När kommer Kristus?
Mark. 13:29, 32 synes varna för två ytterligheter i denna vigtiga punkt.
Den senare versen säger oss, att vi icke kunna få veta "dagen och timmen"
för Herrens tillkommelse, och den förra, att vi _kunna_ få veta _den
ungefärliga tiden_. "När I sen detta ske, så _veten_, att det är _nära för
dörren_."
Det är ock ganska betecknande, huru Gud i forna dagar har uppenbarat för
sina förtrogna, när stora ting skulle inträffa, och särskildt när
tidsåldrarna skulle sluta. Noah visste på förhand år och dag, när den
antediluvianska tidsåldern skulle sluta, nemligen efter 120 år. 1 Mos. 6:3;
7:4. Moses visste på förhand, när den patriarkaliska tiden skulle sluta,
nemligen efter 430 års _vistelse_ eller 400 års _förtryck_ i Egypten. 2
Mos. 12:40; 1 Mos. 15:13. "Och det var _just på den dagen, då de 430 åren
voro förlidna_, som alla Herrens skaror drogo ut ur Egyptens land," v. 41,
Den, mosaiska tidsålderns afslutning var uppenbarad för Daniel och
nedtecknad, så att folket på den tiden kunde veta, när den skulle nå sitt
slut.
Daniel fick nemligen uppenbarelse om, att Kristus skulle _dö_ 483 år efter
befallningens utgifvande att uppbygga staden Jerusalem, år 454 f.Kr., Neh.
2 kap., och enligt detta kunde de då lefvande heliga temligen noga beräkna,
när han skulle _födas_.
Om nu Herren sålunda på förhand uppenbarat, när de tre vigtigaste af de
förgångna nådeshushållningarne skulle sluta, nemligen den antediluvianska,
den patriarkaliska och den mosaiska, hvarför skulle han icke också gifva
sina förtrogna nu för tiden en vink om, när han skall komma, eller
åtminstone den ungefärliga tiden derför? Ehuru vår tid, både på det sociala
och politiska området, är full af märkliga förebud till Herrens
tillkommelse, vilja vi här inskränka oss till dem, som stå i förbindelse
med Israels ställning och "hedningarnas tider". Israels ställning är
angifven i Dan. 12:7 såsom ett bestämdt tecken för änden: "När _slut är på
förskingringen_ af det heliga folkets magt, skall allt detta varda
fullkomnadt."
Israel går nu tillbaka till sitt land med snabba steg. Redan har Jer.
31:38, 40 om stadens uppbyggande "ifrån Hananeels torn intill hörnporten,"
på "Garebs- och Goahöjderna" och i "as- och askedalen" gått i fullbordan.
Likaså Sakarjas profetia om, att Jerusalem skall "byggas såsom en öppen
plats för myckenheten af folk och boskap der inne," 2:4, i ty att nu
omkring lika många menniskor bo utom murarna som förut inom desamma.
I augusti månad detta år 1897 hölls en stor _verldskonferens_ af
framstående judar för att fatta beslut om Palestinas ännu grundligare
kolonisering, och detta ehuru det redan nu finnes nära tre gånger så många
judar i Palestina som de, hvilka återvände från Babylon. Underhandlingar
pågå med turkiska sultanen om landets köpande, och Rothschildarnas
inteckning i landet säges vara ute nästa år. En skarp, hälsosam skillnad
har gjort sig gällande emellan ortodoxa och reformjudar, hvilka senare
snart skola börja "hata och förskjuta," ja _håna_ de förra. Es. 66:5, 6. De
visa sig redan nu ganska skeptiska till och med rörande deras egna
profetior och bry sig icke alls om, planen att kolonisera Palestina.
För någon tid sedan kom ett större antal judar till Palestina från Arabien,
tillhörande Gads stam. De påstodo sig fått uppenbarelse om att dit
återvända, ty "Messias ankomst vore för handen." Då man gaf dem det
hebreiska nya testamentet blefvo de ganska förundrade att läsa om den
judiske profeten Jesus, som deras landsmän hade behandlat så illa. "Vi äro
icke skyldiga till hans död," sade de, "ty våra förfäder, som aldrig
återvändt från den assyriska fångenskapen, voro ej i Palestina på den
tiden."
I Persien pågå just nu, år 1897, stora förföljelser mot judarne, som gjort,
att en hel del stå färdiga att utvandra till Palestina, hvars kolonier
blomstra långt bättre än de judiska kolonierna i Sydamerika (Argentina). En
hel del judar i Ryssland har sjelfmant begynt att studera nya testamentet
på grund af att de sett, huru deras profetior, såsom dem synes, icke hafva
gått i uppfyllelse. Icke få judar i Ryssland, Ungern, England, Tyskland,
Amerika och äfven några i Skandinavien hafva gifvit Jesus sina hjertan och
vänta på upplyftandet i skyn och den derpå följande nationella
återuppblomstringen.
De s.k. "sionisternas" antal förökas oupphörligt i alla länder. De hafva
som sitt mål Israels konungarikes upprättande, och redan hafva de hissat
sin nationalfana både i London, Chicago m.m. De säga sig ämna visa
verlden, att de mena något, att de tänka utföra sina planer. Hesekiels
torra ben hafva icke endast "närmat sig" hvarandra, utan äfven fått "senor"
(= viljekraft) på sig. Till och med delar af det nya templet, såsom portar,
pelare m.m. påstås blifva fabricerade här och der i sydeuropeiska
faktorier. Sions dotter lyssnar nu till uppmaningen i Es. 52: "Vak upp, vak
upp, kläd dig i din praktskrud ... skaka dammet af dig, upp, sätt dig på
din tron, Jerusalem, lös af dig dina halsbojor." Sion glömmer "sin ungdoms
skam och sitt enkestånds bitterhet" och återvänder under lofsånger till
Jerusalem.
Redan 1892 existerade i Rumänien icke mindre än 49 olika föreningar med
syfte att befrämja utvandringen till Palestina, hvilket föranledde det
antisemitiska partiet i Rumäniens parlament att så mycket som möjligt gynna
denna rörelse. I en rysk stad blefvo judarne fördrifna från sina hem under
ropet: "Gån till Palestina!" De synas taga uppmaningen i akt. I Österrike
och Tyskland är äfven den antisemitiska rörelsen ganska stark.
Det judiska fikonträdet skjuter i våra dagar knopp på knopp. Och: "När I
sen detta ske, _veten_ då, att han är nära för dörren." Att fikonträdets
knoppande äfven innesluter det judiska fikonträdets (äfven om detta uttryck
icke uteslutande syftar derpå) synes deraf, att alla de tre evangelister,
som begagna denna bild, omedelbart derefter tala om detta slägte, som "icke
skall förgås, förrän allt detta har skett." Matt. 24:32, 34; Mark.
13:28-30; Luk. 21:29-32. Att med "detta slägte" menas den judiska
nationen, är klart af föregående kapitel bos Matteus, der samma ord
"slägte" förekommer om judarne: "Allt detta skall komma öfver detta
slägte." Matt. 23:36. Jesu bild om fikonträdet, på hvilket han äfven i det
fjerde året förgäfves sökte frukt, och det fikonträd, som han bannade,
syfta likaledes på judarne.
Vår frälsare säger, att Jerusalem skall varda förtrampadt af hedningarna
(d.v.s. af icke judiska nationer) _till dess_ "hedningarnas tider varda
fullbordade." Luk. 31:24. Att Jerusalems förtrampande begynt att upphöra,
är ganska säkert, och skulle det endera dagen inträffa, att Israel får hand
om sitt land (hvilket sionisterna arbeta för), kunna vi blifva alldeles
vissa, att hedningarnas tider dermed äro slut och "hedningarnas fullhet,"
Rom, 11:25, är inkommen, hvilket är detsamma som att vi få _gå hem_, att
bruden upptages.
Medan detta skrifves, komma just underrättelser från _Sionistkongressen i
Basel_, visande, att Hesekiels torra ben fått både "kött" och "hud," d.ä.
en fast organisation. Den har antagit följande märkliga program för sitt
framtida arbete:
l. Man må mycket verksamt arbeta för att uppmuntra till kolonisering af
Palestina med tillhjelp af judiska åkerbrukare, handtverkare och
industriidkare.
2. Man skall söka gruppera de olika landens judar i lokala organisationer,
allt under ständig hänsyn till hvarje särskildt lands lagar.
3. Man skall söka höja den nationella tanken och känslan för den personliga
värdigheten hos juden.
4. Man må arbeta för förberedande steg till uppnående af staternas
tillåtelse till, att sionisternas mål realiseras.
Så långt programmet.
Vidare har kongressen valt en stående kommitté med ett verkställande
utskott med makt att handla till nästa möte. Denna kongress är en märklig
företeelse och den första i sitt slag, sedan Jerusalems förstörelse, i ty
att till densamma ordentligt valda ombud blifvit sända från judiska
samhällen. Den har sålunda nationell och ej endast religiös betydelse. Icke
mindre märkliga äro besluten, som den fattat. Och särskildt är den andra
punkten anmärkningsvärd och det mest i förhållande till Ryssland.
Sionisternas mål är, såsom synes af denna punkt, att _förblifva undersåtar
under och ansvariga inför det land_, hvarifrån de inflyttat, alldeles som
missionärerna i Kina, hvilka ej stå under kinesiska regeringens styrelse
utan under sina respektiva länders konsuler. Om judarna lyckas få de olika
regeringarna att erkänna denna punkt, hafva de dermed gjort sig till stor
del oberoende af Turkiet. Och hvarför skulle ej t.ex. Ryssland vara glad
öfver att få sända sina tre a fyra millioner judar som kolonister till
Palestina, i synnerhet som dessa kolonister vilja fortfarande vara ryska
undersåtar! Finnes något enklare och fredligare sätt för Ryssland att
eröfra Palestina än just detta! Genom att sanktionera detta steg skulle
Ryssland intet förlora utom tvärtom vinna alla möjliga fördelar och icke
minst den, att till stor del omintetgöra Englands planer rörande landet.
England har nämligen ett högst obetydligt antal judar ibland sig, jemfördt
med Rysslands millioner.
Näst Ryssland få ju Österrike och Balkanstaterna och derefter Tyskland
fördel af detta steg. Sionisterna kunde aldrig hafva fattat ett mera
praktiskt och till sina verkningar vidtomfattande beslut än just det som de
hafva fattat. "Konungen af Norden," (Ryssland), har sålunda vunnit en stor
fördel öfver "konungen af Södern" (England), men bådas anspråk göras om
intet, när Herren nedstiger på oljoberget och tilldömer judarna landet samt
der gör dem beroende af sig sjelf allena. Då kommer också _hela_ det åt
Israel af Herren tillmätta landet, d.ä. "emellan _Egyptens flod_ ända till
den stora floden, _floden Frat_," 1 Mos. 15:18 att gifvas dem. Med
"Egyptens _flod_" menas utan tvifvel _Nilen_ (och ej den obetydliga s.k.
Egyptens bäck) och Frat är detsamma som _Eufrat_.
När man ser på en karta, blir man på det högsta öfverraskad öfver hvilket
ofantligt stort område detta är. Hela landet Gosen med Port Said, Kairo och
Sueskanalen, ja Abyssinien, Gallaslandet, m.m. ligger på Palestina-sidan af
Nilfloden och skall sålunda tillfalla Israel. Dock icke området der det
gamla Memfis var beläget, ej heller den stora staden Alexandria, hvilka
ställen jämte större delen af Egypten äro belägna på västra sidan af
Nilfloden. Vidare ligger Sinaihalfön och större delen af Arabien emellan
Nilen och Eufrat, och det troliga är, att Israel får hela Arabien.
Araberna, Hagars afkomlingar, skola ej ärfva med löftets barn, Isak. Gal.
4:25-31. Gå vi till norra gränsen, se vi, att västra Eufratsfloden sträcker
sig lika långt åt norr som Hellesponten och Dardanellerna, intagande
sålunda det mesta af Mindre Asien. Icke endast Damaskus, Beyrut och Smyrna
höra till det området, utan äfven Brassa, Erzerum m.fl. Arabiens och
Syriens öknar skola blifva fruktbara och "blomstra som en ros." Es. 35:1.
Efter mycket låg beräkning kommer det morderna Palestina att intaga ett tio
gånger så stort område som det nuvarande. Den delning af Palestina, som
beskrifves i Hes. 47 och 48 kap., är troligen (och likaså hela den der
beskrifna offergudstjänsten, m.m.) endast tillfällig och sker kanske
omedelbart efter landets öfverlemnande åt Israel. Men som Palestinas
gränser sedermera så betydligt utvidgas, är antagligt, att ny indelning
sedan företages. Assyrien, troligen kontrolleradt af armenierna, blir under
de tusen åren Israels närmaste granne i nordost, liksom Egypten dess granne
i sydväst, enligt Es. 19:23-25. Guds ord visar sålunda, hvilka skola blifva
arftagare till asiatiska Turkiet efter muhammedanerna. Det blir de två af
dem nu förtryckta folken, _Israel_ och _armenierna_ hvilka skola få dela
arfvet vid Herrens nedstigande på oljoberget.
Den märkliga "rörelse," Hes. 37:7, bland judarnas "torra ben," söm nu
pågår, visar oss på det tydligaste, att Herrens tillkommelse är "nära för
dörren." Likaså är fallet med en hel del profetiska tidstal, hvilka utlöpa
just dessa åren. Vi komma dermed in på det uti Luk. 21:24 förekommande
uttrycket:
"Hedningarnes tider."
Med dessa hedningarnes tider menas de tider, då hedniska nationer erkännas
af Gud såsom förare af verldsspiran, hvaremot med "hedningarnes fullhet,"
Rom. 11:25, menas dem, som skola frälsas af hedningarna, till dess att
brudantalet (som ju består af både judar och hedningar) blir fullt. Vi se
sålunda, att det förra uttrycket är mycket mera rymligt och vidtomfattande
än det senare. Dessa "tider" pågingo, under det att Jesus talade dessa
orden, hvaremot uttagandet af "hedningarnas fullhet" ej begynte förrän
efter pingstdagen. Dessa tider (se tabell 1) anses hafva begynt med det
babyloniska verldsrikets grundläggande.
Guds ursprungliga plan var, att Israel skulle vara jordens förnämsta folk,
och i Davids och Salomos dagar var det på god väg att så blifva. Jerusalem
var då "härskarinna bland folken, furstinnan i landet." Jer. Kl. 1:1. (Märk
icke bland folket och i landet, utan "folken, landen.") Men då Israel blef
Herren otrogen, tog Gud det åt Israel tillämnade verldsväldet och gaf det
åt Nebukadnesar (eg. först åt hans fader, åt hvilken Nebukadnesar att börja
med var medregent.) Att det var _Gud_, som gjorde det, se vi af Dan. 2:37,
38: "Du, o konung öfver konungar, är den, åt hvilken _Himmelens Gud_ har
gifvit riket" o.s.v. "Du är det gyllene hufvudet."
Det babyloniska verldsväldet begynte år 625 f.Kr.[14] och varade 89, år,
till år 536, då Cyrus under sin spira förenade både Medien och Persien och
dermed det andra verldsväldet, Dan. 2:39, begynte. Äfven detta säges
tydligen hafva kommit till på Guds tillskyndelse. Esr. 1:2. Detta--det
medo-persiska--varade 200 år, från år 536 till år 336 f.Kr., då det
grekisk-macedoniska verldsväldet eller det tredje riket af koppar, Dan.
2:32, begynte dermed, att Alexander den store blef konung öfver Macedonien
och Grekland. Detta rike varade till år 31 f.Kr., då det romerska riket
grundlades genom slaget vid Actium. Detta är Daniels fjerde rike, starkt
som jernet.
Och detta rike skulle sedan först sönderfalla uti två delar, det
vestromerska och det östromerska, framställda genom de två benen på
vilddjuret, och till sist uti tio riken, framställda genom de tio tårna.
Delningen uti två ben begynte redan år 476 e.Kr., då den siste romerske
kejsaren, Romulus Augustulus, föll, hvarpå indelningen i tio stater
begynte.
Romerska väldets östra gren fortsatte dock att ega Jerusalem ända till år
637 e.Kr., då kalifen Omar intog Jerusalem och det romerska väldet föll
för det muhammedanska. Det _vestromerska_ riket, hvarur det _nya Europas_
stater sedan uppkommit, blef sålunda till sist den egentliga fortsättningen
af det romerska väldet. Dessa stater hafva hela tiden hållit sig omkring
antalet tio, ibland några flera, ibland några färre. De nuvarande äro jemt
tio, nämligen: _Storbritannien, Holland, Belgien, Frankrike, Portugal,
Spanien, Italien, Schweitz_, en del af _Tyskland_ och det mesta af
_Österrike_. "Jernet" eller den fasta uthålliga romerska andan, Dan. 2,
kunde sålunda ej riktigt "hänga tillhopa" med "leret," d.ä. de förslappade
österländingarnas seder och bruk. Riket skulle vara ett "deladt" rike, v.
41, och "till en del starkt och till en del bräckligt." I det vestromerska
riket gingo de vekliga folk under, som ej ville böja sig för romerska lagar
och författningar; icke så i det turkiska, på hvars område nog bildstodens
"ler" hufvudsakligast syftar. Turkarna kunde eröfra "leret" men ej
"jernet."
D:r Melin, hvars förklaring af en del af bildstoden är mycket afvikande
från den vanliga, tror dock, att jernet syftar på ett visst land och leret
på ett annat. Det är intressant att se, huru leret dock skall ega bestånd
ända till ändens tid, då det skall krossas tillsammans med jernet, och med
kopparn, silfret och guldet. Det romerska riket såsom verdsvälde öfver
Palestina räckte sålunda jemnt 666 år, hvarpå vilddjurets tal 666 Uppb.
13:18, kanske syftar (men endast uti vilddjurets föreskuggande
uppfyllelse.) Turkarne hafva nu, år 1897, regerat i 1,260 år. Allt detta är
nu _historiska_ fakta, hvilka ej kunna bestridas. Och det är på grund af
dessa fakta, som man nu, vid tidsålderns förestående slut, begynt att spåra
en slags föreskuggande _års_uppfyllelse af de _sju åren_, eller de 2,520
bokstafliga dagarna, hvilka, som vi förut visat, skola utlöpa emellan Guds
församlings upplyftande i skyn och Herrens nedstigande på oljoberget. Det
märkliga sakförhållandet framstår nämligen för våra ögon, att det nu i år,
då den stora judiska nationalkongressen hållits i Basel för att söka återfå
Palestina, är jemt 2,520 _år_, sedan det babyloniska väldet grundlades.[15]
Men icke endast det, utan dessa 2,520 åren äro, genom turkarnas eröfring af
Jerusalem, då den grekiska patriarken Sophonius,[16] som tillika var
stadens guvernör, måste lemna dess nycklar åt Omar, delade uti två skarpt
afmätta lika halfvor af _1,260 år hvardera_, ty det babyloniska väldet
varade 89 år, det medo-persiska 200 år, det greko-macedoniska 305 år och
det romerska öfver Palestina 666 år. Nu utgöra 89 + 200 + 305 + 666 jemnt
1,260 år (från 625 f.Kr. till 637 e.Kr.), och från år 637 e. Kr, då senare
hälften af 1,260 dagar begynte (turkarnes eröfring af Jerusalem,) till år
1897 utgör också _jemnt 1,260 år_.
Att Daniels 70:de årsvecka (af 7 år eller 2,520 dagar) skulle få
föreskuggande uppfyllelse under 2,520 _år_, var nog något, som han aldrig
tänkt på. Lika litet tänkte nog Nebukadnesar, då han var vansinnig 2520
dagar eller "7 tider" (= 7 år,) Dan. 4:13, 20, 22 och 29, på grund af sitt
vilddjurslika högmod, att samma vilddjurslika tillstånd skulle fortsätta i
verlden lika många _år_, som han trodde sig vara ett vilddjur i _dagar_.
Nebukadnesar blef ödmjukad efter 2520 dagar, men alla de riken, som komma
skulle i verlden, behöfde 2520 år, innan de skulle blifva kufvade. Gud
synes här hafva gifvit "ett år för en dag" såsom i Hes. 4:4-6 och i 4 Mos.
14:34; äfven 3 Mos. 26:28 om "de 7 tiderna" (eng. öfvers.), der ordet tid
antages betyda detsamma som det gör i uttrycket: "tid, två tider och en
half tid" i Dan. 7 eller _år_, tros syfta på samma långa tid af förtryck
för Israel. Herren skall under dessa "7 tider" (7 x 360 = 2520) "tukta dem
för deras synders skull."
När Daniel framställde sin fråga: "Huru långt är det till slutet på dessa
förunderliga ting?" (nämligen slutet på antikrists skräckvälde, Dan. 11,
den stora, nöden, kap. 12:l, Israels frälsning, v. l, och den första
uppståndelsen, v. 2), fick han icke endast till svar, när det blir slut på
"förskingringen af det heliga folkets makt," utan äfven, att slutet skulle
komma "efter en tid, två tider och en half," 12:7. Efter förloppet af den
tid, som är framställd genom detta mystiska tal, skulle slutet vara inne.
Det kan synas förmätet, om vi söka tolka detta uttryck om "tiderna," då
icke ens den store profeten Daniel förstod dem, som sjelf upptecknade dem.
Och ännu mera synes det så, då vi läsa vår frälsares ord i Apg. l:7 till de
tolf, att det icke heller tillkom dem att veta dessa tider och stunder,
åtminstone ej förrän de fullgjort predikandet af evangelium till "jordens
ände," v. 8. Ty att Jesus med uttrycket "tider" ("tider och stunder") uti
Apg. l:7 menade desamma tider, som Daniel omtalar, är mycket troligt.
Jemf., huru Jesus hänvisar till Daniel i Matt. 24:15: "När I fån se
förödelsens styggelse, om hvilken är taladt af profeten Daniel." Daniel
talar just derom i kap. 11:31.
För att vi sålunda skola våga hoppas förstå detta tal om "tiderna," måste
vi kunna bevisa två ting: 1) att evangelium _blef predikadt_ till jordens
ände, 2) att Gud _derefter gaf uppenbarelse till någon_ angående dessa
"tider". Dessa två punkter kunna vi--Gud vare lof!--bevisa.
Rörande den _första_ punkten läsa vi i Kol. 1:23, att då Paulus skref detta
bref, var evangelium redan "predikadt i hela skapelsen under himmelen."
Uttrycket här är starkare än i Apg. 1:8. Häraf bevisas, att apostlarna
utförde uppdraget om evangelii predikan öfver hela verlden.
Rörande _den andra_ punkten, se vi af Uppb. 12, att betydelsen af det
mystiska uttrycket om tiderna ("tid, tider och half tid") är der
förklaradt.
Bägge uttrycken begagnas nemligen utan åtskillnad om qvinnans vistelse i
öknen (v. 6, 14). Denna uppenbarelse till Johannes gafs också flera år
efter, sedan Paulus skref Kolosserbrefvet.
Uttrycket i Apg. 1:7 bevisar icke ens, att det _aldrig_ skulle tillkomma
apostlarna att få reda på dessa tider. Det står icke: det skall _aldrig_
tillkomma eder, utan endast "det _tillkommer_ eder icke," o.s.v. Uttrycket
kan endast på det högsta bevisa, att dessa tiders betydelse ej skulle
blifva dem klar, förrän de utfört arbetet med evangelii predikan. Allra
minst böra de, som, ej tro, att aposteln Johannes, utan en annan Johannes
fick "Joh. Uppb.," betona ordet "eder" i detta ställe.
Att nu af dessa verser vilja bevisa, att vi, som lefva _sedan_ evangelii
predikan nått "hela skapelsen," Kol. 1:24, att vi, som lefva, _sedan_
Uppenbarelseboken skrefs, ej skulle förstå dessa. tider--vi, som lefva
sedan de 1260 dagarna icke endast blifvit oss gifna som förklaring på det
der mystiska uttrycket om tiderna, utan som lefva _sedan dessa 1260 dagar
blifvit uppfyllda_ (uti dess historiska bemärkelse nemligen), blir i
sanning att bevisa för mycket, och det så mycket mer, som Daniel tydligen
säger oss, att de skulle förstås vid "ändens tid". Dessa 1260 dagar få ju
sin bokstafliga daguppfyllelse under vredestidens sista halfva, men de
synas haft en föreskuggande årsuppfyllelse under de 1260 åren från 637, då
turkarne begynte eröfringen af Jerusalem, eller från år 638, då de
fullbordade den, och till år 1897-98. Uppb. 11:2.