ej hittills händt att hon varit ouppmärksam.
Med en kraftig viljeansträngning tvang hon sig att lyssna med
uppmärksamhet, men hon kunde ej låta bli att i tysthet gifva akt på
Rappe. Hon märkte huru väl hon svarade, icke med flickors vanliga
famlande efter uttryck, huru säker hon var i alla ämnen och huru hon
bemötte lärare och kamrater med en viss afmätt likgiltighet, som höll
dem på afstånd. Detta på sätt och vis eggade Bella, som ännu aldrig
blifvit tillbakavisad, då hon vänligt närmat sig någon.
Vid bortgåendet kom en tillfällighet henne till hjelp. Hon märkte att
den nya kamraten sökte sin ena galosch och skyndade att hjelpa henne.
Efter något letande fann hon en, som saknade make och gick med den till
henne.
-- Är denna din? -- frågade hon. -- Här står H. R. Hvad är ditt förnamn?
-- Hanna, -- svarade den tilltalade och gaf för första gången Bella en
vänlig blick.
-- Hanna! Det är mitt älsklingsnamn, -- utbrast Bella glad. -- Det är
roligt att du heter så. Hvar bor du, får jag följa dig hem?
-- Jag bor på Annegatan, -- sade Hanna utan att låtsa om den senare
frågan.
Men Bella var fast besluten att icke låta dörren på nytt slå igen mellan
dem. Hon klädde sig skyndsamt och upphann Hanna just i detsamma denna
steg utför trapporna.
-- Får jag följa dig? -- bad hon med något i stämman, som gjorde det
omöjligt för Hanna att neka. -- Jag bor alldeles nära Annegatan, så vi
ha ändå samma väg.
-- Inte är jag något trefligt sällskap, men kom om du vill.
De gingo tysta en stund. Slutligen sade Hanna tvärt.
-- De skämma bort dig på klassen, ser jag.
Bella rodnade och visste ej rätt hvad hon skulle svara.
-- Jag kände en flicka, -- fortfor Hanna, -- som var god som du, men som
tanter och kamrater i grund förderfvade. Hon blef så van att alltid få
sin vilja fram och att alltid blifva uppmärksammad, att hon aldrig var
nöjd med mindre man beundrade och böjde sig för henne. Jag fruktar att
också du kan bli snedvriden, om det fortgår så här.
Ett litet stygn i Bellas samvete visade henne att Hannas fruktan ej var
alldeles ogrundad. Hennes glada leende försvann och hon frågade oroligt,
-- tror du verkligt att jag håller på att bli bortskämd?
-- Det skulle förvåna mig, om du ej blefve det. Att ständigt bli
observerad, matad med vänskapsbetygelser, kyssar och smek och smicker,
det är lika ohelsosamt för karakteren, som sötsaker för magen.
-- Det är inte sant, att flickorna smickra mig, -- utbrast Bella med ett
bortskämdt barns otålighet. -- De hålla verkligt af mig. Men, för
resten, hvad angår detta dig? Hvarför sätter du dig till doms öfver mig,
innan vi ännu sett hvarandra två dagar? Det har du icke rätt till.
Nu var det Hannas tur att bli röd och hon svarade temligen ovänligt:
-- Jag säger alltid som jag tänker och rår ej för, att sanningen
föreföll dig bäsk.
De gingo en stund tysta, hvardera kände sig smått sårad. Slutligen tvang
Hannas eftertanke henne att gifva Bella rätt. Hon, en främling, borde
verkligen icke tränga sig på med sin åsigt. Och hvad angick flickornas
uppförande henne? Icke det ringaste. Och icke Bella heller; hon hade
ingen rätt att göra henne ledsen.
Hon öfvervann sin tvärhet, tog Bellas arm i sin och sade med ett
tonfall, som kom Bella att förvånad se upp: -- förlåt mig!
Hvarifrån kom detta varma och mjuka i stämman, som trängde rakt in i
Bellas försonliga hjerta? Hon tryckte tyst Hannas hand, och som hon nu
var vid sitt hörn, skildes de åt med en nick.
Bella funderade hela dagen öfver den nya kamraten. Hon _var_ underlig,
olik alla dem hon kände. Så frånstötande, och dock så tilldragande. Och
hur hon talade, -- nästan som stort folk. Men hon borde icke antaga en
sådan förmyndareton, det tänkte Bella visst icke tåla.
Om Bella tyckte om henne? _Nej._ Det vill säga . . . kanske ändå litet,
ty hon såg så sann ut. Men hon hade visst ett hårdt och elakt hjerta.
Att säga om kamraterna att de smickrade! Det var ju detsamma som att
beskylla dem för falskhet. Hon var bestämdt elak. Men hvarifrån kom då
det der ångerfulla: förlåt? Bella skakade undrande på hufvudet och
visste ej rätt hvad hon skulle tro.
[Dekoration]
[Dekoration]
Bella Palmfelts hem var icke rikt och icke heller fattigt, men det var
ett godt hem i detta ords bästa bemärkelse. Hennes far var en sällsynt
redbar karakter, en anspråkslös och tystlåten, men icke dess mindre
vinnande personlighet, som med outtröttlig samvetsgranhet arbetade för
de sina. Hennes mor var en af dessa milda och dock fasta qvinnor,
hvilka, utan att synas bråka det minsta, likväl vinna ett oinskränkt
inflytande öfver sin omgifning. Hon hade varit lärarinna innan hon blef
gift, hade haft många barn under sin ledning och lärt sig älska dem och
förstå deras olika naturer. När hon sjelf fick barn, sökte hon uppfostra
dessa efter de grundsatser hon valt sig för lifvet, icke planlöst och på
"må få", som många mödrar tyvärr göra. Mången ansåg henne sträng, emedan
hon stundom nekade sina barn i andras ögon oskyldiga nöjen. Men hon
visste af egen erfarenhet huru hårdt lifvet sedan skulle synas dem, om
hon nu lindade dem i bomull och vande dem vid att aldrig behöfva lägga
band på några önskningar.
Den äldste sonen, Bengt, var lik sin far, en klok, anspråkslös gosse med
goda siffror i skolan och ett stillsamt lynne. Han var sjutton år och
stod på en vänlig, kamratlik fot till sin två år yngre syster Bella och
till flickor i allmänhet. Skulle hans mor kunnat, hade hon satt de begge
syskonen i en samskola, men sådana funnos icke den tid de begynte sin
skolgång. Hvarför åtskilja en bror och en syster under den tid, då ett
så starkt band som gemensamhet i arbete och i allvarligare intressen
kunde draga dem till hvarandra för hela lifvet? Hon försökte genom sin
uppfostran närma dem till hvarandra så mycket som möjligt för att
derigenom motverka följderna af separatundervisningen.
Bella var, hvad de flesta skulle kalla, "en söt flicka". Hon var glad,
utan att vara yr, med en naturlig enkelhet och flärdlöshet, som trotsade
kamraters och anhörigas afguderi. Hon var omutligt samvetsgrann, kunde
alltid sina lexor, var alltid hjelpsam och trodde godt om alla
menniskor. Men hon var alltför lätt ledd och häri låg största faran för
henne. Hon kunde så lätt blifva en af dessa "söta flickor", hvilka
ingenting annat äro än söta, som icke tänka, icke bilda sig en enda egen
åsigt, icke begära mer af lifvet, än att få vara små söta, sorglösa
dockor. Hennes mor såg detta och försökte väcka hennes karakter. Hon
fruktade kamraternas blinda tillgifvenhet, som så lätt kunde missleda
denna veka, outvecklade natur.
De yngre barnen voro råämnen af olika slag, hvilka en god uppfostran
kunde bearbeta till duglig vara. Der fans egensinne och trots, häftighet
och ostyrighet, visserligen svåra stötestenar för en uppfostrarinna, men
långtifrån de värsta. Och under den kärleksfulla tuktan de små viljorna
undergingo, slipades och omformades de att småningom motsvara hvad man
förstår med en ädel karakter.
När Bella kom från skolan gick hon in till sin mor för att omtala sin
nya bekantskap. -- Du kan ej tro, mamma, hvad hon är underlig och olik
oss andra. Jag undrar om _du_ ens skulle förstå dig på henne. Tänk, att
ordentligt lexa upp mig första gången vi talade med hvarandra.
Fru Palmfelt lyssnade intresserad. Hon var inom sig glad öfver att den
nya kamraten åtminstone icke skulle skämma bort Bella. Och då hon såg
hvilket djupt intryck Bella mottagit af henne och sjelf ville öfvertyga
sig om huruvida detta borde uppmuntras eller icke, lofvade hon Bella att
bjuda Hanna Rappe till sig.
Bella gick och fröjdade sig häråt en hel vecka och sökte under tiden
komma Hanna närmare. Hon gick ibland och satte sig bredvid henne under
qvarterna och sökte inleda ett samtal. Ibland gick det, då Hanna var på
det humöret, ibland fick hon endast korta, trumpna svar eller ett halft
ovänligt: -- låt mig vara i fred.
Det oaktadt tröttnade Bella ej att försöka vinna henne. En oförklarlig
sympati drog henne ständigt till Hannas sida, och kamraterna sågo med
afund huru hon allt oftare föredrog hennes sällskap framför deras. Det
harmade isynnerhet Jenny Stenman och Agnes Lund, hvilka begge voro
förälskade i Bella och täflade att vinna henne med högar af karameller
och hemlighetsfulla förtroenden. Bella var vänlig mot dem, som mot alla,
men hon tröttnade småningom vid deras innehållslösa pladder och längtade
tillbaka till Hannas sunda, kraftiga, alltid väckande samtal.
Hannas tillbakadragna, litet öfverlägsna sätt retade dem. De hade i
början försökt ställa sig väl med henne, hon var ju den bästa på
klassen, men alla deras bemödanden strandade mot Hannas kärfva: -- jag
vill helst vara i fred. De drogo sig tillbaka med en viss hämndkänsla,
hvilken ingalunda minskades af att Bella så gerna tycktes vara med
Hanna.
Der voro flickor af många slag på fjerde klassen, och det gjorde att den
aldrig hade någon riktig sammanhållning. Der voro barnsliga, outvecklade
flickor, som på lediga stunder ännu roade sig med pappersdockor och
dylikt. Der voro halft blaserade unga damer, hvilka redan varit med i
stora verlden och talade om baler och kurtis med en erfarenhet, som
väckte någras afund, andras åtlöje. Der fans vidare några riktiga
"pojkflickor", hvilka älskade sport af alla slag, voro fulla af upptåg
och bullrade under qvarterna. Och slutligen fans der några allvarsamma,
tänkande flickor, hvilka med vaken blick följde lifvet omkring dem och
sökte uppfostra sig sjelfva så godt de förmådde. Bella stod så att säga
på gränsen mellan alla dessa olika naturer: hon var på en gång barnslig
och tänkande, qvinligt behaglig och dock käck. Derför passade hon så bra
med dem alla och var det enda bandet mellan dessa stridiga elementer.
Underligt nog slöt sig Hanna först till "småbarnen", som de kallades,
och vann deras tillgifvenhet genom att med intresse lyssna till deras
pappersdockshistorier. Hon hade visserligen aldrig sjelf lekt med
dockor, men hon rycktes med af deras lifliga fantasi och fann sig ofta
midt inne i de vidunderligaste pappersdocksintriger. Och så fann hon sig
tilltalad af småbarnens mod att vara barnsliga, ehuru alla skrattade åt
dem.
Skolorna hade lof en dag för det vackra vädrets skull och skridskobanan
på norra hamnen vimlade hela dagen af skridskoåkande ungdom. Isen låg
blank som en stor karamell och snöfältet der bakom glittrade i
solskenet, som en sockrad maräng. På afstånd sågos stränderna af
Högholmen och Blåbärslandet insvepta i ett genomskinligt vintertöcken,
och ryska kyrkan med sina hvita tak samt de ståtliga stenhusen vid norra
kajen, bildade vackra kulisser kring denna fria, öppna scen.
Frampå förmiddagen hade det begynt blåsa en häftig sydvest, hvilken
sopade bort från banan alla ömtåliga halsar och öron. De mera härdade
stannade qvar. Stod man säker på stålskorna och lät vinden föra sig, så
seglade man med god fart utan att behöfva röra en fena, ända tills
snövallen sade stopp. Men när man skulle tillbaka! Vinden strök som en
mur emot en, hvirflade om med kjolarne, som om han velat skaka dammet ur
dem och tryckte mössorna i nacken, de må ha suttit aldrig så stadigt.
Egentligen hade man bordt hålla sig inne i dag. Men det låg så många
frestelser i solskenet och i den vårfylda vinden. Man insöp den med
välbehag under det man krokig som en sprättbåge knogade sig fram.
Borta vid en af paviljongerna stod en grupp skolflickor. En del hade
skridskor på sig och pustade efter första nappataget med sydvesten.
Andra påsatte som bäst sina eller voro med som åskådare. Alla lyssnade
med intresse till Jenny Stenman, som beskref något med hemlighetsfull
röst.
-- Och sedan, -- fortfor hon, -- dansade han med mig på hvarenda bal och
nu, just nu när jag kom ned till banan, mötte han mig och gaf mig i
förbifarten en artig helsning och en slängkyss.
-- Åh, fy då, en sådan näsvishet! -- afbröt Bella Palmfelt henne
förtrytsamt. -- Men kanske såg du miste!
-- Kantänka, söta Bella, det var nu något! Han är så söt och så stilig,
att jag hade god lust att kasta en dylik tillbaka. -- Jenny såg sig
skrattande om för att se hvad verkan hennes ord haft.
Bella flög upp med ögon i hvilka harmen framkallat tårar. -- Åh, Jenny,
så du talar! Jag är säker att du ej menar det, du vill bara reta mig.
Jenny knyckte på nacken. -- Bevars, söta Bella, jag måtte väl få tänka i
den saken som jag vill, -- sade hon snäft.
Några af flickorna skrattade, andra sågo tveksamma ut. Det hela var ju
så oskyldigt, hvem kunde hitta på att bli stött öfver sådant?
-- Jag tycker, -- inföll Alma Brennlund, en af Jennys goda vänner, --
att då våra pappor och mammor och tanter och kusiner jemt och ständigt
kyssa en, vore det väl ej en så himmelsskriande näsvishet om en hygglig
gosse djerfdes kyssa på fingret åt oss.
-- Nej, visst inte . . . det tycker också jag, -- hördes flera röster ur
skocken.
-- Jo, det _är_ dumt, derför att . . . derför . . .
Bella hade alltid svårt att tala när hon var upprörd, och nu sjöd det
inom henne och rösten stockade sig. Hon visste ej heller hur hon rätt
skulle förklara sig, hon kände blott att hon alltid skulle känna en
sådan handling som en förolämpning.
I detsamma prasslade det i granarna som omgåfvo banan, och Hanna Rappe
kröp fram. Hon hade velat pröfva om skaren bar och vadat ända till knäna
i den förrädiska drifvan. Händelsen gjorde att hon hörde Alma Brennlunds
sista yttrande, och nu kom hon Bella till hjelp.
-- Det är dumt derför, att _sådant nedsätter en flickas värde_, -- sade
hon med eftertryck och fäste sina klara ögon på Alma med ett uttryck af
allvar.
-- Det är just vackert att stå och lyssna till andras hemligheter, --
utfor Jenny Stenman i häftig ton. -- Fröken Rappe är visst icke någon
fullkomlighet, när allt går omkring.
-- Visst icke, -- sade Hanna lugnt, -- men hon föraktar snobbar.
-- Nej se, du har skridskor med dig, -- utbrast Aina Berg, glad att
kunna gifva samtalet en annan vändning. -- Jag visste icke att du kunde
skrinna.
-- Det kan jag icke heller, -- sade Hanna, -- men jag tänker öfva mig.
-- Öfva dig? Här? -- Och flickorna sågo nästan förskräckta ut.
-- Huru så? Är det förbjudet?
-- Åh nej, men jag trodde ej du ville göra dig till spektakel. Här är så
mycket folk.
-- Hvad gör det? De ha väl alla varit likadana som jag i början, --
skrattade Hanna och påsatte skridskorna.
Flickorna undrade i tysthet öfver att Hanna icke blygdes för att visa
sin oskicklighet. Jenny Stenman vände henne föraktligt ryggen. -- Hon
har inte mera folkvett än vår ko, -- sade hon.
Bella kände sig mot sin vilja litet förlägen öfver Hannas uppförande. --
Om du skulle gått hit en afton, när här ingen varit, -- sade hon
försigtigt.
-- Också du, min Brutus! -- log Hanna, som den friska blåsten och tanken
på det nya nöjet gjort glad och lätt till mods. -- Bevisa mig, att jag
gör något orätt, och jag slutar strax. Jag tycker tvärtom att ni borde
vara mig tacksamma för det extra nöje mina "borgare" komma att bereda
eder.
Gruppen vid paviljongen skingrade sig. På afstånd sågs Jenny Stenman
skära de sirligaste ringar i isen, åtföljd af ett halft dussin
lyceister, som blindt beundrade henne. Hennes vackra ögon koketterade
under luggen, och den lilla insnörda, näpna figuren förde sig så
behagfullt och graciöst, att de tappre lyceisterne tyckte sig aldrig ha
sett en vackrare docka. När hon tröttnade, hvilket ofta hände, täflade
de om att få skjuta henne på en stolkälke. Hon gaf till små barnsliga
skrik af rädsla hvar gång kälken i svängningarna slingrade för mycket
eller när de i sin vilda fart höllo på att köra öfver någon. Men hon
njöt på samma gång af att vara så helt i sin körsvens våld.
Borta vid andra ändan af banan gjorde Hanna Rappe sina första
ofullkomliga försök i den ädla skridskokonsten. Hvarje ryck af vinden,
hvarje spricka i isen bragte henne på fall, men hon steg upp lika käck,
obekymrad om en och annan förbiåkande drog på munnen åt henne. Hennes
ifriga önskan var att till slut kunna så beherska sina rörelser, att hon
ej blefve ett så lätt byte för den istadiga sydvesten.
En ung student, hvars bekantskap hon gjort i prestgården derhemma, kom
och erbjöd henne sin hjelp. Han var ytterst sirlig och fin och skrann,
som om han vore följd af en verlds beundrande blickar.
-- Fröken Rappe, får jag den äran att bjuda er min arm till stöd? --
sade han och räckte henne handen med en beskyddande min.
-- Nej tack, -- sade Hanna kort, -- jag reder mig utan stöd. -- Och så
vände hon honom ryggen och stapplade framåt på egen hand.
-- Välsigna, dessa kjolar! -- utbrast hon otåligt, då Bella om en stund
skrann fram till henne. -- Än sno de sig kring en, som refven kring ett
metspö, än flaxa de vildare än en flagga i blåsväder. Vänta, du skall få
se att jag engång gör mig af med dessa strutar och skaffar mig en drägt
efter min egen smak.
Bella tviflade intet ögonblick att hon skulle göra så. Men hon undrade
om hon sjelf skulle följa exemplet. Hanna hade så underliga nya idéer,
men hon hade rätt i så mycket, hvarför icke också i detta? Och Bella
tyckte sig känna huru andedrägten hämmades och rörelserna blefvo tvungna
af den drägt hon bar.
-- Ack, se der är bror Bengt, som lärt mig gå på skridskor, -- utbrast
hon glad och pekade bortåt isen. -- Vill du icke låta honom leda dig,
han är stadig som en isbjörn.
-- Nej tack, jag behöfver ingen hjelp, -- sade Hanna öfvermodigt i
detsamma hon råkade ut för en spricka och hjelplös tumlade omkull.
-- Ser du, högmod går för fall? -- skrattade Bella. -- Kom hit, Bentu,
och räck en slagen hjeltinna din hjelpande hand!
Hanna kastade en blick på "bror Bengts" trygga figur med de enkla
kläderna och de björnaktiga fasonerna och blef lugn. Hon räckte honom
förtroendefullt sin hand och han drog henne upp mera hårdhändt än
ridderligt.
Bella glömde en god stund att skrinna för det makalösa nöjet att se de
båda följas åt i motvinden. Hon vinglande hit och dit som kläppen i en
ringklocka, han stödande henne med faderlig min. Så kafvade de sig fram
till bersån, der Hanna pustande och skrattande sjönk ned på en bänk.
Bella skrann till de andra och de bildade ked. Behagfullt och mjukt gled
den framåt med afmätta rörelser och alla de unga flickhufvudena böjde
sig efter i samma takt. De voro icke olika en rad täcka näckrosor,
hvilka vagga sina hvita kalkar i takt efter vågens slag.
Jenny Stenman sällade sig till dem. Hon hade nyss träffat den afspisade
studenten, som beklagat sig öfver Hannas oartighet. Och i det hon vände
blicken mot stranden, såg hon Hanna stödd af en kavaljer styra kosan mot
paviljongen.
Hon fnyste till. -- Den der Rappe är då den taktlösaste varelse jag
någonsin sett. Nyss afsnäste hon herr Hallgren, som vänligt erbjöd henne
sin hjelp, och der skrinner hon nu hand i hand med en af de föraktade
"snobbarne".
-- Men, kära, men det är ju Bengt! -- utbrast Bella storskrattande.
Tanken att Bengt kunde bli tagen för en snobb föreföll henne
utomordentligt komisk.
Jenny såg flat ut, men fortfor: -- än sen! Hon hade ändå icke rätt att
mankera den ena för att hålla till godo med en annan. -- Det är emot all
god ton.
Bella begynte bli ledsen å Hannas vägnar och tyckte att Jenny
resonnerade dumt.
-- Visst måste en flicka ha rätt att emottaga eller afslå en tjenst, --
sade hon. -- Hvarför skulle hon vara tvungen att mottaga en handräckning
af en, som hon ej tycker om?
-- Kära Bella, hvad du är barnslig! Huru skulle det gå på våra baler och
tillställningar, om flickorna tillätes att så der öppet visa sin sympati
och antipati?
-- Men så _borde_ det vara, -- vidhöll Bella med oväntad bestämdhet. --
Det är fegt att visa ett tillmötesgående, der man har orsak att vilja
draga sig tillbaka.
-- Bry dig ej om att citera Hanna Rappe, -- sade Jenny spetsigt. -- Vi
veta nog, att du har dina skrupler från henne.
Bella rodnade af förtrytelse. -- Det är ej sant, du är stygg, Jenny. Jag
har alltid tänkt så och skall alltid tänka så.
-- Jag tycker som Bella, -- inföll Aina Berg saktmodigt.
-- Och jag som Jenny, -- sade Alma Brennlund. -- Det vore ju förfärligt
sårande för en gosse om hans uppbjudning afsloges.
-- Hvarje bra flicka gör ej heller detta utan verkliga skäl. -- Bellas
röst darrade litet.
-- Ja, skäl! Kanske det, att han en gång djerfts kasta en slängkyss åt
henne.
Den nyss qväfda förargelsen dref på nytt röda flammor upp på Jennys
kinder.
-- Söta Bella, nog blefve lifvet upp och nedvändt, om menniskorna alltid
finge lägga sina tycken i öppen dag.
-- Det blefve åtminstone ärligare, -- sade Bella, som hade en obestämd
känsla af att det låg mycken oärlighet bakom det angenäma
sällskapslifvet.
-- Det tjenar till ingenting att tvista om den här saken, -- sade Jenny
i stött ton. -- Bella tycks vilja kasta öfver bord allt hvad som hör
till god ton och antagen sed. Jag tror ändå ej, att du derigenom kommer
att förbättra verlden och menniskorna . . . hvarken du eller Hanna
Rappe.
De sistnämnda orden yttrades i hämndlysten ton, men Bella gaf ej akt
derpå. Hon såg Hanna närma sig dem med skridskorna i handen. Det låg ej
spår af ovilja i Hannas öppna blick, då hon räckte Jenny handen,
sägande: -- förlåt mig, jag väger ej alltid mina ord!
Jenny mumlade något, som ingen hörde och skyndade hemåt före de andra.
Bella upphann henne. -- Var ej ledsen, Jenny, -- bad hon vänligt, -- jag
har ej velat såra dig. Kanhända att jag är öfverdrifven i detta; jag har
ej tillräckligt tänkt öfver dessa saker ännu.
Jenny såg fortfarande stött ut. -- Jag förstår ej, hur du kan vara så
barnslig Bella, och vilja göra dig vigtig i sådana småsaker. Det är ju
att göra kameler af myggor. Kantänka, om en gosse är litet artig mot en
flicka och visar att han tycker om henne, hvad kan det göra henne för
ondt?
-- Han får gerna vara vänlig och uppmärksam, det skola vi ju alla vara
mot hvarandra. Men det fins en gräns, Jenny, öfver hvilken han ej får
gå. Mamma har talat med mig om detta och sagt, att vi flickor måste ha
aktning för oss sjelfva och inte tillåta hvem som helst att taga sig
friheter mot oss. Det är att göra oss till leksaker, hvilka hvar och en
anser sig ha rätt att tumma om och förderfva.
Jenny suckade. -- Hvad du är barnslig. Du har ingen aning om att det
ofta ej är lek, utan fullaste allvar med en sådan uppmärksamhet. Du
skulle bara veta hvad gossar sagt till mig! Det har varit riktigt tungt
för mig att krossa så många hjertan.
-- Men àpropos, har du läst en bok som heter "Betsy eller ett brustet
hjerta"? Inte. Den måste du nödvändigt läsa. Jag skall skicka den till
dig och du skall få se att du tycker om den.
-- Jag tror ej det, -- sade Bella, -- men jag skall fråga mamma om jag
får läsa den.
-- Asch, mamma! Hvad du är osjelfständig. Hon har bestämdt icke något
emot att du läser den. Den är så intressant, att jag två qvällar å rad
låg och läste den till klockan 3 på morgonen.
-- Adjö, Jenny, nu måste jag gå.
-- Adjö, söta lilla Bella. Blif nu bara inte ett sådant der tråkigt
helgon, som tycker sig vara bättre än alla andra.
Banan hade blifvit nästan tom. Sydvesten herskade enväldigt, sopande
utåt isen afbrutna granrisqvistar, papperslappar och halfbrända
papyrosstumpar. Granarne rundtomkring hviskade till hvarandra. De hade
hört och sett så mycket under sin tjenstgöring vid banan. Nya friska
vindar, som fläktade genom ungdomens sinnen, fällande ett godt frö här
och der i tacksam jordmån och sega gamla rotskott, hvilka voro omöjliga
att utrota, emedan de sträckte sina rötter långt, långt ned i jorden.
[Dekoration]
[Dekoration]
Småsyskonen skulle ha knäckkokning på gården och Bengt hade gjort en
ypperlig backe, ville icke Hanna komma till dem på eftermiddagen?
Bella var röd af oro, att Hanna skulle säga nej och tillade: -- mamma
helsade och bad att du skulle komma. -- Och när Hanna såg huru mycket
hon önskade det, svarade hon efter en stunds tvekan, ja. Bella sprang
hem förut att förkunna den glada nyheten för syskonen, som voro i färd
med att reparera skrinnbacken, och samla torrt bränsle till knäckelden.
Denna skulle uppgöras i midten af en fyrkantig snökammare, dit de släpat
pallar och leksaker af alla slag.
När Hanna om en stund infann sig, kommo kälkarne i farten. Backen var
brant och jemn, det gick med fart längs hela den stora gården ända ut på
gatan. Lulle damp skickligt på mage på sin "Polle", spärrade ut benen
och körde af, så det brakade i uthusknutarne. Bengt var så kavat, att
han stod som en cirkusryttare på ryggen af sin Ajax och knapt blinkade
när det bar af som värst. Men en gång gick hans högmod för fall. Han
hamnade i snödrifvan, medan Ajax fortsatte färden på egen hand och slog
nosen mot kökstrappan.
Flickorna styrde turvis för hvarandra, ty Hanna hade ingen kälke. Hennes
långa ben voro beständigt i vägen, sak samma huru hon satt, och Bella
var maktlös af skratt, så hon oupphörligt ramlade af kälken. Hon
beundrade Hanna, när denna utan synbar ansträngning drog både henne och
Lisi uppför backen och när hon lyftade Bella, påpelsad som hon var, att
sitta på vattentinan. Lulle såg med stora ögon på detta kraftprof och
frågade: -- Huru har du blifvit så stark, Hanna Rappe?
-- Af att plöja, äta surt bröd och bära ved, -- svarade Hanna muntert.
-- Nej, har du verkligen fått plöja? Det har inte jag, fast jag är
gosse.
-- Ja, ser du, jag var sjelf häst. Vi hade ingen häst och ingen dräng,
och när det var brådt om, spände jag mig för plogen och drog den i
potatistäppan.
-- Åhå! -- utbrusto barnen. -- Men hvem körde?
-- Det behöfdes ingen kusk, när hästen var så klok. Han visste precis
hvad han skulle göra, och när fåran var plöjd, tog han potäterna och
radade dem i fåran.
-- Men med hvad tog han dem? I mun?
-- Med framfötterna, -- log Hanna.
-- Han kunde väl icke taga mer än en i sender, -- funderade Lulle.
-- Åhjo, han hade en korg . . .
-- En noskorg, som Pontus på Fågelvik, -- och begge barnen skrattade
hjertligt åt Lulles qvickhet. I deras lifliga fantasi hade Hanna
verkligen varit förvandlad till en riktig häst, och de öste öfver henne
frågor och förmodanden, som hon på sitt lustiga sätt besvarade. Hon
tjusade dem genom att härma kon och fåret och tuppen och andra slags
djur, så de glömde att skurra backe och slogo sig ned bredvid Hanna i
snökammaren.
-- Och vet ni, när vår bässe brukade plumsa i ån vid den branta
stranden, hoppade jag efter och drog honom i land vid hornen.
-- Åhå! Var du inte rädd att han skulle stånga dig?
-- Nej, Pelle har respekt för mig sedan jag en gång gaf honom ris för
att han tuggat sönder mitt nya metspö. Det är bara när han ser någon
springa, som han blir kavat och sätter i väg med hornen förut.
När det begynte mörkna, tändes elden i den lilla spiseln och sirapen
sattes på. Lulle utnämndes till eldare; Bella rörde i smeten; Bengt
gjorde strutarna och Lisi satt inkrupen nära Hanna, som underhöll
sällskapet med historier.
-- En gång skickade mamma mig på ett ärende till andra sidan ån. Vår båt
var borta, ingen annan syntes till på hela stranden, och mamma hade
brådt om. Hvad skulle jag göra? Jo, jag fick en idé. Der hemma vid
källardörren stod ett gammalt gistnadt degtråg under rännan. Jag rullade
det i ån -- ingen såg mig, -- tog en snöspade ur källaren till åre och
gaf mig af. Eläköön! Tråget läkte förskräckligt, men jag tänkte: våga
vinna! och plaskade på af alla krafter. Ån var icke bred på det stället,
och jag kom bara halfdränkt öfver. Lemnade skor och strumpor på stranden
och sprang barfotad till byn. Efter uträttadt ärende skulle jag hem på
samma sätt. Jag vände tråget upp och ned -- det var det beqvämaste
sättet att få det uröst -- och klef åter i. Men nu höll det på att gå på
tok. Midt på ån slant jag på den degiga bottnen och vältrade hufvudstupa
ur karet, som blef liggande på sidan likt en kantrad båt. Jag fick tag i
spaden och simmade med den till land. Det var ett hårdt arbete, ty
kjolarne sutto fastklibbade vid kroppen och hindrade mina rörelser. Men
ondt krut förgås ej så lätt och jag kom öfver med lifvet. Ingen menniska
hade åsett denna färd, bara vår grannes hund, som stod och gläfsade vid
stranden. Skor och strumpor seglade sjelfständigt ned för ån och tråget
hade vett att styra i land vid en krökning af stranden några stenkast
lägre ned.
Barnen hade alla lyssnat med spändt intresse och Bella hade en lång
stund glömt att röra i sirapen för att höra slutet af den spännande
historien.
-- Blef du icke sjuk efter den betan?
-- Pytt! Jag nös tre gånger och så var den sjukdomen undanstökad. Men
. . . här osar stekt läder . . . det må aldrig vara du, Bengt?
Bengt drog åt sig fötterna, som verkligen kunde misstänkas för att ha
varit under sirapsgrytan. Bella kom plötsligt i håg sirapen. Ack och ve!
Hennes ansigte uttryckte en jemmerlig missräkning, när hon smakade på
smeten. Den var bäsk som malört och hård som glas.
-- Vidbränd.
-- Vidbränd! gick det som ett sorgligt eko kring hela laget. Bengt och
Hanna låtsade gråta högt; småbarnen hade ännu förhoppningar och beto i
glasbitarne. De voro inte att förakta, och så höllo de till godo med
hela varulagret.
-- Nu gå vi in, -- sade Bella, som kom ihåg, att det var Helmis sängtid.
Hon brukade alltid lägga lilla syster, när hon inte hade för svåra
lexor. Det hade blifvit mörkt och lampan i matsalstaket kastade sitt
vänliga sken genom fönstret ut på drifvorna.
Hanna kände ett egendomligt behag vid inträdet i det varma, upplysta
hemmet, der Bellas mor så moderligt vänligt välkomnade henne. Lampan
stod tänd på stora bordet i salen och dess varma sken föll genom en
ljusröd slöja öfver gröna växter, taflor och blommiga möbler. Från
barnkammaren hördes Helmis joller och Bellas halfhöga vaggsång och genom
matsalsdörren syntes ett dukadt thebord under den stora taklampan. Lulle
och Lisi smögo sig in till sin mor; de voro sömniga och ville ännu en
stund hålla i mammas hand. Bengt gick efter ett schackbräde för att taga
ett parti tillsammans med sin far.
Hanna kände sig underlig till mods. Det var som om hon såg framför sig
en scen ur en bok som hon gerna läste. Just så hade hon tänkt sig ett
hem och sådant hade hon önskat sig det. Hennes eget hem var så fattigt
på glädje och trefnad, på kärlek och fred. Kontrasten grep henne. En
underlig beklämning jagade den glada sinnesstämningen på flykten; hon
kände sig ovärdig att dela trefnaden i detta lyckliga hem, hon passade
icke här, hon med sitt hårda sinne och sitt skygga väsen. Och ju längre
hon kände sig omgifven af denna värmande stämning, dess mer hårdnade hon
till och blef allt tystare och tvärare ju längre qvällen led.
När Bella kom in i sitt rum efter att hafva söft Helmi, fann hon Hanna
sittande i en vrå så långt som möjligt från lampan och med en bok i
knäet.
-- Hvad nu, du knuffar rätt nu ut väggen, bästa Hanna, -- log hon. --
Förstör icke dina ögon derborta i knuten, utan kom och sätt dig här i
soffan, så skall jag läsa för dig. Hvad vill du höra? "Unga qvinnor",
"En krona bland flickor", "Milly Jocelyn", eller hvad?
-- Jag tror ej jag bryr mig om sådana böcker, -- sade Hanna trumpet och
utan att flytta ur sin knut.
-- Gör du inte? Nå, hvad slags böcker tycker du om? Bengt har alla Jules
Vernes arbeten, känner du dem? Eller vill du ha poesi eller historia,
säg!
Hanna svarade icke och Bella såg, att hon alls icke hört på. Hon tog
derför en pall och satte sig i vrån bredvid Hanna, medan hon på sitt
vinnande sätt sade: -- nå, då kommer jag hit och pratar med dig. Vill du
icke ha mig, så säg bara uppriktigt.
Då Hanna blott tyst satt och såg framför sig, tog hon blygt hennes hand
och frågade: -- hvarför är du ledsen? Har någon gjort dig ondt?
Hanna lösgjorde sakta sin hand och fäste på Bella ett par sorgsna ögon.
-- Jag passar icke här i ditt hem, -- sade hon sakta. -- Hvad skall
ödemarkens fågel göra bland parkens sångare? Jag har ej rätt att komma
och afundas er lycka.
Bella grep på nytt hennes hand. -- Vill du icke berätta mig litet om
ditt hem, -- om du anser mig värd ditt förtroende, -- tillade hon, när
hon såg ett drag af skygghet ila öfver Hannas ansigte.
-- Flickor kunna icke bevara förtroenden, -- utbrast Hanna hårdt. Men då
Bella med en liten suck steg upp för att gå sin väg, tog hon ångerfullt
hennes hand och drog henne till sig.
-- Nej, blif qvar. Jag tror att du är bättre än alla andra flickor, jag
tror att du kan gömma ett förtroende. Vill du höra om mitt hem, så skall
jag tala om det. Men det är icke mycket att säga och ingen glad
historia. Du skall kanhända förstå mig bättre, när du hört den.
Bella återtog sin plats på pallen, vänd så att hon icke såg på Hanna
under det denna berättade:
-- Du vet att min mor lefver der borta i . . . järvi. Hon är ensam, sjuk
och menniskoskygg efter många och tunga pröfningar. Vi ha två små rum i
landthandlarens gård och mamma skrifver rent åt domaren i trakten. Hvad
hon förtjenar är så litet, att det knapt förslår till hyra för de två
rummen och en liten potatistäppa. Det vore omöjligt för mig att vistas
här och gå i skola, om icke en aflägsen slägting till mamma lånade mig
medel till min skolgång.
-- Och din far, är han död? -- frågade Bella sakta.
-- Nej, han lefver, men vi veta icke hvar, och jag har aldrig sett
honom. Han öfvergaf min mor kort efter min födelse, och sedan dess har
bandet mellan oss varit fullkomligt afslitet. En gång om året kommer en
liten penningesumma till mamma och vi tro att den är af honom. Men mamma
för den till prestgården att utdelas bland byns fattiga.
-- Du skall veta att hon är mycket stolt, min mor, -- fortfor Hanna, då
hon såg Bellas förvånade blick. -- Hvarför skulle hon hålla till godo
hans penningar, när hon mistat hans kärlek? Också jag svälter hellre, än
jag mottager en penni från honom . . .
-- Men, Hanna . . . din egen far! -- Bella tyckte ej om den nästan
hatfulla blick, med hvilken de sista orden uttalats.
-- Så hade mamma en gång en ungdomsvän, som hon lidelsefullt älskade, --
fortfor Hanna, utan att höra Bellas utrop. -- Denna flicka var rik och
mamma var fattig, men de voro oskiljaktiga, de hade lofvat att dela allt
i lifvet med hvarandra. Men när mamma gifte sig, miste hon vännen, ty
denna kunde aldrig förlåta det i hennes ögon tanklösa och förhastade
steget. Min mor drog sig sårad tillbaka, hon kunde icke handla
annorlunda, när hon nu engång älskade min far, och kort tid derefter
miste hon också honom. Jag var då blott en månad gammal. Min mor
flyttade med mig till den aflägsna lilla ort, der vi allt ännu lefva och
blef allt bittrare, allt mera menniskofientlig ju längre vi bodde der.
Menniskorna der på trakten betraktade oss med misstro och det var med
knapp nöd min mor lyckades få det lilla arbete, hvaraf hon sedan lefvat.
-- Ack, Bella, det måtte vara förfärligt att mista det man en gång så
blindt älskat och trott på! Att känna sig mista sjelfva förmågan att
älska och tro på menniskorna, att bli hård och tom som en uttorkad källa
. . . Jag har aldrig erfarit hvad en moders kärlek vill säga . . .
Hanna tystnade. Bella vågade nu se upp i det allvarsamma, nästan stränga
anletet och hennes ögon fyldes af tårar. Hon kände en förmildrad fläkt
af sorgerna i lifvet; de voro långt borta, men hon förnam deras
tillvaro. Hon kände, att Hanna, så ung hon var, bar på en tung börda,
hvilken hon ej förmådde lyfta af hennes skuldror.
-- Hvar har du gått i skola? -- frågade hon med ett försök att litet
skingra den tunga stämning, som tryckte dem båda.
-- Jag har aldrig gått i skola. Mamma läste med mig tills jag var 14 år,
sedan fick jag ett år ledning af informatorn i prestgården. Nu gäller
det att arbeta för att småningom bli i stånd att hjelpa mamma och
afbetala på mina skulder. Lyckligtvis är jag så kärnfrisk, att det
tyngsta arbete är som en lek för mig.
-- Hvad tänker du bli? -- Bellas ögon glittrade af intresse.
-- Hvad vet jag? Det jag duger till. Kanske väljer jag ett yrke. Det som
mest af allt intresserar mig är likväl den "torra" juridiken. Tänk, att
kunna skipa rättvisa i verlden, att dömma och straffa . . .
-- Säg icke så, -- afbröt Bella förskräckt, -- att godtgöra och försona
måste vara mycket lyckligare.
-- Kanske, -- sade Hanna tankfullt, och det kom ett vackrare tonfall i
stämman.
-- Du har så stora planer, du, Hanna. Jag nöjer mig med att bli
hushållerska eller sjuksköterska. Jag tycker så mycket om att steka
plättar och vara snäll mot dem som äro sjuka. -- Men nu hör jag dem
slamra med tekopparne och känner oset af stekta svampar. Kom, Hanna,
mamma väntar.
När Hanna om aftonen låg i sin säng, arbetade hennes tankar så att hon
ej fick somna. Intrycket af det goda glada hemmet, de lyckliga syskonen,
värmen, tryggheten, allt framkallade en känsla af ensamhet, sådan hon
aldrig erfarit förr. Hon blygdes att gifva vika för hvad hon kallade
svaghet, och det hårda inom henne reste sig till försvar.
-- Det är ömkligt, -- tänkte hon, -- att blifva sentimental af en smula
vänlighet. Om jag ej kan förhärda mig deremot, så är det bättre att jag
flyr alltsammans. Ty jag vill ej, _vill ej_ hafva någon att tacka för
något. Jag _vill_ icke ha någon vän, som binder mig mer än andra, ty
vänskapen är en snara, som gör en ofri. Bättre att aldrig ha egt en vän,
än att ha egt en och svikits! Så säger mamma, och jag tror hon har rätt.
Bella är en god flicka, men jag hyser ingen tillgifvenhet för henne och
vill ingen hysa. Hon skall ej vinna mig, ty hon kan ej behålla mig,
lilla vänliga varelse, som lifvet skämt bort. . . . Jag vill vara nog
för mig sjelf och _fri_ så länge jag lefver.
Något inom henne motsade dock detta och bortsmälte muren som hon ville
bygga till sitt försvar. Bellas glada ögon och mjuka röst trängde genom
allt och fylde hennes drömmar, när hon ändtligen somnade. Men hon
kastade sig oroligt af och an och vaknade ibland af att något oändligt
sorgset tryckte hennes hjerta, något som hon ej kände eller kunde gifva
namn. I nattens stillhet blef detta något henne slutligen öfvermäktigt
och dref till hennes ögon tårar, som hon nästan glömt att funnits till.
De gjorde henne godt, och hon lät dem flöda, tills sömnen småningom
stängde deras källa.
[Dekoration]
[Dekoration]
I skolan gick allt sin lugna, jemna gång utan andra afbrott, än de
sedvanliga månadslofven. Hanna hade efter det första besöket i Bellas
hem, dragit sig än mera inom sig sjelf; det var svårt för Bella att få
ett ord ur henne. Dörren hade plötsligt smält igen, utan att Bella kunde
förstå orsaken.
-- Låt den tvärviggen vara, -- sade kamraterna, när de märkte huru
bedröfvad hon var öfver Hannas halsstarrighet. -- Du ser ju, att hon
föraktar oss allesamman och helst vill slippa vårt sällskap.
Men Bella kunde icke låta henne vara i fred, hon drogs af en oförklarlig
sympati till den trumpna, skygga flickan. Hon kände en längtan att
hjelpa henne att bli lycklig och ansträngde sig för att finna en nyckel
till denna hårdt reglade dörr.
Trots Hannas köld och tillbakadragenhet intresserade hon likväl
kamraterna. Hon beherskade dem ofrivilligt, såsom alltid det starka och
klara vinner inflytande öfver det svaga och outvecklade. Men hon visste
det icke sjelf, och flickorna skulle säkert högljudt protesterat, om
någon sagt dem att de läto sig ledas af Hanna Rappe. De vädjade till
henne, när någon svårlöst fråga var å bane, och hon var klassens ombud
hvarje gång det gälde en beskickning till någon af lärarne. Hon glömde
ibland sin slutenhet för att tala med dem och de funno med förvåning
huru litet de tänkt öfver de naturligaste saker. Men deremellan var hon
ohjelpligt tyst och allvarsam och undandrog sig hvarje vänskapsbetygelse
med en kärfhet, som ofta sårade de mera vekhjertade kamraterna.
En dag i Mars, när det var bitande kallt, var Bella på hemväg från
skolan. Hon drog ned mössan öfver öronen och kröp in i pelskragen så
godt hon kunde, men ändå huttrade hon af köld.
Vid det hon passerade en portgång blef hon ej litet öfverraskad af att
se Hanna ifrigt sysselsatt att trösta en liten gosse. Han hade förfrusit
sina öron och Hanna hade nyss gnidit dem med snö och band nu sin enda
ylleduk kring barnets hufvud.
-- Hvad gör du här, Hanna? -- frågade Bella gladt, och en ström af värme
skjöt igenom henne oaktadt kölden.