någonting otänkbart, att kunna säga om en menniska -- dessmindre om ett
helt folk -- att hon icke har någon önskan,[39] och hålla det för ännu
orimligare, att anse detta såsom menniskans sällhet.[40] Ty önskan
måste menniskan äga i samma stund hon äger vilja; emedan viljan är
ingenting annat än _förmågan att bestämma sin önskan_. Således, lika
litet som vi kunna abstrahera från menniskan dess fria vilja, lika
litet kunna vi fråntaga henne förmågan att önska. Men denna förmåga
väckes af behofvet; alltså är behofvet att önska -- lika ursprungligt,
ja -- ursprungligare i menniskonaturen, än den fria viljan. Vill man nu
äfven betrakta henne från en annan, högre, synpunkt, så skall man finna
att hon alltid måste äga tvenne absoluta önskningar, den ena från
hjertat utgående, den andra från själen eller förnuftet, d.v.s. hon
måste hafva önskningar som utgå från, och hafva afseende på, såväl
hennes sinnliga som öfversinnliga (andeliga) natur; eller hon måste
önska lefva (vara till) i ett dubbelt afseende, såväl för sitt eget
sinnliga intresse, som för det allmänna öfversinnliga. Ty såvida äfven
menniskan utgör en länk i den skapade naturen, så måste naturen verka
på henne, liksom ock hon tillbaka på den. Vore hon nu ett medvetslöst
ting, skulle denna vexelverkan vara henne medvetslös; men då hon har
medvetande af sig sjelf, har hon äfven medvetande af naturens
förstörande (af det mångfaldiga) och förenan de verkan, hvilken hon
måste önska att kunna motverka -- och denna önskan fortfar så länge
lifvet varar. Dessutom har hon en annan högre önskan, nemligen önskan
att idealisera sig sjelf, d.v.s. uppfylla sin bestämmelse, och såsom
ett individuum medverka till det stora hela -- menniskoslägtets
förädlande. Den förra önskan sträfvar att mångfaldiga det enkla, och
har individets väl till föremål; den sednare, att förenkla det
mångfaldiga, och utgör slägtets idé. Skulle nu lifvet kunna existera
utan all önskan,[41] så skulle äfven dessa begge borttagas, och vi
fråga då, hvad för en sällhet medför möjligheten af ett sådant lif? Det
är det medvetslösa växtlifvets, barnets i moderlifvet, och kroppens på
jorden.
Vi finna nu således, huru fattig och otänkbar en sådan mening blifver,
som den t.ex. Doktor _Fant_ fått vid sin öfversättning af detta ställe
hos Tacitus; så lydande: "utan fruktan för gudar och menniskor hade de
(Finnarne) uppnått den sällsynta lyckan att icke ens hafva något att
önska" (se hans Utkast till Svenska Historien, i D. s. 9).[42] En sådan
mening hänger icke ihop, och låter ej förklara sig; så har aldrig
Tacitus kunnat skrifva, han som skref med ett så ljust förstånd, och
hvars omdömen vittna om så mycken urskillning. Icke heller kan hans
mening vara, att Finnarne voro idel cyniske Filosofer, och att de,
såsom desse, sökte inskränka sina önskningar, ty då hade han väl icke
sagt, "_ne voto quidem_." Det är således ett fel, att tro det Tacitus
med votum här menar önskan, och att derigenom söka förklara detta --
förlorar man blott tid och möda.[43]
Vi hafva således nu, hvad denna mening beträffar -- och till den
följande skola vi snart komma -- bevisat, att den på mångfaldigt sätt
blifvit förvänd; och i stället att vara förklarad, tvertom blifvit
gjord till _en samman-hängande omening_. Det kommer således nu turen
till oss sjelfva, eller det återstår oss, att försöka -- om vi deraf
kunna göra en lyckligare explikation än våra föregångare.
Vi skola derföre bemöda oss att förklara detta på ett sätt, som, ehuru
enkelt och simpelt, skall, som vi hoppas, tillfredsställa läsaren, och
åtminstone visa sanning och sammanhang, i allt hvad Tacitus skrifvit
och menat. Ett sätt att se saken, hvilket, vid första genomläsningen,
genast framställde sig som en klar tanke, för hvilken vi sedermera
funnit flera än ett talande skäl.[44]
Enligt all sannolikhet, uppsatte Tacitus sin berättelse om Finnarne,
enligt hvad ryktet om dem, genom Germaniska folkstammar, fört till
Romarnes öron.[45] Att detta, enligt sin natur, förstorar, och snarare
ökade än minskade, hvad möjligen en gång om dem blifvit berättadt, är
-- lika så troligt. Det blir då fråga om, hvad rykte Finnarne vid dessa
tider haft om sig, och det är detta vi först tro oss böra göra till ett
föremål för en närmare undersökning. Det var naturligt, att i en tid
der _krig och bardalek_ voro folkslagen liksom egnade, dessa egenskaper
först skulle efterfrågas, och högt aktas af ett folk, hvars lynne var
stämdt för _härnad och örlog_. Men det var vid denna tid, liksom vid
mången annan, som _vidskepelsen_, och _fanatismen_, äfven upprest sina
brokiga altaren. Det var ej blott hos de råare och vildare nationerna,
utan äfven hos de upplyste Greker och Romare, som man såg henne
bestrålad af ära och glans. Och det var ej blott folket och den lägre
hopen, som hyllade dessa fördomar, utan äfven de mest tänkande och
förståndige män, voro -- liksom Kejsarne sjelfve -- ej fritagne
härifrån. Man märker utaf många ställen i Taciti egna skrifter, att
detta till någon del äfven var fallet med honom sjelf.[46] Det var ock
ej underligt -- han var Plebej född.[47] Det var således ingenting
naturligare, än att han vid dessa saker först skulle fästa sin
uppmärksamhet, och ingalunda, med stillatigande, förbigå om en nation,
mer än någon annan, var derföre beryktad.[48] Det blir då blott fråga,
om man har anledning att tro det Finnarne, redan på hans tid, voro
beryktade för sin _vidskepelse, svartkonst och trolldom_. Att de nu
derföre äro allmänt kände, veta vi nog; och att de verkligen idkat, och
ännu idka, den, äger hvar och en sig bekant, som aldrig så litet är
bevandrad i deras språk och hushållning, eller i deras gamla hus- och
hem-seder. Det är ej nog dermed, att de tilltro hvarandra, stora och
undergörande ting, med hin ondes list och konster, utan kunne vi heligt
försäkra: det mången, i sin enfald, fullt och fast tror sig vara
mästare öfver en annans hus och lif; och då detta ej låter sig göra,
förklarar man det som en följd -- ej af egen oförmåga, utan af en annan
lika stor mästares motverkan. Detta, jemte tusen historier om äldre och
nyare underverk, som finnas i hvar mans mun, gör att man med skäl kan
säga, det Finska folket är -- kanske ännu i dag, ett bland de mest
vidskepliga man känner.
Det är klart, att förrän ett helt folk, så i grund, kunnat falla i
fanatismens händer,[49] måste dertill hafva erfordrats tal af år och
sekler; eller, det skulle småningom förberedas, liksom en nation
småningom åter kan fortskrida på kulturens och civilisationens bana.
Alla de som känna Finska folket och språket i grund, samt dermed deras
vilskepelser, konster och trollsånger, skola lätt finna, att dessa för
det närvarande äro i ett starkt aftagande, äfven som att de fordom
varit till en ovanlig höjd uppdrifne; hvaraf kommer, att nästgränsande
nationer, såsom Ryssar, Svenskar, och Danskar, fordom, mera än nu,
lemnat Finnarne vittnesbörd om deras svartkonst.
Om man emedlertid, till en början, antager, att detta på Taciti tid
varit bekant -- hvilket är högst troligt, och hvilket vi längre fram
skola söka att bevisa -- så blir förklaringen af hela kapitlet lätt och
begriplig, och stöter hvarken tanken eller örat. Men man måste då gå
tillbaka, till den föregående meningen, och se om ej äfven den, ur
samma synpunkt, kan betraktas. Också skola vi nu visa, att äfven den,
enligt vår tanke, blifvit missförstådd. Ty som redan förut blifvit
sagdt, så har orden: "_sed beatius arbitrantur_" &c. blifvit, utan allt
skäl, hänförde till den föregående perioden. Hade detta varit Taciti
mening, så har han nog sökt att bättre förena båda dessa meningar, och
ingalunda åtskiljt dem med en punkt. Man ser dessutom, att detta _sed_
här står öfverlopps, och liksom på köpet.[50] Vi tro derföre att det
tillkommit genom kopisters okunnighet,[51] och att Tacitus börjat
meningen med orden: "_Beatius arbitrantur_"; men att desse som
förmodligen icke riktigt kunnat fatta den, och alls icke utan i
sammanhang med den förra, måtte hafva tyckt det den icke hängde väl
ihop med föregående mening, hvarföre de troligen trott sig göra väl, om
de, på något närmare sätt, dermed kunnat kombinera den; hvilket de lära
ansett lämpligast kunna ske -- genom ordet _sed_. Dock dermed må nu
vara huru som helst, så beror vår öfversättning icke härpå; ej heller
vilja vi härmed vara till förargelse för alla dem, som torde anse ordet
_sed_ höra till en korrekt text.
"_Suas alienasque fortunas, spe metuque versare_" ("att, förmedelst hopp
och fruktan, oroa sin och andras egendom", eller: "att i anseende till
sin, och andras, förmögenhet, sväfva emellan hopp och fruktan") har man
ansett såsom en följd af "_ingemere agris_" (bruka jorden) och
"_illaborare[52] domibus_" (idka husliga sysslor.)[53] Äfven denna
förklaring tro vi vara nog förhastad; ty man hade bordt märka, att
begreppen ingemere agris och illaborare domibus äro hvarandra motsatte,
det ena näringssättet fordrar att arbeta ute på marken, det andra, inne
i rummen; det förra frambringar naturprodukter, det sedmare --
manufaktur-varor. Dessa båda näringsgrenar har man nu på så sätt
förenat, att sedan man sagt, det Finnarne idkade intetdera,[54] har man
trott att om de detta gjort, deraf skulle blifvit en följd, att de
lefvat i en beständig osäkerhet för sin och andras egendom.[55]
Hade Tacitus velat lämpa _spe metuque versantur_ på dem som idka
åkerbruk, så hade det varit nödvändigt för honom att härtill uppgifva
något skäl, t.ex. köld, frost, ofruktbarhet, m.m. emedan Romarne
(Virgils älsklingar) som ansågo åkerbruket såsom första källan till sin
välmåga, ej kunnat gissa hvarföre detta, hos Finnarne, skulle blifva
orsaken till deras fattigdom. Vidare kan man icke säga om åkerbruket,
att det kunde vara ruinerande för andra än dem som lagt sin hand
dervid, ty huru skulle väl de, som dermed ej haft någon befattning,
komma att härvid lida (_suas alienasgue fortunas_)? -- åter en
orimlighet. Samma anmärkning äger rum, om man vill lämpa dessa ord
(neml. _spe metuque versantur_) på dem som sysselsätta sig med
slöjd-arbeten; ty om de än sjelfve, vid ett sådant näringsfång, skulle
förlora (hvilket knappt är tänkbart) så vore detta ju af ingen
betydelse för alla dem, som dermed ej haft något att skaffa (_alienis
fortunis_).
Vi vilja derföre konstruera meningen sålunda: _Beatius arbitrantur
illaborare domibus, suas alienasque fortunas spe metuque versare, quam
ingemere agris_. Härigenom visar sig icke blott ett redigare sammanhang
af denna mening, utan blir äfven sammanbindningen tydligare med den
förra. Ty då det i det föregående taltes om deras kojor och hyddor, der
både unga och gamla lefde tillsammans, så säges det i denna mening, att
"de ansågo det för bättre, att här sysselsätta sig med handarbeten[56]
... än att träla vid jordbruket." Hittills hafva vi ännu icke förklarat
orden: "_suas alienasque fortunas spe metuque versare_," emedan dertill
fordras någon större vidlöftighet; hvad vi dock till en början må
anmärka, är att denna mening icke, såsom vanligt, må anses som en
följd af _illaborare domibus_, eller _ingemere agris_, utan innebär
den en egen märkbar betydelse; och att riktigt fatta den, utgör här en
väsendtlig hufvudsak.
Om vi, tillsvidare, hålla oss troget efter orden, så blir det: "än att
med hopp och fruktan oroa sin och andras egendom." Att detta icke sker
hvarken genom åkerbruk. eller genom hvad annat slags arbete som helst,
inser hvar och en. Det blir då fråga, hvarigenom detta sker, och hvad
härmed egentligen menas, och -- just detta är hela knuten. Att detta
sker genom krig, lärer väl ingen undfalla; men att det icke kan passa
här, ser man ganska tydligt, ty det talas ej om Nationen i gemen, eller
om folket i massa, utan tyckes vara sagt, speciellt, om hvar och en,
såväl om män som qvinnor; och svårt har man väl att antaga det alla
hus, och alla i hvarje hus, voro bragte i harnesk emot hvarandra. De
kunde alltså icke lefvat i en beständig fejd sinsemellan, eller i
fruktan för inbördes krig, så mycket mindre som något sådant icke
omtalas. Nå hvad hade de då att _frukta_? jo, för hvarandras
_svartkonst, hexeri och trolldom_; hvarpå de äfven, å andra sidan,
byggde allt sitt hopp. Skulle nu Tacitus verkligen hafva menat detta --
låtom oss till en början antaga det -- så hade han aldrig bättre kunnat
afmåla de gamla Finnarne; och är detta ett karaktersdrag som ännu, i
många afseenden, karakteriserar de nuvarande. Ty Finnarne ansågo
fordomdags åkerbruket[57] endast tillhöra slafven och oxen, och den
största ära -- att lefva genom sin vishet,[58] som de kallade det,
hvarunder de förstå sin förmåga att på ett för andra oförklarligt sätt,
bota och skada, d.v.s. att hexa och trolla.[59] Derföre tilltalade,
äfven i Runorne, en hexmästare sin måg, (som idkade åkerbruk), att han,
som hederlig man, skulle öfvergifva ett så nesligt yrke, och, genom ett
lysande exempel, följa hans _ärorika bana_, d.v.s. lära sig trolla.[60]
Uti en annan sång, der en fänge beklagade sitt oblida öde i ett
främmande land, suckade han mest deröfver att han varit tvungen att
mala säd (på handqvarn) och _plöja jorden_;[61] sysslor, hvilka
hvardera tillhörde könet, hvars lott, hos alla vilda folkslag, är näst
trälens.
Hvar och en Finne, som aldrig så litet ger sig min af att vara en
_hexmästare_, blir, hvarhelst han än må komma, emottagen med största
aktning; ty har han en gång vunnit detta rykte om sig,[62] så finner
han för sig öppnade dörrar, och dukade bord, öfverallt; hvarvid han
snart blifver så van, att han till slut, utan kallelse, förmäten
instiger öfver hvarje tröskel, som ligger vid dess väg, och dristigt
frambefaller mat, dricka, brännvin, m.m. Häraf händer att, om han ej
blifver med tillbörlig aktning bemött, han vid sin bortgång hotar
värden och huset med undergång och förderf (_fortunas alienas metu
versant_).[63] Afven försummar han icke att utkräfva sin hämnd, om
tillfälle yppas; och händer någon olycka, fast efter tio år, så
tillskrifves det honom och den förbannelse som hvilat öfver huset. Men
dem åter som hylla honom, ingifver han det bästa hopp, och lofvar väl
tiofaldt fördubbla deras lycka, med boskap, rikedom, m.m. (_fortunas
alienas spe versant_). Derföre uppsökas och efterskickas desse kloke
män[64] ofta på otroligt afstånd, och betalas hederligen, under fri
traktering och förplägning. De som ej hafva råd tili en sådan
omkostnad, besöka dem sjelfva, ofta på ett afstånd af hela 20 till 30
milen.[65] I folje häraf försumma ej heller, å sin sida, desse
andebesvärjare, att göra sig förtjente af det förtroende de vunnit. De
bota derföre ej blott alla möjliga slags sjukdomar, åkommor och
krämpor, alla olyckor och skador, utan kunna de äfven draga dem öfver
sin ovän. Det finnes intet ondt som de ej tro sig kunna bota, intet
godt som de ej tro sig kunna förderfva. Och går man äfven öfver till
själens och hjertats egenskaper, så finnes det ingen dygd, som de ej
tro sig kunna kränka, ingen ära som de ej förmå skända. Att väcka och
släcka passioner och begär, tillfredsställa önskningar och lustar, är
för dem ett lätt arbete. Men det är ej blott öfver menniskan, som deras
magt sträcker sig; äfven djuren, -- tama och vilda, fiskar, fåglar och
maskar -- alla lyda deras vink.
Ja, ej blott den lefvande naturen, äfven den döda måste erkänna deras
välde. Det är derföre med de aflidnes skuggor, med kyrkogårdars och
begrafnings-platsers multnade invånare, som de befästa och styrka sitt
välde. Deras ben bära de ständigt på sig, som en talisman, och med en
behandling af deras stoft söka de sprida döden bland sina medmenniskor.
Och med hvems bistånd sker allt detta? Jo, med hin ondes. Det är till
honom de sända sina böner. Honom bortlofva de sig och hela sitt hus,
för att i en annan verld varda hans tjenare, blott de i den närvarande
blifva betjente af honom.[66] Är det då underligt om man fruktar dessa,
som stå i sold hos djefvulen,[67] och med hans och hela helvetets
härsmagt hota hvarje af sina fiender. Det vanliga sättet att hämnas,
är att förmedelst hexeri och trolldom, antingen ansätta sjelfva
personen,[68] eller dess egendom, derigenom att man förskämmer all hans
husliga lycka och trefnad, att t.ex. hästar störta, och boskapen dör,
med ett ord, att allt vantrifves och trånar bort.[69] Eller hvad som är
ännu vanligare: man stämmer björnar och rofdjur på hvarandra,[70] och
-- härom finnes det mångfaldiga berättelser. Det vore väl ej underligt,
om i ett land der det finnes stora skogar, äfven funnes många björnar.
Äro emedlertid båda ovännerna trollkarlar, så låta de det stackars
djuret springa sig trött från den enas boskapsdrift till den andras,
utan att den dock på någotdera stället förmår göra sin skyldighet,
eller rättare: visa sitt natur-anlag -- att skada; och dermed kunna de
låta den fortfara så länge tills skinnet mötes af dess fötter. Ja ej
blott björnar, utan äfven vargar[71] och andra rofdjur kunna göra samma
tjenst. Komma tvenne sådane trollmän tillsammans, så gnisla de tänder
och visa en ohygglig uppsyn mot hvarannan, under det ingendera vill
gifva vika för hvarandras makt. Skulle det någon gång hända, att tvenne
sådane kämpar, på en gång, sökte nattherberge i en och samma gård, så
har man många exempel på, att den ena, om morgonen derpå, oaktadt alla
sina konster, befunnits död, på det ställe han om aftonen lagt sig; och
detta allt, ehuru de, på särskilta bänkar, kunnat ligga långt skiljda
från hvarandra, och ehuru stugan kunnat vara full med folk, som alla
kunnat intyga, att inga händer på den aflidne blifvit burna.[72] Att
sådant ej blifver angifvet, finner hvar och en; det är ej lätt att
angripa en man, som gifvit ett så öfvertygande prof på sin styrka. Och
dessutom hvarest äro bevis? Det är ock derföre vanligt, att vid sådana
genmöten, der de pröfva hvarandras förmåga, hvarken lif eller lemmar
komma i fråga.[73]
Det är nästan ingen Finne, som ej tror sig kunna något litet i denna
väg, åtminstone så mycket som till husbehof fordras; såsom t.ex. att
iakttaga vissa allmänna försigtighetsmått emot troll och hexor. Så
t.ex. att göra litet hocuspocus i ladugården, då boskapen första gången
om våren utsläppes på bete, på det den ej måtte skadas af vilddjur, --
ej trampa på främmande trösklar, -- väl signa sig vid andras svordomar,
-- spotta vid ett elakt möte, m.m. Kunna de härtill någon liten
besvärjelse-formel, så tro de väl att den ej är utan sin goda verkan;
men veta äfven, att om den skall äga önskad kraft, måste man stå i en
närmare gemenskap med fan, eller hafva anbefallt sig honom i
händer.[74] Derföre anse de i allmänhet hvarandra för sin mästare,
eller tro att andre stå i en närmare relation med djefvulen, än de
sjelfve; ty de mena, att man endast i den grad kan hoppas hjelp, som
man gjort sig af honom förtjent. Då nu hvar och en, som vill göra
uppseende och äga reputation, måste gifva sig min af en trollkarl --
äfven om han icke vore det -- och med miner, tal och åtbörder, låta
påskina sin öfvernaturliga makt och verkningsförmåga, sig sjelf till
godo och andre till fruktan, så ser man lätt hvad Tacitus menar med
"_suas alienasque fortunas spe metuque versare_", hvilka ord kanske
sålunda rättast böra förstås: _suas fortunas spe, alienasque metu,
versare_.[75]
Således blifver nu meningen (äfven om _sed_ nödvändigt skall
bibehållas) "_Men de anse det för lyckligare, att med handarbeten
sysselsätta sig hemma, och (förmedelst sin trollkonst) skydda sin, och
åtkomma andras, egendom, än att träla vid åkerbruket_." I sammanhang
härmed, säges det i den följande meningen (i anledning af denna deras
trollkonst, _seid, galder_, eller hvad man vill kalla det): "_Säkra
emot[76] gudar och menniskor, hafva de gått i land med det svåraste
värf, utan att de ens behöft göra något löfte till gudarne_." Kanske
torde någon stöta sig dervid, att de här sägas vara "_säkra_", då de i
den förra meningen sades _sväfva emellan hopp och fruktan_? Men det
står ju uttryckligen, att de voro _securi adversus homines
deosque_,[77] ty dem fruktade de icke; men för hin onde, och dess
redskap (d.v.s. för arga trollmän) sväfvade de i stor fara. Kanske
invänder man vidare: det fanns väl lag och rätt i landet! Huru dermed
må varit, lemna vi derhän; men det synes troligt, att den som fruktar
hvarken gudar eller menniskor, fruktar ej heller deras rättvisa.
Åtminstone tro Finnarne sig ännu i dag, kunna klumma (qväsa, tjusa)
både Domare och Lagen.[78]
Ännu en omständighet, som styrker vår sak, är den, att Tacitus, då han
talar om Finnarne, säger strax i början: "_Fennis mira feritas, fæda
paupertas: non arma, non equi, non penates_." Om vi nu noga undersöka
gången af hans berättelse, så skola vi finna, att allt hvad han sedan
säger i det följande, blott är en förklaring häröfver. Så t.ex.
förklarar han först, deras "_fæda paupertas_", och säger: "_Victui
herba, vestitui pelles, cubile humus, sola in sagittis spes, quas
inopia ferri ossibus asperant_." Derpå beskrifver han deras "_mira
feritas_", på följande sätt: "_Idemque venatus viros pariter ac feminas
alit. Passim enim comitantur, partemgue prædæ petunt. Nec aliud
infantibus ferarum imbriumque suffugium, quam ut in aliquo ramorum nexu
contegantur; huc redunt juvenes, hoc senum receptaculum_." Sedan
förklarar han i det följande "_non arma_", derigenom att de voro
"_securi adversus deos, securi adversus homines_." Slutligen förklarar
han orden "_non equi_", deri genom att de icke skötte något åkerbruk
(_beatius arbitrantur illaborare domibus, quam ingemere agris_); och
ändteligen i sista meningen, der han uttrycker deras förakt emot
Gudarna, förklarar han äfven hvarföre han sagt om dem: "_non
penates_";[79] "_illis (Fennonibus scil.) non voto quidem opus esset_."
Man torde kanske redan vara nöjd med vår förklaring öfver detta ställe
hos Tacitus, blott vi äfven gittat bevisa det han verkligen hade sig
bekant Finnarnes trolldom, eller att denna deras konst redan på hans
tid var i utrop. Och -- äfven detta skola vi i det följande söka
ådagalägga.
* * * * *
"Laulaawat Lapin sanoja,
Hiijen wirttä winkuttaawat."
Snart sagdt alla forntida Författare och Historieskrifvare som blott
omnämnt det Finska folket, hafva gemensamt instämt i ett vitsord om
deras såkallade trolldom. Redan sjelfva det ordet, eller namnet, Troll,
betecknade ursprungligen, och i historiskt afseende, en Finne (jote,
thusse, rese, m.m.) liksom begreppet "Finnar" och "trollkarlar" voro i
de gamla nordiska sagorna synonyma, hvilket bevisar, att den mytiska
bemärkelsen uppstått, och härledt sig, af den historiska.[80]
Den Svenske Historieskrifvaren Olaus Magnus,[81] som sjelf lefde vid
slutet af fjortonhundratalet, säger om dem: "_Aquilonis regio,
Finlandia ac Lapponia ita erat docta maleficiis olim in paganismo, ac
si Zoroastrem Persam in hac damnata disciplina præceptorem habuisset_."
Och hans bror, Johannes Magnus:[82] "_populus ille multis rationibus
insuperabilis existimatur. Est etiam incantationum studiis omnino
deditus, eisque non minus quam armis pugnare consvevit_." Bayrarn Jac.
Zieglerus, som dog vid hög ålder, år 1549,[83] säger om dem:
"_incantatores sunt perefficaces_;" Portugisarn Damianus a Goes, som
lefde vid samma tid:[84] "_incantamentis sic pollent, ut inter multa
dictu mira, quæ prætermitto, naves in medio cursu retineant, sic ut
nulla vi ventorum amoveri possint_."
"_Incantationum studiis incumbunt_", säger Seeländarn Saxo Grammaticus,
om dem, i sin _Historia Danica_, som han skref år 1177,[85] och den
gamle Isländaren Snorre Sturleson, en bland de äldste nordens
Historiker, född på Island 1179, anför på många ställen bevis af
Finnarnes trollkonst. Så beskrifver han t.ex. sid. 38 af sin _Norske
Kongers Chronica_, öfversat på Danske aff H. Peder Clausson. Kjöbenhafn
1633. om en Finne, som midt under måltiden trollade bort all maten från
bordet, då Konung Haldan Gudrödsson, med ett stort följe, gästade på
Hadeland.[86] Sid. 154 omtalar han en stor trollkarl benämnd Evind
Kelda, utan att dock bestämdt nämna hvad landsman han egentligen
var;[87] men mammet är finskt, och i Finland finnes ännu en slägt med
det namnet.[88] Sid. 292 och 308 omtalar han huru den Norske Länsherren
Thorer Hund på Bjarköö, beställer sig af Finnarne 12 stycken
renskinns-muddar, som voro förfärdigade "med saa megen Finnekonst, at
der kunde intet jærn bide paa." Hvilket Konung Olof Haraldson, kallad
den Helige, nogsamt fick röna, då han, i vapenskifte med samma Hund,
måste tillsätta lifvet; emedan vid hvarje hugg han gaf sin motståndare,
endast rök och dam gick ur pelsen. Och qväder Skalden Sigvater härom
sålunda:
"Then milda Konungen fant sjelf
Then starka Trolldomen,
Hvarmed de Trollkonstige Finnar
Hade hulpit Thori;
När som Konungen slog Hunden
Tvert öfver skuldrorne,
Och thet med guld beprydde svärdet
Kunde intet bita." (jemf. Peringsk. s. 751, 795).
Exempel på Finnarnes svartkonst anföres dessutom s. 13, 59, 64, 128,
m.fl. st., att förtiga historien om i Vandlands förtrollning af Finska
Prinsessan _Drifva_, genom dess trollkona _Huld_,[89] hvilken historie
blifvit verldskunnig, och anses hafva skett vid pass år 80 eft. Chr.f.
(se Heims Kringla, p. 12) och således just på Taciti tid.[90] Vill man
jemte Historien rådfråga de mytiska Eddorna, så kan man gå ännu längre
tillbaka i tiden,[91] och man skall allt framgent finna samma sak
mångfaldeligen bekräftad i allt det vidunderliga, som der anföres om
Jothar, Thussar, Dvergar, Resar, Troll, m.m. under hvilka namn man
måste tänka sig ömsom våra Finnars och Lappars stamfäder. Dessa
vidunderliga och fabelaktiga historier igenträffar man, ehuru till stor
del omstöpta, i Romarnes och Grekernes vidskepliga berättelser om vissa
folkslag här upp i norden. Icke underligt derföre om den tillförene
ofta omnämnde Danske Författaren Peder Clausson, sedan han besktifvit
Finnarnas trolldom, slutar sin berättelse med att säga: "_De ere
allesammen grumme Troldfolck, huis lige jeg icke troer at hafue
nogensteds vaerit, eller endnu findes i verden_." (sid. 132).