Dalskan lefvande _brågå_ (för _braga_) hastigt röra, vara i stark rörelse;
deraf äfven _bragð_, snabb rörelse, listigt påfund, konst, bragd (Säve).
_Iðunn_, den idoga, den verksamma, af _iðja_, arbeta, _ið_, arbete, id.
Från himlen stammar sångens gåfva, hvilken gläder, upplifvar och föryngrar
människans hjerta. Sångens gud är ock genom vältalighet och visdom utmärkt.
Vid gillen plägade en bragebägare drickas och dervid löfte afläggas om en
eller annan storbragd, som kunde blifva ämne för skaldernas sånger. -- Idun
betecknar den sig ständigt förnyande verksamheten; hon är den föryngrande
och uppehållande kraften i den af människor omhägnade naturen (utom Åsgård
verkar hon ej), ty flit och verksamhet styrker och upplifvar. Hon
försvinner två gånger, vid hösten (bortröfvad af Tjasse) och om natten
(nerfallen från Yggdrasil), men hon kommer båda gångerna tillbaka och
börjar åter sin välgörande verksamhet. Jfr Vidar.
_Heimdall_ (fn. _Heimdallr_) är _vaksamhetens_ och _försigtighetens_ gud.
Han kallas också »den hvite åsen», är stor och helig samt född till verlden
af nio systrar. Han är gudarnes väktare och bor på _Himmelsberg_ (fn.
_Himinbjörg_) vid Bäfrast eller regnbågen (se sid 11), der han sitter vid
himmelens ände att vakta bron för bergresarne. Han behöfver mindre sömn än
en fogel, ser lika långt natt och dag, samt hör gräset växa på marken och
ullen på fåren. Han har en häst, _Gulltopp_ (fn. _Gulltoppr_), samt en lur,
_Gjallarhorn_, hvars ljud höres i alla verldar.
_Heimdallr_, af _heimr_, verld, kan betyda: den, som kommer verlden att
»dallra» (Säve); Petersen härleder det af _dallr_, fem. _döll_, ungt skott,
telning, och betyder det då: uppsprungen ur, en yttring af verlden (jfr
_Mardöll_, sid. 67). _Gjallarhorn_, skallets horn, af _gjalla_ (_gella_)
skalla, dåna; jfr adj. _gäll_.
För att gudarne må kunna träda i beröring med människorna behöfves en
förbindelse mellan himmel och jord. Bilden deraf framställer regnbågen,
gudarnes strålande väg till jorden. Regnbågens gud är således en medlare
mellan gudar och människor. Likasom i regnet, bestråladt af solen,
himmelens välsignelse faller ned till jorden, så stiger Heimdall ned såsom
en välgörande gudom till människorna. Hela människoslägtet kallas Heimdalls
barn (Völuspá). Han är ståndens stiftare. Under namn af Rig vandrar han
omkring på jorden och blifver stamfader för de tre olika stånden, trälar,
bönder och jarlar (Rigsmál).
_Höd_ (fn. _Hödr_), äfven en af Odins söner, är det blinda
_stridsraseriets_ gud. Han är mycket stark, men blind, och blef derför
genom Lokes list narrad att döda Balder.
_Höðr_, kamp, strid; fht. _hadu_, forneng. _heaðu_.
Då namnet Höd betyder kamp, strid och ursprungligen (enligt Munch) blind
häftighet, så framgår deraf, att Balders dödande genom Höd ej blott
betecknar mörkrets seger öfver ljuset, utan äfven att lidelse och våld
tillintetgöra lifvets ljusa frid.
_Vidar_ (fn. _Viðarr_) är den starke, tyst verkande _naturkraftens_ gudom.
Han kallas »den tyste åsen», är näst Tor den starkaste och öfverlefver
gudarnes undergång. Hans moder är gygen Grid (jfr sid. 40). Hans boning
_Landvide_ (fn. _Landviði_) är beväxt med ris, högt gräs och tät skog. Han
har en järnsko, till hvilken det har samlats i alla tider. Denne sätter
han, då Fänresulf slukat Odin, i hans underkäft, under det han med handen
frånrifver öfverkäken.
_Viðarr_, af _viðr_, skog.
Vidar betecknar naturens oförgängliga kraft, framstäld såsom den ofantliga,
oförstörbara urskogen, hvarest människofjät aldrig gick och intet mänskligt
ljud höres. Der herskar tystnaden, och derför kallas Vidar med rätta den
tyste åsen. Han öfverlefver Ragnarök, ty naturkraften är oförgänglig; eljes
kunde ingen förnyelse, ingen utveckling ega rum. Jfr Nanna.
_Vale_ (fn. _Vali_) är en son af Odin och Rind (sid. 35). Han är den starke
krigaren, _valplatsens herre_, som på Höd hämnas Balders död och blifver
hans bane. Likasom Vidar öfverlefver äfven han verldens undergång.
_Vali_, valplatsens herre eller den som väljer dem, som skola falla, af
_valr_, val, urval; jfr _Valhall_, _Valfader_.
Likasom Balders död genom den blinde Höd betecknar mörkrets seger öfver
ljuset, vintermörkrets öfver sommarens ljus, så betecknar Vales hämd den
ljusare årstidens inbrott efter vintermörkret.
§ 20. Odin, såsom krigets gud, Valhall.
_Krigets upphof_ skildras sålunda i Völuspá. Valan minnes den striden först
i verlden, när å svärds udd _Gullveig_ (fn. _Gullveig_) lades och de henne
brände i den höges salar. De tre gånger brände den tre gånger födda, tidt
och ofta, och likväl hon ännu lefver. Då gingo å rådstolar makterna alla,
de höghelige gudar, och höllo rådslag, om åsarne skulle ogerningen straffa
eller alla gudar försoning mottaga. Brutet blef åsaborgens värn, och
stridspående vaner kunde öfver slätterna fara. Odin kastade sitt spjut
bland folket, och det var det första folkdråp i verlden. Härmed var tecken
till kriget gifvet. Såsom krigets gud kallas Odin _Ropt_ (fn. _Hroptr_).
_Gullveig_, guldström, gulddryck, af _gull_, guld, och _veig_, stark dryck.
_Hroptr_; se sid. 30.
Denna myts förklaring är enkel. Gullveig är en personifikation af guldet,
och hennes tredubbla dråp är guldets luttring i elden och dess
förarbetande. Då hon kom ut bland folket, åstadkom hon strid, ty hon
förtrollade alla. De kallade henne _Heid_ (fn. _Heiðr_), den klara,
glänsande; hennes makt på sinnet var stor, och i synnerhet väckte hon de
ondas lystnad (Völuspá, str. 25). Gudarne rådslågo, men Odin visste ju hvad
som måste ske; han kastade derför sitt spjut och gaf derigenom tecken till
striden. Vanerne, som likaledes anade, att strid skulle följa med deras
välgerningar, utbredde sig öfver landet. Oskuldens ålder och dess frid
upphörde genom vinningslystnad och girighet. Det är krigets källa. Likasom
åsarnes guldålder upphörde, då de tre mör kommo till dem (§ 5), och det var
slut med den stilla enformigheten, då de begynte verka och skapa; så gick
det nu med vanerne, och så var det nu ock slut med människornas guldålder,
då Gullveig yttrade sin makt öfver dem och de började att verka på sitt
vis, att skapa familjer, stater, handel och vandel o. s. v. (jfr Petersen,
sid. 178).
Guldtörsten var således en orsak till kriget; det säger oss myten, det
bekräftar hjeltelifvet. Men icke guldtörst allena, utan äfven äregirighet
och qvinnokärlek äro orsaker till kriget; det säger oss äfven hjeltelifvet,
och en annan myt bekräftar det. Denna myt är berättelsen om _Hild_ (fn.
_Hildr_), som finnes i åtskilliga sagor, hvilka alla äro mytiska, änskönt
de bära en historisk drägt.
_Hildr_ f., krig.
Myten är i korthet denna. Loke stjäl från Fröja halskedjan _Brising_ (sid.
67), och lemnar den åt Odin. För att återfå kedjan måste Fröja, i
öfverensstämmelse med Odins uppstälda vilkor, uppväcka ett krig mellan två
mäktiga konungar, som evigt skulle vara. Konung Högne hade en dotter, Hild,
som bortröfvades af konung Hedin. Högne förföljer Hedin och träffar honom
på Hå-ö (nu Hoy), der de kämpa till gudarnes skymning, i det att Hild
hvarje natt åter uppväcker de fallne.
_Valhall_ (fn. _Vallhöll_) heter den guldstrålande sal, hvilken höjer sig i
Gladsheim, den femte himmelsboningen. Dit komma efter döden alla, som falla
i strid, och der herskar Odin som _Valfader_ (fn. _Valföðr_). Med
spjutskaft är huset bjälkadt, med sköldar salen täckt, med brynjor bänkarne
strödda. Till kännetecken hänger en ulf vestan för dörren, och deröfver
sväfvar en örn. Af blixtrande svärd upplyses salen, och om hans storlek kan
man göra sig en föreställning, då man får höra, att der äro 540 dörrar och
att 800 hjeltar på en gång kunna gå ut genom hvarje dörr. Utanför Valhall
sträcker sig den strålande lunden _Glase_ (fn. _Glasir_); allt hans löf är
det röda guld. Borgen har sitt hägn, och _Valgrind_ heter den port, genom
hvilken man kommer in deri.
_Valhöllr_, af _valr_, val, urval, de utvalde hjeltarne, och _höll_, hall
(eg. rummet mellan husets båda pelarrader), sal, borg. _Valföðr_ kallas
Odin såsom herskare öfver de fallna hjeltarne; se sid. 30.
_Enhärjar_ (fn. _Einherjar_) kallas de hjeltar, som äro hos Odin i Valhall.
Härligt är deras lif. Hvarje morgon härkläda de sig, gå ut på gården och
kämpa, och den ene fäller den andre. Det är deras lek. När det lider åt
dagvardstid, stå de åter upp, rida hem till Valhall och sätta sig till
drycks. Deras mat är fläsket af galten _Särimne_ (fn. _Sæhrimnir_), som
hvarje dag kokas af kocken _Andrimne_ (fn. _Andhrimnir_) i kitteln
_Eldrimne_ (fn. _Eldhrimnir_) och om aftonen är åter hel. Deras dryck är
mjöd, som i outtömlig myckenhet flyter ur spenarne på geten _Heidrun_ (fn.
_Heiðrun_).
_Einheri_, pl. _-ar_, den utmärkte krigaren, af _ein_, en, och _herja_,
kriga, härja. _Sæhrimnir_, _Andhrimnir_, _Eldhrimnir_ af _hrimnir_, den som
åstadkommer _hrim_, rimfrost, den finaste öfvergången från flytande till
fast form, samt _sær_, sjö, vatten, _önd_, ande, luft, _eldr_, eld.
_Heiðrun_, den klara strömmen, af _heidr_, klar.
Enhärjarnes mat frambragtes af vatten, luft och eld. Grundämnet är (likasom
i Ambrosia) vattnet, som kokas vid elden, som näres af luften. Drycken, som
flyter ur Heidruns spenar, är den klara ström, som utrinner från himmelens
högsta trakter, den rena eterfloden (jfr Petersen, sid. 189).
_Valkyrior_ (fn. _Valkyrjur_) kallas de unga och sköna mör, Odins
tjenarinnor, hvilka han såsom krigets gud utsänder i stridens tummel att
leda dess gång och ledsaga de fallna hjeltarne till Valhall. Här uppvakta
de Odin och enhärjarne vid dryckeslaget, samt hafva vård om bordsbonaden,
dryckeskaren och dylikt.
Det gifves också, såsom af hjeltesångerna framgår, andra valkyrior halft
himmelska, halft jordiska, åt hvilka Odin förlänar en högre hjeltekraft, så
att de dels segrande deltaga i männens strider, dels såsom väsen af högre
art sväfva öfver slagfältet, afgöra striden och beskydda de utvalda
hjeltarne. Dessa kunna äfven förena sig med sina hjeltar i kärlek och
blifva då som andra qvinnor utan att dock helt och hållet förgäta sin
tidigare, högre lifsform.
_Valkyrja_, pl. _-ur_, den som utväljer de hjeltar, som skola falla, af
_valr_ (se ofvan) och _kjósa_, _kaus_ pl. _kurum_, kora, välja.
Valkyriorna, som Odin utsänder att ledsaga de fallna hjeltarne till
Valhall, äro ett poetiskt uttryck för den förbindelse, som eger rum mellan
krigets gud och hjeltarne. Det är sina tankar och sin vilje som Odin
utsänder i stridsvimlet såsom mäktiga och väpnade mör, likasom han utsänder
sina korpar öfver all verlden (jfr Petersen, sid. 193).
§ 21. Odin såsom runors och skaldskaps uppfinnare. Odin och Saga.
_Runor_ (fn. _Rúnar_) äro ett uttryck af vetandet om tingen och andens
herravälde öfver dem. Anden, som genomtränger och utforskar naturen, är
Odin, och då han har fattat tingen, trycker han sitt tecken på dem, och
dessa tecken äro runorna. Således är Odin runornas uppfinnare.
_Rún_ (pl. _-ar_) betyder hemlighet, hemlig lärdom, sång, tal, skrift (jfr
lat. _carmen_). Troslärorna sjelfva kallas ofta i de gamla dikterna _runor_
eller _stafvar_. Den första benämningen betecknar ursprungligen tal, den
andra skriftecken, hvilken senare betydelse runor också fick längre fram.
Ofta benämnes sjelfva trollsången eller trollformuläret _rúnar_ (Keyser).
_Skaldskap_ (fn. _Skáldskapr_) föreställes såsom en inspirerande dryck;
den, som njuter honom, är skald. Jätten _Suttung_ (fn. _Suttungr_)
förvarade i det inre af Nitberget denna kostbara dryck, som derför kallas
_Suttungs mjöd_, samt satte sin dotter _Gunnlöd_ (fn. _Gunnlöð_) att vakta
den samma. Odin stiger ned i berget efter att hafva besegrat alla hinder,
vinner omsider Gunnlöds kärlek och får tillåtelse att tömma drycken. Han
för så upp Suttungs mjöd till öfverjorden och gör människorna delaktiga
deraf. Sålunda uppstår och utbredes skaldskap.
_Gunnlöð_, som inbjuder till strid, af _gunnr_, strid, och _laða_, inbjuda;
utan strid vinner ingen seger i diktkonsten.
Af denna myt finnes en utförligare, men långt yngre framställning i
Snorra-Edda. Brage berättar, huru åsar och vaner i början krigade med
hvarandra, men sedermera ingingo förlikning och gemensamt bildade (genom
att spotta i ett kar) ett fredsmärke, som åsarne togo och gjorde till en
man, _Kvåse_ (fn. _Kvásir_). Denne man är så vis, att ingen spörjer honom
om något, som han icke kan förklara. Han for vida omkring för att undervisa
människorna. En gång kom han till ett gille hos dvergarne Fjalar och Galar.
Desse kallade honom till enskildt samtal, dräpte honom och läto hans blod
rinna i två kar och en kittel, som hette _Odröre_ (fn. _Oðrærir_); karen
hette _Son_ (fn. _Són_) och _Bodn_ (fn. _Boðn_). De blandade honung i
blodet, hvaraf uppkom ett så härligt mjöd, att hvar och en, som dricker
deraf, blir skald eller kunskapsman. Detta mjöd fick Suttung i bot för sin
fader och moder, hvilkas död Fjalar och Galar förorsakat.
_Oðrærir_ som rör sinnet, af _óðr_, sinne, förstånd, snille, inspiration,
poesi, och _hræra_, röra. _Són_, försoning. _Boðn_, anbud, offer.
Mytens förklaring är denna. Af åsars och vaners förenade kraft (spotten)
uppkommer Kvåse, d. v. s. frukten, hvarur saften pressas, som, blandad med
honung, gifver inspirationens andliga dryck. I Odröre ligger inspirationen,
sinnets upplyftande till det gudomliga, i Bodn sinnets hängifvande deråt, i
Son sinnets fulla genomträngande deraf (Petersen).
_Saga_ (fn. _Saga_) är _historiens_ gudinna. Hon är bland åsynjorna den
andra i ordningen och följer näst efter Frigg. Hennes boning heter
_Söckvabäck_ (fn. _Sökkvabekkr_), hvarest svala böljor brusa fram. Glada
dricka der Odin och Saga alla dagar ur gyllene kar.
_Saga_, den förtäljande; jfr _segja_, säga. _Sökkvabekkr_, den nedsänkande,
med sig bortspolande bäcken, af _sökkva_, sjunka, sänka, och _bekkr_, bäck.
Söckvabäck är tidens, historiens ström. Jfr grek. Klio, hvilken utvecklar
sig som en blomma i musernas krans. I norden står Saga ensam, endast
slutande sig till Odin, alla bedrifters stamfader (Petersen).
§ 22. Vaner.
När åsar och vaner ingingo förlikning, gåfvo de hvar andra gisslan (§ 11).
Vanerne gåfvo då åt åsarne Njord och hans barn Frö och Fröja, hvilka
sålunda blefvo upptagna bland åsarne.
_Njord_ eller _Njärd_ (fn. _Njörðr_) är det _farbara_ och _fiskrika
kusthafvets_ gudom, hvarifrån skeppsfart, handel och välstånd utgå. Han
åkallas på sjön och vid fiske, råder för vindens gång, samt stillar haf och
eld. Hans boning heter _Noatun_ (fn. _Nóatún_), och han är så rik, att han
kan gifva rikedom åt alla dem, som bedja honom derom.
Njords hustru är _Skade_ (_Skaði_), en dotter till jätten Tjasse, som
gudarne hade dödat. Skade erhöll Njord till man i förlikning för sin dödade
fader. De trifdes dock ej väl samman. Skade ville bo, der hennes fader
bott, på några fjäll i Trymheim; Njord åter vid hafvet. De förliktes så,
att de skiftevis skulle uppehålla sig nio dagar i Trymheim och nio på
Noatun; men Njord blefvo fjällen leda, ty illa tycktes honom ulfvars tjut
mot svanars sång, och Skade kunde ej sofva vid hafskusten för måsarnes
skri. Derefter drog Skade upp på fjällen och förblef boende i Trymheim. Der
går hon på skidor, jagar med båge och skjuter vildt. Hon kallas
skidgudinnan, samt är fjälljagtens och snöängdernas herskarinna.
Njords och Skades barn äro Frö och Fröja.
_Njörðr_ kommer troligen af _njörva_, förena, hopfästa (§ 12), och betyder
då den »bindande, förenande», emedan det farbara hafvet förenar länderna,
eller Njord är sambandet mellan åsar och vaner; jfr _Njörvasund_,
Gibraltars sund, eg. det trånga sundet. _Nóatún_ skeppens land, af _nór_,
skepp, och _tún_, inhägnad plats, gård. _Skaði_, den skadliga,
skadevållerskan (hon upphängde ormen, som dröp etter i ansigtet på den
fängslade Loke); jfr _skaði_, m. skada.
Njord, det jorden närmast omgifvande hafvets gudom, är gift med Skade, d.
v. s. den vilda bergfloden förenar sig med hafvet, men hennes ursprung,
hennes hem förblir på fjällen, i Trymheim, det larmande hemmet (se _Þrymr_,
_Þruma_, sid. 50). Efter Njord eller Njärd hafva vi ännu Närding-hundra
härad, Närlunda och Närtuna i Upland samt det forna Nærdha-vi, Njords
helgedom, i Linköpings stift (Säve).
Skades fader Tjasse dödades af åsarne, då han i örnhamn kom till Åsgård för
att återtaga Idun, som han med Lokes hjelp förut bortröfvat, men som Loke,
dertill tvungen, under hans frånvaro återfört till gudarne.
_Frö_ eller _Frej_ (fn. _Freyr_) är _årsväxtens_ och _fruktbarhetens_ gud.
Han är den härligaste bland åsarne, råder för regn och solsken samt jordens
gröda, och är god att åkalla för fruktbart år och fred. Han råder ock för
människors lycka med gods. Han herskar öfver Alfheim, som gudarne i tidens
begynnelse gåfvo honom i tandgåfva (§ 9), och der färdas han som kung
mellan de idoga alfvarne och frambringar växtlighet på jorden. Han rider på
galten _Gullborst_ (fn. _Gullinbusti_), hvars borst lysa i den mörka
natten, samt eger dessutom skeppet _Skidbladne_ (fn. _Skiðblaðnir_), som
alltid har förlig vind. Hans hustru är den sköna gygen _Gärd_ (fn.
_Gerðr_), och hans tjenare heter _Skirne_ (fn. _Skirnir_).
_Freyr_, got. _frauja_, fht. _fró_, herre, herskare. _Gullinbusti_ af
_gullin_, gyllen, och _bursti_ (_busti_), försedd med borst, af _burst_,
borst på djur. _Skiðblaðnir_ af _skið_, skida (att åka på), och _blað_,
blad, årblad; således: ett skepp, som far undan likasom en skidlöpare.
_Gerðr_, det omgärdade såningsfältet, af _gerða_, gärda; eller »den
omgärdande, beskyddande» eller »gårdsfrun» af _garði_, gård. _Skirnir_, den
som far med de luften renande solstrålarne, af _skira_, rena, skira.
Såsom årsväxtens och fruktbarhetens gud är Frö äfven en _solgud_, d. v. s.
herre öfver solstrålen, som är det svärd han svingar, en herskare öfver
ljuset, så vidt det är nödvändigt för sädens grodd i jorden. Också blir
galten en solgalt med skinande borst. Frö dyrkades i Sverge ännu allmännare
än Odin och Tor. Honom hembars offer af oxar och svin, i synnerhet om
julaftonen, då Frös galt inbars, på hvars hufvud kämpar och konungar lade
sin hand, då de nu gjorde löften om de bedrifter, som de under det följande
året ämnade utföra (jfr Bragebägaren). Många äro de ställen, som blifvit
uppkallade efter honom och der således hans tempel funnits; t. ex.
Fröslunda, Frösvi och Frövi, Frösåker, Frösö, Frösunda, Frötuna m. fl. Märk
sagan om Yngve Frö och Ynglingaätten!
_Frö och Gärd._ Frö hade en dag satt sig i Lidskälf och såg ut öfver alla
verldar. Då fick han se jätten Gymes dotter Gärd, hvars armar lyste så, att
himmel och jord gåfvo återsken deraf. Efter denna syn fick han ingen ro i
sitt sinne, förrän han vann Gärds kärlek. Han skickade sin tjenare Skirne
till henne att fria för sig, sedan han förut skänkt honom sitt eget svärd.
Gärd vill ej lyssna till Skirnes böner; förgäfves bjuder han henne gyllene
äpplen och ringen Dröpne (sid. 30 och 54). »Aldrig skola», sade hon, »Frö
och jag samman bygga och bo.» Omsider förmår likväl Skirne Gärd att lofva
Frö sin kärlek, och nio nätter derefter skulle de mötas i lunden Barre.
Gärd betecknar jorden med den nedlagda säden, Skirne luften, som kommer med
solsken. Vårluft och solstrålar söka genomtränga den af vinterkylan stela
jordskorpan och frambringa sädesbrodden, men jorden är motsträfvig som
ungmön, hvars hjerta ännu ej blifvit genomträngdt af aningen om ett högre
lif. Emellertid blefvo vårsolens strålar allt starkare, och omsider
öfverlemnar sig Gärd åt Frö; de omfamnas, när knopparne brista i lunden
Barre (fn. _Barri_ af _bar_, knopp, grodd).
_Fröja_ (fn. _Freyja_) är _kärlekens_ och _skönhetens_ gudinna samt näst
Frigg den yppersta af åsynjorna. Hon finner behag i älskogssång och är god
att åkalla i kärleksvärf. Hennes boning heter _Folkvang_ (fn. _Fólkvangr_),
hvilken har en stor och rymlig sal, _Sessrymne_ (fn. _Sessrymnir_). När hon
far till strid, tillfaller hälften af de fallne henne, hälften Odin, och
hos henne samlas de älskande, som varit hvarandra trogna i döden. Hon eger
halskedjan _Brising_ (fn. _Brísingamen_) och en falkhamn samt åker i en
vagn, som drages af två kattor.
Fröja gifte sig med en man, som hette _Od_ (fn. _Oðr_). Deras dotter _Noss_
(fn. _Hnoss_) är så fager, att allt hvad fagert och kosteligt är uppkallas
efter henne. Äfven säges _Gerseme_ (fn. _Gersemi_) vara deras dotter. Od
drog långt bort, och deröfver gråter Fröja tårar af guld samt drager under
olika namn omkring bland okända folk för att leta efter sin make.
_Freyja_, fem. af _Freyr_, betyder _fru_, gmsv. _fruva_, _fruga_; deraf
_husfröja_, husfru, sedermera förvandladt till hustru. _Fólkvangr_, folkens
vång, äng, mark. _Sessrymnir_, den sätesrymliga, af _sess_, säte, och
_rýma_, rymma, upptaga en viss rymd. _Brisingamen_, Brisingarnes (en
dvergslägts) kedja; eller kan Brising (enligt Säve) betyda »det
sammanvridna»; jfr gotl. _brisugur_, vresig, _bris_, bröstkörtel på kalf,
kalfbress; _men_, halskedja, halsband. _Óðr_; se _Oðrærir_, sid. 63.
_Hnoss_, klenod. _Gersemi_, kostbarhet, klenod.
_Vanadis_ (fn. _Vanadis_), vanernes gudinna, kallas Fröja såsom dotter af
vanen Njord. Hon har också flere andra namn, af hvilka _Mardöll_ (af _mar_,
haf), »den på hafvet dallrande, gungande», synes hänvisa på en märklig
öfverensstämmelse med grekernas Afrodite (Säve). Hon kallas ock »den
gråtfagra gudinnan», emedan de tårar, som hon fäller öfver förlusten af sin
make, äro det röda guld. Fröja delar med Odin de fallna hjeltarne, ty
hjeltens sinne har två hufvudlidelser, strid och qvinnokärlek, och de
älskande tillhöra henne. Salen Sessrymne är stor och har många säten, ty
kärleken är tillgänglig för alla. Brisingasmycket betecknar skönheten i
kärleksgudinnans väsen, och hennes man Od kärlekens berusande makt; hennes
saknad och tårar öfver den förlorade maken uttrycka kärlekens längtan och
gråt. Hennes kattor äro bilder af smeksamhet och hetsig kärlek. Till Fröja
kunna hänföras lika väl som till Frigg åsynjorna Snotra (behaget), Sjofn
och Lofn (jfr § 15).
§ 23. Hafvets personligheter.
Vanerne i allmänhet och Njord i synnerhet äro det milda, välgörande hafvets
gudomligheter (§ 11). Öfriga personligheter, i hvilka hafvet framträder,
äro Öge, Hyme och Mime, hvilka egentligen tillhöra jätteverlden.
_Öge_ (fn. _Oegir_) herskar öfver det _vilda_, upprörda, mera _aflägsna
hafvet_, der fiske och seglats ej väl kunna trifvas, den stora oceanen,
hvilken likväl ännu icke är helt och hållet otillgänglig för gudars och
människors verksamhet. Deraf kommer Öges dubbla natur: han är en jätte, men
har likväl fredligt samqväm med gudarne. I hans sal, som upplyses af
skinande guld, bärs den skummande drycken omkring af sig sjelf.
Öges hustru _Rån_ (fn. _Rán_) har ett nät, hvarmed hon söker fånga dem, som
färdas på sjön, och de, som omkomma deri, föreställas komma till henne.
Öges döttrar, böljorna, hafva bleka lockar och hvita slöjor, äro sällan
blida mot män, vagga i vinden och fara omkring i hafsbränningens skär, men
leka sällan i lugn.
_Oegir_, den förskräcklige, af _oegja_, förskräcka. _Rán_, rån, plundring,
rof.
Öge förblandas understundom med den i fornjotiska naturkulten förekommande
Lä (§ 6). Förhållandet mellan Öge och Njord är det samma som mellan
grekernas Okeanos, det yttre verldshafvet, och Pontus, medelhafvet, inom
jordens gränser (Petersen).