i sednare tider bekante _Hessarne_. Kuriöst nog, tycks det som man
äfven i södern skulle återfinna detta namn hos forntidens Auktorer.
_Histiæi_ omtalas redan af Herodotus såsom ett Grekiskt folk, under
Xerxis tid, om hvars härkomst man skulle kunna sluta deraf, att han
omnämner _Histia_, såsom en Scythisk drottning under Darii tid. Straho
uppger att folket Histi bebodde ön Icara, m.fl. st., samt att en del af
dessa Histiæer sedermera flyttade ut till Macedonien. Att dessa
berättelser icke saknat historisk grund, skönjes deraf, att en stad på
Euboea hette ännu långt efter dem Histiæa (namnet skrefs äfven Estiæa,
Hestiæa och Istiaea) hvilken sedermera (enligt Strabo, L. 10) kallades
_Oreum_ eller _Oreus_.
[159] Då så många forntidens Författare vetat att tala om _Estherne_,
måste det förefalla oss underligt att Tacitus är den förste, och nästan
den ende, som nämner något om _Finnarne_. Af Strabo (L. IV, c. 4. §. 1)
finner man likväl att redan Pytheas talt om ett folk, hvilket varit
Venedernes närmaste grannar, det han kallar _Timios_ (månne ej möjligen
ett skrif-fel, i stället för Finnos?) hvarom sedermera ingen annan
Förf. förtäljer; och hvilket folk skulle hafva bebott en ganska långt
ut i hafvet sig sträckande landtudde: _epi tinos propeptokuias ikanos
akras, eis ton okeanon oikentes_.[S] Vi styrkas i denna förmodan så
mycket mera, som både Tacitus och Plinius, hvilka ganska flitigt tyckas
hafva studerat hans skrifter -- åtminstone de fragmenter deraf som
förekomma hos Strabo -- äfven göra Venederne till Finnarnes närmaste
grannar. Hvarföre vi också anse Strabos gissning, det Pytheas härmed
skulle hafva menat _Osismerne_, mindre lycklig. En gissning, som, att
sluta af Stephanus, tyckes grunda sig derpå, att Artemidorus förvexlat
Ostionerne med deras grannar _Cossinerne_, af hvilka han förlägger de
sednare vid vesterhafvet (_ad occiduum Oceanum_). Icke mindre
anmärkningsvärdt måste det förefalla, att Strabo sjelf, som ganska
noggrannt uppräknar alla den tidens kända Germaniska folkslag, icke
nämner ett ord om Finnarne; hvilket folk likväl, af hans närmaste
samtid, redan var kändt, såsom bosatt i trakterna kring Weixeln.
Vi finna deremot af honom omtald en nation, den han kallar _Sumos_
(Sémes) -- månne han ej härmed menar _Suomer_, eller _Suomis_-folk? --
så mycket mer som han omnämner den omedelbart strax efter _Luios_
(Leies), hvarmed han torde förstå _Livos_ eller _Liverne_; hvilka båda
nationer han (L. VII, c. 1, §. 3) säger blifvit, jemte flera andra,
bragte under Marobodi välde. Pomponius åter känner icke dessa _Sumos_,
"no" tyckes liksom i deras ställe konstituera ett folk, som han kallar
_Satmalos_, ett namn, som kunde synas deriveradt af _Samelaner_.
[160] Väl har man uppgifvit att Finland, den tiden, beboddes af
_Lapparne_; men Lapparne bebo intet land, de genomströfva det blott.
Märkvärdigt nog söker äfven Porthan, eller rättare sagdt Juusten
(Chron. Episc. Finl. p. 88) utsätta Finnarnes ankomst hit till norden,
till 3 à 400 år eft. Chr., endast af det skäl, att Finland, vid
Svenskarnes ditkomst, ännu var, i hans tanke, alltför litet bebodt och
befolkadt (?). På grund af en sådan hypotes skulle således större delen
af Sveriges nordligare provinser saknat invånare intill sednaste tider.
Till följd af denna åsigt, vill han lämpa allt hvad Tacitus och andra,
före denna tid, skrifvit om Finnarne, på _Lapparne_. Och för att med så
mycket större konseqvens drifva denna sin sats, söker han äfven
insinuera den tanke, att man med dessa i gamla tider omtalta _Esther_
ingalunda borde förstå den nation, hvilken nu af oss så kallas, utan
att härmed troligen utmärktes ett helt annat folk; hvilket folk han,
lika så litet som någon annan, ej kan närmare antyda -- ej ens till
spåren. Måhända stödjer sig denna hypotes på de af några Förf. anförde
yttranden, det dessa fordna Esther sedermera blifvit af Sarmatiska
folkslag utrotade; (hvarmed torde böra förstås: att de blifvit af dem
underkufvade eller utträngde); eller måhända grundar den sig på ett
missförstånd, föranledt af några Preussiska Annalisters och
Krönike-skrifvares, lika så ensidiga som spetsfundiga uppgifter?
Likasom åtskillige af Sveriges nyare Historici (förmodligen -- af ren
patriotism!) icke kunnat lida den tanken att _Finnarne_ skulle hafva
bebott Skandinavien före deras förfäder, de yfverborna Götherne;[T] så
hafva äfven Preussarne, å sin sida, lika måne om sina anor, icke kunnat
fördraga att desse Esther innehaft landet (Preussen) före deras egna
ättefäder. Och för att gifva dessa, af dem framställda, åsigter, något
sken af sannolikhet, påstår t.ex. Hartknock (i sin Preuss. Hist. P. 1,
c. 1) att de forntida Esther icke varit annat än renhårige _Göther_, --
nemligen öst-Göther, hvilka man (troligen för det långa namnets skull?)
kallade _AEster_. Olyckligtvis infaller Göthernes invandring i norden,
nog sent, för att kunna anses vara landets _aborigines_; han har
derföra sett sig nödsakad att tilldömma _Venederne_ detta hedersrum.
Men -- på hvad skäl?
I öfverensstämmelse härmed, hafva nu äfven Svenskarne -- i trots af
alla äldre historiska urkunder, i trots af alla gamla folk-traditioner,
ja i trots af deras egna sagor och myter -- börjat insinuera, det man
med de i vår äldsta historie så ofta, ömsom, förekommande Jättar, Jotar
och Finnar m.m., hvilka der nästan alltid karakteriseras såsom ett
folk, icke blott af fiendtlig sinnesstämning emot Svear och Norrmän,
utan såsom en nation, helt och hållet härstammande af ett främmande
ursprung, att man nemligen med dessa i Sverige och Finland fordom
bosatte Finnar, bör förstå äldre, förut hit invandrade Asar och Göter.
Likasom man fordom fördref eller tillbakaträngde de Finska
folkstammarne från sina besittningar, så söker man nu äfven uttränga
deras minne från sjelfva historien, och att derifrån liksom utplåna det
Finska namnet. Hvad nytta samtiden, eller framtiden, skördar af dessa
Historiens _gengångare_, eller -- till hvad vinst de äro för sjelfva
vetenskapen, derom må de sjelfve dömma. Utom alla de många motsägelser
och invändningar som skulle kunna uppstå i anledning häraf, vela vi
blott tillåta oss följande lilla anmärkning: Om Finnarne icke innehaft
Skandinavien före de så kallade Asarne, så måste de följaktligen hafva
inkommit på en gång med dem, eller ock efteråt. Att de icke åtföljt de
förre, vittna alla historiska efterrättelser, der icke något
förekommer, som skulle kunna antyda ett sådant ressällskap af _Jättar_
eller _Jotar_; hvilka, tvertom, här först omtalas, såsom landets
ur-invånare. Att de således icke heller kunnat hitkomma sednare än
Svenskarne, intygar, utom föregående omständighet, sjelfva historien,
hvilken ingalunda skulle hafva lemnat onämnd en tilldragelse, så vigtig
som denne -- ett helt folkslags invandring till norden: bestående af
flera talrika stammar. Sjelfva den omständigheten, att de Finska folken
(Samer, Suomer) aldrig omtalas inbegripne eller deltagande i de stora
allmänna folkvandringarne, som i gamla tider omskapade stater och
riken, eller som invandrande från östern till vestern, ofta omtumlade
med hvarandra i blodiga fejder, (och hvilka nationer flitigt
uppräknades af häfdatecknarne);[T] utan att de deremot fast mera
omnämnas ibland dem, som af dessa påträngande folkmassor blifvit
sprängde eller tillbakaträngde -- denna omständighet bevisar, enligt
hvad vi skulle förmoda, redan ensamt nog, att de nemligen varit här
långt före denna tid -- ja, så långt före alla andra, att icke engång
sägnerne, eller sagorna, om deras hitvandring, kunnat uppfattas, eller
upptecknas, af forntidens auktorer. Att således med dessa Jotar eller
Finnar vilja förstå Svear och Göther, förutsätter en, emot all sann
historisk forskning, så härdad panna, att derom är ingenting att
påminna.
[161] Om vi icke misstaga oss, söker Billmark, på ett motsatt håll,
bevisa, att Finland först blifvit befolkadt af Finnar från
Helsingeland: förmodligen emedan äfven derifrån möjligen någon
öfverflyttning kunnat ske, vid det de påträngdes af de framryckande
Göterne. Besynnerligt förefaller det oss emedlertid, att man alltid
liksom sökt en mindre naturlig förklaring.
[A] Detta gäller om sjelfva det ord, som redan i sig sjelft uttrycker
begrepet _liten_; och ehuru i Svenska språket icke finnes ett enda ord,
som motsvarar något af de flere och mångfaldiga deraf i Finskan
formerade Diminutifver, skola vi dock söka att, i nödfall, åtminstone
approximationsvis, uttrycka dem, så godt vi kunna, genom tillägg af
något dervid fogadt Adjektivum. Så t.e. bildas af ordet _pieni_, liten
(_Comparativus, pienempi; Superlativus, pienin_) följande Diminutifver
af _Första_ graden; hvilka man gerna, om man så vill, endast kan anse
som dialektskillnader (hvilket de dock, i sjelfva verket, icke äro)
emedan de alla äga lika betydelse; Dessa äro nemligen: _pienuinen,
pienäinen, pienoinen, pienöinen och pieninen_, ganska liten (hvar och
en med sina Komparatifver på: ..._isempi_; och Superlatifver på
..._isin_). Dessutöm bildas, enligt en annan ordhärledning,
Diminutifverne _pienukka_ och _pienikkö_, (egentligen: _en liten
Tingest_) i hvilkas begrepp af litenhet äfven ingår karakteren af
sjelfva det Substantivum, hvarpå de lämpas. De äro således, till sin
natur, mera Substantifver än Adjektifver, och kunna följaktligen icke
heller kompareras. -- Af dessa båda sistnämde bildas följande ännu
mindre Diminutifver, hörande till _Andra_ graden hvilka tillika äfven
utgöra nya Diminutifver till de fem förstnämde; nemligen: _pienikkäinen
och pienukkainen, altför-liten_ (med sina Komparatifver och
Superlatifver). -- Såsom ett ännu mindre Diminutifvum, af alla de
föregående, framstår nu ett nytt ord _pikku, helt-liten_ (Compar.
_pikkumpi_ eller _pikkuhumpi_; Superl. _pikkuin_); hvilket således
ensamt utgör det af _Tredje_ graden. -- Af detta ord bildas följande
mindre Diminutifver, af _Fjerde_ graden: _pikkuinen_ och _pikkainen_,
_mycket-liten_ (jemte deras Komparatifver och Superlatifver). --
Af sistnämde Diminutifver bildas ännu ytterligare följande mindre
Diminutifver, af Femte graden; _pikkuruinen, pikkarainen, och
pikkiriinen_, fasligt- eller grufligt liten (jemte deras Komparatifver
och Superlatifver). -- Ändteligen bildas af desse sistnämnde, ännu en
en gång, följande mindre diminutifver af den sista, högsta och _Sjette_
graden; nemligen: _pikkuruikkunen, pikkaraikkanen och pikkiriikkinen_,
_onaturligt-, obeskrifligt-, eller obegripligt liten_ (med sina
_Comparativa_: _pikkuruikkusempi, pikkaraikkasempi, och
pikkiriikkisempi_; samt _Superlativa_: _pikkuruikkusin, pikkaraikkasin,
och pikkiriikkisin_). Hvad tyckes läsaren nu om ett språk, som blott i
den enkla frågan om hvad som är litet, äger icke mindre än 18
särskildta Diminutifver, med alla sina olika grader, och minst 50 kasus
i hvar; (_Singural. och Plural_ tillsammantaget) utgörande tillsammans
öfver 1500 olika diminutifva flexioner. Och detta språk vill man likväl
kalla fattigt och olämpligt för en högre kultur; ehuru det, genom
sjelfva sin formation och ordbildning, företer det evidentaste bevis på
en forntida högre odling. Det folk som verkställer, såväl med tanken
som med orden, icke mindre än 6 gånger förnyade abstraktioner af ett
grundbegrepp, hvilket redan i sig sjelft tyckes vara ett _non plus
ultra_, genom allt högre och högre, finare och finare distinktioner, --
detta folk, såväl som dess språk, står icke, eller har åtminstone icke
stått, på en låg bildningsgrad; liksom det aldrig, icke en gång i
nödfall, tillgripit talesätt, så meningslösa som t.ex. dessa, hvilka,
genom det allmänna språkbruket, slutligen vunnit häfd; nemligen:
_mycket litet, fasligt litet, förfärligt litet, förskräckligt litet,
oförskräckt litet_ (i Uppland), _obarmhertigt litet, och ristligt
litet, och förträfflige litet_ (på Gottland), och flera dylika uttryck,
hvilka alla kommer ungefär på ett ut.
[B] Mellan dessa båda Reciproca Verb-former, i Finska språket, är en så
fin skillnad, att vi icke på Svenska kunna specificera den närmare, än
att den ena tyckes innehålla begreppet af sjelfva _Verbum_ i förening
med _Accusativus totalis_ _ihteni_, (af _Pronomen Reciprocum_ _ihe,
ite_, jag sjelf) t.ex. _seisottain_, i stället för seisotan-ihteni; den
andra deremot synes utmärka begreppet af _Verbum_ i förening med
_Accusativus partialis_, _ihtiäni_ t.ex. _seisottaiten_, i stället för
seisotan ihtiäni. I anledning hvaraf vi ock kallat den förra formen,
som nyttjas allmänt i Savolax, och utmärker en mera _generell_ eller
_permanell_ handling, _Verb. Reciprocum totale_; och den sednare, som
nyttjas allmänt å de Svenska och Norrska Finmarkerna, och utmärker en
mera partiel eller momentell handling, _Verb. Reciprocum partiale_.
Denna begrepps skillnad utmärkes på enahanda sätt i de andra
Verb-formerne, neml. genom Verbets konstruktion antingen med den ena
eller andra af dessa olika Ackusatifver; t.ex. _seisotan hänet (hänen)_
"jag har honom att stå, eller stanna" (neml. i anseende till alla dess
rörelser; eller på alla punkter af dess yta, eller -- för en längre
tid); då deremot _seisotan häntä_ betyder: "jag har honom att stå,
eller stanna" (neml. med afseende endast å vissa af dess rörelser:
nemligen de större, t.ex. på händer och fötter, hvarvid jag i tanken
ännu icke abstraherat bort den möjliga rörelsen i de mindre delarne,
t.ex. i fingrar och tår; eller ock tänker jag mig detta afstannande
blott -- för en kortare tid).
[C] För att i Svenskan kunna uttrycka _Neutra_ nödgas vi begagna ordet
_det_, som egenteligen tillkommer 3:dje person Singularis.
[D] Det skulle troligtvis blifva lika nöjsamt som lärorikt att
utgallra, och med sina _loca parallela_, i de Finska Runorne, jemföra
detta, i de gamla sago-sångerna förekommande, af oss ännu urskiljbara,
plockgods. En möda, hvartill vi för en annan gång skola spara oss.
[E] Jemför hvad vi förut härom skrifvit i Svensk Litteratur-Tidning för
år 1817, och i vår afhandling om de "gamla Finnars Vishets-lära;"
införd i 1:sta Delen af Otava.
[F] Man tyckes i allmänhet vid öfversättningen af detta ställe hos
Tacitus, hafva ansett orden: "_formas aprorum gestant: id pro armis
omnique tutela_", betyda, eller åsyfta, detsamma som orden: "_effigies
et signa guædam in prælium ferunt_", (i 7:de Kap.) Meningen är dock här
helt annan. Några hafva likväl insett orimligheten af att vela tro det
figurerna af några afbildade svin skulle vara dem mera till skydd än
allsköns vapen och försvar; och derföre sökt förklara saken derigenom
att Estherne, vid anblicken af dessa bilder, blefvo modigare och
djerfvare. (Se Walpys edition. London 1621, Vol VII). Men detta
förklaringssätt, som torde vara nog _longe petitum_, lämpar sig åter
icke till Taciti här på stället alltför tydliga ord.
[G] Väl söker Brotier, i sina noter öfver Tacitus (_Parisiis_ 1776)
förklara detta derigenom, att han vill lämpa det på _Hertha_, som
blifvit nämnd i 49:de Kap. Men utom det att hon af andra folkslag, än
Estherne, hade sin dyrkan, så säges det tydligt der "_terram matrem_",
hvilket aldrig kan få någon synonymi med "_deûm mater_."
[H] Väl kan det icke nekas att Romarne, af ett slags förkärlek för egna
myter, ofta trodde sig i främmande folkslags superstition finna
Romerska mysterier. Detta var fallet med Castors och Pollux's dyrkan
hos Naharvalerne, att förtiga många andra exempel. Det kan således vara
en möjlighet, att Tacitus med _Mater deum_ här verkeligen menat
_Cybele_; och hvilket kunde kanske förklaras derigenom att
_Metragyrterne_, och _Kyrobanterne_, som voro hennes prester och
tillbedjare, i likhet med våra _Noijat_, ströko omkring landet på
tiggeri; och betjente sig, liksom Kamtschadalernas _Schamaner_ och
Lapparnes _Noider_, af en puka, hvarmed de antydde sin närvaro. Kanske
denna likhet mellan Cybeles prester och Esthernes hexmästare, gjorde
att Tacitus förblandade den med hvarandra, och ansåg dem dyrka samma
Gudom.
[I] Man må ej tro, att detta vore en motsägelse af hvad som förut
blifvit sagdt om _qvinnornas slafveri_ hos Finnarne; ty huruvida
_husmodren_ häruti gör ett märkeligt undantag, hafva vi förut visat i
Sv. Litter. Tidn. 1817, sid. 577, 774.
[J] Högst besynnerligt är, att Sturleson säger just detsamma om _Odin_
och hans trollkonst, hvilken han lärt sig af Jotarnes Konung _Gylfe_;
nemligen att han derigenom alltid segrade och var en förskräckelse för
sina fiender; "_fordi hand kunde skifte sit ansict oc Aasium mit lyd oc
skickelse hvorledis hand vilde_" (sid. 5). Månne icke Tacitus sjelf
tänkte sig något sådant, då han nyss förut, i 45 Kap. säger om dem som
gifvit sig i strid mot Arierne: "_Nam primi in omnibus præliis oculi
vincuntur_?" Hvarmed han torde hafva afsett att de voro hvad vi kalla
_silmän kääntäjät_, d.v.s. sådane som kunde "_vända ögonen på folk_."
Eller månne han väl härmed kunnat haft afseende på den bekanta versen
hos Homerus, der han, talande om Mycerna i striden, sjunger:
... "autos de palin trepen osse phaeino."...
hvilka ord, såväl Possidonius som Strabo, hvardera, sökt, på sitt sätt,
uttyda och förklara (se Strabo. L. VII. c. 5 §. 2). Annars hade de
gamle den berättelse om Partherne, (ursprungligen ett Scythiskt folk)
att de ofta begagnade sig af det krigsputs, att vända fienden ryggen
till och låtsa fly, under det de härunder på det häftigaste fullföljde
striden: hvarpå Horatius alluderar i 2 B. 1 Ep. v. 112; möjligt äfven
att något sådant låg här dunkelt för Taciti tanke.
[K] Man må icke tro att detta var första gången, som Romarne hyste den
tanken att menniskor kunde byta om skapnad och natur. Så t.ex. säger
Mela om Neurerne (ett Nord-Scythiskt folk) "_Neuris statum singulis
tempus est, quo si velint in lupos iterumgue in eos qui fuere
mutentur_." (sid. 155). Romarnes egen Mytologi öfverflödar af dylika
metamorfoser, i likhet med sagorna om Jättar och Troll i Norden.
[L] Ytterligare gissningar och förklaringar öfver landet _Thule_,
finner man. af Arngrim (_Conment, de Islandia_); Praeton (_Orb,
Goth._); Totfaeus (Hist. Norveg.); Rudbeck (Atl. T. I. p. 511, &c.);
Camd (Britann. T. 2. p. 1482); Gatterer (Univers. Gesch.); Carlström
(Dissert. de Thule. Holm. 1675); Grupen (Orig. Germ. I. p. 526); Voss
(über Thule, i Bredows Untersuch. über alte Gesch., p. 122-129);
Brehmer (Entdeck. im Alterthum, 2:te abth. Weimar 1822, p. 557 cet.)
och And. Arv. Arvedson (Diss. de Pytheae Massil. fragm. Upsaliæ 1824),
der man finner flera af dessas meningar anförde.
[M] Orden lyda: "hvilket land han sjelf ej säger sig ha besökt." I
anledning hvaraf frågas: har han nu besökt det, eller har han -- icke
besökt det? Sjelfva denna mening, liksom många andra, i dessa Sveriges
"Häfder", är framställd på ett alltför otydligt språk, för att riktigt
och klart kunna fattas, enär den innebär en påtaglig tvetydighet,
hvilket, i ett historiskt arbete, blir ett dubbelt fel. Ty antingen är
här meningen, "att Pytheas besökt landet, ehuru han ej sjelf säger
det"; eller: "att han besökt det, oaktadt han sjelf nekar det"; eller,
hvilket synes troligare, är Hr Professorens mening "att han aldrig ens
besökt det"; så mycket mer som han börjar perioden med denna ingress:
"till dessa (Pytheas') underrättelser, sluta sig andra till utseendet
mera vidunderliga", (åter ett obskurt uttryck: hvems voro då dessa
"andra" uppgifter? Voro de Pytheas' eller ändras?)... I hvilketdera
fallet som helst är Hr Geijers uppgift oriktig, och det så mycket
mer, som ej blott Strabo, Polybius, Cleomedes, Geminus, Cosmas,
Eratosthenes, Hipparchus, m.fl. af forntidens Auktorer omförmäla det
Pytheas besökt Thule, det han beskrifvit, utan som han sjelf, och just
på detta ställe, säger sig hafva besett hvad han här omtalt. -- Man kan
ej gerna bese ett land, eller dess kuster, utan att hafva besökt dem;
-- ehuru Hr Geijer, för att sedermera vidhålla och till någon del
godtgöra denna sin uppgift, vidfogar en annan -- lika oriktig,
nemligen: "något dylikt hade Pytheas sjelf sett." Vi skulle kanske icke
anmärka detta egna slags sätt att kommentera och citera gamla Auktorer,
om det ej redan blifvit så vanligt hos mängden af våra nutida
skriftställare, att på god tro, och liksom blindt, antaga, den ena allt
hvad den andra säger, utan att sjelfve närmare forska i ämnet, eller
dervid rådföra sig med sjelfva urkunderna. Förmodligen är det denna
Geijers tolkning vi hafva att tacka för det äfven Stringholm, hvilken i
sin nyligen utgifna Svenska Folkets Historia I D. s. 10 gör Pytheas
till "en Grek från den milda södern" bestämdt säger: "Sjelf har han
(Pytheas) icke sett detta land" (nemligen Thule) m.m.
[N] Eller måhända har man härtill blifvit missledd af Strabos yttrande,
det Pytheas omtalt "hvad han hört" (_eks akoes_) -- liksom man vid
beskrifningen af ett land endast anför hvad man der ser; icke hvad man
hör? Hvilket yttrande dessutom afser helt andra ämnen (_t' alla_)
hvilka förmodligen i nästföregående meningar, ehuru af Strabo icke här
reproducerade, blifvit af Pytheas framställde. Hvad detta varit känner
således ingen; men gissningsvis formoda vi att fråga kanske varit om
solens förhållanden under solstånden, hvarvid alla författare nödgats
grunda sina uppgifter på infödingarnes muntliga berättelser, af orsak
att de sjelfve icke varit i tillfälle att här öfvervintra, eller afbida
dessa årstider.
[O] Detsamma anför Virgilius (Georg. L. III, v. 464) om Geterne, som
äfven räknades såsom ett Scythiskt folk:
... ... ... "Atque in deserta Getarum
Et lac concretum cum sanguine potat equino."
[P] Plinii förklaring torde här likväl vara den rättaste, då han säger:
"_a Germanis appellari glessum_"; ty Estherne sjelfve kalla Bernsten
_meri-kiwi_ (hafs-sten), af orsak att den uppfångades ur hafvet.
[Q] Inom denna Krets finner man ännu namn på flera trakter, städer och
byar, hvilka synas leda sitt ursprung från landets fordna bebyggare,
och hvilka till sjelfva språket äro så rent Finska, att de knappt
tyckas hafva undergått den minsta förändring. Så t.ex. träffar man
endast i provinsen _Schlavonien_ namnen: _Lapinen, Linkunen, Kaukenen,
Metschinen, Wilmandinen, Pellenen, Lasdenen, Laponen, Mulinen,
Millunen, Gumbinen, Kautten, Tapiau_, m.fl., hvilka, genom sjelfva sitt
namn icke blott tyckas utmärka första grundläggaren till de platser,
utan ådagalägga derjemte att samma slägter, eller åtminstone att --
samma slags folknamn, ännu anträffas såväl hos oss i Finland: Estland
och Ingermanland, som uti de i Sverige, Norrige, och Ryssland --
koloniserade Finnbygder. Samma slags namn träffar man ännu ned i
_Natangen_, t.ex. _Multeinen, Mumeinen, Tillenen,_ m.fl., och i det
till Marienburgska Kretsen hörande _Ermeland_ (på Lat. _Varmia_; ett
namn nog mycket likt _Wermland_) t.ex. _Putrinen, Lusieinen, Leginen_,
m.fl., ja allt ned i Hockerlandska Kretsen, som t.ex. _Narsinen,
Kannien, Kossela,_ m.fl. Dessa slags namn träffas numera endast å de
stora skogarna som framstryka emellan södra delen af det gamla
Preussen, Mazovien och tillstötande Polska provinser. Vi böra kanske
här tlllägga, hvad vi endast muntligen hört berättas, och hvarvid vi
således icke, utan fullständigare uppgifter, kunna fästa vederbörlig
trovärdighet: att nemligen inom Polen ännu skola träffas flera
Finnbyer; och att under sista Polska kriget funnits Polackar, äfven af
börd, hvilka obehindradt talat Finska språket, det de lärt sig af sina
underhafvande.