icke förbrylla oss; detta gjorde de emedan man, för att komma dit,
måste segla öfver hafvet. Han har likväl nyss förut uppgifvit "Est
autem Thule amplissima: guippe Britannia major deculpos a qua plurimum
distat, ad aquilonem sita." Anmärkningsvärdt är att Strabo förifrar sig
öfver Pytheas, för det denne icke uppgifvit Thule såsom en ö, oaktadt
man seglade dit ifrån Norrige; i anledning af hvilken sednare uppgift
Hallenberg i sina anmärkn. öfver Lagerbr. Hist. 1 D.s. 39 drager den
falska slutsats, att Thule låg afskildt från Norrige och Skandien.
Tvertom tyckes Pytheas just härigenom hafva bevisat det han kände
landet bättre än någon annan, och att han följt dess kuster från söder
till norr.
[138] Procopius, _de bello Gothorum_, Basel 1531, Fol., p. 93. Han
nämner dock att här funnos 13 talrika nationer, styrda af lika många
konungar. Af dessa folkslag uppräknar han endast _Skritfinnar_,
_Gauther_ och _Eruler_. Efter honom omtalar Lombardern Paulus
Warnefridus, som lefde för litet mer än 1000 år sedan, något närmare
detta folk, hvilket han kallar _Scritobini_, hvars namn han deriverar
från deras _skidlöpande_ (skrida), hvilket han så väl som deras skidor,
noggrannt beskrifver, tilläggande (liksom Pomponius om Germanerne) att
de åto rått kött, ägde renar, m.m., om hvilka redan Solinus i 31 och 32
Kap. lemnat en nog vidskeplig beskrifning, till en del tagen, som det
tyckes, från Strabo.
[139] Om dessa _Mysi_, eller som de, enligt Strabo m.fl. rättare böra
heta _Moesi_, känner man alltför litet. Homerus uppger dem som ett
Thraciskt eller Scythiskt folk, och såsom sådant, måste de hafva
utmärkt sig framför flera andra. De bebodde landet ifrån berget Hæmus i
söder, till floden Donau i norr, och i vester och öster från floden
Saws förening med Donau, allt till Svarta hafvet. Romarne, som
sedermera äfven inkräktade deras gebit, indelte det i _Moesia superior_,
eller vestra Moesien, och _Moesia inferior_, östra Moesien; det återtogs
likväl snart af Sarmatiska folkstammar, som gåfvo _Moesia superior_ namn
af _Servien_, och _Moesia inferior_ namnet _Bulgarien_. Annars fanns,
enligt Ptolemæus, äfven i Asien ett landskap benämndt _Mysien_, hvilket
indelades i Stora och Lilla Mysien, och hvarifrån detta folk
ursprungligen torde hafva härstammat, och, troligtvis på samma väg som
så många andra, vandrat öfver till Europa. -- I anledning häraf:
hvarifrån härleder sig Finska ordet _mies_, Esthernes _mees_ (man), som
tyckes gifvit anledning till Svenska ordet _mes_? hvilket hos dem fått
samma föraktliga betydelse som ordet _mysi_ fordom hade hos Greker och
Romare. -- Skulle det väl ursprungligen kunna hafva betydt en _Moes_, en
Moesisk man?
[140] Märkvärdigt nog, nämner Solinus detsamma om Thule-boarne:
"_utuntur fæminis vulgo, certum matrimonium nullis_" hvarmed man kan
jemföra hvad som af Diodorus Sicul. blifvit sagdt om Celterne. Äfven
Tacitus, som, flerstädes, på det högsta berömmer de Germaniska folkens
såväl rena som stränga seder -- äfven med afseende å deras ägtenskap,
säger deremot på ett ställe, att ehuru de allmänt endast ägtade sig en
hustru, brukade likväl någre af de förnäme taga sig flere; hvilket
synes hafva varit en qvarlefva af det österländska bruket, "_Quamquam
severa illic matrimonias nec ullam morum partem magis laudaveris: nam
prope soli barbarorum singulis uxoribus contenti sunt, exceptis admodum
paucis, qui non libidine, sed ob nobilitatem, plurimis nuptiis
ambiuntur_." (18 K.) Enligt Gruber (Orig. _Livon._ p. 155, 178) skall
månggifte fordom varit öfligt hos Estherne; och ehuru man hos Finnarne
numera ingenstädes finner spår hvarken till något slags polygyni eller
polygami, så tyckes likväl ännu ett och annat gammalt ordstäf liksom
antyda något som kunde syfta ditåt; hvilket vi äfven anmärkt i
reflexionerne till det försök vi gjort, att med ledning af dessa
ordstäf, bedömma våra förfäders karakter, seder, sinnelag och
tänkesätt, m.m., såväl i sinnliga som öfversinnliga ämnen.
(Se Otava 1 D. s. 178).
[141] Ur denna synpunkt betraktad, är sjelfva Religionen till sin
karakter _poetisk_; emedan den, under hoppet på en tillkommande
sällhet, redan förljufvar det närvarande lifvet. Den har derföre äfven
längst af alla vetenskaper, bibehållit sitt poetiska element i musiken
och sången; och, mera egnad för hjertat än för förståndet, verkar den
alltid mer på den känslofulle, än på den känslolöse. Äfven Historien
har sin poetiska ståndpunkt i sagan, der den med det närvarande
sammansmälter minnet af det förflutna.
[142] En stor del af dessa Scythers afkomlingar föra än i dag samma
slags lefnadssätt, hvilket de således allt framgent bibehållit, under
en tid af 1800 år efter Strabo. Ännu lefva dessa nomad-stammar icke
blott af sina får- och boskaps-hjordar, men förnämligast af dessa stora
häst-drifter, af hvars mjölk och kött de isynnerhet lifnära sig. Detta
gäller icke blott och endast om de Finska eller Tschudiska
folkstammarne, utan äfven om de Tatariska och Mongoliska, såsom t.ex.
Kalmucker, Kirgiser, Tschuwascher, Mokschaner, Buräter, Metscheräker,
Tunguser, m.fl., af hvilka en enda husbonde ofta kan vara ägare till en
hjord af 600 hästar, lika så mycket hornboskap, 1000 får, och somlige
till och med 50 kameler; ja det skall finnas de Kalmucker som äga sina
några 1000:de hästar (se Merkwürdigkeiten verschiedener unbekannten
Völker des Russischen Reichs. Auszug aus Pallas's und Georgi's Reisen.
4 B. s. 88, & 1 B. s. 194). Att sluta af alla gamla Auktorer, måtte
Stomjölk varit hos Scytherne en ganska vigtig artikel. Enligt Herodotus
(L. IV) uppstod i anledning deraf ett blodigt inbördeskrig emellan
sjelfva husbönderne och deras slafvar; och Damascenus (se hans
excerpter hos Stobæus), Strabo (L. VII, c. 4, §. 6) m.fl. upplyser, att
de begagnade sig icke blott af hästkött, hästost och hästmjölk, utan
förnämligast af ett slags surnad stomjölk, hvilken de ansågo för en
stor läckerhet, och den de förstodo att, förmedelst en viss egen konst,
tillreda; _Trephoménes kréasin, allois te kai hippeiois hippeio kai
turo, kai galakti, kai oksygalakti (teto de kai opsemáesin autois
kataskeuasthen pos.)_ Måhända alluderar Tacitus härpå, då han i 23 K.,
om Germanernes anrättningar, säger: "_Cibi simplices: agrestia poma,
recens fera, aut lac concretum_." Denna konst att på eget vis syrsätta
sin mjölk, hvarigenom den erhåller en ganska stark och angenäm vinsur
smak, brukas af dessa nomadiska nationer än i dag, hvarvid de begagna
den icke blott, såsom vi, till mat, utan tillreda, genom distillation
deraf, ett slags brännvin eller en rusgifvande dryck, kallad _kumyss_,
hvartill de förnämligast använda häst- och fårmjölk, och hvarom man kan
läsa en ganska fullständig underrättelse så väl i 1 B. s. 176 &c. och 4
B. sid. 76 m.fl. st. i nyssnämnde Merkwürdigkeiten, som i Russia or a
compleat Historical account of all the Nations which compose that
empire. London 1780, 4 B. 8:vo; hvilka underrättelser tyckas vara
hemtade ur Messerschmidts, Herrarne Gmelins (_Seniors & Juniors_),
Stellers, Pallas', Falcks, Lepechins, Guldenstedts, Rutschkows, Georgii
och Sujews resor i åtskilliga delar af Ryssland. Kanske var det således
i följd af ett dryckeslag, d.v.s. vid ett sup- och icke vid ett
mjölk-kalas, som Scytherne, förmodligen under något slagsmål, torde
hafva klöst ut ögonen på sina trälar, och i anledning hvaraf Herodotus,
Aristophanes, Plutarchus, Stephanus, m.fl. anför, det de hade för
plägsed att beröfva sina tjenare synen, på det desse, vid brygden af
denna dyrbara dryck, icke måtte kunna se taga sig deraf något till
bästa; i anledning af hvilken grymhet, den inbördes fejden dem emellan
sedermera utbröt. Detta, som å ena sidan visar hvilket värde man redan
den tiden visste sätta på brännvinet, bevisar å andra sidan att denna
dryck redan varit i flor långt före Herodoti tid. Som bekant är, bruka
Finnarne än i dag, i likhet med flera af dessa Asiatiska folkstammar,
att under den varma årstiden starkt syrsätta sin mjölk, i en stor,
dertill enkom inrättad så, der den idkeligen tillökt och utspädd med
vatten, utgör om sommaren deras vanliga läskedryck, samt använd vid
måltiden, så som sofvel, är dem en lika syrlig som hälsosam spis. De
hafva dessutom ännu ett annat sätt att syrsätta sin mjölk, hvarigenom
den, jemte en angenäm syra, bekommer en ganska hård och fast form.
Detta sker derigenom, att de insätta den i varma ugnar, sedan filet,
eller gräddan, först blifvit aftagen, hvilken annars skulle smälta
såsom smör. En sådan mjölk, bildad af hvad Gottländningen kallar
_skyr_, kalla Savolaxarne _kokko-maito_, eller _maito-kokkelia_. Att
Finnarne fordomdags icke blott brukat hästmjölk, utan äfven deraf varit
stora liebhabrar, kan man sluta deraf, att Estherne ännu för 1000 år
sedan, eller i 9:de seklet, begagnade sig af stomjölk, såsom den bästa
traktering, hvilken endast bestods hos de rike och förnäme, (till
hvilkas förmånsrätt det hörde, att få taga sig ett rus), då de fattige
deremot fingo åtnöja sig med mjöd, hvarpå der i landet redan den tiden,
fanns godt förråd; och rådde det äfven då mycken split och oenighet
emellan herrar och trälar. (Se _Others och Wulfstans_ resor, införde i
K. Vitterh., Hist. och Antiq. Akad. Handl. VI D. sid. 100). Äfven
Adamus Bremensis omtalar att de gamle Preussarne blandade i sin dryck
såväl hästmjölk som hästblod, hvaraf de blefvo druckne, och Petrus De
Duisburg upprepar ungefär detsamma,[O] då han, i sin Chronicon
Prussicum, säger att de fordon drucko mjöd och stomjölk, (jemför
Langebek. Script. rerum Danic. mediaevi. 2 T., p. 106-123). Enligt de
Nordiska sagorna, var det Odin som först fridlyste hästen, deri genom
att han förklarade den helig, och måhända är det allt från denna tid
man kan räkna det bruket, att nyttja den till slagt, småningom börjat
aftaga. Annars förtjenar det måhända äfven anmärkas, att liksom
Lapparne, hos oss, begagna sig af sina Renar, i stället för både häst
och ko, så begagna sig ännu många af dessa Scythiska nomad-stammar af
samma djurslag, hvaron redan Strabo vetat omtala, hvilket tyckes på
sätt och vis liksom utmärka, att äfven den Lappska nationen fordom
härstammat eller kommit ifrån dessa sydligare trakter.
[143] Öfverhufvud tagit omtalas Scytherne alltid såsom nomader, hvilka
lefde af sin boskap och sina hjordar; dock fans det äfven ibland dem
vissa folkstammar som idkade åkerbruk, och det till den grad, att de
med spannmål ofta undsatte Grekerne. Detta gällde isynnerhet om
Cherson, som var ett fruktbart och till större delen ganska väl
uppodladt land. berättar att de i skatt till Mithridates, utom 200
talenter i silfver, erlagt 180,000 _medimner_ säd. (En _medimn_ var ett
Grekiskt mått, som innehöll efter stadsmål något öfver 11 kannor, efter
landsmål något öfver 16 1/2 kanna; men hos Romarne innehöll den, enligt
Cicero, närmare 48 kannor, och svarade således emot 1/2 tunna i fast
mål). Samma författare berättar, att man från dessa trakter fordom
utskeppade spannmål till Grekland, och att man omtalt det Leucon från
Theodosia tillsändt Athenienserna 2,100,000 medimmer säd. Redan
Herodotus uppger fyra Scythiska stammar såsom jordbrukare, nemligen
_Alazoner_ och _Callipider_, men förnämligast dem han kallar _Skythai
aroteres_ och _Skythai georgoi_, (annat namn visste han icke på dem).
Förmodligen är det dessa åkerbrukare som Horatius (L. III, Od. 24)
kallar _Scythæ campestres_; hvarvid han, liksom Tacitus om Germanerne,
anmärker, såsom någonting hos detta folk eget, att bruden, i stället
att bringa brudgummen hemgift, sjelf erhåller af honom skänker och
gåfvor.
[144] Ungefär detsamma anför Tacitus om Germanerne: _"plus ibi boni
mores valent, quam alibi boni leges_." (Jemf. s. 9).
[145] _Honing och mjölk_ omtala Finnarne mycket ännu i sina gamla
Runor, såsom den bästa välfägnad de känna -- "helsosam äfven för de
sjuke"; och mjölk uppger äfven Solinus, såsom Thuleboernes
hufvud-förtäring.
[146] Ungefär samma ord anför Procopius om Thuleboerne. Naturligtvis
väckte detta hos Romarne så mycket större förundran, som ylleväfnader
var det enda arbete, hvartill (enligt Plutarchus) deras hustrur voro
förbundne; och hvarmed äfven de högst förnäme sysselsatte sig. Enligt
Plinius och Ovidius var sjelfva Lucretia häruti ett mönster för många;
och enligt Suetonius gick Kejsar Augustus sjelf sällan i andra kläder,
än i dem som voro förfärdigade af hans gemål, syster, dotter, eller
barnnbarn.
[147] Hvad skinnplagg härmed menas, upplyses af Seneca (Epist. 90, 38)
då han säger att en stor del af Scythiska nationen klär sig såväl i
hermelin som i zobel- och räfskinns-pelsar, hvilka voro både lätta och
mjuka, samt ogenomträngliga för vinden. Samma klädsel brukade, enligt
Hesychius, äfven Partherne, ett till hälften Scythiskt, till hälften
Persiskt folk; och likaså var förhållandet med Hunnerna, enligt
Ammianus Marcellinus (L. XXXI).
[148] Månne ej möjligen orediga berättelser om dessa nordboers
trolldoms-förmåga, kunnat gifva en anledning till den tro att de "sacri
habentur." Skulle man våga öfversätta dessa ord, dermed att: "de
ansågos såsom trollkarlar", och skulle man, utan afseende å de af
Auktorerne vidfogade förklaringarne, endast fästa sig vid resultatet af
hvad i forntiden berättades om Hyperboreerne m.fl. nemligen om deras
säkerhet och den vördnad hvarmed de betraktades af andra nationer,
jemnfördt med hvad nordens gamla häfdatecknare, ungefär i samma mening,
sagt om Finnarne, -- endast då -- men icke förr, skulle vi hafva löst
knuten af dessa de gamles, gåtlika, berättelser om norden. Och Tacitus
skulle hafva varit den som härvid beträdt öfver gången ifrån sagans
områden, in på Historiens.
[149] Enligt hvad vi sidan 53 nämnt, upprepa vi ännu, att, så vidt
Taciti skrift redan varit känd af Plinius, denne, under _Hyperboreorum
felicitas_, troligen subsumerat och omfattat _Fennorum securitas_; men
deraf följer dock ingalunda, vice versa, att Tacitus, med sitt begrepp
om _securitas_, förstått den andres, om _felicitas_, och det så mycket
mindre, som han nyss förut sagt att de brukade _spe metuque versari_.
Deremot synes snarare Jornandes ännu hafva velat lämpa på Finnarne
något af hvad som fordom blifvit sagdt om Scytherne, då han säger:
_Finni mitissimi, Scanziæ cultoribus omnibus mitiores_; ett vitsord,
hvilket alltför litet öfverensstämmer med de historiska urkunderna och
de Påfviska bullorna.
[150] Naturligtvis uppstår här fråga hvarifrån Tacitus erhållit dessa
sina underrättelser (ty sjelf uppger han sällan sina källor)?
Väl omtalar Plinius en Sotacus, som, bland andra, skall hafva meddelat
en beskrifning om Bernstenen, hvarom man, numera, lika litet som om
författaren, äger någon kunskap. Deremot finner man, att Pytheas redan
långt före Plinius (enligt dennes _Hist. Nat._ Lib. 37, c. 11) vid
beskrifningen om Östersjökusterna, sagt: "_insulam esse Abalum: illuc
vere fluctubus advehi (scil. electrum) et esse concreti maris
purgamentum: incolas pro ligno ad ignem uti eo, proximisque Teutonis
vendere_." Hvarefter Plinius sjelf tilllägger: "_Huic et Timmæus
credidit, sed insulam Basiliam vocavit_." Således, hvad Pytheas här
kallar: "_concreti maris purgamentum_", det kallar Tacitus, i 45:te
Kap. om Estherna, "_ejectamen tum maris_"; när Pytheas, om Bernstenen,
säger: "_illuc vere fluctibus advehi"_, så säger Tacitus derom:
"_vicini solis, radiis expressa, in mare labuntur, ac vi tempestatum in
adversa littora exundant_", och när den förre säger: "_incolas pro
ligno ad ignem uti eo_", så säger den sednare, liksom i anledning
häraf: "_Si naturam succini admoto igne tentes, in modo tedae
accenditur, alitque flammam pinguem et olentem_." Denna stora
öfverensstämmelse i de detaljerade uppgifterna, som röjs emellan båda
dessa skriftställare, tyckes vara något mera än tillfällig. Väl kan
härvid invändas, att deraf dock icke följer det Tacitus plagierat
Pytheas, emedan enär de beskrifvit samma land och samma folk, så måste
naturligtvis sjelfva beskrifningarne öfverensstämma. Äfven häremot
hafve vi ingenting att påminna -- ty det var just detta vi trodde oss
böra bevisa: att nemligen Pytheas med sitt _Balthium_ eller _Abalum_
menade det land som, enligt Tacitus, innehades af _Æstyi_, om hvilka
Tac. bland annat, ehuru mindre riktigt, tilllägger: "quod (scil.
succinum) ipsi Glesum vocant".[P] Den etymologiska förklaring som
påstår, att ordet _glesum_ (fabriceradt, som det tydligen synes, af
Tyska ordet _glas_) är uppkommit af Arabiska orden _k--l songh_ eller
_k-- lsongh_, hvarmed Phoenicierne skulle hafva betecknat ett
_bernstensrikt land_, lemma vi derhän. Herr Reinegg, som gifver oss
detta vid handen, och derjemte underrättar oss att Finska benämningen
_Suomenmoa_ ursprungligen härleder sig af Arabiska ordet _Somgh_, som
skall betyda _bernsten_, är man härföre högeligen förbunden (se
Büschings Wochentliche Nachrichten &c. N:o 28, a. 1787). Månne det icke
då, tvertom, vore mera troligt, att nemligen Bernstenen, hos Araberne,
fått sitt namn efter landet (_Same, Suome_) och icke landet efter
Bernstenen?
[151] Jemför Plinius och Tacitus.
[152] Jemför Straho och Solinus.
[153] Plinius förklarar sjelf (L. 37, c. 3) att namnet _Austravia_,
hvilket han likväl på ett annat ställe (L. 4, c. 13) skrifver
_Austrania_ och _Actania_, är utländskt, upptaget från dessa
främlingars språk: "_Austrava, insula septentrionalis, a barbaris sic
appellata: a Romanis vero Glessaria_." Man upptäcker lätt, i detta
redan till hälften latiniserade ord, bemärkelsen _Esthland_, eller som
det af de gamle fordom kallades _Österlanden, Austrland_, hvarunder
stundom äfven inbegreps Finland.
[154] Ja långt före Pytheas, talar redan Herodotus, Historiens fader,
på ett ställe, ehuru ofullständigt, om detta land. Han säger nemligen,
att Bernsten hemtas från yttersta delen af Europa, kring en flod den
infödingarne kalla _Eridanus_ (Hridanón), hvilken utfaller i ett haf
emot norden, utan att likväl gifva något vidare namn på landet. Efter
honom upprepar Strabo detsamma. Man bör kanske icke förtiga att det, i
Preussen, verkligen befinnes en flod benämnd _Rudaun_ eller _Rodaun_,
som, ursprungen från en sjö med samma namn, vid Danzig, utfaller i
Weixeln.
[155] Förmodligen beräknar Pytheas här _Olympiska stadier_, hvilka
innehöllo, hvar, 625 Grekiska fot, eller 125 geometriska steg; och
hvaraf 8 gingo på en Romersk mil (_milliarium_); men 30, och
derutöfver, på en Persisk mil (_parasanga_) och följaktligen 144 på en
Svensk mil. Enligt denna uppgift, skulle således detta låga kustland
(_æstuarium_) hvilket Pytheas kallar Mentonomen, och som innehades af
Guttonerne, sträckt sig 6000 stadier, d.v.s. 41 2/3 Sv. mil i längd.
Denna dimension qvadrerar nästan till siffran med verkliga
förhållandet, om man antager honom härmed hafva menat Jutland, eller
promontorium Cimbricum, som det sedermera kallades, hvilket räknas vara
45 mil i längd.
[156] Namnet _Basilia_ (Basileia) torde egentligen böra anses som ett
nomen appellativum, utmärkande att det utgjorde ett eget _Konungarike_.
Äfven Herodotus, Strabo, m.fl. benämna en af de Scythiska stammarne
"Basilii" (de kunglige), och förklara att de voro såväl till värdighet
de förnämste, som till antal de talrikaste, de der, såsom en
hufvudstam, ansågo de öfriga Scytherne såsom sina trälar. Att äfven
dessa fordna Esther haft egna kungar och ägt mycket trälar, intygas af
Others och Wulfstans vitsord.
[157] Man finner i allmänhet, enligt hvad förut blifvit anmärkt, att
såväl Romare som Greker voro mycket böjde att anse de fleste af dessa
nordiska länder för öar, förmodligen emedan de ännu icke landvägen
kommit i någon närmare beröring med dem, utan endast sjövägen öfver
hafvet. Derföre, liksom de kallade _lycksalighetens_ land: _insulæ
fortunatæ v. beatorum,_ så kallade de nu ock bernstenens land: _insulæ
glessariæ, v. Electrides_. Som nu Plinius, (å ena sidan) antingen med
eller utan skäl, uppger att Germanicus, med den Romerska flottan,
sträckt sin sjöexpedition ända till bernstens kusterna, och man
deremot, (å andra sidan) oviss på hvad grund, vill betvifla det hvarken
Romare eller Phoenicier varit in i Östersjön, så har man, i anledning
häraf, sett sig föranlåten att, på de för dessa tider upprättade
geografiska kartor, förflytta flera af dessa Östersjö-provinser till
kusterna af Nordsjön. Detta tyckes åtminstone hafva varit fallet med
Austravia, Glessaria, m.fl. Emedlertid synes det som denna de gamles
uppgift, att nemligen Bernstenslandet vore en ö, icke skulle sakna all
grund: ty som bekant är, utgöres detta land af en del utaf det
Brandenburgska Preussen, memligen provinsen _Samland_ (på Lat.
_Sambia_), hvilken ännu återstår, såsom ett minne, af ett gammalt rike
med samma namn; af hvilken provins hela _Samländska kretsen_ ännu bär
sitt namn, innehållande provinserna _Samland, Schalanen_ (Schlavonien)
och _Nadravien_.[Q] Detta de gamles _Samland_, som redan genom sjelfva
sitt namn, ehuru till hälften Germaniseradt, tyckes antyda en
omisskännelig frändskap med de likaledes till hälften barbariserade
orden _Suomi-land_ (Finn-land), och _Same-land_ (Lapp-land), till ett
bevis på folkens och språkens fordna slägtskaps förhållanden, formerar
en stor, på trenne sidor af haf omgifven, landtudde, hvilken,
kringfluten af Östersjön, Frische och Curische-haff, begränsas äfven på
landtsidan af floderna Pregel och Deune, hvilka sålunda afskilja den
från den öfriga kontinenten. Uti denna, ehuru mindre fruktbara, likväl
tätt befolkade provins, utgör den egentliga Bernstens-kusten, kallad
_Sudauische Ufer_, en sträcka af endast 10 mil, räknadt ifrån _neuen
Tieffe_ till _Krantz-kruge_ vid början af _Curische-Nehrung_.
Hvad som, med afseende å namnets etymologiska ursprung, blifvit sagt om
Samland, tyckes till en del äfven gälla om _Samogitien_, en af
Lithauens största provinser, hvilken före år 1560, innan det
införlifvades med Polen, styrdes af egna Furstar, Hertigar och
Konungar. Äfven detta namn tyckes förråda ett ännu ej utdödt minne af
dess fordna bebyggare. Väl anses det härflutet af ordet _Samogitz_, som
på landets språk skall betyda _lågländ_; men äfven i detta fall --
hvarifrån härleder sig då detta ord? Och månne det ej ursprungligen kan
hafva bemärkt ett land som beboddes af dessa _Samer_ eller _Suomer_,
hvilka, af Letterne och Slaverne undanträngde, togo sin tillflykt till
de sumpiga och morasiga kärren och skogstrakterna?[R] Denna
namnförklaring torde dessutom här förtjena så mycket mindre
uppmärksamhet, som ordet _Samogitia_, hvilket är provinsens latinska
benämning, egentligen är ett i sednare tider tillskapat vetenskapsord;
ty af infödingarne kallas det än i dag _Sámodzka-zemlá_ (Samiska
landet) af Polackarne _Smudzka-ziemiá_, och af Tyskarne _Samaiten_,
(jemför Cluver. Germ. Ant. 33, 44, p. 686). Äfvenså tyckes namnet af
den norr om Samogitien belägna, under Polska kronan fordom lydande,
Liffländska provinsen _Semgallen_, hvilken numera, såsom ett Län, är
tillslaget Hertigdömet Kurland, innebära det dess fordna invånare varit
en blandning af Finnar (_Samer_) och Galler, i likhet med hvad som till
förene blifvit nämndt om bemärkelsen af _Fin-gallia_. På samma sätt
tyckes den i Nordens gamla Historia så mycket omtalta Danska ön
_Samsoe_, liksom den derin till belägna ön _Fyen_ (på Lat. _Fionia_),
härleda sin etymol. upprinnelse från dessa gamla Finnstammar, hvilka,
efter eget språkbruk, kallades _Samer_ eller _Suomer_.