_An Eight hours' bill in the form of an amendment of the Factory acts;

published by the Fabian Society_ (Ett förslag om en åttatimmarsdag i

form af ett tillägg till fabrikslagarna; utgifvet af _Fabian Society_)

är det utförligaste och populäraste. Det innehåller icke en universell

åttatimmarslag, utan vill blott på ett praktiskt sätt bana vägen för

densamma—det vill säga: på lagstiftningens väg _stöda_ arbetarne i

deras sträfvan efter densamma. Åtta timmar skola vara den normala

arbetsdagen, då det ej existerar öfverenskommelse om annat. Arbetare,

som sysselsättas af staten, af kommunala eller andra offentliga

myndigheter, skola icke (utom i oförutsedda nödfall) arbeta mer än 8

timmar om dagen och ej mer än 48 timmar i veckan. Lokomotivförare samt

eldare, konduktörer och signalmän vid järnvägarne få ej arbeta mer än

8 timmar i sträck och ej mer än 48 timmar i veckan. För grufarbetare

skall åttatimmarsdagen vara obligatorisk (med undantag för olycksfall

o. dyl.). "Då en statssekreterare blifvit öfvertygad (genom petitioner

eller undersökningar) om, att flertalet af de personer, som i hela

riket arbeta uti ett visst yrke, önskar, att arbetstiden per vecka

bestämmes genom lag (eller, om den redan är lagstadgad, ändras genom

lag), kan han på grund af föreliggande lag fastställa en längsta

tillåtlig arbetstid per dag eller vecka för nämda yrke." I intet

sådant fall få 54 arbetstimmar per vecka öfverskridas. _Denna

bestämmelse skulle möjliggöra en laglig begränsning af arbetstimmarna

uti hvilket yrke som hälst, så snart en majoritet af arbetarne önskade

det—och det utan sträjker._ Dessutom innehåller lagförslaget

bestämmelser om, att de parlamentariska myndigheterna skulle hafva

särskild makt att inskränka arbetstiden till högst 54 timmar i veckan

uti alla monopol samt till högst 48 timmar uti alla företag, som

kräfva särskilt tillstånd af parlamentet.

8. Allmänna slutsatser.

De allmänna slutsatser, till hvilka en undersökning af

normalarbetsdagsspörsmålet leder, synas kunna sammanfattas på följande

sätt.

De, som förutsäga _skadliga_ följder af kortare arbetstid, misstaga sig

nästan alldeles. Arbetarne bli mer (ej mindre) moraliska och

intelligenta, då de få mer fritid. Lönerna tendera _snarare_ att stiga

än att sjunka, då arbetstiden afkortas. Produktionen har äggats i

stället för att nedtryckas af arbetsdagens förkortning. Hvad själfva

lagstadgandet om kortare arbetsdag angår, är det meningslöst att påstå,

att detsamma inskränker arbetarnes frihet och att det förstör deras

känsla af själfberoende—tvärtom lär arbetsdagens förkortning näppeligen

bli någon juridisk och säkerligen icke någon social värklighet utan

arbetarnes eget ingripande.

De, som framhålla normalarbetsdagens _fördelaktiga_ värkningar, misstaga

sig sannolikt, då de antaga, att de _tillfälliga_ gynnsamma

invärkningarna på arbetslön och arbetslöshet skola bli beständiga. Det

är alls icke osannolikt, att normalarbetsdagen är ett palliativ[9] i

_alla_ andra hänseenden än det, att den ger lönarbetarne mer frihet och

därmed bereder dem ett oundgängligt villkor för högre sedlig och

intellektuell utveckling. Detta är dock nog för att anbefalla den i den

sunda samhällsutvecklingens, i kulturens intresse.

Den reform, vi sysselsatt oss med i denna skrift, lofvar icke att

förlänga lifvet på ett enda socialt missförhållande—snarare tvärt om.

Och hvad den alldeles säkert lofvar, det är, att den _oundvikliga_

utveckling, som leder till mildrande eller afskaffande af de många

djupliggande sociala missförhållanden, hvarpå vår nuvarande

samhällsbyggnad hvilar, skall bli af sundare och fredligare natur. Detta

löfte kan normalarbetsdagen gifva, därför att den är en reform, hvilken

befordrar bildandet af sundare, intelligentare, själfständigare, andligt

och ekonomiskt _friare_ medborgare.

* * * * *

Denna skrift innehåller _talrika citat_ ur Schönbergs _Handbuch der

politischen Oekonomie_, ur _Handwörterbuch der Staatswissenschaften_

samt ur ett par andra nationalekonomiska värk. Citationstecken och

hänvisningar ha dock på de flesta håll utelämnats, emedan de skulle

gjort texten allt för tungläst.

-----

Fotnot 9:

D. v. s. ett botemedel, som häfver tillfälliga yttringar af en

sjukdom, men icke angriper denna i roten.

TRANSCRIBER'S NOTES

1. Silently corrected simple spelling, grammar, and typographical

errors.

2. Retained anachronistic and non-standard spellings as printed.

3. Enclosed italics font in _underscores_.

4. Enclosed spaced out font in _tildes_.

Normalarbetsdagen · 第 3 / 3 段