Reformatorn Martin Luther trodde, att Herren Jesus skulle komma någon
påskvecka. Han bevisar på det sättet, att eftersom den patriarkaliska
nådeshushållningen slutade i påskveckan vid Israls barns utgång utur
Egypten, och eftersom den mosaiska slutade i påskveckan, då Kristus dog på
Golgata, skall ock den kristna sluta i påskveckan.
Och ingen kan djupare än Luther gjorde _längta_ efter denna dag. Se här
några uttryck af honom, hemtade ur hans predikan på andra söndagen i
Adventet angående _domedagen_:
"Fördenskull är det tillbörligt, att vi icke allenast med glädje förbida
denna saliga dag, utan ock med hjertans åstundan sucka och _ropa_ till vår
Herre Kristus och säga: Du har lofvat oss denna dag att förlossa oss från
allt ondt, o, så _låt honom då blott komma, ja, om det vore i denna stund_,
och låt det blifva ett slut på denna jemmer." Och vidare: "_Borde vi då
icke dag och natt innerligt och af allt hjerta öfverljudt bedja och ropa
till vår Herre Kristus, att han en gång ville slå till_ och i grund förgöra
allt, på det att en gång detta skändliga väsende måtte upphöra och detta
jemmerliga elände taga ett slut."
Från Australien har redan för några år sedan utgått en uppmaning att sluta
sig till en allmän böneförening, hvilken der har sin upprinnelse, och hvars
medlemmar lofva att dagligen bedja om Kristi tillkommelse. På samma gång,
som det är skönt att dagligen bedja t.ex. de böneämnen, som Evang.
alliansen årligen utsänder, har denna allians dock funnit för godt att
uppmana till särskild bön under en viss vecka, nemligen den första hvarje
år. Hvarför skulle ej de troende, förutom det _dagliga_ bedjandet om
Herrens tillkommelse, taga sig en _särskild bönevecka hvarje år, tills
Herren kommer_, för att bedja _derom_. Påskveckan, uti hvilken den 69:de
årsveckan slutar (nämligen på långfredagen, Dan. 9:25) voro dertill mycket
passande.
Som jag vet, att personer af de mest olika läger uti Kristi kyrka i de
nordiska länderna och från de lägsta ända till de allra högsta
samhälls-klasser hjertligt instämma med mig uti denna uppmaning, vågar jag
föreslå en _sådan bönevecka påskveckan år 1898_ att begynna redan
palmsöndagen. Och ställer jag härmed en hjertlig uppmaning till troende
prester, till predikanter, missionärer, evangelister, ledare af K.F.U.M.
och K.F.U.Q., ledare af ungdomsföreningar, söndagsskolföreståndare,
kaptener i frälsningsarmén, o.s.v., att i den mån de veta sig kunna sjelfva
instämma i denna bön, de då må betona vigten deraf för de grupper af äldre
och yngre, _barnen_ icke att förglömma, öfver hvilka de hafva inflytande.
Må de ihågkomma, att under det den, som med ett pund förvärfvat tio eller
fem o.s.v., blir satt öfver respektive tio eller fem o.s.v. städer, skall
"den kloke tjenaren," som "i rätt tid" gifvit Herrens "husfolk" denna för
dem "_bestämda_ kosten," Luk. 12:42, "_deras_ mat," Matt. 24:45, om hans
tillkommelse, blifva satt öfver "_alla_ hans egodelar."
Huru många af eder skola väl få _den_ hedern!
Att få de troende att på allvar inbjuda Jesus att komma igen, skall icke
minst kraftigt bidraga äfven till _väckelse_, till inhöstandet af de sista
kärfvarna. Må allas vår bön blifva: Fräls de sista, helga din brud och:
_Kom, Herre Jesus!_ Amen!