FÖRSÖK ATT FÖRKLARA CAJ. CORN. TACITI OMDÖMEN ÖFVER FINNARNE
Ämnadt såsom ett Bidrag till upplysning i Finnarnas
Historiska Fornhäfder
af
C. A. Gottlund
Stockholm,
Tryckt hos Carl Deleen,
1834.
"Ridiculum est, quod est dubium, id relinquere incertum:
Quod nemini dubium potest esse, id judicare."
_Cicero_ pro Murena.
Tardi ingenii est rivulos consectari,
fontes rerum non videre.
_Cicero_, de Orat.
Det Kongl. Nordiske Oldskrifts-Sälskabet i Kjøbenhavn.
Vördsammast!
Då Sällskapet, såsom ett föremål för sin fornforskning, omfattat hela
Norden, och då icke blott Finland äfven torde få räknas dit, utan då
det Finska Folket fordom, till större eller mindre del, utgjort de
äldsta inbyggare såväl i _Sverige_ som i _Danmark_ och _Norrige_, så är
det med anledning häraf jag tror mig böra hoppas, att ett närmare
forskande i detta folks framfarna öden, icke torde böra anses oförtjent
af Sällskapets uppmärksamhet.
Det är på grund häraf, jag vågat tillegna Sällskapet närvarande lilla
arbete, hvars närmare bedömmande jag härmedelst ödmjukast underkastar
Sällskapets, lika så rättvisa som upplysta, omdömen.
Ibland de många lärda Stiftelser, hvilka, tid efter annan, bildat sig
till befordrande af vetenskapliga forskningar i Nordens äldsta
Historie, och hvilkas verksamhet spridt sig, snart sagdt, till alla
delar af dessa trenne Nordiska riken, har ännu ej, mig veterligt, en
enda fästat sin uppmärksamhet på denna, i Nordens häfder, likaså
ursprungliga, som, på dess första kultur och bildning, inflytelserika
Folkstam. De hafva fastmera, genom detta åsidosättande, liksom
afklippt, för sjelfva den historiska forskningen, en hel fornverld:
nemligen hela den tid, som föregått den Odinska folk-invandringen.
Visserligen är denna tid, liksom all forntid, mörk och dunkel; men så
har ock ingenting särdeles blifvit gjordt, för att, med en stråle af
kunskapens ljus, genombryta dess skymning. Det är genom djupare
forskningar i Finska Folkets häfder, man endast och allenast kan komma
till en närmare kunskap om denna tid -- åtminstone till en
föreställning derom; och hvad som i detta fall blir en vinst för den
Finska Historien, blir det äfven för den Svenska och Danska.
Det torde icke vara Sällskapet så alldeles obekant, att en ny
Litteratur håller på att arbeta sig upp här i norden -- en Litteratur,
som uppgår med, och har sin rot uti -- Finska språket. Detta språk, som
af alla här i norden är det äldsta, har länge nog måst stå tillbaka för
de Götiska tungomålen, och framträder derföre nu, såsom det yngsta, af
de kultiverade språken i vår nord.
Den Vitterhet, som, vid ett närmare bearbetande af detta tungomål,
måste uppstå genom en djupare undersökning såväl af sjelfva Språkets
källor, som af alla den Finska Nationens egendomliga urkunder, och
hvilken kunskap måhända bordt föregå mången annan, kommer väl, kanske
numera, något efteråt; dock måhända ej nog sent, för att icke kasta
äfven ett ljus i den Göthiska ålderdomen. Det är således på Finska
Språket, och på nyttan af dess odlande för forskningen i nordens äldsta
Historie, jag här vill fästa Sällskapets värda uppmärksamhet, och skall
jag härvid utbedja mig att med några ord närmare få förklara detta.
Redan i sig sjelft rikt och böjligt, genom sina många verb-formationer
och flexions-former,[1] är det Finska Språket, till sin natur, lika
poetiskt,[2] som, till sitt uttal, manligt[3] och välljudande:
klingande af diftonger och vokaler.[4] Olikt nästan alla andra kända
tungomål, vittnar det, såväl genom sin karakter som genom hela sin
grammatikaliska språkbyggnad,[5] om en alltför hög ålder;[6] hvarvid
det icke rönt någon särdeles inverkan, hvarken af sedmare tider eller
sednare språk. Lika märkvärdigt för sin originalitet,[7] som sällsamt
för sina många egenheter,[8] förtjenar det redan såsom sådant,
språkforskarens och vetenskapsmannens hela uppmärksamhet. -- Vare detta
blott sagdt om det formella i språket. Hvad särskildt deremot, det i de
alla deraf beträffar, hvarmed vi här vilja förstå sjelfva tankegången,
hvilken uttrycker sig genom egna konstruktionssätt och i idiotismer, så
vore äfven derom mycket att säga, hvartill vi nu sakna tillfälle. Vi
vilja endast anmärka, med afseende å den reella nytta ett närmare
studium af detta språk skulle medföra för Nordens äldsta historie, att
nemligen hela den Finska Nationens, om vi så få säga, andeliga lif
skulle deruti icke blott afspegla sig, utan skulle der igenom kanske
äfven vinnas mycken upplysning i hvad som ägt sammanhang med andra
folkslags äldsta häfder, och hvilket nu förefaller oss mörkt. På sådant
sätt skulle bearbetandet af en Finsk Litteratur blifva till en vinst
för hela Skandinavien -- ja för hela den lärda verlden. Måhända inser
man detta förhållande bättre, om jag t.ex. nämner, att ibland de
inhemska Myter som ännu, ehuru uti sin nedgångstimma, fortfara att likt
en svag låga, uppflamma på Saimens stränder, märker man icke blott spår
af Hinduers, Persers och Egyptiers äldsta mytologiska åsigter (såsom
t.ex. den, om verldens skapelse af ett egg, om vattnet, såsom
grundelementet till materien, i universum, m.m.) utan äfven flera af
Grekernes myter (t.ex. den om Kronos, Prometheus, m.fl.) hvilka likväl
hos oss synas vara så rent Finska, så nationella, och till sitt
ursprung så genuina, att man i dem knappt skulle kunna ana någon
likstämmighet med dessa Nationers idéer och begrepp.[9] Om man vid
jemnförelsen af dessa poetiska och teosofiska folkdikter, skall anse
dem äldst, och således ursprungliga, hvilka visa sig under den renaste
form, d.v.s. der det i berättelsen minst förekommer af allt detta
vidunderliga, onaturliga, och orimliga, hvilket karakteriserar sig,
såsom tillsatser, från en sednare, till sin tendens, mera superstitiös,
tid -- för att icke här tala om allt det skandalösa och oanständiga,
som till en del vanpryder Grekernes och Romarnes fantasier, och hvaraf
hos Finnarne icke märkes det ringaste spår -- så skulle vi icke länge
tveka, hvilka vi i detta fall skulle tillerkänna företrädet, och anse
såsom de primitiva; helst, enligt Grekers och Romares eget intyg, såväl
vetenskapernas ljus som den mytiska fabelläran ursprungligen
härstammade från Scythien;[10] hvilket ock dess österländska,
pragtfulla, allegoriska karakter ännu tyckes antyda.
Ännu mera intressant skulle förmodligen resultatet blifva, om man vid
en närmare undersökning af dessa, under namn af såkallade gamla Finska
Ordspråk, uttryckta Filosofemer, hvilka, i likhet med Salomos ordspråk,
och Thales m.fl. af de gamla Grekernes vishets-reglor, ännu förvara vår
Nations äldsta filosofiska åsigter, dess kosmologiska idéer, dess
moraliska och filantropiska sentenser, dess Ethiska, Politiska och
Ekonomiska aforismer, reflexioner och lefnadsmaximer -- om man, som
sagdt är, i dessa gamla, såsom Orakelspråk ibland folket uttalade,
natursanningar icke blott finner samma sanna och sköna, samma höga och
sublima idéer, hvilka framställt sig såsom de vackraste tankar, hos den
gamla klassiska litteraturens största författare; utan om man i dessa
såkallade Finska ordstäf, (hvilkas originalitet förmodligen ingen skall
betvifla), å ena sidan igenfinner ordagrannt hela verser och strofer,
hvilka förekomma hos Grekernes Skalder och Snillen,[11] och å andra
sidan, nästan lika ordagrannt uttryckte, samma grundsanningar
hvilka tjenat Zerdusht,[12] Anaximandros, Xenophanes, Diogenes,
Pherecydes,[13] m.fl. af forntidens filosofer vid uppförandet af sina
filosofiska systemer, så tyckes allt detta vara något mer än blott
tillfälligt. Då nu här tillkom mer, hvad kanske ingen bordt undgå, att
icke blott den gamla Nordiska, såväl som den Mieso-Götiska och
Anglosaxiska skaldekonsten är, med afseende å sin form, ursprungligen
grundad på Finsk versbyggnad,[14] att dessa folk icke blott fordom
kallade sina skalder, enligt Finska språkbruket, _Ljodasmidir_,
_Galdrasmidir_ (Sång-smeder: _Runo-sepät_), sina sånger: _Runor_, och
Odin sjelf, för _Runhufvudet_ (_Peä-Runoja_), utan att dessa qväden
ofta, till sin innersta natur, tyckas vara ingenting mer och ingenting
mindre än, mer eller mindre trogna, öfversättningar af de gamla
Finnarnes _vishetslära_.[15] Ja, om vi, i sjelfva våra hexeriformler
och trollsånger, finna spåren till en högre syftning, till en förgången
kultur -- så torde man kanske kunna fråga: förtjenar väl ej allt detta
en närmare vetenskaplig undersökning? och dervid kanske fatta hvad vi
menat med det intresse bearbetandet af en Finsk Litteratur skulle
medföra äfven för Danmark och Sverige. Med ett ord Finska Språket
(hvilket hittills, som man sä ger, stått i knut), och med det samma
Finska Folket skulle vinna ett högre värde för Nordens äldsta historie,
än hvad det måhända hittills ägt, och det är härpå jag hufvudsakligast
velat fästa det värda Sällskapets uppmärksamhet.
Ännu mer skulle detta intresse måhända ökas, om man med de gamlas
underrättelser om Scytherne[16] ville jemföra hvad man känner om dessa
Finska folkstammar. Hvad _Scytherne_ voro för de gamla Grekerne, voro
_Jotharne_ (Finnarne) för de gamla Göterne. De voro, hvardera, detta
_sagans folk_,[17] om hvilka de orimligaste och de mest motstridiga
berättelser voro i omlopp. Hvardera beskymfades de såsom främmande
nationer -- oftast, endast med öknamn; utan att dem i sjelfva verket
kunde något i sak förevitas. Tvertom nödgades man, detta oaktadt,
tillerkänna dem, hvardera, högre kunskaper och vishet; hvilket, om
deras språk och litteratur icke för oss vore förgångne, troligtvis
skulle deraf besannas.[18]
Liksom man finner en mängd enskilta exempel af dessa Scyther, de der
gjort sig kända äfven inom den Grekiska Litteraturen, att de icke blott
författat sina Arbeten på Grekiska, utan äfven sjelfve antagit, eller
af Hellenerne blifvit begåfvade med Grekiska namn, för att derigenom så
mycket mera med dem nationaliseras[19] -- så finner man ock att många
bland Sveriges största Krigare, Statsmän, Skalder, Vetenskapsmän, m.m.
varit ursprungligen Finnar, utan att man numera, hvarken af deras namn,
eller af andra om dem efterlemnade underrättelser kunnat, om ej
händelsevis, sluta dertill. Mycket af hvad som i Scythernas
lefnads-omständigheter förekom Grekerne sällsamt, och fästade deras
uppmärksamhet, gäller ännu om Finnarne,[20] att förtiga många andra,
lika så märkbara som intressanta, öfverensstämmelser dessa Nationer
emellan, hvaraf man nära nog vore frestad att sluta att, så framt de
icke ursprungligen utgjort ett folk, de åtminstone böra räknas såsom
hörande till samma folkstam.
Men jag förglömmer härvid afsigten med dessa rader, och har, hänförd af
ämnet, alltför mycket kanske öfverskridit gränserna för mitt åliggande.
Emedlertid vågar jag hoppas att Sällskapet ej skall misstyda dessa, om
ock flygtiga, delineationer i ett ämne som för mig alltid måste äga ett
högt och dyrbart värde.
Särskilt begagnar jag detta tillfälle, att helga ett tacksamt minne för
Sällskapets _Första Stiftare_, Professor _Rask_, för hvars personliga,
så väl som litterärä, förtjenster jag hyser den största högaktning; med
hvilken jag sjelf, icke blott skriftligen, utan muntligen, stått i en
närmare beröring, och för hvars värma och nitälskan för odlandet af
vårt språk, hela den Finska Nationen står i en tacksam förbindelse.[21]
Liksom jag, hade äfven han det ödet att alltför mycket missförstås af
sin tid, då han 1824, i uppsatsen om sin "Retskrivnings-lære," kuriöst
nog, utgick från lika åsigter som jag: enär han, vid skrifvandet af det
Danska språket, ville införa samma maxim, hvilken jag redan 1817 sökt
göra gällande för det Finska -- att nemligen, man härvid borde begagna
språkets ännu lefvande form, (d.v.s. sådant det uttalas), och icke dess
döda, eller redan stelnade, natur (sådant det vanligen skrifves); en
princip, som -- man må säga hvad man vill -- alltid är, och blir, den
rätta.
Framhärdar etc.
Stockholm den 26 Oct. 1834.
_Carl Axel Gottlund_.
FÖRORD.
Afsigten med denna Skrift har varit att, om möjligt, kasta en ljusare
blick öfver Finska Folkets historiska forntid, att -- om ock aldrig så
litet -- upplyfta ett hörn af den mörka slöja, hvilken, likt en evig
natt, omsluter våra gamla minnen, och -- om ej öppna -- åtminstone
lätta den vetenskapliga forskningen i våra egna häfder.
Detta har i korthet varit vår afsigt, under det vi å andra sidan, i
sammanhang härmed, sökt att till någon del rätta ett, som vi tro ganska
väsendtligt, misstag, hvilket insmygit sig i alla öfversättningar af
Taciti beskrifning öfver Finnarne; ett missförstånd, uppkommet, som vi
förmoda, hufvudsakligast genom en mindre noggran kännedom om Finska
Folkets karaktér.
Vår önskan har härvid förnämligast sträckt sig dertill, att Finska
namnet, då det första gången framträder i Historien, måtte der inträda
rent och obefläckadt! -- åtminstone icke vanprydt, eller misstydt, af
en mängd dervid fästade likaså orimliga som osannfärdiga uppgifter;
hvilka, om ock beströdda med ett vanvettigt smicker, alltid måste
förefalla oss lika löjliga som förhatliga. Finska Folket har länge nog
ändå varit ett föremål för nästgränsande Nationers likaså okunniga som
orättvisa omdömen, för att vi icke en gång skulle söka tillrättavisa
dessa deras uppgifter; och hafva vi trott oss, i detta fall, böra göra
början med de äldsta. Vi hafva allt hitintills haft det missödet, att
se vårt Lands såväl som vårt Folks Historie framställde endast af
främmande, om just ej alltid fiendtligt stämde, dock ofta, emot oss, i
mer eller mindre grad afvogtsinnade Nationer; utur hvilkas ofta
vrängda, ofta missledda, ofta på gamla fördomar och okunnighet endast
grundade uppgifter, vi nödgats inhemta de första begreppen af vår egen
Historie.
Vi kunna icke undgå att härvid, såsom någonting högst besynnerligt,
anmärka, det ännu ingen ibland oss uppstått, som, med drift och
omtanka, börjat ordna och bearbeta våra häfder. Detta måste förefalla
enhvar så mycket mer underligt, som vi härtill icke saknat män med
kunskaper och snille, då vi ägt Lärde af alla grader -- Lärare, hvilka
vi lönat och ännu löna, de der _ex officio_ dertill bordt hafva ansett
sig förpligtade. Men -- oss har deremot (tyvärr!) fattats kärleken för
det _Fosterländska_, kärleken för vårt _Språk_, kärleken för vår
_Nation_; med ett ord -- oss har fattats denna kraft, som, ensam, är
mägtig nog till alla ädla företag. Och -- der den funnits, hafva vi
låtit den förtvina och bortdö...
Detta må till en del förklara orsaken, att ehuru vi, i sjelfva de
historiska vetenskaperne, under en tid af 200 år, haft flera upplagor
af Professorer, Lektorer, Adjunkter och Docenter, -- likväl ingen af
desse ännu tänkt på Fäderneslandets Historie. Vi hafva måhända i
allmänhet sörjt för mycket för oss sjelfve, för att dervid äfven kunna
sträcka vår omsorg till hvad som skulle kunna gagna hela nationen; och
svage för en utländsk Litteratur, hafva vi offrat och knäböjt för dessa
främmande Gudar, för hvilka vi tändt våra rökverk, för hvilka vi stämt
våra sånger, och hvilkas altaren vi smyckat och utsirat, under det våra
egna minnen stå oinvigda i sina tempel-gårdar. Sålunda hafva vi,
lifvade af ett främmande intresse, odlat och bearbetat ett utländskt
Språk, under det vi förgätit och föraktat vårt eget.
Dock böra vi här, kanske så mycket hellre, förskona oss ifrån dessa
förebråelser, som tiden småningom tyckes vara inne att godtgöra hvad vi
i detta fall brutit -- åtminstone att göra en början dermed; hvarigenom
vi ock hoppas, att de omdömen snart skola förmildras, som nu härvid
kunna läggas oss till last. Vi hafva -- äfven här, åtminstone i ett
afseende, sökt dertill medverka, i det vi bemödat oss att, så troget
som möjligt, framställa den Finska karaktéren, såväl fattad af med dess
fel som brister -- sådan den anträffas, uppfattad af främmande
folkslag, redan i den aflägsnaste forntid.
Af sådan anledning hafva vi här, nästan uteslutande, kommit att fästa
oss vid en tidpunkt, som närmast föregått början af vår tideräkning,
eller som begynt densamma; och hvarigenom vi småningom blifvit inledde
på ett nytt fält, i det vi, från granskningen af Taciti arbeten,
oförmärkt öfvergått till en närmare pröfning af de gamles skrifter, i
allt hvad som möjligtvis kan angå Finnarne. Emot vår vilja hafva vi
härvid icke kunnat undgå att, i likhet med somlige af citationer
fullspäckade Disputationer, gifva vår Skrift ett visst slags utseende,
af _lärdom_, hvilket vi dock i intet fall afsett, så mycket mindre som
vi i allt sökt framställa de enklaste och naturligaste förklaringar. Då
vi härvid likväl, i mycket, möjligen kunnat misstaga oss, hafva vi så
mycket hellre trott oss böra ordagrant införa -- om ej de flesta,
åtminstone de väsendtligaste af de utaf oss här åberopade citationer;
på det Läsaren, med mindre omväg, måtte hafva dem till hands, för att
deraf sjelf närmare kunna bedömma saken. Väl har detta föranledt oss
till en brokighet, och en vidlyftighet, som vi kanske kunnat undvara;
men vi hoppas dock härföre vinna någon ursäkt, med afseende å de af oss
dervid gjorda anmärkningar, hvaraf vi här sökt framställa resultaten.
Af alla vetenskaper är _fornforskningen_, eller det såkallade
_antiquariska studium_, mer än i ett afseende -- det otacksammaste.
Icke nog dermed, att man med mycken tidspillan, möda och besvär, skall
gräfva sig in i en hop gamla luntor, i hopp att derur, möjligen, kunna
hemta någon upplysning. Oftast bedragen i sin väntan, är den vinst, man
någon gång hemtar, så ringa, så obetydlig, till sin natur så tvetydig,
och med nya tillsatser och villomeningar införknippad, att man
slutligen, mången gång, efteråt, stannar i en vida större villrådighet
än förut. Äfven, i ett annat afseende, är denna möda otacksam. Huru få
äro icke de läsare som intressera sig för antiquariska forskningar,
hvilka de fleste måhända anse som en mani, ett slags lärdt bigotteri:
hvilket också, tyvärr, ofta varit fallet. Och likväl har äfven denna
vetenskap ett alltför högt syfte, för att böra misskännas. Den sträfvar
icke blott att utvidga de menskliga kunskaperne, den söker utvidga
sjelfva gränserna för deras områden, och att, så vidt möjligt,
genomtränga det mörker som, omgifvande oss på alla sidor, hindrar oss
att skåda in i sjelfva evigheten. Likaså lärorikt som det vore, att,
med en enda blick, kunna se in i en framtid, likaså lärorikt vore det
äfven, att kunna forska djupt i en forntid. Och om vi äfven här icke
kunna nog klart skåda de föremål vi söka, böra vi dock åtnöja oss
dermed, om vi kunne göra oss ett -- åtminstone dunkelt, begrepp derom.
Likasom det ej finnes någon menniska, den der icke -- ännu invid sin
sednaste ålder -- äger åtminstone någon hugkomst från sin ungdom, några
såkallade barndomsminnen, så finnes det ock intet folk, ingen nation,
som icke äger sina häfder, sina historiska minnen. Äfven om de icke
alltid finnas upptecknade med pennan, finnas de dock förvarade i
sägnerna och sagorna; de finnas inflätade i sångerna och myterna, och i
de muntliga traditionerne -- ännu lefvande på folkets läppar. Ja
sjelfva språket, lefnadssättet, sedvanorne, och en hop andra nationella
egenskaper, bära mer eller mindre vittne om deras ursprung från en
förfluten tid. Hvad som i detta fall ofta kan undfalla, eller äga föga
värde, för den mindre reflekterande, kan deremot för folk- och
språk-forskarn blifva ett ämne af högsta intresse; och det minsta kan
mången gång, här, äga lika vigt och betydenhet som det största.
Ju mera ett folk stiger i kultur och civilisation, desto mera värderar
det äfven dessa sina _historiska minnen_, hvilka i samma mån blifva
dyrbarare och heligare, som man inser värdet af dem.
Äfven det Finska Folket saknar, i detta fall, icke ämnen för en
historisk behandling. Vi äga rika inhemska källor för en fosterländsk
Historie och Litteratur, så mycket rikare, som de hittills blifvit
lemnade nästan helt och hållet obegagnade. Vi hafva i _Otava_ icke
blott gifvit en anvisning på dessa inhemska urkunder, vi hafva redan
sjelfve, till en del, deraf betjent oss, för att visa de stora skatter
vi kunna hemta derutur. Här hafva vi deremot, på en motsatt väg, sökt
antyda några af de yttre, d.v.s. några af dessa utländska källor, för
forskningar i denna väg; hvilka vi här, så mycket hellre, underkastat
en strängare pröfning, som vi hoppas att båda dessa utvägar böra, såsom
tjenliga hjelpredor, någon gång framdeles, gemensamt, kunna begagnas,
vid en fullständigare framställning af Finska Folkets forntid.
Väl har man ofta sagt att vårt land, såväl som vår nation, varit
alltför utblottadt på historiska efterrättelser. -- Visserligen kan
detta vara sant, såvida fråga blott är om skriftliga dokumenter, eller
andra forntidens minnesmärken; men Historien, som väl i dem äger ett
vitsord, består derföre icke hvarken i dessa stenkummel eller
Runstenar, lika litet som hon utgöres af några torra namnförteckningar,
eller af en mängd döda årtal, de der utmärka många af dessa magra
Krönikor, hvilka man hedrat med namn af Historie. Nej, Historien är en
lefvande skildring af menniskans, och dess slägtes, fortgående
utveckling, hvilken tryckt sin stämpel, nog djupt, i alla våra
handlingar och lefnadsförhållanden, för att icke der kunna läsas och
uttydas. Likasom man ofta, äfven efter en flygtig beröring med den
enskilta menniskan, kan bedömma hela dess karaktér och väsende, ja hela
dess lefnadshistorie, så kan man äfven, genom ett närmare studerande af
en nations egenskaper -- snart nog blifva i tillfälle att känna en
betydlig del af dess historiska öden och utveckling.
Under namn af ett _Folks Historie_, förstå vi således icke Hofvens och
Regenternes, icke krigens annaler, icke riks-ärendernas behandling,
icke dessa politiska vindar, hvarmed sjelfva folket, i det hela, har
alltför litet att beställa. Måhända hade mången, som skrifvit sitt
Folks och Fäderneslands Historie, gjort bättre om han, i stället att
hemta sina uppgifter från dessa döda handlingar, dessa redan uttömda
eller uttorkade källor, hellre härvid valt dess -- ännu lefvande
minnen; d.v.s. om han börjat med att närmare studera sjelfva det Folk,
han ämnat beskrifva, och hvilket han ofta lika litet känner, som folket
känner honom. Huru många af våra Historie-författare hafva väl härpå
fästat afseende! Ett närmare studium af sjelfva menniskan har i alla
tider varit ansedd såväl för ett af de högsta och svåraste, som ett af
de intressantaste; icke mindre lärorikt och mödosamt är ett närmare
studium af det kollektiva begreppet Folket. Detta hafva vi blott, i
förbigående, velat anmärka, med afseende å Finska Folket, till deras
efterrättelser som, vid forskningen i dess häfder, klaga öfver bristen
på historiska källor, då de snarare bordt beklaga sig öfver oförmåga
att rigtigt kunna begagna dem.
Vi hafva, i inledningen till den uti 1:sta Delen af Otava införda
afhandlingen: om "de Gamla Finnars vishets-lära", på ett, som vi tro,
ganska tydligt och bestämdt sätt, antydt spåren af trenne hvarandra
väsendtligen olika bildnings-perioder, eller kanske rättare sagdt:
trenne ganska skiljagtiga _verldsåsigter_ (folk-filosofier), de der,
tid efter annan, hos det Finska folket föregått hvarannan; af hvilka en
och hvar qvarlemnat efter sig alltför ojäfaktiga minnen, för att icke
ännu, till sin natur, kunna uppfattas och bedömmas; hvarvid vi äfven
angifvit sättet, huru de slutligen upplöst sig uti, och öfvergått till,
hvarandra. Vi hafva der icke blott anvisat dessa olika slags
ståndpunkter för Finska Folkets kultur, utan hafva vi der äfven närmare
sökt utveckla den första och äldsta af dessa perioder, för att visa på
hvilken hög punkt af själs- och förstånds-odling, vår nation fordom
måtte hafva befunnit sig, att sluta af dessa klart talande bevis, vi
ännu äga från denna tid. Väl torde denna uppgift förefalla många likaså
oväntad som otrolig, hvilka, måhända vane vid den föreställning -- att
Historien omfattat alla nationer, tro att folkslagen alltid,
ursprungligen, stått på samma punkt der de i Historien första gången
uppträda; och hvilka kanske icke besinna att olika nationer, under
olika tider, ömsom både stigit och fallit, såväl i yttre politisk
betydenhet, som i anseende till deras inre civila organisation,
hvarigenom de, såväl i fysiskt, som i intellektuelt och moraliskt
afseende, deklinerat eller avancerat, oftast växelvis, liksom ebb och
flod. Huru många vidtfräjdade nationer, och huru många årtusenden,
slumra icke, liksom begrafne i en evig glömska, af hvilka icke en
flägt, icke ett minne mera återstår? Och vi böra icke förgäta att
Historien, såsom sjelf ett barn af en sednare tid, icke ens kunnat till
namnet uppfatta, mycket mindre närmare beskrifva, många andra af
forntidens folkslag, hvilka likväl efter sig lemnat minnesmärken, de
der ännu väcka vår häpnad och förundran; och hvilka vittna lika mycket
om en hög kultur, som om en hög ålder. Derföre, lika onaturligt som det
vore att vilja påstå det Finska folket icke förut utgjort en egen
nation, eller icke förut befunnit sig här i norden, innan Tacitus
inrymde dess namn i Historien, likaså orimligt vore det att vilja tro,
det denna nation alltid tillförene, eller ursprungligen, stått på den
bildningspunkt han afmålat den, eller hvarpå den i 12:te seklet
anträffades af Svenskarne. Man bör tvertom besinna, att Finska Folket,
före sin ankomst till norden, uttågat från länder, hvilka, genom
sjelfva sin lokal, måtte hafva stått i en närmare beröring icke blott
med de i gamla tider upplyste Grekerne, utan äfven med Persien och
Indien, eller de såkallade Österlanden (hvarom vi någon gång framdeles
torde få tillfälle att närmare nämna).
Om vi således här icke lyckas att öfvertyga någon det Finska Folket
fordom innehaft en verkeligen ganska hög grad af förstånds- och
själsbildning (hvilket icke heller nu är vår afsigt att bevisa); ja om
man än anser denna uppgift för en dikt oaktadt sjelfva Asarnes egen
Gudalära, och deras äldsta myter, nog tydligt antyda detta, i allt hvad
der berättas om dessa gamla Jotars _högre vishet_; så skola vi kanske
deremot, så mycket snarare, lyckas att öfvertyga läsaren om denna
tredje, och tillika lägsta, grad af verldslig vishet, hvarpå de Finska
folkstammarne ännu befunno sig, då de första gången gjorde sig kände i
den Nordiska historien; en kultur -- utmärkt genom _vidskepelse_ och
_signeri_. Det är under denna sin tredje bildnings-period, eller, om vi
så få kalla det, under deras förnedrings-tillstånd, som vi
här, med anledning af Taciti vitsord, sökt uppfatta den Finska
national-karakteren; och vi skola visa, att den äfven på denna
sin låga ståndpunkt, stod högt öfver alla andra den tidens nationer.
Hvad nu särskildt sjelfva detta Taciti vitsord vidkommer -- hvilket,
huru än det må förklaras, på intet sätt rubbar våra omdömen öfver
Finnarne -- så beror härvid allt hufvudsakligast derpå, att rigtigt här
kunna uppfatta andan och meningen af hans yttranden om dem; hvilket
vill säga något helt annat, än att endast deraf lemna en verbal
öfversättning. För att kunna rigtigt uppfatta hans mening, måste man, i
allmänhet, något närmare känna andan af hans skrifsätt, hvilket genom
språkets korthet ofta nog förefaller mörkt och otydligt.
Hvad nu sjelfva detta Taciti skrifsätt angår, är derom af de lärde
redan så mycket vitsordadt, att dervid numera är ingenting att
tillägga. Alla hafva intygat, att det fordras något mer än vanlig
latinsk språk-kunskap för att kunna rigtigt förstå honom: att man väl
kan, ja till och med ganska skickligt, öfversätta hans ord och
meningar, utan att derföre på djupet (som man säger) hafva insett
betydelsen af dem. Ja, att det mången gång fordras ett slags
öfvernaturlig förmåga, att kunna rigtigt uppfatta eller gissa sig till
hans ofta framkastade fina vinkar, hans finesser och insinuationer,
uttryckte i de subtilaste former, såväl till språk som tankar: hvilka,
sammanträngda genom lakonismer och stundom endast till hälften
utsagde, eller dunkelt antydde, öfverlemnas liksom till läsarens
omdömes-förmåga, att närmare utvecklas och idealiseras.
[För att tillfyllest rättfärdiga dessa våra yttranden, behöfva vi blott
åberopa _Lipsii_ omdömen öfver Taciti arbeten, deri han bland annat
säger: "_Singulæ paginæ, quid paginæ? singulæ lineæ, dogmata, consilia,
monita sunt; sed brevia saepe aut occulta, et opus sagace quadam mente
ad odorandum et assequendum. Sicut non omnes canos feram, non item
lectores virtutes hujus dotesque aut indagent, aut captent. Viris opus
est, et tum ingenii quadam subtilitate, judicii rectitudine, et, ut
verbo dicam, naturæ bonitate, qui non hobet, me audiat, et res alias
agat_."]
Långtifrån att vi, i detta fall, skulle tilltro oss en större kapacitét
än någon annan (tvertom underkänna vi oss häruti, i allt, andras stora
öfverlägsenhet), är det likväl med anledning af detta hans manér, att,
i likhet med hvarje fulländad Konstnär, endast medelst några lätta,
knappt märkbara, drag, liksom flygtigt, hafva markerat de yttersta
konturerna till en teckning, den läsaren sedermera äger att, efter sin
smak, fullfölja och fullända -- som äfven vi vågat här utveckla, de
åsigter och föreställningar, hvilka vi tro härvid ursprungligen hafva
legat i hans idé.
Väl skall man kanske tillräkna oss det som en förmätenhet, att hafva
vilja tolkat dessa Taciti meningar på ett sätt som skulle utvisa, det
man ända hitintills icke förstått dem; och måhända skall man lägga oss
det till last, att vi härvid vågat icke blott granska, utan äfven
klandra några af våra förmäns och Lärares förklaringar, och lärda
idrotter. Till allt detta kunna vi icke svara annat, än att dessa våra
bemödanden blott och endast måtte anses som ett _Försök_, icke så
mycket att _öfversätta_ (ty öfversättare hafva vi nog), som icke mera
att förklara sjelfva öfversättningen af dessa Taciti ord; och då
föröfrigt, inom tankarnes verld, den enas åsigter torde vara lika goda
som den andras, och endast äga företräde i den mån de komma sanningen
närmast, så tro vi, att äfven i detta afseende, icke något hinder bör
ligga oss i vägen, för framställandet af våra idéer. Att vi för öfrigt,
i mångt och mycket, möjligen kunnat misstaga oss, erkänna vi gerna, och
skulle icke heller anse det underligt, då så många kunnigare män, än
vi, ofta tagit felt; i anledning hvaraf vi ock vilja välvilligt
underkasta oss all den tillrättavisning, hvartill vi härigenom möjligen
kunnat göra oss förtjente.
Men icke nog dermed, att vi i dessa ämnen vågat vara af en, till alla
delar, skiljagtig tanka från alla andra, hafva vi äfven i ett annat
afseende vågat utveckla åsigter, alltför olika dem man annars hyser uti
ett, kanske mindre allmänt, ämne. Vi hafva nemligen vågat att, midt i
sjelfva 19:de seklets upplysning, skrifva om _häxeri_ och _trolldom_:
ord, om hvilka ingen förnuftig menniska, numera, vill höra talas. Och
ehuru vi här endast ordat om sjelfva tron härpå, eller om det blott så
kallade _ryktet_, hafva vi likväl härvid icke otydligt gifvit
tillkänna, att vi härunder tänka oss någonting mer än blott de toma
orden, det vill säga någonting immateriellt verkligt.
Vi hafva sålunda, såväl i det ena som i det andra fallet, ingått i
ämnen alltför främmande för vår tid, och hvilka måhända strida mot dess
anda; i anledning hvaraf vi ock torde hafva skarpa kritiker och
recensioner att påräkna, af dagens skribenter; men vi hoppas att icke
alltid den ena dagen skall blifva lik den andra, och att äfven den tid
skall komma, då man häråt lemnar någon uppmärksamhet.
Föröfrigt öfverlemna vi helt och hållet till hvar och ens enskilta
omdömesförmåga, att, med anledning af de utaf oss här framställda
åsigter, härutinnan stadga sina begrepp, antingen _mot_ eller _med_,
hvarvid vi få tillämpa Taciti eget yttrande: "_ex ingenio suo guisque
demat, vel addat fidem_!"
* * * * *
Quot capita, tot sensus.
_Cajus Cornelius Tacitus_, en bland Roms yppersta Historie-författare,
är den förste som lemnar oss någon närmare underrättelse om våra
Förfäder, deras seder och lefnad. Det är hos honom man för första
gången ser Finska Folket taga sitt rum uti Historien, såsom en nordisk
nation, hvilken, beryktad för sina ännu alltför råa och obildade seder,
utmärkte sig såväl genom en härdad natur som en högst tarflig och
torftig lefnad.
Det är vid slutet af sin skrift: _de Situ, Moribus, et Populis
Germaniae_, som han flygtigt, och liksom i förbigående, med några få,
men sanna, drag, tecknar våra stamfäders lefnad och vandel. Ehuru dessa
underrättelser äro ganska korta och ofullständiga, äro de oss dock
alltför dyrbara och kärkomna, emedan de äro de äldsta vi, åtminstone
numera, äga i behåll. Vi ämna icke här beklaga oss öfver den litterära
förlust vi, i historiskt afseende, ej kunna undgå att inse, vid åtankan
af det ofullständiga i hans beskrifning, utan skola vi fast mera söka,
att, så vidt möjligt, riktigt uppfatta det lilla han meddelat, och göra
det tydligt både för oss sjelfva och andra. Detta har varit ändamålet
med denna uppsats: och huruvida vi i någon mån lyckats, att, i detta
fall, närma oss målet, öfverlemna vi till hvarje läsares enskilta
bedömmande.
Det är icke hela hans berättelse som vi här önska framställa såsom ett
föremål för några reflexioner och omdömen; den är, likasom allt hvad
han skrifvit, kort, sinnrik, och likväl mycket sägande; utan är det
egentligen de begge sista meningarna, hvarvid vi förnämligast tro oss
böra fästa vår uppmärksamhet, och hvilka vi önska kunna fatta från sin
riktiga synpunkt, för att sedermera så mycket säkrare kunna bedömma dem
till sitt värde och innehåll. Det tyckes som dessa rader, vid första
påseendet, vore, i sig sjelfva, så tydliga och lätt fattliga, att all
vidare förklaring kunde anses öfverflödig; äfvenså synes sjelfva stilen
här vara så lätt och flytande, det ingen ju skulle tveka, att, på sitt
språk, kunna återgifva originalet, i hela dess vidd och anda. Och så
har det äfven gått. Man har explicerat, kommenterat och kriticerat; och
nöjd med att endast ytligt hafva öfversatt sjelfva orden, har man
dermed äfven trott sig hafva förstått och begripit sjelfva meningen. Vi
våga likväl tro motsatsen; eller, att man helt och hållit missförstått
dessa Taciti ord, hvilka visserligen innebära en djupare och mera
betydelsefull mening, än hvad de mystiska orden, vid första påseendet,
nog dunkelt tyckas antyda. Men ju mera man begrundar och nogare
öfverväger dessa märkvärdiga yttranden, desto mera skall man troligen
finna, att de, långt ifrån att vara förklarade, mer och mer behöfva
förklaras, så framt man annars vill bringa till tydlighet, hvad de
innebära.
Vi skola derföre först upptaga det sätt hvarmed man vanligtvis brukat
tolka dessa meningar, och sedan vi visat orimligheten deraf, skola vi
söka att gifva dem den riktning och betydelse som vi tro dem böra
förtjena.
"Sed beatius arbitrantur, quam ingemere agris, illaborare domibus, suas
alienasque fortunas spe metuque versare. Securi adversus homines,
securi adversus deos, rem difficillimam assecuti sunt, ut illis ne voto
quidem opus esset," har man ungefär sålunda öfversatt: "Men de
(Finnarne) anse (detta lefnadssätt, som i det föregående omtalas) för
lyckligare än att sucka vid åkerbruket, arbeta hemma uti sina hus, och
att, under hopp och fruktan, lefva i osäkerhet för sin och andras
egendom.[22] Säkra emot menniskor och säkra emot Gudar, hafva de
uppnått den annars ovanliga lyckan, att icke mer hafva någon önskan
öfrig." Så har man, allt från Taciti tid till den närvarande, förklarat
detta ställe, hvarvid man låtit det bero; utan att hafva funnit det man
väl skapat sig en mening med orden, men icke med tanken. Dock hafva
någre förmärkt att -- isynnerhet den sednare perioden, alltförväl tålde
vidare uttydas. Detta har man ock gjort: men tyvärr, än med ett ord, än
med ett annat, utan att derigenom kunna sprida någon upplysning öfver
saken i det hela. Vår mening är icke här, att särskildt upplaga och
vederlägga alla dem som möjligen här om yttrat sig. Detta är så mycket
mindre nödigt, som den ena, med sin förklaring, icke kommit stort
längre än den andra; -- de hafva mest alla stannat på samma punkt,
hvarifrån de gått ut. Det är blott de förnämste af dem, hvilkas
förklaringar vi skola pröfva, för att efterse när, och hvar, de tagit
vilse; på det vi, af deras felsteg, måtte kunna rätta våra egna.
_Chladenius_, Professor i Erlangen, skall uti ett Program, som han
skrifvit i anledning af Kurfurstens af Würtenberg förmälning med
Prinsessan Elisabeth Fredrika Sophia af Huset Brandenburg Culmbach,
tagit sig till ingångsspråk: _de Fennis, auctore Tacito, votis opus non
habentibus_; och sedan han, jemte beskrifningen om Finnarnas råhet,
omförmält det de ej lockades af alla de retelser till njutningar, som i
andra länder tjena att förhöja lifvets behag, såvida de lefde i sin
torftighet ett sällt och lyckligt lif, "utan att behöfva önska sig
något bättre" -- så lämpade han detta på sina landsmän, och säger att
de deremot, så mycket mera, nu borde förena sig i en gemensam önskan
att detta biläger måtte lyckligt för sig gå.[23]
Att Chladenius har orätt (då han säger, att Finnarne voro lycklige och
sälle, för det de ej behöfde önska sig något af det högre lifvets
njutningar) finner hvar och en, som anser det högre lifvet -- äfven med
dess njutningar, vara för mer än det lägre sinnliga lifvet, och dess
njutningar; som anser menniskan, äfven med sina mångfaldiga passioner
och begär, vara satt högt öfver djuret, med dess brånader och lustar.
Denna förklaring kan här så mycket mindre passa sig, som Tacitus sjelf
icke gör någon skillnad emellan dessa högre och lägre begär -- sinnliga
och öfversinnliga njutningar. Han säger blott, i allmänhet, om dem:
"_ut illis ne voto quidem opus esset_," utan att på något sätt närmare
bestämma hvad han här egentligen menar med _votum_. Och dessutom, om
man än medger, att Finnarne ej hade sig bekanta de behof, som vi, af en
högre lifvets njutning, så måste de desto mer haft känning af de lägre,
sinnliga behofven, hvilka, om ock till antalet färre, än hos den
civiliserade menniskan, äro deremot i förhållande så mycket större,
vildare, och utan all begränsning, emedan de icke dämpas af förnuftets
ledning, eller styras af ett upplyst förstånd. De måste t.ex. haft den
önskan, att deras jagt, fiske, krig, giftermål, med ett ord -- allt
hvad de företogo, måtte lyckas dem, och framför allt, det som
tillfredsställde kroppens, och sinnlighetens, behof. Det kan således
icke vara Taciti mening, att med dessa ord säga det Finnarne icke hade
någon önskan, så mycket mindre som han nyss förut skildrat deras
nödtorft, på ett så lifligt sätt: "_non arma, non equi, non penates;
victui herba, vestitui pelles, cubile humus_." Det tyckes ju redan
häraf, som de haft all anledning, att önska sig ett lyckligare
tillstånd än det de ägde. Och utom allt detta, är det högst otroligt
att Tacitus, som lefde på en tid, der (likasom på hvarje annan) rikedom
och gunst ansågos såsom de största lyckans skänker, och som äfven sjelf
visste sätta värde på dem,[24] förmått gå så utom sin tid, att han
ansett Finnarnes fattigdom för en verklig (högre) sällhet. Och om vi
äfven antoge att han hade gjort detta, så kunde han dock icke kalla
detta slags sällhet för "_difficillimam rem_;" ty man kan ej gerna
betrakta det som ett ting (kalu, kappale) eller som en sak (asia,
toimitus) hvilket endast är ett tillstånd deraf; och som således
ursprungligen har en adjektif betydelse -- ehuru detta sedermera, genom
reflektionens abstraktion af det objektiva i materien, fått en
subjektif karakter; eller: man bör ej förblanda substantivum med
adjektivum, materie med begrepp, den diskursifva föreställningen med
den abstrakta.
_Joh. Aug. Ernesti_, af alla Exegetiker den skarpsinnigaste, bemödar
sig blott att förklara orden: "_securi adversus deos_," och säger i
sina noter till Tacitus, att "_Gudarme hade ingenting att taga af ett
folk som ingenting ägde_".[25] Härigenom tror han sig nu hafva
förklarat alltsammans. Han synes således velat lägga deras sällhet uti
sjelfva deras _uselhet och fattigdom_, som gjorde, att de icke hade
något af värde att förlora, hvarken hos gudar eller menniskor.[26] Men
äfven den fattigaste har ju någonting att förlora, om ej annat så
_lifvet_, -- ja ej blott sitt, utan föräldrars, makars, barns,
anhöriges och vänners, hvars lif är honom ofta långt dyrbarare än hans
eget; och, kanske ännu dyrbarare än sjelfva lifvet, är hans _goda namn
och rykte_, som dock så ofta står i röfvarehänder; och, utom båda dessa
villkor för hans yttersta omtanka, är friheten -- äfven i det naturliga
tillståndet -- det heligaste af hvad han äger, det dyrbaraste han kan
förlora. Men förutan allt detta, och förutan det att den fattige sätter
lika mycket värde på det ringa, som den rike på det stora, så fråga vi:
hvarest finnes väl det folk, om hvilket man kan säga, _att det icke
behöfver frukta, hvarken för gudar eller menniskor?_ Strider icke detta
emot det sunda förnuftet, erfarenheten och Religionen; och är det ej en
rak kontradiktion mot all _möjlighet, trolighet och sanning_? Detta kan
således aldrig hafva varit Taciti mening, en man som tänkt med så
mycken urskillning, som aldrig skref annat än hvad han i sin tanke
riktigt fattat, och som, vid hvarje bokstaf som flöt ur hans penna,
lade vigt och uttryck. Orden: "_rem difficillimam assecuti sunt_,"
äfvensom orden: "_ut illis ne voto quidem opus esset_" lemnar Ernesti
aldeles oförklarade. (Det var likväl detta, som Chladenius hade åtagit
sig.) Enligt Ernesti skulle denna fattigdom (som gjorde att gudar och
menniskor ej hade något att beröfva dem -- och som således utgjorde
deras sällhet) här kallas _difficillima res_;[27] men det är ju ej så
svårt att blifva fattig, och månne ej då difficilis borde snarare
kanske öfversättas med olycklig?[28]
Herrar Chladenius och Ernesti stöta således med sina förklaringar
nästan till samma punkt, ehuru på olika vägar. Den förre påstår, att
Finnarnes sällhet var positif, eller att de verkligen ansågo sig
lycklige, för det de ej behöfde önska sig något mera, d.v.s. de hade
sjelfve medvetande af sin sällhet; den sedmare åter, att deras sällhet
var negatif, eller att de ej kände några flera behof, d.v.s. de voro
medvetslöst sälle. Den förre ville hänföra difficillimam rem till
orden: _illis non voto opus erat_; och den sednare till: _securi
adversus homines, securi adversus deos_. Vi tro oss hafva bevisat att
båda otvifvelaktigt felat, och att Taciti mening ej kan vara den, att
Finnarnes lycka bestod i deras olycka, och i sjelfva deras uselhet,
deras sällhet; lika så litet som han, utan att tillika hafva uppgifvit
någon grund (hvarföre? hvarigenom? eller på hvad sätt?) kunnat säga om
dem, att de voro säkre både emot gudar och menniskor. Ty att han icke
härtill kan räkna deras fattigdom, såsom ett skäl, hafva vi redan
bevisat, och det äfven af den orsak, att han i den föregående meningen
ej mera nämner ett ord derom.[29]
_Bilmarks_ förklaring[30] är likväl den sämsta af alla. Ty utom det att
han icke höjt sig öfver de andre, hvilka han vill kritisera,[31] så har
han sjelf deremot sjunkit så mycket djupare med sin sigt. Han
förutsätter nemligen, det Tacitus hade sig bekant, att intet annat folk
än Svenskar bekrigade Finnarne, och när detta skedde var afsigten blott
att, genom nya ägtenskapsband, knyta en starkare vänskap, båda dessa
nationer emellan;[32] och detta, jemte deras inbördes ärlighet,[33]
gjorde att den Romerske Skribenten tecknade om dem: "_securi adversus
homines_".[34] Samt, att de vidare voro skyddade emot gudarnas makt, i
anseende dertill att de 1:o ej hade en så porös och svafvelbunden
jordmån som Italien, (hvarigenom jordbäfningar kunde befaras), 2:o att
blixt, torka och sjukdomar icke härjade deras land; och 3:o hade de
ingen säd-[35] eller vin-bergning, som kunde slå dem felt, -- derföre
skref Historietecknaren om dem: "_securi adversus deos_." Denna lycka,
säger Förf. (sid. 11) vederfares oss ännu, och räknar, bland våra
förmåner, "skärfulla stränder" (?) samt slutar med att säga: "för oss
blixtrar det sällan, och sjukdomar äro rara".[36] Allt detta
förutsätter att Tacitus hade en noga kännedom ej blott om landet och
dess läge, utan ock om klimatet, solsken, blixt och torka, -- _köld och
frost_ likväl undantaget.
Alla de skäl Bilmark anför, till stöd för sin sak, äro så svaga och
litet bindande, att det i sanning icke fordrades stor konst att
vederlägga dem allesammans. Men som detta knappt skulle löna mödan,
måge de tills vidare blifva beståndande, och anses såsom fullt
gilltige; vi skola då efterse -- hvad har han nu allt bevisat? Jo, icke
annat än på sin höjd, att Finnarne voro säkre _adversus hostes_, men
icke _adversus homines_. Och det är icke nog dermed, om han äfven
kunnat bevisa deras verkliga, passiva säkerhet både mot gudar och
menniskor i allmänhet; han hade då blott bevisat, att de voro utvärtes
säkre, _tuti_ (af tuitus),[37] utan borde han äfven visa, att de
sjelfve förlitade sig på denna sin (yttre) säkerhet, d.v.s. voro
trankile och obekymrade, _securi (sine cura)_. Och denna deras inre
säkerhet (_securitas_) kan ej finnas annorstädes än i deras bröst, i
deras eget sjelfmedvetande.[38]
Orden: "_rem difficillimam assecuti sunt, ut illis ne voto quidem opus
esset_", lemmar äfven Bilmark oförklarade -- förmodligen derföre att
han trodde dem icke behöfva någon vidare tolkning. Vi hafva redan
tillförene bevisat, att _difficilis res_ betyder rätt och slätt en
_svår sak_, och aldrig, ej ens genom den mest förblommerade
öfversättning, kan få bemärkelse af lycka och sällhet, m.m. Då likväl
denna tolkning vunnit ett allmänt bifall, nödgas vi, för att visa
orimligheten deraf, vid denna punkt vara litet vidlöftigare i våra
argumenter.