sig med att begagna och påkalla den vid trängande behof, man skickade
äfven sina barn från aflägsna orter till Finnarne, att lära sig deras
trolldom, eller som det efter den tidens sätt att säga, kallades --
"Finne konst."
Sturleson berättar att Konung Erik Blodyxa,[92] då han återvände från
ett ströftåg i Biarmaland, träffade på hemvägen, i Findmarken, en
flicka vid namn _Gunnild_, som från Halogaland var ditsänd, att lära
sig "_Finnekonst_", d.v.s. trolla.[93] Derom läses det i den Danska
öfversättningen, sid. 56: "Der Hand (Erik) kom tilbage til Findmarken
igien, funde Hands mend en deilig jomfru paa en Oe udi en Findgam; hun
kallede sig Gunnild for dennem, oc sagde: min Fader boer paa Halogaland
oc heder Ozor Huide, hand sende mig til Motle[94] Finnekonning at lære
Finnekonst, seden kom jeg til desse to Finner, som ere mest konstrige
ofuer ald findmarken... Naar de blifue vrede, da skjelfuer jorden under
dennem, oc hvad lefuendis Djur, da kommer for deris Öjen, ma styrte ned
ligesom det vaare dödt."
Detta kan vara tillräckligt att visa, det den Finska folkstammen, så
långt den Nordiska Historien någonsin sträcker sig, och redan i de
äldsta häfder, der detta namn förekommer, visat sig såsom ett folk, det
der stod i nära förbund med hin håle. Vi skola snart äfven få se att
denna Nation var lika mycket härföre beryktad -- såväl i vestern som i
södern; och att Romerska och Grekiska Historieskrifvare fullkomligt
instämde i allt hvad de Danska och Norska Krönikorna berättade om dem.
Redan Spanioren Pomponius Mela, som lefde ungefär 40 år efter Chr.
säger om inbyggarne i Thule -- och hvilka desse voro, skola vi längre
fram få se -- "_Graiis et nostris celebratæ carminibus_".[95] Att desse
Nordboer eller Thuleboer varit beryktade såväl för de natur-fenomen
solen här företer vid solståndstiderne, som för de många vidunderliga
Jätte- och Fé-sagor, som om dem förspordes, och hvilka med ryktet flögo
verlden omkring, utsmyckade genom Skaldernes fantasier, intyga äfven
andra af forntidens Historiker. Tacitus sjelf tyckes endast hafva
omskrifvit dessa Pomponii ord, då han, i 2:dra Kap. om de Germaniska
folken (hvartill han äfven räknar Finnarne) i allmänhet säger:
"celebrant carminibus antiquis"; ehuru han dermed egentligen tyckes
afse deras egna folkqväden. Äfven Romaren Plinius den äldre (född i
Verona år 20, och död år 76 eft. Chr.) tyckes hafva kompilerat detta
ställe hos Pomponius, då han, vid beskrifningen om norden, säger på ett
ställe i sina skrifter:[96] "_pone Riphaeos montes_,[97] _ultraque
aquilonem, gens felix_[98] _(si credimus) quos Hyperboreos_[99]
_appellavere, annoso degit ævo, fabulos is celebrata miraculis. Ibi
creduntur esse cardines mundi extremique siderum ambitus_." Och hvad
som är ännu märkvärdigare, säger han om detta högst mot norden boende
folk: "_Apollinem præcipue colunt_".[100] Hvilket allt han tyckes, till
stor del, hafva hämtat af Diodorus Siculus;[101] och på hvem han åter
stödjer sig, kan göra oss lika mycket. Allt nog för sina sånger och
trollkonster voro nordens folk beryktade hos Romare och Greker, och det
förnämligast genom deras Poeter, hvilka ej underläto att gifva sin
inbillningskraft fritt spel, och tillägga många orimliga fabler om de
folk och länder, som lågo i denna del af verlden.[102]
Tacitus säger ju redan sjelf om Estherna (AEstyi) som äfven är ett
Finskt folk:[103] _Insigne superstitionis formas aprorum gestant, id
pro armis omnique tutela; securum deæ cultorem etiam inter hostes
præstat_.[104] Detta är så väl träffande, att han aldrig kunnat
skildra dem bättre.
Ty ser man en af våra Hexmästare, då han är i sin rätta _luonnossa_,
_innossa_ eller _haltioissa_, så må man väl förlikna honom vid ett
vildsvin.[105] Denna sin öfvernaturliga förmåga tror han äfven skall
kunna skydda honom (vara hans skyddarinna) midt ibland fienderna.[106]
Ja man har, såväl i äldre som sednare tiders Krönikor, icke tvekat att
genom anförda historiska fakta, bekräfta dessa Taciti yttranden om
Finnarne: nemligen huruledes de, förmedelst sin svartkonst, icke blott
varit till en skräck för sina fiender, utan ock huru de derigenom ofta
förgjort eller förjagat fiendtliga härar. Och detta anföres af
åtskillige _Svenska, Danska, Tyska och Ryska_ Häfdatecknare, såsom en
oförgriplig sanning.
Utan att vilja åberopa de gamla Svenska sagorna och kämpa-daterna,
hvilka, liksom deras äldsta Krönikor, äro fulla af sådana exempel, och
i anledning hvaraf den Svenska pöbeln, ännu i dag, bär ett slags panisk
fruktan för allt hvad Finne heter, vela vi blott af Historiska
författare citera den redan förut nämnde Olaus Magnus, som pag. 363
säger om Finnarne ungefär detsamma som Tacitus här tyckes hafva
åsyftat; nemligen: "_Hi etenim Finni et mutuis præsidiis, et Gothicis
ac Sveticis armis,[107] magicisque artibus, et elementorum secretis
viribus sese, suasque terras inconcusse servare solent_."
Danskarnes äldsta Historiska urkund, Saxo, omtalar att då Konung Ragnar
Lodbrok med en flotta var ankommen att underkufva Biarmarne (äfven ett
Finskt folk) blef denne segersälle hjelte, blott genom deras trolldom,
besegrad. Härom heter det i en Dansk öfversättning: "Biarmländerne
gaffue sig til deris troldoms Konst, oc opuacte Hastigt Wvær met Regn
oc Storm, oc förhindrede Kong Regners framgang, vundertiden met stor
Kuld oc Frost, vundertiden met wlidelige Heede oc Brynde, saa at mange
döde aff hans Folck, nogle aff Hunger oc Torst, nogle aff Pestilentze
oc Blodsot, oc andre saadanne farlige smitte Siuger".[108]
Tyskarne omtala att Gustaf II Adolf, i 30 åra-kriget, hade uti sin armé
en bataljon Lappar, hvilka, genom sin trollkonst, gjorde hans vapens
framgång. Detta låter Schefferus högeligen förtryta sig, att man
nemligen sålunda, genom en hopspunnen osanning,[109] velat fördunkla
den största Hjeltes glans (se hans Lapponia p. 33).[110] Vi torde dock
få anmärka, att det icke var en sådan _absurdissimum commentum_ som
Förf. behagat tro. Ty väl veta vi att Lappar aldrig utgjort milis, men
ickedessmindre torde dock berättelsen vara så till vida sann, att de
Svenskes segrar ofta af Tysklands författare tillskrefvos Finnarnes
tapperhet. Saken är blott den, att Tyskarne tagit miste på dessa
folkslag, och förvexlat Lappar med Finnar. Det är ingen obekant att
Gustaf Adolf hade flera Regementer af Finnar i sin armé,[111] hvilka,
genom sitt utmärkta mod, väckte fiendens förvåning; och kanske än mer
genom det lugn och den köld de ådagalade under sjelfva slagtningens
hetta. Att de ej voro Svenskar, urskiljde man af språket; men hvad de
egentligen voro för folk -- visste man icke. (Det var första gången de
voro förde så långt fram på Tysk botten). Man kallade dem derföre i
början, och i brist på annat, _agmen horribilis Hackapaelorum_,[112] af
Finska orden _hakka peällä_ (hugg neder) hvilket man förmodligen hört
vara deras lösen. Det var således ej genom deras trolldoms konst (som
Scheffer påstår) utan för deras tapperhet och mod, som Tyskarne
tillskrefvo dem segern.[113] Ej heller tro vi det vara förnedrande för
en stor Fältherre, att i sin armé hafva ett hurtigt folk -- äfven om
det ej utgått ur skötet af hans egen nation.[114]
Äfven _Ryssarne_ hafva ej kunnat annat än tillskrifva Finnarne
svartkonstens hela hemlighet. Den så kallade Viborgska smällen, som
skedde under 1495 års krig, natten emot den 30:de November,[115] och
jordskalfvet vid Pedersöre kyrka d. 26:te Febr. 1715, under 1700-1720
årens krig, kunde af den Ryska soldatesken icke annorlunda förklaras,
än såsom förorsakade genom Finnarnes hexeri.[116] Voltaire försäkrar
äfven att den namnkunniga segern vid Narva 1700, hvarvid den Svenska
armén till största delen utgjordes af Finnar, ehuru Svenskarne ensamt
tillegnade sig äran deraf, skall i de Ryska annalerne endast blifvit
förklarad på ett öfvernaturligt sätt, såsom vunnen genom trollkonst och
djevulens magt.[117] Äfven under sednaste kriget år 1808, känner man en
anekdot som passerade i Borgå; och som bevisar att den sämre Ryssen,
ännu i dag, är vidskeplig nog att tillskrifva Finnarne alla magins
hemligheter.[118]
Vi hafva således nu sagt nog om Finnarnes trolldom, och bevisat kanske
mera än hvad vi, för tillfället, behöft; nemligen att Finnarne ej blott
i Norden, utan öfver hela Europa, och allestädes dit kunskapen om dem
kunnat tränga sig, varit beryktade såsom stora Trollkarlar och
Hexmästare;[119] hvarvid man redan fästade sig vid blotta namnet, så
att en Finne och en trollkarl kommo ungefär på ett ut, likasom
svartkonst och trolldom i allmänhet voro kände under namn af
_Finnekonst_.[120] Detta har varit förhållandet ej blott på dessa
sednare sekler, utan fast mera i äldre tider,[121] då Galler, Franker,
Romare och Greker härom vetat något att förtälja. Detta allt hafva vi
bevist, och att detta rykte sträckt sig ej blott till Christi tid, utan
derutöfver;[122] samt att detta gällt ej blott om Finnar, utan ock om
Biarmar, Esther, Lappar, Kurer,[123] Liver, Ingrer, Tschuder[124] och
andra folk af samma stam; och -- nu fråga vi ändteligen: om det ej är
att förmoda (hvilket vi äfven gjort) att Tacitus med dessa sina, i
annat fall oförklarliga, uttryck: "_securi adversus Deos, securi
adversus homines, rem difficillimam assecuti sunt, ut illis ne voto
quidem opus esset_", åsyftar Finnarnes trollkonst? Att vi icke närmare
kunna leda detta i bevis, är klart; men vi hafva åtminstone bevist
möjligheten och _troligheten_ deraf, samt lättheten att efter denna
åsigt finna _sanning_ och _sammanhang_ af hans berättelse; och då vi
detta gjort, så -- hafva vi gjort nog.
* * * * *
Många hafva trott att Tacitus med sin beskrifning öfver Finnarne, här
egentligen haft afseende på Lapparne, hvilka ofta, äfven i sednare
tider, blifvit så kallade, helst af Norrmännen, sina närmaste grannar,
i anledning hvaraf båda nationerna i äldre tider, af Sturleson, m.fl.
tyckas vara subsumerade under det gemensamma namnet _Finnar_. Måhända
hafva ock båda dessa folkstammar kanske fordom, mera än nu, varit med
hvarandra införlifvade, och gemensamt utgjort de först invandrande
Asars naturligaste fiender. Det kan i hufvudsaken göra oss här lika
mycket, hvilketdera folket Tacitus härmed menar, ty det kan i alla fall
ej blifva fråga om nuvarande Finnar eller Lappar, utan om deras
ättefäder, hvilka vi i många afseenden anse vara ursprungna ur samma
rot, och gemensamt hafva utgjort Nordens första bebyggare. Men då
anledningen till denna gissning förnämligast lärer vara tagen deraf,
att Tacitus säger: "_vestitui pelles_", hvarmed man trott sig böra
förstå Lapparnes _muddar_ -- liksom ej Finnarne hade kunnat nyttja
sådane? (De kläda sig ju ännu i skinn; om ej i Renens, så i Fårets), så
tro vi oss böra upptaga såväl detta skäl som åtskilliga andra, hvilka
härtill kunnat gifva något slags anledning. Hvad Tacitus här säger om
Finnarne, har han förut i 17 Kap. sagt om många andra nationer i
allmänhet: "gerunt et ferarum pelles", och upplyser tillika att
qvinnornas klädsel den tiden ej stort skilde sig från karlarnes (_nec
alius feminis quam viris habitus, nisi quod feminæ saepius lineis
amictibus velantur_). Uppgiften: "_cubile humus_", gäller lika om
Finnar, som om Lappar. De ligga än i dag hvardera på golfvet af sina
boningsrum -- åtminstone sker detta i Savolax och Karelen, der man på
många ställen knappt vet hvad säng vill säga. Att detta österländska
bruk, i gamla tider, tyckes hafva sträckt sig äfven till andra nordiska
nationer, skulle man kanske kunna sluta af 20:de Kap. der det säges
såväl om herren som trälen: "_inter eadem pecora, in eadem humo
degunt_." Hvarmed man kan jemnföra Strabo L. IV, c. 4. § 3. Att Tacitus
säger om Finnarne: "_in aliquo ramorum nexu contegantur_", tyckes väl
kunna tydas på Lapparnes _kotar_, dock kan härmed likaså väl förstås
Finnarnes _mehtä-majat, ponkat, hyysät_ (kojor och hyddor, mestadels
gjorda af qvistar och granbark) hvaruti de uppehålla sig om sommaren,
antingen de äro stadde på jagt eller fiske, eller ock annars
sysselsatte med sina utarbeten. Han talar dessutom, enligt hvad vi
förut anmärkt, särskilt om deras hus och boningsrum (domi), och man
finner redan af sjelfva beskrifningen å de förre, att dessa så kallade
riskojor egenteligen voro, liksom de i dag ännu äro, skyttars och
jägares tillhåll. Föröfrigt torde man kanske kunna antaga, att
Finnarnes hus den tiden, liksom någon gång stundom ännu, isynnerhet de
fattigares, i många afseenden ej måhända varit så olike Lapparnes,
endast att de varit uppförde af timmer. Man betrakte t.ex. en eller
annan af de torftige nybyggarnes hyddor på skogarne, och man skall ännu
finna exempel huruledes uti dessa små kyffen, eller ruffen, bestående
af några rankiga väggar, öfverskylde af ett till hälften förstördt
barktak, en beständig eld underhålles i ena hörnet af rummet, antänd
emellan några på marken liggande lösa stenar, under det röken och
värmen utgår från det andra, genom springorna på väggar och tak. Bättre
golf än blotta jorden finnes der sällan, hvarken vinter eller sommar.
En trästol och en gammal rostig gryta utgöra de vanliga husgeråden. Ett
sådant hus kallas _kota_, liknande Lapparnes _kåte_ (boningsrum), och
utgör numera brygghus eller kök i de mera förmedlades gårdar. Att
byggningskonsten i allmänhet vid dessa tider varit liksom i sin linda,
tyckes man kunna sluta af Taciti beskrifning i 16 Kap. öfver de
Germaniska husen; hvilken beskrifning icke just är för häfven: "_ne
cæmentorum guidem apud illos aut tegularum usus; materia ad omnia
utuntur informi, et citra speciem aut delectationem_."
Att han vid beskrifningen om Finnarnes pilar säger: "_inopia ferri,
ossibus asperant_", bevisar lika litet att han härmed åsyftar Lapparne;
vi hafva redan anmärkt, att han i föregående Kap. sagt nästan detsamma
om Estherne: "_rarus ferri, frequens fustium usus_", och i 6:te Kap.
säger han ofver hufvud om de Germaniska nationerna: "_ne ferrum guidem
superest, sicut ex genere telorum colligitur_". Icke heller ligger
något bevis deruti att han om Finnarne säger: "_idemque venatus viros
pariter ac feminas alit. Passim enim comitantur, partemque prædæ
petunt_"; ty man finner i allmänhet af hans beskrifning på den tidens
nationer, att qvinnan, hos de nordiska folken, delade mannens mödor och
besvär; ja ofta underkastade sig vida större; hvilket han ganska
riktigt, i 15 Kap. anmärker, då han säger att under det männerne
tillbragte tiden under sömn och lättja, nödgades qvinnorna såväl
förestå hushållet som besörja om jordbruket (jemf 25 Kap.). Uti 18 Kap.
försäkrar han att qvinnorna icke blott i fred, utan äfven mången gång
under krigets vedermödor, delade alla mannens faror, i det de uti full
rustning drogo med dem ut i härnad, hvilket han i 7:de och 8:de Kap.
upprepar, med tillägg, att det ofta varit könet man vid sådana
tillfällen fått tillskrifva segern. Detsamma anför Strabo (L. XVII, c.
2, §. 3) om några af de Cimbriska stammarne; och Pomponius åberopar sig
härvid de Sarmatiska qvinnorna, om hvilka han säger: "_fæminæ etiam cum
viris bella ineant_." Historien besannar detta i hvad som berättas om
de gamles sköldmöer, hvilka tyckas gifvit en ursprungligen historisk
anledning till berättelserne om de mytiska Valkyriorna. Äfven i sednare
tider saknas ej exempel på krigiska fruntimmer. Så t.ex. skola öfver
300 Frisiska qvinnor hafva stupat i striden år 1516 emellan Erke Biskop
Christoffer af Bremen och Friserne, uti landet Wurzen; och hvem är det
väl, som icke hört omtalas historien om de Småländska qvinnorna, i
Värends härad, huru de bortföste Danskarne? Vid detta förevetande, bör
det förefalla oss så mycket mindre underligt om äfven de Finska
qvinnorna deltagit, med sina män, i jagt och fiske.
Att Tacitus med sina Finnar här så mycket mindre kan hafva afseende på
Lapparne, synes vidare deraf att han placerar dem i Tyskland, såsom
grannar till Peucinerne, och uppger det de nyttjat vegetabilisk föda
(_victui herba_), samt förbigår, i detta fall, helt och hållet deras
renhjordar och nomad-lif, hvilket hufvudsakligen karakteriserar detta
polar-folk. Och likväl påstår äfven Lestadius (i orts. af sin Journal
öfver dess Miss. Resa i Lappmarken, s. 454) att Tacitus med denna
beskrifning "målar på ett träffande sätt den Lappska nationen." Vi tro
oss emedlertid kunna antaga att de egentlige Finnarne, allt från
urminnes tider, skiljt sig från Lapparne, derutinnan, att de ej, som
desse, varit nomader, utan idkat jordbruk; om ock detta ej skulle hafva
sträckt sig till annat, än att afbränna skogen, och så i askan.
Vi hafva redan i det föregående anmärkt att, utom de _riskojor_ och
_skogshyddor_ hvaraf Finnarne begagnat sig under sina jagtfärder,
(ungefär på samma sätt som Svenskarne, vid sin boskapsskötsel, betjena
sig af så kallade _sätror_ eller _fäbodar_), så har Tacitus särskilt
omnämnt deras hus, utan att dock närmare bestämma hurudana desse varit
till sin beskaffenhet. Af det följande få vi åtminstone en anledning
att sluta, det desse varit så kallade _rök-pörten_, _Finn-bastur_ eller
_Finn-rior_, hvilket är så mycket mer att förmoda, som dessa hus äro de
första och förnämsta en Finne uppför, emedan han, skyddad för ett
strängt klimat, här bor med sin familj, tröskar sin säd, och inrättar
sitt bad, tre väsendtliga ting i hans lefnad, hvilka han icke kan vara
förutan,[125] och hvaraf det sistnämnda ännu tyckes påminna om hans
Orientaliska ursprung.
Pytheas,[126] som redan 300 år före Christus gjorde en resa till
norden, säger[127] att han sex dagsresor till sjös norr om
England,[128] i grannskapet af ishafvet[129] kommit till ett land, som
hette _Thule_,[130] hvarest under sommar-solståndet, oafbrutit
existerade dagar i sex månader; och under lika så många månader
oupphörligt nätter, vid vintersolståndet;[131] "hvarest ej växter af
ett mildare luftstreck kunde fortkomma, och der en fullkomlig brist
rådde på husdjur. Dock närde man sig det af bjugg och andra grönsaker
(_kegkro de kai allois laksanois_) såväl af frukter som rotsaker. Der
hvarest säd och honing[132] kunde komma till mognad, tillredde man sig
deraf en dryck. Säden _tröskade de i stora hus_ (en oikois megalois)
dit de inburit axen, såvida de icke kunde påräkna vackra solskensdagar,
emedan den annars, (_allos_) i brist på upphållsväder, skulle, genom
regn, kunna hafva blifvit förskämd".[133]
Sjelfva landets geografiska, eller rättare fysiska, beskrifning,
hvilken åberopas på ett annat ställe (nemligen hos Strabo L, II. c. IV)
låter visserligen mera poetisk än vetenskaplig; men då dess meddelande
redan gått igenom 2:ne oblida händer, innan det kommit till oss;
nemligen först genom Polybii, hvars uppgift sedan blifvit citerad och
ytterligare kommenterad af Strabo, så kan man derpå icke fästa allt det
afseende det annars kanske skulle förtjena. Strabos beskrifning lyder
som följer:[134]
"Dessutom berättade han (Pytheas) såväl om Thule, som om andra der
belägna trakter, att han uppå dessa ställen, numera fann hvarken land,
eller vatten, eller luft; endast ett slags sammanblandning häraf, som
till utseende liknade en hafs lunga (hafs-svamp?); uti hvilken han
sade, att landet och hafvet höjde sig tillsammans (koncentrerade sig),
äfvensom allt annat; och att detta vore liksom materiens (första)
kohesions-band, hvarken tillgängligt för vandraren, eller farbart för
seglaren.[135] Detta, som sålunda liknat ett slags lunga, omtalte han
enligt hvad han sjelf sett, det andra deremot, enligt hvad han hört.
Dessa voro Pytheas' egna ord. Och derföre, när han återvände härifrån,
hade han beseglat hela Europeiska kuststräckan, ifrån Gades (Cadix)
allt till Tanais".[136]
Hvad land han härmed menar, vet man icke bestämdt; men Procopius från
Cæsarea, hvilken, under Kejsar Justiniani tid, såsom Handsekreterare
åtföljde Belisarius under dennes fälttåg, såväl emot Göther som
Vandaler, och som lefde 527 år e.Chr, säger uttryckligen att det endast
var _Finnar_ som bodde der: "_Ex his vero qui Thulem hanc in sulam[137]
incolant, barbarorum natio quædam ac sola qui Scritifini (oi
Skrithifinoi) vocant_".[138] hvilka han beskrifver enligt hvad honom
muntligen blifvit meddeladt af personer som sjelfve besökt orten. Hans
berättelse, som så till vida öfverensstämmer med Taciti, att han säger
det de, både män och qvinnor, uteslutande sysselsatte sig med jagt, och
äfven derutinnan närmar sig till Pytheas', att han omtalar en 40 dygns
lång dag, eller natt, under solstånds-tiderna, hvarvid i sednare
fallet, infödingarne plägade uppstiga på bergsspetsarne, för att
derifrån speja, och sedan för de andre, ned i bygden, berätta när solen
åter antydde sin ankomst -- skiljer sig likväl väsendtligen ifrån båda
de nyss anförde urkunderna, deruti att han uppger det de hvarken
förtärde några rusgifvande drycker (vin) eller hemtade sig något slags
födoämne från växtriket, emedan de icke idkade något åkerbruk: att de
vidare, hvarken nyttjade kläder eller skoplagg, emedan deras qvinnor
icke förstodo sig på ullens behandling, hvarföre de insvepte sig i
djurskinn dem de, i brist på lin och sy-tillbehör, sammanfogade med
djurens senor, m.m. Man finner att han med denna beskrifning åsyftar
Lapparne, hvilka såväl som deras grannar, Finnarne, varit nordens
äldsta bebyggare. Äfven han säger om dem: "_Deos siquidem ac Dæmones
plurimos colunt_." Men hvad han sedermera berättar, att de nemligen
skulle hafva offrat menniskor åt sina Gudar, af hvilka de ansågo Mars
för den största, måtte han hört talas om Svearne och Götherne (_oi
Gautoi_) ty desse offrade både män och kungar afgudomen. (Jemför
Tacitus cap. 9, 39. Sturleson pag 2, 13, 156, med flera ställen).
* * * * *
Måhända skall mången, med oss, förundra sig deröfver att dessa Taciti
meningar ej redan långt för detta erhållit den förklaring
vi här sökt gifva dem. Orsaken dertill är likväl lätt insedd.
Förmodligen torde ingen bättre kunna känna Finnarnes karakter
än en infödd Finne, och ingen således heller bättre kunna vara i
tillfälle att riktigt uppfatta, och på dem tilllämpa, hvad som af de
gamle, med mystiska ord, blifvit skrifvit om deras förfäder. Att likväl
äfven den hittills antagna tolkningen måste hafva för sig någon slags
grund, eller stödja sig på några skäl, om ock till sin natur
illusoriska, har icke undfallit oss; och vi vilja derföre äfven här,
till någon del, upptaga och granska dessa, så vidt det för tillfället
låter sig göra. Väl skall man kanske förebrå oss denna åtgärd, såsom en
inkonseqvens, emedam vi den igenom icke blott lemna vapen i händerne på
våra antagonister, utan, hvad som är än värre, vända dem emot oss
sjelfve; men vi vilja hellre göra oss skyldige till denna förebråelse,
än att härvid tillvitas för ensidighet: som skulle vi nemligen endast
envist hafva fästat oss vid vissa, af oss en gång uppfattade, fixa
idéer.
För att nu äfven på denna väg följa våra föregångare i spåret, nödgas
vi gå något längre tillbaka, för att, om möjligt, uppleta första källan
till dessa deras hypoteser och förklarings-grunder.