Historisk och præteristisk tolkning af skrifterna.
Efter den principen af ett år för en dag har man så begynt att studera
andra tidstal i Daniel och Uppenbarelseboken, och det är detta, som man
lär kalla:
Den historiska uppfattningen.
Under det att vi nu något vilja betrakta detta system att tolka
profetiorna, få vi först komma ihåg, att det icke kan vara det egentliga, i
ty att Guds ord menar i första hand bokstafligt, just hvad det säger. Kan
man nu på slutet upptäcka en föreskuggande uppfyllelse under så många _år_,
så få vi taga det för hvad det är, nemligen en _skugga_ af sjelfva
varelsen, som ju aldrig kan blifva detsamma som varelsen sjelf. Vidare
kunna vi aldrig räkna på, att profetians ordalydelse skulle kunna
fullständigt passa in på de händelser, som inträffa under dessa
årsperioder.
Om vi t.ex. anse, att de senare 1260 dagarna i Uppb. 13:5 och 11:2 (42
månader = 1260 dagar) få en _föreskuggande_ uppfyllelse under 1260 _år_,
så kan ju ej den antikrist (vilddjuret), som omtalas i kap. 13:7 och som i
kap. 17:11 tydligt säges vara en enda person--"en konung," som skall härska
under denna tid af 1260 dagar, lika litet som den falske profeten, som
skulle Verka lika länge, blifva _en enda person_. Ty en person kan ju ej
lefva så länge som 1260 år, utan då måste man tänka på något system, som
varat i 1260 år, och blir det vanligtvis tydt på påfvedömet och
muhammedanismen.
Men bibeln säger, att dessa två vilddjur äro _två personer_, och detta är
den egentliga betydelsen. Likaså med de två vittnen och deras 1260 dagar,
de kunna då ej tolkas på två personer och 1260 år af samma skäl, utan på en
_hel rad_ af vittnen, som uppträda emot det uppkommande påfvedömet m.m. Vi
må sålunda ej låta oss så tjusas af årsdagsuppfyllelsen, att vi glömma den
_egentliga_, så tjusas af den historiska tolkningen, att vi glömma den
bokstafliga, som är den _futuristiska_ (d.ä. den, som hör till framtiden).
Detta är så mycket vigtigare att betänka, som den historiska tolkningen har
en utomordentlig tjusningskraft, då man med den ej gerna kan undgå att göra
beräkningar rörande tiden för Kristi tillkommelse.
Vi må komma ihåg, att om alla dessa beräkningar, som uppgöras på grund af
årsuppfyllelsen, slå fel, så stor dock ordet qvar, och ordet sjelf
framställer den _bokstafliga_ uppfyllelsen under så många _dagar_ och ej
år.
Med dessa förutskickade anmärkningar gå vi nu att se på denna tolkning af
Daniels profetior m.m. Daniels andra kapitel hafva vi redan betraktat. Vi
böra komma ihåg, att såväl Dan. 2 som Dan. 7, hvilka afhandla samma sak,
framställa _verklig historia_, och ej endast en föreskuggande historisk
uppfylles. Skillnaden mellan de två kapitlen är endast den, att, medan
Nebukadnesar får se verldsrikena under bilden af en stor bildstod, ser
Daniel dem, som Gud ser dem, d.ä. i deras rätta gestalt som fyra
_vilddjur_.
Det _första_ djuret, likt ett _lejon_, som säges hafva "örnavingar,"
hvarmed dess hastiga eröfringar afbildas, är det _babyloniska_, som varade
de 89 åren.
Det _andra_ djuret, likt en _björn_, med "de tre refbenen i dess gap,"
nemligen Medien, Persien, Babylonien, syftar på det _medo-persiska_ riket,
som varade de 200 åren.
Det _tredje_ djuret, likt en _leopard_, framställer det
_grekisk-macedoniska väldet_. De fyra "fågelvingarna" och de fyra
"hufvudena" framställa de fyra riken, uti hvilka detta välde uppdelades
efter Alexander den stores död. Detta rike varade i 305 år.
Det _fjerde_ djuret, för hvilket ingen passande liknelse fanns, med "tänder
af jern" och "de tio hornen," framställer det romerska, som hade
verldsvälde öfver Palestina 666 år, hvarefter det muhammedanska väldet, som
intager ungefär samma område som den östromerska halfvan, fortsatte i 1260
år. Under hela denna period af 1926 år (= 666 + 1260) hafva först romerska
kejsare och derefter romerska lagar och författningar styrt det
vestromerska riket, hvilket hela tiden varit uppdeladt i omkring tio
stater, framställda genom "de tio hornen" och "de tio tårna" på bildstoden.
På grund af, att _alla_ dessa fyra djur, såväl som bildstodens alla delar,
finnas till uti den yttersta tiden, kap. 7:12; 2:35, hafva somliga antagit,
att det första djurets kropp då till sist framställer endast Babylon, det
andra de folk, som bo mellan Eufrat och Macedonien, det tredje Macedonien
och Grekland och "de tio hornen och de tio tårna" det vestromerska riket
ensamt, hvaraf det nyare tidens Europa ju har uppstått. Sir Isaac Newton
hade denna uppfattning. Detta är troligen det rätta sättet att räkna,
åtminstone efter den tid, då det östromerska riket tillföll turkarna.
(Andra räkna dock annorlunda).
Det lilla hornet, Dan. 7:8, uti hvilkens hand de heliga skola varda gifna
under "en tid, två tider och en half tid," v. 25, (= 3-1/2 år eller 1260
dagar) syftar uti den historiska uppfyllelsen på de tio vestromerska rikena
under inflytande af påfvedömet, hvilket, liksom turken, har härskat ungefär
1260 år, ty såsom Luther sagt: "Påfve ocb turk kommo upp på en gång." Men
uti dess _bokstafliga_ och egentliga bemärkelse uppfylles det på _den
persönlige antikrist_ i hans förbindelse med de tio sista vestromerska
konungarna. Det lilla hornet i kap. 8:9 deremot, som uppkom frän det
_tredje_ verldsriket, det grekiska, syftar i första hand på Antiokus
(nemligen hornets förra tid) och på det turkiska väldet (dess senare tid)
under inflytandet af muhammedanismen, hvilken nu i 1260 år innehaft ungefär
samma område som förut det grekiskt-macedoniska. I dess verkliga
bokstafliga uppfyllelse syftar äfven detta lilla horn på _den personlige
antikrist_, men i hans förbindelse med österns länder.
Ryssland torde nog blifva den magt, som i sista hand gör anspråk på
Alexanders arf och efter hvars kommando Turkiet måste foga sig.--Hvad vi
emellertid lära är, att efter dessa verldsväldens slut "skall himmelens Gud
upprätta ett rike," nemligen de tusen årens, Dan. 2:44, och att "dom skall
hållas åt den högstes helige" af "den gamle af dagar" och "tiden inträdde
då de heliga togo riket i besittning," 7:22. Äfven om nu den historiska
årsdagsuppfyllelsen af de 2,520 åren snart synas kunna vara ute, kan man
dock tänka, att minst den tid, som åtgår för den bokstafliga uppfyllelsen
af de 2,520 dagarna, återstår att uppfyllas. Oss tillhör, som sagdt är, att
veta den ungefärliga tiden, men Herren att veta "dag och timme."
Det 8:de kapitlet i Daniels bok.
Detta kapitel framställer _striden mellan_ det andra verldsriket eller det
medo-persiska, "väduren med de två hornen," och det tredje verldsriket
eller det grekiskt macedoniska, "_getabocken_ som gick öfver hela jorden
utan att röra vid marken," d.ä. Alexander den store. Det första
verldsväldet, det babyloniska, var sålunda redan förbi vid denna tid.
De fyra hornen, som uppväxte derifrån, äro desamma fyra riken, som vi förut
sett uppstå vid det grekiskt-macedoniska rikets delning under bilden af "de
fyra fågelvingarna" och "de fyra hufvuden," 7:6. (Riket delades så, att
Antipater erhöll Macedonien, Ptolomeus Egypten, Seleucus Syrien jemte det
öfriga österlandet och Antigonus Mindre Asien.) "Det lilla hornet" var i
första hand Antiokus Epifanes, och på honom får profetian en föregående
tillfällig dagsuppfyllelse. Och härmed äro vi komna in på det tredje sättet
att tolka profetian, nemligen:
Den præteristiska uppfattningen.
Denna går ut på att bevisa, att profetiorna allaredan hafva blifvit
uppfyllda. Uti Antiokus finna, säga dessa, de 2300 dagarna i Dan. 8:14
såväl som hela det 11 kap. från v. 21 och delen af det 12 sin enda
uppfyllelse, och någon mera, det må så vara historisk eller præteristisk
uppfyllelse, vilja de ej höra talas om. På samma sätt förklaras de 70
årsveckorna hafva fått sin enda uppfyllelse på de 490 veckor (= 1 år, 4
mån., 10 dagar), som utgjorde den ungefärliga tid, som förflöt från Daniels
syn, 9:1, år 538 f.Kr. i Darii (= Cyaxares) första regeringsår, till år
536, då befallning gafs att uppbygga templet. Esr. 1:1.
"Den smorde," som dödas, blir då Darius. Offrens afskaffande få syfta på
den renare gudsdyrkan, som infördes af Cyrus och pä judarnas tillåtelse att
få sluta upp med att offra åt hedningarnas gudar, som de ju delvis gjorde
äfven derigenom, att deras tempelkärl blifvit insatta uti Nebukadnesars
"guds hus." Esra 1:7. Förödelsens styggelse får då betyda de hedniska
bilderna i templet; förbundets stärkande hänföres då på Esras hopsamlande
af judarne för att återvända m.m. Likaså förklara somliga af præteristerna,
att det mesta af Uppenbarelseboken gick i fullbordan antingen före eller
under Jerusalems förstöring (d.v.s. de af dem, som antaga, att
Uppenbarelsebokens profetior blefvo gifna före Jerusalems förstöring). Dock
medgifva numera de flesta præterister, som väl är, att de profetiska
synerna i många detaljer sträcka sig utöfver deras första uppfyllelse och
ingå på den yttersta tiden, och med detta underförstådt är den
præteristiska uppfattningen visst icke att förakta. Många profetior hafva
nemligen denna trefaldiga uppfyllelse, d.ä. de hafva uppfyllts, de
uppfyllas och de komma att uppfyllas. De hafva först en nära till hands
liggande bokstaflig _dags_uppfyllelse afseende tiden strax efter
profetiornas uttalande--den _præteristiska_;[17] vidare en föreskuggande
_års_uppfyllelse under hela tiden intill änden--den _historiska;_ och till
sist en profetians djupaste innebörd, en uttömmande bokstaflig
dagsuppfyllelse i förbindelse med den antikristiska nöden--den
_futuristiska_. Jesu profetiska tal i Matt. 24:25 är exempel härpå, ty
ehuru inga tidstal finnas, få dock de der påpekade händelserna och
förmaningarna först en præteristisk uppfyllelse och tillämpning på tiden
före Jerusalems förstöring, sedan en historisk under hela tiden och
slutligen en futuristisk under vedermödans tid efter församlingens
upplyftande. Uti detta ljus vilja vi nu i hast genomgå Antioki historia
såsom en förelöpande uppfyllelse af profetian om den kommande antikrist.
Antioki framfart har nemligen en slående likhet med den kommande antikrist,
till hvilken han var en förebild. Hans fyra anfall mot konungen i södern,
d.ä. Egyptens konung, räckte i _omkring sju år_ (171-164 f.Kr.), och under
de tre sista kom han i beröring med Palestina. Till och med hans första
anfall i Egypten (171 f.Kr.) skedde i afsigt att försvara sin förmenta
rättighet till Palestina, som Egypten gjorde anspråk på (såsom varande en
del af drottning Kleopatras hemgift).
Under hans andra fälttåg mot Egypten plundrade han och oskärade templet år
169, 1 Makk. 1:16-24, och verkställde onda planer "mot det heliga
förbundet." Dan. 11:28. Skändliga öfversteprester hade då föranledt
inbördes krig bland judarna, uti hvilket Antiokus passade på att inblanda
sig. "Han anställde då blodsutgjutelse och talade stor hädelse." 1 Makk:
1:24. Många afföllo då från det heliga förbundet. På återväg från hans
tredje infall i Egypten, hvarifrån han blef tillbakadrifven genom romarnes
mellankomst, ("skepp från Kittim," Dan. 11:30) begynte han, full af raseri,
den förföljelse mot Israel i midten af år 167, som slutade med, att
"förödelsens styggelse," kap. 11:31 (= ett altare åt den olympiske Jupiter)
uppställdes ofvanpå Guds altare (i dec. samma år.)
Detta inträffade sålunda ungefär i midten af Antioki sjuårs period (liksom
Antikrists första anfall på Palestina inträffar i midten af de första 3-1/2
åren).
På detta krigståg drog han som en "öfversvämmande flod genom länderna, och
till det härliga landet skall han komma" (eller "ädla landet," Melin)
nämligen Palestina, och "förföljelsen skall vara stor" (v. 41.) Det var på
detta tåg mot Egypten, som nyheten om infall från öster (Persien) och norr
(Armenien) förskräckte honom, emot hvilka länder han drog ut i stor vrede.
Men han dog, innan han hunnit qväfva uppropet, och det under de gräsligaste
plågor och den hemskaste förtviflan.
Den 25 December 164 blef templet renadt af Judas Makkabeus, och Antiokus
dog på våren 163 f.Kr.
Den personlige antikrist, på hvilken senare delen af Dan. 11 ytterst och
egentligast syftar, skall utan tvifvel göra tre liknande infall i
Palestina. Hans första infall synes slå in på den tid, som är angifven (på
tabellen III) med dagar 693 från början af sjuårsperioden, och der det är
anmärkt: "Antikrist gör sitt första anfall på Palestina." Såsom förr är
påpekadt, kommer han då, understödd af de tio vestromerska konungarna.
Det andra infallet står i förbindelse med gossebarnets upplyftande i midten
af veckan (dagar 1260 från början), då qvinnan (Israel), jagas ut i öknen
och de antikristiska arméerna, som då ledas från Konstantinopel och utgöras
af muhammedaner, förgås genom att jorden uppslukar dem. Uppb. 12. Hans
tredje fälttåg blir, när han kommer från norr, åtföljd af de stora arméer,
för hvilka Ryssland står i spetsen, om hvilka Hesekiel talar, 39:12, till
hvilkas begrafning skall åtgå sju månader, då "han skall uppslå sitt
palatslika tält mellan hafven omkring det lustiga heliga berget," Dan.
11:15, d. ä, "mellan Medelhafvet och Döda hafvet i närheten af
tempelberget, måhända på _oljoberget_." (Fjellstedt.) Han skall då söka
uttömma allt sitt raseri på Israel, men träffas plötsligt af "svärdet från
hans mun, som sitter på den hvita hästen," Uppb. 19:11, hvarpå han kastas i
eldsjön tillsammans med hans medhjelpare, den falske profeten.
Antioki historia passar ock såsom ett förspel till hela den långa period af
2,520 år, hvarpå tabell I hänvisar, nämligen hedningarnas tider. Hans
_första_ anfall på Palestina passar då in på romarnes anfall mot Jerusalem
ungefär i midten af den första halfva perioden af 1260 år eller år 70, hans
_andra_ anfall på Jerusalem år 637 e.Kr. i midten af de 2,520 åren, och
hans sista anfall sammanfaller då med antikrists förut beskrifna _sista_
anfall "från yttersta Norden" mot Palestina vid Kristi uppenbara
tillkommelse.
Vi se således, att äfven denna profetia i Dan. 11 har förutnämnda
trefaldiga uppfyllelse, den _præteristiska_ på den dåvarande tiden, den
_historiska_ under de 2500 åren och _den futuristiska_ under de sista sju
åren eller 2,500 dagar.
Det är troligt, att äfven Antioki allra första krig med Egypten rörande
Kleopatras arf får sin uppfyllelse på antikrist. Egypten öppnade kriget för
att utfå detta arf, till hvilket ock Palestina hörde, men Antiokus, till
hvars rike äfven _Babylon_ då hörde, besegrade "konungen af södern" i
slaget vid Pelusium, 171 f.Kr. Det är möjligt, att Egypten (under
påtryckning af England) strax före eller strax efter Guds församlings
upplyftande skall göra anspråk på Palestina, hvilket skall förorsaka det
just då grundade babyloniska riket (hvilkets område fordom tillhörde
Antiokus) att anfalla Egypten. Indiens millioner af muhammedaner komma nog,
som förr påpekats, att hjelpa till både med grundandet af detta nya
babyloniska rike och med kriget mot Egypten.
Det är ganska troligt, att alla de fyra verldsrikena, det babyloniska,
medo-persiska, grekisk-macedoniska och romerska komma att ännu en gång
uppblomstra under lika många dagar som förut under år, d.ä. respektivt
under 89, 200, 305 och 666, samt hvart och ett i sin tur att herska öfver
Palestina. Den plats, der det forna Babylon stod, eges nu, påstås det, af
en jude. Många tro, att antikrist eller den kommande "syndens menniska"
måste vara en jude för att lyckas förmå judarna att erkänna honom som
Messias.
Antikrist kommer nog att hafva sin hand med uti det nybabyloniska väldets
grundande, hvartill Palestina, på grund af Babylons seger öfver Egypten,
sålunda kommer att höra. Babylons stora framgång förorsakar afundsjuka hos
grannlandet Persien, och resultatet blir, att ett nytt _medo-persiskt_
välde grundlägges på Babylons bekostnad, hvarmed Palestina kommer under
Persien. Antikrist, som snart blir besvärlig för Persien, som förut för
Babylon, går då öfver till Europa, hvarpå turen kommer till det tredje
riket, Grekland, att i förbindelse med Macedonien göra ett lika glänsande
triumftåg genom Asiens länder som förr Alexander den store--lika glänsande
och modigt som deras senaste tåg mot Turkiet var föraktligt och fegt. Detta
nya _grekisk-macedoniska_ rike sönderfaller snart uti fyra sjelfständiga
riken, nämligen: 1. Grekland-Macedonien; 2. "Konungen af södern," d.ä.
Egypten; 3. "Konungen af norr," d.ä. Syrien, och 4. resten af Turkiet,
nämligen Mindre Asien och Tracien med Konstantinopel, hvilket då blir allt
hvad sultanen får qvar af sitt rike.
Dernäst kommer turen till Rom eller det fjerde riket att få väldet i Asien,
och dermed äro vi inne på det första af de tre stora anfallen af antikrist
på Palestina, föreskuggade af Antiokus. Det första af dessa med tillhjelp
af de tio vestromerska rikena med Frankrike i spetsen. Såsom en följd deraf
och såsom belöning för hans förtjenst såsom öfverbefälhafvare, blir
antikrist nu för första gången insatt till en verklig konung och det öfver
Syrien. Han blir då "konungen af norr." Frankrike som härvidlag för ordet,
troligen i hemligt förstånd med Ryssland, söker sedan bringa
öfverkontrollen öfver Syrien i sin goda vän zarens händer. Men som dennes
tid ej då ännu är kommen, ingår antikrist förbund med sultanen och eggar
honom till krig för att återeröfra Palestina. Detta är anfallet i midten af
veckan.
Vid veckans slut finner dock antikrist det mera förmånligt att närma sig
Ryssland, med hvars tillhjelp det sista anfallet mot Palestina företages.
Vid Kristi nedstigande på oljoberget förgås dessa antikrists sista arméer,
hvarför det stackars Palestina, som under de sju åren successivt varit
förtryckt af Babylon (89 dagar), Persien (200 d.), Grekland (305 d.), Rom
(666 d.), Turkiet (1260 d.), och till sist var på väg att komma under
Rysslands förtryck, kommer att styras af Herren och hans Israel under "de
tusen åren."
Denna långa period af 2,300 år innefattar uti sig enl. Dan. 8:11 fyra
mindre perioder, nämligen:
l. "Det dagliga offrets" tid, från 405 f.Kr., då det begynte, tills år
29(31) e.Kr., då det i Guds ögon upphörde i och med det stora offret på
Golgata. Denna period utgjorde 434 år.
2. "Den ödeläggande syndens" tid från och med ropet: "Hans blod komme öfver
oss och våra barn" och till år 70 e.Kr., då sjelfva förödelsen i inträdde,
under hvilka _39 år_ Israel som ett helt gjorde sig förtjent af Stefani
ord: "I hårdnackade och oomskurna till hjertan och öron! _I stån alltid,
emot den helige ande_." Att dräpa den andra personen i gudomen och motstå
den tredje vari sanning sådan "synd", som ej kunde annat än bringa ned
ödeläggelsen.
Perioden från år 31 till år 70 är = _39 år_.
3. Domprosten Melin angifver den ordagranna öfversättningen af uttrycket
"den ödeläggande synden" att vara: "öfverträdelsen, som förödes,"
tilläggande: "det är: som drager öfver sig förödelse." Detta sista stämmer
ock med Luthers öfversättning. Tiden för syndandet var en och för straffet
en annan. Sjelfva förödelsen eller _ödeläggelsen_ begynte med Jerusalems
förstörelse och folkets förskingring och fortsatte, tills turkarne
_trampade_ på staden och hånade folket genom att låta uppbygga Omars moské
på sjelfva "gården utanför templet," Uppb. 11:2, det tempel, hvilket de
mera ädla romarna så ifrigt sökte skona år 70. Lägg märke till, huru
romarna endast _ödelägga_, hvaremot saracenerna _förtrampa_. Ödeläggelsens
tid varade från år 70 till år 637, då turkarne intogo Jerusalem, således i
567 år.
Ett noggrant aktgifvande på Luk. 21:24 visar oss tre skeden af straffet,
först: "de skola falla för svärdsegg," som uppfylldes med Jerusalems
förstörelse år 70 under Titus, vidare: "bortföras i fångenskap till alla
hednafolk," hvilket först fullständigt uppfylldes 60 år derefter under
kejsar Hadrianus, och slutligen turkarnas "förtrampande," som begynte år
637 e.Kr.
4. De _1260 åren_ af muhammedanskt förtrampande från år 637 bringa oss till
1897, till det år, då bland andra judevigtiga händelser, äfven den första
stora verldskongressen af rättrogna judar hålles i Basel (i Augusti) för
att utkarta planen för en judisk stats grundläggande under turkisk öfverhet
(liknande t.ex. det öfver Bulgarien.) Dessa, 2,300 åren, Dan. 8:14, hafva
naturligtvis sin första uppfyllelse under de omkring 2,300 dagarna (= 6 år
4 m. och 20 dagar, enl. 360 dagar per år) från 170 f.Kr., tills det år 164
f.Kr., då templet renades af Judas Makkabeus.
De sista 1260 dagarna af dessa 2,300 sträcka sig från Maj 167 f. Kr:, då
det dagliga offret upphörde tills i Nov. 164, då tempelreningen skedde.
Såväl Fjellstedt som Melin tro dock, att detta tal såväl som de stora
tilldragelserna öfverhufvud i slutet af kap. 8 och äfven kap. 11 hänsyfta
på andra tider och få sin slutuppfyllelse uti antikrists tyranni uti det
beläte--den förödelsens styggelse--som han skall uppställa att tillbedja,
m.m.
Detta framgår ock ganska tydligt af sammanhanget af kap. 11 med kap. 12,
hvilket senare kap. ju tydligt talar om händelser, såsom; den stora
vedermödan, uppståndelsen m.m., hvilka ju icke finna någon tillämpning på
Antioki tid. Orden: "på _den_ tiden," 12:1, sätter den saken utom alla
tvifvel. Ja, det troliga är, att icke endast hela den förut påpekade långa
perioden af 2520 år (= "hedningarnas tider") finna sin bokstafliga
uppfyllelse under de 2520 _dagarna_ (= 7 år,) hvilka förflyta från Guds
församlings upplyftande i skyn och tills Herren sätter sina fötter på
oljoberget (under Daniels 70:de årsvecka sålunda) utan att äfven alla de
sex olika tidsperioderna (och kanske ännu flera) (171, 49, 434, 39, 567 och
1260), nämligen af år (se tabell II) få sin uppfyllelse under lika många
perioder af _dagar_ (se tabell III).
Såsom förut är nämndt, begynna hedningarnas tider år 625 f.Kr. i och med
det babyloniska verldsväldets upprättande. Från denna tid hafva vi en
tidsperiod af 171 år för _Israel_ dels af förtryck i Palestina, dels af
landsflykt från landet uti den babyloniska fångenskapen till år 454 f.Kr.,
då den i Neh. 2 kap. beskrifna befallningen gafs att återuppbygga staden.
Det var i den persiske konungen Artaxerxes I Longimanus (= "Långhand")
eller som han i Neh. 2 kap. kallas Artahsastas 20:de regeringsår. Då
begynte _de 70 årsveckorna_, såsom förut är påpekadt. Derefter hafva vi en
period af 49 år (de första sju årsveckorna), som upptogs af arbete på
stadens uppbyggande "med svärdet i ena handen och murslefven i den andra,"
till år 405 f.Kr., då offren kunde pågå lugnt och stilla uti den
återställda staden. Det var med detta år, som de 2,300 dagarna, Dan. 8:14,
uti deras _årsuppfyllelse_ begynna, sålunda de 2,300 åren, hvilkas
indelning uti fyra mindre perioder vi just visat.
Rörande den historiska tolkningen af _Uppenbarelseboken_, mötes man strax
af den svårigheten, att nära hälften af "hedningarnas tider" voro förlupna,
då den gafs. Någon præteristisk tolkning af den är ock endast i det fall
möjlig, om man kunde blifva säker på att den gafs före Jerusalems
förstöring, något som är långt svårare att blifva viss på, än att den gafs
efter, nämligen under Dominitiani regering, mellan åren 91 och 96 e.Kr.
Kyrkofadern Irenæus vittnesbörd derom bör vara afgörande, i synnerhet som
de andra kyrkofäderna ej angifva något årtal, utan man har nödgats sluta
sig till åren 68-70 efter vissa antydningar i boken sjelf. Betecknande är
dock, att de bevis, som anföras för dessa år 68-70, t.ex. de, som skulle
ligga i kap. 13 och 18, grunda sig på den förutsättningen, att
Uppenbarelseboken endast skulle hafva uppfyllelse på tiden före Jerusalems
förstöring. Kap. 11 anföres äfven såsom bevis på, att Jerusalems tempel
ännu stod då boken skrefs. Men att det ej var det Jerusalems tempel,
hvilket förstördes år 70, som åsyftas i kap. 11, bör vara klart deraf, att
(såsom synen tyckes visa) endast "_gården_" utanför det tempel, som
Johannes syftar på, skulle förtrampas af hedningarna, men _ej templet
sjelft_.
Detta slog nämligen icke in vid Jerusalems förstöring år 70 e Kr., ty då
förstördes äfven templet, men det kan godt slå in på det nya templet, som
skall byggas i Palestina. Ängeln utesluter i Uppb. 11:2 templet från det
område, som får förtrampas, i ty att det icke skall gå lika illa med
templet nästa gång som det gick med det förra. Irenæus säger: "Det är icke
länge sedan synen skådades, utan nära nog i det närvarande slägtets dagar,
mot slutet af Dominitiani regering." I detta instämma flera andra
kyrkofäder, såsom framgår af Eusebii kyrkohistoria, der år 95 angifves
såsom det ungefärliga året för Johannes landsförvisning till ön Patmos.
Men, som sagdt, äfven om Uppenbarelseboken har haft en delvis uppfyllelse
under det förflutna, återstår ju dock, såsom de flesta medgifva, den
futuristiska uppfyllelsen.
Rörande den _historiska_ tolkningen af Uppenbarelseboken hafva vi redan
gjort några antydningar, visande, att man då t. ex! uttydt första
vilddjuret på romerska kyrkan eller på romerska staten och det andra
vilddjuret på muhammedanismen. Rättare är ju då att, såsom andra göra,
inbegripa _hela perioden_ af 2520 år under den historiska årsuppfyllelsen
af vilddjuret. Dess sju hufvuds sju riken blifva då, om vi medräkna det
assyriska verldsväldet, hvarigenom de tio stammarna bortfördes någon tid
före de två, dessa: Assyrien, Babylon, Medo-Persien, Grekland, Rom odeladt,
Rom deladt och slutligen antikrists verldsvälde.
Antikrists och den falske profetens sista halfva af 1260 år framställa den
verldsliga och den religiösa magtens fullständiga förenande under de 1260
åren från påfvedömets uppkomst i vester och muhammedanismens i öster. Den
falske profetens "två horn liksom lammet" syfta enklast på påfven och
turken, med deras religiösa pregel, ehuru de dock "tala om en drake," d.ä.
använda den verldsliga magten för att utbreda sin religion. Att det kommer
jorden och dem, som bo derpå, att tillbedja det första vilddjuret (eller
den verldsliga magten) syftar ju på den tacksamhetstjenst, som dessa två
falska religionssystem gjort den verldsliga magten uti att lära sina
anhängare respekt for dess lagar, till tack för att den fått "utöfva det
första vildjurets hela magt i dess åsyn," d.ä. haft lagens arm till hjelp
uti att utbreda sin religion.
Uppb. 12 om qvinnan måste då ock uti sin historiska uppfyllelse syfta på
_hela perioden_ af 2520 år: födslovåndan på hennes förföljelser under denna
tid; gossebarnets upplyftande syftar på Kristi himmelsfärd, qvinnans
vistelse i öknen på Israels bortförande i fångenskap till alla folk. Detta
begynte dock ej strax efter Kristi himmelsfärd, ej en gång vid Jerusalems
förstöring år 70, utan först fullständigt derefter genom kejsar Hadrianus,
som ödelade hela Palestina, dref judarne i landsflykt och förbjöd dem vid
dödsstraff att ens närma sig den romerska stad, som uppbyggdes på det forna
Jerusalems ruiner, efter hvilken tid Palestina aldrig har varit befolkadt
af Israels barn. Dock blefvo ej judarne egentligen _förföljda_ (tvärtom
långt mera aktade än de kristna) förrän efter Konstantins omvändelse till
kristendomen, då de så småningom förlorade hans och de följande kejsarnes
ynnest.
Om vi under den derpå följande tiden skulle peka på någon period af
qvinnans 1260-åriga vistelse i öknen, då blefve det från omkring midten af
femte århundradet och till det år, 1723, då Ludvig XV gaf judarne
tillåtelse att besitta fast egendom i Frankrike, samtidigt med att engelska
parlamentet för första gången erkände dem som britiska undersåtar. De 1260
åren 463-1723 skulle kunna utmärkas såsom en särskildt svår förföljelsetid,
men som vi veta, hafva ju förföljelserna fortsatt hela tiden och icke minst
de sista åren. Enklast är nog då att låta de 1260 åren, Uppb. 12:6, begynna
med turkarnes eröfring af Palestina år 637 e.Kr. och sluta med de nu
pågående förberedelserna för judarnes återvändande till sitt land.
Under denna period från år 637 e.Kr. har halfmånen i östern och korset i
vestern täflat om att förfölja dem. Deras landsförvisning från England
inträffade år 1020; korsfararnes s.k. "heliga krig" med syftemål att mörda
alla judar i hela Europa, hvilka ej ville mottaga dopet, begynte 1096 och
fortsatte omkring två århundraden. Deras utvisning ur Spanien under
Ferdinands och Isabellas tid skedde år 1492, deras utvisande ur Ryssland af
Peter den store 1687 m.m. m.m., till dess de sista årens grymma
förföljelser i Ryssland och de nu i Persien pågående afsluta den långa
kedjan af förföljelser mot detta märkvärdiga folk, som likt Mose buske
brunnit utan att förtäras.
De mellanliggande 606 åren från Kristi himmelsfärd (gossebarnets
upplyftande) år 31, och kvinnans flykt till öknen, år 637 e.Kr., skulle
sålunda upptagas dels af "striden i himmelen" dels af samlandet af
arméernas mot Israel. Att satan i förbindelse med Kristi död, uppståndelse
och himmelsfärd verkligen blef utkastad, ses af Joh. 12:31: "Nu går en dom
öfver denna verlden, nu skall denna verldens furste utkastas." Han
utkastades då från "sjelfva himmelen," Ebr. 9:24, dit han förut haft
tillträde (se Jobs 1:6; 1 Kon. 22:19-22; Sak. 3:l, 2), och tog då sin
tillflykt till lufthimmelen. Detta utkastande skedde dock ej af "Mikael och
hans änglar" utan af Kristus personligen. Det var denna Herrens seger i
himmelen, söm medverkade till att Israel, som gjort sig skyldigt till
mordet på "härlighetens Herre," ej totalt bortsopades från jordens yta. När
satan blifvit nedkastad, sprutar han vatten ur sin mun, d.v.s. uppretar
jordens arméer till strid mot Israel.
Romarne, hvilka intogo deras stad år 70 och drefvo allt folket i landsflykt
sextio år derefter, samt turkarne, hvilka fullbordade förtrampandet af
staden och tempelplatsen år 637, utmärka särskilda svallvågor af denna
flod, hvars afsigt att "bortföra qvinnan" dock ej vanns, i ty att Israel
lefver än, under det att dessa arméer äro försvunna i jorden. Draken stod
derför, v. 18, vid folkhafvets strand, väntande på, att det skulle lyckas
den antikristiska verldsmagten att få till stånd nya förföljelser, hvilket
ock skedde under de följande 1260 åren, såsom redan påpekats.
Att nu dessa 606 åren få sin _egentliga_ daguppfyllelse på 606 dagar under
de sista sju åren är klart. Det kommer då att blifva 606 _dagar_ ifrån det
att många af Israel genom sitt motstånd "korsfästa härlighetens Herre på
nytt" (se tabell III) och till midten af veckan, under hvilken tid stora
segrar skola vinnas genom det _egentliga_ kriget i himmelen, som börjar,
sedan det _egentliga_ gossebarnet--en hel frälst _skara_ af
Israel--upptagits. Resultatet af detta krig blir, att satan kastas, icke
endast till skyn, utan (såsom det står) ända ned "på jorden."
Daniel omtalar ett krig i himmelen på hans tid, som varade 21 dagar emellan
samme Mikael och den onde änglafurste, som härskade öfver Persien. Dan.
10:13. Resultatet af detta krig blef, att Daniel "steg i magt hos Persiens
konungar," d.ä. fick sådant inflytande öfver dem, så att de ej förhindrade
tempelbyggnaden. Om 21 dagars krig i himmelen kunde bringa detta härliga
resultat med sig, hvilka välsignelser skola icke då det kommande kriget
medföra för jorden. Genom detsamma rensas himlarymden, och satan och hans
änglar nedkastas.
Det är på detta krig, som Uppb. 12:te kap. egentligen hänsyftar, ty då blir
det enligt ordalydelsen "Mikael och hans änglar," som strida. Huru länge
denna strid varar, kan man ej så noga säga. Dock är nog satan nedkastad
redan före antikrists första infall i Palestina (likasom i den
föreskuggande uppfyllelsen är fallet). Kriget skulle sålunda vara något
mindre än de 39 dagarna. Se tabell III. Satan skall nämligen också då genom
sin trotjenare antikrist göra tvenne anfall på Palestina, först genom
romarne och så genom turkarne. Derefter skall han, särskildt under de sista
1260 dagarna, förfölja judarne på alla upptänkbara sätt, tills hans sista
arméer mot dem vid de 1260 dagarnas slut förderfvas vid Kristi nedstigande
på oljoberget.[18]
Till den historiska tolkningen af Uppenbarelsebokens olika delar hör ock
den uppfattningen, som många bibeltolkare, och det icke utan grund, hafva
af de sju församlingarna i mindre Asien. Att dessa sju församlingar i
mindre Asien funnos på de sju i dessa kapitel nämnda platserna, Efesus,
Smyrna, Pergamus, Tyatira, Sardes, Filadelfia och Laodicea, är ett erkändt
faktum. Likaså är det tydligt, att dessa bref gällde dessa församlingar
eller Guds barn på dessa platser i främsta rummet. Dock våga vi ju icke
förneka, att dessa bref, med de löften, förmaningar, varningar och
hotelser, som der förekomma, lika mycket gälla Guds barn i vår tid, som ju
höra till samma brudeskara. De utgöra likasom ett album med sju porträtt;
och hvarje på jorden under hvarje tid befintlig församling finner sitt eget
tillstånd afmåladt uti någon af detta albums sju bilder.
Många bibelläsare hafva, icke utan grund, trott sig uti dessa sju
församlingar, förutom hvad som blifvit nämndt, äfven finna _en historisk
teckning af den bekännande kristenhetens tillstånd ända från apostlarnas
dagar till Kristi tillkommelse_. Underligt är, att Jesus skulle välja ut
just dessa sju församlingar samt tillskrifva dem uteslutande, då andra,
större, vigtigare församlingar funnos på samma tid, såsom i Rom, Alexandria
o.s.v., om han icke hade haft ett särskildt mål i sigte, nemligen att
just _dessa sju_ (sjutalet är ett fullkomlighetstal i bibeln)
_församlingar_ passa för att gifva Guds församling i sin helhet något att
tänka på. Denna åskådning delas af många engelska och amerikanska bröder
samt ibland de svenska af t.ex. d:r Fjellstedt. Första församlingen synes
framställa det allmänna tillståndet i församlingarna uti sista hälften af
första århundradet. Mycket godt säges om denna församling, om densammas
_arbete, tålamod, kyrkotukt, pröfningsförmåga_ af falska apostlar m.m.,
såsom ock ordet Efesus betyder skönhet. En sak klandras dock, nemligen att
den hade _lemnat den första kärleken_. På det sättet begynner allt affall,
både hos den enskilde och hos en församling, och på det sättet begynte
äfven det affall, hvilket sedermera utvecklade sig till katolska kyrkans
tillstånd, som den fjerde (Tyatira-) församlingen framställer. Ännu en
rekommendation får Efesus-församlingen, att den hatade "nikolaiternas
gerningar." Hvilka voro nikolaiterna? Några antaga, att de voro menniskor,
som ville förena andens och köttets frihet och som sålunda drogo Guds nåd
till lösaktighet. Andra återigen tro, och såsom det synes på bättre
grunder, att dermed åsyftades det redan då framskymtande begäret hos några
af predikanterna att tillvälla, sig magt öfver folket. Sjelfva namnet
betyder _folköfvervinnare_. Detta begär efter _prestvälde hatades_ af
församlingen i Efesus, hvarför den får beröm af Jesus, som också säger sig
_hata_ det.
Det medel, Gud nu använder, för att bringa sina barn tillbaka till den
första kärleken, hvarifrån de "_fallit_", var _de stora förföljelserna uti
det andra och tredje århundradet, hvarpå den andra eller
Smyrna-församlingen syftar_. D:r Fjellstedt säger: "Efesus syftar mera på
församlingens tillstånd i den apostoliska tiden och Smyrna företrädesvis på
den kristna församlingens egentliga martyrtid i det andra och tredje
århundradet." Vi läsa i den tionde versen om _tio dagars vedermöda_. Nu
veta vi af kyrkohistorien, att tio särskilda stora förföljelser öfvergingo
Guds folk i andra och tredje århundradet, hvarpå dessa tio dagars nöd
tydligt syftar.
Sjelfva namnet Smyrna betyder _bitterhet_, och i sanning var det en bitter
tid för den tidens kristna, då, såsom vi ju veta, de svåraste marter,
pino- och dödssätt användes för hvar och en, som bekände Kristus
offentligt. Att steglas, brännas, lefvande begrafvas, hängas, sönderslitas
af vilda djur, halshuggas, indränkas med olja och sedan antändas för att
tjena såsom facklor på t.ex. Roms gator voro vanliga dödssätt. Betecknande
är, att uttrycket "död" förekommer tre gånger uti detta bref. "Var trofast
intill _döden"_, heter det, "så skall du få lifvets krona!". Eljest
förekommer, döden mycket sällan i sammanhang med de troendes hädanfärd. I
stället är det Kristi tillkommelse, som framställes såsom de troendes
saliga hopp. Vidare få martyrerna på den tiden trösta sig med, att Jesus,
som varit "_död_," blifvit "lefvande," v. 8; samt att "den, som segrar,
skall ingen skada få af den andra döden," v. 11. Allt detta, jemte talet
om _lidande, fängelse, pröfning_, som förekommer i detta bref, syftar
mycket tydligt på martyrtiden. Under denna tid var det ett friskt lif i
församlingen. Ingen fara för att hafva förlorat den första kärleken och
hafva endast bekännelsen qvar, såsom i Efesus-församlingen, ej heller något
tillfälle för nikolaiternas lära att göra sig gällande. Icke ett ord till
klander förekommer heller, märkvärdigt nog, till Smyrna-församlingen.
_Den tredje församlingen_ var den i _Pergamus_, hvilken synes beskrifva för
oss _övergångsperioden ifrån martyrtiden till den katolska kyrkans tid_
(som den fjerde församlingen afmålar), "Balaams lära," v. 14, och
"nikolaiternas lära", v. 15, begynte nu att vinna insteg. Hvem var Balaam
eller Bileam? Svar: en profet, _lejd_ af en hednisk konung att profetera,
en trollkarl, en horkarl, en girigbuk. Martyrtiden var nu slut, kejsar
Konstantin hade antagit kristendomen år 313, djefvulen hade inbillat Guds
folk, att det tusenåriga riket nu hade inträdt. Nu hade denna verldens
riken blifvit vår Herres och hans Krists, under det de glömde att se till,
huru lifvet alltmer flydde och formen tog dess plats. I stället för de
fattiga fiskare- och tältmakarepredikanterna får man nu se mägtiga
prelater, biskopar och ärkebiskopar, _tillsatta_ och med stora löner
_underhållna_ af den verldsliga regeringen. De predikade godt i
predikstolen såsom Bileam gjorde (läs hans märkvärdiga profetia i 4 Mos.
24:17-19), men liksom Bileam, då han kom ned derifrån, var Guds folks
bittraste fiende, så hafva dessa också varit det.
Namnet Balaam betyder _folkuppslukare_. Och då vi se, att denna lära gick
hand i hand med nikolaiternas lära om prestvälde, förenad med likgiltighet
om vandeln (endast läran var rätt), så kunna vi förstå, att icke allenast
presterna gjorde skäl för namnet folkuppslukare. Presterna uppslukade
visserligen folkets både egendomar och andra rättigheter; men äfven sjelfva
församlingen, som ej var så noggrann om lefvernet, uppslukade folken, då
enda villkoret för medlemsskap alltmer blef iakttagandet af endast vissa
yttre föreskrifter och ceremonier, hvilka mera åtlyddes för de i
förbindelse med dem stående medborgerliga företrädena än för något annat.
Sjelfva namnet Pergamus betyder "torn", och ett andligt Babelstorn begynte
nu att på detta sätt uppbyggas.
Vägen var nu öppen för _den fjerde eller Tyatira-församlingen_, som målar
för oss _den katolska kyrkans magt och välde öfver konungarna, samt dess
oerhörda lastbarhet och elände_. Kristus är icke nu längre den mest
framstående personen, det är _en qvinna_, "den qvinnan Isabel." Den
falskeligen s.k. kyrkan har nu fått intaga en plats, som allena tillkommer
Jesus sjelf. Liksom den afgudiska qvinnan Isabel styrde konung Akab, som
hade den _verldsliga_ magten, så styrde den katolska skökan en tid de
flesta af Europas konungar så, att hon efter behag af- och tillsatte dem
och afkunnade bannlysning öfver land och folk.
Ordet Tyatira betyder offer. Liksom qvinnan Isabel dödade Herrens profeter,
men lät försörja de falska profeterna från sitt eget bord, så har äfven den
katolska kyrkan låtit förfölja och döda Herrens trogna vitnen (såsom t.ex.
hugenotterna i Frankrike), under det att falska profeter _i mängd_ blifvit
underhållna från hennes bord. I detta bref förekommer det märkvärdiga
uttrycket "satans djupheter." Isabels anhängare säga, att deras lära
innehåller _djupheter_ d.ä. djupa andliga sanningar, sådana som ingen kan
förstå eller fatta mer än presterna sjelfva; men Kristus kallar allt sådant
för _satans djupheter_. Vallfarter, aflatskrämeri, skärselden och i
synnerhet de sju s.k. sakramenterna (såsom af dem uppfattade) hafva varit
sådana satans djupheter. I sanning kan man säga, att dessa utgjort icke en
salighetstrappa, såsom de menat, utan en beqväm trappa till fördömelsen med
lika många trappsteg. Och gifve Gud, att katolikerna voro de enda, som
hölle på att förfärdiga salighetstrappor med så svaga trappsteg, som
utvärtes handlingar alltid befunnits vara! Sjelfva namnet Isabel betyder
"_smutshög_" Märkvärdigt är, huru Herren i Tyatira uttalar löften icke till
kyrkan i sin helhet, utan till en särskild grupp derinom, "_de öfriga_ i
Tyatira; så många, som _icke hafva_ denna lära." En del (gren) afsöndras
nu, som Herren erkänner för _sin_ församling.
Härmed komma vi nu in på _den femte eller Sardisförsamlingen_. "Sardis"
betyder "rensning," hvilket synes tyda på de protestantiska kristna.
Vittnesbördet af dem, som hade skilt sig från Tyatira-församlingen, hade
icke varit förgäfves. Hela nationer hade fått ögonen öppna, om icke för
Kristus, så åtminstone för den myckna ruttenhet, som hade existerat. D:r
Fjellstedt säger om denna församling: "Sardis var fordom en praktfull
hufvudstad i konungariket Lydien i Mindre Asien; nu äro der blott stenhopar
och grushögar, intet hus, ingen hydda, utan blott några herdetält funno vi
der. I denna på sin tid mäktiga stad bildades en kristen församling, som
var (kursiveringen är af oss) _utsatt för verldsmaktens qväfvande
inflytande. Denna församling kan anses såsom en träffande bild af den
andligen döda protestantiska kyrkan, liksom vi i Tyatiraförsamligen med
dess Isabel hafva en bild af den romerska_."
Kristus säger här, att han _har_ de sju stjernorna, men icke att han
_håller dem i sin högra hand_, såsom i första församlingen. Reformation
blef det visserligen, och det af hela länder, men det är ej detsamma som
pånyttfödelse. Och äfven denna ifver afsvalnade snart, hvadan
Kristus-fientliga folkkyrkor i många länder efterträdde katolska väldet.
Uppmaningen att "_bevara_" de sanningar, den "_undfått_" och "_hört_," samt
att "_ändra sinne_" åtlyddes icke. Gud har dock haft och har ännu "några få
namn i Sardis, som icke hafva befläckat sina kläder," till hvilka löftet är
gifvet, att deras namn icke skulle utplånas "utur lifvets bok," äfven om de
blefvo det ur en statskyrkas böcker, såsom förhållandet var inom den
svenska statskyrkan med t.ex. en doktor Rutström, som blef landsförvisad
för sin predikan om fri nåd för syndare. Statskyrkorna hafva gjort ett
misstag deri, att de ej syfta på _hjertats_ förändring, utan uppblåsta af
reformatorernes stora insigt, blifvit uppblandade med verlden, hvarför de
också hotas med samma behandling som verlden eller att Kristus skall komma
till dem _såsom en tjuf_, v. 3.
Den _sjette_ är _Filadelfia-församlingen_. Denna församling, jemte den
sjunde, afmålar vår tid. Sannolikt äro vi vid slutet af den sjette scenen
och vid början af den sjunde. _"Namnet Filadelfia betyder brödrakärlek, och
denna församling kan anses såsom en förebild af de få troende, kringspridda
i åtskilliga länder i små föraktade samfund med olika benämningar."_ (D:r
F.) Denna församling har fått "_en öppen dörr_ och ingen _kan_ tillsluta
den," och det af tvenne skäl, för det första derför, att den har "liten
makt," nämligen för "kraftverkningen," 1 Kor. 12:10, och för det andra
derför, att den "har _bevarat Herrens ord_ och icke förnekat hans namn",
vers 8.
Underligt är, huru Gud under de senaste femtio åren har öppnat och
fortfarande öppnar det ena landet efter det andra för evangelium, huru
bibeln nu är öfversatt på öfver 300 olika språk, huru det bevarad _Herrens
ord_ blifvit utsändt på alla fält snart sagdt. Hvilka äro de, som
hufvudsakligast bidragit härtill? Är det katolska kyrkan. Nej, ty de tro ju
ej på, att folket skall läsa bibeln. Är det statskyrkorna då? De hafva i
allmänhet varit tämligen likgiltiga för hedningarnas nöd. Hvilka är det då?
Svar: Dessa små grupper af troende såväl inom som utom de bestående
folkkyrkorna i alla länder, som utaf de andra äro föraktade, men af _Gud_
erkända, och bland hvilka jemförelsevis god brödrakärlek finnes.
Till denna församling säger också Jesus de välsignade ord, som vi här
återfinna för första gången: _"Si, jag kommer snart."_ Underligt är, huru
särskildt denna härliga sanning begynt att uti den sista tiden påaktas. Men
här talas icke allenast om Kristi tillkommelse, utan äfven om "en
_frestelsetimme_, som skall komma öfver hela verlden till att fresta dem,
som bo på jorden," samt att de, som hafva bevarat hans tålamods ord, skola
blifva _bevarade ifrån_ icke allenast frestelsen utan ifrån _sjelfva
frestelsens timme_, d.v.s. slippa att _då_ alls vara med på jorden. Vi
hafva nämligen här samma härliga sanning framställd för oss som på många
andra ställen i Guds ord, eller att bruden skall undkomma den förfärliga
_antikristiska_ vedermödan. Dessa härliga sanningar blifva påaktade ibland
Filadelfia-församlingens folk. Löftet här till "den, som vinner," v. 12,
att den _ej_ skall behöva "_mer utgå_," blir särskildt dyrbart, då vi
betänka, huru för Filadelfia-församlingens uppriktiga själar varit ett
beständigt utgående än från en och än från en annan organisation, som efter
en tid blifvit förstelnad i former.
Efter de härliga väckelsetider, som denna församling syftar på, kommer en
tid af allmän ljumhet att intaga större delen af de förut så varma kristna
hjertan, och det är detta, som den _sjunde eller Laodicea-församlingen_ så
tydligt afmålar. Ordet Laodicea betyder _folkgunst_. "Jag ville, att du
vore antingen kall eller varm, men efter du är _ljum_, skall jag utspy dig
utur min mun," säger _Jesus_ om den. Jesus tycker sålunda _bäst_ om de
varma, dernäst de kalla, d.v.s. de oomvända, och _minst_ om de ljumma.
Jesus hotar att _utspy dessa utur sin mun_. Och hvad dermed menas, se vi af
det fjerde kap., der bruden upplyftes genom _den öppnade dörren_, under det
att formkristna, utanför hvilkas församlings-, familje- och hjertedörrar
Jesus hade stått utan att få komma in, v. 20, blifva qvarlemnade. Herren
tydliggör då för verldens befolkning, att han icke erkänner dessa, som
gällt för kristna (ty det är till dem, som _kalla_ sig kristna, han här
talar), derigenom att han lemnar dem qvar!