hemlighetsfulla, som omslöjade de gamles vetenskaper, och hvilket ännu
utgör ett hufvudkriterium på Finnarnes trollkonst, vill betrakta saken
från en annan, närmare, synpunkt, så skall man finna att förhållandet,
på sätt och vis, är det samma -- ännu i dag; i thy fall, att allestädes
der mörker och okunnighet står qvar ibland folket, der finner man också
vidskepelse, nemligen i så måtto, att alla kunskaper som öfverskrida
deras fattningsförmåga, förklaras såsom öfvernaturliga, eller såsom
verkningar af djefvulens list, o.s.v., en förklaring, hvarigenom man
ganska lätt och behändigt kan upplösa de svåraste problemer. Ofta nog
skall kanske ännu i dag den enfaldige, förledd af illusionen, i
varseblifvandet, anse de lärde för trollkarlar, de der kunna "vända
ögonen på folk." Ungefär på samma sätt har man äfven gjort med
Finnarna. Då de okunnige utskrika dem för trollkarlar, så är det väl
naturligt, att den upplyste, som icke vill räkna sig till denna hop,
icke instämmer i detta rop; men det vore, å andra sidan, lika
onaturligt, och bevisade lika okunnighet, om han skulle skrika deremot,
och förneka möjligheten, att de äga förborgade kunskaper, förmedelst
hvilka de -- genom naturliga medel, som dock till sin grund kunna vara
såväl sinnliga som öfversinnliga -- uträttat en hop sällsamma saker;
och hvilka kunskaper så tillvida kunna kallas "förborgade", som de icke
kommit till allmänhetens kunskap. Också bör man härvid icke glömma,
huru mycket såväl Läkarekonsten, som många andra grenar af
Naturkunnigheten, ursprungligen haft att tacka hvad man kallar "kloka
gubbar", eller de så kallade "magiska Vetenskaperne", dem de nu förakta
för sin mystiska form, för sin vetenskapslöshet och hemlighetsfullhet.
Man kan således betrakta både vidskepelse och trollkonst -- hvilka, i
visst fall, äro hvarandra motsatta begrepp, -- såsom en _vetenskaplig
skugga_, hvilken, liksom hvarje annan skuggbild, endast har sin
realitet i det immateriella; men är i materiellt afseende icke blott
till sin natur en tom skepnad, en annans vålnad; utan till hvars
konstruktion, redan i begreppet, ingår en sammanverkan af ljus och
mörker, (kunskap och okunnighet) såsom dess tvenne elementer, eller
beståndsdelar; och hvars karakter derföre hufvudsakligen är, att --
förnämligast verkande på inbillningen -- försvinna för ljuset
(upplysningen), men deremot på ett märkvärdigt sätt tilltaga, såväl
till extensitet som intensitet, i mörkret, (hos okunnigheten), der den
ofta visar sig, d.v.s. spökar, under tusen olika, mer eller mindre
förskräckliga, gestalter. Om vi således, under denna liknelse, närmast
tro oss hafva uppfattat karakteren såväl af vidskepelse som trollkonst
i allmänhet; nemligen såsom en intellektuell skuggbild, hvilken väl,
såsom sådan, icke i sig sjelf har verklighet, men likväl ytterst
grundar sig på en verklig kunskap; så måste af dessa skuggor,
vidskepelsens, betraktad såsom en reflet af trollkonstens, och således
längre aflägsnad från sjelfva föremålet, (eller vetandet), följaktligen
äfven vara så mycket större och vidunderligare; då deremot
trollkonstens, såsom närmare omgifvande sjelfva kunskapen och
sanningen, måste såväl till form som natur, vara så mycket mindre; i
det den förvarar uti sig många af den ursprungliga, vetenskapliga,
bildens egenskaper. Må man derföre icke för lättsinnigt bedömma de män,
som, med för liten erfarenhet, men med för stor lättrogenhet, i sina
skrifter, vitsordat om denna Finnarnes fordna trollkonst; icke heller
för mycket förlita sig på deras auktoritet, som, med en ännu mindre
erfarenhet, men med en så mycket större misstrogenhet, helt och hållet
förnekat deras närvarande; ty båda partierne hafva haft orätt, och båda
hafva de haft rätt.
Vi böra kanske ännu en gång, för att reda begreppet, taga en kort
resumé, af hvad ofvanföre, i detta ämne, blifvit sagdt. Vi hafva
nemligen, redan a priori, antagit: 1:o att sjelfva hexeriet, om ock
aldrig så absurdt, likväl ytterst, måste hafva en positif grund; och
2:o att denna grund icke kan bestå i en kunskap om, eller i ett
dyrkande af, det ondas princip. Sedermera hafva vi, a posteriori,
verkligen funnit vidskepelsens vetenskapliga, d.v.s. positifva,
karakter, hos de gamle; eller, hvad som med andra ord är detsamma, vi
hafva hos dem sett vetenskapernas mystiska, d.v.s. vidskepliga,
behandling; och funnit orsaken dertill förklarad, redan i de äldsta
myter. Derefter hafva vi anmärkt, att då vetenskaperne sedermera
utgingo i ett renare ljus, stod vidskepelsen ännu länge qvar ibland
folket, såsom deras gamla form, och den qvarstår ännu, som en motsida,
till den klara kunskapen. Slutligen hafva vi, för att göra detta ännu
mera tydligt, framställt såväl trollkonst som vidskepelse, under
liknelse af en vetenskaplig skugga, hvars hufvudbeståndsdelar äro ljus
och mörker, och hvars natur är att försvinna, ju mera man ökar det ena
af dessa element; och deremot, att tillväxa, ju mera man ökar det
andra. Hvarvid vi anmärkt, att af dessa skuggor, trollkonsten, såsom
innehållande mera kunskap (ljus) måste, till sin natur, vara vida
mindre; och deremot vidskepelsen, såsom inrymmande mera okunnighet
(mörker) vara så nycket större. Hvaraf såsom ett corollarium följer,
att ju mera man utskrikit Finnarnes trollkonster, destomera har man
derigenom endast indicerat sin egen vidskepelse (superstition,
öfvertygelse härom) och ju mindre man deremot tillegnat dem denna
såkallade öfvernaturliga förmåga, ju mera har man derigenom bevist sig
vara upplyst. Hvarvid det bör observeras, att Finnarne sjelfve aldrig
utbasunat denna sin trollkonst; utan tvertom hafva de, så mycket som
möjligt, sökt hålla äfven ryktet derom hemligt. Häraf följer att
vidskepelsen i sin högsta potens, egentligen varit att träffas mera hos
andra nästgränsande nationer, och deremot trollkonsten allenast hos
Finnarne.
Om man nu, efter dessa förberedande åsigter, närmare granskar sjelfva
karakteren af de Finska troll-läsningarne eller besvärjelse-formlerne,
ursprungligen uppkomne af deras gamla mytiska runor, hvilka äro de
äldsta urkunder, der denna natur-vetenskap uppenbarar sig, så skall
man, till en icke ringa förundran, finna, att der ingenstädes anropas
den onde om hjelp, ja hvad som är än mer -- Finnarne hafva ingen
personifikation, ingen sinnlig föreställning, intet mytiskt begrepp, om
denna princip;[E] de åkalla honom derföre icke heller i sina
besvärjelser -- tvertom är det endast _naturliga ting_ och
_naturkrafter_, som öfverallt uppmanas och anropas. Ja man förbannar
någon gång, till och med den onde sjelf, såsom upphofvet till allt
ondt, hvilket man väl icke gjort, om man tillika dyrkade honom.
Härigenom faller nu ett stort fjäll från ögonen på dem, som i det
Finska hexeriet tro sig se verkan af djeflar och onda andar. Och för
att än ytterligare bevisa, att den Finska så kallade trollkonsten, i
sig sjelf är ett resultat af kunskap; och ursprungligen varit förenad
med astrologi och naturkunnighet, behöfva vi blott anföra det gamla
ordspråket:
Ken pahat sanoopi,
Se taiwahan tähet lukoopi,
Meren allot arwoapi.
(Se Otava, 1 D. p. 146.) Hvilket i Svensk öfversättning vore:
"Den som säger de onda" (neml. orden) d.v.s. den som utsäger det ondas
princip, eller förklarar dess natur, och derigenom således äfven botar;
eller med andra ord:
"Den som är en trollkarl,
Han beräknar himlens stjernor,
Han begrundar hafvets vågor."
Såsom följd häraf, torde läsaren finna, hvad vi redan ofvan före
anmärkt, att då vi här tala om _trollkonst, svartkonst, hexeri_, m.m.
så hafva vi med dessa ord, och deras, i vårt språk, motsvarande
begrepp, icke ens fattat, mycket mindre på djupet insett, det hvarom
här egentligen är fråga. Tvertom tjena dessa, och flera andra
benämningar, blott att förvilla begreppet, emedan de endast afse den
ensidiga åsigt, hvarifrån okunnigheten eller fåkunnigheten bedömt
saken; och ingalunda uppfatta ämnet från den synpunkt, hvarifrån de
Finske hexmästarne sjelfve betrakta det. Svenska språket har således
icke, lika litet som något annat, något tjenligare ord, som kunde
uttrycka detta begrepp, än den gamla benämningen _finnekonst_, riktigt
förstådd. Ej underligt derföre, om äfven Tacitus, i saknad af ord som
motsvarade det begrepp han härom tyckes hafva gjort sig, begagnade sig
af dessa många mystiska meningar, hvilka vi här sökt förklara; -- så
mycket mer, som de Latinska orden _magus, præstigiator, maleficus,
veneficus, mathematicus, incantator_, ingalunda, hvarken hvart för sig,
eller alla tillsammans, motsvara detta begrepp; hvilket kanske snarare
skulle kunna uttryckas med de mera obestämda nomina gentilia _Indus_
och _Phryx_, i likhet med _Finne_ och _Lappe_, hos oss.
[68] Detta sker vanligen derigenom, att de göra honom _vansinnig_
(hullu) eller _ursinnig_ (hurja); men oftast endast derigenom, att de
förskaffa honom fallande-soten, hvilken sjukdom ock derföre på gammal
Finska icke har någon annan benämning, än: _paha pieksee_ (den onde
risar, basar), emedan man trodde att det var den onde sjelf, som
utmätte straffet. Detta uttryck, som synes vara synonymt med det i Nya
Testamentet så ofta förekommande _daimonitsetai_, skulle måhända kunna
förklara hvad dermed egentligen bör förstås: isynnerhet om man finge
antaga att Frälsaren, och hans Apostlar, då de talade till folket --
äfven ville begagna sig af dess talesätt och begrepp, för att göra sig
för dem begriplige. Då det i Bibeln så ofta talas om att "_utdrifva
djeflar_," hvilken, väl till orden verbala, men till begreppet för
mängden kanske mindre begripliga, tolkning, intill denna dag bibehållit
sig i alla öfversättningar af den Hel. Skrift, så var måhända ofta
meningen dermed ingen annan, än att "bota för fallandesot"; så mycket
mer, som de der så kallade besatte (daimonitsetai) alltid räknades i
bland antalet af sjuklingar; och man dessutom, i Frälsarens person,
icke föreställer sig någon hexmästare eller andebesvärjare, utan endast
en välgörare och förlossare. För oss, må dock gerna de ortodoxe tro att
Han t.ex. utdref "sju djeflar"; annars kunde man kanske tro, att Han
kurerade en epilepticus, som hade t.ex. sju paroxysmer på dagen; i
förra fallet, var underverket icke större, än välgerningen i det
sednare. Men för att återkomma till Finnarne, så må man nämna att man
har flere, ja otaliga, berättelser, att t.ex. unga flickor, som gifvit
sådane hexmästare korgen, ja stundom äfven deras fäder och bröder,
fallit i endera tillståndet. Och har man äfven andra, kanske lika
många, exempel, att de af andra hexmästare blifvit botade. Ej under
derföre om redan Petr. Claudius säger: "De (Finnarne) bedrifne oc somme
megen arrighed met deris troldum, saa at den ene skjuder eller sender
sin Gan (d.v.s. sitt trollskott) i et menniske, oc en anden bider den
ud igen, oc drifue deris lust met mennisken at plage oc bekomme hans
gods oc penninge derfor." (Sid. 134).
[69] Besvärjelse-formeln börjar:
"Tuo lykky minun kotiin,
Tuo outo toiseen taloon!
Tuo lykky minum kotiin:
Sata sarwen kantajata,
Tuhatt' maijon antajata!
Tuo outo toiseen taloon:
Yksi kyytä kytkyäseen,
Yksi woajaan wasikkaa!
Sekin rainnalle rauwetkoon,
Jot' on nuorin nostettawa!
Sarwet sontahan sowitak,
Häntä pitkin permantoa!" &c.
Det finnes ingen besvärjning hvartill de ej, jemte de andra
vidskepliga upptågen, äfven hafva en så kallad _trollsång_, eller
_besvärjelse-formel_ på _vers_, att tillgå; som må vara ett bevis hvad
magisk verkan sång och musik fordom måtte hafva haft på Finnarne, då
förutan dem, intet ansågs kunna göra så starkt intryck på deras sinnen.
Enligt Cicero, hade deklamation och skansion af en vers, ännu i sednare
tider, nästan samma verkan på Romarne. Hvad de Finska trollsångerna
angår, uppläsas de nunnera ganska fort och otydligt, hvilken förändring
de tyckas hafva undergått vid Påfve-tiden, då munkarne slabbrade sitt
"Pater noster" och "Ave Maria", i de Finska öronen.
[70] Björnstämningen begynner vanligtvis med följande formel:
"Nousek kontio kolosta,
Lehmä-syôjä lietehestä,
Hiekasta hewoisen-syôjä,
Rapakosta romma-koura!
Nouse karhu kankahalta,
Karwa-hassu halmehelta,
Wiijasta wihanen kissa!
Hako tiellä poikkipuolin,
Musta miehen hakkooma;
Liikkukoon lihais sylikäis,
Käyköön kyöri kainalossais" &c.
[71] Vargstämningen börjar med följande ord:
"Laitan ma korwesta koirat,
Willa-hännät wiijakosta!
Laitanmahan suen suolta,
Moalta makkaran tekiä." &c.
[72] Sådant, och mycket annat, är verkligen sant, och exemplen äro ej
sällsynta. Dock, naturligt, naturligt måste väl allt ske. Ehuru deruti
just konsten består, att kunna dölja det naturliga under mysticism,
grimacer och hocus pocus. Det är derföre fåfängt att predika och skrika
mot deras vidskepelse och trolldom, förr än man vet hvaruti den består
-- både till det naturliga, och onaturliga. Man vinner dermed icke mera
än Baals prester, då de ropte på sin Solgud. Det enda möjliga sättet
att utrota denna vidskepelse, är att sätta den i den fullkomligaste
dager, och göra de hemliga konsterna så allmänt bekanta som möjligt.
Men skall detta ske med framgång, så fordras dertill en -- nästan
otrolig insigt uti saken. Deras _tietäjät_ äro emedlertid verkligen i
besittning af en djup kännedom utaf många växters och kroppars hemliga
egenskaper och verkan, hvilket de sorgfälligt under blåsning och
läsning söka bemantla. Det förutsättes äfven att de alltid först skola
taga en noga kännedom om upphofvet af det onda de skola bota, innan de
företaga sjelfva kuren; hvarföre ock sjelfva besvärjelse-formeln oftast
börjar med en genetisk deduktion af det ondas princip. Detta
prolegomenon kalla de _synty_. Emedlertid läsa de sina hexerier t.ex. i
åtskilliga slags _ister_ (som skola mogna svullnad, m.m.) brännvin,
salt, mjöl och mjölk, m.m. och icke i dukar och kläder -- ty dessa
hafva ingen reagerande verkan. Tron, den oryggligaste tro, gör kanske
likväl det mesta, och verkar här i psykologiskt afseende, måhända lika
mycket som i religiöst. Vi äro icke lätttrogne, men försäkra heligt,
att om man kommer i en nära rapport med en hexmästare, som är i sin
rätta _haltioissa_ (extas); då alla hans fibrer och muskler äro i den
högsta möjliga spänning, hvarje nerf i den starkaste retning, och genom
hvarje åder frusar lif och blod, så skall hans potentierade natur
ofelbart göra ett starkt intryck på vår egen sinnesstämning, isynnerhet
om denna är svag. De tillstå äfven sjelfve, att utan denna spänning af
sin egen natur (karaismus, into, luonto, haltio) är all deras möda
fåfäng; likasom det å andra sidan ovillkorligt fordras ett blindt
förtroende till deras förmåga, så framt kuren skall lyckas. Månne icke
detta står i något slags sammanhang med den _animala magnetismen_ (våga
vi nyttja detta namn?). Skillnaden torde blott vara den, att i förra
fallet fordras hexmästarens (eller magnetisörens) ovanliga nerfstyrka;
i sednare fallet, menniskans (eller patientens) ovanliga nerfsvaghet.
Förhållandet blir ju, i båda fallen, det samma, antingen man förhöjer
täljaren, eller förminskar nämnaren -- nerfsystemet spelar i båda
sin roll. Eller med andra ord: i förra fallet agera muskel och
nerf-systemet; i sednare, hemisfer-systemet, genom det sympatetiska
systemet och nerfvernas atmosfér (?). En annan märkvärdig omständighet
är den, då hexmästaren potentierar sin natur till den grad, att en
verklig explosion af stridande krafter blir synlig, och han faller i
ett konvulsifviskt tillstånd af sjelfmedvetslöshet (loween
lankeaminen). Vi veta väl att många charlataner hyckla detta tillstånd,
för att bedraga allmogens enfald; men vi tro äfven, att många erhålla
det på naturlig väg. Att i detta ämne närmare söka utveckla våra
tankar, kan här icke blifva föremål för vår afsigt, så mycket mindre
som det tyckes stå i ett nära sammanhang med de paroxysmer som påkomma
svagsinnade och religiöst svärmande -- sekteriska menniskor; och
hvaröfver vi vilja afvakta kunnigare mäns omdömen.
Visst är åtminstone, att allt i naturen verkar genom krafter, hvilka
ofta äro oss dolde och förborgade; och hvilkas framkallande utgör en
hemlighet, såväl i den döda som lefvande naturen. Man behöfver blott
bryta sönder en sticka, för att genom dess motstånd få begrepp om
kohesions-kraften; man behöfver endast krama ihop en semla, för att se
ett bevis på expansions-kraften (elasticiteten), och man behöfver
allenast kasta en sten emot höjden, för att finna verkan af
attraktions-kraften (tyngden). Hvem kände väl att i bernstenen fanns
den elektriska kraften? Hvem i jernet, den magnetiska? I zinken, den
galvaniska? -- Ej den som tviflar och beler hvarje ny lära, hvarje
främmande mening; men den som observerar, forskar och begrundar. Vare
detta nog för att visa, att i döda kroppar finnas krafter, dolda för
vårt öga, och ännu outredda för förståndet. Då detta gäller om den döda
naturen, huru mycket mer skall det ej gälla om den lefvande? Att
framkalla dessa krafter, måste ske genom kroppens potentiering, d.v.s.
retning, eller genom konflikt med andra främtnande kroppar och krafter.
Hvem känner ej verkan af sinnenas och nerfvernas retning? Explosionerna
af vrede, kärlek, fruktan, glädje, m.m. som förekomma i det dagliga
lifvet, äro fenomener, så allmänna att de knappt fästa vår
uppmärksamhet; och likväl yttrar sig i alla en förut slumrande kraft,
hvars verkan är påtaglig, men hvars genetiska förklaring blir en
hemlighet. Animala magnetismen, somnambulismen, ja sjelfva
propaganismen, och en hop andra mindre kända fenomener, äro dylika
dynamiska kraft-yttringar, ännu till sina naturer alltför mycket
outredde. Då man härtill lägger hvad inbillningskraften, eller
immaginationen, förmår -- äfven en kraft, som alltför mycket beherrskar
den menskliga hyddan, så anse vi ett verkligt fysiskt momentellt
tillstånd möjligt såväl af nerfslapphet som nerfstyrka, d.v.s. af
magnetisk sömn, eller schamanisk extas -- eller måhända karakteriseradt
af andra, mera passande, benämningar, uti hvilket patienten slutligen
faller, eller hvaruti hexmästaren försätter sig, efter en omåttlig,
fanatisk, skalning af sin inbillning, -- uppjagad och uppmanad af andra
okända krafter; hvarigenom det förhållande blir stördt, som förut ägt
rum de särskilta krafternas potenser emellan, utgörande deras jemnvigt,
och hvarefter ett nytt tillstånd af krafternas anomali uppstår, der den
ena visar sig verksam, på den andras bekostnad. Och bör detta
onaturliga tillstånd ej förefalla oss underligare, än tillståndet af
rus, efter konsumeradt brännvin, tillståndet af syner efter en
uppskrämd fantasi, tillståndet af _drömmar, clairvoyancer,
nattvandringar_, och andra sällsamma potenterade naturer, hvaruti den
med olika anlag och krafter begåfvade menniskan kan försättas.
Äfven i ett annat afseende (nemligen i medicinskt hänseende) står det
Finska hexeriet i en ganska nära beröring ej blott med den så kallade
sympatin (med afseende å de sympatiska medlen) utan ock med den i
sednare tider så mycket förfäktade homoiopatin, (hvilken, egentligen
att tala, endast är en utgrening af den förra, som läkarevetenskapen
accepterat), liksom detta hexeri ännu i ett tredje afseende, (nemligen
i magiskt hänseende) torde förete en beröringspunkt emellan den
sinnliga och öfversinnliga naturen, eller för att säga mera tydligt, --
emellan oss och _andeverlden_. En möjlighet, som må förvaras såsom en
hemlighet. Dock nog härom, vi hafva redan sagt mera än vi bord!.
[73] Peder Clausson omtalar redan en sådan täflan, hvaruti den ene lät
en stor sten flyta öfver ett sund; men den andre förvrängde nacken på
sin medtäflare, så han alla sina dagar gick med bakvändt hufvud (se
hans "Norriges Bescriffuelse", s. 134). Samma Författare anför,
kort förut, ett annat dylikt exempel, huru den ene länge sökte
komma åt den andra; men fann honom alltid sig öfvermäktig. Han passade
derföre på tillfälle då den sednare en gång lade sig att sofva utmed
ett berg, då sköt den förre sin gan (eller sitt trollskott) i klippan,
och sprängde den öfver honom (s. 131.) Och lärer det vara detta, som
han samma sida kallar: "deris ugudeliga oc förskreckelige Trolldom oc
afguderi." Samt slutar dermed, att: "dette skrifuer jeg icke gjerne om
de onde folck, megit mindre dömmer jeg her noget om, uden at Satan er
en tusinfold Konstener, oc megit krafftig i de Vantro-Mennisker."
(s. 134.)
[74] De tro likväl ännu, att så länge man endast söker göra godt, såsom
t.ex. läka sår, och bota sjukdomar, m.m. så kan allt sådant ske utan
att just behöfva hafva ingått förbund med hin onde; och man besvärjer
derföre, i detta fall, ej heller vid hans, utan vid Guds, och Jungfru
Marias, namn; hvilket sätt är det vanliga, och ger redan, som man ser,
tillkänna katolicismens inverkan.
[75] För att i allmänhet gifva ett begrepp om den tillförsigt desse
trollkarlar hysa till sig sjelfve, må vi, såsom exempel, anföra
följande Runa, eller besvärjelse, hvari en exalterad hexmästare, under
full extas, talar om sin öfvernaturliga förmåga, sålunda:
Itekpä minäkin lienen
Ryöpen alla ryömylläin
Muut ne notkuu nuoran päässä,
Minä köywessä kökötän.
Köytän minä köywen ruumenista,
Akanoista peät aloitan,
Munat solmuhun sokaisen! --
Saisinma aijankin ahollen,
Kirjawista keärmähistä;
Sisäliskot wihtahiksi,
Seipäät muista muikaleista...
Jos ma hiihän Hiijen moata,
Moata Saatanan samoon,
Lemmon moata löyhyttelen,
Jos minä hikäni hiihän,
Hiki toiseenkin tuloopi,
Karwa toisen katkiaapi!
Hiisi on hirwiä metässä,
Karhu on karkia metässä
Minä oun karhua karkiampi,
Mull' on hietainen hiwiä,
Rauwan karstainen kamara;
Jolla Hiitä hirwittelen,
Peloittelen perkeleitä
Syömästä weri-waloa
Luu-waloa luhtomasta
Onko linnassa lihoo,
Onko luuta kalmistossa,
Syywän miehen syölähitäk,
Haukata halun-alaisen?
- -- -- --- ----
Sen nopijat minusta soawat,
Kuin tuuli iljanneista,
Teräs-rauta kalliosta.
Pistän piilin permantohon,
Woaralleeni tanterehen,
Ettei pystyk noijan nuolet,
Noijan nuolet, welhoin weihtet.
Eikö minussa miestä lienek,
Jos ei ouk pojassa petosta,
Tämän pulman purkajaksi,
Tämän jakson jaksajaksi!
Kuhun sopii minun sormeni,
Sopikoon Luojan sormi!
Kuhun käypi minun käteeni,
Käyköön käsi Jumalan,
Herran tahto tammakohon! &c.
[76] Likasom vi, i det föregående, ansett det nödigt att närmare
analytisera begreppet af ordet _securus_, så tro vi oss, äfven här,
böra göra några reflexioner öfver dess förbindningsord adversus. Till
en början önska vi fästa läsarens synnerliga uppmärksamhet derpå, att
Tacitus skrifver "_securus adversus_" (säker emot) hvilket är en
märkelig, och i Latinska språkbruket ovanlig, konstruktion; ett
uttryck, hvilket, såsom i sig sjelf mindre logiskt riktigt, äfven i
Svensk öfversättning icke gerna låter säga sig. Ty det bör egentligen
heta "säker för", och icke "säker emot", såvida nemligen det endast är
fråga om begreppet säkerhet, i och för sig sjelft betraktadt, utan
afseende å något i tanken tillika förenadt begrepp om "fiendtligt
motstånd." Derföre konstrueras ock ordet _securus_, i Latinet,
vanligtvis med prepositionerne _ab_ eller _de_ (icke med adversus)
t.ex. "_securus a metu somnus_" (Plin. L. 28, c. 9), "_securus de
bello_" (Liv. 6, bell. Maced.) och hos poeterne stundom med genitifven,
t.ex. "_pænæ securus_" (Hor. 2, Epist. 2.), "_amorum securus_" (Virg.
AEn. 10); hvilket bevisar att detta ord, upplöst till begreppet, borde
heta, _sine cura pænæ v. amorum_. Tacitus, som alltid skref nätt och
koncist, begagnade sig isynnerhet af detta talesätt, t.ex. "_loca
casuum secura_" (Lib. xv 11), "_decoris securus_" (Lib. XIX),
"_potentiæ securus_" (Lib. 111), "_odii securus_" (in vita Agr.). Det
kan således icke vara utan orsak, eller utan en viss anledning,
hvarföre han just här säger _securus adversus_, såvida han härmed
endast och allenast skulle haft afseende på deras _securitas_. Denna
anmärkning tjenar oss till ett ytterligare bevis, att Tacitus med dessa
få ord ville säga någonting mera, än att Finnarne blott voro (såväl
utvertes som invertes) säkre (d.v.s. skyddade och tryggade) mot (för)
gudarne. Han ville nemligen derjemte äfven liksom låta förstå att de
också (genom någon osynlig makt) kunde göra sig hårda emot dem. Och
just detta emot enoncerar sig ganska starkt i ordet _adversus_ (emot
vänd). Detta Finnarnes trotsande emot Gudarne, förklarar han, i de
följande orden, än ytterligare, genom det öppna förakt de visade dem,
derigenom att de icke ens ansågo det för mödan värdt, att helga dem
några löften (_ut illis ne voto quidem opus esset_).
[77] Egentligen tyckes ordet _homines_, här stå i motsats emot _deos_,
ehuru dermed egentligen torde böra förstås _hostes;_ ty förmodligen
behöfde ej Finnarne frukta menniskorna annorlunda än såvida de voro
fiendtliga; och såsom sådane voro de skyddade för dem genom sina
trollkonster.
[78] Deras troll-formel, eller galdr, lyder:
Eerikki, pyhä Ritar',
Ottakoon somena marjain,
Tawatkoon taskustain,
Tunke Tuomarin kitahan!
Lain muutan lampahaksi!
Lapseks lain pitäjäksi;
Minä syöwäksi sueksi.
Tuo's sata satoo,
Tuhatta tuhattoo,
Kaikki moahan koatukooni!
Laki moahan lanketkooni.
(Månne ej med denna Erik förstås Riks-Rådet och Riddaren _Erik
Fleming_, som var Lagman i södra Finland, och dog 1538)?