1000 år f.Chr., vid det han i de första verserne af Iliadens 13:de
Rhapsodi besjunger de Thraciska folkslagen (eller som de sedermera
kallades: de Scythiska), karakteriserar dem såsom _hästtämjare_
(_hippopóloi_) och _hästmjölkare_ (_hippemolgoi_); hvarvid han,
märkvärdigt nog, tillägger: att de, af alla menniskor, voro de _ädlaste
och rättfärdigaste_ (_agauon kai dikaiotáton). Väl änger han dem icke
närmare till namnet; utan, uppräknande dem i ett sällskap med
Myserne,[139] benämner dem _abioi_ (verldsförsakare) och glaktophágoi_
(mjölkätare). Ett så högst smickrande _laudatur_, lemnadt af sjelfva
Homerus, skulle naturligtvis äfven förkommande tider äga vitsord, huru
tvetydigt det än för mången månde synas. Också finner man att
forntidens författare, de der alla lefvat flera sekler efter honom,
hvar efter annan åberopat sig denna hans auktoritet, i det de, ofta
emot egen öfvertygelse, icke ansågo sig tillständigt betvifla sanningen
af hans ord. Dock, för att icke, vid beskrifningen af detta folk,
endast ord för ord hafva plagierat den gamle Skalden, nödgades de
bifoga hans uppgift med nya tilllägg och förklaringar, sådane de med
godt samvete trodde sig kunna göra, utan att derigenom hafva ändrat
sjelfva meningen.
Så t.ex. lämpar Posidonius från Apamea (som lefde 50 år f.Chr.) dessa
yttranden äfven på Myserne, hvilka han uppger som ett fromsint folk:
och tilllägger dervid, att en del af _Thracerne_, med anledning af
deras religiositet, kallades _katnobátas_, en annan del, i anseende
till deras stränga återhållsamhet, _ktísas_, (ord, hvars egentliga
bemärkelse ännu torde vara outredd), om hvilka han (enligt Strabo)
säger, att de till följd af den högaktning man hyste för dem,
betraktades med en helig vördnad, och lefde i ett ostördt lugn:
anierosthai te dia timen, kai meta adeias tsen. Aescylus lämpar detta
på _Scytherna_, hvilka han kallar en _rättrådig_ nation; och Strabo
intygar att detta till en del ännu varit fallet på hans tid: såvida de
då ännu ansågos af Grekerne i allmänhet för ett fattigt, enfaldigt och
rättskaffens folk, det der åtnöjde sig med litet. Afven Ephorus, då han
i slutet af 4:de Boken af sin Historia, talar om _Scyther_ och
_Sarmater_, dem han, liksom flere andre, afmålar grymma och förfärliga,
-- ja till den grad, att de spisade sig af menniskokött -- tillägger
likväl slutligen, i anledning af dessa Homeri ord, att det äfven fanns
vissa (stammar) ibland nyssnämnde nomader, som närde sig af stomjölk,
och "öfverträffade alla andra menniskor i _rättfärdighet_": _te
dikaiosyne pánton diaphérein_. Ja redan Skalden Hesiodus, troligen
samtidig med Homerus, ehuru af någre ansedd yngre, af andre äldre, har
berättat ungefär detsamma om dessa mjölk-ätande nomader, i ett poem,
kalladt _Jordens omfång_; och uppgett, såsom orsak till deras sällhet,
att de åtnöjde sig med en tarflig lefnad, voro hvarken rofgirige eller
vinningslystne, utan lefde sinsemellan i fridsamhet, hvarvid de
begagnade allting gemensamt, ja, till och med hustrur och barn;[140]
och som de icke ägde något af värde att förlora, för hvars skull de
ville underkasta sig träldomens och slafveriets bojor, så förblefvo de
städse af främmande nationer oantastade och obesegrade -- med ett ord,
de lefde, såsom Strabo yttrar sig, ett fullkomligt platoniskt lif, i
följd hvaraf de utmärktes såsom de rättfärdigaste menniskor på jorden,
sådana som i hela vida verlden icke annorstädes stodo att finnas!!
"_dikaiotátes anthropes, tes edame ges ontas_."
Vare detta nog sagdt om Grekerna; vi skola, för att komma närmare på
saken, äfven i det följande anföra något af hvad Romarne härom vetat
förtälja. Emedlertid torde läsaren redan af det anförda finna, huru väl
Taciti uttolkare förstått att begagna sig af dessa argumenter, för att
förklara hans omdömen öfver Finnarne.
Nu är saken emedlertid den, att Homerus var en skald, och att han,
såväl som alla stora skalder, var inspirerad af en hög och liflig
fantasi. Väl behandlade hans sånger ett historiskt ämne, och utvecklade
ett stort epos; men de öppnade derjemte en hel sago-verld, och måste,
för att vara poesi, äfven låna mycket ifrån tankens och diktens rymder.
Liksom målaren, måste äfven skalden hafva vissa ljusa punkter på sin
tafla, för att derigenom, så mycket mera, få de närmaste partierne att
framstå: ty såväl teckning som kolorit hör till de sköna konsternas
element. Beklagligtvis befinner sig Skalden vanligtvis på en punkt, der
han i hela sin omgifning, d.v.s. hos sin samtid, endast träffar dessa
vanliga menniskor, hvilka blott visa skuggsidan af lifvet; han måste
derföre söka att annorstädes ifrån hemta dessa ljusare drag, dessa
stora karakterer, hvilka han endast finner i en forntid, i en förgången
verld, der allt det ädla, der allt det stora och sanna i handling, ännu
står qvar, men skildt ifrån alla småsinnets personaliteter -- der, med
många af minnets liljor, redan aggets taggar bleknat, och dit icke
tadlets tungor mera väcka. Men icke nog dermed: skaldens fantasi är
alltid lefvande, och hans skapelser måste äfven derföre blifva det.
Icke nöjd dermed att han genom upplifvandet af dessa gamla minnen, gör
dessa redan afsomnade åter lefvande i sina handlingar, vill han, för
att göra dem än mera åskådliga, äfven förflytta dem till sin tid, eller
med andra ord: han vill försätta sin tid tillbaka till dessa minnes-
och händelserika dagar. På sådant sätt, måste skalden alltid tänka sig
ett lyckligt och storsint menniskoslägte, der det ännu träffas i sin
fullkomlighet -- sådant det likväl ingenstädes finnes, annars än i
sången och sagan; och följaktligen måste han nu äfven gifva dessa ädle
något fädernesland. Äfven den prosaiska menniskan måste hänföra sig och
sin tid till en annan vida lyckligare, och då hon icke känner någon
sådan, talar hon med ett slags rörelse, om sina barndomsminnen, om
dessa flydda oskuldens dagar. Liksom hon, söker nu äfven Historien,
(omfattande hela menniskoslägtets ålder) att tillbakaflytta denna
folkens lycksalighetsperiod till det redan framfarna, i den så kallade
gamla goda tiden, eller som hon kallar det den gyllene åldern; hvaremot
åter Religionen, stödjande sig vid tron och hoppet, söker att
framflytta den i ett fjerran tillkommande, det hon tänker sig på andra
sidan om grafven.[141] Vid gränsen af evigheten, söka således hvardera
af dessa läror att, så väl i det framfarna som i det tillkommande,
finna menniskoslägtets sällhet (dess öfverensstämmelse med naturen och
Gudomen); -- endast skalden söker att förena dessa båda åsigter i idén
af en närvarande sällhet, och han ensam förstår att redan här i tiden
njuta och drömma sig en lyckligare verld. Främmande, eller glömsk, för
dagens lidelser och smärta, sjunger han med förtjusning om sin kärlek,
-- ja om sin sällhet; och om han ännu icke funnit det idéal han söker,
drömmer han sig dock i tanken en lycksalighetens ö; hvilken, då den
icke finnes i verkligheten, han placerar ytterst på gränsen af hvad han
anser verkligt. Likasom nu nordens sångare drömma sig sällheten i
södern, der de förlägga lycksalighetens land uti Hesperiens och
Arkadiens bygder, så drömde sig deremot Homerus sällheten ytterst i
höga norden, dit ännu ingen kunskap trängt sig: han placerade derföre
dessa lyckliga slägter upp i Scythien; dock visligen nog namngaf han
dem icke annorlunda, än genom fingerade namn.
Han handlade häruti i enlighet med den rätt honom tillkom såsom skald,
och felet är derföre icke hans, utan hans efterföljares. När Historien,
såsom vetenskap, småningom löste sig ifrån sagans blomsterband, eller
då sanningen skulle skiljas ifrån dikten, så var det ett fel hos flere
af dessa forntidens Historie-författare, att söka gifva verklighet åt
sjelfva fantasins skapelser; eller med andra ord, att vilja uppsöka ett
folk och ett land, för hvilket dessa Homeri verser skulle tjena till
efterrättelse: ett fel, måhända ganska förlåtligt, när man besinnar
svårigheten att med noggrannhet kunna utstaka gränsen emellan
Historiens och Sagans områden. Flere af ålderdomens Häfdatecknare,
börjandes redan från Historiens Nestor, Herodotus, men isynnerhet
Apollodorus, Eratosthenes, Possidonius och Strabo, hafva mycket bråkat
sin hjerna med att kunna riktigt fatta och förstå dessa Homeri ord,
hvilka syntes dem så mycket mer oförklarliga, som Scytherne just icke
voro ett folk, för hvilket de syntes vara väl lämpade. Likväl som
Homerus tydligen här hade utmärkt ett folkslag, det der närde sig af
stomjölk, och såsom Scytherne ännu på Strabos tid, eller 1000 år
derefter, förnämligast lefde af sina får- och hästhjordar, så trodde
han, såväl som flere med honom, att Homerus med dessa sina lyckliga och
rättfärdiga Hästmjölkare, omöjligen kunde förstå andra än Scyther.[142]
Äfven Justinus, som lefde omkring 100 år efter Strabo, berättar i 2:dra
Boken af sin Historia åtskilligt om Scytherna; men inflätar med det
historiska, som passerat från 5 till 7 hundra år före hans tid, äfven
det poetiska från Homeri tid; och gör dervid en målning, så behaglig
man kan göra den med en lätt penna. Då denna hans beskrifming i många
afseenden öfverensstämmer med den Strabo gjort om Germanerne (se sid.
46) vela vi, för jemnförelsens skull, här intaga densamma.
"Hominibus (scil. Scythis) inter se nulli fines. Neque enim agrum
exercent; nec domus illis ulla, aut tectum, aut sedes est, armenta et
pecora semper pascentibus, et per incultas solitudines errare
solitis.[143] Uxores liberosque secum in plaustris vehunt, quibus,
coriis imbrium hiemisque caussa tectis, pro domibus utuntur. Justitia
gentis ingeniis culta, non legibus.[144] Nullum scelus apud eos furto
gravius... Aurum et argentum perinde aspermantur, ac reliqui mortales
appetunt. Lacte et melle vescuntur.[145] Lanæ iis usus ac vestium
ignotus...[146] pellibus tamen ferinis aut murinis utuntur.[147] Hæc
continentia illis morum quoque justitiam edidit, nihil alienum
concupiscentibus. Quippe ibidem divitiarum cupido est, ubi et usus.
Atque utinam reliquis mortalibus similis moderatio et abstinentia
alieni foret!... Prorsus ut admirabile videatur, hoc illis naturam
dare, quod Græci longa sapientium doctrina, præceptisque philosophorum
consequi nequeunt, cultosque mores incultae barbariæ collatione
superare. Tanto plus in illis proficit vitiorum ignoratio, quam in his
cognitio virtutis."
Det var naturligt, att ju mera den geografiska kunskapen utvidgade sig,
destomera insåg man äfven huru litet denna härliga beskrifning tillkom
Scytherne, mera än något annat folk; och desto högre upp i den mörka
norden måste man följaktligen förflytta eller eftersöka detta
rättfärdighetens slägte. På sådan anledning hade redan Pomponius Mela
(L. III) och före honom Diodorus Siculus (L. II, c. 47), lämpat detta
på _Hyperboréerne_, af alla Scythiska folkslag det nordligaste man
kände, hvilka han beskrifver som ett polar-folk, och hvarvid han säger:
"_Terra angusta, aprica, per se fertilis: cultores justissimi, et
diutius quam ulli mortalium et beatius vivunt_." Sedan han förut, i II
B., sagt om en annan af dessa folkstammar, dem han kallat _Axiacæ_:
"_furari quid sit ignorant: ideoque nec sua custodiunt, nec alia
contingunt_." På hvilket folkslag han såväl som Plinius och Solinus,
tyckes vilja lämpa hvad Homerus sagt om _Abierna_.
I öfverensstämmelse härmed säger nu äfven Plinius: "_pone Riphaeos
montes, ultraque aquilonem, gens felix (si credimus) quos Hyperboreos
appellavere, annoso degit ævo, fabulosis celebrata miraculis... Regio
aprica, felici temperie, omni afflatu noxio carens... discordia ignota
et ægritudo omnis_." Och som _Arimhæerne_ åter voro de nordligaste
bland Hyperboreerne säger han om dem, på ett annat ställe (L. VI, c.
14) ... "_ritus clementes. Itaque sacros haberi narrant, inviolatosque
esse etiam feris accolarum populis: nec ipsos modo, sed illos quoque
qui ad eos profugerint_"; hvilket han åter tyckes hafva hemtat från
hvad Herodotus anför om _Argippæi_. Sjelf trodde han likväl föga härpå
(_si credimus_), dock kunde han icke undgå att anföra, hvad redan från
ålder blifvit berättadt om dem.
Solinus kunde väl icke neka att han, såväl som andra, ansåg alla dessa
berättelser om _Hyperboreerna_, för gamla fabler, hvilka genom ryktet
fortplantat sig ända till hans tid; ickedessmindre nödgades han såsom
sanning antaga, hvad så många klassiske författare före honom anfört,
om detta folk, kalladt _gens beatissima_, högst upp I norden; hvarom
han säger: "_Discordiam nesciunt, aegritudine non inquietantur, ad
innocentiam omnibus æquale votum_." Hvarefter han särskilt om
_Arimphæerne_ anför Plinii ord: "_amant quietem, non amane lædere.
Sacri habentur, attrectarigue eos etiam a ferocissimis nationibus nefas
ducitur. Quicunque periculum a suis metuit, si ad Arimphaeos
transfugerit, tutus est velut Asylo tegatur_".[148]
Nu torde kanske mången tro att Tacitus hade för sin tanke, liksom i
perspektif, alla dessa de gamles underrättelser om Hyperboreernas
_felicitas_, Abiernas _humanitas_, Axiacernes _probitas_, Arimphæernes
_integritas_, Argippeernes _incolumitas_, och öfverhufvud de
mjölkätande Scythernes _justitia_, då han skref om Finnarnes
_securitas_, m.m.[149] och att han med dessa sina ord således icke
åsyftade annat än hvad som förut blifvit berättadt om Scyther och
Hyperboreer. Visserligen skulle det kanske så kunna synas vid ett
hastigt och flygtigt, för att ej säga tanklöst, genomögnande af dessa
hans meningar. Men man behöfver aldrig så litet närmare granska saken,
för att icke blott finna den himmelsvida skillnad som äger rum emellan
sjelfva denna Taciti beskrifning och alla de andres, utan att han här
talar om ett helt annat folk af Germanisk stam (?) det Romarne redan
närmare kände, och hvilket dessutom hade flera andra folkslag om sig
mera i norr. Då nu härtill kommcr att Tacitus icke var någon rabulist,
den der utan urskillning uppdukade en hop gamla sagor (åtminstone vilja
vi, för vår del, fritaga honom härifrån), då han tvertom hade en skarp
historisk blick, en fin omdömes-förmåga och ett odladt förstånd, så
finns det intet skäl för handen, som kan föranleda oss till att
härutinnan ändra vår öfvertygelse. Det är således icke i Taciti ord,
eller med afseende å det folk, hvarpå de skola lämpas, vi finna någon
likhet eller öfverensstämmelse med hvad som blifvit sagdt af desse
gamla skribenter, utan det är i de utläggningar och öfversättningar
hvarmed man hittills sökt förklara meningen af dessa hans yttranden,
som vi finna icke blott denna öfverraskande likhet, utan fastmer ett
upprepande af de gamles argumenter. Detta åter ligger i sjelfva sakens
natur: när man vill förklara någonting orimligt och onaturligt, måste
äfven sjelfva förklaringen blifva derefter orimlig och onaturlig,
d.v.s. den måste ej blott strida emot det sunda förnuftet, utan äfven
emot all erfarenhet. Derföre, liksom de gamle på en galen väg sökt
förklara Homeri yttranden om Scytherne, så hafva ock de nyare oriktigt
fattat Taciti omdömen öfver Finnarne: Förklaringarne likna fullkomligt
hvarandra i tanklöshet och orimlighet. Härigenom hafva vi således nu
återkommit till hvad vi redan vid början af denna skrift bevisat, att
nemligen man på denna väg kommer till en otänkbarhet. Taciti ord stå
visserligen alltid qvar, oförändrade; meningen dermed må nu hafva varit
hvilken som helst. Men vi hafva emedlertid visat, att om man
öfversätter dem, som man hittills gjort, så innehålla de ett nonsens,
en gammal vidskeplig saga, hvars orimlighet och osannolikhet äfven
inses af den enfaldige; deremot, om man gifver dem den tydning vi här
sökt göra gällande, så karakterisera de, på det mest frappanta sätt,
den Finska nationen; och innebära en fullkomlig historisk sanning.
* * * * *
Innan vi sluta denna, redan öfver höfvan kanske utsträckta afhandling,
tro vi oss böra ännu en gång återgå till en kort jemnförelse emellan
hvad Tacitus och Pytheas sagt om norden. Vi hafva i det föregående sökt
framställa en parallel emellan hvad desse skriftställare yttrat, såväl
om Thule som om dess invånare (Finnarne), hvilka tänkte antingen i
Germanien eller i Skandinavien, dock hufvudsakligen till beskrifning,
måste vara sig like; och hvarvid vi, liksom i förbigåendet, gifvit
tillkänna, att man likaledes skulle igenfinna en ganska stor
öfverensstämmelse, i hvad hvardera af dessa Författare anfört om
Estherne. Det är detta som ännu återstår oss att ådagalägga, och
hvarmed vi tro oss än ytterligare kunna bestyrka de af oss förut
gjorde, af mången såsom paradoxer kanske ansedde, anmärkningar, rörande
dessa Författares enstämmighet.
Nästan inget af dessa nordiska länder har i fornåldern vunnit den
ryktbarhet som det af Esther fordom bebodda, nuvarande, Preussen; och
det i anledning af en ganska lumpen sak. Bernstenen, hvilken nu för
tiden äger ett ganska medelmåttigt värde, ansågs fordomdags icke så:
den betraktades då såsom en af de största klenoder, och ansågs såsom en
af de förnämsta rariteter och dyrbarheter, hvarom de gamle visste att
förtälja; i följd hvaraf äfven det land blef, åtminstone till namnet,
bekant, hvarifrån den förskref sig.
Bernsten (_Electrum, Succinum, Ambra Cetrina_, känd af de gamle äfven
under namn af _Chryselectrum, Lyncurion, Langurium, Subalternicum_,
m.m.) som är ett särskilt jordharts, af vegetabiliskt ursprung, finnes
väl egentligen vid Östersjö-stränderna, men träffas numera äfven i
Frankrike, England och Tyskland, der den, stundom blandad med
svafvelkis och stenkol, uppgäfves ur jorden. Att de gamle ej kände
dessa tillgångar, utan ansågo Basilia som Bernstenens enda
fädernesland, intygar bland andra Diodorus Siculus, då han säger: "_E
regione Scythiæ, supra Galliam, in oceano insula jacet, quam _Basileam_
vocitant: in hanc succinum large a fluctibus exspuitur, alias nusquam
in orbe terrarum, se exhibens_." (Bibl. Hist. Lib. V, c. 23), och
ungefär detsamma säger Tacitus om Estherne: "_soli omnium succinum
inter vada atque in ipso littore legunt_." Att emedlertid Bernstenen
redan länge, under namn af Electrum till sina egenskaper, hos de gamle,
varit känd, finna vi spår redan hos Aristoteles, Plato och
Theophrastus, ja redan hos Thales och Pythagoras.
Både Romare och Greker kommo deruti öfverens, att den hemtades från
Europas nordligaste del, der den träffades i stora stycken vid
kusterna; men om dess formation och bildande gjorde de sig många olika
föreställningar. Tacitus och Plinius äro, af Romerska Författare, de
förste som tyckas hafva kommit saken närmare; af hvilka den förre
uttryckligen säger: att det var Estherna (_AEstyi_) förbehållet att
uppsamla den på sina kuster;[150] samt tillägger att de sjelfve visste
sätta föga värde derpå, utan sålde den för godt pris till den mest
bjudande. Huru den först kommit till de Grekers kunskap, vet man icke;
förmodligen fördes den öfver Tyskland[151] landvägen, genom
byteshandel,[152] dock sedermera äfven sjöledes, först genom
Phoeniciska och sedan förmedelst Romerska skepp. Under Kejsar Neros
regering fick chefen för de kejserlige gladiatorerne, Julianus,
tillstånd att sända ett skepp till _Austravia_ (det nuvarande Preussen)
efter Bernsten, hvilket blef af AEstyerne väl emottaget, och hembragte
en laddning af 13,000 Bernsten (jemf. Plinius L. XXXVI, c. 2, Solinus
c. 33). Theodorik, Östgötharnes konung i Italien, fick äfvenså en gång
mycken Bernsten af dem till skänks; och det bref finnes ännu qvar,
hvaruti hans Stats Sekreterare Cassiodorus, i sin Konungs namn, härföre
tackar Æstyerna. Brefvet börjar sålunda: "_Hæstis Theodoricus Rex.
Congratulatio ad quendam sublimem, super susceptione transmissi
muneris_." (Cassiod. Op. Omnia. Genuae 1637, pag. 162).
Man ser häraf således, att Bernsten, fordom liksom nu, hemlades från
Preussen, som den tiden under namn af _Austravia_,[153] innehades af
Estherne. Nu blir blott fråga, om Pytheas, redan 300 år tillförene, med
sin beskrifning öfver _Abalum, Bassilia_ eller _Balthia_ åsyftade samma
land?[154] Han säger nemligen: (enligt nyss citerade ställe hos
Plinius) "_Guttonibus Germaniæ genti accolis æstuarium oceani,
_Mentonomon nomine_, spatio stadiorum[155] sex millium: ab hoc dici
navigatione insulam abesse _Abalum_: illuc vere fluctibus advehi,
&c.... Huic et Timæus credidit, sed insulam Basiliam vocavit_." Man ser
således genast att _Albalum, Balthia och Basilia_ betecknade samma
land,[156] och att äfven Pytheas sjelf någon gång omvexlat dessa
benämningar, kan slutas af Plin. L. IV, c. 27, der det heter:
"_Xenophon Lampsacenus, a littore Schytharum tridui navigatione,
insulam esse immensae magnitudinis, Balthiam tradit. Eandem Pytheas
Basiliam nominat_." Vid bestämmandet således af landets läge, säger han
att man på tre dygn seglade dit från Scythien, d.v.s. från kusterna af
de nuvarande Ryska Östersjö-provinserna. Detta berodde likväl
förmodligen på väder och vind, äfvensom från hvad ställe man löpte ut,
och på hvad punkt man landsteg. Derföre heter det äfven på ett annat
ställe (Lib. IV, c 13) att sådant hade skett på ett dygn: "ex insulis
ante Schythiam, quæ appellatur Raunonia, unam abesse diei cursu, in
quam veris tempore fluctibus electrum ejicitur, Timæus prodidit." Förut
är blifvit sagdt att det äfven låg en dagsresa från Mentonomon som
innehades af Guttonerne. Således låg nu _Balthia_ ungefär midt emellan
_Mentonomon_ och _littus Schythiae_. Att detta land benämnes som en ö,
betyder, som redan blifvit anmärkt, intet annat, än att det var ett
kustland. Man hade redan nämnt det som _immensae magnitudinis_; och
Solinus, som citerar samma författare (nemligen Xenophon) säger:
"_a littore Schytharum in insulam _Abaltiam_ (i.e. Balthiam) triduo
navigari, ejus magnitudinem immensam et pene similem continenti_";
hvilka sednare ord ej tyckas vara mycket bevisande för att landet
skulle hafva varit en ö.[157] Redan Pytheas har (enligt Plinius) vetat
tala om "proacimi Teutoni"; och att Tyskarne ej blott voro deras
närmaste grannar, utan att sjelfva landet låg så godt som på Tysk
botten, intygar Metrodorus Sceptius, då han om Demanten säger: "_in
eadem Germania in Balthia insula nasci, in qua et succinum_."
Af allt detta följer således att Basilia och Balthia betecknade
Preussen, ej i anseende till dess nuvarande politiska områden, utan med
afseende å dess gamla lokala förhållanden; i anledning hvaraf ock
hafvet, som sköljer dess kuster, än i dag kallas mare Balthicum, och
dess båda inlopp, stora och lilla _Bältet_. Nu blir fråga blott om
detta land då redan innehades af Estherne, hvilka, enligt Tacitus,
först 3:ne sekel derefter bebodde detsamma. Vi finne af Strabo, att
Pytheas bland de folk som bebodde landet på andra sidan om Rhen allt
till Scythien, framför andra måtte hafva nämnt Estherna, hvilket han
händelsevis anför, då han i sin vresighet mot Pytheas säger: "_de
Ostiæis, et quæ trans Renum sunt ad Scythiam usque locis, omnia falsa
perhibuit_." Det är klart, att de Pytheas här kallar Ostiæi, äro
desamme som hos Tacitus kallas AEstri, (eller kanske rättare, enligt
andra diktioner: _AEstui, AEstii_; desamma hvilka han, i 2:dra Kap,
enligt Plinius m.fl. kallat _Istaevones_), af Eginhart, enligt
Frankiska skrifsättet, _Aisti_; och af Cassiodorus, förmedelst en
starkare aspiration i uttalet, _Hæsti_,[158] samt af Jornandes
_AEstri_. Af Stephanus, deremot, kallas de _Ostiones_; af Plinius
_Istæuones_, och af andra med någon liten åtskillnad i namnet, såsom
_Isthæuones, Istivones, Istones_ (deraf deras nuvarande Latinska
benämning: _Estones_) äfvenså _Vistæones, Virstaeuones och
Hestiones_.[159] Huruvida ej detta namn möjligen kunde hafva något
gemensamt med de, nästan af de flesta forntidens auktorer, för sina
märkvärdigt vilda likbegängelser, så mycket utskrikne _Essedones_ eller
_Issedones_, -- till denna fråga kunde man föranledas i anledning af de
sällsamma begrafningssätt, som, enligt Others och Wulfstans intyg, ännu
för 1000 år sedan varit bruklige hos Estherne.
Vi hafva således nu återkommit till hvad som redan förut blifvit sagdt,
nemligen att Preussen innehades af en Finsk folkstam; och häraf lärer
man kunna förklara, hvarföre så många Tyska Författare påstå, att med
_Abalum_ (eller _Balthiam_) bör förstås Finland (se t.ex. Joh. Georg
Wacht, i företalet till _Gloss. Germ._ § XLV, not. M).