hedrades af gudarne med ett präktigt gästabud i deras lysande salar. Han
satt vid bordet bredvid Brage, som flitigt drack honom till och för honom
berättade många af åsarnes bragder. Öge blef upprymd och inbjöd i sin
ordning gudarne till ett gästabud hos sig. Emellertid saknade Öge en
kittel, tillräckligt stor för att deri brygga mjöd åt alla gästerna, men
denna brist afhjelptes derigenom, att Tor, åtföljd af Ty, från Hyme hemtade
en kittel, som var en mil (rast) djup. Nu föranstaltades gästabudet, och
åsar och alfvar församlade sig der, men Tor var icke med. Det var ett
präktigt gille. Der var lysande guld i stället för eldsljus och ölet
skänkte sig sjelft, och man prisade mycket Öges tjenare Fimafäng och Älde.
Strängt fredlyst var detta ställe. Icke dess mindre dödade Loke, som
objuden infann sig vid gillet, Fimafäng, då denne vägrade honom inträde i
gästabudssalen. Då lyfte gudarne sina sköldar och lupo med anskri mot Loke
samt drefvo honom till skogen; men sjelfva återvände de till gästabudet.
Loke vände emellertid också tillbaka, trädde in i salen och uppmanade
gudarne att anvisa honom plats eller drifva honom bort. Brage affärdar
honom, sägande, att åsarne aldrig skulle gifva honom plats i gillet. Då for
Loke ut i ohöfviskt tal och hånande ord mot alla gudar och gudinnor.
Sjelfva Tor, som slutligen kommer, får höra smädeord, derför att han en
gång tagit sig nattläger i jätten Skrymes handske (sid. 41) och för det han
kastat bort sin hammare vid det fåfänga försöket att meta upp
Midgårdsormen. Men sedan Loke sålunda retat Tor, vågade han icke längre
stanna qvar i salen, utan dolde sig i Frånangers fors under skepnad af en
lax. Der togo åsarne honom slutligen och öfverlemnade honom åt ett
välförtjent straff (se sid. 75).
_Hyme_ (fn. _Hýmir_) är herskare öfver det vida, öde _Ishafvet_, inom hvars
område ingen utom Tor kan intränga. Då åsarne skulle gästa Öge och denne
icke hade en tillräckligt stor bryggkittel, hemtade Tor en ännu större från
Hyme (sid. 47).
Hit hör äfven den mot gudar och människor fiendtliga Midgårdsormen (§ 24).
_Hýmir_ af _húm_, skymning.
Att kittelns hemtande från Hyme betecknar det af vintern fjättrade hafvets
frigörande, är förut (sid. 48) anmärkt.
_Mime_ (fn. _Mimir_) är herskare öfver _hafvets_ egentliga _urkälla_, och
såsom sådan står han bakom både Njord, Öge och Hyme. Mimes brunn är under
den rot af verldsträdet, som går till rimtursarne, och i den samma äro
fördolda vishet och förstånd (§ 14). Odin kom dit och bad om en dryck, men
erhöll honom icke förr, än han satt sitt ena öga i pant (se sid. 26 och
32).
_Mimir_, erinring, minne; jfr lat. _memor_.
Då åsar och vaner slöto fred och gåfvo hvarandra gisslan, gåfvo åsarne åt
vanerne Höne, hvilken blef deras höfding, samt sände med honom den vise
Mime, som gaf Höne alla goda råd. Men när Höne var på ting och Mime ej i
närheten, då kunde Höne intet råda, hvarför vanerne misstänkte, att åsarne
bedragit dem i mannaskiftet. De togo då Mime och dödade honom samt sände
hans hufvud tillbaka till Odin. Denne tog hufvudet, smorde det med örter,
qvad galder deröfver och trollade så, att det talade med honom och sade
honom många fördolda ting (jfr sid. 32).
Odin hemtar råd och upplysning af Mime, d. v. s. anden sänker sig ned i
minnets, erinringens djup, der utvecklingsämnena ligga dolda. Hvarje dag,
som vi tänka en ny tanke, har denna minnena att tacka för sin födelse;
hvarje handling vi utöfva har sin grund i fjärran aflägsna, måhända blott
halft medvetna minnen, och framför allt skådar Sagas vän (Odin) städse
tillbaka till ursprunget (Petersen, sid. 144).
§ 24. Loke och hans slägt.
_Loke_ (fn. _Loki_) bildar en motsats till alla de andra gudarne och är det
onda i alla riktningar. Han är listens, falskhetens, _det ondas_ gud.
Likasom Odin genomtränger skapelsen för att öfverallt väcka ett högre
andligt lif, likaså blir Loke källan till det onda. I människans ådror
rinner han som sinlighet, källan till alla onda lustar; i naturen
framträder han som det förderfliga i luft, eld och vatten; i jordens sköt
som den vulkaniska elden, i hafvet såsom en glupande orm, i underjorden som
den bleka döden. I begynnelsen var Loke icke sådan, utan på det
innerligaste förbunden med Odin genom fostbrödraskapets heliga band. Under
namn af Lodur eller Lopt (§ 7) deltager han i människans skapelse och
gifver henne blodet, lifsvärmen, den sinliga naturen; men han skilde sig
från Odin och blef ond samt beständigt allt värre och värre. Loke är som
elden, hvilken, när han verkar i det godas tjenst, är välgörande och
nödvändig för all utveckling, men kan blifva farlig och förderflig.
Till utseendet är Loke fager och har vackra drag, är smidig och hurtig, men
har en skygg, ondskefull blick. Han bragte åsarne ofta i stor förlägenhet
och olycka, men var äfven som oftast tvungen att hjelpa dem derur. Hans
fader var jätten _Farböte_ (fn. _Farbauti_) och hans moder _Löfö_ (fn.
_Laufey_) eller _Nål_ (fn. _Nál_). Hans bröder äro _Byleist_ (fn.
_Býleistr_) och _Hälblinde_ (fn. _Helblindi_).
_Loki_ är enligt någras uppfattning = _logi_, eldslåge; enligt andras är
Loke = lockaren, förföraren: andra åter härleda namnet af verbet _lúka_,
ända, tillsluta, igenlycka, och skalle det då betyda antingen »den slutne,
inbundne» eller »den slutande, gudamaktens ände». _Farbauti_, den som
drifver skeppet, vind, af _far_, skepp, och _bauta_, slå, stöta. _Laufey_,
Löf-ö, af _lauf_, löf, och _ey_, ö. _Nál_, nål. _Byleistr_ af _býr_, bebodd
ort, stad, och _leysa_, upplösa. _Helblindi_, den dödligt bländande, af
_hel_, död, och _blinda_, blända.
Att de gamle vid Loke närmast och ofta tänkt på elden är uppenbart. Likasom
jorden och hafvet efter sina olika yttringar hafva flere gudomligheter,
likaså har elden sina former: han är himmelsk, förbunden (såsom Lodur) med
Odin, jordisk som en Fänresulf, underjordisk som den fjättrade Loke. Också
antyda namnen på Lokes slägt föreställningen om honom såsom elden: Farböte,
som slår skeppet, är vinden; Löfö eller Nål är det bränbara trädet, löfvet
eller barret på träden; Byleist ock Hälblinde kunna beteckna den förtärande
flamman. Men detta är blott en sida i Lokes väsen; hans natur, såsom en
hela sinlighetens uppenbarelse, omfattar vida mera. Han är det onda öfver
hufvud, det förderfliga i naturen, och den onda lidelsens makt i den
sedliga verlden. Så har han ock bibehållit sig i folktron: han är den onde,
djäfvulen (jfr Petersen, sid. 310). Ehuru han visserligen i begynnelsen är
ett med Odin, framträder han dock, i följd af sin onda utveckling, tillika
såsom af en annan stam (jfr hans föräldrar och bröder).
Loke griper öfverallt in i åsarnes lif, förderfvande eller hjelpande. Märk
myterna: Tors tåg till Jättehem, Sifs hår, Iduns bortröfvande,
Brisingskedjans stöld, samt den största ogerningen, Balders död, m. fl.
_Lokes barn._ Med sin hustru _Sigyn_ (fn. _Sigyn_) hade Loke sonen _Nare_
eller _Narfve_ (fn. _Nari_, _Narfi_), och en broder till honom var _Vale_
(fn. _Vali_).
Med jätteqvinnan _Ångerbåda_ (fn. _Angrboða_) födde Loke tre barn: _Fänre_
eller _Fänresulf_, _Midgårdsorm_ och _Häl_. Att dessa tre syskon, som hade
en sådan moder och ännu mer en sådan fader samt uppföddes i Jättehem,
skulle vålla åsarne mycket men, det visste de af spådomar, och derför lät
Allfader gudarne taga och föra dem till sig.
_Angrboða_, den olycka bådande.
_Fänre_ eller _Fänresulf_ (fn. _Fenrir_ l. _Fenrisulfr_) uppfödde åsarne
hemma, och endast Ty hade nog djerfhet att gifva honom mat. Då de sågo,
huru mycket han växte, och visste, att han skulle bringa dem skada, då
beslöto de att binda honom. Tvänne gånger hade han också låtit sig fängslas
af dem, men båda gångerna sprängt banden. Då han tredje gången skulle visa
sin styrka på det osynliga bandet _Gleipne_ (fn. _Gleipnir_), lät han
endast med det vilkoret binda sig, att någon af åsarne lade sin högra hand
i hans gap till underpant derpå, att bandet vore gjordt utan svek. Ty
uppfylde vilkoret och ulfven lät sig bindas, men förmådde icke spränga
bandet, hvarför Ty miste sin hand. Då åsarne nu sågo, att ulfven var
bunden, fäste de bandet vid en klippa och satte ett svärd i hans mun,
hjaltet i underkäften och spetsen i öfverkäften. Så ligger vargen, bunden
och tjutande, till gudarnes skymning.
Fänresulfven är den af människorna _fjättrade elden_ på jorden. Han är
fruktansvärd, när han befrias ur sina band, och far som en glupande ulf
fram öfver människoboningarna. En gång, vid gudarnes skymning, skall han
tillintetgöra den himmelska elden, Odin.
_Midgårdsorm_ (fn. _Miðgårðsormr_) kastade Allfader i det djupa hafvet, som
omgifver alla länder. Der har ormen växt till en sådan storlek, att han
slingrar sig om alla länder och biter sig i stjerten. Tor kämpade med
honom, men förmådde icke dräpa honom.
Midgårdsormen betecknar således det vilda, upprörda hafvet.
_Häl_ (fn. _Hel_) kastade Allfader ned i underjorden. Der herskar hon i
Hälheim (§ 13) såsom den förskräckliga, likfärgade, obevekliga
_dödsgudinnan_ samt de _eviga straffens_ gudinna. Till henne komma alla,
som dö af sjukdom och ålderdom. Stor är hennes boning och står under en af
verldsträdets rötter. Framför den samma ligger den vaksamma hunden Garm vid
Gnupahålan och rusar mot de ankommande med blodigt bröst och fradgande gap.
Der sitter Häl, girig och obarmhertig, vid städse halföppen dörr för att
allt mottaga och intet återgifva. För de onda är der en särskild afdelning
nere i djupet.
Föreställningarna om Häls rike och lifvet efter döden äro dunkla. »Att
komma till Häl» kallas öfver hufvud att dö. Balder kommer, ehuru dödad
genom ett vapen, till Häl; likaså Sigurd Fafnesbane, som föll för lönmord.
Hos Fröja samlas de älskande, som varit trogna i döden, till Gefion komma
alla mör, till Tor trälarne, och till Rån de, som omkomma i böljorna;
således hvarken till Häl eller Valhall. Ehuru Häl fasthåller sitt rof,
kunna dock de döda komma såsom spöken till öfverjorden och inverka på de
lefvande (t. ex. Helge Hundingsbane), eller ock (såsom Helge Hjorvardsson),
återfödas. Sjelfva orten bortom grafven kallades också Häl, äfvensom
Hälheim. Deraf hafva vi slå ihjäl (gotl. _sla i hál_) och helvete (fn.
_helviti_, eg. Häls straff). Jfr Garm (fn. _Garmr_, hund) med grek.
Kerberos.
_Lokes straff._ Mycket ondt hade Loke ostraffad begått. Framför allt hade
han förorsakat Balders död, samt såsom Töck hindrat hans återkomst från
Häl, och gudarne hade icke vågat hämnas detta, ty Balder hade blifvit dödad
på ett heligt och fridlyst ställe. Så blef Loke städse mera öfvermodig. Med
triumferande hån uppträder han vid Öges gästabud mot gudarne och öfveröser
dem alla med skymford. Derefter gick han bort och gömde sig i forsen
_Frånanger_ (fn. _Fránangr_) under skepnaden af en lax. Der fångade åsarne
honom med ett nät, hvartill han sjelf gjort modellen. Nu var Loke fången
och fredlös. Hans son Vale förvandlade gudarne i en ulf, som sönderslet sin
broder Narfve, och med dennes tarmar fastbundo de Loke vid trenne stenar.
Derpå tog Skade en etterorm och fäste den samma öfver hans ansigte, så att
ettret skulle drypa honom i ansigtet. Hans hustru Sigyn står hos honom och
håller en skål under etterdropparne, och när skålen är full, går hon bort
och slår ut ettret. Under tiden dryper ettret från ormen ned på hans
ansigte, och då vrider han sig så våldsamt, att hela jorden skälfver. Det
kallas jordskalf. Der ligger Loke i länkar till gudarnes skymning.
I Völuspá och Snorra Edda följer Lokes straff omedelbart på Balders död,
men i Oegisdrekka förlägges det efter gästabudet hos Öge. Berättelsen om
Sigyn, som står hos sin man och håller en skål under etterdropparne,
framställer en rörande bild af den äktenskapliga troheten.
III.
Undergång och återfödelse.
§ 25. Undergång.
Allt skapadt förgås. Icke blott verlden, såsom hon i tid och rum utvecklat
sig, utan äfven gudarne sjelfva förgås, emedan också de äro skapade. De
förgås genom de krafter, hvilka före dem varit till och hvilka de
visserligen segerrikt bekämpat, men ej kunnat tillintetgöra. Striden
fortfar och under den samma uppstå ännu värre fiender: inom gudarnes egen
krets uppreser sig det onda såsom en sjelfständig makt och förenar sig med
de fiendtliga makterna. Denna motsats förmå åsarne icke öfvervinna, ty det
onda framträder såsom en sida hos dem sjelfva. De duka under för sin egen
svaghet: Frö gifver bort sitt svärd för Gärd, Ty mister sin hand, gudarnes
lättsinniga öfvermod gifver anledning till Balders dråp, o. s. v.
Visserligen äro Loke och hans afföda fjättrade, men det ondas makt
utvecklar sig mer och mer, de fängslade odjuren växa och frodas, tills de
slutligen spränga sina bojor och rusa fram till den sista stora striden.
_Ragnarök_ (fn. _Ragnarökr_). Tre år igenom skola bröder strida och
hvarandras bane varda, luften fyllas med odjur, och ingen den andre skona.
Derpå kommer den stora vintern (fn. _Fimbulvetr_), som består af tre
vintrar efter hvarandra utan sommar emellan. Då faller snö från alla
kanter, stark frost herskar och bistra vindar, och solens värme förtages.
Yggdrasil skälfver, det gamla trädet suckar. Loke och hans afföda varder
lös. Fänresulfven far fram med gapande mun, med öfverkäken i himmelen och
underkäken vid jorden, och än mera skulle han gapa, om rum vore dertill.
Midgårdsormen vältrar sig i jätteraseri och söker komma på land samt utspyr
så mycket etter, att det utbreder sig öfver luft och haf. Jätten Rym (fn.
_Hrym_) far fram öfver stormhäfda vågor med skeppet _Nagelfar_ (fn.
_Nagelfar_). Med honom följa alla rimtursarne. Bergen braka, himmelen
remnar, och Muspells söner med Surt i spetsen rida derifrån. När de rida
öfver Bäfrast, brister den samma. Muspells söner fara fram på den slätt,
som _Vigrid_ (fn. _Vigriðr_) heter och är hundra mil åt alla håll. Der
skall striden stå. Dit kommer Fänresulfven och Midgårdsormen. Dit ha också
Loke kommit och med honom hela Häls följe, äfvensom Rym med alla
rimtursarne. Medan detta sker, står Heimdall upp, blåser starkt i
Gjallarhornet och väcker gudarne. De hålla ting samman och Odin rådfrågar
Mime. Åsarne och alla enhärjarne härkläda sig och rycka fram på slätten.
Der kämpar Odin med ulfven och uppslukas af odjuret, men Vidar hämnas sin
fader och blifver ulfvens bane. Tor kämpar med Midgårdsormen och fäller
honom, men kan blott vackla fram nio steg, innan han sjelf faller ned,
qväfd af det etter ormen utblåst på honom. Frö strider tappert med Surt,
änskönt han saknar sitt svärd, men fälles af honom. Hunden Garm, som var
bunden vid Gnupahålan, är lös och kämpar med Ty. De blifva hvarandras bane.
Heimdall och Loke fälla hvarandra. Slutligen kastar Surt eld öfver jorden
och uppbränner hela verlden. Solen svartnar, jorden sjunker ned i hafvet,
och från himlen försvinna de klara stjernor. Allt är förbi.
_Ragnarökr_, gudarnes skymning, af _ragna_, gen. af _regin_ n. pl. (se sid.
20), och _rökr_, skymning, mörker, eller _Ragnarök_ n. pl., gudarnes
undergång, af _rök_, en saks utveckling från början till slut, upplösning.
_Naglfar_ af _nagl_ l. _nögl_, nagel, och _far_, skepp; kallades så, emedan
det var gjordt af döda människors naglar. _Vigriðr_, valplats, af _vig_,
strid, och _riða_ för _vriða_, vrida, knyta samman.
Hvilka makter uppträda mot hvarandra i den sista stora striden? De, som
hittills herskat öfver himmel och jord, och mot dem deras eviga fiender, de
krafter, som utvecklat sig, innan himmel och jord blefvo skapade, och de,
som utvecklat sig i jordens och hafvets sköt. Från Muspell komma Muspells
söner i skinande rustning, rimtursarne utgöra den andra skaran, och den
tredje skaran är Lokes barn. De, som förut stridde i lifvet, fälla nu
hvarandra i döden. Odin, från hvilken allt lif utgått, uppslukas af
Fänresulfven, den jordiska elden. Ulfven åter dödas af den oförgänglige
Vidar, naturkraften utanför människolifvet. Tor strider med Midgårdsormen:
moln och haf förstöra hvarandra ömsesidigt. Frö, som efter Balders död är
den klaraste och renaste makten, dödas af Surt, den himmelska eldverldens
väktare. Heimdall med den skimrande regnbågen och Loke, den jorden
genomströmmande elden, döda hvarandra (jfr Petersen, sid. 323).
§ 26. Återfödelsen.
Ur hafvet uppstiger en ny jord, härligt grön, forsarne falla, och örnen
flyger hän öfver bergen. Ej mindre skön än den slocknade solen, vandrar en
ny sin moders bana. Osådda skördar växa. Allt ondt är öfvervunnet. Balder
och Höd komma tillbaka och bo samman i Ropts segersalar. Höne får fritt
följa sitt val, och de båda brödernas (Balders och Höds) söner bebo det
vida Vindhem. Vidar och Vale, Odins och Balders hämnare, lefva ännu.
Hammaren Mjöllne finnes qvar, och Tors söner Mode och Magne föra den samma.
På Idavallen möta dessa åsar hvarandra och tala samman om förgångna tider.
De gyllene taflor, som gudarne egde i tidens morgon, återfinnas i gräset.
En ny guldålder vänder åter.
I _Hoddmimeshult_ (fn. _Hoddmímisholt_) hafva två människor, _Lif_ (fn.
_Líf_) och _Liftrase_ (fn. _Lifþrasir_), dolt sig undan Surts låga.
Morgondagg är deras spis, och från dem härstammar den nya, bättre
människoslägt, som skall bebo den nya jorden.
I _Gimle_ (fn. _Gimli_) är en sal, fagrare än solen och täckt med guld. Der
skola dygdiga skaror bo och idel lycka evigt njuta.
Vilkoren för en ny lifsutveckling äro gifna och
»Då kommer den mäktige
till verldsdomen,
den starke ofvan,
som allt styr.
Domar han fäller,
frid stiftar,
stadgar hvad evigt
stånda skall.»
_Hoddmimisholt_; _Hoddmimir_ af _hodd_, skatt, och _Mimir_, Mime, som
bevarar lifskraften såsom en skatt; _holt_, skog, t. _holz_. _Lif_ n. är
här att taga såsom femin., lifskraft. _Lifþrasir_, den lefnadsfriske, af
_þrasa_, strida, larma. _Gimli_, _gimil_, glans.
Den skapade verlden och hennes utvecklingskrafter (Odin, Tor, vanerne o. s.
v.) hafva förgåtts, men icke den skapande urkraften. Ljus och mörker
(Balder och Höd) skola fredligt herska tillsammans och ej mer, såsom i
begynnelsen eld och köld (§ 1), stå fiendtligt mot hvarandra. Höne har
vändt åter från vanerne, som försvunno med den gamla jorden; han kommer
visserligen utan Odin, men också utan Loke. Han har fritt val, d. v. s. han
väljer hvilken utveckling han vill, och i honom hafva vi att se åsamakten
förnyad och förädlad. Vidar och Vale äro den oförgängliga naturkraften, den
förre i den vilda naturen, den senare i jorden såsom människoboning.
Tordönsgudens mod och styrka äro ännu qvar i Mode och Magne.
Det nya människoslägtets stamfäder, Lif och Liftrase, äro af en långt
ädlare natur, de lefva af morgondagg.
De goda människorna lefva i Gimle, ty kroppen blir mull eller aska, men
alla dygdiga skola vara hos honom sjelf (allfader) på det ställe, som heter
Gimle (Snorra Edda). Dvergarne hafva sin _Sindre_ (fn. _Sindri_, af
_sindra_, gnistra) och jätten sin dryckessal, _Brime_ (fn. _Brimir_, af
_brim_, hafsbränning, eller _brimi_, flamma).
Det finnes också straff-orter för människorna. På _Nåstrand_ (fn.
_Náströnd_, likstranden, af _nár_, lik) står en stor sal, hvars dörrar
vända sig åt norr. Han är bygd af ormryggar, och alla ormhufvuden äro vända
in i huset och de utblåsa etter, så att giftströmmar löpa genom salen. Der
vada i de tunga strömmarne menedare, mördare och förförare. Dock är det
värst att vara i Hvärgälme, ty der suger Nidhugg de hädangångnas lik[8].
Så kommer den mäktige, den onämnbare (_Hundlyljóð_) guden till stordomen.
Han domar afsäger, stillar träta och insätter fredens heliga lagar, som
evigt skola vara. Var det denna guds namn, som Odin hviskade i örat på
Balder, då han lades på bålet?
Lönen är evig. Månne också straffet är det? När Balder och Höd omfamna
hvarandra, när mörkret går upp i ljus, då skall också det onda upplösa sig
i det goda. Då sänker sig Nidhugg med sina liktyngda vingar djupt ned i
afgrunden, medan det goda och sköna lefver. Det är stordomen (jfr Petersen,
sid. 329; Lüning, sid. 87).
AFSLUTNING.
Sådana voro våra hedniska förfäders föreställningar om verldens upphof,
utveckling, undergång och återfödelse. Likasom andra hedniska
religionsformer, var åsatron ursprungligen en naturreligion, i hvilken de
särskilda naturkrafterna uppfattas såsom gudaväsen. Men dessa
naturgudomligheter fattades tillika såsom väsen med mänskliga former och
egenskaper af den högsta och fullkomligaste art, och således är denna
religion tillika antropomorfistisk. Odin är solens gud, men tillika den
ordnande och styrande, den allsmäktige och allvise verldsherskaren; Tor är
åskans gud, men derjämte den kroppsliga styrkans och maktens gudom; Balder
är ljusets gud, men tillika renhetens, godhetens, rättrådighetens gudom;
Vanerne äro vattnets gudomligheter, men derjämte befordrare af fruktbarhet,
välstånd, kultur; Loke är ursprungligen eldens gudom, men blir det
personifierade onda, djäfvulen o. s. v.
Nordmannatron var genomträngd af medvetandet om sina gudars ändlighet och
ofullkomlighet: denna verlden skulle en gång upphöra och lemna rum för en
ny och skönare, i hvilken icke Odin, utan en mäktigare skulle herska, hvars
namn ingen vågade nämna. Genom denna upplyftande föreställning, äfvensom
genom sitt klarare medvetande af själens odödlighet utmärker sig åsatron
framför alla andra hedniska religionsformer, bland hvilka den grekiska
närmast fängslar vår uppmärksamhet. Grekerna, som lefde under en mildare
och skönare himmel samt i lyckligare lefnadsförhållanden, kände intet behof
att skapa sig en bättre verld, under det nordbon, hemfallen åt strider och
försakelser, kände sig otillfredsstäld i denna tillvarelse och derför
skapade sig en bättre och härligare. Lifvet efter döden uppfattades af
grekerna såsom ett uselt skugglif i Hades, under det nordbon förestälde sig
det samma såsom ett verkligt och personligt lif hos Odin i Valhall.
Grekiska mytologien utmärker sig framför den nordiska genom en mängd sköna
enskildheter och hänförande bilder, och hennes gudagestalter äro mera
bestämda och formfulländade; men hon saknar den storartade enhet och
sammanhållning, som vi finna hos den nordiska, hvilken utvecklar sig nästan
som ett drama, fullt af handling med den mest gripande katastrof.
»Från fäder är det kommet, till söner skall det gå,
Så långt som unga hjertan ännu i norden slå.»
Geijer.
INNEHÅLL.
Sid.
Inledning 1-4.
I. SKAPELSEN. VERLDEN.
A. _Skapelsen._
§ 1. Begynnelsen 5, 6.
§ 2. Yme. Rimtursar 6, 7.
§ 3. Gudarnes skapande 7, 8.
§ 4. Himmelens och jordens skapelse 8, 9.
§ 5. Himlakropparne. Tidens indelning. Vinden. Regnbågen 9-11.
§ 6. Fornjot och hans slägt 11-13.
§ 7. Guldåldern. Dvergars och människors skapelse 13-15.
B. _Verlden._
§ 8. Jättar 16, 17.
§ 9. Alfvar och Dvergar 17-19.
§ 10. Åsar 19-21.
§ 11. Vaner 21, 22.
§ 12. Nornor 22-24.
§ 13. De nio verldarna och språken 24, 25.
§ 14. Yggdrasil 25-27.
II. GUDALIFVET.
§ 15. Odin 28-32.
§ 16. Odins hustrur. Friggs tjenarinnor 33-36.
§ 17. Tor 36-50.
§ 18. Balder 50-54.
§ 19. Odins öfrige söner 54-58.
§ 20. Odin såsom krigets gud. Valhall 58-61.
§ 21. Odin såsom runors och skaldskaps uppfinnare. Odin och Saga 62, 63.
§ 22. Vaner 64-68.
§ 23. Hafvets personligheter 68-71.
§ 24. Loke och hans slägt 71-75.
III. UNDERGÅNG OCH ÅTERFÖDELSE.
§ 25. Undergång 76-78.
§ 26. Återfödelse 78-81.
Afslutning 81, 82.
NAMNREGISTER.
A.
Aldagautr, sid. 29.
Alfvar, 17 följ.
Alfheim, 18.
Allfader, 28, 29 m. fl.
Allsvinn, 9.
Andre (Annar), 10.
Andrimne, 60.
Asar, Asgård, se Åsar o. s. v.
Ask, 14.
Asynjor, se Åsynjor.
B.
Balder, 19, 21, 50.
Barre, 66.
Bergälme, 6, 8.
Bestla, se Bästla.
Bilskirne, 37.
Blodighof, 31.
Bodn, 63.
Brage, 19, 21, 55.
Breidablick, 50, 53.
Brime, 80.
Brisingamen, Brinsingasmycket, 59, 67.
Brune, 29.
Bur (Burr, Börr), 7.
Bure, 7.
Byleist, 72.
Bålögd, 29.
Bäfrast (Bifröst), 11.
Bästla, 7.
Böltorn, 7.
D.
Dag, 10.
Delling, se Dälling.
Diser, 24.
Dröpne, 30, 52, 54.
Durin, 19.
Dvalin, 19.
Dvergar, 18, 30, 38.
Dälling, 10.
Dökkálfar, 18.
E.
Eir, 20, 35.
Ejmörja, 12.
Eldrimne, 60.
Elivågor, 5, 6.
Elle, se Älle.
Embla, se Ämbla.
Enhärjar, 60.
F.
Farböte, 72.
Fenre, se Fänre.
Fimafäng, 69.
Fjörgyn, 33.
Fjölsvinnr, 29.
Folkvang, 67.
Fornjot, 11.
Forsäte, 20, 21, 54.
Frej, se Frö.
Freja, se Fröja.
Frigg, 20, 33.
Friggs tjenarinnor, 34.
Froste, 12.
Frånangers fors, 75.
Fräke, 30.
Frö, 18, 19, 22, 65, 66.
Fröja, 20, 22, 48, 67.
Fulla, 20, 34, 52.
Fylgjor, 24.
Fänre, Fänresulf, 73.
Fänsalar, 33.
G.