Vespasianus, Titus, Domitianus och Nerva; och blef, tid efter annan,
befordrad till de högsta embetstjenster i staten; under Vespasianus,
Procurator i Gallia Belgica; under Domitianus, _Prætor_; och ändteligen
under Nerva, _Consul_, år 97 e.Chr.
[25] Han säger: "_non quo nullos (Fennones) credant (deos), sed quod
nihil habentibus adimere Dii nihil possunt_." (Leipziger-upplagan,
tryckt 1572, sid. 463). Dock tyckes han sjelf varit föga belåten med
denna sin förklaring, då han, på ett annat ställe, förebrår Tacitus
denna dess otydlighet, räknande detta ställe bland dem "quæ contraria
sunt; et fidem dicenti detrahunt, et vel offendunt, vel corrumpunt
audientes;" och tillägger vidare: "impium (scil. dictum) nulloque modo
probandum, illud Taciti, temere quibusdam laudatum: securi adversus
homines, securi adversus deos", &c. (se hans _Initia Rhetorica_. Aboæ
1792, P. 1, Sect. 1, c. 12, §. 160.)
[26] Han tyckes således här redan hafva glömt hvad Tacitus
i föregående mening nämnt om "_suas alienasque fortunas, quas spe
metuque versare noluere_"; och att de ej måtte hafva varit så utan all
förmögenhet, bevisas deraf, att de redan de följande seklerna hemsöktes
af vinningslystne vikingar, som af dem bortförde deras skatter.
[27] Nemligen i sådan mening att den (sällheten) vore svår att ernå.
Men man må än vända och förklara huru som helst, så passar detta lika
litet till den förklaring Ernesti vill ge saken, som till den
Chladenius söker att ge den. Ty den förre, som vill lämpa det på
fattigdomen (såsom grunden till deras _securitas_) kan ej kalla den
_difficilis_, emedan ingenting är lättare i verlden, än att blifva
fattig; och den sednare, som vill lämpa det till sällheten (såsom en
följd af att icke äga någon önskan), kan ej kalla denna för en _res_ --
ej heller att den genom någon _res_ kan vinnas.
[28] Meningen kanske blefve då den: i anseende till sin uselhet,
fruktande hvarken gudar eller menniskor, hade de kommit i den svåra
belägenhet, att de icke en gång mer hade någon önskan öfrig, till sin
räddning. Och detta vore något helt annat än den beprisade sällheten.
[29] Väl ser man att tendensen med denna Taciti berättelse är att visa,
det Finnarne voro ett vildt och modigt, men tillika ett fattigt och
ohyfsadt folk, hvilket omtalas strax i början, och fortgår
beskrifningen härom, genom de följande meningarne, oafbrutet, under ett
jemnt fortskridande att upplysa hvaruti denna fattigdom och vildhet
bestod. Men att utan allt sammanhang härmed, och likasom midt uti
meningen, säga att de voro säkra för gudar och menniskor, samt att de
hade ingenting öfrigt att önska, förefaller oss nog tvärt och abrupt,
för att icke säga löjligt; utan att vi kunnat finna att detta på minsta
sätt stödjer sig på deras nyss åberopade fattigdom.
[30] Se: _Dissert. de Fennis, auctore Tacito &c. Præside Joh. Bilmark,
et Respondente Isaac Florin_, Aboæ 1776. p. 14. 8:o. Man äger äfven ett
annat lika höglärdt Akademiskt arbete, under titel: _Ad excutienda Caj.
Cornelii Taciti de Suionibus et Fennis, judicia chorographico
historica_, hvilket, utgifvit i Upsala 1740, under Professor Elias
Frondins præsidium, af Joh. J. Amnell, innehåller, med undantag af
sjelfva titelbladet, platt ingenting upplysande i ämnet.
[31] Ernesti mening tror han sig hafva slagit ur brädet, med den
invändningen, att Finnarne ju hade boskap, som de kunde förlora
(nemligen -- hos Gudarna?), ty om deras förmåga talar blott Ernesti;
och öfver Chladenius, hvilkens skrift han egentligen tyckes vela
recensera, gör han strax i början, följande, ganska sanna, parafras:
"_Fallaci ratiocinatione, ignorantiam bonorum in abundantiam et
satietatem vertit, et ex feritate morum, inopiæ juncta, securitatem
gentis istius conflat. Unde tandem conficit, quod summæ felicitatis
compendium est, votis non indigere, in eos convenire, qui a felicitate
essent remotissimi_"; men man kommer snart underfund med att det står
klent till med vår kära Bilmark, och att han sjelf ej har någonting
bättre att anföra; hvarföre han ock i all tysthet lemmar Chladenius i
fred (med sin tanke om orden: _illis non voto quidem opus esset_) och
sjelf begifver sig åstad att förklara orden: _securi adversus homines,
securi adversus deos_, hvilka han vidt och bredt utlägger i 4, 5 och
6 §§.
[32] Till denna slutsats tyckes Förf. hafva kommit i anledning deraf
att Tacitus säger -- egentligen om Peucinerne, ett pseudo-sarmatiskt
folk: -- "_procerum connubiis mixtis_"; hvilket omdöme, äfven om det
skulle anses gälla för Finnarne, likväl äfven utan afseende huru det, i
anledning af de olika läsearterne, rättast bör förstås, i alla fall
icke afser några slägtskapsförbindelser med Svenskarne, utan om så vore
-- med Sarmaterna.
[33] Väl veta vi, enligt de äldsta underrättelser, att Finnarne i
allmänhet varit kände såsom ett troget och ärligt folk. _Jornandes_
säger om dem: "Finni mitissimi", och vi kunna lämpa på dem, hvad
_Tacitus_ i 19 Kap. säger med afseende å flera af dessa nordiska folk:
"_plus ibi boni mores valent, quam alibi bonæ leges_"; men att, såsom
Bilmark påstår, stöld och snatteri fordom bland Finnarne varit nästan
okände, våga vi lika litet afgöra, som huruvida det alltid skett af
moraliska principer, eller af en nationen medfödd ärlighet; måhända
kanske lika mycket af fruktan för möjligheten att genast kunna blifva
upptäckt genom någon trollkarls tillkallande, hvilken ej blott troddes
äga den stora förmågan att få igen det förlorade, utan äfven den, att
med en osynlig makt fjättra den brottslige vid sjelfva det ställe, der
han velat föröfva sin illgerning. Dock härmed må nu vara huru som
helst, så är det åtminstone säkert, att om de än voro säkre för hus-
och fick-tjufvar, de derföre ej voro skyddade för andra och större
våldsamheter. Det är vanligt att man i naturtillståndet, äfven som
under en lägre grad af civilisation, ofta söker att hämnas en mindre
oförrätt med en större, och att den starkare blott kan försonas med den
svagares blod. Detta gäller isynnerhet om alla vildsinta nationer,
och att Finnarne härifrån icke gjort något undantag, tyckes
Tavastländningarnes mordlynne än i dag påminna.
[34] Det tyckes som man här velat lämpa på Finnarne, hvad Tacitus i 35
Kap. säger om Chaucerne: "_quieti secretique, nulla provocant bella,
nullis raptibus aut latrociniis populantur_." Det heter deremot,
tvertom, om Finnarne, med afseende å Venederne, som voro deras närmaste
grannar: _quidquid inter Peucinos Fennosque silvarum ac montium
erigitur, latrociniis pererrant_. (scil. Venedi). Dessa roffåglar, på
ena sidan, och Svenskarnes krigiska grannskap, på den andra, tyckes
bevisa att Finnarne, åtminstone i detta afseende, ej lefde så securi
som man föreställt sig.
[35] Denna uppgift skola vi längre fram komma att vederlägga, och vela
blott här anmärka, att åkerbruket gifver den säkraste vinsten, der det
något så när kan idkas, och rikeligen belönar både arbetet, tiden och
fliten -- äfven om det ena året skulle gifva mindre skörd än det andra.
Det är jagt, fiske, handel och härnad, som af allt är måhända mest
beroende af lyckan.
[36] Äfven denna Bilmarks förklaring, så misslyckad den i sig sjelf är,
har icke engång den förtjensten att vara hans egen, ty den finnes redan
förut framställd af andra, t.ex. af _Pichena_, i dess förklaringar till
Taciti Opera. Amstelodami MDCLXXII. T. II. p. 696, not. 5, der det om
Finnarne heter: "In fæda enim paupertate, securi adversus räptores
furesque agebant, quibus nihil quæstui apud eos. Et dum agriculturæ non
studebant, securi etiam erant adversus deos, id est, adversus
grandines, ac tempestates, ceterasque coeli injurias, quæ segetes,
atque omnes alios terræ fructus aliquando destruere solent." &c.
[37] Detta säger ju Tacitus i 45 Kap. om Esterne, och deras
vidskepelse: "_id pro armis omnique tutela_." På samma sätt skulle det
hetat, om de varit tryggade af sin tapperhet; derföre står det t.ex. i
40 Kap. om Longobarderna: "_præliis et periclitando tuti sunt_."
Äfvenså om de varit det genom en beständig fred, såsom det läses i 36
Kap. om Cheruskerna: "_pax eis jucundius quam tutius fuit_." Skulle de,
som Förf. tror, varit skyddade genom en inbördes ärlighet, så hade det
äfven då bordt vara _tuti_; så säges det t.ex. i 35 Kap. om Chaucerna:
"_malit_ (hic populus) _justitia tueri_." Och ändteligen, om de varit
hägnade (_muniti_) genom sjelfva naturen, d.v.s. bakom sjöar och
skogar, säkre för fiendtliga anfall (hvilket Bilmark också anför bland
sina många argumenter), så visar ju 40 Kap. oss, att det då bordt heta:
"_fluminibus aut silvis muniuntur_"; hvilket Tacitus säger om
Reudiginerne och åtskilliga andra folkslag.
[38] Detta inkast möter alla dem, som sökt förklara dessa Taciti ord,
blott dermed att de utropat Finnarne såsom (utvertes) säkre och
skyddade mot gudar och menniskor, antingen genom naturen, klimat,
fattigdom, ärlighet, tapperhet, eller hvad helst det vara må, så framt
de ej tillika mäktat bevisa, att Finnarne sjelfve, i alla möjliga
afseenden, vid sedda och oförutsedda tillfällen, buro inom sig denna
tillit till sig sjelfva.
[39] Man må icke förblanda sig dervid, om man säger: _hafva önskan_,
hafva önskan _öfrig_, eller hafva önskan _af nöden_, ty all önskan är
af nöden. Om man så kunde uppfylla alla sina önskningar, att ingen vore
öfrig, så hade man ju ingen önskan; ty en önskan som en gång blifvit
uppfylld, är icke mera någon önskan, lika litet som en skuld, hvilken
redan blifvit betald, är någon skuld. All önskan uppkommer af saknaden
och behofvet, (ehuru detta behof, genom andra tillstötande
omständigheter, kan blifva större eller mindre, d.v.s. förvandlas till
lustar och begär) och således der ej behof och brist är, der är ej
heller önskan. Eller det man önskar kan anses som ett komplement till
det man saknar, så att det önskades plus, och det saknades minus
upphäfva hvarandra, emedan de äro att anses såsom digniteter af samma
rot. Skulle denna jemnvigt någonsin kunna åvägabringas, så hade
menniskan ingen önskan; men hon hinner knappt uppfylla ett af sina
behof, innan hon redan känner tusen andra. Sålunda fortfar hon hela sin
lefnad igenom, att, enligt naturens lag, beständigt rubba och förändra
detta förhållande af + och -, utaf behof och brister, d.v.s. med andra
ord, så länge hon lefver, måste hon sakna och önska.
[40] Man tyckes här hafva sammanblandat begreppet att kunna
_inskränka_, eller _afsäga sig_, en önskan (beherrska sina sinnliga
passioner) med begreppet att helt och hållet _sakna_ dem; hvilket är
någonting helt annat. Blomman t.ex. har ingen önskan, hon har ock
derföre ingen sällhet, och saknar såväl den inre som yttre känslan,
eller åtminstone -- medvetandet deraf. Annat är förhållandet med
djuret, hvilket äger medvetande af sina behof, och således äfven
längtar att tillfredsställa dem. Så är det ock med menniskan!
Tillfället att kunna _tillfredsställa sin önskan_ (njuta) utgör hennes
sinnliga sällhet att kunna _uppfylla sin bestämmelse_ (verka) dess
_ideella, verkliga_.
[41] _Hoppet_, som är _tron på önskan_, skulle då äfven försvinna, det
hvilket öppnar en himmel för så många.
[42] Det är samme Författare, som öfversatt: _victui herba_, med "_de
(Finnarne) brukade gräs till kläder_" (!?) -- se samma sida. Månne icke
Tacitus härmed hade afseende på deras nödbröds ämnen: _suola-heinät,
wehkat, tahi muut -- olet ja petut?_
[43] Af alla de öfversättningar vi varit i tillfälle att jemföra, har
den ena, i detta fall, ej varit stort lyckligare än den andra. De hafva
alla trampat samma väg, och följaktligen äfven alla råkat på villostig.
Så är åtminstone förhållandet med en _Italiensk_ af D'Anghiari, tryckt
i Venedig 1628, i stor 4:o sid. 514; en _Engelsk_, tryckt 1622, p. 271;
en _Tysk_, af Jac. Micyllus, tryckt i Frankfurt 1511, s. 1323; en
_Fransk_ af D'Ablancourt, tryckt i Amsterdam 1670, s. 412, och en
_Latinsk_ utläggning af A. J. Valpy tryckt i London 1821, 8:o, Vol. 7,
att förtiga flere andre. Fransmännen, som taga allting på den lätta
sidan, hafva äfven i sin öfversättning varit mera frie, hvarigenom de
fått den att klinga bättre än mången annans, helst sedan de tillagt
orden: "_pour être heureux_."
[44] Bland mångfaldiga andra förklaringar, öfver dessa Taciti tvetydiga
ord och meningar, må vi äfven anföra Juustens anmärkning. Ej derföre
som vore den mera upplysande än de andras, men emedan den, på sitt
sätt, är ganska originell, och utgör, på sätt och vis, en motsats till
Bilmarks, och flere andres. Ty sedan han talat om en föregifven Finsk
konung, benämnd _Rostiof_, hvilken öfver hela norden var beryktad för
sina spådomar, sina hexerier och hemliga konster (och hvarföre han
äfven efter sin död blef af folket förgudad) så säger han i anledning
deraf: "_quod igitur Tacitus, Finnos adversus deos securos fuisse,
scribit, falsum est. Aliter sine dubio de Finnorum pietate judicaturus
fuisset, si, quam vehementer Rostiofium suum offendere timuerint, non
ignorasset_." (Nettelbl. Schwed. Bibl. 1 st. p. 99.)
[45] Man finner af flera ställen hos Tacitus, det Romarnes första
beröring med de Germaniska folkstammarna, åtminstone med de nordligare,
liksom med de Skandinaviska, torde, enligt all sannolikhet, hafva skett
sjövägen. Så t.ex. säger han om dem i 2 Kap. "_quia nec terra olim, sed
classibus advehebantur_"; och i 34 Kap. om Friserna: "_Romanis
classibus navigatos_." Att kommunikationen dem emellan likväl varit
ganska sparsam, ger han i 2:dra Kap. tillkänna: "_adversus oceanus
raris ab orbe nostro navibus aditur_." Att Romarne på sådant sätt,
redan under Augusti tid, med sina flottor kringseglat de nordiska
kusterna, allt ända till Jutland; och härifrån, antingen ryktesvis,
eller öfver det vida haf de här funno liggande framför sig, fått
kunskap om de Scythiska (d.v.s. Skandinaviska, eller, kanske rättare
Tschudiska) landen, intygar äfven hans landsman och samtidige, Plinius,
i 2:dra B:s 17 K. af sin Natural-Historie: "_Septemtrionalis vero
oceanus, majore ex parte navigatus est, auspiciis Divi Augusti,
Germaniam classe circumvecta ad Cimbrorum promontorium: et inde immenso
mari prospecto, aut fama cognita, ad Scythicam plagam_"; ehuru han, i
4:de Bok. 27:de Kap. anser detta rykte, i afseende å dessa ännu
obekanta kuster, mindre tillförlitligt: "_reliqua littora incerta
signata fama_." Strabo, född i Amasia uti Kappadocien, i Asiatiska
Turkiet, som lefde under Augusti och Tiberii tid, och dog vid 60 års
ålder, år 25 e.Chr. besannar dessa uppgifter i 7:de B:s 2:dra Kap. §.
4, af sina geografiska skrifter, der han säger: "vi känna de Germaniska
folken allt från utloppet af Rhen till mynningen af Elben, men allt
hvad som på andra sidan om denna flod sträcker sig åt hafvet, är för
oss helt och hållet obekant. Ty hvarken äga vi oss vetterligt, det
någon af våra förfäder seglat utmed denna kuststräckning, längre
östvart, ända till mynningen af det Kaspiska hafvet, (det låg, som
bekant är, i Romarnes och Grekernes begrepp, att de nordiska och
Kaspiska hafven stötte tillsammans) eller har någonsin Romarnes
framsteg sträckt sig på andra sidan Elben, lika så litet som någon
annan landvägen trängt sig dit." _Gnoritsontai d' apo ton ekbolon
Raenon labontes ten arkhen, mekhri te Albios. Ta de péran te Albios, ta
pros to Okeano, pantápasin agnosa aemin esin. Oute gar ton proteron
oudenas ismen ton paráploun teton pepoieménous pros ta eothinà mérae,
ta mekhri te sómatos taes Kaspias thaláttaes, outh' oi Romaioi
proaelthón to eis tà peraitéro to Albios os d' autos ede petsoi
parodeúkasin oudénes_.
Ehuru man således hos de gamla klassiska Auktorerne icke finner några
spår som bevisa det Romerska flottorna inträngt i Östersjön; må man
derföre icke tro att deras enskilta handelsfartyg varit derifrån
utestängda, eller att de, i kommerciel väg, saknat kommunikation med
dessa orter, hvilket af många omständigheter kan bestyrkas, och hvarom
mera längre fram. Emedlertid hade Romarne, genom de krig de dessa tider
förde med åtskillige af de Germaniska Nationerne, kommit med dem i en
närmare bekantskap, och genom dem erhållit underrättelser om flere af
de folkstammar, som bodde ännu mera aflägset. På sådant sätt uppgick
för dem ett nytt ljus öfver den mörka norden, visserligen mycket
blandadt med dikter och fabler, ty -- sådan är vanligtvis början af all
historie. Sålunda hade nu Finnar, Svenskar, och en hop andra folkslag
blifvit kände, åtminstone till namnet. Detta tyckes hafva inträffat
några år nyss tillförene, att sluta af hvad Tacitus i 1:sta Kap. säger
om denna del af norden: "_cetera oceanus ambit, latos sinus et
insularum immensa spatia complectens, nuper cognitis quibusdam
gentibus, ac regibus, quos bellum aperuit_"; hvilket Strabo, än närmare
förklarar, då han i 7:de B. I K. §. 4, säger: "dessa folk lärde man sig
då först känna, när de med krig öfverföllo de i Germanien förlagde
Romerska legioner, och sedermera gåfvo sig under dem, men kort derpå
afföllo, eller drogo sig längre undan." Hvad krig Tac. härmed
egentligen menar, är osäkert, antingen det som fördes några och 80 år
efter Frälsarens födelse, under Kejsar Domitiani tid, eller, hvad som
är troligare, afser han de tre, (efter någras räkning fyra), fälttåg,
hvilka den Romerske Härföraren _N. Cl. Drusus_, åren näst före Christi
födelse, anställde i denna del af Norden; och hvarest han, tid efter
annan, besegrade Galler, Catter, Markomanner, Sigambrer, Friser,
Rhetier, Bructerer, Cherusker, Svevier, och andra Tyska folkslag. Det
var om denna Drusus, som _Svetonius_, i 1 Kap. af _Claudii vita_,
säger: att han varit den första Romerska Fältherre, som beseglat det
Nordiska hafvet, "_Oceanum Septemtrionalem primus Romanorum ducum
navigavit_"; och som, enligt _Velleius_, L. 11, c. 106, med sin flotta,
seglat upp för Elbe, bland då ännu okända nationer: "_classis, quæ
Oceani circumnavigerat sinus, ab inaudito atque incognito ante mari,
flumine Albi subvecta, exercitui Cæsarique se junxit_." Det var ej
underligt om vid denna tid, då liksom en hel verld öppnat sig för de
Romerska vapnen, allt förekom dem, i början, _nytt_ och _okändt_, och
om således äfven beskrifningen, öfver dessa länder, blef konfys och
vanställd. Tacitus säger sjelf i 10 Kap. af sin Biografi öfver _C. Jul.
Agricola_, att norra kusten af England och Orkadiska öarne, likaledes,
då först, nyligen, blifvit upptäckte "_Hanc oram novissimi maris tunc
primum Romana classis circumvecta, insulam esse Brittaniam affirmavit,
ac simul in cognitas ad id tempus insulas, quas Orcadas vocant, invenit
domuitque_", och är det förmodligen på dessa, och åtskilliga andra, öar
_Plinius_ alluderar, då han i 4:de B., 27 K. säger: "_tres et viginti
inde insulæ Romanorum armis cognitæ_." Emedlertid är Plinius den
första, hos hvilken Skandinaviska namnet förekommer -- äfven han säger,
att han "fått underrättelse om omätliga öar, ej länge sedan från
Germanien upptäckte." "_Nam et a Germania immensas insulas, non pridem
compertas, cognitum habeo_." (L. 2, c. 112, §. 7) och tillägger på ett
annat ställe (L. 4, c. 27) der han talar om Cattegat (sinus Codanus)
"_refertus insulis: quarum clarissima Scandinavia est, incompertæ
magnitudinis_." Att likväl Tacitus vid författandet af denna sin
beskrifning öfver norden, icke blott haft att tillgå dessa samtida
historiska källor, utan att han härvid äfven rådfrågat äldre Auktorer,
hvilkas trovärdighet man i allmänhet betviflat, skall i det följande
visas. Troligtvis har han äfven erhållit mången upplysande
underrättelse af sin egen svärfar _Caj. Jul. Agricola_, hvilken redan
såsom ung, gjort sina första krigstjenster i Britannien, under _Sueton.
Paulinus_, der han sedermera, under flera år, utmärkt sig för sin
tapperhet och rättrådighet, både såsom Guvernör (_Proprætor_) och
Kyrkans öfverhufvud (_Pontifex_).
[46] Bland dessa hans fördomar, kan man nämna, att det var isynnerhet
för alla omina eller järtecken (_prodigia, portenta_) som han bar en
särdeles respekt.
[47] Tacitus skall, enligt hvad man tror, ledt sin härkomst från en
obemärkt slägt i Umbrien. Enligt andres tanke, skulle han likväl varit
af en ädel börd. Ja några vilja till och med förmoda, att han
härstammat af Kejsar _Claudius Tacitus_; men -- så går det alltid: en
stor man får stor börd.
[48] Om vi nu äfven gifva närmare akt på Taciti manér, skola vi finna
att det just är vid dessa omständigheter, han förnämligast fäster sig.
För tapperhet berömmer han isynnerhet de nationer som bodde närmast
Romarne, och med dem försökte sina vapens lycka; -- således dem,
hvilkas krigiska förtjenster han bäst kunde äga sig bekante; som t.ex.
Bataverna (i 29 Kap.), Catterna (i 30 och 31 Kap.), Tenctrerne. (i 32
Kap.), Chaucerna (i 35 Kap.) och Cimbrerna (i 37 Kap.); men för
vildhet, och vidskepelse, deremot, utskriker han de folk, som bodde
längre i norr (hvilka Romarne till det mesta kände endast genom ryktet)
och hvilkas beskrifning vidtager med 35:te Kap. såsom t.ex. Semnonerna,
(i 39 Kap.), Reudigenerna, Avionerna, Anglerna, Varinerna, Eudoserna,
Suardonerna, Nuithonerna (i 40 Kap.), Naharvalerna (i 43 Kap.),
Estherne (i 45 Kap.) och slutligen, Finnarne (i 46 Kap.) med hvilkas
beskrifning han, på en gång, både slutar och fulländar denna sin
historie.
[49] Af Katolisism och munkunderverk fick väl denna deras gamla
vidskepelse, sedermera en ny, förändrad, och kanske stegrad potens.
Att, för öfrigt, denna Finska folkets medeltid föregåtts af en annan,
utmärkt af en större upplysning, och förståndsodling, hafva vi bevisat
i _Otava_ 1 Del. p. 22-35, dit vi derföre hänvise dem af våra läsare,
som härom önska sig en närmare kunskap.
[50] Något sådant, tyckes äfven andra, före oss hafva märkt, men de
hafva trott sig afhulpit detta, dermed att de i stället för _sed_
skrifvit _id_ (Rhenanus och Boxhornius, -- se deras Editioner); och
Ernesti tror att Tacitus skrifvit _sed id_. Vi, deremot, tro att han
skrifvit intetdera: utan att hans afskrifvare, såsom ofta händt,
antingen af okunnighet eller slarfaktighet, eller måhända i tanka att
förbättra texten, tillagt ordet _sed_, liksom hans kommentatorer nu tro
sig göra än bättre om de sätta dit _sed id_.
[51] Möjligt äfven att detta skett, genom slarf och vårdslöshet, vid
sjelfva afskrifningen, hvarpå man har ganska många exempel; och att det
måhända tillgått sålunda, att man flygtigt, och i hast, fått se första
stafvelsen _se_- af det kort derpå tvenne gånger upprepade ordet
_securi_, stående, någorstädes i grannskapet, under _receptaculum_,
t.ex. vid slutet af en rad.
[52] _Illaborare domibus_, har vanligtvis blifvit öfversatt med: "att
uppföra hus", eller "att äflas med byggnader"; ehuru det då troligen
bordt heta _laborare in domos_ (såsom t.ex. hos Ovid. _in spem
laborare_, äflas med hoppet). Denna tolkning tro vi här vara så mycket
mindre lämplig, som ett sådant arbete icke egentligen utmärker någon
daglig sysselsättning -- mycket mindre utgör ett folks näringsgren --
hvarom likväl här tyckes vara fråga. Dessutom kan denna mening,
refererad till orden _gemere in agris_, icke blifva annan än _laborare
in domibus_. Så vidt vi känna, förekommer ordet _illaborare_, uti det
Latinska språket, icke annorstädes än på detta ställe hos Tacitus, och
då man i anledning häraf snart sagdt i alla Lexica gifvit det denna
ensidiga, och, som vi tro, oriktiga tolkning, endast lämpad och
afpassad, som det synes, i motsats emot hvad i föregående mening
anföres om Finnarne, nemligen: "_Nec aliud infantibus ferarum
imbriumque suffugium, quam ut in aliquo ramorum nexu contegantur_", så
tro vi oss härigenom böra rätta och anmärka detta misstag.
[53] Eller huru vill man väl annars förklara dessa, i alla fall,
oförklarliga ord: _suas alienasque fortunas spe metuque versare?_
[54] Således gjorde de, i detta fall, intet arbete, (ty att de närde
sig med boskapsskötsel, handel, frakter, eller grufarbete, omtalas
icke). De måste således haft idel goddagar -- ty jaga kunde de väl icke
alltid, -- i tid och otid.
[55] Men hvarifrån skulle de få egendom, om de ej förskaffat sig den
genom flit och arbete?