_skyddade_ industrigrenarna i genomsnitt 54-56 timmar i veckan (för
_bägge_ könen). Tack vare Englands beundransvärda fackföreningsväsen
finns det åtskilliga grupper af manliga arbetare (af det
"yrkesskickliga" slaget), som arbeta blott 48-54 timmar i veckan.
Däremot äro bland Englands järnvägstjänstemän 15 timmars och ännu
längre _oafbruten_ arbetstid ty värr intet ovanligt. Bland
"utsvettnings"-systemets offer är 14-16 timmars arbetsdag mycket
vanlig. De manliga och kvinliga bodbetjänterna arbeta ofta 16 till 17
timmar dagligen.
I Nordamerika.
Speciallagstiftningen till skydd för arbetarnes berättigade intressen
mot de missförhållanden, som kunna bli en följd af den fria konkurrensen
i det bestående samhället, är i Nordamerika icke unionsregeringens utan
de enskilda statsregeringarnas sak.
Ett lands arbetarskyddslagstiftning är i regel en följd af en
_arbetar_rörelse och framträder vanligen som en kompromiss af staten med
den arbetande klassens fordringar, säger en amerikansk författare på
detta område, d:r W. Cave Tait, och tillägger: "Äfven nu för tiden, då
lagstiftningen på detta område fortfarande är i full gång, äro arbetarne
den egentliga drifvande kraften i densamma; de anvisa den beständigt nya
uppgifter. Karaktäristiskt och i viss mån särskilt utmärkande för
Amerika är, att från början intill närvarande stund hafva arbetarnes
hufvudfordran och hufvudsträfvan riktats på _förkortandet_ af
arbetsdagen och införandet af en laglig _normalarbetsdag_." På alla
arbetarkongresser, i alla arbetarföreningar och uti all arbetaragitation
har denna fordran spelat en hufvudroll _sedan mer än 50 år tillbaka_.
Ursprungligen fordrade arbetarne en tio timmars arbetsdag. Sedan det
lyckats dem att nästan öfverallt genomdrifva densamma, går deras fordran
ut på en åtta timmars normalarbetsdag. Agitationen för arbetstidens
sänkande till tio timmar började i Massachusetts på 1820-talet. Då var
det vanligt, att de amerikanska fabriksarbetarne släpade från 9-12
timmar om vintern och 12-16 timmar om sommaren. Arbetarne klagade
framför allt öfver att _denna långa arbetstid var förenad med
outhärdligt låga löner_.
Från 1830 till 1850 voro Förenta staterna skådeplatsen för en
storartad arbetarrörelse—facklig och kooperativ. I somliga stater
visade sig regeringarna fientliga mot tiotimmarsrörelsen; talrika
sträjker slutade med arbetarnes nederlag; och intill 1850 hade denna
normalarbetsdagsrörelse haft blott en viktig framgång: den att
unionsregeringen 1840 förordnade om tiotimmarsdagens införande i alla
dess värkstäder. På 1850-talet hade rörelsen större framgång. Flera
stater gjorde tio timmar till en laglig arbetsdag—_för det fall, att
intet annat aftal träffats_. Allmänna meningen började mer och mer
uttala sig för arbetarnes fordran, och dessa fortsatte med en ytterst
energisk agitation. Följden var, att i början på 1860-talet var
tiotimmarsdagen allmänt öflig i samtliga industrigrenar med undantag
af nordstaternas väfnadsindustrier. (Numera gäller tiotimmarssystemet
äfven för väfnadsindustrierna.)
Omkring 1865 börjar en ännu mäktigare arbetarrörelse. Det var de
amerikanska fackföreningarnas blomstringstid. I augusti 1866
sammanträdde uti Baltimore en församling af _Trades unions_ och _Trades
assemblies_ (fackliga föreningar och sällskap) för att rådgöra om
arbetarfrågan och grundade _The National Labour Union_ (den nationella
arbetarföreningen). Denna förening uppställde _åttatimmarsdagen_ som det
närmaste målet för arbetarklassens sträfvan; och sedan denna tid agitera
de amerikanska arbetarne med stor energi och hårdnackenhet för denna
fordran. Den första stora framgång, som denna agitation ernådde var
unionsregeringens lag af maj 1868, som införde åttatimmarsdagen i alla
unionsregeringens värkstäder. Detta exempel invärkade på
statsregeringarna, och Illinois, Wisconsin och Pennsylvanien hafva gjort
åtta timmar till laglig arbetsdag—visserligen åter med förbehållet, "så
vida ej annan öfverenskommelse träffats." I staten New York är
åttatimmarsdagen öfver hufvud införd för alla fabriksarbetare. Dessutom
har åtta timmars daglig arbetstid redan blifvit regel i flera af Förenta
staternas industrier. Arbetarne hoppas därför[5] med säkerhet, att denna
arbetstid med tiden skall blifva allmän, såsom förut fallet var med
tiotimmarsdagen.
Som nämts, är arbetarlagstiftningen staternas enskilda sak—hvarför stora
afvikelser och ojämnheter springa i ögonen, då man granskar hela
Unionens hithörande lagar. Öfver hufvud måste den nordamerikanska
arbetarlagstiftningen karaktäriseras som i _hög grad bristfällig och
outvecklad_. Hvad de fullvuxna _männen_ angår, finns _valfri_ tio
timmars normalarbetsdag i fem stater och _obligatorisk_ tio timmars
normalarbetsdag i tre stater. Sex stater ha _valfri_ åtta timmars
normalarbetsdag. I två stater äro åtta timmar laglig arbetsdag vid
_offentliga_ arbeten.
Den värkliga dagliga arbetstiden är för närvarande i de flesta
amerikanska hufvudindustrier 10 timmar; 11 timmar förekomma i flera; 12
timmar i jämförelsevis få. Antalet årliga arbetsdagar synes i det stora
flertalet fall vara genomsnittligt 300. Åtskilliga näringar med 270,
250, ja 220 dagar och mindre förekomma dock. Eftersom statistiken är
mycket osäker, kunna dessa siffror blott gälla som antydningar.
I Österrike och Schweiz.
I Österrikes fabriksmässigt bedrifna anläggningar får _arbetstiden_
(minus hvilostunderna) _ej öfverstiga 11 timmar om dygnet_, i bärgvärken
får den ej _öfverstiga 10 timmar för någon arbetare_. De dagliga
hvilostunderna måste uppgå till minst 1½ timme. Söndagsarbete är
förbjudet, då det ej är en oafvislig nödvändighet. _Öfver hufvud
tillstädja dessa lagar mycket talrika undantag._
Vetenskapliga iakttagare hafva fällt följande yttranden om dessa
arbetarskyddslagar. I det stora hela måste resultaten af denna nya
österrikiska arbetarskyddslagstiftning betecknas som gynnsamma—så långt
erfarenheten hittills räcker. Lagbestämmelserna beträffande arbetstiden
blifva på det stora hela efterlefda; genomförandet af desamma har icke i
någon väsentlig mån värkat störande; och fabriksinspektören för
Reichenbergdistriktet anmärker, att _arbetarnes förtjänst i allmänhet
förblifvit oförändrad, äfven då arbetstiden förkortats_. I allmänhet
synes den lagliga elfvatimmarsdagen i Österrike allt mer och mer blifva
bruk; däremot lämnas, synnerligen inom de mindre industrierna, den
lagligen påbjudna söndagshvilan ännu ofta utan hänsyn.
I Schweiz har arbetarskyddslagstiftningen anor ända från
sextonhundratalet—då det gällde att skydda de med hemindustri
sysselsatta arbetarne mot skriande missförhållanden. Intill 1874 var
hithörande lagstiftning kantonernas ensak; sedan dess faller den under
det Schweiziska förbundets gemensamma lagstiftning. Genom förbundslagen
af 23 mars 1877 underkastades alla grenar af fabriksindustri likartade
bestämmelser, från hvilka blott under vissa förutsättningar kunna
tillstädjas undantag. _För inga fabriksarbetare får arbetstiden vara
längre än 11 timmar_, och den måste falla mellan 6 (eller 5) på morgonen
och 8 på aftonen. Regelmässigt natt- och söndagsarbete fordrar
förbundsrådets särskilda tillstånd—och böra därvid 11 timmar på dygnet
ej öfverskridas samt hvarje arbetare ha hvarannan söndag fri.
Lagen säges under sin tillvaro allt mer och mer hafva öfvergått i bruk.
En orsak till att myndigheterna ännu allt för ofta tillstädja undantag
från lagen är, att de schweiziska exportindustrierna råkat i ett svårt
läge genom grannländernas skyddstullspolitik. Ett högst betydelsefullt
sakförhållande är dock, att de schweiziska fabriksinspektörerna uti sina
årsberättelser fälla allt _gynnsammare_ utlåtanden om den lagstadgade
normalarbetsdagen, och att _undantagen_ från lagstadgandet allt mer och
mer kunna _inskränkas_.[6]
I Tyskland, Frankrike, Holland och Belgien.
I Tyskland finns _blott_ normalarbetsdag för unga personer. Den tyska
lagstiftningen synes dock vilja utsträcka hithörande bestämmelser;
särskilt arbetar den på att indraga kvinnorna under densamma.
I Tyskland förekomma ännu arbetstider (minus hvilostunderna) på 14-16
timmar, de på 11-12 timmar äro talrika—också bland kvinnliga arbetare.
Frankrikes första normalarbetsdag daterar från 1841; den inskränker sig
till att reglera barnarbetet. 1848 utfärdades en lag om en 12 timmars
normalarbetsdag för alla fabriksarbetare; denna lag har dock ej varit af
synnerligt inflytande—ehuru den gäller ännu i dag. Den vanliga
arbetstiden är i genomsnitt mycket hög i Frankrike. I många industrier
höra 13, 14 och 15 timmar till det vanliga.
Ehuru arbetstiden i de belgiska industrierna är ännu längre än i
Frankrike och arbetareländet i Belgien öfver hufvud är hårresande[7],
har staten ännu ej kommit sig för med något värksamt ingripande. Följden
är, att Belgien på senare tider varit skådeplats för fruktansvärda
arbetarrevolter—och en otroligt snabbt uppblomstrande socialistisk
rörelse.
Det holländska arbetareländet ger sannolikt det belgiska
föga efter. Holland kan blott uppvisa några ansatser till
normalarbetsdagslagstiftning för barn och kvinnor.
I Sverge.
I vårt fädernesland finns normalarbetsdag _blott_ för minderåriga, men
stadgandena härom efterlefvas icke. Lagen angående skydd mot yrkesfara
(af 10 maj 1889) innehåller inga bestämmelser om arbetstiden.
Enligt den svenska arbetarförsäkringskomiténs betänkande befanns i 1,627
rörelser med sammanlagt 81,881 arbetare hvarje arbetare arbeta i
medeltal 11,1 timmar om dygnet. Samma undersökningsmaterial gaf vid
handen, att 27,7 procent af arbetarne arbeta mellan 10 och 11 timmar,
33,6 procent mellan 11 och 12 timmar samt 28,5 procent tolf timmar. Af
630 brännerier sysselsatte 203 sina arbetare öfver 12 timmar i dygnet
samt 225 12 timmar. Vid 65 mjölkvarnar var medelarbetstiden 12 timmar.
"Bagerierna hafva jämväl i allmänhet mycket lång arbetstid." Vid 42
procent af de 1,627 rörelserna hafva 46 procent af de 81,881 arbetarne
_nattarbete_. I nära nog tredjedelen af alla dessa fall arbetades hela
natten igenom (10 timmar). Bland 652 rörelser arbetades i 163 sex nätter
i veckan året rundt, i 172 sex (någon gång fem) nätter i veckan med
nattarbete hvarannan vecka samt i 131 rörelser tre nätter i veckan året
rundt.
-----
Fotnot 5:
De _grunder_, som de amerikanska arbetarne anföra för en
åttatimmarsdag äro (enligt den arbetarstatistiska byrån i Ohio) i
sammandrag följande. (_1_) Maskinernas ofantligt stegrade
produktionskraft har ledt till ett aftagande af de nödiga arbetarnes
antal, så att talrika arbetare ständigt äro arbetslösa. (_2_)
Arbetarne ha icke fått någon rättvis andel af denna utvecklings
fördelar—hvarken i form af högre löner, större köpkraft hos lönerna
eller kortare arbetsdag. (_3_) En förkortning af arbetsdagen skulle
leda till ett stegrande af de nödiga dagsvärkenas antal och därför
till sysselsättandet af flera arbetare—sålunda till mindre tvungen
lättja, men mer ledighet; den skulle dessutom framtvinga större
produktion genom att öka konsumenternas antal. (_4_) Åtta timmars
arbete, åtta timmars hvila, vederkvickelse och studier samt åtta
timmars sömn utgöra en naturlig uppdelning af de tjugofyra timmarna.
(_5_) Arbetaren kunde i följd af stegrad kraft och spänstighet
producera lika mycket på åtta timmar som nu på tio.
Fotnot 6:
Af den anledningen, att den schweiziska normalarbetsdagen är _alldeles
för lång_ (11 timmar) att hafva några starkt i ögon fallande
värkningar på arbetarnes lefnadsförhållanden eller på produktionen i
allmänhet, skulle en kritisk redogörelse för den schweiziska
normalarbetsdagens gynnsamma utveckling kräfva större utförlighet än
omfånget för denna skrift medgifver. Vi behöfva dock ej därför undvara
färska experimentella bevis för inflytandet af _arbetstidens
förkortning_ i ett stort, afskilt industriellt område. Den brittiska
kolonien _Victoria_ (i Australien) har icke lagstadgad
normalarbetsdag, men har _sedan ett fjärdedels århundrade_ en på den
fackliga organisationens väg vunnen och skyddad _åttatimmarsdag_ inom
talrika näringsgrenar (inom industrier med och utan stort fast
kapital, med och utan yrkesskickliga arbetare, med och utan
fabriksdrift). En engelsk nationalekonom har gjort åttatimmarsdagen i
Victoria till föremål för särskilda studier, och han kommer till
följande slutsatser. Den har _hvarken ökat_ eller _minskat_ lönerna.
Den har _icke_ märkbart _minskat_ antalet af arbetslösa, utan snarare
inom vissa yrken minskat antalet nödvändiga arbetare. Den har
_befordrat_ produktionens tillväxt, ehuru den för någon tid minskat
antalet anläggningar och affärsföretag. D. v. s. den har befordrat
stordriften. Den har slutligen också på ett i högsta grad
anmärkningsvärdt sätt _förbättrat_ arbetarnes familjelif, _motarbetat_
dryckenskapen bland dem, samt _stegrat_ deras bildning, kunskapstörst
och intelligenta deltagande för det allmännas väl.
Fotnot 7:
Såsom, bland annat, undersökningen af den 1886 insatta
_arbetskommissionen_ nogsamt bevisade.
7. Normalarbetsdagsrörelsen i närvarande
ögonblick.
Vi hafva i föregående kapitel ögnat öfver en viktig afdelning af vår
civilisations sociala historia, och det drag, som framför allt springer
oss i ögonen, är den uti det nutida produktionssättets egen natur
grundade _nödvändigheten_ att stifta lagar, som skola skydda
lönarbetarne mot för långa arbetstider. Denna nödvändighet utvecklas och
vinner erkännande steg för steg—såsom allt annat i världshistorien.
Först tvingar sig nödvändigheten att lagstifta mot barnens, de
minderårigas och kvinnornas långa arbetstider fram bland dagspolitikens
brännande spörsmål. Senare—men alldeles utan något språng i
utvecklingen, ja helt och hållet utan urskiljbar gräns eller
öfvergång—vidgar sig denna normalarbetsdagsfråga, tills vi befinna oss i
en tid, då krafvet på en normalarbetsdag äfven för vuxna manliga
arbetare redan blifvit delvis tillfredsställt i somliga länder samt mer
eller mindre energiskt pockar på tillfredsställelse i andra. Det är i
detta skede af den sociala frågans historiska utveckling, vi just nu
lefva.
"Insikten i de fördärfbringande värkningarna af en lång arbetstid",
skrifver ingeniör J. H. G. Fredholm i sitt nyligen utkomna arbete om
Arbetarelagstiftningen och fabriksinspektionen i utlandet, "gör sig
äfven inom arbetsklassen allt mer gällande, och ingen fråga tager
arbetarens uppmärksamhet mera i anspråk än den om förkortad arbetstid.
Den ena sträjken efter den andra företages i sådant syfte, och hvarje
arbetarförening har denna fråga på sitt program. Den utgör ock den
förnämsta uppgiften för de mellanfolkliga arbetarkongressernas sträfvan.
Den enda resolution, som den internationella fackföreningskongressen i
London 1888 fattade, var denna: 'Kongressen är af den mening, att
kapitalets koncentrering och fackföreningarnas relativa svaghet i
förhållande till hela antalet arbetare göra det omöjligt att reducera
arbetstidens längd utan statens medvärkan'. Äfven den internationella
arbetarkongressen (possibilisternas) i Paris 1889 uttalade sig i samma
riktning och yrkade på införandet af en 8 timmars arbetsdag. Denna
kongress räknade 600 medlemmar såsom representanter för 700,000
arbetare, tillhörande 370 olika föreningar i 13 länder. Den äfven i
Paris samtidigt hållna marxistiska kongressen fattade det beslutet, att
framdeles skulle på den 1 maj hvarje år öfver allt demonstreras för en 8
timmars arbetsdag."
Agitationen för en åtta timmars arbetsdag för alla arbetare är den
nyaste tidens form för normalarbetsdagssträfvandena. Ingenstädes i
Europa har åttatimmarsrörelsen haft en så öfverraskande snabb och
storartad framgång som i England. Spörsmålet diskuterades första gången
af fackföreningskongressen (Englands "arbetarparlament") 1887. På
kongressen 1888 upplästes resultatet af en förfrågan bland
fackföreningarna beträffande stämningen gentemot en åttatimmarsrörelse.
Det framgick, att af de fackföreningsmedlemmar som röstat, 22,720
önskade en åttatimmarsdag, under det 4,097 ogillade densamma.
Hvad beträffar spörsmålet, huruvida åttatimmarsdagen borde bestämmas
genom lag eller förvärkligas genom arbetarnes fria sammanslutning och
fackföreningsrörelse, voro svaren så motsägande, att en ny undersökning
måste anordnas. Resultaten af denna framlades för 1889 års kongress.
39,629 fackföreningsmedlemmar hade röstat för och 62,883 mot
åttatimmarsdagen. Kongressen förkastade med 88 röster mot 63 en
resolution om lagstadgad maximalarbetsdag på åtta timmar. Minoriteten
sökte dock påvisa, att hela undersökningen utförts på ett missledande
och partiskt sätt af några inflytelserika, mot normalarbetsdagen afvogt
sinnade fackföreningsledare. Denna misstanke tycktes besanna sig på 1890
års kongress, hvilken—"den största och mest representativa i de engelska
fackföreningarnas historia", talande på uppdrag af 1,500,000
"yrkesskickliga" och "icke yrkesskickliga" arbetare—med 181 röster mot
173 _förkastade_ en resolution om, att åttatimmarsdagen skulle vinnas på
fackföreningsrörelsens, ej på lagstiftningens väg, samt med 193 röster
mot 155 _antog_ en resolution om, att åtta timmars arbetsdag skulle
fastställas på lagstiftningens väg.
I oktober 1888 var det en stor demonstration uti Birmingham för
åttatimmarsdagen; i början af 1889 diskuterades spörsmålet med
utomordentlig ifver af prässen i Nordengland, hvarest grufarbetarne i
stor myckenhet sällade sig till rörelsen; den 4 maj 1890 gjorde den
engelska åttatimmarsrörelsen London till skådeplats för den kolossalaste
demonstration man skådat; i juni detta år bildade i London ett stort
antal fackföreningar samt radikala och liberala klubbar en _Legal eight
hours' league_ (förening för ernåendet af en lagstadgad åtta timmars
arbetsdag), hvilken slutit sig samman med en motsvarande fransk
förening.
Det är omöjligt att på ett par rader gifva en klar föreställning om den
framstående roll åttatimmarsfrågan spelat i Englands intellektuella och
politiska lif under de sista två åren. Tidningarna och månadsskrifterna
hafva varit fulla af utredningar och meningsbyten rörande spörsmålet.
Välbekanta politiker hafva funnit det nödvändigt att afge
principutlåtanden. Frågan har under olika former redan varit före i
parlamentet, och flera inflytelserika liberala och konservativa
ledamöter af underhuset hafva uppträdt som reformens förkämpar.
Arbetarnes politiska ledare hafva lyckats göra reformen till en
pröfvosten vid ett stort antal parlamentsval. Tydligt är, att näppeligen
någon liberal eller konservativ parlamentskandidat _hädanefter_ kan
påräkna de i många valkretsar högst viktiga arbetarrösterna utan att
förklara sig vilja värka för en åtta timmars normalarbetsdag. En eljes
ytterst populär demokrat (den nu aflidne parlamentsledamoten Ch.
Bradlaugh) blef nedhyssjad på ett jättemöte i London, därför att han
uppträdde mot reformen.
Den broschyrlitteratur, som den engelska åttatimmarsrörelsen framkallat,
är mycket rikhaltig; intelligenta arbetare, lärda nationalekonomer och
erfarna politiker höra till författarne. Särskilt intressanta äro flera,
sorgfälligt utarbetade lagförslag[8]. Slutligen förtjänar framhållas,
att man i England ägnat särskild uppmärksamhet åt en massa svårare,
praktiska detaljfrågor—såsom t. ex. normalarbetsdag för bodbiträden och
andra fall, då flera arbetarskift om dygnet kunna bli af nöden. Tyvärr
tillstäder oss ej utrymmet att dröja vid dessa enskildheter.
Det är af oberäknelig vikt för den europeiska arbetarrörelsen, att den
tid nu är förbi, då det lät säga sig, att Englands arbetare "aktade" sig
för att begära förkortning af sin arbetsdag genom statens hjälp. De
politiker, som vidhålla, att "statshjälp" är farlig för
själfhjälpsprincipen, få numera från många af detta lands
nationalekonomer och arbetare till svar, att erfarenheten slutligen lärt
äfven i det rika och mäktiga England, att själfhjälpen på arbetarfrågans
område i de modärna industrisamhällena _måste fullständigas_ och
_skyddas_ genom lagstiftningens ingripande.
Äfven i Australien, Amerika och på det europeiska fastlandet har
agitationen för åtta timmars normalarbetsdag under de sista två åren
utomordentligt tilltagit i styrka. I Tyskland, Frankrike, Spanien,
Italien, Schweiz, Österrike, Holland, Belgien, Sverge, Norge och Danmark
hafva talrika arbetarorganisationer uppställt "åtta timmars arbete, åtta
timmars fritid, åtta timmars softid" som den främsta fordran på sitt
dagspolitiska program. Man behöfver blott läsa redogörelserna för de
arbetarkongresser, som i olika länder hållits 1890 för att få en liflig
föreställning om, hur allvarligt och allmänt arbetarne i alla länder
eftersträfva förkortning af arbetstiden.
Hvad särskilt Sverge beträffar, äro våra jordbruksarbetares sträjker
1890 samt den omständigheten, att de liberala upptagit normalarbetsdagen
på sitt program vid det sista Stockholmsvalet, rätt tydliga bevis för,
hur starkt vårt aflägsna samhälle redan berörts af denna mäktiga,
universella strömning.
Normalarbetsdagsrörelsen har för öfrigt varit upphof till
en internationell arbetartaktik och till _internationella
arbetardemonstrationer_—de första af sitt slag i världshistorien. Den 1
maj 1890 försöktes för första gången en demonstration på samma dag af
alla arbetare i alla länder. "Åtta timmars normalarbetsdag" var dagens
lösen, och framgången var tillräckligt storartad att mana till
demonstrationens upprepande 1891. Denna rörelse synes vilja utveckla sig
till en årligen återkommande generalrepetition uti solidariskt
tillvägagående bland Europas och Amerikas lönarbetare. Det har från
skilda håll framhållits, att det väsentliga i denna demonstration icke
ligger i paraderandet på gatorna utan i värktygens nedläggande af alla
arbetare i alla länder uti ett gifvet ögonblick samt för bestämd tid—det
må nu gälla en, två eller flera dagar.
Dylika kraftprof på _internationell arbetarsolidaritet_—skulle de ock
aldrig lyckas fullkomligt—skola otvifvelaktigt hafva ett viktigt
inflytande på _framtidens_ normalarbetsdagsfråga. Ju allvarligare de
enskilda staterna gå spörsmålet om arbetsdagens afkortande uti samtliga
hufvudnäringar inpå lifvet, desto tydligare visar det sig nämligen, att
frågan har en betydelsefull internationell sida. Skulle väsentligt
kortare arbetstid vara införd i somliga länder, men ej i andra, kan det
hända, att arbetarne från dessa senare utvandra till de förra och tack
vare sina lägre kraf på tillvaron framgångsrikt underbjuda arbetarne
därstädes. Inom näringsgrenar, för hvilka uppfinningar och
arbetsskicklighet spela en jämförelsevis oviktig roll, kan det ock
hända, att kapitalen i länder med kortare arbetstid utvandra till mindre
framåtskridna stater för att skörda större profiter på bekostnad af
dessas större arbetarelände. Ett någorlunda likformigt framåtskridande i
alla länder på normalarbetsdagslagstiftningens väg är ett i
civilisationens intresse synnerligen önskligt medel mot dylika
missförhållanden.
-----
Fotnot 8: