_STUDENTFÖRENINGEN VERDANDIS SMÅSKRIFTER. 33._
NORMALARBETSDAGEN
AF
GUSTAF F. STEFFEN,
ingeniör.
(_Tredje tusendet._)
[Illustration]
STOCKHOLM.
ALBERT BONNIERS FÖRLAG.
Innehåll:
Normalarbetsdagen.
1. Spörsmålets vikt och svårigheterna vid dess behandling 3.
2. Arbete, arbetstid och normalarbetsdag 4.
3. Normalarbetsdagens betydelse för arbetarnes kroppsliga välfärd 6.
4. Normalarbetsdagens betydelse för arbetarnes andliga välfärd 7.
5. Normalarbetsdagen ur nationalekonomiska synpunkter 10.
6. Normalarbetsdagsrörelsens historia 21.
I England 22.
I Nordamerika 25.
I Österrike och Schweiz 27.
I Tyskland, Frankrike, Holland och Belgien 29.
I Sverge 29.
7. Normalarbetsdagsrörelsen i närvarande ögonblick 30.
8. Allmänna slutsatser 35.
STOCKHOLM.
ALB. BONNIERS BOKTRYCKERI 1891.
_Grundsats_: Intet botemedel mot låga löner
har den minsta utsikt att blifva
värksamt, om det ej värkar på
och genom folkets intelligens
och lefnadsvanor.
J. S. MILL.
1. Spörsmålets vikt och svårigheterna vid dess
behandling.
De två eller tre sista åren hafva gifvit oss ett nytt sakligt bevis för,
att vi värkligen uti ordets fulla bemärkelse lefva i den sociala
frågans, i den industriella arbetarfrågans orosfylda tid. Med en
hastighet, som är öfverraskande till och med för vårt snabblefvande
skede, har nämligen spörsmålet om en normalarbetsdag för fullvuxna
manliga arbetare (så väl som för kvinnor och unga arbetare) intagit en
mycket framstående plats bland de dagspolitiska diskussionspunkterna—och
det uti samtliga af världens högst civiliserade länder. Sverge icke
undantaget!
Då vi nu gå att—så vidt författarens förmåga och denna skrifts omfång
tillstädja—bilda och reda våra begrepp om normalarbetsdagen och
agitationen för densamma, är det af synnerlig vikt, att vi redan från
början erinra oss en sak. Nationalekonomin hör till de minst färdiga af
alla vetenskaper; man har icke ens ännu vunnit full stadga i sin
uppfattning af det ekonomiska lifvets yttersta grundföreteelser. Det
finns sålunda ingen lära (eller "teori") om de nationalekonomiska
storheterna "arbetstid" och "arbetslön", hvilken kan anbefallas som
forskningens mogna, allmänt erkända resultat. Hvad beträffar
nationalekonomins praktiska sida, vetenskapen om det social-politiska
ingripandet, behöfver det knappt framhållas, att den befinner sig i ett
ännu mer ofullgånget skick.
Härtill kommer, att våra dagars stora rörelse för en lagstadgad
förkortning af arbetsdagen i hufvudsak är en intressefråga för de
samhällsmedlemmar, kroppsarbetarne, hvilka af naturliga skäl äro mindre
skolade i allmänna värf och mindre utvecklade i intellektuellt hänseende
än de flesta andra.
Äro vi på förhand ovilligt stämda mot normalarbetsdagsrörelsen, ha vi
sålunda rätt många och betydelsefulla skäl att under diskussionen ej
draga en oridderlig (och för öfrigt ovetenskaplig) fördel däraf, att de
framstälda idealen ofta äro sväfvande och de anförda skälen stundom
synbarligen motsäga hvarandra. Det är härvid—som städse i snarlika
fall—alldeles oriktigt att fordra, att motståndaren skall kunna
öfverbevisa en, utan att man underkastar sig mödan att på ett
förnuftsenligt och opartiskt sätt _själf_ pröfva saken. Å andra sidan
böra personer med förutfattad sympati för normalarbetsdagen af enahanda
skäl afhålla sig från okritiskt tvärsäkra uttalanden, hvilka allt för
lätt kunna leda till ett oafsiktligt öfverskattande af reformen.
2. Arbete, arbetstid och normalarbetsdag.
Under ofta använda ord dölja sig ej sällan rätt betydande
begreppsskiftningar. Låt oss därför anmärka, att vi här med arbete
uteslutande förstå arbete i samhälls-hushållningslärans mening; sålunda:
en mänsklig kraftansträngning, hvilkens ändamål är att frambringa en
ekonomisk nyttighet (ett ekonomiskt "värde")—d. v. s. att frambringa
något, som kan tjäna att tillfredsställa människors ekonomiska behof.
Yttersta driffjädern till allt arbete är sålunda (det ekonomiska)
behofvet — och på samma gång bestämmer behofvets storlek i viss mån den
nödiga arbetsmängdens storlek. Ett exempel skall förtydliga detta.
Ur ekonomisk synpunkt består den hufvudsakliga skillnaden mellan den
civiliserade människan och vilden däri, att den förra äger en oändlig
mångfald ekonomiska behof, hvilka för den senare äro fullkomligt
okända—och hvilka alla ovillkorligen kräfva arbete för sitt
tillfredsställande. Medan en vildes lif mycket väl kan tänkas vara i det
allra närmaste arbetslöst, är det därför all civilisations grundlag att
hvarje dag af civiliserat lif måste köpas med en viss mängd arbete, med
en viss åt arbete egnad daglig tid, som ej får underskridas. Då
produktionsmedlens natur och civilisationens samt samhällets
beskaffenhet äro gifna, finns det blott ett sätt att minska denna minsta
behöfliga arbetstid (minimalarbetstid)—och det är att öka arbetets
intensitet (spänstighet och alstringsförmåga). Det är sålunda af stor
vikt, att vi i det följande ej förgäta, att arbete ej blott mätes (till
mängden) af sin långvarighet utan ock af sin intensitet.
Under det arbetets uppgift att "frambringa något, som kan tjäna att
tillfredsställa människors ekonomiska behof" gaf vid handen tillvaron af
en viss minimalarbetstid, är å andra sidan arbetets egenskap att vara
"en mänsklig kraftansträngning" grunden till, att det finns en
maximalarbetstid, som icke får öfverskridas, så vida ej arbetarens
kroppsliga, intellektuella och sedliga lif skall _lida_ därunder—så vida
ej arbetet skall få den värkan, att det (alldeles tvärt emot sin
yttersta uppgift) _dödar_ civiliserat lif i stället för att alstra och
vidmakthålla detsamma. Det är tillvaron—i en förfärande utsträckning uti
samtliga civiliserade länder—af en arbetstid, som dödar i stället för
att vidmakthålla civiliserat lif, hvilken gifvit upphofvet till den
stora rörelsen för en genom lag bestämd arbetsdag, d. v. s. för en
_normalarbetsdag_, som ej får öfverskridas.
Planen för vårt ämnes behandling är härmed gifven. Vi skola först
granska normalarbetsdagen ur den _kroppsliga_ och _andliga hälsovårdens_
synpunkter—därpå ur _nationalekonomins_. Sedan skola vi öfverblicka
rörelsens _historiska utveckling_ i olika länder och slutligen göra ett
öfverslag af dess _ståndpunkt_ och _utsikter i närvarande ögonblick_.
3. Normalarbetsdagens betydelse för arbetarnes
kroppsliga välfärd.
Frågan, huru många timmar om dagen en människa kan arbeta, är
_ytterst_ hvarken en fråga för sedeläran eller för nationalekonomin,
utan för fysiologin. "Den är en matsmältningsfråga", skrifver en tysk
författare. D. v. s. allra först, innan det kan vara tal om, att
människan skall förmå utföra något arbete med sina muskler eller med
sin hjärna, måste dessa, det fysiska och intellektuella arbetets
organ, hafva erhållit en lämplig mängd af lämpliga näringsämnen.
Människan måste hafva inmundigat tillräckligt af hvar och en bland vår
födas viktigaste hufvudbeståndsdelar (ägghvite-, fett-, stärkelse- och
mineralämnen) samt måste hafva gifvit magen och andra inre organ
tillfälle att omsätta dem i de kroppsvätskor och väfnader, hvilkas
utnötande eller förstörande är lika oupplösligt förknippat med
människans arbete som förbrännandet af stenkol är med lokomotivets
rörelse på skenorna. "Det ligger ej i människans makt att ändra lagen
för den naturliga matsmältningen. Hon kan öfverträda den och därigenom
göra sig oförmögen till arbete—eller förstå den och underkasta sig
den."
Börjar man arbeta för tidigt efter en måltid (af sådan storlek som är
nödig, då det t. ex. blott finns tre på dygnet), så blir matsmältningen
störd eller alldeles hämmad—och den af måltiden kräfda krafttillförseln
i större eller mindre grad förringad. Har emellertid måltiden ej fått
fylla sin uppgift att ge mig de krafter, den kunnat, måste ett af två
fall inträffa. Antingen arbetar jag efteråt mindre, än jag eljes skulle
kunnat, eller söker jag tvinga ur mig den normala arbetsmängden och
sliter därvid ut mig på ett sätt, som—om det härmed antydda
lefnadssättet fortfar tillräckligt länge—nödvändigtvis måste leda till
kroppsligt och andligt förfall samt till _för tidig död_.
Läkare och fysiologer hafva på senare tiden mångfaldiga gånger uttalat
sig i denna riktning. 1887 års Wienkongress för hygien och demografi
uttalade i en af sina resolutioner, att "de vuxna männens hälsa ofta
lider genom en öfvermåttan lång arbetstid likasom genom nattarbete.
Bägge utöfva ett skadligt inflytande på arbetarens moralitet och
intelligens." Såsom det maximum af arbetstid, som ur hälsovårdssynpunkt
bör tillåtas, angaf kongressen 10 à 11 timmar pr. dag. På en nyligen
hållen vetenskaplig kongress i Limoges _beklagade_, ur fysiologisk
synpunkt, den framstående läkaren och hygienisten Napias från Paris, att
det stode så många svårigheter i vägen för en lagstadgad åtta timmars
arbetsdag; och på en hälsovårdskongress i Brighton sommaren 1890
betonades nödvändigheten af, att den allmänna meningen kraftigt uttalade
sig för kortare arbetstider. En åtta timmarsdag borde ej öfverskridas,
då arbetet vore af hög intensitet.
Att civiliserade människolifs fördärfvande och förkortande genom
öfverdrifvet lång arbetstid alls icke är något hjärnspöke utan ett
allmänt, tallösa gånger ådagalagt sakförhållande skola vi se längre fram
i vårt historiska kapitel.
4. Normalarbetsdagens betydelse för arbetarnes
andliga välfärd.
Hade den civiliserade människan blott kroppsliga behof att
tillfredsställa, kunde kanske intet annat sägas om en tio timmars
arbetsdag än, att (enligt den berömde tysken Pettenkofer och schweizaren
Hägler) den människa, som arbetar tio timmar om dagen, i allmänhet
ovillkorligen behöfver söndagshvila för den fulla fysiologiska
jämviktens bibehållande. Ett civiliserat samhälle förutsätter emellertid
tillvaron hos medborgarne af sedliga och intellektuella behof, som pocka
på tillfredsställelse.
Om en samhällsmedlem ej har tid eller krafter öfriga från
_förvärfsarbetet_ att ägna åt sina barns uppfostran, åt sin egen
tidsenliga intellektuella utveckling, åt ett personligt och
själfständigt deltagande i det offentliga lifvet o. s. v., så är hans
existens helt visst ej så civiliserad, som vi älska skryta med, att
"_vår_" tillvaro nu för tiden är. Och vi ha ej rätt att slå oss till ro
med den tanken, att ifrågavarande medborgares materiella lif ju dock i
många viktiga hänseenden är mycket bättre än hans farfaders var. Vi
måste fordra, att hans andliga tillvaro skall vara förbättrad lika väl
som hans materiella. Men hans andliga tillvaro kan ej vara god, om den
ej är byggd på andlig frihet. Och blott den besitter värklig andlig
frihet, som icke blott har juridisk _rätt_ att utveckla och i allmänna
lifvet öfva sina andliga förmögenheter, utan ock har den därtill
erforderliga _ledigheten_.
I slutet af förra århundradet talades stora ord om "oförytterliga
människorättigheter", om "frihet, jämlikhet och broderskap"— i synnerhet
om "frihet"! Man sökte tillförsäkra _alla_ medborgare den juridiska
rätten till andlig frihet—men det är först i slutet af vårt århundrade,
som man på allvar börjat sträfva efter att också tillförsäkra _alla_
medborgare det mått af ledighet, utan hvilket den andliga friheten
förblir en död bokstaf i lagboken.
Vi hafva nu en utgångspunkt för bedömandet af normalarbetsdagens värde
för arbetarnes andliga välfärd. Vi spörja: Hvad är frihet för en
lönarbetare? Hur mycket har han kvar af sin juridiskt erkända frihet, om
en absolut oreglerad konkurrens med kamraterna och de oberäkneliga
konjunkturerna på världsmarknaden tvinga honom att sälja tolf eller
fjorton timmar om dygnet åt en arbetsgifvare för ett ytterst knappt
lifsuppehälle? Politiker och nationalekonomer, som studerat den modärna
normalarbetsdagslagstiftningens och fackföreningsrörelsens inflytande på
arbetarklassen (särskilt i England), hafva mångfaldiga gånger besvarat
denna fråga på ett sätt, som kan sammanfattas i orden: lönarbetaren har
så mycken frihet, som han hvarje arbetsdag har fri tid.
Det finns personer, som medge önskvärdheten af, att arbetarne
få mer tid till andlig frihet, än de nu ha, men som anse
normalarbetsdagslagstiftningen för ett frihetsfientligt och därför
ovärksamt sätt att eftersträfva detta mål. Låt oss se.
Uti det förhållande, att arbetarne _måste_ inskränka den "frihet", som
kortsyntheten påstår sig vilja finna i en _oreglerad konkurrens_ på
arbetsmarknaden, för att ernå den värkliga frihet, som ligger i mer fri
tid—däruti kan hvarken "själfhjälp" eller statsingripande ändra det
allra minsta. Det är civilisationens lag, att människorna kunna betrygga
det framåtskridande, hvars mål är frihet och lycka för alla, _blott_
genom organisation, samvärkan, ömsesidig hjälp och alls ej genom ett
barbariskt krig mellan individ och individ. På en arbetarmarknad med
alldeles oreglerad konkurrens (med idel "fria" och "oberoende" arbetare,
som frasen lyder) är det nämligen de arbetare, som ställa de _lägsta_
anspråken på en civiliserad tillvaro och därför hålla tillgodo med låg
lön och lång arbetstid, hvilka på längden ha bästa utsikt att få
stadigvarande sysselsättning. De arbetare, som minst älska andlig frihet
och därför ha lägsta behofvet efter fri tid, bestämma hur lång
arbetsdagen skall vara i genomsnitt för _alla_ arbetare. En i denna
mening "fri" arbetsmarknad leder till största mått af andlig ofrihet
bland arbetarne.
Emedan de begrepo detta, hafva arbetarne i alla högt civiliserade länder
organiserat sig i fackföreningar. Tack vare dessa kunna arbetarne ernå
bättre arbetsvillkor genom samfält tryck på arbetsgifvarne (ofta medelst
sträjker) eller på lagstiftningen (medelst användande af arbetarklassens
politiska inflytande).
Det kan icke vara tvifvel underkastat, att sträjker för kortare
arbetstid äro ett för sämjan mellan medborgarne menligt
och för samhället oerhört dyrbart medel att ernå, hvad en
normalarbetsdagslagstiftning kan genomföra på ett för samhällsmoralens
framåtskridande utveckling gynnsamt sätt. För att lagstiftningens värkan
härvid i intet skall stå "själfhjälpens" efter, fordras blott, att den
förra inskränker sig till att lagstadga, hvad arbetarnes flertal inom de
olika facken förklara sig önska.
_Inom vissa gränser_ lofvar normalarbetsdagen högre intellektuell
utveckling, ju kortare arbetaren fordrar, att arbetstiden skall vara.
Öfverdrifvet arbete gör människan slö och dum. Om arbetaren släpar tolf
timmar dagligen, kommer han med _nödvändighet_ att _sämre_ använda de få
stunder, som ej behöfvas till mat, hvila och sömn, än om han arbetar
åtta timmar och har ett öfverskott af intellektuella och kroppsliga
krafter att spendera under tre eller fyra timmars frihet. Det är en
tusenfaldigt upprepad erfarenhet, att de, som hänge sig åt fylleri och
djuriskhet under friminuterna af en tretton timmars arbetsdag, bli
nykterister och trägna besökare af föreläsningssalar och aftonskolor
under fritimmarna af en nio timmars arbetsdag. Redan därför, att det är
hälsosammare för själen att arbeta någorlunda intensivt och intresserat
under kortare tid än slött och motvilligt under längre, befordrar en
förkortning af de nu öfliga arbetstiderna högre intellektuell utveckling
bland arbetarne.
Normalarbetsdagen icke blott _lofvar_ högre intellektuell utveckling åt
arbetaren, utan _kräfver_ ock densamma af honom. Detta är af synnerlig
vikt att minnas, så länge normalarbetsdagen för fullvuxna manliga
arbetare ännu blott är ett önskemål. En normalarbetsdagslagstiftning
blir nödvändigtvis utan värkan, om det ej inom arbetarklassen finnes
frivillig organisation och solidaritetskänsla samt behof efter bildning
och själfständigt intellektuellt lif.
Största möjliga uppdrifvande af arbetarnes fackliga och politiska
organisationer samt vidast möjliga spridning af behofvet efter en bättre
materiell och intellektuell existens äro oundgängliga villkor för, att
en normalarbetsdag ej skall vara en död bokstaf. Blott i den mån som en
viss förkortning af arbetstiden är ett _lefvande behof_ inom en betydlig
del af arbetarklassen, kan den bestå såsom ekonomisk värklighet.
Normalarbetsdagslagstiftning, facklig organisation, socialpolitisk
arbetarrörelse, sträfvanden att bibringa arbetarne större bildning och
högre behof öfver hufvud äro faktorer uti det sociala framåtskridandet,
hvilka stå i innerligaste samband med hvarandra.
På detta sätt föranledas vi att ur den kroppsliga och andliga
hälsovårdens samfälda synpunkter uppställa som önskemål en
normalarbetsdag på t. ex. nio, åtta eller sju timmar.
5. Normalarbetsdagen ur nationalekonomiska
synpunkter.
I första hufvudafdelningen af detta kapitel skola vi, liksom i de två
närmast föregående kapitlen, behandla _önskvärdheten_ för _arbetarne_ af
en normalarbetsdag—men denna gång ur _nationalekonomiska_ synpunkter.
Det skall framhållas, hurtillvida normalarbetsdagen synes kunna befordra
arbetarnes _frihet_ och _trygghet_ som näringsidkare. Dessa betraktelser
skola ge oss anledning att tillika besinna normalarbetsdagens
önskvärdhet för _kapitalisten_ samt för vår tids _ekonomiska utveckling_
öfver hufvud.
I den andra hufvudafdelningen skola vi sysselsätta oss med det
högviktiga spörsmålet: är en förkortning af arbetsdagen _möjlig_ utan en
_förminskning_ af _dag_- eller _veckolönen_ samt utan _annan försämring_
af arbetarnes lefnadsvillkor?
⁂
Arbetskraften är en vara. Däraf följer visserligen, att arbetsmarknaden
lyder den vanliga varumarknadens lagar—men ej att den _uteslutande_
måste lyda desamma. Varan arbetskraft är icke ett själfständigt
materiellt föremål, utan människan själf med hela hennes personlighet,
hennes anspråk och intressen; den som köper eller rättare hyr denna vara
(arbetet) erhåller därigenom en rättighet, ett herravälde öfver
varuägarens (arbetarens) person. Ett herravälde, som öfvar inflytande på
arbetarens hela kroppsliga och andliga lif, på hans sociala och
politiska existens. Vidare utmärker sig arbetsvaran därigenom, att
arbetet är varuägarens (arbetarens) nödvändiga och i regel enda
förvärfskälla. I det ögonblick arbetaren ej kan sälja sin vara, har han
intet mer att lefva af—kan sålunda ej lägga sin vara i magasin för att
vänta på bättre efterfrågan. Arbetarne kunna ej med några upptänkliga
försiktighetsmått mot för stark folkökning ändra tillbudet på
arbetsvaran i öfverensstämmelse med det snabba växlandet i efterfrågan
eller med det lika oberäkneliga införandet af nya, mer arbetsbesparande
maskiner—allt förhållanden, som i hög grad utmärka vår tid. I nödfall
måste arbetarne därför sälja sin vara till hvarje pris—eller svälta i
hjäl.
Det ligger sålunda i lönsystemets (och därmed i privatkapitalismens)
natur, att arbetsköparen (kapitalisten) och arbetssäljaren (arbetaren)
alls icke äro likstälda. Arbetarens förmåga att bestämma öfver sitt
lefnadssätt och särskilt öfver sina arbetsförhållanden (arbetstidens
längd m. m.) är uppenbarligen ytterst ringa, då han—af ekonomiska
växlingar, kriser, införandet af nyuppfunna, arbetsbesparande maskiner,
godtyckligt inskränkande af produktionen genom kapitalistringar o. s.
v., öfver hvilka han alls ej är herre—kan tvingas att välja hvilka
arbetsvillkor som hälst eller att svälta i hjäl. Ett sådant val är ej
ett _fritt_ val; och det är en grym lek med ord att kalla ett sådant
tillstånd frihet.
Kommer man nu med invändningen, att normalarbetsdagen vore ett intrång
på näringsfriheten (eller på _friheten_, som uttrycket vanligen
lyder)—spörja vi: på _hvilken_ näringsfrihet, på hvilken frihet? Väl ej
på någon, granskarens inbillning oklart föresväfvande, idealisk
näringsfrihet, utan på den modärne lönarbetarens näringsfrihet, sådan
den i själfva värket är. Det är ej svårt att se, att normalarbetsdagen
är en _högst_ väsentlig _utvidgning_ af denna frihet. Ingen människa
önskar neka en man rättigheten att arbeta så länge han behagar;
samhället gör blott anspråk på rätten att hindra honom från att sälja
sitt öfverskottsarbete på ett sådant sätt, att andra arbetare därigenom
bli nödsakade att arbeta lika länge som han. Inseende detta har en af
statssocialismens största fiender i England skrifvit: "Detta århundrade
har bevittnat två stora upptäckter på regeringsvetenskapens område. Den
ena är: den ofantliga fördelen af frihandel. Den andra: den fullkomliga
nödvändigheten af att skydda arbetaren på lagstiftningens väg."
Låt oss nu se, hur normalarbetsdagen skulle invärka på arbetarnes
ekonomiska _trygghet_—d. v. s. på två svåra, för vår tid synnerligen
utmärkande socialekonomiska missförhållanden: de periodiskt återkommande
_ekonomiska kriserna_ och den beständiga, sig under kriserna på ett
förfärande sätt förvärrande _arbetslösheten_.
En normalarbetsdag betyder otvifvelaktigt ett höjande af arbetarnes
lefnadsvillkor—ty den stäfjar den af låga löner beledsagade urartningen
af arbetarståndet, hvilken följer med omåttligt lång arbetstid. Ju mer
urartat arbetarståndet är, dess mindre konsumerar det—och desto
våldsammare bli _kriserna_, hvilkas yttersta grund just är brist på
konsumtionskraft (eller rättare köpkraft) i samhället. Kriserna sägas i
dagligt tal bero på öfverproduktion—ett uttryck, som skenbart alldeles
riktigt beskrifver en marknad, hvilken är öfverfylld af varor, som sakna
köpkraftiga afnämare; det är dock blott ett bakvändt namn på
underkonsumtion, ty arbetarne gå ju omkring svultna, illa klädda och
illa hysta i den öfverfyllda marknaden. Förkortad arbetsdag måste därför
i någon mån mildra krisernas häftighet. Om ett _förhindrande_ af
kriserna kan dock ej vara tal—därtill är normalarbetsdagen ett allt för
enastående och ovanligt steg i riktning af arbetarklassens höjande och
de sociala missförhållandenas häfvande.
Ej häller kan man antaga, att normalarbetsdagen skall i någon storartad
utsträckning eller för någon längre tidrymd bortskaffa _arbetslösheten_.
Skulle en normalarbetsdag, som innebure en någorlunda betydlig sänkning
af arbetstiden, blifva genomförd, hafva arbetsgifvarne minst två
utvägar, som äro mer lockande än den, att anställa flera arbetare. I
många fall kunna arbetsgifvarne genom ökande af arbetsintensiteten få af
sitt gamla arbetarantal en lika stor arbetsmängd under den kortare
arbetstiden som förut under den längre. I talrika andra fall skola de
taga sin tillflykt till bättre maskiner, hvilka med ens onödiggöra ett
ökande af arbetsstyrkan. "Maskinen utrotar arbetaren". Nutidens förmåga
att förbättra kraft- och arbetsmaskinerna samt att åt näringsidkaren
tämja nya naturkrafter är så fabelaktig, att man gör bäst i att ej
profetera om, hvad som _icke_ kan ske på detta område.
Spörsmålet om normalarbetsdagens önskvärdhet för den samhällsklass, som
äger jorden och de af människohand förfärdigade produktionsmedlen, kan
uttryckas på följande sätt: Skulle den löneförhöjning, som en _förkortad
arbetsdag med oförminskad lön_ innebär, vara möjlig utan en motsvarande
minskning i kapitalisternas och jordägarnes inkomster?
Då arbetsresultatet i väsentlig mån är beroende af arbetarens kraft och
vilja, så är det möjligt, att arbetslusten och den genom en omåttligt
lång arbetstid försvagade arbetskraften stegras och att arbetarne på
kortare tid utföra detsamma som förut. Ja, det kan till och med
inträffa, att arbetarne på kortare tid uträtta mer och bättre arbete.
Saken är, att arbetets _intensitet_ står i omvändt förhållande till
arbetsdagens längd. Om två alldeles lika kraftiga arbetare utföra samma
slags arbete, men den ena arbetar 14 timmar dagligen och den andra 10
timmar, är det mycket sannolikt, att den förra _på längden_ förmår
uträtta _mindre_ än den senare. Vi skola i vårt historiska kapitel ge
åtskilliga bevis härför.
Annorlunda ställer sig kanske förhållandet, då arbetet är af ytterligt
mekanisk natur (blott består i betjänandet af högt fulländade maskiner).
Då kan det hända, att en förlängning af arbetstiden i betydlig mån
sänker varornas produktionskostnader (så till vida som dessa bestå i
hushyra, jordränta och amortisering af anläggningskapitalet) samt
dessutom _nedtrycker_ arbetslönen. Detta senare därigenom, att den
omåttligt långa arbetstiden sänker arbetarnes konsumtionsförmåga och
allmänna lefnadsvillkor—två viktiga faktorer för bestämmandet af
lönhöjden. I dylika fall hafva lagstiftningsåtgärder mot den långa
arbetstiden räddat arbetarklassen från den förfärligaste urartning (t.
ex. i England)—ehuru ej utan våldsamma protester, ja rent af olagligt
motstånd af de kapitalister, som ansågo sina vinster minskade.
Man har i England framhållit, att, då sålunda kortare arbetstid betyder
lägre profiter, det dock ingalunda är sagt, att _kapitalsamlingen_
sjunker. Iakttagelser ha visat, att hastigare omsättning af kapitalet
(tack vare ett genom kortare arbetstid möjliggjort intensivare arbete!)
uppväger denna befarade värkan och att äggelsen till kapitalbesparing ej
sjunker med profitens sjunkande. En annan viktig, hithörande
omständighet är, att _förkortad arbetstid befordrar storindustrins
utveckling_, emedan den äggar fabrikanter och jordbrukare till
användandet af nyare och mer fulländade maskiner. Dessa senare kunna
mindre kapitalister ej skaffa sig; de bli därför undanträngda; och i
stället uppstå jätteetablissement, som åtnjuta alla de ekonomiska
fördelar, hvilka stordrift kan förläna. Äfven detta är ett bevisat,
historiskt sakförhållande.
⁂
Nu till en lika viktig som svår punkt i vårt betydelsefulla ämne: den
nationalekonomiska _möjligheten_ af normalarbetsdagen utan förminskning
af arbetarnes dag- eller veckolön eller annan försämring af deras
lefnadsvillkor.
Läran om folkökningen samt om jordens och det mänskliga arbetets
alstringsförmåga, läran om arbetslönen och läran om utrikeshandeln skola
förse oss med lika många olika grupper af skäl för och mot.
* * * * *
Somliga nationalekonomer anse, att de närvarande
befolkningsförhållandena äro främsta orsaken till fattigdomen och
sålunda också till de öfvermåttan långa arbetstiderna. De tro nämligen,
att befolkningen i de civiliserade länderna redan hunnit bli så talrik,
att man (i följd häraf och icke i följd af några andra omständigheter)
nödgats odla jord, hvilken är så ofruktbar, att den nätt och jämt förmår
afkasta, hvad arbetaren behöfver för ett nödtorftigt lifsuppehälle. De
medborgare, som arbeta under dessa ogynnsamma naturförhållanden, kunna
uppenbarligen icke förkorta sin arbetsdag utan att förkorta sin lön. Om
vi nu antaga, att dessa jordarbetare konkurrera _fullkomligt_ fritt med
alla andra arbetare i samhället, så är det klart, att _inga_ arbetare
kunna afkorta arbetsdagen utan att förlora en del af den nu gängse
årsinkomsten—så vida icke folkstocken minskas. I den frivilliga
inskränkningen af befolkningssiffran skulle man då äga det enda dugliga
medlet mot nästan alla de viktigaste sociala krämporna.
Det är en egendomlighet för denna och många andra invändningar mot
normalarbetsdagen, att de innebära ett förbiseende eller ett
underskattande af den roll, som den mänskliga arbetskraftens
alstringsförmåga spelar i produktionen.
Vi tänka här på den mänskliga arbetskraftens genom civilisationen
stegrade alstringsförmåga till skillnad från jordens naturliga
alstringsförmåga. Ett exempel skall förtydliga meningen. Antag, att en
jordegendom består af tusen lika stora, men icke lika fruktbara
jordlappar, samt att det finns tusen lika starka och skickliga arbetare,
som den ena efter den andra, samt alldeles oberoende af hvarandra, börja
odla hvar sin jordlapp. Antag vidare, att den först anlände arbetaren
får det fruktbaraste jordstycket samt så undan för undan, tills den sist
anlände (d. v. s. den tusende i ordningen) får nöja sig med det allra
ofruktbaraste af allesamman. Om nu alla anstränga sig lika mycket (det
vill i detta fall säga, arbeta lika mycket), blir naturligtvis
resultatet, att den förste skördar mest för sitt arbete och de andra
mindre och mindre, ända till den tusende, som skördar minst (säg: just
nätt och jämt att lifnära honom). Antag, att under dessa förhållanden
afkastningen från hela egendomen är 5,000 ton lifsförnödenheter, samt
att afkastningen ej skulle stiga högre än till 8,000 ton, om hvar odlare
arbetade med samma styrka precis _dubbelt_ så många timmar om dagen som
förut. Det är uppenbart att de ekonomiska förhållandena på denna
jordegendom helt och hållet behärskas af lagen för sjunkandet af jordens
naturliga alstringsförmåga. Ju _fler_ arbetare, som anställas, desto
_mindre_ genomsnittsafkastning pr man. Ju _mer_ hvarje särskild odlare
arbetar (utöfver en viss gräns), desto _mindre_ är hans belöning pr
timme af ansträngning. Inträffar det däremot en sådan förändring i de
ekonomiska förhållandena på godset, att afkastningen stiger från 5,000
ton till 8,000 ton eller mer, utan att någon af de 1,000 arbetarne ökar
antalet af dagliga arbetstimmar eller stegrar ansträngningen under hvar
arbetstimme—då kunna vi med rätta säga att _arbetets_ alstringsförmåga
_stiger_, ehuru _jordens_ naturliga alstringsförmåga _sjunker_.
Hvilken förändring på egendomen skulle kunna medföra en sådan stegring
af arbetets alstringsförmåga? En blick på den ekonomiska utvecklingens
gång i alla civiliserade länder ger oss svaret. Det är det ensamma
arbetets ersättande med samarbete och arbetsdelning.[1]
Organisation och samarbete i stor skala stegra människans arbetsförmåga
genom att förbättra hennes kroppsliga, intellektuella och sedliga natur,
möjliggöra att hon uppfinner och använder arbetsbesparande maskiner samt
tillstädja henne att med underbart ringa arbetsmöda tämja allehanda
naturkrafter att utföra den tyngsta och för hennes utveckling minst
fördelaktiga delen af det nödvändiga arbetet. Om det på egendomen i vårt
exempel produceras tillsammans 5,000 ton, då 1,000 enskilda arbetare
odla den, skall det kanske produceras 9,000 ton, då dessa samarbeta och
organisera sig—och det ehuru de enskildas arbetsmöda förblir, hvad
daglig arbetstid och ansträngning beträffar, alldeles densamma som den
var förut.
Det är mycket lätt att med statistik påvisa, att det mänskliga arbetets
alstringsförmåga stiger utomordentligt hastigt i alla civiliserade
länder.[2] Ja, många nationalekonomer anse, att folkstockens ökning i
ett gifvet land för närvarande förorsakar en tillökning i arbetets
alstringsförmåga, hvilken är ansenligt större än den minskning i den
brukade jordens naturliga alstringsförmåga, hvilken blir en följd af att
tillökningen i folksiffran tilläfventyrs tvingar till nyodling af
ofruktbarare trakter.
Frågan är nu: Hvad inflytande har normalarbetsdagen på det mänskliga
arbetets alstringsförmåga?
Om man tar många års genomsnitt, som man ju måste göra, då det är fråga
om en folkhushållningsfråga af detta slag, skall man finna, att det inom
ett visst yrke dagligen produceras mindre pr man i de värkstäder, uti
hvilka arbetarne äro sysselsatta 11 timmar om dagen, än uti de
värkstäder, som ha blott 9 timmars daglig arbetstid för sina arbetare.
Ja, det har iakttagits inom samma värkstad, att arbetsprodukten pr
arbetare stigit, då arbetsdagen förkortats från 11 till 8 eller 9
timmar.[3] Denna företeelse beror därpå, att arbetaren behöfver icke
blott _lifs_- utan ock _skicklighets_-uppehälle. Arbetar han 13 timmar
dagligen, slites hans lifskraft i förtid; arbetar han 11 timmar
dagligen, så är hans duglighet och arbetsraskhet nödvändigtvis mindre än
då han arbetar blott 8.
Förkortning af en mycket lång arbetsdag har äfven sina värkningar på
produktionsmetoderna. Allra först tenderar den att öka arbetsmaskinernas
hastighet och inom kort äfven att ersätta äldre maskiner och metoder med
snabbare och mer arbetsbesparande dylika. Denna utveckling drifves dock
stundom så långt att den ofvan skildrade fördelen af arbetsdagens
förkortning går förlorad. Englands bomullsarbetare klaga öfver, att de
nu under en 9½ timmars arbetsdag måste anstränga sig mer än förr under
13 timmar.
En del nationalekonomer hafva framhållit, att en
normalarbetsdagslagstiftning, som _förbjöde_ att någon fabrik eller
affär arbetade mer än 8 eller 9 timmar dagligen, skulle hämma
utvecklingen inom vissa näringar, emedan det under sådana förhållanden
icke kunde bli lönande att anskaffa dyrbara maskiner, hvilka måste
förbli oproduktiva under 16 eller 15 timmar af dygnets 24. Däremot
skulle en normalarbetsdag, som tillstadde användandet af _två
arbetarskift_, hvartdera arbetande 8 eller 9 timmar, ha alldeles motsatt
värkan—d. v. s. skulle möjliggöra anskaffandet af maskiner, hvilka äro
för dyrbara att använda under den nuvarande, 11 eller 12 timmar långa
arbetsdagen.
Det kvarstår sålunda som en öfvervägande och ytterst betydelsefull
fördel, att förkortning af arbetsdagen i allmänhet otvifvelaktigt
_befordrar storindustrins utveckling_ och därigenom _ökar
nationalförmögenheten_.[4]
Vi ha behandlat denna sida af saken så utförligt, emedan det är af
alldeles afgörande vikt för uppfattningen af normalarbetsdagens
nationalekonomiska betydelse, hvilken föreställning vi ha om
förhållandet mellan jordens alstringsförmåga, det mänskliga arbetets
alstringsförmåga och nationalvälståndet. Innan vi sökt afgöra, huruvida
normalarbetsdagen öfver hufvud är egnad att göra produktionen dyrare
eller billigare, kunna vi nämligen ej bilda oss en föreställning om
arten af dess invärkan på lönarbetarnes lefnadsförhållanden.
* * * * *
Frågan blir nu, hvad inflytande en förkortning af arbetsdagen kan ha på
nationalförmögenhetens fördelning, d. v. s. på _arbetslönens storlek_.
En af vetenskapen visserligen för länge sedan allmänt öfvergifven, men i
riksdagsdebatter och tidningsartiklar ännu spökande lära säger, att det
finnes i samhället en för kortare tider oföränderlig mängd af
nyttigheter, ur hvilken samtliga arbetslöner betalas (liksom ur en
gifven fond eller "lönfond"). Vore denna lära riktig, att i ett gifvet
skede finns en oföränderlig kapitalmängd, ur hvilken arbetslönerna
betalas, skulle sysselsättandet af nu arbetslösa medborgare (hvilket man
motser skola bli den omedelbara följden af normalarbetsdagens införande)
uppenbarligen ansenligt nedtrycka lönerna.
Sanningen är emellertid, att samhällets _förmåga_ att betala arbetslöner
icke beror på storleken af en viss del af kapitalisternas
rörelsekapital, utan på storleken af _samtliga_ medborgares _inkomster_.
En social förändring, hvilken (som normalarbetsdagen) sannolikt medför
ett förökande af nationalförmögenheten, kan sålunda näppeligen förkastas
på grund af någon "lönfondteori".
Många anhängare af normalarbetsdagen påstå, att den skulle höja lönerna
genom att _minska anbudet_ på arbetare. Detta påstående stöder sig
stundom på förutsättningen, att åtgärdens omedelbara och beständiga
följder skulle vara desamma. En allmän förkortning af arbetsdagen skulle
visserligen tvinga många arbetsgifvare att anställa flera arbetare. De
arbetslösas antal skulle minskas och arbetarne ha större lätthet än
förut att tilltvinga sig högre lön. Som vi redan sett, skulle dock
produktionsmetodernas förbättring i sinom tid tämligen allmänt upphäfva
denna värkan. Blott i det fall, att dubbla arbetarskift kunna användas,
torde påståendet vara riktigt för längre perioder. Ett annat försvar för
normalarbetsdagens förmåga att höja lönen grundar sig på antagandet att
normalarbetsdagen skulle varaktigt minska arbetarens ekonomiska
produktivitet och därigenom göra _fler_ arbetare nödvändiga. Äfven om
denna förutsättning vore grundad, skulle lönerna sannolikt snart sjunka
igen. Man invänder nämligen, att lika litet som det finns någon
"lönfond", finns det någon "arbetsfond", det vill säga någon bestämd
mängd arbete, som måste göras; nationalproduktionen skulle tendera att
minskas, och ehuru kapitalet sannolikt skulle nödgas varaktigt bära en
del af förlusten, skulle dock arbetarne få vidkännas en inskränkning i
sin konsumtion (särskilt genom sänkning af lönens köpkraft).
Statistiken synes bevisa, att förkortad arbetsdag _till en början_ höjer
lönen och minskar arbetslösheten, men att lönen (tack vare den
förkortade arbetsdagens benägenhet att befordra den storindustriella
utvecklingen) börjar sjunka och arbetslösheten tilltaga igen efter en
längre eller kortare tid. Vi få dock ej glömma, att förkortad arbetsdag
tenderar att höja arbetarens anspråk på lifvet och att _därigenom_
stärka hans förmåga att tilltvinga sig och kvarhålla en högre lön än
tillförene. Blott i denna indirekta mening torde normalarbetsdagen kunna
sägas befordra bättre lönevillkor.
* * * * *
Det återstår ännu många nationalekonomiska synpunkter, ur hvilka
normalarbetsdagen kan diskuteras—men utrymmet bjuder oss att afbryta
här. Särskilt är det af stort intresse att undersöka, hvilket inflytande
_handel_ mellan två länder, af hvilka det ena har normalarbetsdag, det
andra icke, utöfvar på det förra. Om normalarbetsdagen för tillfället
eller varaktigt höjde produktionskostnaderna inom någon näringsgren,
skulle kapitalet naturligtvis hafva en viss tendens att utvandra till
länder, som ej infört normalarbetsdag. Ehuru kapitalet ingalunda är _så_
lätt flyttbart, som många kapitalister påstå, då de ha tvister med sina
arbetare, så är denna fara dock tillräckligt stor att göra en
_internationell_ normalarbetsdagsrörelse i hög grad betydelsefull.
-----
Fotnot 1:
Se Verdandis småskrifter N:o 4.
Fotnot 2:
Se Verdandis småskrifter N:o 11.
Fotnot 3:
Denna erfarenhet är gjord af flera stora engelska arbetsgifvare,
hvilka nyligen infört åttatimmarsdagen i sina värkstäder.
Fotnot 4:
Det vore mycket lätt att, om utrymmet medgåfve, här anföra statistik,
som bevisar att hög civilisation, höga arbetslöner, stor och snabbt
växande nationalförmögenhet samt korta arbetstider gå hand i hand,
under det att låg civilisation, låga löner, nationell fattigdom och
oerhört långa arbetstider förekomma tillsammans. Det är genom att
förbättra sin ekonomiska organisation och sina produktionsmetoder samt
genom att _höja produktiviteten af sina medborgares arbetskraft_, som
en nation blir rik; men icke genom dagsvärken af kropps- och
själsmördande längd. Följande ur ett engelskt arbete hämtade tabell är
upplysande, då man erinrar sig, att _Ryssland_ har de _längsta_
arbetstiderna och att den ryske arbetaren är den _minst_ produktive i
Europa, under det att _England_ har de _kortaste_ arbetstiderna och
den engelske arbetaren är den _mest_ produktive i Europa.
┌──────────────┬──────────────┬──────────────┬──────────────┐
│ │ │ │ │
│ _Länder._ │ Använda │ hvilken pr │Genomsnittliga│
│ │ procent │1,000 fot-ton │veckolöner kr.│
│ │ ångkraft, │ kostar kr. │ │
├──────────────┼──────────────┼──────────────┼──────────────┤
│Ryssland │ 10│ 0,95│ 13,50│
│Österrike │ 29│ 1,21│ 14,40│
│Italien │ 34│ 1,34│ 13,50│
│Portugal │ 34│ 1,59│ 13,50│
│Skandinavien │ 34│ 0,77│ 14,18│
│Spanien │ 41│ 1,04│ 14,40│
│Holland │ 45│ 1,10│ 18,00│
│Frankrike │ 58│ 1,07│ 18,90│
│Tyskland │ 60│ 0,87│ 14,40│
│Schweiz │ 71│ 0,84│ 18,00│
│Belgien │ 73│ 0,75│ 18,00│
│Storbritannien│ 78│ 0,63│ 27,90│
└──────────────┴──────────────┴──────────────┴──────────────┘
6. Normalarbetsdagsrörelsens historia.
Den modärna civilisationens sociala historia är ännu oskrifven, och
därför finns det blott få, som hafva en riktig föreställning om _kampen
om arbetstiden_, dess ofantliga omfång, dess fruktansvärda bitterhet och
dess utomordentliga kulturhistoriska betydelse. En på ofullständig
sakkännedom och förutfattade ideer grundad lära om, att de ekonomiska
krafterna skulle hafva en naturlig tendens att leda allt till det bästa
i den bestående samhällsordningen, om man blott gåfve dem frihet från
all annan lagstiftning än polisreglementet, har i det förflutna gjort
lärda och olärda så blinda för den värkliga betydelsen af det vilda
tumultet rundt omkring i arbetets värld, att vi numera knappast kunna
fatta möjligheten af en dylik fördomsfullhet. Vår ytterligt praktiska
tid har slutligen tämligen allmänt lyckats att göra oss till "realister"
äfven i vår syn på de sociala tingen. Själfbevarelsedriften har tvungit
äfven vår tids mäktigaste att vräka de vackra och lugnande teorierna
öfver bord och att söka begripa värkligheten—den må nu innebära hvad den
vill.
Enligt den modärna vetenskapen är kampen om arbetstiden ett ödesdigert
och sorgligt, historiskt sakförhållande—samt alls ej ett sakförhållande
från i går. Detta är af stor vikt att fatta för dem, hvilka hafva
benägenhet att tro, att ropet efter förkortad arbetstid, efter
normalarbetsdag, efter åttatimmarsdag är ett löst, godtyckligt påfund,
som har sitt ursprung i det yngsta arbetaragitatoriska tumultet.
I England.
England är storindustriens moderland—en ära, som dess arbetarklass fått
betala med en förfärande mängd oförskylda lidanden. I närmaste
sammanhang härmed står den omständigheten, att England gått i spetsen
och hunnit längst, då det gällt att stifta lagar, som skola skydda
lönarbetarnas lif och människovärde mot produktionssystemets tendens att
fördärfva bäggedera. Englands politiska utveckling allt sedan medeltiden
har i hög grad bidragit att förvandla den allra största delen af
befolkningen i ett för jorden skilt, uti städerna allt mer sammanträngt,
egendomslöst proletariat. Härtill kommer, att de maktägande, då
lönarbetarne blifvit sällsynta i följd af härjande farsoter under
trettonhundratalet, hade börjat lagstifta för att _förlänga_ arbetsdagen
och hade fortsatt därmed ända till början af sjuttonhundratalet. Då de
underbara, värklig stordrift tillstädjande uppfinningarna af kraft- och
arbetsmaskiner gjordes i slutet af förra århundradet, fanns det därför i
England redo en ofantlig klass af medborgare, som ingen annan
existenskälla hade än säljandet af sin arbetskraft och som redan vants
vid långa, regelmässiga dagsvärken.
Tack vare Englands många politiska och naturliga fördelar blef den nya,
storindustriella utvecklingen oerhört snabb och storartad—under det dess
frånsida, arbetareländet, snart började erbjuda en otroligt hemsk
anblick. Kvinnor, halfvuxna individer och barn släpade i fabrikerna än
hela dagen, än hela natten, än både natt och dag utan åtskillnad. Det
var regel, att barn under tretton år arbetade tolf timmar och mer. Ty
värr saknas utrymme att närmare dröja vid hithörande företeelser. Det
med den ohyggligaste kroppsliga och andliga urartning hotade engelska
arbetarståndet sökte visserligen göra motstånd, men utan framgång.
Kapitalisterna hade öfverhand—och England vann sitt ännu ej förvärkade
rykte att vara "ett paradis för den rike, en skärseld för den vise och
ett helvete för den fattige".
Från 1802 till 1833 grep parlamentet in med fem olika lagar mot
omåttligt långt barnarbete i fabrikerna. Dessa blefvo dock fullständigt
värkningslösa, eftersom man ej anslagit ett enda öre för öfvervakandet
af deras efterlefnad. Först med fabrikslagen af 1833 för
väfnadsfabrikationen får den modärna industrin en normalarbetsdag.
Individer mellan 18 och 13 år få enligt densamma ej arbeta längre än 12
timmar dagligen, barn mellan 13 och 9 ej mer än 8 timmar och barn under
9 alls icke. För alla dessa blef nattarbete förbjudet. Samtliga
bestämmelser tillstadde dock vissa undantag. Mot denna lag och dess
utvidgning af 1844 gjorde fabrikanterna det mest energiska motstånd—så
väl på agitationens väg som på lagöfverträdelsens och lagvrängningens.
Arbetarne hade emellertid efter 1838 gjort en tio timmars
normalarbetsdag till mål för en storartad rörelse—och hela den
storindustriella utvecklingen dref oemotståndligt hän mot en allt
strängare ordning för fabriksarbetet. "Dessa ytterligt noggranna
bestämmelser"—säger socialisten Karl Marx i sitt berömda arbete om
"Kapitalet"—"hvilka så militäriskt likformigt reglera arbetets perioder
och gränser samt hvilostunderna efter klockslaget, voro ingalunda ett
alster af parlamentariska hårklyfverier. De utvecklade sig så småningom
ur förhållandena; de visade sig vara naturlagar för det modärna
produktionssättet. Deras formulerande, officiella erkännande och
fastslående af staten voro resultat af långvariga klassfäjder."
1846-47 infördes efter en oerhört hetsig agitation frihandeln uti
England; samtidigt nådde arbetarnes rörelse för tiotimmarslagen sin
största styrka—delvis underblåst af de hämdlystna skyddstullsvännerna.
1847 genomdrefs ytterligare en utvidgning af arbetarskyddslagarna—trots
nytt och ytterligt häftigt motstånd å fabrikanternas sida. Det vore
svårt att öfverskatta den andel, som Englands _fabriksinspektörer_ hade
i dessa kulturintressets segrar öfver det kortsynt själfviska
fabrikantintresset. Många af dessa tjänstemän framstodo som värkliga
folktribuner af oklanderligt mod och hög moral. Det förekom till och
med, att fabriksinspektörerna med äkta engelsk själfständighet vägrade
att lyda vinkar från regeringen om mildare tillvägagående mot
fabrikanterna, då dessa senare efter 1848 med förnyad kraft fortsatte
sin kamp mot fabrikslagstiftningen samt med sina petitioner lyckades
bringa en inrikesminister till vacklande hållning i frågan. 1850 och
1853 blef 1848 års lag om kvinno- och barnarbetets dagliga längd i
väfnadsindustrierna fullständigad, så att fabrikanternas länge
framgångsrika försök att på hvarjehanda sätt kringgå lagen nu ändtligen
blefvo fruktlösa.
_Ehuru lagen alls ej omnämde de manliga arbetarne, blef dock äfven deras
arbetsdag med nödvändighet förkortad_, eftersom männens värksamhet i
väfnadsfabrikerna var beroende af kvinnornas och barnens. Resultatet
var, att under det stora ekonomiska uppsvinget i England 1853-60 visade
den af normalarbetsdagen skyddade delen af arbetarklassen en så i ögon
fallande kroppslig och sedlig förbättring, att densamma kan
karaktäriseras som en pånyttfödelse.
Den engelska "fabriks- och värkstadslagen" af 27 maj 1878 (med tillägg
af 25 aug. 1883) bildar afslutningen på den lagstiftning, hvilkens
historia ofvan blifvit flyktigt antydd. Den innehåller 107
hufvudstycken. Se här några hufvudpunkter angående arbetstiden. Arbetets
begynnelse- och sluttimme måste finnas offentligt tillkännagifna i
anläggningen. Detsamma gäller måltidstimmarna, hvilka för alla skyddade
personer måste infalla samtidigt. Det får alls ej arbetas under måltids-
och hvilostunderna, ej häller från 9 på aftonen till 6 på morgonen, ej
häller på lördagseftermiddagarna (efter kl. 2-4), ej häller på
söndagarna och på kyrkliga och borgerliga helgdagar. Nästan alla öfriga
bestämmelser gälla barn, ynglingar och kvinnor; och lagstiftningen till
dessas skydd måste förbigås så väl här som i det följande, ty denna
lilla skrift har ju till uppgift att behandla normalarbetsdagen för
_vuxna män_.