framgå med kraft, oemotståndligt; slutligen: frambryta ursinnigt, med
raseri, hvaraf adj. _óðr_, got. _vods_, rasande. _Alfaðir_, alltets skapare
och fader. _Yggr_, grubblaren, af _ugga_, tvifla, frukta. _Gautr_ af
_gjóta_, impf. _gaut_, gjuta; således blifver _gautr_ = den som göt, utgöt,
skapade. Andra låta _gautr_ betyda »den talande» af _gauta_, tala[5].
_Aldagautr_ af _öld_, hvars pluralis _aldir_ betyder både människor och
tider, och således är betydelsen af _aldagautr_, _aldafaðir_, människornas
och tidernas skapare och fader. _Svinnr_ (också _Sviðr_), klok, förståndig;
_Fjölsvinnr_ af pref. _fjöl_, mycket (ty. _viel_), _Gángleri_, vandraren,
af _ganga_, gå. _Vegtamr_, van vid vägen, af _vegr_, väg, och _tamr_, van,
tam. _Gagnráðr_, den gode rådgifvaren, af _gagn_, nytta, gagn, och _ráða_,
råda; eller den mycket rådige, kloke, af prefixet _gagn-_, genom,
mycket[6]. _Viðrir_, väderherskaren; jfr _viðra_, vädra. _Grani_, den
skäggige, af _grön_, gen. _granar_, läpp, skägg kring munnen. _Siðskeggr_,
som har långt skägg, af _siðr_, långt nedhängande, sid, och _skegg_, skägg.
_Brúni_, som har stora ögonbryn, af _brún_, ögonbryn. _Grimnir_, som har
hölje eller mask, af _grima_, mask. _Báleygr_, som har brinnande ögon, af
_bála_, bränna på bål, och adj. _eygr_, försedd med ögon, af _auga_, öga.
_Fimbultyr_, runogud; jfr anglosax. _fymble_, hemlig kunskap. _Hroptr_
betecknar Odin såsom krigets gud; jfr _hrópa_ (ursprungligen?) ropa, håna,
baktala. _Valföðr_ kallas Odin såsom herskare öfver de fallna hjeltarne, af
_valr_, val, urval (af de fallne), och _faðir_, i sammansättning vanligen
_föðr_, fader. _Herjaföðr_, hjeltefader, af _herr_, gen. _herjar_,
hjelteskara, här. _Sigrföðr_, af _sigr_, seger.
_Odins utseende och attribut._ Odin föreställes såsom en gammal, högväxt
man, enögd, med djupsinnigt, grubblande anlete och långt skägg samt en
bred, sid hatt; i strid eller vid ridt med guldhjelm och en blå mantel samt
spjutet _Gungne_ (fn. _Gungnir_) i handen. Han bär en guldring, _Dröpne_
(fn. _Draupnir_), på armen; två korpar, _Hugin_ (fn. _Huginn_) och _Munin_
(fn. _Muninn_), sitta på hans skuldror; två ulfvar, _Gäre_ (fn. _Geri_) och
_Fräke_ (fn. _Freki_), ligga vid hans fötter, och karlavagnen rullar öfver
hans hufvud. Han sitter på en hög stol och ser ut öfver all verlden, eller
far han fram i stormen på sin häst _Sleipne_ (fn. _Sleipnir_).
_Gungnir_; jfr sv. _gunga_. _Draupnir_, drypringen, af _driúpa_, drypa,
droppa. _Huginn_, tanken, af _hugi_, _hugr_, håg, tanke. _Muninn_, minnet,
af _muna_, erinra sig. _Geri_, den glupske, af _gerr_, glupsk. _Freki_, den
lystne, af _frekr_, lysten. _Sleipnir_, den glidande.
Spjutet Gungne, hvilket Odin fick af konsterfarne dvergar, Ivaldes söner,
träffar alltid och vänder af sig sjelft tillbaka i hans hand. Det är
symbolen af makt och herravälde. -- Ringen Dröpne är fruktbarhetens symbol.
Då dvergen Brock gaf ringen åt Odin, sade han, att hvar nionde natt skulle
åtta lika stora ringar drypa af honom. -- Odins korpar, som sitta på hans
skuldror, hviska honom i örat alla tidningar de höra och se. Han sänder dem
ut, när det dagas, att flyga kring hela verlden. -- Odins ulfvar få all
föda, som står på hans bord, ty sjelf lefver han af vin allena. -- Odins
häst Sleipne är den yppersta och hurtigaste häst, som på sina åtta ben går
lika bra i land, på vatten och i luft. Utom denna hade han äfven
stridshästen Blodighof.
_Odins vandringar._ Det, som uttryckes genom Odins korpar, häst o. s. v.,
uttryckes på ett annat sätt genom Odins vandringar. Rastlös genomvandrar
Odin verlden, han genomtränger naturen för att öfver allt väcka andligt
lif, för att pröfva människans sinne och för att utforska kunskap om
tingens väsen, ursprung och ände.
Såsom _Gagnråd_ (se sid. 29) uppsöker Odin jätten _Vaftrudne_ (fn.
_Vafþruðnir_) för att utforska dennes vishet och mäta sig med honom. De
förelägga hvarandra ömsesidigt frågor öfver verldens ursprung och ände, och
den, som icke kan besvara den andras frågor, skall hafva förverkat sitt
hufvud. Odin öfvervinner jätten, som på den sista frågan igenkänner honom
samt betages af vördnad och skräck. Nu är jättens undergång gifven, när han
vågat sig i strid med Odin (Sæm. E.: Vafþruðnismál); d. v. s. det
materiella går under, när det beröres af anden; det kan ej längre bestå i
sin grofva natur.
Såsom _Grimne_ (sid. 29) kommer Odin till sin ovärdige fosterson _Geirröd_
(fn. _Geirrödr_), och af denne satt mellan två eldar förkunnar han
åsaverldens härlighet, ömkar sig öfver sin fallne fosterson och förkunnar
honom döden, i det han gifver sig tillkänna (Sæm. E.: Grimnismál). Här
granskar och pröfvar Odin människosinnet.
Såsom _Vägtam_ stiger Odin ned i underverlden och väcker valan för att
utforska sin son Balders öde (Sæm. E.: Vegtamskvida).
Framför allt är det _Mime_, af hvilken Odin söker utforska tingens
förborgade väsen. För en dryck ur Mimes brunn, hafvets yttersta källa,
sätter han sitt ena öga i pant, och derför är han enögd; ur Mimes mun
mottager han hugrunor; vid de hotande förebuden till verldens undergång,
när Mimes söner begynna leka (verldshafvet reser sina stora böljor), då
talar Odin med Mimes hufvud, lyssnar till de brusande vågornas stämma för
att erfara, hvad de gömma i sitt sköte. Hvad som föregår i himmel och på
jord, det ligger klart för Odins flammande solöga, men det är icke nog för
honom; hafvet är alltings början och ursprung, och i dess urkälla, i de
förborgade djupen söker Odin med det andra ögat intränga; anden sänker sig
ned i erinringens djup (Lüning, sid. 52). Odins öga är solen; det pantsatta
ögat är den nedgångna, underjordiska, nattliga solen (Geijer).
_Odins högsäte._ Icke blott under sina vandringar utforskar Odin
verldsalltets alla höjder och djup, utan han har äfven sitt högsäte
_Lidskälf_ (fn. _Hliðskiálf_), från hvilket han hvarje morgon öfverskådar
verlden, utsänder sina korpar, samt hör och ser allt, som sker. Detta
högsäte är i _Valaskälf_ (fn. _Valaskiálf_), den första boning, som gudarne
bygde åt Odin och med silfver täckte. En annan Odins boning är _Gladsheim_
(se § 7); der är _Valhall_ (se § 20), hvarest Odin mottager de fallna
hjeltarne.
_Hliðskiálf_, till härledningen omtvistadt, synes betyda ett vakttorn, från
hvilket man fritt kan skåda omkring åt alla sidor, samt är icke att
förblanda med det vanliga högsätet (fn. _hásæti_) i dryckessalen.
Att Odins dyrkan fordom var allmän i vårt land, dertill kan man sluta af de
många ställen, som blifvit uppkallade efter honom. Dylika namn äro
Odensala, Odensvi, Odensåker, m. fl. Fjerde dagen i veckan, Onsdagen eller
Odensdagen, är äfven uppkallad efter honom.
§ 16. Odins hustrur. Friggs tjenarinnor.
Odin, himmelens och jordens herre, hvilken åt alla sidor genomträngt sin
skapelse, står i den innerligaste gemenskap med den samma, och derigenom
utvecklar sig hela fullheten af hans väsende; d. v. s. han förmäler sig med
sin skapelse, och ur denna förmälning framgå de andra gudarne. Närmast
förmäler sig Odin med jorden, hvilken framträder på trefaldigt sätt, såsom
Jord, Frigg och Rind.
_Jord_ (fn. _Jörðr_) är Odins första gemål och betecknar den ursprungliga,
ännu _icke odlade_ och bebodda _jorden_. Hon heter äfven _Fjörgyn_ och
_Lodyn_ (fn. _Hlódyn_) samt är moder till Tor, den äldste och starkaste af
Odins söner.
_Jörðr_, got. _airþa_, fht. _erda_, jord; jfr det ofta förekommande namnet
Herta, hvilket är en oriktig bildning, utgången från Taciti Nerthus
(Petersen, sid. 149). _Fjörgyn_; jfr got. _fairguni_, berg. _Hlóðyn_ af
_hlóð_, härd, eldstad.
_Frigg_ (fn. _Frigg_) är Odins andra och förnämsta hustru, den _odlade_ och
bebodda _jorden_. Från henne stamma de gudar, som hafva bygt och bebo
Åsgård. Hon är den yppersta bland gudinnor, åsars och åsynjors drottning.
Med Odin sitter hon i Lidskälf och ser ut öfver all verlden; hon känner
derför människans öden, men säger intet derom. Hon herskar öfver hela
naturen på jorden; men i synnerhet är hon äktenskapets gudinna, och till
henne bedja qvinnor i barnsnöd, äfvensom vid ofruktsamhet. Hennes boning
heter _Fänsalar_ (fn. _Fensalir_); der satt hon och begret sin sons, den
ljuse Balders, död.
_Frigg_ är en utvidgad form af _fri_, som motsvaras af fornsax. _frí_,
qvinna, och af fn. _frí_, älskare, af got. _frijón_, älska. _Frigg_ betyder
således eg. den älskade, makan, den fruktsamma[7]. _Fensalir_ (Völuspá,
str. 37); i Schleswig betyder _fen_, _fenn_ (eng. _fence_) inhägnadt land.
Allmogen i Sverge kallar stjernbilden Orion Friggs spinnrock, och detta
hänvisar på den spinnande, husliga husfrun. Frigg och Fröja förblandas
stundom, men behöfva det ej, ty den förra är åsadrottning, den senare
vanadis. Frigg är moderskärleken, Fröja älskog.
_Friggs tjenarinnor_, som äro yttringar af hennes väsen, hvilket vi i dem
närmare lära känna, äro följande. _Fulla_ (fn. _Fulla_), fullhetens,
_öfverflödets_ gudinna, är en mö med utslaget hår och guldband om hufvudet.
Hon kallas Friggs askmö, emedan hon gömmer de askar, i hvilka Frigg har
sina gåfvor förvarade, som hon genom sin tjenarinna sänder ut öfver jorden.
_Lin_ (fn. _Hlýn_), är _hjelpsamhetens_ gudinna, satt att vaka öfver de
män, som Frigg vill hjelpa och skydda. _Gnå_ (fn. _Gná_), tankens,
_förståndets_ gudinna, sändes af Frigg i ärenden till olika verldar. Hon
har en häst Hofvarpne (fn. Hofvarpnir), som far genom luft och haf.
_Snotra_ (fn. _Snótra_), _vishetens_ och _behagets_ gudinna, är förståndig
och har vackra later. _Vår_ (fn. _Vör_), _edgångens_, _sanningens_,
vaksamhetens gudinna, hör de eder och förslag, som män och qvinnor ingå med
hvarandra, samt hämnar edsbrott, hvilka aldrig blifva dolda för henne.
_Lofn_ (fn. _Lofn_), en _kärlekens_ gudinna, är god och mild att anropa
samt har lofvat Odin och Frigg att befordra föreningen mellan de älskande,
mot hvilkas förbindelse hinder ställa sig. _Sjöfn_ (fn. _Sjöfn_), är
_ungdomskärlekens_ åsynja, som sörjer för att människornas sinne vändes
till kärlek; hon hör närmast till Fröjas krets. _Syn_ (fn. _Syn_),
motbevisningens, _rättegångens_ gudinna, bevakar dörren till gudasalen och
tillsluter den samma för dem, som ej få komma in. Derjämte är hon på ting
satt till värn för åsarnes saker.
Till denna krets synas äfven följande åsynjor höra. _Gefion_ (fn.
_Gefjun_), är den jungfruliga gudinnan, den _första kärlekens_ åsynja,
hvilken de mör tjena, som dö ogifta. Ehuru berörande Friggs väsen,
framträder hon mera sjelfständig: hon deltager i gästabudet hos Öge (§ 23),
och på Lokes förebråelser mot henne svarar Odin, att hon känner lika väl
som han alla människors öden (Märk sagan om Gefion och Gylfe!). _Eir_ (fn.
_Eir_) är _läkedomens_ gudinna. _Mänglad_ (fn. _Menglöð_) är _jorden i_
hela hennes härliga _sommarprakt_; således en uppenbarelse af Frigg.
_Fulla_, fullhet, af _fullr_, full. _Hlýn_ af _hlýja_, värma, vederqvicka,
skydda. _Gna_ af _knega_(?), förmå. _Hofvarpnir_, hofkastaren, af _varpa_,
kasta. _Snótra_; jfr _snótr_, förståndig, klok. _Vör_ af adj. _varr_,
_vör_, _vart_, försigtig, var, varsam. _Lofn_ af _lofa_, lofva. _Sjöfn_;
jfr _sjafni_, sinne, kärlek, älskare. _Syn_, syn, förnekande, afslag,
vägran.
_Gefjun_; härledningen är dunkel; jfr _gefa_, gifva. _Eir_ uttrycker
skonsamhet, lindring, af _eira_, skona. _Menglöð_, glad och glimmande af
smycken, af _men_, smycke, halsband, och _glaðr_, _glöð_, _glatt_, glad.
_Rind_ (fn. _Rindr_) är Odins tredje hustru, den af vinterkölden _stelnade
jorden_. Länge motstår hon Odins kärlek, som förgäfves bjuder henne
sommarens smycken. Slutligen blir hon moder till Vale (§ 19), den starke
krigaren, som skall hämnas Balders död.
_Rindr_ härledes af _rindi_, ett stycke ouppodladt land.
Odins förhållande till Jord, Frigg och Rind är icke endast naturmyt. Odin
är icke blott naturens, utan äfven andens gud, som förmäler sig med det
jordiska sinnet: Jord är det obildade i människoanden, Frigg det ädla
sinnet, Rind det trotsiga sinnet.
Andra Odins hustrur äro _Grid_ (fn. _Griðr_), _Gunnlöd_ (fn. _Gunnlöð_) m.
fl.
Man jämföre hos grekerne Uranos och Gaja, Zevs och Demeter. Jord är Gaja,
Frigg Demeter; hvad svarar mot Rind? De lycklige, de behöfde henne ej; de
kände ej vår långa, stränga vinter (Petersen, sid. 148).
§ 17. Tor.
Odins väsen eller åsamakten öfver hufvud utvecklar sig vidare i Odins
söner; de äro utströmningar af hans allmänna väsen.
_Tor_ (fn. _Þórr_) är son af Odin och Jord, samt den äldste och mäktigaste
af Odins söner. Han är _åskans_ samt den kroppsliga _styrkans_ och
_maktens_ gudom. Han är den visserligen fruktansvärda, men
välsignelsebringande åskans gud, de luften rensande och jorden befruktande
regnskurarnas gud. Han är förfärligt stark och fruktansvärd i sin vrede,
men tillika i hög grad godmodig. Han är en oaflåtlig beskyddare af gudar
och människor, men en fiende till jättarne. Han ljungar icke för att
förstöra, utan för att välsigna jorden. Åkerbruket, i synnerhet jordens
förberedelse dertill, är framför allt föremål för hans omvårdnad.
Vare sig Tor visar sig som yngling eller gubbe, bär han ett rödt skägg.
Hans natur är eld. Styrkans bälte, _Megingjord_ (fn. _Megingjarðr_),
omgifver hans länder; hammaren _Mjöllne_ (fn. _Mjöllnir_) svingar han i sin
hand och har _järnhandskar_ att fatta honom med; han åker på en vagn med
två _bockar_, från hvilkas tänder och hofvar gnistor utflyga, och den
rodnande skyn gifver ett återsken af hans lågande blick. Det rike,
hvaröfver han herskar, heter _Trudheim_ (fn. _Þruðheimr_), och hans sal,
_Bilskirne_ (fn. _Bilskirnir_), har 540 golf (stockverk).
_Þórr_, smdr. af _þonr_ eller _þunr_, betyder eg. dån, dön, dunder; fht.
_donar_, forneng. _þunor_, _þunder_. _Megingjarðr_, kraftbälte, af _megin_,
kraft, och _gjarðr_, bälte, gjord. _Mjöllnir_, eg. mjölnaren, som likt
blixten krossar allt till mjöl. _Þrúdheimr_, styrkans, kraftens verld, af
_þrúðr_, stark; äfven _Þrúðvangar_ pl., af _vangr_, fält. _Bilskirnir_,
glimt-klarnande, såsom blixten glimtvis uppflammande, af _bil_, glimt,
ögonblick, och _skirr_, klar, _skirna_, klarna.
Tors kostbarheter äro tre: bältet Megingjord, som fördubblar hans styrka,
när han spänner det på sig; den skaftkorte hammaren Mjöllne, hvilken alltid
återvänder i Tors hand, när han blifvit kastad mot fienden; samt
järnhandskarne, hvilka han behöfver för att fatta hammarskaftet. Tors
bockar heta _Tanngnyst_ (fn. _Tanngnjóstr_) och _Tanngrisne_ (fn.
_Tanngrisnir_); dessa draga honom i hans vagn, och derför kallas han
_Åka-Tor_ (fn. _Öku-Þórr_). Han kallas äfven _Lorride_ (fn. _Hlórriði_),
_Ving-Tor_ (fn. _Ving-Þórr_) och såsom Åsgårds och Midgårds värn _Veor_
(fn. _Véorr_). Hans tjenare äro _Tjalfve_ (fn. _Þjálfi_) och dennes syster
_Röskva_ (jfr sid. 41).
Efter Tor äro flere ställen uppkallade, såsom Torshälla, Torstuna, Torsång,
Torsåker m. fl. Till hans minne eger vårt språk vidare Torsdagen, tordön
och ordet åska, som är sammandraget af ås-ikja, ås-åka, d. ä. åsens åka,
vagn eller åkning.
_Tanngnjostr_, tandgnistraren; _Tanngrisnir_, den som skär tänderna.
_Öku-Þórr_, den åkande Tor, af _aka_, åka. _Ving-Þórr_; jfr sv. _vinge_,
fn. _vængr_; ordet antyder åskvädrets flygt. _Hlórriði_, glöd- eller
strålkastaren, af _hlóa_, låge, och _riða_ för _vriða_, vrida, kasta,
slunga. _Véorr_, invigaren, beskärmaren, försvararen, af _véa_, utvidgadt
_vigja_, viga, helga, beskärma. _Þjálfi_, den uthållige, af _þjálfa_,
tvinga till arbete. _Röskva_, af _röskr_, rask, stark.
_Tors hustru_ heter _Sif_ (fn. _Sif_), den hårfagra gudinnan, som prålar
med gyllene lockars ymnighet, likasom fältet är smyckadt af gyllene ax. Hon
kan anses för _åkerbrukets_ gudinna, som endast trifves i fred och lugn.
_Sif_ betyder frändskap, vänskap, frid, och är beslägtadt med _säflig_; jfr
got. _sibis_, fredlig, _sibja_, fht. _sibba_, frändskap, forneng. _sib_,
fred, enighet.
Loke hade en gång arglistigt afskurit Sifs hår. Tor hotade då att krossa
alla ben i hans kropp, hvadan Loke måste lofva att ersätta skadan. Han for
till dvergarne, Ivaldes söner, och dessa förfärdigade åt Sif nytt hår af
guld, hvilket växte som annat hår. Sifs hår betecknar de gula sädesaxen;
det är ett verk af dvergarne, d. v. s. sädesaxen frambringas af de i jorden
dolda krafterna.
_Tors söner._ Tor har med en annan hustru _Järnsaxa_ (fn. _Járnsaxa_) två
söner, _Mode_ (fn. _Moði_) och _Magne_ (fn. _Magni_), hvilka öfverlefva
verldens undergång och i den nya skapelsen skola föra hammaren Mjöllne.
_Ull_ (fn. _Ullr_) är Sifs son och styfson till Tor. Han är den ypperste
bågskytt och skidlöpare, har ett fagert utseende och en krigares skick,
samt är god att åkalla i envig. Hans boning heter _Ydalar_ (fn. _Ýdalir_).
Han anses för _vinterns_ gudom, motsatt Balder såsom sommargud.
_Járnsaxa_ af _járn_, järn, och _saxa_, hugga, hacka i stycken. _Móði_, den
modige, af _moðr_, mod. _Magni_, den starke, af _magn_, kraft, styrka.
_Ullr_ är (enligt Säve) det samma som got. _vulþus_, (med bortfallet _v_
och _lþ_ assimileradt till _ll_), fht. _wuldar_ och forneng. _valdor_, ära,
härlighet; gudens namn betyder således: den ärofulle, härlige. _Ýdalir_,
idegrans dalar, af _ýr_, idegran, hvilket träslag helst nytjades till
bågar.
_Tors strider._ Tor är Åsgårds och Midgårds skyddande gudomlighet, och
derför utvecklar sig ock hans väsen i en mängd strider mot gudars och
människors fiender, jättarne.
_Tor och Rungne._ Jätten _Rungne_ (fn. _Hrungnir_) hvars hufvud, hjerta och
vapen voro af sten, hade utmanat Tor till envig. Såsom medkämpe stod vid
hans sida lerjätten Mockerkalfve, och Tor åtföljdes af sin tjenare Tjalfve.
Denne sprang till Rungne och gaf honom det rådet att lägga skölden under
fötterna, emedan Tor, såsom han sade, skulle anfalla honom nerifrån. Då
kastade Rungne skölden under fötterna och fattade sin stenklubba med bägge
händerna. Derpå förnam han blixt och dunder, och såg Tor träda fram i sin
åsakraft. Tjalfve gick mot Mockerkalfve, som föll med ringa ära. Tor
kastade sin hammare mot Rungne, hvilken åter kastade sin klubba mot Tor.
Hammaren och klubban möttes i luften, hvarvid klubban sprang sönder i små
bitar, af hvilka några foro så hårdt i hufvudet på Tor, att han föll till
jorden. Hammaren åter träffade Rungne midt i hufvudet, så att hufvudskålen
krossades. Jätten föll omkull, och hans ena fot kom att ligga öfver Tors
hals. Tjalfve gick dit för att hjelpa Tor, men kunde icke. Så snart åsarne
sporde, att Tor var fallen, kommo de äfven alla för att lyfta bort foten,
men kunde ej rubba honom från stället. Då kom Magne, Tors och jättinnan
Järnsaxas son, som blott var tre nätter gammal. Han lyfte bort foten som
ett intet, och sade: »Det är stor skada, fader, att jag kom så sent; denna
jätte, tänker jag, kunde jag hafva slagit ihjäl med min näfve». Tor reste
sig då upp och helsade vänligt sin son och sade, att han nog skulle blifva
en dugtig karl, »och vill jag», tillade han, »gifva dig hästen Guldmanke,
som Rungne egde». Odin sade då, att det icke var rätt, att han gaf denne
präktige häst åt en jättinnas son, och ej åt sin fader.
Hufvudtanken i denna myt är: ljungelden slår ner i fjället och splittrar
det.
_Hrúngnir_, förmodligen af _hrúga_, rynka, lägga veck på veck, är det
nakna, skrofliga fjället med sina tinnar. _Mökkrkálfi_ af _mökkr_, dimma,
tjocka, och _kálfr_, kalf; »kalf kallas ett mindre föremål i jämförelse med
ett större».
_Tor och Geirröd._ Loke hade en gång låtit fånga sig af jätten _Geirröd_
(fn. _Geirröðr_) samt, för att rädda sitt lif, måst lofva att skaffa Tor
till hans gård, utan att denne hade med sig sin hammare, sitt bälte och
sina järnhandskar. Loke förmådde äfven Tor att företaga denna färd, samt
gjorde honom sällskap, likasom ock Tjalfve. Under vägen tog Tor in hos en
gyg, som hette Grid. Hon hade en gång vunnit Odins kärlek och blifvit moder
till Vidar (§ 19); hon var derför vänligt sinnad mot åsarne. Grid gaf Tor
underrättelse om Geirröd, att det var en hundvis och farlig jätte, och hon
lånade honom sitt starkhetsbälte, sina järnhandskar och sin staf. När Tor
derpå vadade öfver en flod, under det att Loke och Tjalfve höllo sig fast
vid hans bälte, växte vattnet så högt, att det sköljde hans skuldror. Tor
såg upp mot åmynningen och fick se i en klyfta Geirröds dotter Gjålp, som
vållade att strömmen växte. Då tog han en stor sten och kastade efter henne
och sade: »I mynning skall man å dämma.» Med det samma kom han till land
och fick tag i en rönnbuske och steg sålunda upp ur ån. Deraf har
talesättet kommit, att »rönn är Tors räddning.» Sedan Tor och hans
ledsagare framkommit till Geirröd, fingo de härberge i ett gästhus, men det
fans blott en stol, och derpå satte sig Tor. Han märkte då, att stolen
under honom lyftes upp mot taket, och stack derför Grids staf upp mot
bjälkarne och tryckte sig sjelf ned. Stolen sjönk ned igen, och då hördes
ett starkt brak och stort jämmerskri. Under stolen hade suttit Geirröds
bägge döttrar Gjålp (fn. Gjálp) och Greip (fn. Greip), och på bägge hade
Tor brutit ryggen. Derpå lät Geirröd kalla Tor in i salen till lekar. Der
brunno stora eldar, och när Tor kommit midt framför Geirröd, kastade denne
en glödande järnkil på Tor; men Tor grep kilen med järnhandskarne och
slungade honom efter Geirröd, som sprungit bakom en järnpelare för att
skydda sig. Kilen gick genom pelaren och genom Geirröd samt genom väggen
och utanför långt ned i jorden.
_Geirröðr_ af _geir_, spjut, udd, spetsigt föremål, och _hröðr_, jätte.
_Gjálp_, brus, larm (böljornas). _Greip_, klyfta, grep.
_Tor och Skryme._ På en af sina färder öster ut tog Tor, i sällskap med
Loke, natthärberge hos en bonde. Till qvällsvard slagtade Tor sina bockar
och inbjöd äfven bonden med hustru och barn att deltaga i måltiden. Han
befalde, att benen skulle kastas på bockskinnen, som lågo bredvid
eldstaden. Bondens son hade ett lårben af den ena bocken och knäckte det
med sin knif för märgens skull. Nästa morgon vigde Tor bockskinnen med sin
hammare, och bockarne stodo då åter upp, men den ene var halt. Tor vardt
mycket vred, men lugnade sig, då han såg värdfolkets skräck, samt tog i
förlikning deras barn, sonen Tjalfve och dottern Röskva, hvilka sålunda
blefvo hans tjenare och ständige ledsagare.