handarbeten. De förre, isynnerhet för sina _smiden_, de sednare för
sina _träkäril_, m.m. Se Rühs Finl. o. dess Inv. 2:dra Uppl., l:a Del.
sid. 5, 2:a Del., s. 34, 37.
[57] Härmed må man dock icke förblanda _svedjebruket_; ty ehuru det i
många afseenden är vida besvärligare, anse de det likväl ej med samma
förakt som _åkerbruket_, hvilket de hålla vara dragarens kall. Till
upplysning för dem, som härvid möjligtvis kunde falla i förundran,
hvarföre man nemligen skulle anse det för en större skam att plöja en
åker än en sved, få vi anmärka: att Finnarne, fordom, ej plöjde sina
sveder; utan bestod deras svedjesätt deruti, att, sedan de nedfällt den
grofva skogen, brände de den, och, utan att hvarken plöja eller harfva,
kastade de utsädet bland de härs och tvärs liggande trädstammarne, i
den nästan ännu varma askan. Häraf blef en följd, att man blott kunde
taga ett säde, af en sålunda förarbetad sved. Detta sätt att svedja,
der hvarken tarfvas plog eller häst, sker än i dag i norra delen af
Savolax, och, allmänt, å de Svenska och Norska Finnskogarne; samt att
detta varit det äldsta, fordom brukliga, svedjesätt, tyckes redan den
högst enkla metoden förråda; och bestyrkes äfven detta af ett ställe
hos Clausson (se hans "Norska Krönika", tryckt i Köpenhamn 1632, sid.
135) så lydande: "De (Finnarne) bevare sig intet met jorden at
förarbeide, derfor skeer det som mesteds sönder i Nordland, at der som
Finden drager fra, oc hafuer af hugget Skoufuen, der drage Norrsk folck
til igien, oc plöye oc saae, oc giöre der skiönne jorder aff." Detta är
hvad Tacitus i 14 Kap. ganska sinnrikt kallar: "_nec arare terram, aut
exspectare annum_," hvilka ord han tyckes hafva plagierat utur Strabo,
som i 7 B., 2 K., 3 §. säger om de emellan floderne Rhen och Elbe
boende Svever, och åtskilliga andra af dessa folkslag: me georgein,
mede thesauritsein (neque colunt agros, nec quidquam reponunt). Då
emedlertid åkerbruket småningom infördes, skedde det ej utan stor
motvilja, dels såsom stridande emot fäders, och förfäders, urgamla bruk
och vana, dels såsom ett, för fria söner, nesligt arbete, att gräfva i
jorden. -- Ganander anför en hos Finska folket ännu allmänt gängse
mytisk fabel, som är artig nog, och kan tjena att visa oss med hvad
begrepp Finnarne i början måtte hafva omfattat denna nya näringsgren.
Den lyder: _Kalewan tyttären ottaneen kyntäjän, ja hewoisen ja auran,
jota toi äitilleen, ja sanoi: "mikä Sitti-sontiainen tämä on, jonka
minä löysin äitin moata tonkimasta?" Äiti sanoi: "wie pois piikani!
meijän piteä pois-paeta tältä moalta, -- ne tuloowat tänne asumaan_."
Dock, fram, fram! skall allt godt och ädelt, äfven om det vore aldrig
så stridande emot häfdernas helgd och bruk; ehuru det visserligen går
trögt och långsamt i början. Det var derföre trälar och qvinnor, först,
hos Finnarne, fingo befatta sig med ett yrke, som nu utgör hvarje
odalmans fröjd och glädje. Äfven detta tyckes icke hafva undgått
Tacitus, och torde hafva gällt, till någon del, äfven om andra
nationer, efter han i 15:de Kapitl. gör följande reflexion:
"_Fortissimus quisque ac bellicosissimus nihil agens, delegata domus et
penatium et agrorum cura feminis senibusque, et infirmissimo cuique ex
familia, ipsi hebent_."
[58] Ett gammalt ordspråk: "_Tyhmä paljon työtä teköö: Eleä wiisas
wähemmäilläk_," bevisar mer än tillräckligt, hvad de här mena med
"wiisas." Och en runa, som talar om en trollkarls besök hos en annan,
börjar med följande bombastiska anathema:
Ymmärrys yllä piteä,
Hattu miestä hallihtoo;
Hywä päiwä! helwettiin -- --
Onko perkele kotona?
Jolta saisin sanoja kuulla,
Sekä konstia kowia.
Ännu lefver, i Finnarnes mun, ett gammalt ordstäf, som vittnar om denna
makt emot Gudomen, hvilken våra fäder trodde sig besitta, och som
tyckes vara en gammal qvarlefva af den gråa hedendomen; emedan _Guds
makt_, enligt det, redan sättes i bredd med _trollkarlens_. Det lyder:
Kaksi kowaa koittelee (alii: kiskottelee)
Susi ja hewoisen warsa,
Meijän poika ja Jumala.
Att denna _meijän poika_ måtte hafva varit en beryktad trollkarl, synes
här klart, då han vågade pröfva sin styrka med de christnes Gud. Äfven
hos Tyskarne bibehåller sig ännu ett ordstäf, som tyckes påminna om den
då ännu icke hos dem kufvade hedniska öfvermakten, enär man säger:
"_noch leben die Heiden_." Men småningom segrade det himmelska väldet
öfver det jordiska, och äfven Finska folket förnam slutligen att den
Allsmäktige, både i kraft och godhet, öfverträffade deras usla
hexmästare. Och ett annat ordspråk, som synes bära sin stämpel ifrån
denna tid, har i folkets minne förvarat denna öfvergång från hedendom
till sann christendom. Det lyder:
Joka kiitteä hyweä,
Kiittäköön hywät Jumalat!
Joka laittaa pahaa,
Laittakoon suwesta talwi!
[59] Orden: _trolldom, trollkonst, trolleri, trolla,_ som ofta här
förekomma, torde visserligen, liksom deras begrepp, helt och hållet
utgå ifrån språket, i den mån upplysningen tilltager. Då de till dess
måste qvarstå, nödgas vi upplysa, att de ej här få tagas i den vanliga
bemärkelse de torde äga i Svenska språkbruket, der de lära betyda
konsten att, genom öfver- eller onaturliga medel, frambringa
öfver- eller onaturliga verkningar. Enligt Finnarnes begrepp, är så väl
medlet som verkan, endast i så måtto öfvernaturligt eller öfversinnligt
(andeligt), att andra icke kunna inse eller fatta det förras natur,
blott dess verkan; men derföre tro de icke medlet, i sig sjelft, vara
så tillvida onaturligt, att det skulle sakna naturen att verka, d.v.s.
de tro endast på en _naturlig magi_, hvaruti de tillskrifva mindre
hexmästarns personlighet, som icke mera de medel han nyttjar, denna
öfvernaturliga kraft; uti hvilket fall de, med samma skäl, kunna anse
för trollkonster, alla fysiska fenomen och experimenter, hvilka de till
sin natur icke kunna förklara.
[60] Denna national-sång, som först tyckes utveckla Catos idé: "_inter
prima spectari jubet, ut solum sua virtute valeat_", och sedan Plinii:
"_malus est ager, cum quo dominus luctatur_" (L. XVIII. 5)
karakteriserar ganska väl det gamla Finska folklynnet, och har numera
öfvergått till ett slags bunden prosa, som lyder sålunda:
Älä huolik paljosta työnteosta,
Eleä wiisas wähemmälläik!
Kyllä mua kaswaa moatessans,
Pelto, pepuroijessans;
Kantaahan suo jänistä,
Suo jänistä, moa warista,
Nurmi nuorta joutahinta,
Pelto, pieniä kanoja.
Ei sallik sawinen pelto,
Eikä sontainen suwaihtek
Koreita kuokkijoita
Walkeata kuokan wartta.
(Se _De Proverb. Fenn._ P. I. p. 26.)
Att Runan är urgammal, och fullkomligt öfverensstämmande med den
allmänna opinionen, bestyrkes deraf att de flesta verser, eller rader,
lösryckta från det hela, ännu i dag, bland de ålderstigna, tjena såsom
gamla godkända ordspråk. Äfven Tacitus tyckes, i detta fall, hafva
något så när känt folkets karakter, då han om det, i 14:de Kap., säger,
generellt, med afseende å åkerbruket: "_pigrum quin immo et iners
videtur sudore acquirere, quod possis sanguine parare_", hvilka sednare
ord, dock mera äro tillämpade på dem som, medelst krig och härnad,
sökte lefva af rof och byte. Märkvärdigt är det likväl, att äfven de
gamla Götherne skydde åkerbruket; deras lära gick ut på att lefva af
krig och vikingafärder. På samma sätt tyckes förhållandet hafva varit
äfven med åtskilliga andra nationer. Så t.ex. var det äfven enligt
Judarnes dogmer, anförde i Talmud, Tract. _Jewammoth_, fol. 53. Col. 1,
der det heter: "åkerbruket är den sämsta handtering; deremot är handeln
den bästa; ty den som i handel har 100 gyllen, kan alla dagar äta kött
och dricka vin, då deremot den som på åkerbruk nedlägger samma summa,
måste åtnöja sig med rötter och grönsaker; samt nödgas ändå mycket nog
gräfva och arbeta." Hvarefter det vidare härom heter: "Så ock emedan
man aldrig sett något djur, eller någon fågel, den der handtverk kunde,
och ingen hjort den der fikon torkade, intet lastdragande lejon, ingen
räf, den der krämare var -- alla nära de sig utan smärta och arbete,
oaktadt de endast äro skapade till vår tjenst -- hvadan ock billigt är,
att vi (Judar) nära oss utan möda, vi som endast äro skapade att tjena
Gud;" (Jemf. Judendo men framställd ur de Rabbinska skrifterne, m.m. p.
40), hvilken lära tyckes öfverensstämma med Lukas, K. 12, v. 24. Om man
nu härmed jemför de gamla Grekers åsigter, som, i Arkadien, i det
idylliska herdelifvet, idealiserade sin lycksalighet, med hvad de
berättade om de nomadiska Scythernes sällhet, besjungen redan af
Homerus; och med hvad Bibeln lär om Abraham, Isaak och Jakob, med flere
andre af de förnämsta bland folket, hvilka vallade sina hjordar, så
synes alla dessa gamla folkläror, liksom sammanstämmande intyga, att
menniskan icke var skapad till arbete; men att hon, efter sitt
förlorade Eden, sjelf dertill liksom förpligtat sig. (Jemf. _Otava_, 1
D. s. 19).
[61] Han sjöng härom:
Olin orjana Wiroissa,
Palwelin pakanan moassa,
Illat surwon, oamut jauhon,
Aina kiikutin kiwiä.
-- -- -- -- -- -- --
Kylwin otrat Suomenmoalle,
Wiskaisin Wiron selälle,
[62] Annars behöfver en så kallad Finsk hexmästare icke så mycket
ryktet till sin rekommendation, som icke mera blotta namnet af
trollkarl; ty detta ger honom reputation nog. Och för att såsom sådan
gifva sig tillkänna, hafva de ett visst eget slags uppförande, som
förnämligast utmärker sig i ett poetiskt och mystiskt språk. De tala
derföre oftast med iakttagande af allitteration, och under allegorier,
hvarvid de isynnerhet begagna sig af så kallade gamla ordspråk, som
egentligen utgöra, i korta sentenser uppfattade, vishets- eller
lefnads-reglor; och hvilka gamla minnen stå qvar som monumenter af en
hos Finska folket förgången högre kultur. Härom finnes, utom den af oss
utgifne _Dissert. de Proverb. Fenn._, en ganska fullständig, och som vi
hoppas högst intressant, afhandling, i 1:sta Del. af _Otava_, s. 1-183,
der man finner dessa Finska Filosofemer systematiserade, eller bragte
under en vetenskaplig uppställning; hvilka, icke blott till karakteren,
utan, ofta nog, till ordalydelsen, äro likstämmiga med de gamle Grekers
eller Pelasgers så kallade Gnomer, eller deras korta, moraliska,
kosmologiska, och filosofiska lefnads-maximer, hvilka, såsom ett slags
orakel, uttaltes ibland folket, af deras så kallade vise; och af hvilka
ännu Thales, (den förste af Greklands sju vise) skall hafva mycket
begagnat sig, hvilken dog, öfver 90 år gammal, 545 år f.Chr. Sådana
korta sedespråk tyckas fordom äfven hafva tjent till lefnadsreglor för
Judiska folket, och hvilka till stor mängd finnas uppfattade i den, uti
gamla Testamentet intagne, så kallade Ordspråks-boken, hvilken anses
vara sammanskrifven af Konung Salomo, som tros hafva lefvat omkring
1000 år f. Christus.
[63] Hvad Tacitus här säger generellt om alla Finnar, det samma säger
Juusten speciellt om trollpackan Huld. Nemligen: "_Omnes spe metuque
sibi obnoxios habebat_." (Se Nettelbladts Schwed. Bibl. 1 Stück, p.
103).
[64] I Finska språket, förekomma dessa hexmakare under åtskilliga olika
benämningar, allt efter de särskilta nuanserna af deras verkningssätt
och förmåga; såsom t.ex.
Wiisaat, Tietäjät (vise män, underkunnige),
Noijat, Welhot (trollkarlar),
Loihtiat (besvärjare),
Lumojat (klummare, tjusare),
Näkiät (andeskådare),
Taikurit (hexmästare),
Katehet (skadare, afundsmakare),
Puoskarit (qvacksalvare),
Kuoharit, Salwurit (gällare),
Weri-salpajat (blodstämmare),
Into-mieher, myrrysmiehet, poppa-miehet (huxpux-makare),
Kahtojat (siare),
Lukiat (läsare),
m.m. I sammanhang härmed, tro vi oss, såsom något anmärkningsvärdt,
böra nämna: att hvad som, hos andra nationer, anses såsom någonting för
aktligt och nesligt, nemligen att kastrera hästar, detta anses hos de
Finska folken såsom någonting stort och förtjenstfullt; hvarföre ock de
fleste af deras så kallade trollkarlar äro _ex professo_ hästgällare,
liksom desse sednare, alltid, till professionen, äro trollkarlar. Till
detta yrke hörer icke så mycket konsten att verkställa sjelfva
operationen, som icke mer att dervid uppläsa alla de galdrer och
besvärjelser, som skola hela så väl brännsår som jernsår, -- men
framför allt de ord, som härtill skola inviga sjelfva knifven. Skall
man riktigt vara mästare i konsten, tillkommer det äfven, att -- icke
genom rep och handkraft, utan -- endast genom de magiska orden binda
djuret, eller göra det spakt och orörligt; ja till och med att
åstadkomma allt detta i dess fria, naturliga, stående ställning.
Besynnerligt nog, omnämner redan Strabo i 7:de B., 4:de K., §. 8. såsom
någonting eget, och singuliert, hos alla Scythiska och Sarmatiska
folkslag, att de nemligen brukade _vallaka_ sina hästar, för att
derigenom tämja dem, och göra dem mindre ystra; hvarvid han anmärker
att deras hästar väl voro små, men ihärdiga och bångstyriga: "_idion de
te Skythike kai te Sarmatike pantos ethnes, to tes hippes ektemnein
eupeitheiros kharin, mikroi men gar eisin, otseis de sphodra kai
dyspeitheis_."
[65] Man har exempel på folk som vandrat allt upp till Lappmarken, för
att der få den bot hemmavarande besvärjare ej förmått lemna dem. Emedan
man tror att ju längre man kommer mot den höga, eller som de kalla,
mörka, norden, desto argare trollkarlar skall man finna; och man har
ofta funnit att deras _nåider_ förmått häfva sjukdomar, dem ingen
läkarekonst kunnat bota. Isynnerhet gäller detta om _Epilepsi,
Hypokondri, Melankoli, Mani, Plöresi_, och med ett ord: om alla
själs- och sinnes-sjukdomar i allmänhet.
[66] Det är ej blott vid de tillfällen de behöfva påkalla hans hjelp,
som han skall visa sig såsom deras patron och gynnare; utan hoppas de
(_spe versantur_) att de uti allt hvad de företaga sig, i denna
verlden, skola röna lycka och framgång.
[67] Vi framställa denna deras Svartkonst, här, under dess _närvarande
karakter_, eller sådan den i allmänhet blifvit uppfattad, -- icke sådan
den _ursprungligen_ är. Ty om vi en annan gång skulle komma att sträcka
våra forskningar djupare i detta ämne, skulle vi kanske bevisa att
denna åsigt är högst felaktig, och egentligen uppfattad, och
tillkommen, genom ensidiga omdömen hos den okunniga hopen, och det
såväl af anhängare, som antagonister, till denna deras magiska
vetenskap. Det ligger redan i begreppet af all _vetskap och kunskap_,
att deruti måste finnas något positift, något verkligt vetande, till
grund. Det är således redan i sig sjelft någonting otänkbart, att ett
helt folks _vetenskap_ (låtom oss kalla det så) eller tro, om ock
aldrig så superstitiös, endast skulle kunna bestå i toma formler eller
_besvärjelser_, hvilka så till sägandes endast utgöra den yttre sidan,
eller karakteren, deraf; och ännu orimligare, att denna _tro_ på tomhet
skulle hafva bibehållit sig, eller ägt intresse och bestånd, från det
ena seklet till det andra. Ty man bör kanske i allmänhet anmärka, att
så mycket än folket eller den råa massan, är böjd för att på ett
superstitiöst och öfvernaturligt sätt förklara hvad som öfverstiger
dess förstånd, så litet är den likväl, å andra sidan, fallen för att
omfatta gyckel och toma _fantomer_. Nästan lika så otänkbart vore det
att tro, att det positifva, som uti Finnarnes svartkonst möjligen kunde
finnas, blott skulle bestå i en kunskap om, eller i ett dyrkande af,
den onde, eller det _ondas princip_, ty sjelfva denna princip är redan
i sig sjelf, och såsom sådan, till sin grund, eller natur, _negatif_;
emedan det utgör en förnekelse af det goda. Vi tro ock derföre att,
oaktadt hvad man än derom må säga, det icke finnes något folk i
verlden, som med sin tro och kärlek (d.v.s. dyrkan) endast omfattar det
onda; emedan en sådan tro, som i sig sjelf icke innehåller någon
kunskap, icke skänker dem någon realitet, hvarken för förståndet eller
hjertat. Efter denna allmänna åsigt, följer således äfven: att sjelfva
trolleriet, eller hexeriet, betraktadt antingen såsom vetenskap, eller
såsom föremål för tro, måste ytterst hvila på något positift, verkligt,
d.v.s. på någon verklig kunskap.
Man skall ock derföre, om man närmare vill forska i saken, träffa
vidskepelsen -- redan i de äldsta urkunder man derom äger -- förenad
med, om vi så få kalla, _positifva vetenskaper_, förnämligast med
_astronomi_, (eller kanske rättare, astrologi) _naturkunnighet_ och
_mathematik_. Så t.ex. att sluta af de få och ofullständiga
efterrättelser man äger om de gamle Chaldéers _filosofi_ (hvilken
egentligen utgjordes af teogoni och kosmogoni) så bestod den
hufvudsakligast af stjerntyderi och trollkonst (demonologi). Chaldéerne
utgjorde, som man vet, den lärda kasten i Babylon, Assyrien, och
Medien, hvilkas lära ungefär 536 år f.Chr. förstördes af Perserne,
som i dess ställe införde sin Zerdusht's eller Zoroasters lära,
hvilken, enligt Platos omdöme, ganska oriktigt blifvit betraktad
såsom en djefvulsk magi, då den likväl endast bestod i mystiska
undersökningar och förklaringar af den gudomliga naturen. På samma sätt
förhöll det sig med den gamla Egyptiska Vishets-läran, hvilken -- att
dömma efter de fragmentariska, oftast kanske förvända, begrepp, man
derom fått genom Grekernes skrifter -- förnämligast skall hafva bestått
i astronomi, mathematik och spåkonst (tecknetyderi). Ännu hos de
upplyste Romarne och Grekerne, stod vidskepelsen, som en trogen skugga,
vid sidan af deras _Religion_; och den förres prester löntes
offentligen af staten, i bredd med den sednares.
Om man derföre närmare begrundar den allmänna karakteren af de gamlas
kunskapsarter i Österlanden, så skall man finna att de, liksom sjelfva
deras Religion, eller Religionsbegrepp, förvarades såsom en stor
_hemlighet_, ett _arcanum_, hvaruti blott vissa Prester, eller Kaster,
invigdes; hvilka, med en mystisk, mytisk, eller poetisk omklädnad,
framställde för folket dessa sanningar, under symboler och allegorier,
hvilka således blefvo vetenskapernes yttre form. På sådant sätt blef nu
äfven naturkunnigheten till sitt inre hemlighetsfull, och till sitt
yttre, symboliserad, personifierad, och lokaliserad för folket, och den
lägre hopen, som, under dessa yttre attituder, sinnligt fattade, och
dunkelt anade, den i dem inneboende högre betydelsen. Denna allmänna
Österländska karakter, af hemlighetsfullhet, (som hufvudsakligen tyckes
grunda sig på en väl beräknad egennytta) eller denna deras åsigt, om
nyttan och nödvändigheten, att hålla kunskapens källa för folket, så
hemlig som möjligt, uttalar sig högt, såväl i den Grekiska myten om
_Pandoras ask_, som i den Mosaiska, om _kunskapens träd, på godt och
ondt_, hvilka båda berättelser enoncera, att sällheten fordom, ehuru
okänd, fans ibland menniskorna på jorden; men försvann, så snart de,
förledde af kunskapsbegär, började forska efter dess natur. Hvardera af
dessa myter tyckes vara beräknad -- icke så mycket att visa följderne
af nyfikenhet (vetgirighets-begäret), som icke mera -- för att bevisa
det menniskoslägtets, d.v.s. folkets, lycksalighet ytterst grundar sig
på deras okunnighet (väl förståendes om det onda -- såväl som om det
goda; ty det ena följer af det andra), och att således kunskapen,
liksom elden, endast borde vårdas af vigda händer. En sats, som, på
sitt sätt idealiserad, ännu i mången stat torde följas, såsom en
regerings maxim.
Då emedlertid vetenskaperna, sedermera, och slutligen äfven Religionen,
utgingo i ett renare skick, befriade, och obeslöjade, från denna yttre,
förvillande, förklädnad -- hvilket isynnerhet befordrades genom Christna
Religionens utbredande, hvars lära, i motsats mot all annan, var att
utsprida upplysning; och som uttalar sig i de orden: "går ut och lärer
allt folk", -- så blef af de gamla vetenskapernas så kallade yttre sida,
d.v.s. af den i dem hemlighetsfulla karakteren, endast huxpuxeriet och
allegorien, eller den gamla formen, qvar, såsom en tom kåpa -- dock icke
tom i den mening, att ju icke derunder ännu döljer sig mången kunskap
och sanning, men isolerad, och, utan vetenskaplig behandling, insvept
i ett mystiskt mörker, hvarigenom den blifvit gjord till ett föremål
för vidskepelse och superstition, å ena sidan, och för en lukratif
egennytta, å den andra.
Som det gick med vetenskaperne, så gick det äfven med Religionen. Af
den gamla mytologiska kunskapen, som omgjordade deras religions
begrepp, blef -- sedan sjelfva vetandet, eller den inre kunskapen
derom, dog ut eller fick en annan, mera vetenskaplig form -- endast
sjelfva stommen, eller de toma namnen, qvar, med sina attributer,
hvilka utgöra detta långa afguda-register -- numera utan all betydelse.