och Röskva på väg till Jättehem, och satte öfver det djupa hafvet. Omsider
kommo de till en stor skog och gingo framåt, tills det mörknade. Tjalfve,
som var en rask fotgängare, bar Tors matsäck. De sågo sig om efter
natthärberge och funno ett mycket stort hus med en dörr, lika bred som hela
huset. Här slogo de sig ned. Vid midnattstid uppstod ett stort jordskalf.
Tor stod upp och kallade på sina reskamrater. De kände sig för och funno en
sidobyggnad till höger, dit de begåfvo sig. Då det dagades, gick Tor ut och
fick se jätten _Skryme_ (fn. _Skrymir_) ligga och snarka i skogen. Han
begrep då, hvarifrån larmet kommit i skogen. Huset, som de legat i, var
Skrymes handske, och sidobyggnaden tummen derpå. Skryme frågar Tor, om han
ville hafva honom till reskamrat, och han svarar ja. På Skrymes förslag
slogo de tillsammans sitt munförråd, och jätten tog matpåsen på ryggen samt
gick framför dem med stora steg hela dagen. Om qvällen uppsökte han åt dem
ett nattläger under en stor ek. Han sade till Tor: »Nu vill jag lägga mig
att sofva, och kunnen J taga matsäcken och göra eder aftonmåltid». Strax
derpå föll han i sömn och snarkade hårdt. Tor tog matsäcken och ville lösa
upp honom, men kunde icke. Då blef han vred, grep hammaren och slog Skryme
i hufvudet. Denne vaknade och frågade, om ett löfblad fallit ned på hans
hufvud samt om de fått mat och vore färdiga att lägga sig. Tor svarade, att
de nu skulle lägga sig. Vid midnattstid hör Tor att Skryme snarkar så
hårdt, att det dånar i skogen. Han går då och slår Skryme midt i hjessan
med hammaren, så att denne trängde djupt in. Jätten vaknar och frågar, om
ett ållon fallit ned på hans hufvud. Tor gick hastigt tillbaka och sade,
att han nyss vaknat samt att det vore midnatt och således tid att än längre
sofva. Något före dagningen märker Tor, att Skryme sofver tungt. Han går
till jätten och slår honom på tinningen, så att hammaren sjunker ned ända
till skaftet. Skryme reste sig då opp, strök sig om kinden och sade: »Mån
det sitter några foglar i trädet öfver mig? Jag tyckte att något föll ned i
hufvudet på mig. Hvad, är du vaken, Tor? Det är nu tid att stiga upp,
fastän J icke hafven lång väg till Utgård. Jag har hört er hviska om, att
jag ej vore liten till växten, men J skolen få se större män, om J kommen
till Utgård. Ett råd vill jag gifva er, att J der ej tagen munnen för full,
ty ingalunda lär man der tåla slammer af slika småttingar; men i annat fall
vänden hellre om, ty det anser jag vara bäst för eder. Viljen J dock draga
vidare, så gån åt öster; min väg går åt norr till de fjäll, som J sen der.»
Skryme tager så matsäcken på ryggen och går från dem in i skogen. Huru vida
åsarne önskade träffa honom igen, det är ej kunnigt.
Tor drog vidare med sina reskamrater. Vid middagstiden sågo de en borg på
en slätt, och de måste böja nacken tillbaka för att se det öfversta af
honom. Så hög var han. De gå dit. Der var en grind, och hon var stängd. Tor
sökte förgäfves öppna grinden, hvarför de kröpo mellan spjälorna och kommo
så in. De sågo nu borgen framför sig, och då dörren var öppen, gingo de in
och fingo se många män, de fleste mycket stora, sittande på två bänkar.
Derefter gingo de fram till konungen, _Utgårda-Loke_ (fn. _Útgarða-Loki_),
och helsade honom. Denne var ej snar att se på dem, men sade omsider
småleende: »Sent är att spörja tidningar långväga ifrån, eller förhåller
det sig annorlunda än jag tänker, att denne pys är Åka-Tor? Men du tör vara
större än mig synes. I hvilka idrotter ären J, du och dina kamrater,
öfvade? Här bland oss får ingen vara, som icke utmärker sig i någon konst
eller färdighet.» Loke, som gick sist, svarade: »Den konsten kan jag att
förtära min mat fortare än någon annan.» Utgårda-Loke säger då: »Idrott är
det, om du förmår det, hvilket vi strax skola pröfva.» Han framkallar från
bänken en man, som hette Loge (fn. Logi), att han skulle täfla med Loke.
Ett tråg bars in fullt med kött, och Loke satte sig vid ena ändan, Loge vid
den andra. De åto bägge det fortaste de kunde och möttes midt i tråget.
Loke hade förtärt allt köttet af benen, men Loge benen också samt tråget
dessutom. Alla tyckte då, att Loke blifvit efter i leken. Sedan vände sig
Utgårda-Loke till Tjalfve och frågade, hvad den unge mannen kunde. Denne
svarade, att han kunde springa i kapp med hvem som helst. Utgårda-Loke
ropar då på en liten pilt vid namn Huge (fn. Hugi) och befaller honom att
springa i kapp med Tjalfve. De började första loppet, och kom Huge dervid
så långt förut, att han vid rännarbanans slut vände om mot den andre. Vid
andra loppet var Tjalfve ännu ett långt pilhåll från banans slut, när Huge
vände om der. Tredje gången kom Huge till målet, innan Tjalfve hunnit
midten af banan. Då sade alla, att den leken var afgjord. Sedan sporde
Utgårda-Loke Tor, hvilken idrott han ville visa dem, då det ginge så stora
rykten om hans storverk. Tor svarade, att han ville dricka i kapp med hvem
som helst. Utgårda-Loke befalde då sin munskänk att taga fram hornet, som
hans hirdmän plägade tömma. Tor såg på hornet och fann det ingalunda vara
stort, men tämligen långt. Han var mycket törstig och drack af alla
krafter, men då han tog hornet från munnen, tycktes honom drycken ej stort
lägre än förut. Då sade Utgårda-Loke: »Det är väl drucket, men icke öfver
höfvan mycket. Nog trodde jag att Åsa-Tor skulle dricka bättre, men nästa
gång skall du tömma det.» Tor drack för andra gången med än mindre
framgång, samt slutligen för tredje gången af alla lifvets krafter, hvarvid
det något sjönk i hornet. Sedan ville han ej dricka mer. Då sade
Utgårda-Loke: »Lätt är nu att säga, att din makt icke är så stor som vi
trodde. Vill du fresta andra lekar?» Tor svarar, att han nog ville fresta
andra lekar, men att det vore underligt, om man hemma hos åsarne skulle
finna det dåligt drucket, samt frågar, hvad för en lek de ville bjuda
honom. Utgårda-Loke sade då, att det vore en ringa sak för hans små svenner
att lyfta hans katt från marken, och att han ej skulle bjuda Tor slikt,
såvida han ej funnit honom vara mindre dugtig än han trott. Derpå sprang en
stor grå katt fram på golfvet. Tor grep då katten under magen och lyfte upp
honom, men katten sköt rygg, allt efter som Tor lyfte, och högre kunde han
ej få upp katten, än att denne lyfte ena foten från marken. »Det gick som
jag tänkte», sade Utgårda-Loke; »katten är stor, men Tor liten mot en af
oss.» »Så liten J än kallen mig», svarade Tor, »så låt hvem som helst komma
och brottas med mig, ty nu är jag vred.» Utgårda-Loke genmäler: »Här är
ingen man, som ej skulle anse det för en skam att brottas med dig; kalla
derför hit gumman, min fostermor Älle» (fn. Elli). Med brottningen gick det
nu så, att ju fastare Tor tog uti, desto fastare stod den gamla käringen.
Sedan brukade hon knep, och till sist sjönk Tor ned på ena knäet. Då gick
Utgårda-Loke fram och sade, att de nu skulle upphöra och att det icke vore
värdt för Tor att uppfordra flere till brottning. Han visade Tor och hans
kamrater till säte, och de blefvo natten öfver samt åtnjöto all gästfrihet.
Följande morgon, då Tor och hans reskamrater ville gå sin väg, följde
Utgårda-Loke dem ut ur borgen och sporde vid skilsmessan, hvad Tor tyckte
om sin färd. Tor yttrade sitt missnöje deröfver, att han af deras
sammanträffande haft mycken vanära. Då sade Utgårda-Loke: »Nu skall jag
säga dig sanningen, då du kommit ut ur borgen, dit du aldrig mer skall
komma, om jag får råda, och dit du aldrig skulle hafva kommit, om jag
vetat, huru stark du är och att du lätt kunnat bringa oss i olycka. Jag har
användt synvillor mot dig. Matpåsen hade jag knutit till med segt järn, så
att du ej kunde upplösa honom. Det första af de tre hammarslagen hade varit
nog till min bane, om det träffat mig i hufvudet; men der du såg vid min
borg ett berg med tre fyrkantiga dalar, den ena djupare än den andra, der
voro spåren af din hammare. Jag sköt berget för slagen, utan att du märkte
det. På samma sätt var det med lekarne. Loke var hungrig och åt dugtigt,
men Loge var elden, som förtärde både tråg och kött. Tjalfve sprang i kapp
med Huge, som var min tanke, och med hans snabbhet kunde han ej mäta sig.
Då du drack af hornet och tyckte att det gick långsamt, skedde ett stort
under. Hornets ena ände stod i hafvet, utan att du såg det; men när du
kommer till hafvet, kan du se, i huru hög grad det är minskadt och du
åstadkommit ebb deri. Att du kunde lyfta katten med ena foten från jorden
förfärade alla, ty det var Midgårdsormen. Brottningen med Älle var också
ett stort under, ty så stark har ingen varit eller skall blifva, att ej
ålder får bugt med honom. Nu skiljas vi åt, och bäst är det för båda
parterna, att J icke oftare besöker mig; ty en annan gång skulle jag också
värja min borg med samma eller andra konster.» Då Tor hörde detta, grep han
hammaren och svängde honom i luften; men då han skulle slå till, var
Utgårda-Loke försvunnen. Han vänder sig om till borgen att förstöra den
samma, men ser endast sköna och vida slätter, ingen borg. Han vänder då
åter om och drager å stad till Trudheim (Snorra Edda).
_Skrýmir_, storskrytare, skrymtare, af _skrum_, skryt. _Hugi_, _hugr_,
tanke, håg. _Elli_ f., ålderdom.
Denna myt är liksom de bägge myterna om Tors strider med Rungne och Geirröd
af yngre ursprung. Tilldragelsen med Tjalfve har troligen utgjort en egen
myt, hvilken här är bifogad endast derför, att Tjalfve var med i Utgård.
Den halta bocken betecknar åskvädrets afstannande genom att stöta på ett
föremål, och följden deraf är starkt skyfall med storm. Skryme kallas
Utgårda-Loke, ty jättarne skulle väl också hafva sin Loke. Det hån, som Tor
får lida af Skryme, den svaghet och vanmakt, åt hvilken han, oaktadt sin
åsakraft, synes vara hemfallen genom trolleri och synvillor,
öfverensstämmer föga med anden i de gamla myterna; dock förekommer en
häntydan derpå äfven i Eddadikterna, t. ex. på de fasta säckbanden och
vistelsen i handsken i Harbarðsljóð och Oegisdrekka (jfr Petersen, sid.
255).
_Tor och Hyme._ Ledsagad af Ty far Tor till hafsjätten _Hyme_ (fn. _Hymir_;
se § 23) för att hos honom hemta en bryggkittel i och för gästabudet hos
Öge (§ 23). I Hymes sal träffar Ty sin moder, en gyllene och brunhvit
qvinna, som gifver sonen en dryck. Hon råder sina gäster att gömma sig
under kittlarne i salen, ty hennes man vore understundom barsk mot
främlingar. Sent kom Hyme hem från fiske. »Hell dig, Hyme», sade qvinnan.
»Vår son, som vi länge väntat, har kommit till våra salar, och med honom
följer jättefienden och människovännen Veor.» »Se, hur de hafva gömt sig
der bakom pelaren!» Pelaren sprang i tu för jättens blick, bjälken brast
och alla kittlarne föllo ned. En var så hårdhamrad, att han förblef hel.
Gudarne kommo fram, och spejande såg den gamle jätten på sin fiende. Hans
hug bådade honom intet godt, men han lät dock slagta tre stutar och koka
dem på en gång. Tor åt ensam två. Måltiden syntes jätten något för stark
och han utbrast: »En annan afton få vi lefva af fiskmat.» Veor svarade, att
han skulle ro ut på viken, om jätten kunde skaffa honom bete. »Det skall du
lätt finna», sade Hyme, »om du har mod dertill, bland mina oxar». Tor grep
då en kolsvart oxe vid hornen och slet af hufvudet. De rodde ut. Hyme ville
stanna vid sitt vanliga fiskställe, men Tor befalde honom att ro längre ut.
Två hvalar drog Hyme upp på en gång, men Tor drog upp Midgårdsormens hufvud
till relingen och slog med sin hammare hufvudskallen på ulfvens broder (se
§ 24). Det dånade i klipporna och tjöt i hålorna, och hela den gamla jorden
for samman, men ormen sjönk tillbaka i hafvet. Ej var jätten glad, då de
rodde tillbaka. På jättens uppmaning drog Tor skeppet med åror och allt i
land och bar jättens hvalar till gården. Derpå uppfordras Tor att ännu
aflägga några styrkeprof, men omsider erhåller han kitteln och drager så
bort med honom. Då komma månghöfdade jättar ur hålor och klyftor för att
förfölja Tor, men denne svänger sin hammare och krossar dem alla, samt
kommer lyckligt med kitteln till de i Öges sal församlade gudarne (Sæm. E.:
Oegisdrekka).
Tor hemtar kitteln hos Hyme, d. v. s. han gör det af vintern fjättrade
hafvet åter öppet och fritt. För öfrigt uttrycker myten åskvädrets strid
med det vilda, upprörda hafvet.
_Tor och Trym._ Tor låg en gång och sof. När han vaknade, var hammaren
borta, detta vapen, som i synnerhet afvärjde de onda makternas anfall och
som jättarne derför ständigt sökte få i sitt våld. Vred vardt Ving-Tor, när
han vaknade och sin hammare saknade. Han sade till Loke: »Hör hvad ingen
vet på jorden eller i himmelen: Hammaren är från guden stulen.» De gingo
till den fagra Fröjas salar, och Tor sade till henne: »Låna mig din
fjäderhamn, att jag min hammare må finna.» Fröja svarade: »Honom ger jag
dig gerna, vore han ock af guld eller silfver.» Loke tog nu fjäderhamnen
och flög, tills han kom till jättarnes verld. Tursadrottnen _Trym_ (fn.
_Þrymr_) satt på en hög, snodde guldband åt sina hundar och hyfsade manen
på sina hästar. Han sporde Loke: »Hur är det med åsar, hur är det med
alfvar, efter du kommer till jätteverlden?» Loke svarade: »Illa är det med
åsar och alfvar. Har du gömt Lorrides hammare?» Trym genmälde: »Ja jag
håller Lorrides hammare gömd åtta mil under jorden, och ingen hemtar honom
upp, om han ej till mig för Fröja som brud.» Då flög Loke på fjäderhamnens
susande vingar till åsarnes gårdar. Han mötte Tor midt i Åsgård, och denne
sporde honom: »Har din möda lönat sig? Säg dina tidningar i luften; ofta
sviker minnet den sittande och lätt brukar den liggande lögn.» Loke
svarade, att Trym, tursadrottnen, hade hammaren och att ingen skulle få
honom åter, med mindre han förde till honom Fröja som brud. De gingo då att
träffa den fagra Fröja, och Loke sade till henne: »Bind dig, Fröja, i
brudelin; vi två skola åka till jättehem.» Vred vardt då Fröja och fnyste
af harm, så att åsaborgen skalf och Brisingskedjan brast i bitar. »Jag
månde bland qvinnor», sade hon, »den mest manlystna vara, om med dig jag
fore till jättehem.» Åsar och åsynjor drogo nu till tings och rådslogo om,
huru de skulle återfå hammaren. Då råder Heimdall: »Låt oss binda Tor i
brudelin, och må han bära den stora Brisingskedjan! Låt nycklar skramla
under bältet och qvinnokläder falla kring hans knän, ädelstenar smycka hans
bröst, och hufvudet höfviskt siras.» Tor svarade: »Mig månde åsar usling
kalla, om jag läte mig binda i brudelin.» Då sade Loke, Löfös son: »Tig du,
Tor, med det talet. Snart skola jättarne bebo Åsgård, om du ej hemtar
hammaren åter.» De bundo så Tor i brudelinet och i den stora Brisingskedjan
o. s. v. Då qvad Loke: »Tillåt mig, Tor, din tärna vara! Vi två skola åka
till jättarnes verld.» Hem drefvos bockarne strax och spändes i skacklor;
bergen brusto och jorden brann i lågor, Odins son åkte till jättarnes hem.
Då sade Trym, tursadrottnen: »Stån upp, jättar, och strön halm på bänkarne,
fören mig nu Fröja till brud, Njords dotter från Noatun! Guldhornade kor gå
på min gård, helsvarta oxar till jättens gamman; många skatter har jag,
många smycken, endast Fröja fattas mig ännu.» Strax om qvällen samlades
jättar och öl bars kring. Sifs man åt ensam en oxe, åtta laxar samt alla
läckerheter, som jättarnes hustrur skulle hafva, och drack så ur tre åmar
mjöd. Trym qvad: »Hvar såg man brudar bita hvassare, hvar såg man brudar
bita bredare eller en mö mera mjöd dricka?» Den sluga tärnan (Loke) satt
framför dem och tog till orda vid jättens tal: »Fröja åt intet på åtta
dagar, så längtade hon till jättehem.» Då lutade sig jätten under
brudelinet, lysten att kyssa; men sprang tillbaka längs den stora salen.
»Hvi äro Fröjas ögon så vilda? Det brinner ur hennes blick likt eld.» Den
sluga tärnan sade: »Fröja sof icke i åtta nätter så trängtade hon till
jättarnes verld.» In kom jättens arma syster för att bedja om brudgåfva,
sägande till den förmenta Fröja: »Lemna dina röda ringar från händerna, om
du vill vinna min vänskap och huldhet.» Då qvad Trym: »Bären hammaren in
att bruden viga, läggen Mjöllne i möns knä, vigen oss samman med Vårs
band!» Hjertat log i Lorrides bröst, då han, hård i hugen, kände sin
hammare. Trym dräpte han först, och krossade derpå hela jätteslägten. Den
gamla jättesystern, som bedt om brudgåfva, fick slag för klingande guld,
hugg af hammaren för ringars mängd. Så fick Odins son sin hammare åter
(Sæm. E.: Hamarsheimt l. Þrymskviða.)
_Þrymr_, den larmande, dånande, af _þruma_, larma, dåna.
Få eddadikter hafva så, som denna, genomträngt folket öfver hela norden.
När Tor hvilar, d. v. s. när sommaren med sitt åskväder är förbi, larmar
och rasar den lösta jättekraften i oväder och stormar; hon har röfvat Tors
hammare, d. v. s. hon tror sig kunna efterhärma Tor. Men Tor far och hemtar
sin hammare och bringar jättekraften till ro. Den i denna myt omtalade
hufvudprydnaden, brudelin, är ännu i bruk på Island.
§ 18. Balder.
_Balder_ (fn. _Baldr_) är son till Odin och Frigg. Han är så fager till
utseende, att det lyser af honom. Han är _ljusets_ gud, men han är icke
blott _naturens ljus_, utan ock _själens ljus_, renheten, oskulden,
godheten. Han är tillika den visaste och mildaste af åsarne, och hans domar
äro oryggliga. Han är hela naturens, gudars och människors älskling. Hans
boning är _Breidablick_ (fn. _Breiðablik_), och der kan intet orent vara.
Hans hustru heter _Nanna_ (fn. _Nanna_), och hon älskade så högt sin man,
att hennes hjerta brast, när han brändes å bål. Hon är _blomstergudinnan_,
som med sin blomstermatta täcker jorden. Nanna är dotter af _Nep_ (fn.
_Nepr_).
_Baldr_ är, enligt Säve, utan tvifvel befryndadt med got. _balþs_, djerf,
båld; möjligen finnes dock urbetydelsen i det litauiska _baltas_, hvit,
god. Enligt Petersen betyder _Baldr_ den starke, den som bryter fram med
kraft (om ljuset); jfr _bella_, _ball_, bryta fram med styrka, starkt
framvälla. _Breiðablik_, den vidt utbredda glansen, af _breiðr_, bred, vid,
och _blik_, blink, sken, glans. _Nanna_, den ständigt sysslande; jfr
_nenna_, got. _nanþjan_, syssla med, hänvända sinnet åt, nännas. _Nepr_ för
hneppr = _hnappr_, blomsterknopp.
_Balders död._ Om Balders lif förtäljes blott litet, men deremot mycket om
hans död. Så berättas, att Balder hade svåra drömmar, som bådade fara för
hans lif. Då tager Frigg ed af alla ting på jorden, af alla djur, plantor,
malmer, stenar, jord, eld och vatten, sjukdomar och gift, att de icke
skulle skada Balder; endast den obetydliga telningen Mistelten underlåter
hon att med ed binda. Åsarne förlusta sig nu med att kasta och skjuta på
Balder; ingenting skadar honom, och det synes dem alla vara en stor heder.
Loke kan ej lida det. Han hemtar mistelten, gifver honom åt den blinde Höd
(se sid. 57) samt öfvertalar denne att äfven bidraga till Balders ära. Höd
kastar, och Balder störtar död ned. Stum fasa griper alla gudar, och de
brista ut i häftig gråt. Odins son Härmod (se sid. 54) erbjuder sig att
rida ned i underjorden och gifva Häl lösepenning för Balder. Han stiger upp
på Odins häst och rider skyndsamt å stad.
Emellertid föra åsarne den döde Balder till hans skepp _Ringhorne_ (fn.
_Hringhorni_) för att der förbränna liket; men skeppet går ej af stället,
hvarför jättinnan Hyrrocken måste efterskickas. Hon fattar skeppet och
skjuter det ut med ens, så att eld står ut deraf och jorden skälfver.
Balders lik varder nu utburet på skeppet, der ett bål är tillredt. När hans
maka Nanna ser det, brister hennes hjerta af sorg, och hon blir lagd hos
sin man på bålet. Dit föras ock hans häst och ridtyg. Odin ditlägger äfven
sin ring, och Tor viger bålet med sin hammare, innan det antändes. Alla
åsar äro närvarande vid Balders likbrand, äfvensom ock många rimtursar och
bergresar.
Härmod, som ridit till Häl att erbjuda lösepenning för Balder, fick der se
sin broder sitta i högsätet hos de döde. Häl ville återgifva Balder, om
alla ting i verlden, lefvande och döda, utan undantag, begrete honom.
Balder ledsagade derpå Härmod ur salen och gaf honom ringen Dröpne att
öfverlemna åt Odin såsom minne; Nanna sände Frigg en matta (slöja) med
flere gåfvor, samt till Fulla en fingerring af guld. Derpå red Härmod åter
till Asgård.
Nu sände åsarne budskap ut öfver hela verlden, att alla måtte gråta Balder
ur Häls våld. Alla gjorde det: människor och djur, jord och stenar, träd
och all malm, såsom man ännu ser dessa ting gråta, när de komma ur frost i
värme. Men på hemvägen funno sändebuden en gyg vid namn Töck (fn. Þökk);
hon vägrade att gråta, och så måste Balder förblifva hos Häl. Jätteqvinnan
trodde man vara Loke.
Baldersmyten kan, likasom de andra, förklaras dels naturligen dels
andligen. I förra afseendet är Balder ljuset, denna verldens ljus, som är
det bästa af allt, hvitt och rent, och som af ingenting kan dödas utom af
sin negation mörkret, den blinde Höd. Loke afundas det, d. v. s. det rena
himmelska ljuset och eldens sken äro eviga fiender. Balder utför inga stora
bedrifter, han lyser blott och strålar och är allas välsignelse. Han är
herskare öfver den ljusa årstiden, och såsom sådan, såsom sommargud,
motsatt Ull (sid. 38), vinterns gud, hvarför han ock kallas Ulls frände.
Men likasom Balder är det himmelska ljuset, är han ock själens ljus. Han är
det ljus, hvars trenne strålbrytningar äro det sanna, goda och sköna. Han
är _sanningen_, ty han är den visaste af åsarne och hans domar äro
oryggliga; han är _godheten_, ty han är den mildaste af åsarne, oskuldsfull
och ren som ljusets strålar; han är _skönheten_, ty han är så fager, att
det lyser af honom, och ingenting är skönare än ljusets strålar. Balder dör
i naturen, när skogen afklädes, blommorna vissna och vinterstormarne rasa;
han dör i anden, när själen förmörkas och glömmer sitt himmelska ursprung.
Balder vänder åter i naturen, när vårvindarne susa och näktergalen slår
sina toner, och han återvänder i anden, när den fallna själen lyfter sig på
nytt och stiger såsom en strålande alf på ljusets vingar mot himmelen. Då
Balder är ljuset, så är hans boning Breidablik den vidt strålande glansen,
som upptager hela rummet mellan himmelen och jorden. Nanna är
blomstergudinnan, som alltid vänder sitt hulda anlete mot ljuset. Likasom
Idun vaktar sina äpplen, så sysslar Nanna träget med sina blommor på äng
och mark. Hennes hjerta brister af sorg, då Balder lägges på bålet; d. v.
s. då ljusets gud dör, förgås äfven blomsterverlden. Till Nannas sällskap
höra gudinnorna _Ilm_ (fn. _Ilmr_, doft) och _Njörun_ (fn. _Njörunn_, den
bindande, flätande). (Jfr Petersen, sid. 225 o. f.)
Den sköna Baldersmyten hänvisar, på samma gång han är en symbolisk
framställning af årstidernas omvexling, tillika på verldens undergång såsom
en följd af godhetens och rättvisans död i verlden. Men ehuru Balders död
sålunda är förebudet till verldens undergång, följer denna dock ej
omedelbart derpå. Jordens fruktbarhet och blomsterskrud skola icke strax
försvinna ur verlden; derför sänder Balder Dröpne, fruktbarhetens ring, och
Nanna sin blomstermatta tillbaka till öfverjorden. Naturens död under den
mörka årstiden och uppvaknande till nytt lif under den ljusa är det sig
oupphörligen förnyande förespelet till verldsaltets undergång och förnyelse
(jfr Lüning, sid. 66).
_Forsäte_ (fn. _Forseti_) är son till Balder och Nanna. Han är _rättvisans_
gud, och till honom komma alla, som hafva rättstvister, och från honom gå
alla förlikta. Hans boning _Glitne_ (fn. _Glitnir_) hvilar på guldpelare
och är täckt med silfver. Der är den bästa domstol bland gudar och
människor.
_Forseti_, försittare, rättens föreståndare, domare, af _for_ = _fyrir_
för, och _setja_, sätta. _Glitnir_, den glänsande, af _glita_, glänsa,
glittra.
Rättvisan skipades på tinget under bar himmel vid den ljusa årstiden och
endast medan solen var uppe i den blomstrande naturens sköte. Tingets
helighet och rättvisans renhet uttryckas med gudens på guldpelare hvilande
och med silfver täckta boning. Balders glans utbreder sig öfver sonen. Om
Syn se sid. 35.
§ 19. Odins öfrige söner.
_Härmod_ (fn. _Hermóðr_) är det _krigiska sinnets_, _modets_ gudom. Han är
Odins sändebud och erhåller af honom sköld och brynja, medlen att visa sitt
krigaresinne. Han användes till hvarje farlig budskickning, och red derför
till Häl för att befria Balder. Han kallas den snabbe och Odins sven.
_Hermóðr_, krigiskt sinne, mod, af _herr_, här, och _móðr_, mod.
Det tillhör ett fritt och sjelfmedvetet väsende att med mod och djerfhet gå
faran till mötes och i hennes betvingande finna sin tillfredsställelse.
Denna sida i Odins eller öfver hufvud i åsaverldens mångfald betecknas
genom Odins söner Härmod och Ty, modets och djerfhetens personligheter.
Deremot svara dessa gudomligheter ej mot något naturfenomen, ehuru Odin och
hans söner i allmänhet kunna uppfattas dels fysiskt dels andligt.
_Ty_ (fn. _Tyr_) är den _krigiska ärans_ gud och råder för seger. Han är
den djerfvaste och modigaste bland åsarne, god att anropa för tappra män
men ingen fredsstiftare bland människor. Ett prof på hans djerfhet är, att,
då åsarne lockade Fänresulf att låta binda sig, lade han sin hand såsom
pant i ulfvens gap. Då gudarne sedan icke ville lösa ulfven igen, bet denne
af hans hand, och derför är han enhänd.
_Týr_, _tir_, heder, t. _zier_, af _týja_, te, visa sig.
Då Tor for till Hyme (sid. 47) följde Ty med. På en så vådlig färd måste
Tor naturligtvis hafva djerfheten med sig. Tys moder är en skön jätteqvinna
(sid. 47), och således betecknar han det förädlade jättesinnet, som genom
Odin förbinder sig med åsa-ätten. Efter Ty är tredje dagen i veckan,
Tisdagen, uppkallad.
_Brage_ (fn. _Bragi_) är _skaldekonstens_ och _vältalighetens_ gud. Berömd
är han ock för sin visdom. Han kallas stundom för sitt långa skägg den
sidskäggige åsen. Hans hustru heter _Idun_ (fn. _Iðunn_) och hon är
_ungdomens_ och _föryngringens_ gudinna. Hon förvarar i en ask de äpplen,
af hvilka gudarne äta, när de åldras, och blifva de då åter alla unga. En
gång hade jätten Tjasse genom Lokes svek lyckats bortröfva Idun och hennes
äpplen, och derefter blefvo åsarne snart gråhåriga och gamla. Loke måste
då, hotad med plågor och död, lofva att återföra henne till Åsgård, hvilket
han ock gjorde. En annan gång sjönk Idun ned från Yggdrasil.