Brudens inbjudning till sin brudgum.
Uttrycket: "Jag kommer snart" förekommer tre gånger uti Uppenbarelsebokens
sista kapitel. Första gången står det i förbindelse med att studera
profetiorna, och studera dem på ett sådant sätt, att man "bevarar
profetians ord," v. 7. Somliga mottaga de profetiska sanningarna endast i
hufvudet, andra i hjertat. Den första verkan som sanningen om, att Jesus
skall komma snart, har på oss, är studium af profetiorna, och det kan man
säga, att för en femton à tjugu år sedan stod det svenska Sion liksom på tå
väntande, allt på grund af profetiornas trägna studerande. Men--_Herren kom
icke_.
Se nu hvilken olika ställning de troende då intogo! Somliga begynte undra,
om de ej gjort misstag, att så der vaka och ifrigt vänta. När de tänkt så
en tid, begynte de undra på, om icke äfven de första troende gjort ett
misstag uti att stå uti denna väntande ställning, ty--Herren kom ju icke.
Andra buro fram saken till Herren och frågade efter orsaken. Svaret blef:
"Jag längtar efter att få komma, men antalet är ej fullt. Arbeten derför
och bringen in kärfvar både i hemländerna och i hednaländerna. Nödgen dem
der hemma, bjuden dem der ute!" De fingo höra hans andra: "Si, jag kommer
snart och har min _lön_ med mig" för _arbete_, v. 12.
Men nu hafva vi arbetat, nödgat, bjudit. Skaror hafva gått ut på fältet.
Många missionssällskap hafva sändt alla de budbärare, som de kunna
underhålla, och man begynner åter att undra, hvarför Herren ej kommer.
Många, många frambära saken till Herren, och de få då höra detta svar: "Jag
har ej blifvit inbjuden att komma, och derför kommer jag ej." De hafva fått
höra hans tredje: "Ja, jag kommer snart," och detta har frambragt ropet och
inbjudningen till jordens rättmätige, ehuru nu landsflyktige herskare:
"Amen, kom Herre Jesus!"
"Kom som _Herre_ att visa din magt och rättighet till jorden; kom som
Jesus, som frälsare, rädda så många som möjligt, under det att du eröfrar
jorden!"
Min lifliga öfvertygelse är, att Jesus icke kommer, förrän han blir
_ordentligt inbjuden_ att komma; förrän de troende lära sig att af hela
hjertat bedja bibelns sista bön: "Kom, Herre Jesus!" De flesta troende
bedja ej denna bön annat än med läpparna. I sjelfva verket tro de ej, att
det är _bäst_, att han kommer, och huru skola de då kunna inbjuda honom!
Somliga känna sig i sjelfva icke rigtigt redo och säga derför: "Herre,
dröj!" Andra tänka på de många sofvande Guds barn och säga: "Dröj, tills de
uppvaknat!" Och detta ehuru de kanske hellre borde säga: "Skynda, kom,
innan de somna in, _innan de dö allesammans_!"
Några säga i sitt oförstånd: "Dröj, Jesus, så att så många som möjligt
måtte frälsas!" Och så glömma de, att om de derigenom lyckas få Jesus att
dröja tio år, hafva under den tiden öfver 500 millioner menniskor gått in i
evigheten (50 mill. dö nämligen hvarje år), och de flesta af dessa
ofrälsta. Många bedja: "Dröj, till dess åtminstone våra och alla de
troendes alla slägtingar först blifvit frälsta!" Och så glömma de, att om
deras slägtingar blifva frälsta, så hafva dessa i sin tur andra slägtingar,
för hvilka de bedja samma bön, och om dessa blifva frälsta, hafva de åter i
sin tur andra o.s.v.
På detta sätt kunde ju Jesus icke komma, förrän hela verlden blefve frälst,
och dock säger Herren, att det skall vara blott en "liten hjord." Hade
Herren kommit för 1,000 år sedan, hade de, som då upptagits, haft ofrälsta
slägtingar qvar, och detsamma blir händelsen, om han dröjde ännu i tusen
år. Vi må sålunda vänja oss vid den tanken, att många af dem, som
upplyftas, skola få oomvända slägtingar qvarlemnade. Vi skola ej gifva upp
våra slägtingar utan bedja och arbeta för deras frälsning, men vi skola ej
vara så fästade vid dem, att vi bestämdt säga: Dröj, Jesus, _till dess_ de
blifvit frälsta.
Det var ett ögonblick, då änglarne sade till Lot: "Rädda dina slägtingar,"
men det kom längre fram ett ögonblick, då samma änglar sade: "Rädda _ditt
eget lif_ och lemna dina slägtingar." Många ofrälsta hafva allaredan
blifvit nödgade, och det har gått i uppfyllelse på dem: "_De ogudaktiga
skola förblifva ogudaktiga_," Dan. 12:10, och "den orättfärdige _fortfare_
att göra orätt" o.s.v., Uppb. 22:11. Märk, "fortfare," detsamma som: "Låt
honom fortfara, må han fortfara."
Gud synes gifva upp den ogudaktige kort före Herrens tillkommelse. Och _de
sista möten_, som komma att hällas, blifva icke väckelsemöten utan
_helgelsemöten_. "De heliga fortfare att helga sig!" "Se, jag kommer
snart." Att lemna våra slägtingar qvar, synes oss vara en alltför smärtsam
tanke. Och dock skulle vi nog alla hellre lemna dem qvar än att se dem dö
ofrälsta, i ty att de i förra fallet dock äro på jorden och ej i dödsriket.
Man plägar ju säga: "Så länge lifvet varar, är det hopp," och dock är detta
ej heller sanning, i ty att för dem, som smädat anden, är nådens tid förbi,
äfven om de lefva på jorden.
Så kan det ock vara med en del af våra slägtingar. Men att det absolut
skulle vara så med alla, att de till den grad förhärdat sig, att all
möjlighet till frälsning blir omöjlig, kan man nog ej våga säga. Det är ju
möjligt, att bland de många juveler, som Herren skall plocka upp efter
församlingens upplyftande, äfven skola blifva många af de troendes
qvarlemnade slägtingar. Om så är, få de dock aldrig brudens härlighet och
ej heller en naturlig död, utan måste dö genom "hals huggning," Uppb. 6:9;
20:4, eller (senare) på annat kanske qvalfullare sätt. Jag lemnar endast
denna antydan, på det att tanken på slägtingarna ej må hindra någon att
ropa: "Kom, Herre Jesus!" och--_mena det_.
Ack, att Herren Jesus finge väcka upp de troende öfver hela jorden till att
göra upprop om en allmän bönevecka för att uteslutande eller
hufvudsakligast bedja bibelns sista bön. Månne han skulle kunna motstå sin
brudeskaras förenade bönerop!
Att ett påskyndande af Herrens tillkommelse är oss möjligt, framgår af
Petr. 3:12. I stället för "ifrigt åstunden" hafva de flesta öfversättningar
"påskynden," och att detta ej heller står i strid med talet om, att dagen
och stunden är bestämd (nämligen i Guds allvetenhet), är klart deraf, att
Herren Gud, när han af evigt bestämde dag och timme, just tog hänsyn till
sin församlings större eller mindre villighet till att verka hans verk
och till att inbjuda honom att komma igen, och bestämde tiden för sin
ankomst _just på grund deraf_. Det är sålunda _vi_, som fördröja hans
tillkommelse och ej han, vi, som kunna påskynda genom att verka och nu till
sist genom att _ropa_: "Kom, Herre Jesus!"
Bästa sättet att vara vaken är dessutom att ropa: Kom! Bästa sättet att få
de ogudaktiga att vakna upp ur syndasömnen är att säga: "_Domaren står för
dörren_." Hören det, I ofrälsta själar, och I, som lemnat den frälsare, I
en gång egt: Tänken I verkligen på att blifva med vid himlabröllopet,
skynden eder då att med ens kasta eder till den frälsares fötter, som nu
står med öppna armar för att mottaga eder! Låten honom sluta eder till sitt
hjerta, så ovärdiga I kännen eder! Om I så gören, skolen I komma i beröring
med det blod, som flyter från hans sida och som ögonblickligen renar från
alla synder.