Invändningar mot Guds ords tydliga lära, att Herrens ankomst kan inträffa
när som helst.
Med uttrycket "när som helst" förstås ju icke, att han kan komma alla dagar
och alla timmar, ty det är ju en viss dag och en viss timme, när han
kommer, och sålunda ingen annan dag och ingen annan timme. Men som vi ej
veta, hvilken denna dag och denna timme är, så uttrycka vi oss så, att han
kan komma när som helst, d.v.s. _efter hvad vi veta_.
Vi mena dermed, att det är _ingenting_ uppenbaradt i Guds ord, som gifver
oss anledning att tro, att Herren ej skulle kunna komma _detta_ ögonblick.
Att det dock är något, som hindrar hans ankomst, är alldeles klart, ty
eljest komme han ju. Men dessa hinder, såsom t.ex. att antalet ej är
fullt, eller att brudskaran ej kraftfullt nog ropar sitt: "Kom, Herre
Jesus!" äro af sådan art, att _vi_ ej kunna veta, när de blifvit
undanröjda. Antalet kanske blir fullt i dag, brudens rop kanske ljuder för
allt vi veta kraftfullt nog i sin brudgums öron i dag, men om så är fallet,
det vet _endast Herren_ sjelf. De ställen, som ofta anföras för att bevisa,
att Herren Jesus ej skulle kunna komma nu, vilja vi nu närmare skärskåda.
_Det första_ är: "Detta evangelium om riket skall varda förkunnadt i hela
verlden till ett vittnesbörd för alla folk, och då skall änden komma."
Matt. 24:14. Man förvexlar här änden med Kristi tillkommelse att taga hem
sin brudskara och läser: "Och då skall _Kristus_ komma att hemta bruden,"
ehuru det icke står så. Den "ände," som åsyftas, är samma "tidsålders
ände," angående hvilken lärjungarna hade frågat, v. 3. De ville hafva reda
på, när denna onda tidsålder skulle sluta och Herren upprätta sitt rike.
När Jesus tågade upp till Jerusalem, menade de, att han då skulle upprätta
riket, Luk. 19:11, och bringa in nästa tidsålder eller de tusen åren. Efter
uppståndelsen frågade de angående samma sak. Apg. 1:6. Likaså nu.
Lärjungarna ville veta, när löftet till dem skulle uppfyllas, att de skulle
få "sitta på troner och döma Israels tolf slägter." Matt, 19:28. Det var
angående Herrens _tillkommelse att upprätta riket_, som de hade frågat. Att
de ej kunde fråga angående församlingens upplyftande är redan klart deraf,
att denna hemlighet ej då var känd af dem, utan blef uppenbarad senare,
nämligen för Paulus. Efes. 3:3. Denna onda tidsålder kan ej sägas sluta
med, att Guds församling hemlyftas, i ty att ondskan kommer att fortsätta
med ännu större kraft under vredestiden. Men när Herren nedstiger på
oljoberget och nedgör de antikristiska arméerna, då inbryter nästa
tidsålder med det allra första.
Herren säger här, att evangelium skall varda förkunnadt för alla folk,
innan denna tidsålder slutas och nästa begynner. Och detta är ej svårt att
förstå, då vi läsa, att efter Guds församlings upptagande en ängel under
sjelfva vredestiden skall förkunna evangelium för "alla folkslag," o.s.v.
Upp. 14:6. Till och med, när Herren nedstiger på oljoberget, skall det
finnas sådana "öar (eg. kustländer), som ej _hafva hört talas_ om Herren."
Es. 66:19. Men de skola då få höra om honom genom de sista budbärarne,
hvilka då utgå under de 75 dagarna (skillnaden på de 1260 och 1335. Dan.
12:7, 12). Det är först efter dessa 75 dagars slut, som nästa tidsålder
skall aflösa "denna tidsåldern," om hvars "ände" lärjungarna frågat, v. 3.
Detta ställe är sålunda intet bevis för, att Jesus ej skulle kunna komma
_nu_.
Å andra sidan är det klart, eftersom Guds församling skall bestå af folk
"utur alla stammar och tungomål," o.s.v., att dessa under någon
tidsperiod fått höra evangelium. Men det bevisar ej, att alla folk fått
höra det _på en gång_, såsom man velat påstå måste ske. Evangelium säges på
Pauli dagar "hafva blifvit predikadt i hela skapelsen under himmelen." Kol.
l:23. Och under de följande århundradena har evangelium genomsyrat än ett
land och så försvunnit derifrån, än ett annat land o.s.v. I Kina
predikades evangelium i hvarje provins redan i det 8:de århundradet. Ifrån
Centralafrika hafva vi representanter i de många omvända
negerförsamlingarna i Amerika, hvilkas medlemmar räknas i millioner o.s.v.
Skulle Herren komma detta ögonblick, kunna vi vara vissa på, att han har
representanter från alla jordens folk, och det äfven om icke alla nationer
just i det ögonblicket skulle vara under evangelii inflytande. De voro så
kanske för århundraden tillbaka.
Det _andra stället_ är Matt. 24:22: "För de utvaldas skull skola de dagarna
blifva förkortade." Man har sagt: "Dessa utvalda äro Guds församling, och
den skall sålunda vara på jorden under den vrede och den vedermöda, som här
omtalas." ordet "utvalda" förekommer här tre gånger, v. 22, 24, 31. Dessa
uppmanas att bedja, att deras flykt icke sker om vintern eller på sabbaten,
ty då skall det blifva en stor vedermöda, "sådan, som icke varit från
verldens begynnelse intill nu, ej heller någonsin skall varda." Den flykt,
som här omtalas, skedde icke vid Jerusalems förstöring, såsom skedde med
den, som omtalas i Luk. 21 20-23,[19] ty denna säges tydligt ske _i_ den
_stora_ vedermödan, uti hvilken sålunda ett slags utvalda finnas, hvilka
skola göra en viss "flykt" (se Sak. 14:2), och om hvilken flykt de skola
bedja, att den ej må ske på sabbaten.
Att dessa utvalda ej äro Guds församling utan judar, är så solklart, att
det är högst förvånansvärdt, att någon kunnat komma på någon annan mening.
Guds församling har aldrig fått någon befallning att hålla sabbaten, men
judarne deremot hafva såsom ett folk hållit den, och de skola dermed
fortsätta både under vedermödans tid och under de tusen åren. Es. 66:23.
Ordet "utvalda" förekommer också tre gånger uti Es. 65:te kap., i verserna
9, 15, 22. En viss harmoni finnes emellan de tre "utvalda" i Matt. 24 och
de i Es. 65. Jemför det första i Es. 65: "Likasom när man finner must i en
vindrufva, någon säger: Förderfva den icke, ty välsignelse är deruti;
likaså vill jag göra _för mina tjenares skull_, att jag ej förderfvar dem
_alla_," v. 8, med det första i Matt. 24: "Och om de dagarna icke blefve
förkortade, blefve intet kött frälst, men _för de utvaldas skull_ skola de
dagarna blifva förkortade," v. 22.
Det är alldeles samma sak, ehuru Esaias tillika använder en _bild_ för att
belysa den sanningen, att "för Guds tjenares skull," eller "för de utvaldas
skull," ej alla skola förderfvas. Dessa "utvalda" äro också desamma som de
"heliga" i Uppb. 13:7, 10, och att dessa "heliga" äro af Israel, framgår
tydligt af Daniels bok, der liknande uttryck af honom "den högstes heliga,"
7:25, 27, "ditt folk," 12:l, m.fl. ofta begagnas om Daniels folk eller
Israel. Dessa "heliga" sägas i Daniel vara under antikrists välde i 3-1/2
år, 7:25, och i Uppb. 13:5 i 42 månader (= 3-1/2 år). Det är samma tid
sålunda, och samma Daniels folk båda gångerna.
_Nästa ställe är 1 Kor. 15:51_ om "den yttersta basunen." Man har sagt:
"Denna yttersta basun här är densamma som den sjunde i Uppenbarelseboken,
och följaktligen skola de troende vara på jorden under alla de sex inseglen
och äfven under det sjunde inseglets sex första basuner." Vi må då först
märka, att det icke står den sjunde basunen, hvadan detta ställe aldrig kan
duga till något _bevis_. Vidare böra vi komma ihåg, att Paulus på sin tid
ingenting visste om Uppenbarelsebokens sju basuner, i ty att han hade legat
i sin graf omkring 29 år, innan uppenbarelsen blef gifven till Johannes,
nemligen från omkring år 67, då Paulus dog och till år 96, omkring hvilken
tid uppenbarelsen gafs. Icke heller kunde Paulus före Johannes fått reda på
de sanningar, som der innehållas, ty Johannes säger, att han var den förste
till hvilken den gafs. Uppb. 1:1. Paulus fick sin uppenbarelse angående
_församlingens_ "hemlighet," Efes. 3:3-7, och Johannes fick sin angående
tilldragelserna på den Herrens dag, till hvilken han "i anden" försattes,
1:10. Guds basuner hafva nog ljudit många gånger under hvar och en af de
nådeshushållningar, som Herren haft sedan skapelsen, och den yttersta
basunen, kunde ganska väl syfta på de sista af de basuner, som ljudit i
himmelen sedan pingstdagen. Änglarna äro musikälskande väsenden och gifva
nog stötar i sina basuner vid hvarje märklig tilldragelse på jorden, såsom
vid syndares frälsning, Luk. 15:7, vid missionärers utsändande till
hednaverlden o.s.v.
Den enklaste förklaringen på uttrycket "yttersta basunen" ligger dock i
_samma vers_ och i de omedelbart påföljande orden: "Ty basunen skall ljuda,
och de döda skola uppstå." Flera basuner ljuda nemligen i omedelbar
förbindelse med Kristi nedstigande att hemta sin brud. Af 1 Tess. 4:16 se
vi, att en basun ljuder, just då Herren öppnar himlaporten och stiger
nedåt. Vidare säger oss Paulus här, att basunen skall ljuda, "när de döda
(nämligen de rättfärdiga) skola uppstå."
Den basun, som ljuder, när de lefvande troende förvandlas, blir ju sålunda
den yttersta af _dessa_ tre. Liksom tre basuner ljödo, innan de gamla
romarne begynte sina dagsmarscher, den första, då soldaterna skulle stiga
upp, den andra, då de skulle uppställas i led, och den sista då de tågade i
väg, så också när Jesus kommer; en basun ljuder, när Herren nedstiger, den
andra, då de i Kristus döda uppstå, och så den yttersta, då vi som lefva
förvandlas. 1 Tess. 4:16,17. Den förklaring, som följer efter ordet "ty,"
blir sålunda den bibliska på det föregående uttrycket, "yttersta basunen."
Allt annat är endast antagande. Och att först antaga, att denna yttersta
basun skulle vara densamma som uppenbarelsebokens sjunde basun och sedan
derpå grunda ett bevis för, att Jesus ej kan komma när som helst, är
alltför godtyckligt.
Nästa ställe är 2 Tess. 2:2-9, af hvilket ställe man velat bevisa, att
antikrist skall komma före Kristus. Något sådant står dock der icke alls,
äfven om vi begagna oss af den vanliga felaktiga öfversättningen. Det står
endast, att "syndens menniska" skall komma före _Herrens dag_, och om vi
med Herrens dag skulle förstå detsamma som de tusen åren, 2 Petr. 3:7,8, så
står här endast, att antikrist, syndens menniska, skall komma före de tusen
åren, något som ju ingen tänkt att förneka. Men detta är dock något helt
annat, än att antikrist skall komma, innan Herren hemtar hem sin
församling.
Nu står dock icke "såsom om Herrens dag vore för handen" utan "såsom om
Herrens dag _är närvarande_," 2:2. Så är det öfversatt uti den nya engelska
och likaså uti P. W--s öfversättning. Det grekiska ord, som här begagnas,
är nemligen detsamma, som både uti Rom. 8:38 och i 1 Kor. 3:22 står i rak
_motsats_ till det kommande: "Hvarken de ting, som _äro_, eller de ting,
som skola komma." "Det, som _nu är_, eller det, som skall komma."
Tessalonikerna hade icke blifvit förskräckta derför, att det hade blifvit
dem sagdt, att brudgummen vore alldeles färdig att komma, ty derefter stod
deras innerliga längtan, utan derför, att de falska profeterna hade sagt,
att Herrens dag, det är de straffdomar och den vrede, hvarmed de tusen
årens långa dag öppnas, vore närvarande, d.v.s. _hade begynt_. Paulus hade
lärt dem, att Kristus skulle hämta dem hem _före_ vreden, 1 Tess. 1:10, och
så påstå dessa falska profeter, att vredesdagarna allaredan hade begynt,
under det att de troende dock voro qvar på jorden. Då skrifver Paulus till
dem, att de icke skulle låta förskräcka sig, som om Herrens dag hade
begynt, ty "dessförinnan," det är, innan någon kunde säga, att den _hade
begynt_, skulle de samtidigt kunna se syndens menniska.
Uppträdandet af syndens menniska och Herrens dags begynnelse voro för
Paulus _samtidiga händelser_, det ena kunde ej sägas hafva kommit, utan att
det andra samtidigt kunde påvisas. Antikrist är nemligen "Guds vredes
gissel," Es. 10:5, den "yxa", den "såg", den "staf" och den "käpp", v.
15, som Herren skulle använda för att derigenom _utföra sin vrede_. Han är
den, som skall "hafva framgång, till dess vreden varder fullkomnad," Dan.
11:36; sålunda _under_ vredestiden. Han är den, som skulle _frambringa_ den
"kraftiga villfarelse," hvarmed de skulle förvillas, som ej velat mottaga
kärlek till sanningen. 2 Tess. 2:10,11. Han är den, som uppkommer såsom
straff, just "när syndamåttet är fullt." Dan. 8:23.
Paulus ville sålunda säga dem: "Huru kunnen I låta eder så bedraga, att I
tron, att Herrens dag eller vreden har begynt, då I ej sett till vredens
verktyg?" Det vore nemligen lika galet att tro, att skolan begynt, innan
skolmästaren ankommit, att predikan begynt, innan predikanten kommit, som
att tro, att jordens rensningsprocess begynt, förrän den qvast kommit,
hvarmed Gud skulle sopa, att afstraffningen begynt, förrän gisslet kommit.
Lika orimligt som det var, att antikrist kunde komma och icke samtidigt
vredesdagen, lika orimligt vore det att tro, att vredesdagen, Herrens dag,
vore kommen, om de ej samtidigt såge antikrist.
Detta senare var dock just, hvad de falska profeterna hade påstått: de hade
påstått, att Herrens dag hade inbrutit, fastän ej antikrist synts till, och
dertill så långt inbrutit, att _sådana tydliga straffdomar_, som till och
med hos dessa falska profeter kunnat väcka uppmärksamhet, _hade redan
blifvit sända_. Sådana svåra straffdomar begynna nemligen icke vid det
_första_ inseglets brytande, utan först vid det _andra_. Uppb. 6:3. Ordet
"dessförinnan" bibringar naturligtvis en helt annan betydelse, om det
närmast förut stående uttrycket "Herrens dag vore för handen," rättas till
"Herrens dag är närvarande" eller "hade begynt." Vi hafva i våra dagar
samma slags förvillelse. I Norge finns en del personer, de s.k.
domsbasunisterna, princeister m.fl., som påstå, att nådens dag är slut och
att domens dag har begynt. Sådana läror hafva ock nyligen predikats af
några i Sverige och ännu mera i England och Amerika. Äfven adventisterna
tro, att domens dag nu pågår, och den begynte år 1844, ehuru de lyckligtvis
endast hänföra dömandet till de döda. Alla sådana böra taga varning af 2
Tess. 2 och låta tillrättavisa sig af Paulli ord angående dessa
förvillelser uti hans tid.
Sedan nu Paulus gjort det klart för dem, att hvarken Herrens dag ej heller
antikrist kommit, säger han: "Och nu veten I, hvad det är, som hindrar,"
nemligen antikrist att uppträda, v. 6. Tessalonikerna kunde veta det, ty de
hade hört Paulus predika derom. Men huru kunna vi veta det? Jo, han hade i
första brefvet till samma församling sagt dem, att det vore _de troendes
närvaro_, som hindrade vreden att komma, eller att Guds barn skulle först
upptagas, "frälsas från vreden," 1:10. Om nu _Guds barns närvaro_ på jorden
hindrade _vreden_ eller Herrens dag att begynna, och _antikrist tillhörde
denna vrede_, ja, vore sjelfva det gissel, hvarigenom Gud skulle utföra
vreden, så följer deraf helt naturligt, att Guds barns närvaro på jorden
också hindrade antikrist. "De äro väl svaga, men skydda vår jord," säger
en sångförfattare.
"I Sverige kunna socialisterna ej vinna många anhängare, ty der finnas för
många läsare," sade en gång en socialist, förtretad öfver hans läras
långsamma framfart i Sverige. Den slags socialism eller rättare anarkism,
som har till mål omstörtning af allt bestående, kan nog icke få någon
egentlig stor framgång på jorden, så länge Guds barns böner stiga upp till
nådens tron för den bestående ordningen. Likaså med de stora verldskrigen.
De kunna ej bryta ut, förrän de troende, som oupphörligt bedja om fred, äro
borta.
Några hafva menat, att det är den bestående ordningen, som hindrar
antikrist att komma. Detta är visserligen till en del sant, men då åter
står i alla fall den frågan att besvara: Hvad är det då, som gör, att den
bestående ordningen får ega bestånd? Vi komma då till samma grundorsak,
nemligen: _Guds barns närvaro och förböner_. Laglösheten hålles tillbaka af
den bestående ordningen som upprätthålles genom de troendes förböner och
närvaro på jorden. De äro "jordens salt" och "verldens ljus." Ruttet och
mörkt är det nog äfven nu på jorden, men ej att förlikna med hvad som
blifver, när de troende tagas bort.
Man har äfven anfört 1 Tess. 5:1-4 och 2 Tess. 1:9,10 och velat bevisa, med
det förra, att Guds barn äro qvar på jorden, när Herrens dag begynner, och
med det senare, att de ogudaktiga skola lida förderf på samma dag, som
Herren skall förhärligas i sina heliga. Visst äro de troende qvar på
jorden, när "Herrens dag" begynner, ty de upplyftas först, när denna dags
morgonstjerna uppgår, och visst skall förhärligandet af de troende, d.v.s.
deras upplyftande ske samtidigt med, att de ogudaktiga lämnas kvar åt
förderfvet. Dessutom står endast, att dessa båda saker skola ske på samma
_dag_, likasom det i Joh. 6:39,40 står, att Herren skall uppväcka de
troende _på samma dag_ som de ogudaktiga, nemligen på den "yttersta dagen."
Men detta hindrar icke, att tusen år der ligga emellan de rättfärdigas
uppståndelse och de andras. Den sanningen, att Herren kommer först att taga
hem sin brud och sedan nedstiger på oljoberget, är så klar, som något kan
vara. Läs t.ex. 1 Tess. 4:15-18! Der står, att Herren nedstiger, men
endast _till skyn_, och att de troende upptagas dit "till Herrens möte i
luften". Hvart går nu det höga herrskapet efter detta möte? Joh. 14:3 visar
oss, att Jesus, sedan han gått att göra i ordning boningarna, skall komma
igen för att taga oss till sig, d.v.s. till dessa af honom beredda
boningarna, nemligen till brudpalatset i den stora guldstaden. Det höga
herrskapet går sålunda ej till jorden efter mötet i skyn utan till
himmelen. Ett litet barn bör kunna förstå, att Herren Jesus vid detta
tillfälle ej sätter "sina fötter på oljoberget." Sak. 14:4.
Att icke heller "allas ögon" kunna se honom vid detta tillfälle är alldeles
klart, ty han kommer icke alls till jorden. Vi hafva sålunda _ett_
tillfälle, då han kommer till skyn, _ett annat_ till jorden; vid ett
tillfälle ser endast hans brud honom, vid ett annat tillfälle "alla ögon,"
"då alla jordens folk skola jämra sig öfver honom." Uppb. 1:7. Vid ett
tillfälle hämtar, han bruden, vid ett annat kommer han med bruden, "med
sina otaliga heliga," Jud. v. 14; med "härskarorna på de hvita hästarna."
Uppb. 19:14.
Att icke alla "jämra sig," när han hämtar församlingen, är klart deraf, att
bruden då skall jubla både öfver sin egen och sin brudgums lycka.
Uppb. 20:4 användes ock understundom för att visa, att Herren icke kan
komma nu. Man säger: "Här står ju, att den första uppståndelsen skall ske
först _efter_ satans bindande, och som de troendes förvandling sker
samtidigt, så skall Guds församling vara på jorden under både vedermöda och
vredestid." Man förbiser här helt och hållet den klass af heliga, som
omtalas i första delen af v. 4, nemligen "de, som sutto på tronerna."
Dessa, som sutto på troner, äro desamma, som i. 1 Kor. 6:2 och Uppb. 3:21
fått _löftet_ att sitta på troner och att döma verlden; desamma som i Uppb.
4:4 redan intagit dessa troner, på hvilka de suttit under hela vredes- och
domstiden; desamma som efter bröllopet i guldstaden, 19:7, komma med Herren
på de hvita hästarna vid hans nedstigande på oljoberget, 19:14, och hvilka
nu satte sig (eg. sutto) på tronerna.
Dessa uppstodo icke nu, utan hade varit uppståndna under alla de sju åren,
medan vreden gått öfver. Icke heller står det ett ord om, att dessa nu
uppstodo. Återigen talas om, att två andra klasser uppstodo, nemligen "de
halshuggnas själar" eller "själarna under altaret," 6:9, det är de, som
blifvit frälsta och dödade under förra hälften af vedermödan, och vidare
de, som icke hade tillbedt vilddjuret (antikrist), d.v.s. de, som hade
blifvit frälsta och dödade under den _senare_ delen af vedermödan. Dessa
två klasser sägas uppstå, men icke den Guds församling, som varit
uppstånden redan i flera år. Dessa tre klasser utgöra tillsammans den
första uppståndelsen, hvilken sålunda begynner med Guds församlings
uppståndelse, fortsätter med de två vittnenas uppståndelse, 11:11, och
afslutas med dessa två andra klassers uppståndelse.
Med första uppståndelsen menas nemligen enligt v. 5 alla, söm uppstå _före_
de tusen åren, d.v.s. alla, som ej äro inbegripna uti uttrycket: "de andra
döda," hvilka senare uppstå _efter_ de tusen åren. Det smärtar mig på det
högsta, då jag hör dem, som skola vara Jesu vittnen, göra allt för att
bevisa, att Jesus icke kan komma ännu. Det går mig genom märg och ben, då
jag får höra sådana offentligt påstå, att "Herren icke kan komma på minst
femtio år ännu." Detta lär oss i sanning, att tiden är mycket nära, ty "den
stund I (lärjungar) icke menen, kommer menniskosonen."
En annan smärtsam företeelse bland de troende är, att de på flera ställen
begynt att smittas af den s.k. högre kritikens dårskaper. En del af dessa
använda, likt Jehudi fordom, Jer. 36:23, sin "knif" på en "spalt," andra på
en hel bok. Somliga tycka ej om första Mosebok, andra ej om Jonas eller om
Daniel eller om Uppenbarelseboken. Det bästa alla sådana kunna göra är, att
med allra första _stoppa ned sin knif_, ihågkommande, att de med kritik
öfver nya testamentet komma minst 17 århundraden för sent och rörande gamla
testamentet ännu mera. Huru mycket vi än må beundra det 19:de århundradets
stora tänkare, måste vi dock medgifva, att de lärde män, som lefde i de
första århundraden efter Kristus, voro mera kompetenta att afgöra, hvilka
böcker, som voro äkta och borde tillhöra nya testamentet, än de nu
lefvande. Likaså voro judarna (hvilka dessutom voro så noga med sina heliga
skrifter, att de tillsatte personer, hvilkas enda göromål var att räkna,
huru många bokstäfver och ord funnos uti hvarje bok och på hvarje boks
hvarje sida, allt för att förekomma misstag) bättre qvalificerade att samla
gamla testamentets böcker än dessa moderna dumdristiga lärda. Jesus trodde
på första Mosebok enligt Matt. 19:4-6; på Jonas enligt Matt. 12:40; på
Daniel enligt Matt. 24:15 och på Uppenbarelseboken enligt Uppb. 1:17-19;
22:16-20.
Den, som ej vill tro, att Uppenbarelseboken skrefs af en gudomligt
inspirerad person, måste antingen tro, att det var _satan_, som uppenbarade
sig för honom, eller att den skrefs af en _lögnare_ och _bedragare_, i ty
att bokens författare bestämdt påstår, att det var _Jesus_, som befallde
honom att skrifva och hvad han skulle skrifva, 1:17-19; 22:16, och att det
var Jesus, som sjelf uttalar de skarpa hotelserna öfver dem, som "lägga
något till eller taga bort något från orden i denna boks profetias ord."
Straffet skulle blifva, att de skulle få lida de _plågor_, som äro "skrifna
i denna bok," och att de skulle blifva uteslutna från den himmelska staden,
22:18-20.
Herren hjelpe allt sitt folk att undgå dessa straffdomar!