Transcriber's note: Text enclosed by underscores is in italics (_italics_).
Page numbers enclosed by curly braces (example: {25}) have been
incorporated to facilitate the use of the Index.
Sidantal: {25}. Kursivskrift: _kursiv_.
* * * * *
ÖFVERSIGT
AF
NORDISKA MYTOLOGIEN
AF
Dr D. A. SUNDÉN,
LEKTOR I SVENSKA SPRÅKET OCH FILOSOFI.
TREDJE UPPLAGAN.
STOCKHOLM,
J. BECKMANS FÖRLAG
1884.
STOCKHOLM,
TRYCKT HOS K. L. BECKMAN,
1884.
_Förord._
_De mytologiska namnen hafva af fackmännen blifvit i vårt nuvarande språk
återgifna på skiljaktigt sätt. Så, för att anföra blott ett enda exempel,
skrifver E. Hildebrand i sin öfversättning af »N. M. Petersens
föreläsningar i Mytologi» HEMDAL, den bekanta signaturen Th. W. i »Nordisk
Familjebok» HEMDALL och P. A. Gödecke i sin öfversättning af den poetiska
Eddan HEIMDALL. Å andra sidan har man ock på mer än ett håll ogillat all
»transskribering» af de fornnordiska namnen samt till och med framhållit,
att denna »uppstått ur en blandning af falsk patriotism och malplacerad
lärdom». Men om ock onekligt är, att en dylik omskrifning i många fall
synes vara helt onödig, så vore det dock i andra olämpligt att bibehålla
den ursprungliga bokstafveringen, t. ex. »Óðinn» i st. för ODIN, »Þórr» i
st. för TOR o. s. v. Under sådana förhållanden har förf. ansett det vara
klokast att, jämte det han alltid vidfogar den ursprungliga formen inom
klammer, ansluta sig till Gödeckes skrifsätt uti ifrågavarande fall, enär
dennes öfversättning af den poetiska Eddan väl allmänt läses vid våra
läroverk. Dock har förf. bibehållit de vanliga formerna NORNA och NORNOR i
st. för »norn» och »norner» samt SAGA i st. för »Såga». Hvad det sistnämnda
ordet vidkommer, är det författarens öfvertygelse, att det aldrig skall
lyckas att åt det samma vinna burskap i språket i st. för SAGA, helst som
det är ganska tvifelaktigt, om formen »Såga» är den riktiga, enär
fornspråkets såväl A som Á återgifves i vårt nuvarande språk af särskilda
författare än med A och än med Å. Så finner man t. ex. fn. »Fólkvangr»
återgifvet med både FOLKVANG och FOLKVÅNG samt fn. »Rán» med både RÅN och
RAN o. s. v. Hvad åter beträffar »norn» och »norner», synes införandet af
dessa former ej vara mera maktpåliggande än nytjandet af t. ex. de
ursprungliga formerna »run» och »runar» i st. för de nu brukliga RUNA,
RUNOR._
_De arbeten i mytologi, hvilka förf. vid utarbetandet af föreliggande
»Öfversigt» företrädesvis begagnat sig af, äro:_
_Nordisk Mytologi, föreläsningar af N. M. Petersén, övfers. af E.
Hildebrand. Stockholm 1869. (Då N. M. Petersén citeras, hänvisas till denna
öfversättning.)_
_Omrids af den Nordiske Mythologi, till skolebrug, ved Chr. Dorph.
Kjøbenhavn 1862._
_Die Edda von Hermann Lüning. Zürich 1859._
_Om de Nordiska Gudanamnens betydelse, föreläsning af Carl Säve. Upsala
1869._
_Westerås i Oktober 1884._
_D. A. S._
Inledning.
Mytologi är en systematisk framställning af ett folks myter. Ordet _myt_
kommer af grek. [Greek: muthos], tal, ord, berättelse, sägen, och med myter
förstå vi de fornsägner, hvilka innehålla folkens äldsta religiösa
föreställningar. Den kunskap om det gudomliga och den ändliga verldens
förhållande dertill, hvilken är en yttring af föreställningsförmågan
(inbillningskraften, fantasien), men ännu icke af förståndets verksamhet,
utgör innehållet i ett folks myter; ty likasom hos människan i hennes
barndom föreställningsförmågan vaknar till lif och verksamhet, innan
förståndet utvecklas, likaså är hos ett folk i dess barndom uppfattningen
af mångahanda ting inskränkt till blotta föreställningar derom, enär det
samma ännu icke är så utveckladt i intellektuelt afseende, att det kan
komma till begreppsinsigt deri. Så t. ex. när tordönet dånar öfver
människans hufvud eller eko svarar på hennes rop i skogen, så kan icke
barnet eller ett folk, som är i sin barndom, med förståndet fatta dessa
företeelser, men inbillningskraften låter dem föreställa sig, att ett
lefvande väsende der är verksamt. Sålunda uppstår snart hos människorna den
tro, att dessa i naturen verkande, för dem främmande krafter äro mäktiga
väsenden, dels milda och välgörande dels fruktansvärda, och af såväl kärlek
som fruktan tillbedja och dyrka de dem såsom gudomligheter, personifiera
dem. Detta är den religiösa trons första utveckling, hvilken vi återfinna
hos hvarje folk. Det religiösa är således grundelementet i ett folks myter,
och att förklara en myt, är att angifva hans religiösa betydelse; men då
ande och natur stå i så nära samband med hvarandra, hafva myterna också en
fysisk betydelse, hvarjämte äfven historiska tilldragelser kunna hafva
medverkat vid deras bildande.
Bland de föreställningar, som återfinnas i alla folks religiösa
barndomstro, är föreställningen derom, att verlden småningom uppstått ur
ett eller annat grundämne, som från evighet varit till (Kosmogoni), samt
att gudarne också en gång blifvit till (Teogoni). I vår mytologi säges
grundämnet hafva varit is, och det ådagalägger, att vår mytologi med rätta
bär namnet »nordisk».
För att förstå ett folks mytologi bör man känna folkets eget lif, ty
gudarnes lif är en återspegling af naturens och folkens lif. Våra hedniska
förfäders lif var en beständig strid med naturen och människorna, och
derför voro ock deras gudar beständigt inbegripna i strid. Ja, kamp och
strid utgör sjelfva kärnan i våra förfäders religion, det väsentliga i
detta lifvet och det, som var att hoppas i det tillkommande. Derför går
också de flesta gudanamnens betydelse derpå ut, och gudarna äro till en
stor del stridsgudar i egentlig mening, och alla skulle de en gång deltaga
i den sista stora striden. Våra hedniska förfäder trodde likväl ej ensamt
på krig och örlig, på striden för dess egen skull, utan på en kamp för det
rätta, samt på ett lif och en vedergällning efter döden. Ett drag af ännu
djupare betydelse egde ock den forna nordmannatron, och det var
föreställningen derom, att denna verlden med allt, som deri är, en gång
skulle upphöra (Ragnaröksmyten) för att lemna rum för en ny och skönare
tillvaro, en tillvaro utan strid och möda, utan synd och sorg och död.
Denna djupsinniga och upplyftande föreställning höjer den gamla
nordmannatron öfver alla andra former af religiös tro, hvilka före
kristendomen framträdt[1].
Nordiska mytologien sönderfaller i tre hufvudafdelningar:
1) _skapelsen_, tingens blifvande och allt det, som hör till förberedelsen
för lifvet;
2) _lifvet_ sjelft, _gudalifvet_, d. v. s. naturens och människornas lif;
3) _undergången_ med dess nödvändiga ledsagerska _återfödelsen_.
Källor för nordiska mytologien äro: Sämunds Edda (fn. Sæmundar-Edda, den
äldre eller poetiska), Snorres Edda (fn. Snorra-Edda, den yngre eller
prosaiska) samt sagor och senare folktro.
I.
Skapelsen. Verlden.
A. Skapelsen.
§ 1. Begynnelsen.
Långt förr, än jorden var skapad, fans ett gapande svalg, _Ginnungagap_. På
dess norra och södra sida lågo tvänne verldar: _Nifelheim_ (forn-nord.
_Niflheimr_) i norr, dimmans och köldens verld, samt _Muspell_ (fn.
_Múspell_) i söder, eldens verld. Midt i Nifelheim var brunnen _Hvärgälme_
(fn. _Hvergelmir_), från hvilken utströmmade tolf floder, _Elivågor_ (fn.
_Élivágar_). Vid gränsen af Muspell, der allt flammar och brinner, sitter
_Surt_ (fn. _Surtr_) med ett brinnande svärd och vaktar.
_Ginnungagap_[2] af _gina_, gapa; jfr. adj. _ginn_, vid, stor, endast
brukligt i sammansättningar. _Niflheimr_ af _nifl_ (jfr t. _nebel_), dimma,
och _heimr_, verld, hem. _Múspell_, fht. _Múspilli_, är ett urgammalt ord
och kan, hvad beträffar slutet, hänföras till _spilla_, tillintetgöra, samt
är troligen en omskrifning på elden såsom ödeläggande. _Hvergelmir_,
»kittelbrusare», af _hverr_, kittel, och _gelmir_ af _galm_, larm, brus (ej
i st. för _gemlir_ af _gamall_, gammal). _Élivág_, pl. _-ar_, stormflod, af
_él_, stormby, orkan. _Surtr_, svart, svartbrun, svart af brand (jfr d.
_sort_); namnet har två former: _Surtr_ och _Surti_.
Jfr grekernas _Kaos_. Det bör anmärkas, att Surt är väktaren, som sitter
vid gränsen till Muspell, men icke sjelfva herskaren öfver denna verld. Han
är svart af branden, under det att Muspellssönerna sjelfva, som bo midt i
ljuset, äro skinande och blanka.
§ 2. Yme. Rimtursar.
Då de floder, som kallas Elivågor, voro så långt ifrån sin källa, att det
etter (frostämne), som fans i dem, stelnade, blef det is; och det ena
lagret hopade sig öfver det andra på norra sidan af Ginnungagap, hvarest
beständigt herskar storm och oväder. Deremot var södra sidan varm och ljus
genom de från Muspell utflygande gnistorna, och då dessa träffade isen,
smälte han och började drypa, och genom hans kraft, som hettan utsände,
vardt det lif i dropparne, så att derur uppstod en människogestalt (en mans
kropp) _Yme_ (fn. _Ymir_). Från denne, urjätten, härstammar den onda
jätteslägten _Rimtursar_ (fn. _Hrimþursar_); ty när Yme sof, föll han i
svettning och då växte under hans venstra arm man och qvinna och hans ena
fot födde med den andra en son. Rimtursarne kallade sin stamfader _Örgälme_
(fn. _Aurgelmir_). Hans son är _Trudgälme_ (fn. _Þrúðgelmir_) och dennes
son _Bergälme_ (fn. _Bergelmir_).
_Ymir_, den larmande, stönande, af _ymja_, gifva ett doft ljud ifrån sig,
larma. _Hrimþursar_, frostjättar, af _hrim_, rimfrost, och _þurs_ eller
_þuss_, jätte, troll. _Aurgelmir_ af _aurr_, gytja, lera, det fasta
grundämnet, samt _gelmir_ (se § 1). _Þrúðgelmir_ af _þrúðr_, stark, fast.
_Bergelmir_ för _Berg-gelmir_ af _berg_, klippa, berg.
»Han som hettan utsände» har i allmänhet blifvit uppfattad som Surt; men
lika litet som denne är herskare i Muspell, lika litet är han den, som
utsände hettan. I de anförda orden ligger en häntydning på det väsende, som
man ej ville eller kunde nämna. Denne onämnbara gud omtalas blott på detta
ställe i Snorres Edda, och han förekommer åter först efter verldens
undergång (Petersen, Nordisk Mytologi, sid. 53).
§ 3. Gudarnes skapande.
Då isen smälte, uppstod äfven kon _Ödhumla_ (fn. _Auðhumla_), från hvars
spenar utströmmade fyra mjölkfloder, som närde Yme. Sjelf närde hon sig
genom att slicka de rimfrostbelagda saltstenarne (salta isblocken). Första
dagen, som hon slickade stenarne, framkom om aftonen ur dem en mans hår,
nästa dag en mans hufvud, och tredje dagen var det en hel man. Denne hette
_Bure_ (fn. _Buri_), var fager till utseende, stor och stark. Han födde en
son, som hette _Bur_ (fn. _Burr_, _Börr_). Bur fick till hustru en qvinna
vid namn _Bästla_ (fn. _Bestla_), dotter till jätten _Böltorn_ (fn.
_Bölþorn_), och födde med henne tre söner, _Odin_ (fn. _Oðinn_), _Vile_
(fn. _Vili_) och _Vi_ (fn. _Vé_), hvilka voro de förste gudar.
_Auðhumla_ är af osäker betydelse, då namnet kan härledas så väl af adj.
_auðr_, öde, som af subst. _auðr_, rikedom, eller af prefixet _auð-_, lätt;
_humla_ af _hum_, skymning. _Buri_, den aflande, _Burr_, den aflade, fadern
och sonen, af _bera_, bära, föda. _Bestla_ måhända af _bestr_, bäst; _Burr_
förband sig med det bästa af den låga materien (?). _Bölþorn_ eller
_Bölþorr_ (_Bölþurs?_) af _böl_, elände; således: Olyckstörne eller
olycksjätte -- det dåliga. _Oðinn_; se § 12. _Vili_ är det nysvenska
_vilje_. _Vé_ (_Vi_) betyder ett heligt ställe, helgedom och den frid, som
hvilar deröfver; ordet återfinnes i många ortsnamn, t. ex. Frövi, Locknevi,
Odensvi m. fl.
Det högre lifvets frö ligger i saltstenarne; ur materien frambryter anden
och förbinder sig med henne för att i denna förbindelse blifva medveten af
sig sjelf; resultatet är sjelfmedvetandet såsom makt gent emot materien,
och detta är Odin, Vile och Vi, gudaslägtens begynnelse. Odin är anden, den
lefvande kraften i allt skapadt; hans bröder äro yttringar af denna kraft,
men alla tre äro ett. Denna makt skapar icke det ursprungliga, men
genomträngande och ordnande omgestaltar hon materien. I _Odin_, _Vile_ och
_Vi_ hafva vi _tanken_, _viljan_ och det _heliga band_, som måste förena
dem för att frambringa det goda.
§ 4. Himmelens och jordens skapelse.
Gudarne, Burs tre söner, dräpte Yme, kastade honom midt i Ginnungagap och
danade af honom himmel och jord: af hans blod hafvet och sjöarne, af hans
kött jorden, af hans ben bergen, af hans tänder stenarne, af hans
hufvudskål himmelen, under hvars fyra hörn de satte fyra dvergar, _Östre_
(fn. _Austri_), _Vestre_ (fn. _Vestri_), _Nordre_ (fn. _Norðri_) och
_Södre_ (fn. _Suðri_).
Jorden är kretsrund, och rundt omkring henne ligger det djupa hafvet. Längs
hafskusten gåfvo Burs söner jättarne land att bebygga, och der är således
_Jättehem_ (fn. _Jötunheimr_) eller _Utgård_ (fn. _Útgarðr_). Innanföre
bygde de omkring jorden en borg mot jättarnes anfall och använde dertill
Ymes ögonbryn. De kallade borgen _Midgård_ (fn. _Miðgarðr_), och denna var
för människorna bestämd till boning.
Då Burs söner dräpte Yme, rann det så mycket blod ur hans sår, att hela
rimtursaslägten drunknade deri, undantagandes Bergälme (se § 1) och hans
hustru. Denne for upp på sin ark jämte sin hustru och höll sig der, och
från honom härstammar den nya jätteslägten.
_Útgarðr_, den ytterst bebodda trakten af _út_, ut, ute, utom, och _garðr_,
hägnad, gård, boning. _Miðgarðr_, mellanboning, af _miðr_, mellerst. Genom
Ymes dråp uppkommer _Storfloden_, _t._ _Sinnfluth_; _sinn_ = fornnord.
_si_, städse, beständigt, mest brukligt såsom prefix; deraf förvrängt
_Syndaflod_.
Då Yme föreställer den råa massan, måste han dräpas, d. v. s. sönderslås,
på det att hvarje enskild del måtte få sin bestämda gestalt.
Ändamålsenligheten i den nordiska framställningen är ögonskenlig. Störst är
likheten mellan denna och en myt från Kokinkina, enligt hvilken verlden
skapades af jätten Bamios kropp: himmelen af hjernan, sol och måne af
ögonen, jorden af köttet, klippor och berg af benen, växter af håret
(Petersen, sid. 56).
§ 5. Himlakropparne. Tidens indelning. Vinden. Regnbågen.
_Himlakropparne_ uppstodo af de gnistor, som kastades ut från Muspell och
foro lösa omkring. Burs söner anvisade dem plats, satte dem på himmelen att
upplysa verlden samt ordnade deras gång. Derigenom ordnades natt och dag
och årsräkning. _Mundilföre_ (fn. _Mundilfoeri_) hette en man, hvilken hade
en son och en dotter, som voro så fagra, att han kallade sonen _Måne_ (fn.
_Máni_) och dottern _Sol_ (fn. _Sól_). Gudarne, som vredgades öfver detta
öfvermod, togo de båda syskonen och satte dem upp på himmelen. De läto Sol
köra de hästar, som draga solens vagn, hvilken gudarne skapat af Muspells
eldgnistor. Dessa hästar heta _Årvak_ (fn. _Árvakr_) och _Allsvinn_ (fn.
_Alsvinnr_ l. _Alsviðr_). Under deras bogar satte gudarne blåsbälgar för
att svalka dem, och mellan solen sjelf och jorden satte de en sköld
_Svalin_ (fn. _Svalinn_), enär hennes glans annars skulle sveda allt. Måne
styr månens gång och råder för ny och nedan, som de välgörande makterna
skapade till årsräkning åt människorna. Solens och månens snabba lopp
förorsakas af förföljande ulfvar (jättar i ulfhamn): _Skall_ (fn. _Sköll_),
som vill gripa solen, och _Hate_ (fn. _Hati_), som vill taga månen. Dessa
ulfvar äro födda utanför Midgård och af dem är den senare, som också kallas
_Månagarm_ (fn. _Mánagarmr_) och lefver af människors lik, den värste.
_Mundilfoeri_ härledes vanligen af _möndull_, axel, och _foera_, föra,
bringa, flytta; namnet betyder i så fall »den, som vrider himmelen kring
hans axel». _Árvakr_, tidigt vaken, vaksam, af _ár_, ss. adv. tidigt, och
_vaka_, vaka. _Alsvinnr_ eller _Alsviðr_, mycket snabb, hurtig; den urspr.
betydelsen af _svinnr_ är snar, n. _svind_, t. _geschwind_. _Svalinn_ af
_svalr_, sval. _Sköll_, den jagande, af _skella_, jaga. _Hati_, hataren, af
_hatr_, hat. _Mánagarmr_, månhunden, af _máni_, måne, och _garmr_, hund.
Att ulfvar förfölja sol och måne är en allmän folktro. Det svenska
»solvarg» betyder en bisol.
_Årstiderna_ äro två: vinter och sommar. Sommarens fader heter _Svåsud_
(fn. _Svásuðr_) och är så säll, att allt ljuft och mildt uppkallas efter
hans namn. Vinterns fader heter _Vindsval_ (fn. _Vindsvalr_) eller
_Vindlone_ (fn. _Vindloni_), son af _Våsad_ (fn. _Vásaðr_). Denna slägt är
barsk och kallhjertad, och så äfven vintern.
_Svásuðr_ af _sváss_, söt, liflig. _Vindsvalr_, vindkall; _Vindloni_,
vindbringare. _Vásaðr_, den som bringar tö, af _váss_, fuktighet.
_Natt_ (fn. _Nótt_) är af jätteslägt och mörk som hennes fader _Nörfve_
(fn. _Nörfi_). Hon var tre gånger gift: först med _Nagelfare_ (fn.
_Naglfari_), med hvilken hon hade sonen _Ud_ (fn. _Udr_), derefter med
_Andre_ (fn. _Annar_), med hvilken hon hade dottern _Jord_ (fn. _Jörð_),
och sist med _Dälling_ (fn. _Dellingr_), med hvilken hon hade sonen _Dag_
(fn. _Dagr_), som var ljus och fager efter sitt fäderne. Allfader satte
Natt och Dag upp på himmelen och gaf dem två hästar och två vagnar, att de
skulle hvart dygn köra omkring jorden. Natt åker förut med hästen _Rimfaxe_
(fn. _Hrimfaxi_), från hvars mule hvarje dag faller dagg öfver dalar. Dag
far med hästen _Skinfaxe_ (fn. _Skinfaxi_), hvars man upplyser luft och
jord.
_Nörfi_ eller _Narfi_; jfr t. _nare_, _narbe_, ärr. _Naglfari_, _Udr_ (=
_Auðr_, rikedom?), _Dellingr_ äro till sin härledning osäkra. _Hrimfaxi_,
som har rim-manke, och _Skinfaxi_, som har skinande manke, af _faxi_,
manke.
Att åsaläran ej kommit till oss ren och oblandad, utan bildad af flere
element, det visar en del af det här anförda: himlakropparne, som förut
voro gnistor från Muspell, hafva här föräldrar; jorden, som danades af Ymes
kropp, härstammar här från natten. Mycket häraf är dock helt enkelt
metaforer, i hvilka föremålens egenskaper framträda såsom personer. Då
ordet _Nörfve_, nattens fader, helt säkert motsvarar det t. _narbe_, ärr,
fördjupning, så blir den enklaste förklaringen denna: natten är djupets
dotter; från djupets klyftor uppstiger hon. Nörfve är det samma som
grekernas Erebos, den underjordiska natten, liksom Nyx den jordiska
(Petersen, sid. 60).
_Vinden_ kommer från en jätte, _Räsvälg_ (fn. _Hræsvelgr_), som i
örngestalt sitter vid himmelens norra ände och slår med sina ofantliga
vingar.
_Hræsvelgr_, likslukare, af _hræ_, lik, och _svelgia_, svälja.
_Regnbågen_ eller _Bäfrast_ (fn. _Bifröst_) är gudarnes strålande väg till
jorden.
_Bifröst_ af _bifa_, bäfva, och _röst_, rast, väg; således: den gungande
(bäfvande) bron, vägen.
§ 6. Fornjot och hans slägt.
_Fornjot_ (fn. _Fornjótr_) hade tre söner _Lä_ (fn. _Hlér_), _Loge_ (fn.
_Logi_) och _Kåre_ (fn. _Kari_), hvilka herskade öfver haf, eld och vind.
Lä hade sitt säte på _Läsö_ (fn. _Hlésey_). Från Loge, som också heter
Håloge, har Norges nordliga del sitt namn Hålogaland. Hans hustru är _Glöd_
(fn. _Glóð_), hans döttrar _Öjsa_ (fn. _Eysa_) och _Ejmörja_ (fn.
_Eimyrja_). Kåre hade en son _Froste_ (fn. _Frosti_), en sonson _Snö_ (fn.
_Sniór_) och en sonsons son _Torre_ (fn. _Þurri_), hvars dotter _Goe_ (fn.
_Goi_) blef bortröfvad af kung _Rolf_ (fn. _Hrolf_) i Hedemarken. Hennes
bröder Nor och Gor drogo ut att uppsöka systern och efter många ströftåg
möttes de åter i Nordfjärd i Sogn. Härifrån drog Nor till Hedemarken, der
han träffade Rolf. Nor äktade en syster till Rolf, och Rolf äktade Goe.
Detta var anledningen till Norges bebyggande.
_Fornjótr_ kan uppfattas antingen såsom _Forn-jótr_, den åldrige jätten
(jfr _jötunn_, jätte), eller såsom _For-njótr_, den först njutande, den
förste egaren (»Förnjut») af _njóta_, njuta. Den förstnämda uppfattningen
synes hafva företrädet. _Hlér_ är att jämföra med det kymriska ordet
_llyr_, haf. _Logi_, flamma, låge. _Kári_, kåre, vindpust. _Eysa_, glödande
aska. _Eimyrja_, askmörja. _Frosti_, af _frost_, kyla, frost. _Sniór_,
_Snær_ och _Sniár_, snö. _Þurri_ betyder hufvudstyrkan, största delen af
något, samt är namnet på den kallaste vintermånaden, som också kallas
_þorramánaðr_ (slutet af Januari och början af Februari). _Goi_ är namnet
på Februari--Mars (jfr _Göje_-månad).
I åsaläran äro icke blott flere element blandade, utan det har ock funnits
en ännu äldre lära af finskt eller keltiskt ursprung; det ådagalägger den
fornjotiska naturkulten. Denna står på det lägsta utvecklingsstadiet och
framträder i synnerhet på tre ställen: i Finland (taget i mycket vidsträckt
betydelse), på danska öarna och i Hålogaland. Minnet deraf har bevarat sig
förnämligast på öar och i aflägsna landskap. Åsaläran har utträngt dessa
föreställningar (i äldre Eddan nämnes icke Fornjot utom på ett ställe i
Hrafnagaldr, str. 17), men då och då uppdyka de åter hos skalderna.
Genom förvexling af det fornnordiska _Kári_, kåre, med qvinnonamnet Karin
(»Kari») har uppstått det hos sjöfolk vanliga utropet: »Blås, Kajsa» i
stället för »Blås, Kåre.»
§ 7. Guldåldern. Dvergars och människors skapelse.
Det första, som frambragtes af den ursprungliga hettan, var således Yme och
hans slägt, dernäst gudarne, hvilka ihjälslogo honom, danade himmel och
jord samt indelade tiden. Derpå bygde gudarne åt sig en borg midt i
verlden, som kallades _Åsgård_ (fn. _Ásgarðr_). De möttes på _Idavallen_
(fn. _Iðavöllr_) midt i Åsgård och timrade i höjden harg (altare) och hof
(tempel). De uppförde ett tempel med tolf säten och dessutom ett högsäte
för Allfader, och är detta hus den största och präktigaste boning; allt
både utan och innan likt guld. Det stället kalla människor _Gladsheim_ (fn.
_Glaðsheimr_). För gudinnorna uppreste de en annan byggnad, som var mycket
fager, och detta hus kalla människor _Vingolf_ (fn. _Vingólf_). Derpå
anlade de äsjor, gjorde sig tänger och allahanda redskap och smidde sig
kostbara ting. Allt deras husgeråd var af guld; de lekte guldtafvel och
voro glade. Denna tid kallas _guldåldern_ och varade, tills tre mäktiga mör
(Nornorna) kommo från jätteverlden.
Då begynte gudarne att skapa. De satte sig på sina säten och erinrade sig,
huruledes _dvergarne_ fått lif i mullen nere i jorden. Dvergarne hade
nämligen först bildats i Ymes kött och voro då maskar. Genom gudarnes
beslut fingo de nu mannavett och människogestalt, men bo dock i jorden och
stenar (se § 9).
Dernäst skapade gudarne _människorna_ ur träd. _Odin_ (fn. _Oðinn_), _Höne_
(fn. _Hoenir_) och _Lodur_ (fn. _Loðurr_) gingo längs med sjöstranden och
funno tvänne träd, _Ask_ (fn. _Askr_) och _Ämbla_ (fn. _Embla_), »utan
kraft och bestämmelse». De togo upp dem och skapade af dem människor. Odin
gaf ande, Höne sinne, Lodur vätska (blod) och god färg. Från dem härstammar
människoslägtet, åt hvilket Midgård gafs till boning.
_Ásgarðr_ af _áss_, pl. _æsir_, (se § 10) och _garðr_, boning, gård.
_Iðavöllr_, flitslätten, af _ið_, flit, och _völlr_, slätt, vall.
_Glaðsheimr_, glädjens eller glansens hem, af _glaðr_, glad, klar.
_Vingólf_, vännernas rum, af _vinr_, vän, och _gólf_, golf, rum. _Hoenir_,
är ett af de få ord, som man ej kunnat förklara. _Loðurr_ hänföres till det
t. _lodern_, låga. _Askr_, askträd; _Embla_ förklaras med alm, t. _ulme_;
äfven med honträdet af asken.
_Guldåldern_ är oskuldens, fridens och bekymmerslöshetens tid, likasom
barnaåldern och folkens frodetid. Denna tid är lycksalig, ty verksamheten
går endast ut på den inre utvecklingen; först med nornornas ankomst får
gudarnes verksamhet en riktning utåt. De skapa först dvergarne, d. v. s.
jordens krafter måste utveckla sig för att förbereda människans skapelse,
och sedan människorna, och dermed få de en hel verld af omsorg och
bekymmer. Då är det slut med guldåldern.
_Treenhet._ En i hedniska religionsläror icke sällan förekommande
föreställning om en trefaldig åtskilnad inom gudamakten återfinnes äfven i
våra hedniska förfäders religiösa åskådning. Tre väsenden meddela i
Gylfaginning (Snorres Edda) konung Gylfe gudalärans innehåll. De heta der
_Hár_ (hög), _Jafnhár_ (lika hög) och _Þriði_ (tredje). I bestämdare former
framträda de tre väsendena vid verldens skapelse såsom _Odin_, _Vile_ och
_Vi_ (se § 3), samt vid människans skapelse såsom _Odin_, _Höne_ och
_Lodur_. Det är tydligt att Odins bröder äro blotta emanationer ur Odins
väsende; de utgå från honom och föreställa blott andra sidor af den
gudomliga makten. Deraf följer också, att de härledda väsendena ej äro de
samma: Vile icke den samma som Höne, Vi icke den samma som Lodur. Om de
vore de samma, så funnes intet skäl att gifva dem olika namn; men detta var
naturligt, när man skulle gifva uttryck åt olika verksamhetsarter.
Höne förekommer några gånger i sällskap med Odin, ehuru han såsom gisslan
kom till vanerne (se § 11) och af dem gjordes till herskare. Vid människans
skapelse gifver han henne känsla och förstånd, under det han hos vanerne
framstår såsom enfaldig, den der utan Mimes råd intet vet att sköta. I
synnerhet förmår han intet utan Odin. Efter Ragnarök skall han återvända i
den pånyttfödda verlden. Lodur kallas äfven _Lopt_ (fn. _Loptr_, af _lopt_,
luft) och är då den samme som _Loke_ (se § 24). Lodur är Loke, medan han
ännu i tidens begynnelse var Odins fosterbroder. Lodur utbreder sig såsom
den stilla, milda, osynliga flamman genom människans ådror, Loke såsom den
förtärande elden i jordens inre. Båda äro uttryck för sinligheten: Lodur är
den sinliga kraft, som framkallar och utvecklar lifvet, Loke den våldsamma
sinligheten, som förderfvar och ödelägger det. När Höne icke är hos Odin,
så är han dum; när Loke öfvergaf Odin, så blef han ond (Petersen, sid.
69-70).
B. Verlden[3].
§ 8. Jättar.
Jätteverlden framträder i två slags väsenden: _Tursar_ eller _Tussar_ (fn.
_Þursar_) och _Jättar_ (fn. _Jötnar_); men föreställningarna om dem
sammanfalla till en stor del. Dock tillhöra tursarne närmast det kalla,
vilda hafvet, under det att jättarne snarast må hänföras till bergen
(bergresar o. s. v.).
Jättarne beteckna den _vilda_, otämda, oordnade _naturen_, som icke är
genomträngd af den andliga verksamheten: det vilda hafvet, de höga,
ofruktbara bergen. Deras kroppar föreställas såsom öfvermänskligt stora,
deras hufvuden äro hårda som sten, och de hafva stundom flere hufvud och
flere par armar. Deras qvinnor, _Gyger_ (fn. _Gygir_), äro för det mesta
hiskliga vidunder, men kunna också vara sköna som Gärd (se § 22). Såsom
mörkrets barn färdas de likbleka jättarne helst om natten; solljuset och i
synnerhet blixten förskräcker dem och förvandlar dem till sten. Deras
boningar äro det vilda, öde hafvet, de höga bergens klippor och hålor,
vattenfall, bergforsar, korteligen allt, hvarest elementen herska i otämd
vildhet. De ega stora rikedomar och mycken kolsvart boskap. Jättarne äro
kunnige, ty allt utgår från dem (naturen), men stränga och barska; dock
kunna de vara glada som barn och godmodiga, men uppretade äro de
fruktansvärda och vilda, likasom naturen sjelf, hvilken antingen befinner
sig i stillhet eller i uppror.
_Þurs_ eller _þuss_, pl. _-ar_, hänföres (af Grimm) till det gotiska
_þaursus_, torr, _þaursjan_, törsta, och betydelsen skulle således vara:
den törstige, dryckeslystne; jfr. sv. _tosse_ l. _tösse_, n. _tusse_.
_Jötunn_, pl. _jötnar_, hänföres till _eta_, äta, af roten _et_, med
brytning _jat_, och skulle således betyda: den glupske.
Då jättarne beteckna de råa, vilda naturkrafterna, som verka störande och
sätta sig emot allt, som gör himlen mild och jorden beboelig, så äro
gudarna ständigt inbegripna i strid med dem. Gudarne tämja dessa krafter
antingen genom att tillintetgöra dem (Tor och Rungne), eller förbinda sig
med dem (Odin och Gunnlöd, Njord och Skade, Frö och Gärd). Ehuru
jätteverlden närmast är den kroppsliga råa naturen, uteslutes dock icke
derigenom ett öfverflyttande på andeverlden. Jättarne kunna tillika
uppfattas såsom ett uttryck af det vilda och obändiga i människans bröst.
Jfr folktron om trollen!
§ 9. Alfvar och Dvergar.
Likasom jättarne äro ett uttryck af naturen i hennes storhet och vildhet,
så äro _Alfvar_ (fn. _Álfar_) och _Dvergar_ (fn. _Dvergar_) ett uttryck af
naturen från hennes milda sida. _Naturens_ frambringande, utvecklande och
närande _krafter_ framställas såsom _alfvar_, när de verka ofvan på jorden,
men såsom _dvergar_, när de verka nere i jorden.
_Álf_, pl. _-ar_, kommer troligen af _ala_, nära; jfr grek. [Greek: alphô].
_Dvergr_, pl. _-ar_, anglos. _dveorg_, t. _zwerg_, är till sin härledning
obekant.
_Alfvarne_ framställas såsom sköna, ljusa och luftiga väsenden. De äro små,
späda och fina; i synnerhet är _älfvan_ (alfqvinnan) outsägligt skön, och
hennes röst ljuder med en späd silfverklang. Alfvarne äro mot gudar och
människor vänliga och hulda, såsom _ljusets_ och _luftens_ utvecklande
_krafter_. Från solnedgången till hanegället dansa de i månskenet på ängar
och kullar, i gröna lundar och dalar; om morgonen ser man deras spår i
daggen. Från luften skjuta de med pilar, och deraf får man älfskott
(älfbläst). Man offrade åt alfvarne (fn. _álfablót_), likasom åt åsarne,
och åsar och alfvar nämnas ofta tillsammans i motsats mot jättarne.
_Alfheim_ (fn. _Álfaheimr_) ligger åsaverlden nära, och Frö, fruktbarhetens
gud, erhöll det i tidens begynnelse såsom tandgåfva[4].
_Dvergarne_ stå visserligen åsarne fjärmare, men arbeta dock i deras
tjenst, samt hamra och smida konstiga ting till gudars och människors gagn.
De äro små och klumpiga, bo i jordens inre, i klyftor och stenar, och kunna
icke fördraga ljuset, hvarför de hafva en hjelm att skyla sig med, när de
någon gång komma fram deri. Till dvergarnes område hör _allt, som i jordens
inre_ hemlighetsfullt _verkar_ till människornas bästa: ur jordens sköt
skjuter eken fram, ur jordens sköt bryter guldådran fram; under jorden
bildas de af dvergar, och när de utbreda sig i ljusets glans, blifva de en
välsignelse för människan.
Åtskiljandet af _ljusalfvar_ (fn. _ljósálfar_) och _mörkalfvar_
(svartalfvar; fn. _ðökkálfar_, af _dökkr_, mörk) synes vara af senare
ursprung. Mörkalfvarne förekomma i den äldre Eddan endast i Hrafnagaldr
(str. 25) i förbindelse med dvergarne, som bo likasom desse nere i jorden.
Nästan inga särskilda alfvar nämnas (ingen individualisering eger rum),
emedan de sysselsätta sig med sjelfva naturtingens utveckling, och deras
verksamhet blott är en underordnad riktning af åsarnes. Såsom alfvar nämnas
blott _Völund_ (fn. _Völund_) och hans bröder. Dvergarne deremot uppträda
såsom individer, då de vid vissa tillfällen förfärdiga allahanda redskap åt
gudarne. Af dem funnos tre afdelningar, hvardera med sin höfding:
_Modsogne_ (fn. _Motsognir_, saft- eller kraftsugaren) _Durin_ (fn.
_Durinn_ af dur, slummer) och _Dvalin_ (fn. _Dvalinn_ af _dvali_, dvala,
sömn).
_Vättar_ (fn. _Vættir_) är ett gemensamt namn för flere liknande väsenden,
som förekomma i sånger och sagor, samt i folktron under olika namn. De
omtalas i synnerhet såsom beskyddare af enskilda ställen. Slutligen har man
_hafsmän_ och _näckar_ (flodgubbar). Märk folktron om dvergar, troll,
nissar, tomtar och lyktgubbar!
_Vættr_, pl. _-ar_, ting, oting; t. _vicht_, hvaraf _nicht_.
§ 10. Åsar.
_Åsar_ (fn. _æsir_, af sg. _áss_) kallas verldens _skapare_ eller _ordnare_
och _upprätthållare_. De äro _tankens_ och _lifvets andar_, som
genomströmma hela naturen och söka böja henne under den andliga viljan.
Dagligen samlas de för att rådslå om verldens öde. Dem tillägges mänsklig
gestalt och mänskligt uppträdande, men allt i högre och ädlare mått; de
höra och se skarpare samt färdas med oändlig snabbhet. Odin tillägges
allmakt; alla kallas blida, hulda, välgörande, visa, höga, heliga.
Åsagudarne uppräknas i Snorres edda i följande ordning: _Odin_ (fn.
_Óðinn_), _Tor_ (fn. _Þorr_), _Balder_ (fn. _Balður_), _Njord_ eller
_Njärd_ (fn. _Njörðr_; egentligen en af vanerne), _Frö_ eller _Frej_ (fn.
_Freyr_; också en af vanerne), _Ty_ (fn. _Tyr_), _Brage_ (fn. _Bragi_),
_Heimdall_ (fn. _Heimdallr_), _Höd_ (fn. _Höðr_), _Vidar_ (fn. _Viðarr_),
_Vale_ (fn. _Vali_), _Ull_ (fn. _Ullr_), _Forsäte_ (fn. _Forseti_), _Loke_
(fn. _Loki_, uttalas Låke).
_Asynjor_ (fn. _Ásynjur_) eller gudinnor äro: _Frigg_ (fn. _Frigg_), _Saga_
(fn. _Saga_), _Eir_ (fn. _Eir_), _Gefion_ (fn. _Gefjun_), _Fulla_ (fn.
_Fulla_), _Fröja_ (fn. _Freyja_; en vana), _Sjöfn_ (fn. _Sjöfn_), _Lofn_
(fn. _Lofn_), _Vår_ (fn. _Vörr_), _Syn_ (fn. _Syn_), _Lin_ (fn. _Hlin_),
_Snotra_ (fn. _Snótra_), _Gnå_ (fn. _Gná_), samt _Gärd_ (fn. _Gerð_; eg. en
gyg), _Skade_ (fn. _Skadi_; eg. en gyg), _Jord_ (fn. _Jörðr_), _Idun_ (fn.
_Iðunn_), _Nanna_ (fn. _Nanna_), _Noss_ (fn. _Hnoss_), _Rind_ (fn.
_Rindr_), _Sigyn_ (fn. _Sigyn_), _Rån_ (fn. _Rán_; eg. en gyg) m. fl.
_Áss_ (i st. f. _ans_), pl. _æsir_, måhända af _áss_, pl. _-ar_, bjälke, ås
(takås), och betyder _æsir_ då: pelarne, de verldsordningen upprätthållande
stolparne, de sammanhållande verldsbjälkarne (Säve); ordet har intet
sammanhang med Asia. _Ásynja_, fem. af _áss_. Om de särskilda gudanamnens
betydelse se § 15 och följande.
_Gemensamma benämningar_ för gudarne äro vidare: _megin_, makterna,
krafterna; _regin_, de styrande (regentes); _höpt_, de häftande,
sammanhållande; _bönd_, band, de verlden förbindande makterna; _tívar_
(lat. _divi_), _díar_, _goð_, gudar. Hvad här tillägges åsarne gäller äfven
till en del vanerne (se § 11).
_Gudaverlden._ Så snart sjelfmedvetandet vaknar hos människan, träder
naturen fram såsom en motsats mot henne, och hon känner sig såsom en makt
gent emot naturen. Denna sjelfmedvetandets makt, idealiskt uppfattad och
satt utom människan, är gudaverlden, åsarne. Denna andens makt söker
genomtränga naturen och böja henne under sin vilja; åsarne frambringa icke
det ursprungliga, men de ordna och upprätthålla det. Deras förhållande till
naturen är en motsats, som går ut på förening. Med vanerna (§ 11) kommer
denna förening till stånd och dermed uppnår åsalifvet sin högsta
utveckling. Striden med jättarne slutas visserligen icke, men Tor
förblifver alltid segrande, och till och med några vänskapliga förhållanden
uppstå. Men inom gudaverlden sjelf uppstår en splittring: Loke skiljer sig
från Odin och ställer sig sjelfständig mot åsarne. Dermed är det onda
uppkommet, hvilket småningom genomtränger hela verlden och slutligen, då de
förut segerrikt bekämpade makterna resa sig med ny kraft, medför hennes
undergång (jfr H. Lüning, sid. 47).
_Åsagudarnes antal._ Ofta framhålles åsarnes tolftal, men det framträder
dock ej tydligt. På Idavallen uppföra åsarne åt sig tolf säten och dessutom
ett högsäte åt allfader. »Det är 12 gudomliga åsar», men vid uppräknandet
(i Snorres Edda) blifva de 14, Loke inberäknad, hvarvid dock Härmod (se §
19) och Höne fattas. För att få fram tolftalet måste man frånskilja Njord
och Frö, som äro vaner, Höne, hvilken såsom gisslan kom till vanerne, samt
Loke i följd af hans affall. Följaktligen äro de tolf åsarne: _Odin_,
_Tor_, _Balder_, _Härmod_, _Ty_, _Brage_, _Heimdall_, _Höd_, _Vidar_,
_Vale_, _Ull_, _Forsäte_.
§ 11. Vaner.
_Vaner_ (fn. _Vanir_) kallas det lugna, böljande hafvets, det allt
organiskt lif genomträngande _vattnets gudomligheter_. De beteckna vattnets
alstrande krafter, men likasom vattnet (hafvet) i sig upptager hela naturen
och återspeglar henne, likaså är hos vanerne kunskapen om det förflutna och
det tillkommande. De äro derför befrämjare af vetande och kultur, af
välstånd och ordnadt samhälle. Då åsarne äro den fasta tankens gudar, äro
vanerne den rörliga känslans gudar. Åsar och vaner bekrigade i början
hvarandra, men slöto sedan fred och genom deras förbindelse uppnår
gudalifvet sin högsta utveckling.
När åsar och vaner ingingo förlikning, gåfvo de hvarandra gisslan. Vanerne
gåfvo åt åsarne Njord och hans barn Frö och Fröja (se § 22), hvilka sålunda
upptogos bland åsarne, och dessa gåfvo åt vanerna Höne (§ 7), med hvilka de
sände Mime, och för honom fingo de sjelfva Kvåse (se § 21).
_Vanir_ pl. af samma rot som _vinr_, vän.
Från vattnet utgår jordens fruktbarhet, och vattnet eller det flytande
elementet i allmänhet är ett oundgängligt vilkor för allt organiskt lif.
Vid haf och floder utvecklar sig lifvet mäktigare och betydelsefullare, och
fisket, det äldsta näringssättet, är fäst dervid. Först sedan åsarne
förbinda sig med vanerna, vattnets gudomligheter, utvecklar sig
gudaverksamheten i sin fulla glans och utgjuter sitt ymnighetshorn öfver
jorden. Jfr öfriga personligheter, i hvilka hafvet framträder (se § 23).
§ 12. Nornor.
_Nornor_ (fn. _Nornir_) kallas _ödets_, den nödvändiga utvecklingens
_gudinnor_. De heta _Urd_ (fn. _Urðr_), _Vardande_ (fn. _Verðandi_), och
_Skuld_ (fn. _Skuld_), forntid, nutid och framtid. De sitta vid Urds brunn
och uppfriska verldsträdet med källans vatten och jordämne (se § 14). Deras
värf är således att _hålla verlden vid makt_, och från dem utgår den
skapelsens föryngring och förnyelse, som allt lifs utveckling förutsätter.
Icke blott det materiella, utan äfven det andliga lifvets utveckling beror
af dem, och de råda också för den enskilda människans öde. De bestämma
lifvets gång, utspänna sin väf (lifvets väf) öfver hela verlden från solens
uppgång till hennes nedgång, från lifvets morgonrodnad till dess afton.
Hvad de bestämma är en nödvändighet, mot hvilken gudarne sjelfva ingenting
förmå.
_Norn_, pl. _Nornir_; jfr _njörva_, sätta samman, hopfästa, väfva. _Urðr_
af _verða_, varda, impf. _varð_, pl. _vurðum_ l. _urðum_, p. p. _vurðinn_,
betyder således »den vordna», forntiden. _Verðandi_ (icke _Verandi_) af
_verða_, betyder »den vardande», nutiden, ty nutiden endast varder; den är
icke, emedan när den är, är den redan förbi. _Skuld_ af _skulu_, skola,
betyder »den som skall varda».
Föreställningen om nornorna har utgått från tron på ett förutbestämdt,
oföränderligt öde. Denna tro, som ännu är allmän hos vår allmoge, möta vi
öfverallt i våra gamla skrifter. Häri ligger en förnimmelse af det nära
sammanhang, som eger rum i hela naturen, och den nära föreningen mellan den
kroppsliga och den andliga; intet väsen eger bestånd för sig allena, ingen
händelse föranledes blott af någon enskild. Föreställningen om en
oundviklig, kall och sträng nödvändighet, öfver hvilken sjelfva gudarne
intet förmå, har sin grund i den för hedendomen oupplösta motsägelsen
mellan naturnödvändigheten och den fria viljan. Derpå beror förhållandet
mellan nornor och åsar. Nornorna utgå från jätteverlden, från den råa
naturen, och i den samma ligger en nödvändighet, en ogenomskådlig
utveckling, som viljan alltjämt söker komma på spåren och beherska. Åsarne
äro medvetandet, som lika nödvändigt vill göra sig gällande, men motståndet
ligger i naturen. Odin söker öfverallt blifva herre öfver den samma; han
talar med Mime, med visa jättar, med valan i underjorden, men framför allt
gäller det att utforska nornornas vilja, att lära känna naturkrafternas
beskaffenhet. Det är således två olika verkande makter, som dragas till
hvarandra, och blott i deras förening födes det något; nornorna komma till
åsarne (se § 7), först då begynna de skapa (Petersen, sid. 113).
Jfr grekernas Moirai. De grekiska nornorna spinna, våra utspänna sin väf
från öster till vester. I senare sagor blifva nornorna ofta förvexlade med
valkyriorna (§ 20).
_Fylgjor_ (fn. _Fylgjur_) och _Hamingjor_ (fn. _Hamingjur_) äro med
nornorna närbeslägtade väsenden. De äro fästade vid personer, antingen en
hel slägt eller enskilda personer, då nornorna deremot äro hela verldens
öde. Det är skilnad mellan öde, fatum, som betecknar hela verldsordningens
sammanhang, och lycka, fortuna, som utdelas af de mindre nornorna. Dessa
äro antingen milda eller vreda, beskydda eller förderfva. De uppenbara sig
derför i olika gestalter: närmast såsom qvinnor (äfven för män), men ofta
visa de sig såsom djur. _Diser_ (fn. _Dísir_) äro liknande väsen, qvinliga
dämoner, som, goda eller onda, inverka på de enskildes öde, men, såsom det
synes, icke äro fästade vid bestämda personer.
_Fylgja_, pl. _-ur_, af _fylgia_, följa, betyder »den åtföljande»,
skyddsande, genius. _Hamingja_ af _hamr_, gestalt, hamn, betyder »den
skiftande», föränderliga, lyckan. _Dis_, pl. _-ir_, brukas såsom namn både
för gudinnor och halft gudomliga qvinnor.
Jfr Valorna, valkyriorna, gudarnes hamnskifte!
§ 13. De nio verldarna och språken.
_De nio verldarna._ Likasom andra folkslag i forntiden förestälde sig också
våra förfäder, att jorden vore kretsrund och flat och att himmelen såsom
ett fast hvalf hvilade deröfver. Himmel och jord omtalas i de gamla
skrifterna såsom indelade i nio verldar: öfver och utom jorden: _Muspell_
(öfverhimlen), _Åsgård_ (himlen), _Ljusalfheim_ (jordens yta); på jorden:
_Vanaheim_ (vattnet), _Midgård_ (den af människorna bebodda jorden),
_Utgård_ (jordens yttersta omkrets, jättarnes verld); under jorden:
_Svartalfheim_ (närmast under jordytan), _Hälheim_ (djupt ner i jorden, de
dödas verld), _Nifelheim_ (dimmans obebodda verld, der också de fördömda
sägas bo).
Mellan gudars och människors verld finnes en å, _Ifving_ (fn. _Ifing_), som
öppen skall rinna under tidernas lopp och aldrig fryser till.
_Ifing_ af _if_ eller _ifi_, tvifvel.
Här talas blott om denna tidens verldar, hvarför det är ett uppenbart fel
att dit räkna Gimle (se § 26). Såsom det synes, tänkte man sig Häls rike
såsom en särskild afdelning af Nifelheim. I fysisk bemärkelse är Ifving
luften, som sväfvar fram och tillbaka och aldrig fryser till; i andlig
bemärkelse (ss. hos Grundtvig) betecknas dermed, att den stora striden
mellan gudomsgnistan i oss och det djuriska elementet icke kan biläggas.
_Språken._ En sång i Eddan, som heter Allvismál, lär oss att känna de
särskilda väsendenas språk. De ord, som höra till gudars och människors
tungomål, äro ofta urgamla, men återfinnas i verkliga språk (tyska och
nordiska), medan de andra väsendenas vanligen äro simplare ord eller
omskrifningar och figurliga talesätt. Så t. ex. heter jorden hos människor:
_jörðr_, jord; hos åsar: _fold_, land; bland vaner: _vegar_, vägar; bland
jättar: _igroenn_, alltid grön; bland alfvar: _groandi_, groende; bland
dvergar: _aurr_, ler.
Jfr Homeros, som äfven gör skilnad på gudars och människors språk samt
anför ord af båda.
§ 14. Yggdrasil.
Verlden föreställes också under bilden af ett träd. Askträdet _Yggdrasil_
(fn. _Yggdrasill_) är bilden af verlden såsom ett helt, såsom en enda stor
organism. Det beskrifves sålunda. Det är det största och bästa träd; dess
grenar utbreda sig öfver hela verlden och nå upp öfver himmelen. Det har
tre rötter, som sträcka sig öfver måttan vida. Den ena roten är hos åsarne,
den andra hos rimtursarne, den tredje i Nifelheim. Till hvarje rot hör en
källa. _Hvärgälme_ (se § 1) är under den sista, och der gnager ormen
_Nidhugg_ (fn. _Nidhöggr_) roten nedantill. Under rimtursarnes rot är
_Mimes brunn_ (fn. _Mimis brunnr_); i honom äro klokskap och mannavett
dolda. _Mime_ (fn. _Mimir_), som eger den samma, är full af visdom, ty han
dricker hvar dag af källan. Dit kom Odin och bad om en dryck ur källan, men
fick honom icke, förrän han satt sitt ena öga i pant. Askens tredje rot når
upp till himmelen, och under denna är den heliga brunn, som kallas _Urds
brunn_ (fn. _Urðarbrunnr_). Der hafva gudarne sitt domställe. Hvarje dag
rida åsarne dit öfver Bäfrast eller åsabron, undantagandes Tor, som går
till fots och vadar öfver flere floder. Der står en fager sal under asken
vid brunnen, och från den samma komma tre mör, som kallas _Nornor_ (se §
12). Dessa nornor hemta hvar dag vatten ur brunnen, hvilket de ösa öfver
asken, att hennes grenar ej må vissna. Detta vatten är så heligt, att alla
ting, som komma deri, blifva hvitare än ägghinnan. Daggen, som faller från
trädet på jorden, kallas honungsfall, och deraf näras bina. Tvänne foglar
födas i Urds brunn; de heta svanor, och från dem härstammar detta
fogelslägte. Det sitter en örn i askens grenar, som är kunnig om mycket,
och mellan hans ögon sitter höken _Väderfalne_ (fn. _Veðrfölnir_). En
ekorre, _Ratatosk_ (fn. _Ratatöskr_), springer beständigt upp och ned i
asken, samt bringar afundsord mellan örnen och Nidhugg. Dessutom äro der
fyra hjortar, som löpa omkring i askens grenar och bita löf; men i
Hvärgälme hos Nidhugg äro så många ormar, att ingen tunga kan säga det.
_Yggdrasill_ härledes af Odins binamn _Yggr_, grubblaren, och _drasill_,
_drösull_, bärare, häst: trädet kallas Odins häst eller bärare, emedan Odin
hängde derpå i nio nätter, innan han uppfann runorna. _Niðhöggr_ af _nið_,
mörker, eller _nið_, försmädelse, hat, och _höggva_, hugga. _Mimir_; se §
23. _Veðrfölnir_ af _veðr_, väder; men om slutet kan hänföras till _fölna_,
blekna, är ovisst. _Ratatöskr_ af _rata_, gå, färdas omkring; härledningen
af _töskr_ är oviss.
Yggdrasils-myten framställer den fornnordiska folktrons föreställning om
verlden såsom ett sammanhängande organiskt helt under en den mest
storartade och allt omfattande bild, hvilken söker sin like inom alla
mytologier. Verldsträdet är »en symbol, som förenar den omedelbara
mytologiens grundfaktorer så att säga i ett poetiskt system» (Hammerich).
Måhända har myten utgått från det gamla offerträdet med dess källa, hvaraf
tingsträdet ännu är en qvarlefva.
II.
Gudalifvet.
§ 15. Odin.
Åsarne stå i den innerligaste gemenskap med hvarandra, de hafva ett
gemensamt ursprung, och det är _Allfader_ (fn. _Alfaðir_), som från
begynnelsen varit till, men såsom en kraft, hvilken ännu icke yttrat sig.
Den sig förverkligande Allfader blir _Odin_ (fn. _Óðinn_), från hvilken
alla andra åsar utgå.
_Odins väsen och namn._ Odin är _solens och himmelens gud_, det allt
genomträngande väsendet: »som en andeflägt genomströmmar han lifvet och
herskar deri». Han är _gudars_ och _människors fader_. Han skapar icke
tingens begynnelse, men han ordnar och upprätthåller allt; lifvet utgår
ifrån honom och i denna mening kallas han skapare (fn. _gautr_). Alla
andliga väsenden mottaga från honom sin lifsande. Med Vile och Vi skapar
han himmel och jord, med Höne och Lodur människan, och sjelf gifver han
henne ande. Från honom komma alla andeliga gåfvor: skaldskap och
inspiration och all kunskap (runor); men han är också krigets upphof. Han
är den äldste af alla gudar, och huru mäktiga de öfriga gudarne än äro,
tjena honom dock alla som barn sin fader. Hans väsen är olikt de andras
deri, att han icke är bunden vid någon enskild verksamhet, utan omfattar
alla på en gång, ej är inskränkt till någon tid, utan är tidens konung och
herre. Derigenom är han Allfader. Åsarnes rika, sköna krans i Valhall är ej
annat än en återspegling af Allfaders rika, mångsidiga natur. Han är denna
tidens, denna verldens gud och i henne är han allsmäktig. Mångfaldiga äro
de gåfvor, hvilka Odin förlänar: synkraft, skaldskap, vältalighet, klokhet,
mod, seger, förlig vind, rykte, rikedom, vapen, smycken o. s. v.
Den stora mångfalden i Odins väsende betecknas genom ett stort antal namn.
Dessa kunna hänföras till följande klasser, hvilka kunna afse a) hans
gudomlighet i egenskap af ordnare och herskare: _Allfader_, _Ygg_ (fn.
_Yggr_), _Göt_ (fn. _Gautr_, _Aldagautr_) m. fl.; b) hans makt i naturen:
_Svinn_ (fn. _Svinnr_, _Fjölsvinnr_), _Gångläre_ (fn. _Gángleri_),
_Gagnråd_ (fn. _Gagnráðr_), _Vägtam_ (fn. _Vegtamr_), _Vidre_ (fn.
_Vidrir_) m. fl.; c) hans kroppsliga form: _Grane_ (fn. _Grani_), _Brune_
(fn. _Bruni_), _Sidskägg_ (fn. _Sidskäggr_), _Grimme_ (fn. _Grimnir_),
_Bålögd_ (fn. _Báleygr_) m. fl.; d) hans höghet i egenskap af poesiens,
stridens och segerns gud: _Fimbulty_ (fn. _Fimbultyr_), _Ropt_ (fn.
_Hroptr_), _Valfader_ (fn. _Valföðr_), _Härfader_ (fn. _Herjaföðr_),
_Segerfader_ (fn. _Sigrföðr_) m. fl.